måndag 31 december 2012

Märkligt och självklart

Vi går genom ett hav av människor. De flesta är gulklädda eller med någon gul detalj. Färgen gul är central. Vet inte varför men det är firande av Shiva Shastri, och vad det egentligen innebär har jag inte en susning om. Jag kan bara se en bråkdel av detaljer. Någon säljer smör på små blad som ska offras. Andra får sina små smör-blad välsignade av heliga män i vita höftskynken nere på stranden. Männen går sedan ner i havet och kastar bladen över axeln ner i vattnet. Vattnet som är fyllt av blommor. Det är hett. Det blåser ganska mycket. Det är overkligt. Som att se en film. Vi tassar in i en butik som drivs av en muslim från Kashmir. Bara det. Jag har egentligen inte förstått hur blandade religionerna är med varandra här. Vi pratar om det. Vi pratar om varför vi är här på jorden. Varför.  Pang. Det stora frågorna direkt. Vi blir kvar där i två timmar. Dricker saffrante, äkta saffrante, det är fantastiskt gott och vi köper en del saker. Vi guidas in i olika sätt att använda klangskålar och olika sorters skålar. Skålar för olika chakran. Och den skeptiska sidan av mig blir tyst. För han känns så äkta. Han är äkta. Han säger en del personliga saker om mig som han inte kan veta. Saker jag tänkt. Frågar jag ställt inombords. Och jag får svar! Det är så märkligt och samtidigt så självklart.
   Eftermiddagen kantas av en mängd strömavbrott, det går inte att få mat överallt för att strömmen är borta så länge. Vi går vidare. Hittar en restaurang som lagar mat på gas. Äter snacks som består av stekta cashewnötter med paprika, lök, vitlök och olja. Det är så gott. Allt vi äter är gott. Sen kväll strosar vi hemåt med vår ficklampa. Alla hitresta pilgrimer sover nog i sina bussar. Det är tyst och stilla. Ända tills några män börjar skjuta av raketer. Nära oss. Sådär galet som jag gillar.  Vi avslutar dagen uppe på taket med alla tusen stjärnor under oss. Det är gott att vara här. Både märkligt och självklart.

lördag 29 december 2012

Drabbad

I torsdags morse landade vi tidigt. Väldigt tidigt. Inte många minuters sömn på planet. Varken jag eller D kom till ro. Barn skrek. Det var trångt. Det kröp i kroppen. Sådär som det blir ibland när man bara vill vara framme. Men nu är vi här. Och vi bor på det finaste stället. Fint i den bemärkelsen att vi dels blir så väl omhändertagna, dels att rummen är så vackra. Det finns konst lite här och där i huset, det märks tydligt att det är två människor som älskar det vackra som bor och driver det här lilla hotellet. Varje rum har sin egen identitet.
   Vi har varit här förut. I Varkala. I södra Indien. Det finns turister här. Förstås. Som oss. Men många av dem är indier. Och det pågår en mängd olika festivaler och ceremonier, där jag önskar att jag förstod hälften av vad som händer. Det skjuts smällare lite här och där. Som det ofta görs i det här landet. Det är någon slags glädjeyra som pågår. Jämt. Och det är märkligt, för hundarna de bara ligger där. Rör inte ens på sig när det smäller. Kan det vara så att människor i vår del av världen påverkar hundarna att bli rädda för smällare? Eller är det skillnad på olika raser? Hursomhelst, de bara ligger där. Och sammelsuriet av människor. Indien drabbar mig. På något vis. Varje gång jag reser hit. För att allt finns  här på ett annorlunda sätt. Hisnande vackra vyer nästintill en sophög. Vackra människor i sina saris och en tiggare med klumpfot bredvid. Svårt att ta in ibland. Viktigt att ta in. Det som går att ta in. Och det är egentligen inte mer annorlunda än de som tigger utanför Lindex hemma i min egen stad. Det är samma hand som sträcks ut och bedjande ögon. Ja vi har ett annat socialt system, självklart. Men du förstår kanske vad jag menar?
   Och vi är inte på någon svår plats. Tvärtom. Och handen på hjärtat, när du reser någonstans, inte åker du till de mest sargade platserna då? Men det är vad merparten tror att man gör när man reser till Indien. Som om jag skulle sitta på ett sopberg i Calcutta. Eller bland de kastlösa, onämnbara som lever i slummen. Nej, jag är en vanlig människa som reser till platser som berikar mig. Att hjälpa andra, det är självklart, men det är något som jag väljer att hantera på mitt sätt. Och ändå finns här också en grundton av något jag inte hittar hemma. I mitt eget land. En slags äkta glädje. Ja det är en klyscha för många. Men mest för de som inte upplevt det tror jag. Människor är vänliga helt enkelt. Majoriteten av de man möter de ler. Stort. Stannar upp.
   När jag och min man går på den breda strandpromenaden uppe på klipporna har vi morgonens yoga i benen. Havet dånar till vänster om oss, branten ner har några trappor så man kan ta sig till stranden. Och upp. Fikonträden skuggar oss där vi går. Vi dricker kaffe lite här och där. Läser i våra böcker. Badar. Kastar oss i vågorna. Ligger i skuggan och ändå så värmer solen och ger färg. Jag drar i mig landet i varje liten cell. Jag drar i mig det som känns som hemma. På ett välbekant sätt. Och ja, jag har varit här förut. För att det är något mer som jag hittar här. Något som jag har svårt att sätta ord på som finns här. Precis som delar i yogan som man helt enkelt inte kan sätta ord på. Det är inte konstigt att yogan kommer härifrån. Det är självklart helt enkelt. Och på samma sätt som yogan drabbat mig, har även Indien gjort det. Igen.

tisdag 25 december 2012

Mitt andra hemland

Stilla och vitt. Ljudlöst och inbäddat. Hela trädgården är vit. Och huset är vitt. Det är bara planket och ett uthus som är rödfärgade. Men det gör det andra ännu vitare. På något sätt. Och jag njuter. Av det tysta. Vackra. Och jag har redan tagit ner julen. Vi reser tidigt imorgon bitti till mitt andra hemland. Yogans ursprungsland. Ayurvedans land. Indien. Och huset blir omskött av ungarna som bor här. Pelletspannan omhändertagen. Det var nästan med en känsla av vemod som jag bäddade ner silverstjärnorna och julstrumporna i jullådan. Men så fort det var gjort vände det. Fram med väskor. Tunna klänningar och saronger. Och jag kan nästan inte vänta. Tills vi landar. I det mjuka mörkret med kaneldoftande inslag. Lev väl mina vänner. Jag skriver från andra sidan jorden, nästan, nästa gång och då har vi en tidsskillnad på 4 1/2 timmar mellan oss. Mitt andra hemland.

söndag 23 december 2012

Från mig till er alla ♥

Jag har en yogaplats. Där jag har ljus, blommor och saker som är viktiga för mig. Bilder. För yogan. Men just nu är den platsen upptagen av en hemvändande unge. Hon sover där. Och det gör mig så innerligt glad när jag ser henne snusa och jag tassar upp. För det gör ingenting. På något sätt. För min yoga. Den bor ju inte i en plats. Den bor i mig. I hjärtat ♥. Så jag gör yoga på köksgolvet. Lite trångt men det går. Jag andas. Jag gör. Jag är. Helt enkelt ett med min yoga. Var jag än är. Behöver egentligen ingen rökelse, inga ljus, inga speciella kläder. Inget mer än mig själv. Är inte det fantastiskt? Egentligen. Och den där friden. Den där känslan när yogan är gjord på morgonen och allt kan starta. Början på min dag som jag önskar att den skall vara alla dagar. Som det inte är. Men oftast.  Vår lilla Buddha i trädgården, den är helt översnöad, men ändå, den finns där ändå. Friden går ändå inte att missta sig på. Och från djupet av mitt yogahjärta önskar jag dig en riktigt God Jul.

tisdag 18 december 2012

Tillåtelsen till växandet

Tänker att det här med lärandet ser så olika ut. När vi i yogan möter något vi inte hade kunnat förutse. För att det är dolt för oss. Tills det inte är det längre. Hur vi handskas med det som kommer fram. Som en föreställning som tagit slut men där spelet ändå forsätter och ridån återigen åker upp. Stannar vi kvar och möter det vi får? Blir vi arga, irriterade eller ledsna? Eller kanske stärkta och euforiska? Allt finns där att få. Jag är övertygad, det händer mig, jag ser det hända i andra. Det svåra när jag ser det hända i andra är att det ibland svartnar i ögonen hos någon som plötsligt är där, på parkett hos sig själv. Att låta det vara så. Att den som får den extra föreställningen också vill ta emot den.
   Det kan jag som lärare inte göra något åt. Jag kan bara lotsa och hoppas att det som träder fram, är något som varje person tar emot. Det kan finnas många anledningar till att man inte vill, vågar eller orkar. Men också lika många anledningar till att faktiskt ta emot. Kanske är det tilliten till yogan som inte håller hela vägen. Kanske är det tilliten till läraren. Kanske är det tilliten till den egna kroppen, att man i någon slags föreställningsvärld inte tror att den håller, att den ska gå av, gå sönder eller kanske bara att vi ska bryta ihop. Lite grann. Det är alltid en sak att stå bredvid andra när det händer. Något helt annat när det händer i oss själva.
   När jag tänker på mina egna lärare så inser jag hur mycket som slungas emot dem i form av projektioner från våra egon. Från alla oss någon gång. Från alla oss i form av vrede eller ledsenhet. Den där ridån som går upp och som man ändå försöker dra igen med alla krafter man har.
    Jag tänker också på det där skyddsnätet som jag ändå har format och skapat i mig,  i form av tillåtelse till att låta saker ha sin gång. Att inte hindra. Att möta det som kommer. Alla möter det, oavsett var på yogastigen vi befinner oss. Alla tar inte emot. Det däremot är ett eget val. Jag kan bara stå bredvid. Inte enkelt när det svarta blänket vänder sig mot mig och jag ser något gå inåt istället för utåt. Min respekt till mina lärare bara ökar. Att de utsätter sig för det här hela tiden. För att vara den "hyggliga" som stryker medhårs och aldrig lotsar människor till deras egna val, det är inte lärandet som jag önskar det. Men när det ändå händer är jag lite oförberedd på det som vänds mot mig i ögonen. Så här sista lektionerna före jul så kliver någons lärande framåt och jag kan bara stå bredvid. Önskar att tillåtelsen ska finnas i varje människa, tillåtelsen till växandet, hur det än presenterar sig.

söndag 16 december 2012

Musikhjälpen = yoga i praktiken

Yogans första steg. Hur ser du på andra. På din omvärld. Och det här med att hjälpa andra. Man kan göra det på så många sätt. Med handlingar och bra bemötande. Med respekt. Men ibland behövs det pengar. Också. Som nu. Musikhjälpen är en helt fantastisk företeelse och idag är sista dagen de sitter i glasburen på ett torg i Malmö. Jag tänker att det är precis så yogan fungerar i praktiken. Den här veckan med godhjärtade människor som skänkt allt mellan himmel och jord, det har gjort mig glad varje dag, fått mig att gråta varje dag för att jag är så lättrörd. Som grädde på moset har vi fått höra alla musikönskningar. Och ja, jag har önskat flera låtar, men känner att man kan göra så mycket mer. Barn skänker sina julklappspengar, sina månadspengar, vad väntar vi vuxna på? Egentligen? Idag är det sista dagen för Musikhjälpen, men nästa år, kan inte vi yogisar dra ihop pengar tillsammans? Som vi gjorde med eventet för Karin Björkegren Jones när det gällde att samla pengar till Bröstcancerfonden. Det här med att yoga för andra. Allt blir större.  Jag tänker att om det blir ett Musikhjälpen nästa år, då lovar jag att dra igång det hela. Är du med då?

fredag 14 december 2012

Tillåt dig

Tillåt dig att inte stressa. Att låta det vara som det är. En arbetskamrat har fått ett stroke. Hon är 51 år. Vi blev lite vemodiga på eftermidddagen och kände väl alla att det är en sådan påminnelse. Om att ta vara på det som är i stunden. Resten vet vi inget om. Jag vet inte hur allvarligt det är men jag tänker på henne. Och hennes familj. Och omfamnar min egen och åker hem ännu lite försiktigare och vilsammare inombords. Hemma väntar inburen ved och brieost och några små rödvinsflaskor som jag fick i min julklapp på julfesten härom kvällen. Det räcker långt. Krama en vän. Andas djupt. Tillåt dig själv att känna men känn samtidigt att du inte är dina känslor. Du är kärnan av frid. Av det gudomliga vi alla delar. Tillåt dig en helg utan måsten och stress.

Tillräcklig träning

Det här med att träna. Många ser bara yogan som en träningsform och att den är ett komplement till någon annan träning. En del kompletterar till och med olika yogastilar med varandra. För min del är det tvärtom. Sedan jag börjat med yoga har jag skalat ner resten av träningen. Idag har jag min vardagsmotion. Och yogan.  Och jag är ändå i god form. Kan det stämma och hänga ihop? Ja det gör det med säkerhet. De människor jag yogar med är i förvånansvärt god form trots att de inte gör någon mer träning. Så förutom vår inre  resa så gör vi faktiskt fysiska övningar, rörelser, serier. Det är helt enkelt så att ju mer komplicerade övningar vi gör, ju mer tränar vi kroppen. På ett annat sätt. Det här att pumpa en muskel i taget på ett gym, det är så över. Jag tänker också på alla de nya träningsformer som växt fram som Cross Fit, Boot Camp och annat. Där det går ut på att använda hela kroppen och inte göra det statiskt. Att göra olika rörelser, det som kroppen är designad för. Det tror jag på. I min serie har jag till exempel en rörelse, sarpa, ormen, som har olika riktningar, vridningar och förflyttningar i sig. Den är komplicerad. Men att bara träna den gör en mängd skillnader i andra positioner. Den är svår. Ja. Men den ger så mycket tillbaka. Den rymmer hur många olika detaljer som helst. När man tränger in i rörelsen. Jag behöver inte komplettera med något. Och nej, jag menar inte att man inte ska promenera, rida, paddla, cykla, åka skidor osv. Men det förstår ni säkert. Jag pratar om det andra. Som jag inte behöver längre. Min yoga är tillräcklig. Så skönt. Vinster i många olika former.

http://www.youtube.com/embed/4RBrNhfocHs?rel=0"

I klippet ser du Emma Balnaves som i slutet på sekvensen gör just sarpa.

torsdag 13 december 2012

Under täcket

Ärlighet. Rakhet. Något som jag värnar väldigt mycket. I mitt liv. I min yoga. Och inte minst i min blogg. Ibland får jag förfrågningar om att göra reklam för produkter eller tjänster. Jag säger alltid nej. För jag har valt en reklamfri blogg. Jag har ingen åsikt när det gäller hur andra gör. Men så har jag valt. Det som däremot fått mig riktigt konfunderad är ett mail jag fick förra veckan. En marknadschef på ett online-marketing företag mailar mig, hon vill att jag ska läsa en gästbloggare hos en av deras kunder. Jag ska sedan "få välja vilket inlägg jag vill" som jag sedan ska skriva om. Den som bloggar är en artist. Så här skriver de;

Vi brukar oftast rekommendera att man skriver mellan 200-300 ord, vilket inte är så långt, dock bör det se naturligt ut när du refererar till originalkällan. När du har skrivit texten så bör du skicka mig ett utkast innan du lägger upp den på bloggen. Vi erbjuder 700kr för att skriva ett litet inlägg.

Jag blir stum. Känner mig naiv. Tänker att det här är inte alls något jag vill göra. När jag sedan vänligt men bestämt säger nej följer en märklig mailväxling. Och jag vill skriva om det här nu för att än en gång göra klart för de läsare jag har. Jag är ingens ombud. Bara mitt eget. Jag spelar inte under täcket. Någonsin. När jag länkar till någon, oftast till någon av mina favoritbloggare, när de skrivet något extra klokt och läsvärt, då gör jag det för att JAG vill det. Inte för att någon bett mig. Och jag är inte till salu. Jag är ingens springflicka. Lobbying måste vara öppen anser jag. Jag inser också att det är ganska många där ute i bloggvärlden som faktiskt sysslar med det här. För jag får också exempel på inlägg där människor skrivit in artistens namn naturligt i sin text. Kanske ska vi vara lite mer observanta? Kanske går det inte att vara det fullt ut? Hur det än är. Du som läser hos mig, du kan vara säker på att jag inte är betald av någon för att skriva det jag gör. Spelar aldrig under täcket.

onsdag 12 december 2012

Skicka vidare

Som ringar på vattnet. Sprider sig det goda. Vet inte om ni har sett filmen Pay it forward, men det handlar om att det man gör gott för en människa, det för den människan vidare till någon annan.  Alla får del av det fast av någon annan, kanske okänd person.Igår morse var jag med i en sådan äkta situation där jag mötte godhet.
   När jag kör ut på stora vägen, känner jag att bilen kränger. Ratten går inte att hålla upprätt. Jag misstänker punktering och stannar till vid första bästa plats, som är en busshållplats. När jag kliver ur bilen slår jag runt, det är ett tjock snötäcke men med blank hård is förrädiskt under. Jag slår min armbåge stor och blå, hela ena sidan och på något vis lyckas jag böja mitt högerben under mig så mitt knä också får sig en kyss. Det står några människor och väntar på bussen. Jag skäms. Det är min första reaktion, jag känner mig generad. Men jag kommer snabbt upp och konstaterar mycket riktigt - punktering på höger framdäck. Suck. Då kommer det fram en man som jobbar på Tekniska förvaltningen i stan och som håller på och röjer bort isen och snön just på busshållplatsen. Han erbjuder sig att byta mitt däck, snabb är han och bra blir det. Han är mest bekymrad över att jag slog mig. Frågar flera gånger om jag är yr i huvudet. Säger sedan - min fru är brevbärare och blev hundbiten härom dagen, du vet som i en film, säger han och ler snett. Hon blev hjälpt direkt och när du nu kom med en punktering så ville jag ge något tillbaka till de som hjälpte min fru.
   Jag blir tyst och varm. Vilken vänlighet. Och allt rinner av i form av tidspress, jag hinner ändå inte i tid. Jag tackar honom flera gånger men han vill knappt säga sitt namn, han ville bara skicka vidare. Jag tar det med mig inuti, lite kan göra mycket. Vi kan alltid göra något för någon. Har du mött det i någon situation?

lördag 8 december 2012

En liten burk av glädje

Jag yogar. Det gör ont i mitt ben. Det spänner i ljumsken och tårarna rinner. Jag är inte ledsen, det gör bara ont helt enkelt. Inget att fördjupa sig i. Den sidan där smärtan kommer och går, den håller mig alert. Kanske är den min kompass, hur bakvänt det än kan låta. Men när jag sitter efter min yoga och tränar på min indiska raga, när min skrovliga röst lyfter mot taket och jag känner att munnen öppnar sig ordentligt, när jag låter ljudet komma från mig men även in i mig. In i svalget och upp i huvudet, då är det som att öppna en liten burk av glädje. Ändå. Balans. Smärta från yogan. Sen Glädjen. Ute ligger snön slät och man kan se var alla djur traskat under natten. Rådjurens trippande runt vår hink med kastanjer till dem. Småfåglarnas minispår där det ramlat ner frön och nötter ur fröbehehållaren. Solen lyfter sakta. Jag lever. Jag har en liten burk av glädje att öppna varje dag.

torsdag 6 december 2012

Handbromsen

Handbromsen. Idag drog jag i den. Rejält. Varit i Stockholm med jobbet i två dagar. Igår skulle jag vara ledig några timmar för julklappsinköp. Ja ni vet ju, hela stan var insnöad. Men det gjorde inget. Alla var trevliga. Det blev tystare. Snön bäddade in allt med ljushet och renhet. Tyst. Människor hjälptes åt och vi kom till slut med ett tåg, fyra timmar senare än beräknat. Men vi kom hem. Folk var vänliga på tåget, trångt och varmt men inget problem. Tog mig hem utan trassel. Idag vaknar jag med en molande känsla i min ländrygg. Första tecknet på att jag behöver vila och yoga. OCH. Så trots vår verksamhetsplanering idag har jag stannat hemma. Jag drar i handbromsen. Jag tränar mig till mitt välmående igen. Det finns inga genvägar. Det gäller att dra i handbromsen när det glider och slinter. När jag inte riktigt har fokus och är här och nu i mitt liv. När fyra timmar gör att ett tidsschema krackelerar, då inser jag att min planering är för tajt. Trots att mycket handlar om bra saker. Det måste finnas luft i systemet. Det måste finnas plats. Och jag yogar. Snön faller tätt utanför. Jag vilar i att jag är som alla andra. Jag måste dra i handbromsen när det blir för tätt. Annars blir jag sjuk, det vet jag med säkerhet. Hur gör du?

måndag 3 december 2012

Smaken av musik

Åtta timmar av ljud. I min helgkurs. Av ljud jag inte visste att jag hade inombords. Så märklig känsla. Av min röst. Min röst. Hur låter den egentligen? Är den ren? Ljus? Mörk? Kan den gå upp? Kan den gå ner? Eller det svåraste, kan den hålla sig rak? Var är början? När vi vänder på hela kompositionen och sjunger baklänges. Vi sitter i en liten ljus shala i centrala Dublin. Ett stort olivträd växer utanför så följaktligen heter platsen Oliv Tree Studio. Jag och några andra andra intresserade yogis sitter i ring och vår lärare framför oss beskriver med målande adjektiv. Hennes långa fingrar tecknar i luften. Drar och lyfter. Kunskapen av att ha studerat för de främsta tolkarna av ragas i norra Indien lyfter hennes formuleringar. Hennes sång. Hennes tablaspel.
   Åh, jag har fått en liten inblick i ett gigantiskt område. En väldigt liten inblick. I detta stora område. Lika stort som yogan. Som fungerar som yogan. Där själva "sången" i ragan är en kommunikation med det gudomliga. Där publiken alltid varit sekundär. Som man också ofta sitter med ryggen emot. Det är något mellan den som sjunger, spelar tablan eller något annat instrument och gud,  där lekfullheten finns i symmetrin. I matematiken. I musiken. Och i mellanrummen och i fraseringarna. Smaken av musiken. För mig är den gul. Rakt igenom. Olika lager dras ifrån i min kärna, jag får en glimt av något, innan draperiet åter sluts. Men jag är fylld med välbehag. Mycket att smälta. Av mina åtta timmars sound sadhana. Inte riktigt hemma ännu.

onsdag 28 november 2012

Påfyllning

På fredag morgon reser jag och min man till Dublin. Jag ska gå en kurs som heter Sound Sadhana. Det är en Shadowyogavän som har kursen och vi ska träffa och bo hos andra yogavänner. Det känns som en belöning. Det har varit lite tung höst att undervisa, så mycket sjukdom och frånvaro hos mina elever. Som det blir ibland när föräldramöten, virus och annat ställer till det. Det har varit svårt att ha en kontinuitet i undervisning för att människor avlöser varandra i frånvaron. Jag har fått undervisa väldigt intuitivt och det har fungerat. Trots allt. Bra. Men ibland suger det musten ur mig och jag behöver påfyllning.  Men nu ska jag fylla på med egen energi. Har länge varit intresserad av ljud. Hur de påverkar oss och vilka ljud vi behöver använda oss av för att stärka. Kursen är över helgen och så här står det i kursbeskrivningen:
The power of sound is well documented in ancient Indian and Chinese treatises. The Vedic tradition used sound to invoke the power of the gods and the natural stability was determined and measured by music.While the system has evolved technically, over time, its devotional nature and religious philosophical interpretations are still embedded in the music of India. Ragas, the basis of the classical system take on many forms, such as the embodiment of a particular deity or the expression of a particular season, and has also been used to call upon the elements. They have the power to create a particular mood both within the individual and in his/her surroundings. Ragas are the basis of all levels of Indian music including chanting and Kirtan.

Jag har egentligen inga förväntningar, kan bara sitta ned och få ny kunskap av en människa som studerat klassisk indisk musik i nästan 20 år. Vilken förmån!

söndag 25 november 2012

Tjuvstart

Det är mörkt ute och jag gillar att fixa inomhus. Tidigare har jag haft en del tankar om att man måste göra saker i rätt ordning. Som adventspynt eller när man hänger upp en stjärna, klär en gran eller köper en julklapp. Fattar inte att jag varit så låst. Traditioner i all ära, men för vem gör vi allt vi gör? För oss själva, eller hur? Jag har insett att för mig fungerar november bäst när det gäller förberedelser inför advent, lucia och jul. Tidigare kändes det som en tjuvstart. Nu gör jag och har all tid i världen för det jag önskar och vill. Har adventspyntat och bakat saffransbröd i helgen. Bröd på kokosnötsmjöl och utan socker. Men med smör och grädde. Gott. På ett nytt sätt. Jag njuter av stjärnor, hänger upp flera stycken i samma fönster. Frossar i ljus. Utan att det känns som en tjuvstart. Någonstans.

tisdag 20 november 2012

Lyfta min fråga

Yogan är inget stressreducerande verktyg. Även om den kan ha den effekten. Yogan är ingen streching av muskler egentligen, även om det känns så i olika positioner. Yogan kultiverar vår inre energi. Med det sagt finns allt kvar att säga. Man måste hitta det själv. Hur konstigt och flummigt det än kan låta. Jag har skrivit om mitt hjärta tidigare. Jag har haft en väldigt personlig och intresserad läkare på min vårdcentral. Intresserad av mitt välbefinnande. Han har ringt och frågat hur jag mår, han har ringt och meddelat olika provsvar och nu har han ringt och berättat om mitt långtids-EKG. Det visar sig att jag under den tiden jag hade mätningen på mig 48 timmar, så inträffar något i mitt hjärta 60 gånger om dagen. Jag har två slags oregelbundna slag som inte utgår från sinusknutan där de elektriska hjärtslagen alltid "skapas", eller hur man uttrycker sig på fackspråk. Nu skapas det två andra olika rytmer hos mig, men bara några slag ungefär fem slag innan hjärtats normala rytm tar över. Det kan vara en säkerhet om man drabbas av hjärtinfarkt. Det kan också vara något som inte alls ska vara där, som i mitt fall, men som "är helt ofarligt". Om det inte blir värre. Vad orsakas det då av? Förmodligen av stresshormoner säger min doktor. Och det är klart. Den inre stress jag upplevt i min arbetssituation, som har lite att göra med om jag har mycket på mitt bord. Min stress skapas av det jag inte styr över. När jag är en kugge i maskineriet, men inte kan forta på andra som är före eller efter mig. Så. Trots att jag yogat så länge, trots att jag är väldigt bra på att dra ner mitt andetag nedanför naveln, som triggar mitt parasympatiska nervsystem och som frigör endorfiner till att må bra, styr jag inte över det här. Naturligtvis kan man säga. Men vad finns det i situationen som jag kan vända? För att reducera de här slagen som hoppar igång extra? Jo jag måste ta min yoga in i min arbetsplats. På det sättet att markera tydligare var jag står, vad jag förväntar mig, var jag finns i processen. Inte vara tyst och jobba på. Istället lyfta min fråga. Starta diskussionen om att gå ner i tid, på riktigt. För det här hjärtat är jag rädd om. Jag är också tacksam att det inte var något alarmerande. Men jag tog mig själv på allvar. Men yogan reducerar inte min inre stress, kroppen påslag av hormoner och annat, det är autonomt, inget jag styr över. Jag rekommenderade Claudia Welsch' bok och den ger en hel del fingervisningar om själva livet. Det vi lever utanför mattan. Fysiskt. Hormonellt.  Det som är vår egentliga yoga. Det liv vi lever med föreställningar och tankar, känslomässighet och "personlighet". Det var skönt att prata med min doktor. Det är skönt att ha tagit ett litet steg till på yogavägen. Och det ger mig också stöd i det hela kring tankarna kring stressreducering. Det är att reducera yogan att säga att den är ett stressreducerande verktyg. Ja vi blir lugnare, vi blir mjukare. Men den egentliga yogan, livsvalen vi gör, de sitter inte i de fysiska positionerna även om allt kommer att visa sig när vi står där på våra golv. Jag yogar vidare. Och inser att min yoga i mitt vardagsliv, i mitt arbete måste bli tydligare. jag lyfter min fråga.

lördag 17 november 2012

Pappas flicka

Sentimental lördag. Saknadens lördag. Mando Diao. Som de tagit mig med storm. Hela Sverige med storm verkar det som. De där rysningsframkallande sångerna, tonsatta dikter av Gustaf Fröding. Det värker nästan i hjärtat när jag hör dem. Jag spelar dem gång på gång. Ser killarna på tv på förmiddagen. De spelar favoriten igen, Strövtåg i hembygden. Och plötsligt släpper alla fördämningar. Jag tänker på min pappa. Han har snart varit död i 30 år. Men det där hjärtat har ingen ålder. Och nej, jag är inte i någon sotsvart sorg. Men jag saknar. SAKNAR honom. Mest går mina tankar till när jag var barn och vi alltid var i skogen. Lekte där, alla årstider. Kokade kaffe över öppen eld. Plockade bär. Svamp. Men mest den där tryggheten. Som luktade mockajacka och piptobak. Glasögonen på näsan. Jag har inte gråtit över honom på länge. Och det jag saknar mest är helt enkelt hans närvaro. Den fysiska. Att se honom. Höra honom diskutera, argumentera med engagerad röst. Hans idol var Olof Palme. Undrar vad han hade tyckt om filmerna Palme och Call girl. Nej, jag har inte sett någon av dem, men jag vill. Tänker på hur mångfacetterad en människa är. Alla våra uppslitande konflikter i tonåren. När jag som vuxen kapitulerade och insåg att jag var pappas flicka på ett grundläggande sätt. Våra personligheter - identiska. Kanske är det svårast med den man liknar mest? Kanske är det svårast att se den människan? Egentligen? Nu, så här långt efteråt, när jag ändå läkt mitt sår och fullbordat vår relation kan saknaden svida i mig. Trots allt. Vill att han ska vara här en liten stund. Dricka kaffe, kokkaffe, spela ett parti schack och sedan med stora kliv gå tillbaka till skogen han kom från. Kan han inte få komma hem till mig en liten liten stund? Till pappas flicka?



onsdag 14 november 2012

Styrkan i min svaghet

Styrkan i den svagare konstitutionen. Ja den finns ju också. Den svagare konstitutionen - den som jag har. Den som jag aldrig tidigare har erkänt ens för mig själv att jag har. Den läser jag om hos Claudia Welch idag, det är som balsam, de där orden. Men att vara stark är kanske också att vara svag, när man inser var begränsningarna finns och lever efter det. Styrkan som den processen skapar. Eller som finns där under. Claudia Welch är en kvinna som har kombinerat orientalisk medicinutbildning,  ayurvedaläkarkompetens med västerländska ögon och förnuft. Hon kan formulera sig så att jag inte känner mig svag eller angripen. Jag nickar mer eftertänksamt, hm, det är ju så det är. Hon har också skrivit en helt fantastisk bok som är som ett uppslagsverk; Balance your hormones, balance your life. Har du inte läst den rekommenderar jag den varmt. Så mycket klokskap. För kvinnor framför allt. Att lära känna sig själv. På alla plan. Fysiskt. Mentalt. Andligt. Och allt tillsammans. Hon benar ut en mängd delar. Hormonerna som styr en hel del av våra liv. Men även hur mycket vår konstitution styr vårt liv. Och ja, jag må vara stark i tanken men när det kommer till kroppen måste jag lyssna ännu mer. Mjukt och inkännande. Med klokskap. Med beprövad erfarenhet. Yogan. Ayurvedan. Sömnen. Maten. Min egen konstitutions styrkor och svagheter.  Läs henne!

fredag 9 november 2012

Plötsligt

Plötsligt händer det. Jag vet det. Ändå fångas jag varje gång i magin när jag gör min yoga och något förändras. Något som jag arbetat med länge. Jag vaknar tidigt. Lite småsnuvig. Rosslig. Segar mig upp. Har den där lilla motståndsdiskussionen i mig innan jag står där på mattan. Ute lyser solen. Frosten blänker som vore hela granen utanför mitt fönster behängd med glitter. Juveler. Jag gör. Och i de ”squats”, när jag sitter på huk, som jag arbetat med ett halvår och där jag känt det som mina ljumskar ska gå av. Gå av. Bokstavligt. Bildligt. Där har jag stannat. Inte gjort alla varianter, men de första, mest krävande delarna har jag stått ut med. Gråtit ibland. Fasat för dem ibland. Fast det bara är några andetag. Ja jag vet. Men vet också att det står för mer. Alltid. Kroppen, sinnet och själen är ett. Hur mycket vi än vill dela på dem. Och sinnet är överordnat kroppen. Någonstans skapar vi våra mönster i kroppen. Utifrån olika upplevelser, händelser och historia. Ja kroppen har också sin karta. Sin genetik. Sina skador. Men här i min morgon. På min matta. I min högra sida som bråkar med mig ofta – så händer det. Jag glider ner, svanskotan som ett lod, fötterna närmare varandra än någonsin. Och jag sitter med rak rygg. Blickar in i mig själv. Ser den där skadan som har följt mig länge. Ser den helas. Känner det. Släpper motståndet. Fångas inte av smärta eller obehag. Andas vidare. Sitter en mycket längre stund än jag brukar. Och jag vet det. Att det händer. När jag minst anar det. Det är magiskt när det sker. Och min man såg det. Det är inte ofta vi har en betraktare eller någon som ser det som händer. Men han gjorde det. Som ett vittne. Som en bonus för mig som tränar för mig själv. Han om någon vet vad det kostat mig i ansträngning och fokus. Som ett litet mirakel i min kropp. Och hela dagen präglas av det. Hela min inställning. Hela jag. Och jag tänker att det kommer andra till godo också. För jag mår verkligen bättre. I mitt sinne. I min kropp. I min morgon - då hände det. Plötsligt.

torsdag 8 november 2012

Nästan människor

Hörde ett fruktansvärt ljud igår. Precis utanför köksfönstret. Kunde inte riktigt identifiera vad det var. Öppnade försiktigt ytterdörren och sneglade i regnet mot den stora granen. Det lät som någon höll på att strypas. Långsamt. Men det var två katter som slogs. Har aldrig sett ett riktigt kattslagsmål tidigare tror jag. I verkligheten. Den ena var dominant. Den är lite knepig den katten. Smyger runt våra hus och tror att den bor här. Har legat uppe på verandan och lämnat leriga tassavtryck. Lite vild när man ser den. Håller sig på avstånd men betraktar ändå vår gård som sitt revir. Men nu höll den verkligen på att visa vem som bestämde. Och den andra katten kved och skrek, nästan som en människa. Den låg platt på backen framför den stora tuffa katten. Och sedan var slagsmålet igång igen. Jag huttrade men kunde inte stänga dörren. Till slut for de iväg och slogs vidare. Jag gick in. Tänkte på hur många det är som behandlar sina djur som om de vore människor. Fast de är djur. Inte sämre, inte alls, men inte samma. En kvinna jag pratade med för ett tag sedan berättade om hundar hon haft, som hon levt igenom. Inte bredvid. Via. Och det där att hundarna hade styrt hela hennes liv. När hon kunde gå ut, träffa andra och dricka en kopp kaffe. Åka på semester. Ingen som skulle passas. Nu hade hon ingen hund längre och sa att hon skulle försöka hålla i sig och inte köpa en ny direkt. Inte skaffa sig en ny. Vänta lite och se, kanske våga känna sig fri. Djur är djur. Inte människor. Iblantd tycker jag att vår tillvaro är så förvirrad. Kulturen vi lever i. Och ja, självklart kan man ha en fantastisk gemenskap med djur. Det är inte det jag menar. Jag menar det andra. När vi nästan tror att de är människor. Men det är att göra dem en otjänst. Oss själva en otjänst. Tänk om alla varelser kan få vara just det som de är. Inte bara vi som letar efter vårt sanna jag. Djuren har väl också en natur och en själ? Kattslagsmålet var ingen lek. Det var djur som slogs. Inga människor. Inga nästan-människor.

tisdag 6 november 2012

Åttahundra

Åttahundra. En nätt siffra. En rund och mjuk siffra. 800. Så många inlägg har jag skrivit  i den här bloggen. Med det här ikväll. Och det är lite häpnadsväckande att jag fått ihop så många. Så många tankar och funderingar som jag luftat här. Och jag är innerligt tacksam för dig som läser här. Och ännu lite mer för dig som väljer att lämna en kommentar eller åsiktsspår.  Ibland har tankarna gått kring att lägga ner den, speciellt efter Indien förra hösten. Det slutade med att jag startade en blogg till istället - annikas andetag och där har det mer blivit så att jag skrivit om just mitt andetag kopplat till min sömn och min hälsa. Den lever ett liv i skymundan, som en lillasyster. Och det är skönt så. Här har dryftar jag det allra viktigaste för mig. Tankar, känslor. Min yoga. Som är nummer ett i det här forumet och som har hög prioritet i hela mitt liv. Just ikväll är jag trött. Behöver lite sömn men det är inget alarmerande. Mer som lite disighet i kroppen och hösten kryper närmare och jag vilar mer. Det är regntätt och löven klistrar sig fast under mina boots. Jag har mina yogagrupper. Vi bär varandra genom andetaget. Andetaget som är överlägset allt annat. Jag fortsätter skriva. Kanske inte riktigt lika ofta hela tiden, men det är en lugn period i tankarna. Yogan flyter. Grupperna tränar. Min vardag är helt ok. Mer än det faktiskt. Den blir mer och mer det jag vill och önskar att den ska vara. Och jag tänker att jag ändå hinner skriva. Åttahundra. Lite stort är det. För mig.

fredag 2 november 2012

Det största

Vemodiga november. Vackra mjuka november. Idag fyller min dotter år. När hon föddes kände jag att den här månaden fick mjuka kanter. Varma. Och jag tänker hur mycket det är som påverkar oss i det vi känner för årstider och temperaturer. Hon är hemma i helgen och vi fick fira som vanligt i morse fast hon pluggar och bor i en annan stad. Kaffe på sängen. Skrovlig morgonsång. Och ändå så mycket glädje i stunden. Hon är en av mina största läromästare. Jag tackar för att hon kom till oss. Och jag inser hur mycket man lär varandra . föräldrar och barn.

Jag kommer inte ihåg livet innan dig för nu du låg där nyfödd på min mage med forskande blick då vändes hela mitt blodomlopp, jorden tog ett skutt och själv kände jag mig oövervinnerlig. Det största som hänt mig är mina barn. Grattis min älskade dotter!

onsdag 31 oktober 2012

Det finns en anledning

Igår morse blev jag uppringd av en gråtande kvinna. Som ville gå sorgbearbetning hos mig. Vi pratade en stund. Hon bokade tid. Hon är snart 80 år. Hon grät och sa att hon inte var någon bra människa. Svår. Många förluster som tornat upp sig inom henne. Hon hade svårt att hitta sin glädje. Överhuvud taget. Sa att hon inte visste hur man lever. Hur lever man sitt liv? Stora frågor tidigt på morgonen. Men efter en stunds samtal, där hon egentligen bestämde sig utifrån min röst så ska hon göra en sorgbearbetning hos mig. Jag fylls av ömhet. Jag ser så fram emot det. Kanske låter det nästintill fel, att man kan bli glad över det. Men det är för att jag vet vilken fantastisk metod det är. Jag kan också känna inom mig hur nära jag har både till min glädje och min sorg. Det finns inga hinder, varken för det ena eller det andra. Jag har skalat av. Att jag yogar, även om det är tungt ibland, så ger det hundrafalt tillbaka, att jag gjort sorgbearbetningar på mina förluster gör att min glädje är ren. Äkta. Utan hinder. Inget som skvalpar under ytan och som måste tas om hand. Det finns en anledning till att jag gör allt detta. Mitt liv är rikare. På alla sätt. Även om  vägen inte alltid är angenäm. Men det är värt det. Jag vill leva och dö frisk och lycklig. Inte sjuk och ensam. Jag vill ha min glädje OCH min sorg hela vägen. På mitt sätt. Utan skygglappar. Det finns en anledning. Vilken är din?

måndag 29 oktober 2012

Det lilla formatet

Min lärare säger att man går från de stora rörelserna till de små. Fina. Som olika vridningar i handlederna. Fotlederna. Som korresponderar med andra ställen i kroppen. Och de där små justeringarna. Som betyder så mycket. Och alla stora rörelser jag gjort. Som jag på något vis känner mig klar med. Ja kroppen vill göra stort också ibland. Inte så att jag aldrig mer gör dem. Men det finns annat som vill fram. Och som jag låter kroppen komma ihåg. För de är omöjliga att skriva ner. Man måste lära sig dem. Lita på att kroppen minns. När jag anstränger mig för att komma ihåg, då finns de inte där. Men jag försöker släppa och så plötsligt, hela dansen där i mina rörelser och kropp. Och jag märker mer och mer hur jag går från det stora, kanske lite yviga eller hur man ska sammanfatta det till det mindre. Samma i min yogaverksamhet. Jag har små grupper. Aldrig fler än 8 st. Allt för det lilla formatet som tilltalar mig mer och mer. Som känns som jag. Jag har undervisat grupper med 15-17 personer i. Det blir mer som en översikt. Hur ska man hinna se alla? Jag gör det inte. Respekt till den som gör det. Jag är inte där. Jag behöver mina små grupper. Mindre format. Jag gör mina rörelser med innerlighet men de är inte så stora, om du förstår hur jag menar? De är noga uttänkta. De är små. Fina. Påverkar det mesta. Fast vi inte vill tro det. När vi har gjort mjuka pass, sittande i mina grupper har många träningsvärk på många ställen i kroppen efter en dag. När vi tar oss tid att finnas i det lilla formatet, då händer annat. Samma med hela mitt liv egentligen. Blev fint påmind av Nina idag i hennes inlägg. Där hon skriver om att behöva tid för sig själv. Det behövs mer och mer, för mig på ett helt annat sätt än tidigare. Både hur jag känner men även hur jag gör. Och jag har gått från hög musik till tystnad, när jag lyssnar vill jag helst vara ensam. Jag gör lite istället för mycket i min yoga, med en annan kvalitet. Jag vill inte ha starka dofter, bara lite svag väldoft. Ljud, ljus, rörelser, dofter, livet. Allt skalas ner till ett väldigt litet format. Förstår du hur jag menar? Kanske är det en övergående fas. Men jag känner det som jag är på väg till något annat. Kanske du också?

torsdag 25 oktober 2012

varandra

Det har varit mycket en period. På olika sätt. Vi gör vårt bästa för att varva ner, vara med varandra när vi inte jobbar och göra roliga saker. För att balansera upp tillvaron lite. Jag har tagit ledigt imorgon. Tidigt far vi söderut, älsklingen och jag för att bo på Falkenberg Strandbad. Jag är så glad. Det spelar ingen roll vilket väder vi får. Jag längtar till havet, hur det än är i luften. Att få andas den luften. Att promenera. Att bada i poolen. Att gå igenom olika badritualer från olika kulturer i några timmar. Dricka lite bubbel. Vara med VARANDRA. Trerättersmiddag. Tänk vilken lyx. Hela jag är glad. För mig är det just nu viktigt att vi är med varandra, för att få den där speciella energin. Önskar dig också en skön och fin helg, att du får vara med just den du vill vara med. Om det så är med dig själv eller någon annan.

tisdag 23 oktober 2012

Vi är alla udda

Det där med förändring. Som jag skrivit om tidigare. Som för en del människor kan vara så svårt. Nästan hotfullt. Att någon förändras. Att kontrollen inte finns. Illusionen av kontroll kan försätta många i trassel. Just nu går jag igenom en tid av förändringar. Jag välkomnar dem. På riktigt. Jag vet också att inget är statiskt och att förändring är det enda som är konstant. Ändå vet jag att en del tycker att det är det värsta som finns. Att förändras. Att se andra förändras. Jag önskar så att vi alla släppte på kraven vi har på hur det ska se ut. Hur kraven ser ut på andra. Att det tillåtande skulle få mer plats. Jag jobbar med det själv. Jag tillåter framför allt mig själv massor med saker nu som tidigare inte fanns med i min tanke ens. Därför är jag också mer tillåtande till andra. Vägen via mig själv till dig. Men det är ändå knepigt när motståndet finns just utanför.  För några veckor sedan var jag på en konsert med Eva Dahlgren, hon sa något klokt som jag tänkt på sedan dess. Hon sa att när hon var barn och sedan tonåring, tänkte hon väldigt mycket på hur udda hon var. Men nu vet hon att ALLA är udda. Vi är alla unika. Och jag tycker det är så skönt uttryckt. Vi är så udda, allihopa. Låt oss bejaka det hos oss själva. Låt oss bejaka det hos andra. Yogan hjälper mig mer än jag inser ibland. Igår efter mina yogagrupper avslutats och jag satt i mörkret hemma och tittade ut mot den mörka skogen och stråken av frost syntes tydligt här och där, insåg jag än en gång – yogan tillåter. Den tillåter mig att få vara precis den jag är, den tar fram sidor jag inte visste hade, den leder mig vidare, genom snår och trassel. Och när jag kommer ut ur skogen, ut på det frostbitna gräset, då andas jag lättare. Vad jag önskar att vi alla fick den känslan. Att vi tillåter allt få komma upp inuti. Men även i andra. Att vi står ut med förändring helt enkelt. Tillåtande.

söndag 21 oktober 2012

Svaret finns i frågan

 Tänk dig att du blir blind. Vad tror du att du måste ta bort i ditt liv om det händer? Jag läste precis om en helt makalös person, Pete Eckert, som efter att han blivit blind bestämde sig för att bli fotograf.Ja just det. Fotograf. När man är blind. Ja det låter nästan som ett skämt. Men han insåg att han får göra det på sitt sätt. Utan att låta några hinder stå i vägen. Idag har han arbetat i 12 år som fotograf och tar de flesta bilderna i sin studio i Kalifornien, där han bor. Han memorerar och funderar. Visualiserar sin bild och så hjälper hans vänner honom med att välja ut de bilder som fungerar. För oss seende. Och det är en så fantastisk historia över att man kan sätta sig över vilka hinder som än dyker upp. Man får bara anpassa sig. Kan det bli  mer yoga i tillvaron? När det som vi uppfattar är begränsande för oss kanske vi ska titta på det från ett helt annat håll? Kanske inte lägga all tyngd i själva hindret utan i lösningen? Jag tänker också ibland när jag har klossar och bälten till hjälp i min yogastudio, för de som inte når på olika sätt i olika positioner, att alla kan göra på sitt sätt. Och få ut något av det. Känna. Göra. Vara. Att hitta svaret i själva frågan. Åh jag älskar historier som den här om Peter Eckert, att bara leva vidare oavsett hinder, som han själv uttrycker det;


I am only a tourist in the sighted world.

Women talk about a glass ceiling. Blind folks face a glass front door. We can look into the workplace but aren’t allowed to enter. I do something else. I slip photos under the door from the world of the blind to be viewed in the light of the sighted. I view my work during the event of taking the shot in my minds eye. I “see“ each shot very clearly, only I use sound, touch, and memory. I am more of a conceptual artist than a photographer.

Bilden är lånad från hans hemsida, www.peteeckert.com

fredag 19 oktober 2012

Skratta dig glad

Dis och duggregn. Mjukt mörker. Kaffe på sängen. Vilar mig vaken. Om man nu kan göra så. Idag ska jag åka till sjukhuset och få ett slags EKG som jag ska bära på i två dygn. Det känns bra att bli undersökt. På ett sätt. På ett annat känns det mer som att vad krånglar jag för? Det kan ju inte vara något att bry sig om. Inte tillräckligt stort. Den där känslan, den jobbar jag mycket med nu för tiden. När det handlar om mig. Inte när det gäller andra. Jag vet att jag skrivit om det tidigare, att jag har ett slags andra regler för mig själv. Och ibland aktualiseras de. Nu tänker jag så här - så skönt att bli utredd och det är förmodligen inget alarmerande på något sätt men det är bra att utesluta saker. Jag ska strax åka och jag är glad åt en mängd saker. De håller jag i minnet. Och att jag var på en helt makalös föreställning igår. Peter Carlsson och Blå grodorna. Han slog knock out på mig med sin äkta glädje. Som en stort barn. Där jag kände att allt är möjligt. Men framför allt så är det skönt att skratta. Vilken terapi egentligen. Med det vill jag önska dig en riktigt skön fredag och helg. Och skratta så mycket du kan. För det läker en hel del. Framför allt så hittar man den sanna glädjen i sig. När skrattet bubblar och vill ut. Skratta dig glad.

onsdag 17 oktober 2012

Småheter och storheter

Ibland är det svårt att beskriva. Den där inre resan, stigen, bergsklättringen. Men just nu försöker jag. Befinner mig på en platå. Stundtals är jag bara som ett skal. Bara. Har lämnat mycket bråte som funnits inuti.  Så att skalet är kvar men inte det andra. Som en transformation. Men allt det nya tar så lite plats. Det blir luftigt. Men samtidigt känns det tomt. Och lite skrämmande på något vis. Har hundra ifrågasättanden. Allt samtidigt. Och jag ställer mig all världens frågor. Existentiella. Vardagliga. Konkreta. Abstrakta. Tillvarons småheter och storheter. Och allt ihopbakat i ett stort nystan där jag inte riktigt har en ände att dra i. Lite skraj också att om jag drar då följer allt med. Samtidigt. Tomheten. Och något ljust men utan form. Ett slags skal som håller ihop det som är jag. Låter det knepigt? Förstår du hur jag menar? Ända sedan min Indienvistelse har den här känslan av att vara jag, hängt ihop med det här. Det hände mycket där. Och jag ska dit igen, som ni vet. Men ändå. Det där skalet, det är på något sätt genomsläppligt för allt möjligt. För energi att ta sig ut och in. För vissa delar. Känslor och emotioner försöker jag titta på och inte dras med i eller dra in i skalet. Lika lite nu som tidigare är jag mina känslor. Jag har en slags form där det är lite tomt just nu. Men annat formeras. Transformeras. Yogas. Småheter och storheter i mitt skal. Kan du känna igen det?

måndag 15 oktober 2012

Den stilla revolutionen

De här morgnarna när regnets sus väcker mig tidigt. Det är grått och kallt. Och ändå. Värmen finns där. Inuti. Kallt på ytan men varmt under. Så tänker jag när jag segar mig upp. Jag har också mina grupper ikväll som får mig att känna mig lite utvald. Sådär. Varje gång jag funderar över om jag ska lägga ner så mycket tid på min undervisning och tänker på min egna yoga så får jag svar. Kan man säga. När mina elever säger att veckans bästa timme är när de kommer på min yoga. När de berättar om sina positiva effekter både i kroppen och sinnet. När någon säger att utan yogan skulle hon inte få ihop sin tillvaro. En liten stund i veckan. Att det gör sådan skillnad. Att få bli sedd. Bekräftad. Att vara i sig själv en stund. Kanske är det just det vi saknar mest idag. Bristvaran. Att få vara i sig. Utan störningsmoment. Att lyssna inåt. Tänk då om man gör det varje dag, som många av oss gör, vilken revolution det egentligen är. Att det inte är så konstigt att förändringen är påtaglig. Inte bara för oss själva utan också för omgivningen. Kanske inte alltid just det som andra vill ha. Men som vi stretar vidare med själva och hittar annat inuti. Stilla. Det är kallt och grått ute, men det är bara ytan, inuti är det varmt. Ljuset i bröstkorgen finns där. Och jag önskar er alla en god morgon och en skön start på veckan i den stilla revolutionens tecken.

lördag 13 oktober 2012

Summan är större än delarna

Tvåtusenfemhundrasjuttio kronor. Ja det blev en nätt summa efter dagens Yogamarathon mot bröstcancer som har sin peak imorgon i Stockholm på Atmajyoti yogashala, som dragit igång det hela.  Vi åkte tidigt i morse till min studio, ställde i ordning allt och sedan satt jag där, lite pirrig i magen - tänk om ingen kommer! Jo, många hade sagt att de ville, en del blev sjuka och ni vet, ibland sätter livet liksom en annan kurs än den man själv stakat ut för helgen. Men de kom och jag är glad ända inifrån och ut och tillbaka. Det här med att yoga för någon annan. Att lägga sina tankar och sin energi efter yogan för någon. Att hela passet igenom känna att mina andetag är inte bara för mig. Det blir större. Summan blir större än delarna. Inget hokus pokus. Det är helt enkelt så. Jag satt där efter min fjärde och sista grupp strax efter lunch, bad mina yogisar att se den framför sig som de ville skicka sin energi till, att välja sin människa med omsorg. Alla har någon de känner behöver något extra ibland. Att skicka den, i sin egen stilla stund, det är stort. Jag tänkte på Karin, hennes varma leende och starka kropp. Jag tänkte att det var väl den om inte den där skitsjukdomen ska lämna hennes bröst. Med min varma kropp, mina röda kinder och mitt lite halvfuktiga hår satt jag där och kände värmen från mitt hjärta och från mitt centrum nedanför naveln förenas. Och lämna mig. Låter det galet? Kanske för någon. För mig är det högst påtagligt och verkligt. Efteråt drack vi svart vatten, blk, åt lite frukt och tog lite lotter. Jag köpte några Rosa Bandet-saker eftersom vår lokala bröstcancerförening deltog med information och annat. Någon var med och yogade från föreningen. Någon visade sitt fantastiskt fina ärr efter att en muskel från ryggen flyttats och blivit ett bröst. Det var så fint. Både bröstet och ärret. Och jag häpnar, tänk vad läkarna kan göra. Lite extra glad var jag också för en killgrupp som kom och fyllde salen med sina mattor och starka ben. En dag som ägnas åt något så allvarligt och tufft, kan faktiskt bli fint också. Så fint när vi delar. För summan är större än delarna. Tvåtusenfemhundrasjuttio kronor.

fredag 12 oktober 2012

Musikens helande kraft

Det finns ett oslagbart sätt att höja sin energi på. Musik. Hur mycket vibrationer och energi som byter plats kan man bara spekulera runt. Men igår kväll såg jag Eva Dahlgren. Jag har gillat henne sen 70-talet och ja, hon håller än. Mer än så. Hon har utvecklats till en humoristisk person med stort hjärta som engagerar så för att hon är äkta. Rakt igenom. Och hennes musik. Jag svävar fortfarande. Och vilken boost just när jag behövde det som mest. Och ja, situationer kvarstår. På jobbet. På andra ställen. Vi segar oss sakta framåt och det blir kanske ett steg fram och ett halvt tillbaka. Men ändå. Och jag och älsklingen har planerat in roliga saker varje vecka nu. En grej i veckan där vi bara är och tankar energi. Som igår kväll. Och det är bättre än mycket. Och när hon står där och sjunger ut sin värme - när hon säger att vi delar just det här ögonblicket som inte kommer igen, ja då är det yoga. Igen. Och igen. Och jag är glad ända in i hjärteroten. Skön helg önskar jag dig!

onsdag 10 oktober 2012

Är det OK att förändras?

Jag har haft en tung period. Tung för att mitt jobb är kaotiskt stressigt just nu. Eller just nu, det har varit det en tid. Jag har lyssnat på kroppen, vilat hemma när jag haft feber och sökt läkare för mitt rusande hjärta. Men det är också svårt att vara hemma när ens arbetskamrater får göra det man skulle gjort. Jag tänker att jag gör det för andra, då gör andra det för mig. Någon gång. Att det liksom jämnar ut sig. Men det är inte riktigt så att alla delar den tanken, det förstår jag också. Hursomhelst, jag har varit hemma. Men sömnen har lyst med sin frånvaro. Jag gör allt jag kan för att må bra på jobbet. På min fritid. Jag yogar. Mediterar. Äter bra. Försöker lägga mig i vettig tid, även om jag inte somnar. Vet också att när tankarna blir för många, då gör jag övningar för det. Men det finns en gräns. En gräns. För vad jag kan förmå mig till att göra för att hantera stress jag inte råder över. Jag vet inte hur du har det, men stress i min värld är det som orsakar problem. När man inte styr själv. När jag har mycket att göra och det existerar en dialog, då blir jag inte stressad. Jag blir stressad av det utanför mig, som jag inte styr. Ändå brottas jag med skuldkänslor för arbetet, hur oviktigt eller viktigt man än tycker att det är, och jag vet verkligen att det inte gagnar mig. Ändå har jag stått emot. Jag har faktiskt tagit mig själv på allvar. Men det kostar på. För lite nattsömn är priset. Taggigt mellan arbetskamrater. Och nej, jag kan inte fördjupa mig i det, det går inte här. Ändå vill jag nämna det, att vi har ansvar för oss själva i första hand. Men i andra hand även för varandra. Vilket klimat vill vi ha på arbetet? Vad tänker vi om människor som säger - jag orkar inte? Är det OK att byta, från att ha varit den som alltid orkat och fixat till att säga - här är min gräns? Just nu idag, känns det inte så för mig. Och det är svårt. Man jag har en fantastisk familj. De ser mig. Vet vad jag kan. Står där. Och mina yogaelever. Som utan att veta om något av detta, ger mig en fantastisk support. Som osökt kom in på delar i min undervisning igår och hur jag böjer mitt huvud i tacksamhet när alla gått hem. Att den andra sidan finns där också. Just nu har jag lite svårt att se den, därför tänker jag att de där orden vi uttalar till någon annan, de är så viktiga. Säger vi något i affekt, som jag verkligen gjort många gånger själv, får vi också ta ansvar för det. Och att tala till människor. Inte om. Inser att yogan har förändrat mig i grunden Och jag samlar ihop mig. Tankar min frid från ovanför mitt huvud och inser att något måste förändras.

måndag 8 oktober 2012

De små tingen



De där små tingen. De vardagliga händelserna som jag tidigare rusade förbi. De har klivit fram och blivit viktiga. Viktigare. Jag ser. SER. Även om jag är född med en hastighet och intensitet som mitt signum har ändå vissa saker fallit bort. Jag skyndar mig inte längre. På riktigt. Jag kommer hellre för sent.  Det som tidigare var en dödssynd för mig, det får helt enkelt vara så. Även om det händer sällan.  Jag ser med en ny skärpa på kastanjerna som ligger så vackra på gräsmattan. Så fina att jag måste ta in dem.  Det är som jag hade ett kameraobjektiv i ögonen inställt på nära. Och jag förundras. Vi har några rådjur som vi ser ibland, tre stycken som leker på åkern när det regnar. Ja det ser faktiskt ut så. Och vattnet som sköljer ner över dem, det är bara vackert. Men det gäller att ta vara på stunden, i nästa stund är de i skogsbrynet. Den lilla ekorren som  varje morgon svingar sig i granarna och som jag ser från mitt badrumsfönster. Som jag gillar den lilla krabaten. Hösten är vila för mig. På flera plan. Kanske ännu mer just nu när jag varit hemma och lyssnat inåt. Jag vill verkligen leva som jag lär men det är inte alltid enkelt. Men jag strävar dit. Det är ändå det som räknas. I min värld. Och när småfåglarna sjunger av glädje för nötter och kokosnötter som min älskling hängt upp i träden åt dem, då blir jag full  i skratt. Jag ser på min vackra yogamatta och ser hela strukturen i den vävda skönheten. Jag har skärpan inställd på nära. Mer än någonsin. Jag vill inte missa det lilla, inte för något stort alls. Det innebär även att rörelsen är ännu mer i mig. I min kropp. Inte bara något som kroppen gör, utan jag är med hela vägen. Förstår du hur jag menar? Är det viktigt för dig också?

fredag 5 oktober 2012

Andlighet vs religion

När man är hemma och vilar, lite sjuk, som jag varit några dagar, blir det film, tv och böcker. Lite fika och sömn och så rullar det på. För trött för att gå ut fast höstvädret ser perfekt ut. Björkarnas ståtliga stammar med knallgula löv och kastanjens lite mörka blad i kanterna. Gräset ser saftigt ut. Knallgrönt och blött. Solen står lägre och gör allt mjukare. Jag ser reprisen av Debatt där man pratar om yoga i skolan eller inte. En kvinnlig pastor har anmält en skola i Stockholm någonstans för att de inte "varudeklarerat" det andliga i yogan. Och fram träder då olika människor som sysslar med yoga, bland annat just den läraren som haft de skolbarn i yoga, som pastorn anmält. Hon är för övrigt den lugnaste och mest harmoniska i hela debatten, kanske säger något? Hon säger att det inte har något med religion att göra, att det är andligt, spirituellt - varpå Sivert Öholm rasar. (Hur nu han kan få delta i så många tv-program är en annan gåta).  Han rasar över att han fått recept på medicinsk yoga på sjukhuset. Det stora pampiga Akademiska Sjukhuset i Uppsala har nedlåtit sig till att ge honom ett recept på yoga. Han vill inte lyssna på vetenskapliga undersökningar som arbetar med yoga och där man sett tydliga förbättringar i olika sjukdomstillstånd. Nej han är arg för att han inte fått ett recept på förbön i kyrkan. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag slås av rädslan hos oss svenskar. Inte alla, men många bär på den. Rädslan för att det ska komma in något okänt RELIGIÖST i våra kroppar och medvetande och tänk vad händer då? Blir vi hjärntvättade? Eller när jag läser senaste numret av nya svenska tidningen Yoga för dig. Där uttalar sig en man som är ledare på Friskis &Svettis. Samma sak där.  Han vill locka fler män till yogan och vill på något sätt berätta att "yoga håller på att bli ofarligt". "Jag tror att det har att göra med att de första utövarna i Sverige var väldigt influerade av Indien. De pratade om prana och chakran och använde rökelser, men nu inser allt fler att yogan är så mycket mer än så". Mycket mer än vad? Yogan kommer från Indien, hur skulle vi kunna låta bli att bli influerade? Vad är vi rädda för? Skulle det vara något hokus pokus att tända lite rökelse? Som jag ser det så blandar vi ihop två begrepp; religion och andlighet. Det är definitivt inte samma sak. Eller för att citera Mahatma Gandhi - God has no religion. Och när det kommer till andlighet, varför vågar vi inte se att yogan är en andlig disciplin? Och stå för det? Varför förminska den till något slags anti-stress-medel? Någon slags streching? Det gör mig ledsen. Varför står inte skolan i Stockholm för att det är en andlig disciplin men att man kan ha vilken religion som helst när man utövar yoga, eller ingen religion alls. Närmare 500 miljoner människor utövar yoga på jorden. Det är klart att alla har olika bild av Gud, den högre energin/medvetandet eller vad vi vill kalla det som är ofattbart för oss. Vill du använda yogan som en slags motionsform, gör det, men se inte ner på ursprunget eller hur yogan har utvecklats. Och min förvissning är att när du yogat dig trött på Friskis&Svettis, då kan det hända att du letar vidare om du känner att något väckts inuti dig. En hel del av mina elever har gjort det, kommit till mig och  säger de att de gör yoga nu. Törs vi inte stå för att det är andlighet vi sysslar med? Vad är vi i så fall rädda för?

Bilden har jag lånat från Gandhis Facebooksida

torsdag 4 oktober 2012

Hopphjärta

Var hos doktorn häromdagen, fick en bra nyhet och en undersökning.  Jag har haft hjärtklappning som känns som om hjärtat verkligen ska hoppa ur bröstkorgen. Hjärtslagen slår hårt och upp i halsen, ner i magen. Rätt som det är och när som helst. Utan koppling till situationen. Min familj har en dyster hjärthistoria. Båda mina föräldrar dog i hjärtinfarkt, även om de hade andra sjukdomar också. Min storebror dog av ett aneurysm som brast ovanför hjärtat, ett slags åderbråck som kan sitta var som helst i kroppen och som man är född med. Min lillebror opererades vid 9 års ålder för en förträning i aortan, precis ovanför hjärtat. På något vis är hjärtat i centrum hos oss. Mitt hjärtas EKG var som ett skolboksexempel som läkaren sa, men faktum kvarstår - ibland slår det så hårt att jag blir häpen och lite oroad. Nej, det har ingen koppling till ansträngning eller ångest på något sätt. Min sköldkörtel har varit förstorad sedan 2001. Den har en nyckelfunktion i kroppen och bland hormoner. Det vet jag. Det har tagits många prover på den och på blodet. Man säger att den "bara" är förstorad och inte har påverkat något. Jag tror att det är så att kroppen är så finstämd att den visst har påverkat, men kanske inte i tillräcklig grad för att ge utslag på proverna. Jag har också yogan som hela tiden balanserar. Jag har en yogalärare som såg det direkt allra första gången jag gick kurs för honom och jag har en indisk ayurvedaläkare som också har behandlat den. Och faktum är att förstoringen har krympt, avsevärt, sedan Indien. Det är en av anledningarna till att jag reser dit igen i vinter. Men nu, hjärtklappningen har funnits där länge, men det är som jag inte velat det, inte lyssnat inåt. Vet inte om ni läst böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang? Böcker som både barnen och vi har älskat. Där finns det ett kapitel om ett hopphjärta, som visar sig vara en väckarklocka under tröjan :) Tänker på det när jag funderar över mitt hjärta. Hopphjärta. Inser att för mig är det mycket mer än en muskel. Det är mitt känslomässiga centrum i kroppen. Och tänker som Janesh Vaidya skriver - där lägger vi känslor och emotioner. Kanske har min arbetsbelastning på jobbet gjort att kroppen inte riktigt hänger med eller vill. Ni vet ju att jag jobbar för att ta mig vidare och jobba mer med det jag brinner för. Men vägen dit är lite krokig. Nu ska jag få göra en undersökning där man bär en dosa som registrerar hjärtats slag ett helt dygn. Det känns bra. Kanske blir det också ett ultraljud av hjärtat. Och så blodprover förstås. Om det nu är sköldkörteln som ger sig till känna. Hursom, jag har valt att ta mig själv på allvar även här och det känns bra. Som en extra krydda blev jag sjuk igen. Förkyld och ont överallt. Trots allt som ska ske de här sista dagarna på veckan i jobbet, har jag valt att vara hemma. För att verkligen vila. Så jag vilar. Känner av mitt hopphjärta då och då och gör min yoga. Försöker landa i att det förmodligen inte är något alarmerande. Men det är skönt att få det undersökt. Skönt att lyssna på sin egen kropp hela vägen.

tisdag 2 oktober 2012

Proportioner

Vissa dagar vill man bara dra täcket över sig. Men det är redan för sent. Man är igång. Igår var en sådan dag. Ni vet man andas, man säger till sig själv, ta det lugnt, det är världsligt. Men det får inte bli för mycket av det jag inte kontrollerar eller egentligen har med att göra, men ändå blir indragen i. På jobbet. Jag är en rättfram person. En del uppfattar mig som tuff. Oftast för att jag säger vad jag tycker. När någon frågar. Inte hela tiden. Absolut inte, så viktiga är inte mina synpunkter. Men när människor ändå frågar, då svarar jag. Ärligt och uppriktigt, så respektfullt jag kan. Men de flesta som säger "ge mig din ärliga uppfattning" de vill inte ha den. Det är min erfarenhet. Jag har tappat vänner på grund av den frasen. För att jag trott det varit menat som det sägs. Och många tror att jag är tuff, har tjockt skinn bara för att jag är rak. Åh det här landet! Av lagom. Av mellanmjölk! Min pappa sa alltid att det bodde en liten italienska i mig när jag var liten. Med temperament och stampande av foten när jag blev arg. Men lika mycket ilska som jag haft, lika mycket glädje eller mer har jag haft. Är glad för det mesta. Men ändå. Det där - säg vad du tycker-frasen... Så med skallen full av tankar, kroppen lätt irriterad småsprang jag i duggregnet till min studio. Sopade trappen fri från löv. Tände ljuslyktan utanför. Alla ljus inomhus. Lite rökelse. Sakta men säkert ebbar det världsliga bort. Och jag inser hur oviktigt det är för mig. Egentligen. Proportioner. Det är nog det jag fått mest från yogan. Och innerligheten. När mina två grupper gått hem för kvällen sitter jag där lite varm och glad. Ända inifrån och ut. Och jag inser att den här yogan, den har så många fördelar, det bara växer. Och ärligt talat, mitt förstånd och min själsliga hälsa skulle inte vara som de är utan den. Än en gång, jag bugar mig inför storheten och inser att jag ändå trots allt klarar mig ganska bra när jag åker hem utan något av det jag kom dit med i min bröstkorg. Proportioner.

måndag 1 oktober 2012

Vilken ynnest

Idag när jag yogat och bugat mig så slås jag av att jag faktiskt har en livs levande lärare. Det låter kanske märkligt för någon, men när man tänker på att de flesta stilar inte har någon guru eller mästare som lever. Jo Iyengaryogan och mr Iyengar lever ju i allra högsta grad förstås. Och kanske tycker ni att det låter makabert men jag menar absolut inte att vara obehaglig för den vars guru inte längre är kvar. Nej jag menar ren och skär tacksamhet. Och nu när nästa års kurser ligger ute, med ett större utbud än någonsin så fylls hela hjärtat av tacksamhet. Mina lärare som reser runt jorden och undervisar. Som har byggt upp ett fantastiskt fundament av olika delar inom yogan. Eftersom Zhander dels haft mr Iyengar som lärare i 25 år och räknar honom som sin guru, men även yogat för Patthabi Jois, Ashtangans fader och sedan valt att studera väldigt mycket i Indien kring gamla texter i tempel runtom i främst södra Indien - har han skapat sin Shadowyoga och sedan utökningen Nrttha Sadhana utifrån sin samlade kunskap. I en glimt kan jag se hela verket, hela Shadowtyogan hur sinnrikt det är uppbyggt.Han är inte intresserad av att bygga en gigantisk organisation där vem som helst kan undervisa i hans stil. Han är otroligt noga och ser till varje individ som yogar för honom och undervisar. Hela bröstkorgen fylls av en enorm tacksamhet till hans enträgna arbete, till hans enorma kunskap och erfarenhet - som jag får möta livs levande. Vilken ynnest. Egentligen vill jag åka och yoga för dem hela tiden.Det enda som är svårt är att välja :) Jag älskar min Shadowyoga helt enkelt.

Bilden är på Emma Balnaves, www.shadowyoga.com, fotograferad av Dan Lindberg, www.danlindberg.nu

söndag 30 september 2012

Alldeles underbar

När jag började med yoga för 12 år sedan så var mattan väldigt viktig. Den kändes som en slags trygghet. Min egen zon. Min dåvarande lärare pratade en del om att inte bli så fäst vid mattan, att kunna yoga utan den, på bara golvet, var som helst. Det blev sedan så jag yogade och som fortfarande ibland känns som det mest genuina för min egen del. Ett rent trägolv, underbart att stå och yoga på. Men när det kommer till sittande eller liggande, är det ibland skönt att ha något under sig. Har man lite knöliga fötter som jag så gör det mer ont än det "behöver" när jag sitter på fötterna om jag inte har något under. I min studio så är golvet lite småkallt ibland, vi håller till i en källarlokal och då är mattan skön att ha. En del människor halkar och glider på sina mattor och pratar mycket om vilken som är den optimala. Jag svettas aldrig om händer och fötter men så är jag en riktig pittakaraktär inombords. Torr och het. Eller hur jag ska säga det :) Men det är egentligen överskottsfukt som kommer ut via händer och fötter när man yogar. Ingen matta i världen kan avhjälpa det. Har man mycket kapha inombords så rinner det bokstavligt talat över. Och det är en bra sak. Det överskottet vill vi inte ha inombords. Egentligen.  Men krångligt om man glider. Det har jag all förståelse för. I vårt hus och vår egen yogavrå har jag yogat på golvet - skönt tills jag sätter mig på fötterna, på en ecomatta - som  är miljövänlig men tyvärr inte greppvänlig för golvet, den glider helt enkelt och så har jag ett fint bolster jag fått i present av ett yogagäng vid en födelsedag - det är optimalt när det gäller liggande och sittande. Men jag vill ha ett underlag som funkar hela vägen. Vill inte stanna upp och fixa med något. Jag vill ha mitt flöde - från stående till sittande och liggande. Har tittat lite på mina lärare, de gör oftast sin yoga på äkta mattor.  Faktiskt. Sagt och gjort. Vi har inrett med en alldeles underbar och fantastisk matta. Vår egen yogamatta. Den är stor. Den är mjuk. Den glider inte. Jag behöver inte fixa med något utan gör min yoga utan att störa mig själv med matta eller smärta. Hur gör du? Är mattan viktig för dig? Eller bryr du dig inte alls?

lördag 29 september 2012

Andra regler

Nu skulle jag sitta på tåget till Stockholm. Komma dit alldeles strax och promenera upp till Östermalm och en kurslokal. Jag skulle äntligen gå kursen Medveten andning. Men det blev inte så. Jag blev krasslig i veckan. Jag arbetar i flera projekt på jobbet bland annat ett stort som fick sitt avslut igår kväll. Mycket jobb men har ändå vilat hemma i två dagar. Näsblod. Lite feber. Lite ont i kroppen. Svaghet i systemet och trötthet. Jag har gjort mjuka rörelser i yogan, legat i "sjukdomsdödaren" supta virasana men jag är inte återställd. Vaknade klockan fem i morse och kände att jag ville åka. Men kroppen ville inte. Jag är inte helt frisk. Snuvig. Matt. Så jag ställde in. Och det är en seger. Kroppens seger över sinnet. Kanske låter det banalt för dig, för mig är det ett stort kliv. Jag är envis som sjutton åsnor, jag kan driva igenom vad som helst som jag tror på. Det kan vara en stor tillgång. Det kan vara en stor nackdel. Ofta har jag kört över mig själv, förhoppningsvis inte kört över så många andra :) Men ändå. Det räcker. Ja det räcker med det beteendet nu. Som min man sa till mig igår kväll - vad skulle du säga om det var jag eller någon annan i familjen? Skulle du ändå tycka att jag skulle åka på kurs om jag inte var frisk? Då svarar jag självklart nej! Men det här med att ha andra regler för sig själv, jag vet inte om du känner igen det, men det har varit en kamp för mig. I hela mitt liv. Att jag måste göra lite mer än andra. Jag måste alltid orka. Alltid vilja. ALLTID. Säkert finns det spår av min uppväxt i det. Men lika mycket av min personlighet. Och min uppriktiga önskan av att vilja så mycket. Ibland FÖR mycket. Jag inser att jag inte vill köra över mig själv igen. Jag vill lyssna inåt och på mig själv. Fast det innebar att jag inte kunde åka på en kurs jag verkligen önskat hett att få gå. Jag valde bort den. Men den här gången valde jag mig själv. Jag börjar leva mitt sätt att vilja vara. Det är inte andra regler för mig än för andra. Helt enkelt. Huvudet känns som det vore proppat med bomull och näsan är täppt. Kroppen är svag och jag förstår inte ens att jag tänkte tanken att åka. Jag ska vila hela långa helgen. Frid inuti. Hur tänker du?

torsdag 27 september 2012

Den heliga kon

Vi som yogar vet att vi blir känsligare, mer mottagliga för det som kroppen säger. Det som vi har dolt, gömt eller missat i vår egen kropp. Som hänger ihop med vårt sinne. Och ibland har det nästan känts som att en mängd krämpor eller trassel dyker upp när man börjar med yoga. Det är ju inte så konstigt. Egentligen. Jag ser det som att man kommer åt i hörnen inombords också. I sin städning. Eller sin frigörelse. Eller vad man vill kalla det hela. Jag har hittat ett redskap till. Maten. Inom ayurvedan säger man att maten är medicinen. Och att vi också är individuella. Som i allt. ALLT. Hur vi fungerar, hur vi ser ut genetiskt, hur vår konstruktion ser ut, vilken dominans vi har av elementen i vår kropp, vilken tid på året det är, vilken ålder man själv befinner sig i, var på jorden man är - ja ni vet, hur många delar som helst. Men ändå är det maten som är medicinen. Och för mig, som sedan jag började med LCHF har mått så väsentligt mycket bättre i min kropp har det varit en riktig ögonöppnare. Vad maten gör med oss. Eller inte gör. Och jag har vågat prova. Vågat vidga min horisont. Och nej, jag är inte ute efter att provocera, jag vill bara diskutera även om någon tycker att jag är besvärlig. Jag kan verkligen känna när jag ätit kolhydrater, hur tung jag blir både i kropp och sinne. Och jag vet att det är en helig ko i yogasammanhang. Eftersom många som utövar yoga är vegetarianer så äter många också ganska mycket kolhydrater. Jag sticker ut hakan nu och visar var jag står. Och tänk vad jag försökt passa in i det där mönstret. Tänk vad jag ansträngt mig. Med fel mat! För mig. Och kanske inte bara för mig, när undersökning efter undersökning och forskning nu visar att vi mår bättre med riktigt fett i form av smör, avocado och oliver. Rent biologiskt är vi designade för att äta protein i form av fisk och kött. Men inte spannmål.  Det har blivit någon slags mix av åsikter och moral när man kritiserar LCHF. Som jag ser det. Men återigen, LCHF handlar om att äta fett istället för kolhydrater.  Och nej, jag försvarar inte en taskig djurhållning eller sätt att frakta boskap på. Självklart inte. Men när den föda vi som art har ätit och klarat oss bra på genom årtusendena ska ses som en extrem diet, då blir det mer än märkligt. Dessutom förespråkar LCHF även en ren mat, ekologisk helst, utan tillsatser. När det är ett paradigmskifte på gång då blossar naturligtvis många diskussioner upp, och det finns stora intressenter i kolhydratindustrin också. Som man liksom bara trott finns i köttindustrin. Sedan i början på året har jag läst ett gäng böcker för att vidga min horisont. Här följer min lista om du också är intresserad av hur maten påverkar dig;

Matrevolutionen av kostdoktorn, Andreas Eenfeldt . En bok som på ett lättfattligt sätt beskriver vår utveckling som homo sapiens och vad vi överlevt på och är designade för.  Man blir lite chockad och fundersam. Andreas är läkare och blev helt omvänd från det traditionella sättet att se på kosten när han läste;

Good calories, bad calories, fats, carbs and the controversial science of diet and health av Gary Taubes. De här är en riktig tungviktare och fruktansvärt intressant. Men jag kan inte läsa långa stycken i taget, så mycket att ta in och tänka på. Taubes är en amerikansk vetenskapsjournalist som är den enda som vunnit tre Science in Society Journalism awards. Han har sammanställt fakta på ett journalistiskt exemplariskt sätt. Och smular sönder myten om att vi kan mäta allt i kalorier. Det går inte att mäta så, det inser man en gång för alla när man läser boken. Det handlar om VAD kalorierna består av. Naturligtvis!

Vegomyten, maten, rättvisa och en hållbar framtid av Lierre Keith. Keith är personen som var vegan i 20 år och som blev väldigt sjuk på grund av sin kost. Den här boken utmanar det man hittills lärs sig om vegetarisk mat. Författaren menar att det storskaliga spannmålsjordbruket förgriper sig systematiskt på jorden. Odlingen av vegetarisk basföda som ris och soja gör att vattenreserverna sinar. Den biologiska mångfalden minskar, jorden utarmas och klimatförändringarna påskyndas. Gräsätande idisslare ska äta det som vi inte kan - cellulosa - och förvandla den till det vi behöver - protein och fett. Hon menar också att man inte ska avstå från kött men välja omsorgsfullt, för hälsan och för vår gemensamma framtid. Den här boken är känslomässig i vissa avsnitt, som det kan bli när man skriver sin egen historia. Det behöver inte förta något men i vissa lägen skulle jag önskat att det hade skurits mer i texten. Dock är den viktig som inlaga i att vegetarianer ofta förutsätter att de är klimatsmartast.

Brödberoende av hjärtläkaren William Davis. En bok som i varje siffra som presenteras har en undersökning i ryggen. Otroligt lärorikt. Davis förespråkar en kost som ligger nära LCHF med ett totalt uteslutande av veteprodukter och andra glutenrika spannmål, liksom allt tillsatt socker. Tar du bort vetet öppnar du vägen för en permanent viktminskning (om du behöver det) samtidigt som du eliminerar sjukdomsrisker och botar många vanliga hälsoproblem. Han är också emot de "hälsosamma" fullkornsprodukterna. Boken är så väl underbyggd att det känns som att gå i skolan igen när man läser den, vetenskapliga referenser till varje påstående. Han myntar ett uttryck - vetemagen - det säger allt för mig.

Utöver de här böckerna har jag ett gäng kokböcker, bland annat LCHF för vegetarianer av Pauline Demtriades & Katarina Wikholm. För den som inte vill äta kött finns här många fina recept. De slår hål på åsikterna om hur nyttig frukten är. Den består idag mest av socker. Och det är lite skönt att läsa och förklarar för mig varför jag nästan var fruktberoende en period. De vitaminer och mineralerna som många vill få i sig via frukten, får man många gånger om i grönsakerna.  LCHF för tjejer, supermaten på medelhavsvis av Cathrine Schück och Lars-Erik Litsfeldt. Tjejer mår oftast bättre på att ta bort mjölkprodukter till stor del och istället välja oliver, olja, nötter och avocado som främst fettkälla. Massor av goda recept med medelhavspreferenser. Ferryfood av Björn Ferry och Cathrine Schück. Björn Ferry som tog OS-guld och som hade lagt om sin kost 7 månader innan guldloppet. Den här boken tar effektivt död på myten om att man behöver kolhydrater när man tränar. Den förespråkar ren och enkel mat. Ät dig stark och frisk helt enkelt.

Det finns en mängd bloggare också och kunniga personer som www.kostdoktorn.se och www.annahallen.se Allt finns att lära och tänka om kring maten. Har du redan en fungerande kost för dig så är det toppen. För mig har jag äntligen hittat rätt. Hoppas du också gör det!

tisdag 25 september 2012

Tackar min stelhet och blockering

Det är frigörande att hitta exakt var en blockering finns. Hur ont det än gör eller hur stretande och svårt det än är i kroppen så vet jag att jag är på rätt ställe. Att jag andas in i det ömmande. Att höger sida, som vill vika sig eller dra ihop sig, får en annan stadga för att rörelsen trycks uppåt från foten. Jag skonar både min höft och mitt knä. Det gör ont hela tiden kan jag säga. Men jag vet vad det är. Nu. Att obalansen funnits där väldigt länge. Först som något diffust molande, sedan en slags värk. Mer än obehag men inte så smärtsamt att det kräver medicinering. Den har funnits där och varit upptäckt. I mig. Av olika lärare. Men nu ser jag det klarare. Jag har också märkt att jag är mycket piggare. Jag vaknar före klockan trots att jag jobbar så mycket och har rest en hel del senaste veckan bara. Det brukar trötta mig. Men jag vaknar tidigt. Njuter av det helt enkelt. Jag tänker inte heller längre saker som - hur lång tid ska det här egentligen ta? Jag är i det och det är allt som räknas nu. Tänk att en blockering kan lära mig så mycket. Tänk att den som har få blockeringar har det lite tuffare. Missförstå mig rätt, men jag tänker ofta på John Evans ord blessed are the stiff ones. För oss finns allt att upptäcka för att man möter sin gräns tidigt. För den som har få sådana gränser blir inte yogan lika tydlig, man måste veta ännu mer exakt vad man gör så man inte skadar sig. Det är många flexibla människor jag sett i yogan som haft knixande rörelser uppåt när de kommit långt i asanas som exempelvis samakonasana. Där styrkan kanske inte finns även om det flexibla är närvarande. Så jag tackar för min stelhet som tagit mig långt. Jag tackar för de blockeringar som fått mig att arbeta på en mängd olika sätt. Och jag tackar faktiskt mig själv för att jag varit ståndaktig och inte givit upp. Även om jag vill sudda ut den senaste meningen så får den stå kvar. Jag ger mig själv lite cred. Och har helgens kurs i färskt minne i min kropp. Framför allt där. Hur har du det med din kropp? Är den stel eller flexibel? Kan du hantera den utifrån just din konstruktion och vet var du jobbar?

Bilden är på Zhander Remete www.shadowyoga.com tagen av Dan Lindberg, www.danlindberg.nu

måndag 24 september 2012

Återigen

Återigen har jag fått något att arbeta med i min egen träning. Så viktigt att gå på kurs ibland. Att få en lärares öga på sin kropp, någon som verkligen KAN sin sak. Som ser var det inte stämmer. Jag och min dotter var hos yogavänner i Tyskland och tränade för en annan yogavän. Som är en fantastisk lärare. Mild. Fast. Mjuk. Orubblig. Kan tyckas omöjligt att förena i en människa men hon var verkligen så. Förra året gick vi en helgkurs i London ihop, innan det var vi i Frankrike på en kurs sommaren 2008. Och hennes utveckling är helt otrolig. Den personen jag träffade där i de sydfranska bergen och den jag träffat nu, känns som två olika människor. Då var hon lite mer sluten och hade en annan form på kroppen. Nu mjukare och mer försonande. Och otroligt kunnig. Jag har känt en tydlig avgränsad obalans i min högra sida. Den är som en karta med lite ojämna kanter. Men jag känner exakt var den är. Den börjar vid höger knä och slingrar sig uppåt och slutar vid skuldran på samma sida. Och det är så tydligt för mig när jag gör rörelser som kommer åt den. Men också när jag inte gör en rörelse på rätt sätt. När en vridning av en fotsula och en sträckning av en häl kan få allt att hända. För att jag fått en lärares öga på min kropp. Och för att jag vågade säga att jag blev rädd och hennes förklaring på det hela. Idag är min kropp öm och lite tajt. Men jag är så tacksam. Återigen har yogan givit mig mer än jag någonsin kunnat be om. Och det via en lärare. Återigen har jag fått det jag behöver. Solen lyser utanför och det är kyligt och skönt i luften. Nu har jag allt att arbeta med. Den där sträckningen i min position, den betyder det mesta under hösten. Och jag vill minimera den där obalansen. Jag vill ta bort det blockerade. Nu har jag redskapet. Återigen.

torsdag 20 september 2012

Oceanen av påminnelser

Ibland gör tillvaron små luckor i väven där något annat kikar in. Ni vet, plötsligt kommer man att tänka på något, drömmer om något eller helt enkelt bara får en ingivelse. Eller också. Eller också så träffar man någon från sitt förflutna som har spelat en avgörande roll och som gör det igen, bara med ett litet inhopp. Har varit på konferens i två dagar, två dagar som jag trodde skulle tära mig och trötta ut mig. Men det blev tvärtom. Vi hade konstruktiva dialoger och planeringar och igår kväll lekte vi. Sjöng karaoke och var barnsliga och glada. Det var underbart. Faktiskt. Jag bröt upp lite tidigare än mina arbetskamrater, yogan gör mig som vanligt mer medveten om vad jag behöver och ska :) Och jag går in i ett annat hus, håller upp dörren för en man som kommer tungt lastad. Han tittar upp. Våra blickar möts och jag utbrister Bengt! Är det du? Och vi blir lika häpna båda två. Bengt har varit min bästa chef hittills i mitt liv. Bästa på det sättet att jag blev sedd. Som nybakad och färdigutbildad fick jag en tjänst på ett behandlingshem för ungdomar med missbruksproblem. Han gav mig ansvar allt eftersom. Peppade och stöttade. Efter två år fick han mig att ta tjänsten som biträdande föreståndare -  vi blev ett förståndar"par" kan man säga. Hans hjärta var stort. Hans hjärta är stort. Hans empati med de ungdomar vi arbetade med styrde oss på en varsam väg. Och min uppriktiga glädje från magen och uppåt när jag såg honom, visade mig själv återigen vilken viktig person han varit i mitt liv. Viktigare än vad han någonsin förstått. Viktigare än vad jag förstått.  Om man kan säga så om en chef? Så vi bokade en frukostdejt i morse. Tog igen lite förlorad tid. Det är nog 10 år sedan vi sågs. Och 30 år sedan vi började arbeta ihop!! Det är en hisnande tidsrymd. Allt som händer. Ett liv emellan i livet på något vis. Och vi uppdaterade oss om familj och jobb. Men mest av allt kände jag att jag var tvungen att säga till honom hur viktig han varit för mig. Det var så skönt, han blev rörd och lite förlägen. I mitt liv har han något sätt spelat rollen av storebror. Den omhändertagande men stöttande. Som sett MIG. Alla tankar och händelser som passerat inom mig sedan igår kväll - en ocean av påminnelser om vem jag var, vad jag arbetade med och vad jag uppfattade som viktigt. Och jag känner själv vilken lång väg jag gått. Inte bara alla olika jobb jag haft utan också den personliga resan jag gjort. Jag fick en fantastisk påminnelse om hur långt jag gått i det jag önskar. Och att tålamodet är en naturlig del av processer. Allt kan inte ske hela tiden utan pauser. Jag tog en lång morgonpromenad innan vi satte oss med vårt kaffe i morse. Glädjen över att ha hittat varandra igen. Både deras och våra barn har flyttat hemifrån. Vi bor visserligen 10 mil från varandra, men vi kommer att ses. Det vet jag. Det vet han. Och jag är tacksam. Solens värme i ansiktet när jag tittade ut över Mälaren. Värmen i hans ögon när vi pratade om hur det var. Mitt skratt som kom långt inifrån och bara vällde ut. Visst är det välgörande att träffa någon som funnits med men som sedan av någon anledning försvunnit från närheten och som bara sedan kan kliva in igen? Många svar hittade jag i vårt möte. Många svar på vad som hänt i mitt liv. Och vart jag ska. Jag tar nästa steg med tillförsikt.

måndag 17 september 2012

Mina tunna vingar

Jag är här. Jag är där. Jag är i kroppen men också mycket i tanken. Jag inser att jag jobbar för mycket. Det är ingen tävling, inget jag är stolt över. Men. Jag har ett heltidsjobb. Jag arbetar två kvällar i veckan med yogagrupper och kommer hem ganska sent. Jag har individuella lektioner varje vecka. Jag har sorgbearbetningar som rullar och går i sjuveckors intervaller.  Och jag har två bloggar. Som jag vill skriva på varje dag. Och jag har faktiskt två projekt som jag jobbar på vid sidan om, på helgerna och som inte är klara än men som ska bli något. Också. Det är för mycket. Kunde jag trolla skulle jag bara ägna mig åt det jag brinner för. Det är inget fel på jobbet, jag är bara klar i tanken över nästa steg. Kanske är jag lite feg. Kanske är jag inte riktigt där ännu när vingarna ska bära mig hela vägen fram och tillbaka. För man måste ju leva också. Och jag släpper den fri nu, tanken på att jag är på väg. På riktigt på väg. Mina vingar känns underutvecklade inte flygfärdiga. Viljan är det inget fel på men resten är inte ifatt riktigt. Förstår du hur jag menar? Jag läser cancerbloggar och tänker varje gång jag läst något, jag måste leva NU. Jag läser andra bloggar och ser hur mycket vi alla färdas åt samma håll. Att vi vill ha mera nu. Eller vara mer i nuet. För min del är det så att när jag är där, i nuet, då känns det som jag bara har en verksamhet, ett jobb och det är det som jag brinner för i mitt lilla företag. Och kanske är jag otålig. Kanske är jag samtidigt lite feg. För de där vingarna de lyfter inte mig riktigt ändå. Eller hur jag ska säga. Men nu vet ni. Var min ängslan ligger. Och att jag ändå inom ett år eller så kommer att lyfta. Som en humla. Med vingar som bär.