Saknaden av det som kunde ha varit

Dagen före julafton åker vi till min svärmor, mannen och jag. Hon är 86 år och har liksom helt slutat att fira med oss, hon har inte lust, tycker det är besvärligt. Men hon är inte bitter eller så, har liksom bara skalat ned sin värld. Men julpyntet och julgardinerna hänger uppe. Nåväl. Vi far genom ett otroligt vacker vinterlandskap och det är skönt att ses. Vi kommer med blommor och choklad och hon är nöjd. Vi dricker kaffe. Äter toscakaka och far sedan hem. Och där någonstans så förändras min sinnesstämning. Vi kommer hem och jag känner stöten av saknad rakt in i bröstet, som om den var fysisk. Som om någon slog mig rakt i bröstkorgen. Jag tappar andan av saknad. Saknaden av vad som skulle ha kunnat vara om jag hade fått ha mina föräldrar i livet, åtminstone en av dem. Ja, jag köpslår om det som ändå inte går.
   Jag tassar uppför trappen och lägger mig i soffan och låter den vräka sig ut. Den där osnygga våldsamma saknaden som jag trodde jag var klar med. Liksom. Men den överrumplar mig. De fattas mig helt enkelt. Vid jul blir det alltid mer kännbart. Kanske för att jag älskar julen, den varma, doftrika och generösa julen som jag känner från min barndom. Det var mycket som inte vara bra när jag växte upp, men julen var alltid fin. Och jag vill vara liten. Jag vill vara den som andra kan prata om hur jag var när jag växte upp. Men det finns ingen i mitt liv som kan göra det längre. Kanske låter det patetiskt men det är så det är. Jag är stor och stark för det mesta. Tröstar nära och de som inte är så nära. Har en slags magnet för människor som mår dåligt. Kanske upprepar jag bara mönster? Men nu i soffan när mörkret flyter ut som en svart filt så är det som ett hål i min mage. Jag vill också ha min mamma!
   Jag gråter länge. Jag vet att jag måste släppa taget om taggen som gör ont. Och varje gång gör jag faktiskt det. Och sorgerna jag bearbetat - det är inte de som kommer utan saknaden av vad som skulle kunna ha varit. Om. Om. Om. Kanske är det mänskligt att längta efter sin mamma, sin pappa, hela livet. Jag vet inte. Men jag känner mig så liten och sårbar. Så jag låter vågen skölja med mig. Och till slut tar den slut, gråten. Och jag vet att jag mår bra imorgon. Men stunden den känns så långt från jul och frid man kan komma.

Känner du igen det jag försöker säga? Saknaden?

Alla utom jag

Igår slutförde jag sorgbearbetningen som jag arbetat med under 6 veckor. Min klient har hela tiden hävdat att hon tror på modellen "för alla andra utom för mig". Känns det igen? Ja så brukar det kännas ibland gällande allt möjligt. Alla kan men inte jag. Länge trodde jag inte att jag kunde springa. Alla springer utom jag. Men det är så larvigt att det inte finns när jag tänker på det. Så började jag jobba på ett behandlingshem och där sprang/joggade vi med ungdomarna. Och tänk. Jag sprang en mil där... Men jag gillade det inte. Aldrig gillat det. Men det är något helt annat.
   När min klient påbörjar läsningen av brevet, som är avslutningen på hela relationsarbetet, så forsar tårarna. Hon ser häpen ut, men jag är inte förvånad. Det är den allra vanligaste reaktionen. För mig. För andra. Även om det inte är fel med att inte gråta så är det väldigt vanligt. Att höra sin egen röst uttala allt man skrivit och tänkt innan. Riktat till den det gäller. Men någon som lyssnar aktivt. Det är något helt annat faktiskt. Och hon läser. Tar sig mot hjärtat men rösten sviktar inte. Jag är med henne. Sitter och lyssnar som ett stort hjärta med öron utan att störa henne med kommentarer.
   Efteråt kramar jag om henne länge. Hennes tårar blöter ner hela min arm. Och jag känner rent fysiskt hur hon släpper taget om det som gjort ont. Vi dricker lite kaffe och hon är helt förbluffad. Säger - jag trodde ju inte att det skulle fungera för mig. Men tänk vilken process jag genomgått. Och vad glad jag är att jag vågade. Och jag ler. Både inuti och utanpå. För det är verkligen en helt fantastisk metod. Låter så simpelt men den fungerar. Har du någon förlust som skaver och inte vill lämna dig, tror jag du behöver hjälp. Och att läka känslomässiga sår med en känslomässig metod, är det inte logiskt så säg? Läs mer här om du är intresserad www.sorg.se 

Alla förluster handlar inte om död, det finns så många andra sår att läka. Och till 99 % handlar det om relationer. Att släppa taget om det onda gör att glädjen kan få finnas ännu mer.

Sorger och deras bearbetning

Eftersom jag inte har en egen studio längre, har jag inte tagit emot sorgbearbetningar på något år. Men så ringer en äldre dam till mig, 74 år och storgråter i telefonen. Jag kan inte säga nej, vill inte säga nej. Så vi bestämmer att jag ska komma hem till henne, hon bor i en mindre ort, 5 mil från mig. Men jag åker. Och hon är så förtvivlad. Tror som så många andra att det här med läkning av förluster och sorger, det är för alla andra, inte för henne. Hon är smart, påläst och väldigt kunnig i mänskliga beteenden och fallgropar. Och kanske är det hennes största hinder - det intellektuella. Hon tänker för mycket, jag vet för jag känner igen en likadan som mig själv, när jag träffar på dem. Vi pratar och tar oss framåt, bit för bit. Så ringer hon mig och säger att hon inte klarar det här. Och jag vet ju att hon gör det, tror mig veta, utifrån all min erfarenhet. Den säger också att ju äldre du är, ju svårare är det att släppa taget om oförrätter, kärlekslöshet eller vad det nu än handlar om. Man känner liksom igen sitt illamående, sin ångest men man vet ingenting om läkningen som jag pratar om. Det där att förlåta för att själv få frid, aldrig någonsin för att rättfärdiga trauman, övergrepp eller vad det nu än handlar om. Jag önskar att hon ska få frid, att hon ska hitta dit, eftersom hon är så förtvivlad och har försökt så mycket. Saker som att äta antidepressiva medel, som kan vara bra många gånger men som aldrig löser något på sikt. Det är bara något som behandlar symtom. Och ja, ibland är det akut och kanske behövs, men i längden... Hon går hos en psykolog men säger själv; Jag har inga trauman, det är bara sorg. BARA SORG som vill ut. Och det är inte så bara. Till slut blir det så, hur mycket energifrigörande beteenden man än ägnar sig åt. Det vill säga att hålla sig sysselsatt för att inte allt ska rämna inombords. Men jag vet att det går att läka. Jag VET det. Men hon vet inte. Så jag lotsar så varsamt jag bara kan och håller henne i handen.

Har du funderingar på sorgbearbetning som är en känslomässig metod för att läka känslomässiga förluster, kolla in på sorg.se 

Ingen kommer undan sorger och förluster, det är ju en del av livet. Men ibland så är inte relationen klar och då stannar sorgen som ett svart moln inombords och när de molnen blir för många så tränger de sig till slut ut. Det är min fasta övertygelse och även att det går att skingra molnen och hitta glädjen som ligger under ytan.

Hejdå Karin ❤️

Igår natt somnade en vän in. Hon dog på sjukhuset med cancer i magen och underlivet. Det är lite svårt att ta in. Hennes smärta. Jag blir  nästan illamående när jag tänker på det och hon har levt med det. Ganska länge. Och ändå har hon hittat glimtar av ljus i sitt liv när hon känt att hon haft en bra dag, då har hon gjort saker.
   Hon var en vän när vi var unga. Vi har inte träffats många gånger de senaste åren, på en begravning och någon mer gång. Ändå har jag följt henne på avstånd. Hennes syster är en av mina bästa vänner. Så jag vet hur tufft hon har haft det. Vet att hon kämpat nästan hela sitt liv med sjukdomar och trassel. Hon fick en psykisk diagnos när hon var ung. Sedan har fysiska krämpor kommit med i bilden. Hon har kämpat. För några dagar sedan blev hon pigg. Tog på sig peruken och åkte till ett stort shoppingcentrum för att hon hade en bra dag.
 Och nu så är det över. I den här dimensionen. Det andra vet vi inget om. Det som jag väljer att tänka på som början på något annat. En dörr stängs, en annan öppnas.
   Jag tänker också på hur otroligt lite vi vet om andra människor, hur de upplever sin tillvaro och hur solidariska vi behöver vara med de som inte orkar jobba av olika orsaker. Hur rädda vi ska vara om vårt system som är lojalt. Hittills i alla fall. Hur lätt det kan vara att ha åsikter om den som inte mår bra. Eller om hur någon faktiskt har det. Jag rannsakar mig och hoppas att jag inte fäller någon fördömande tanke eller ord om någon. Inte om någon.

Ute på gården dansar en gul fjäril. Jag tänker att det är Karin. Jag tänker att hon är fri nu. Fri från det som gjort så gruvligt ont i hennes kropp. Fri från den här världen. Kvar finns de som får brottas med sin sorg. Livet.

Glad och lite ledsen

Vi tog oss till stugan igår och sov där i den ljusa natten. Hemma en sväng igen för att mannen ska jobba. Men så tar vi oss dit igen ikväll. Fint så. Och när vi kommer dit. Då släpper verkligen allt. ALLT. Jag bara sitter i tre timmar och tar emot mina egna tankar, allt som rör sig i mig och jag är så glad åt den platsen, den är rent meditativ med lugn energi och inget som stör. Den vackra skogen vi går igenom och den varma sjön vi badar i framåt kvällen. Sitter och dricker kaffe och insikterna trillar ned. Insikter jag inte bett om men som kommer och som jag måste hantera.

Vilka är vi som utövar yoga? Vad tror vi om oss själva? Är vi bättre än andra? Vill huta åt den som inte tycker lika och som inte går i fållan? I fållan av vad man SKA gilla och tycka när man är en yogi/yogini. Den som vågar ställa frågor - hur blir den behandlad? Jag har släppt mitt skynke över mig själv och insett att jag alltid kommer att provocera vissa människor på ett plan, de som svarar med total tystnad (mitt värsta) eller med hätska utfall. Det är för att jag är rak och för att jag verkligen vill veta som jag skriver och ibland frågar saker. Inte för att ställa någon mot väggen eller bråka. Eller vad det nu uppfattas som. Men människor har lite koll på sig själva när det gäller aggressivitet eller om någon trampar på en öm tå. Det har jag egentligen vetat hela mitt liv. Anpassat mig till döden Men jag orkar inte det längre. Jag måste leva mitt liv i respekt för andra, vilket betyder att folk får tycka precis vad de vill men inte vara otrevliga, vänlighet kan inte nog överskattas. Och att man bara gör så med vissa, man väljer ut den som får ett njuggt svar eller ilska. Usch säger jag bara.

De senaste åren har jag varit med om det några gånger. Att bli bannlyst. I bloggvärlden, Eller vad man ska kalla det. När det gjort mer ont än vad folk nog tror om mig. Att jag blir ledsen över att människor tror att de kan säga, skriva vad som helst till mig. Att jag bara mött det av människor som utövar yoga. Är inte det trist? Lite som skenheligt. När kramar, blisset och mantran inte kan nog upprepas men där det praktiska förhållningssättet verkligen kan önska mer. När en bloggerska som "älskade min blogg men var skrämd av min rakhet" (hennes ord) och som till och med skickade en film till mig när jag fyllde år blev så rasande på något jag tyckte att hon tog bort mig överallt i sociala kanaler och vägrade svara vad jag hade gjort som var så upprörande. Jag TYCKTE något. Som inte hon höll med om. Snävt.
   Nästa bloggerska som dessutom är instruktör som blev förbannad på mig gjorde att hon till och med blockerade mig. Vägrade all kommunikation. Samma sak. Jag TYCKTE något. Jag ställde frågor så milt och fint jag kunde om saker hon hade skrivit om sig själv. Jag har inte förstått att det ska man inte göra. Samma bloggerska beskrev sig själv så här "Jag är enstörig, butter och envis till förbannelse (och det blir värre ju äldre jag blir). Det har tagit tid för mig att acceptera detta till fullo, men så är det. Jag behöver få ha det på mitt sätt, annars rubbas allt. My way or the highway! Om inte blir jag högljudd, elak och iskall." Det var exakt vad jag råkade ut för. Iskall kyla och elakhet. Jag ska ge henne cred för att hon insett det och till och med vågar dela det. Synd bara att ursäkter inte fanns med i henne manual.
   Jag vet inte om jag är på väg till samma sak igen. Återigen för att jag TYCKT något.  Censur och tillrättalagda åsikter är inte mitt sätt att skriva eller beskriva.

Men hur är det med de andra? Alla runtomkring som är tysta. Skulle de agera så om det hände deras barn? Eller någon i omgivningen? Skulle de reagera med tystnad, stryka ett streck över det och istället skicka gullegull till den som har farit ut mot någon. Har vi olika regler för olika människor?

Jag tänker vidare på hur de gör när de undervisar. Tänk om de möter någon som jag då. Kommer de att frysa ut den personen? Mångfald är det ok när det gäller etnicitet, sexualitet, kön, ålder men inte när det gäller personlighet? Var går gränsen för acceptans?

Kanske är jag extra känslig för att jag dels är högkänslig, dels har blivit mobbad och förtalad på min förra arbetsplats? Men det förtar inte känslan av att människor vänder dig ryggen. Å andra sidan måste jag ställa mig själv frågan om de människorna är något för mig. Förmodligen inte. Dags att gå vidare helt enkelt. Även om det svider. 

Jag jag är ledsen och med att skriva det här tappar jag nog de tysta också, men vet ni, jag orkar inte vara tyst om det som är viktigast för mig. Att våga fråga. Att ta mig vidare. Att ställa gammalt beprövat i fokus för att se om något förändras. Jag går min egen väg, inte alla andras. Min lärare Shandor, har gjort exakt så i sitt yogautövande. I möten med människor. Kanske därför jag känner mig så hemma med honom. Kanske därför jag vågar se igenom det falska, när det inte är äkta. Kanske därför jag faktiskt törs skriva det här. Jag tror det. Han har hjälpt mig stärka mitt inre så att jag mer och mer vågar vara den jag är. Han sa också på en kurs för några år sedan; Most people act like shit. Tja. Det ligger  mycket i det. Tyvärr. Så har vi ju de här som inte vill "sprida negativa saker" som alltid alltid fokuserar på något rart och glatt. Länkar återigen till en av de bättre artiklarna jag läst om spritual bypassing. Att hoppa över det som är svart och svårt, att liksom ta genvägen till det andliga. Men det fungera rju inte riktigt så som jag ser det. Det är precis tvärtom. När du vågar se svärtan, problemen och svårigheterna - då kommer också insikterna över väldigt mycket. När du vågar gräva just där du står. Jag har aldrig hymlat med att mycket var svårt men att det också känns fint att dela det.

Och nu då? Ja nu det känns fritt i bröstkorgen men väldigt ledsamt. Men jag kan bara leva mitt liv, jag orkar inte tassa på tå för lättstötta människor. Jag har min väg och andra har sin. Men tappa inte respekten och våga öppna munnen eller tangetbordet. Det är inte så skrämmande att våga stå upp för någon som ni kanske tycker är för rak.

Slutar med mitt favoritcitat av Martin Luther King: You are not only responsible for what you say but also for what you don't say.

Känslor

Jag har alltid varit nära mina känslor. På gott och ont. Mest gott. Jag har aldrig kunnat förställa mig och det är väl i grunden en bra sak men svårt för mig själv ibland när det har varit tydligt vad jag tycker utan att jag gör miner eller gester. Det syns på hela mig. När yogan klev in i mig så kom ändå väldigt mycket till ytan, där jag har skalat av lager efter lager. Mycket tårar på min matta men också väldigt mycket glädje. Bubblande skratt i hela mig kväll efter kväll nu i över ett år. Det är sanslöst på något plan. Jag skrattar så hela sängen skakar. En gudomlig känsla på något vis.

När sorgbearbetningen kom till mig läkte jag flera gamla relationer och jag blev klar med mycket av det som skavt tidigare. OCH. Jag har otroligt nära till mina känslor, inte bara skrattet utan också gråten. Blir jag ledsen så kommer tårarna direkt. Som på ett barn. Jag kan känna känslorna rumstera i mig. Ibland kan jag som högkänslig bli trött på mig själv, att jag måste värja mig och skaffa ett tjockare skal. Å andra sidan är jag levande  i mig själv och att jag är närvarande på ett bra sätt. Jag gråter floder till filmer och böcker, ja säg vad som inte rört mitt hjärta. Ibland har det känts som en belastning. Att jag som yogini borde vara sval och harmonisk. Men jag har ingen sval läggning. Däremot känner jag mig harmonisk och i samklang med mig själv allt som oftast. En period kunde jag liksom "höja" mig över mig själv, titta ned på skådespelet som är mitt liv och se det nästan som ett game. Och nej. Jag hetsar inte upp mig för mycket. Det som får mitt blod i svall är orättvisor. På alla plan. Kanske därför jag kan relatera så mycket till barn och där jag hittar en dialog ganska lätt, jag kommer så väl ihåg hur det var att vara liten och känna oförrätterna ta plats.

När jag nu yogat så länge har jag haft en slags föreställning om att jag skulle vara mer som en rak linje. Förstår du mig? Vad jag försöker beskriva? Men så är det inte alls. Jag känner allt direkt. Direkt. Så läser jag om min bok som jag använder i sorgbearbetningen. Och där får jag svaret. De två författarna, John W James och Russell Friedman beskriver båda att efter de har läkt gamla sorger och sedan drabbats av nya, som kommer, vare sig man tror det eller ej - det är ju livet, så har de nästan fallit ihop och sorgen har kommit omedelbart. Exakt så fungerar jag också. Egentligen inte krångligare än så. Inga dolda fällor i mig. Ingen hake. Bara att leva fullt ut i vad som än händer. Helt enkelt.
Så jag tänker att det är en god sak. Att jag är nära mig själv. Att det inte finns någon mall över hur saker ska gå till. Ingen manual över livet som yogini :) Utan att helt enkelt var närvarande hela tiden. För det bästa med att jag är det, är att sorgen kommer överrumplande och direkt men sedan släpper den. Taggen försvinner direkt. Däremot känner jag mig obekväm ibland för att jag inte har ett pokerface. Nå. Hur fungerar du? Visar du dina känslor eller gömmer du dem?

Hittebarnet

Ibland tänker jag på vad som egentligen har hänt i mitt liv. Vad som format mig. Vad som dykt upp vid min trappa och som jag blivit tvungen att ta hand om. Bildligt talat. Det där hittebarnet i korgen som jag inte ville ha. Hittebarnet som blivit en slags metafor i mig över saker jag blivit tvungen att deala med. Döden av mina närmaste. Och hur jag hanterat det som följt. När jag var 32 år hade jag ingen förälder eller släkting kvar i livet. Jag upplevde mig som föräldralös, vilket jag också var, men det är sällan ett ord vi förknippar med vuxna barn. Men så var det. Det ensamma och det tyngande ansvaret av att vara längst ut i kedjan. Och så här långt efteråt kan jag tänka på mitt hittebarn som jag försökte tvätta och klä så gott det gick. Vyssja till sömns och trösta. Och någonstans där hittade jag olika delar att hantera det hela på. Jag kan inte säga att jag är klar. Blir man någonsin det? Jag kan däremot säga att det inte gör taggtrådsont i hjärtat längre. Jag kan säga att mitt andetag är fritt och att smärtan som visar sig på olika vis i kropp och själ via yogan, den har också ändrat karaktär.
   Så har jag röjt i det sista skåpet här hemma. Där tavlor och annat ligger hopblandat med gamla diktböcker, skrivböcker och sådant jag inte kunnat göra mig av med. Av många orsaker. Igår hittade jag en bok jag skrev i när min mamma dog. Citat ur många böcker jag inte ens kommer ihåg att jag läst. Urklipp och pressade blommor. Så ung jag var! Jag slås av den brutala sorgen och att jag var så vilsen i att hantera det som hände. Jag var gravid med mitt första barn och stod handfallen med två sidor i mig. Den ena som jublade över livet i min mage. Den andra som nästan ville hoppa ut från balkongen av smärtan i att mamma hade lämnat mig.
   Det är vemodigt att möta mig själv sådär lite grann på kvällskvisten på golvet i vårt gästrum. Jag sitter och öppnar helt enkelt mitt hjärta med tankens hjälp. Jag låser upp det där som finns längst inne och så tar jag fram all medkänsla jag har. Till mig själv. För den vilsna dotter jag var, som själv bar på en dotter. Och jag håller om. Mig själv. Och inser vilken otroligt lång väg jag gått. Att jag hittade konkreta metoder att hantera det som skavde, värkte tills det blödde. Att hittebarnet var så sargat men blev helt. Att det läkte. Inte bara på utsidan utan framför allt inuti. Och idag har hittebarnet hittat sin egen väg i mig och ur mig. Korgen det låg i, spar jag med vemod men också med kraft. Jag tänker på Danny Saucedo som sa i en tv-intervju härom morgonen; - Nej, jag tror inte på gud, jag vet att det finns en god kraft som länkar oss alla tillsammans. Jag tror inte, jag vet. Så djäkla uppkäftigt och glatt sa han det. Med ett stort leende. Och han fortsatte, för mig har gud ingen koppling till religion och olika ritualer. Jag pratar om kärleken där inne - och visade på sitt hjärta.

Med det vill jag önskar er alla en fin alla hjärtans dag, hur kommersiellt det än kan tyckas. Tänk om vi öppnar våra hjärta lite mer för varandra. Men också till oss själva, för där finns nyckeln. Jag är säker!

Från blå till guld

Midsommarkvällen satt vi i trädgården. Lyssnade på musik. Mycket musik. Vi har köpt en ny högtalare och Spotify har aldrig låtit så bra. Vi åt jordgubbar som vi doppade i mörk choklad och drack lite bubbel. Grönskan var överväldigande och hela livet kändes så - livfullt. Och mitt i all denna skönhet så växer ett vemodstorn upp inombords. Tårarna väller ut från hela ögonen och jag slås nästan till backen av min saknad av mina nära som inte lever längre. Jag har ingen av mina tidigare viktigaste personer kvar i livet och det är länge sedan de gick vidare. Har känt mig så klar och det är jag också, på ett plan. Men den där saknaden som slår mig mitt i veka livet, den handlar om livets skönhet som de också inte delar. Som jag inte delar med dem. Eller det kanske jag gör. Men av vad jag känner till. Och det är paradoxen, att leva fullt ut även när det gör ont. För nu för tiden kan jag inget annat. Jag överväldigas av hela midsommarkvällens och natten skönhet och även sorg. Det melankoliska. Gråter länge. Det går inte att sluta. Vet också att jag varje gång gråter ut en tagg.
   Dagen efter vaknar jag med lätt svullna ögon och känner mig neutral. Vi tar bilen till Göteborg för att hälsa på barn och se Bruce Springsteen. Jag är osugen. Men självklart åker vi. Och så glädjen hos dottern som skrivit kom-ihåg-lapp för appar och spårvagnsåkande. Alla trevliga göteborgare som ler och pratar. Vi har bra platser på Ullevi. Sitter högt upp, med enorm utsikt över publikhavet på över 60 000 människor. Och när the boss har kört igång och utan avbrott bjuder på energi, kärlek men framför allt glädje i 4 timmar, då har all min blues och låghet övergått till glädje som känns som guld. Vilken kraft den mannen besitter. Och jag har aldrig sett honom live tidigare, men vilken kväll. Att vara en del av denna gigantiska mängd människor där alla sjunger. Tack.

Minnessållet

Jag har haft en storebror. Eller hur säger man? Jag har en storebror men han är död, han är inte med längre i den här dimensionen. Han dog i ljusaste juni av ett aneurysm som sprack, precis ovanför hans hjärta, för 9 år sedan. Han ringde själv 112 och dog i ambulansen, hade han kunnat räddas så hade han. En av hans döttrar ringde mig och berättade. Jag satt på en brygga vid en insjö, barnen badade och jag hade en varm kaffekopp bredvid mig själv. Jag stirrade ned i vattnet och kände hur sorgen vräkte sig ut. Tårarna som skymde sikten. Sedan grät jag aldrig mer över honom. Kände mig djupfryst, men faktum är att jag hade redan avslutat vår relation. Han var orsaken till att jag gick min första kurs i sorgbearbetning. Faktiskt. För min storebror  var en orolig själ. Jag hade många oavslutade delar i vår relation som jag behövde läka och hela. En människa som var stökig utan att mena det, om ni förstår? Han var också omtänksam mitt i det hela. Han tog mig med bland sina kompisar, jag satt bakpå hans moppe när vi åkte och badade som barn. Han frågade mig om hjälp med sina läxor, för han visste "att jag var smartare än honom" och han skämdes inte för det, trots att jag var 5 år yngre.  Han ville mig på sitt egna vis, väldigt väl. Men han hade inga gränser, kunde göra vad som helst som jag som liten flicka fick ont i magen av. Men han var ändå min bror. Jag visste redan tidigt som barn att jag på något sätt var tvungen att hjälpa honom. I olika situationer. På olika vis. Våra roller blev ombytta otaliga gånger. På gott och ont. Han hade svårt att hitta ord när han skulle beskriva saker, men var otroligt teknisk och plockade isär sin motorcykel flera gånger. Och fick ihop den igen. Han hade så mycket rörelse i sig, en sådan virvelvind av fart. Jag grät många gånger över saker han sa i oförstånd till mig och jag vet att han ville mig väl, men han krånglade bara till det för mig, i mitt liv. Vi gled isär. Totalt. Som vuxna hade vi ingen kontakt.

Och jag har lagt pusslet efteråt. Av att min bror förmodligen hade ADHD. Det jag läst om den och det jag hör här ger mig lite mer förståelse över hur lite han blev förstådd och hur mycket vuxenvärlden vände honom ryggen. Och att han inte förstod men faktiskt inte vi heller.  Idag kan jag med den vuxna blicken se hur trångt det var runt honom.

Och så idag när jag sitter i min samasochi, the needle point, karanasuchi, japanese squat, så hittar jag plötsligt mina minnen av honom. Den asanan, den har täckt av minnen av olika karaktär. Den ger mig tillgång till både det smärtsamma men också det fina. Jag är häpen. Jag böjer mitt huvud inför det vackra i att minnas och att hitta hela bilden. För det som är min historia. Jag har suttit i den här sochin i 1 1/2 år och det är inte klokt hur mycket som har fiskats upp av mitt minnessåll, som Harry Potter skulle sagt. De finns där. Minnena som glider runt och som när jag fiskat upp dem, även får en dimension av att vara klara och bearbetade. De kommer som i en slags kronologisk ordning för mig. För andra människor är det annorlunda. Men jag vet att den fungerar. Och ja, tårna går nästan av, men den smärtan har jag släppt för länge sen. Det gör fortfarande ont, men inte alls på samma sätt, men jag fastnar inte i det. Jag släpper fram det andra som den här asanan gör, den stimulerar minnesbanken och jag tar varsamt emot det jag visar mig själv. Eller hur jag ska formulera det. Tackar min lärare än en gång för den tuffa men så välgörande positionen.

Efter kraschen

För en vecka sedan var jag och min man på en föreställning av Cirkus Cirkör, Underart. Det är en föreställning som i sig var som en hisnande berg och dalbana av oerhört skickliga dansare, akrobater och musiker. Musik och sång som vävs ihop suggestivt  med dans, balans och allt annat till något man inte riktigt förstår med sitt sinne, men mer med sitt hjärta. Det som var det mäktiga i det hela var hur föreställningen kom till. Olle Strandberg, regissör och skapare av det hela, kraschlandade i december 2005. Han föll och bröt två nackkotor och skadade ryggmärgen. Blev förlamad.
   Idag är han helt återställd men har självklart kraschen som en tudelare i sitt liv. Före och efter. KRASCHEN. Och hur han skapat något så fantastiskt utifrån en svår händelse. I just sitt liv. Jag citerar ur programbladet;

Jag kommer ibland på mig själv med att försöka bli som jag var. För det första vet jag inte ens vad det innebär och för det andra är det dumheter. Föreställningen Underart är ett minnesmärke kraschen till ära, referenspunkten i mitt liv. Det händer här och nu och den är en livsbejakande idé sprungen ur sorg och en längtan. Den är berättad genom cirkus av människor som står mig nära. Vi försöker vara uppriktiga och ärligt talat är det väldigt lustfyllt att gemensamt skapa en hyllning till kraschen.
Det är svidande vackert. Sorgligt. Men ett bevis på vad längtan och sorg kan skapa tillsammans. När man bejakar hela sig. Allt som sker i ens liv. Det svåraste kan bli det vackraste. Om man vågar släppa förtöjningen om det som gjort så djävulskt ont. Fysiskt. Mentalt. Känslomässigt. Och allt däremellan och tillsammans.
   Och det jag ser och det jag läser vidare om utövandet av nycirkus får mig att direkt relatera till yogan. Till min yoga. Hur svåra saker får mig att lyfta när min sorg och längtan gått tillsammans. För livet är alltid både ock. Och allt kan förändras i en annan riktning. När man tagit sig igenom sorgen och bearbetat, när man inser att livet fortgår. När man vet att man har all kraft inom sig. Ja då kan den svåraste kraschen bli det vackraste. Har du möjligt gå och se den!

Och ja bilden visar hur föreställningen slutar, alla sju står på huvudet i varsin glasskål. Med vatten i. Länge. Och då blir alla andra huvudståenden så ytliga :) Ha en finfin helg!

Livet är ett sorgearbete. Den som inte inser det blir aldrig riktigt lycklig.

Vissa dagar är det mindre roligt. Vad man än gör. Helt enkelt. Livet är så. Upp och ner. För alla. För mig. För dig. Ibland händer saker utanför vår kontroll och sfär men som ändå påverkar oss ganska mycket. Utanför vår tankekraft. Jag är ingen olyckskorp eller domedagsprofet. Jag vet bara att allt vänder. Hela tiden. Mitt verktyg som fått mig att förhålla mig till det hela på ett mer balanserat sätt är yoga och meditation. Det vet ni. Att hitta balansen när det stormar, är krångligt eller helt enkelt bara lite motigt. Om inte jag visar hela mig, hur ska du då kunna visa hela dig?
   Jag har också skrivit några gånger om lagen om attraktion, som säger att det vi fokuserar på, det attraherar vi. Nja. Säger jag. Igen. För livet sker. Ibland oavsett vad vi tänker. Vad vi önskar. Jag hör på nyheterna att självmorden ökar bland unga vuxna i Sverige, i åldern 18-24 år, trots alla lyckoaffirmationer, trots alla dunkningar i ryggen och hejarop, trots alla självhjälpsböcker som säljer som smör i solsken. Kanske är det just det som gör att människor får ångest och känner någon slags skuld när de inte mår bra? Jag borde tänka mig glad och lycklig! Eller människor som helt enkelt utelämnar stora delar av sitt liv, för att inte verka misslyckade i kontakten med andra. Det är så svidande sorgligt. För om vi inte vågar berätta hur vi mår och har det när det är tungt, hur ska vi då få hjälp? Ibland behöver vi andra. Vi är ju trots allt här tillsammans.
   Läser en balanserad och bra artikel av Åsa Erlandsson med titeln Pessimist, javisst! (Du behövs också) Och det är naturligtvis lite provokativt i dessa lyckotider som vi lever i. Men också ganska befriande. Hon skriver om olika sorters pessimister, de som är realister och som ändå gör det bästa av sina situationer eller de som sätter sig på rumpan och säger -vad var det jag sa? För vi behöver naturligtvis det glada och kreativa. Men vi behöver också svärtan för att se ljuset i vår dualistiska värld, se att ingen människa är lycklig hela tiden (vad nu det är) och det är faktiskt som livet är. Upp och ner. Hit och dit. Stunder av sorg. Tider av glädje. Allt finns. Jag läser ett fantastiskt citat av Kristina Lugn: Livet är ett sorgearbete. Den som inte inser det blir aldrig riktigt lycklig. När man tränger in i de orden visar de åter hennes storhet i formuleringar.
   Som jag gillar satir och ironi. För att med de verktygen kommer man åt det gigantiska som kan tyckas övermäktigt för en liten människa. Och att vi vågar prata med varandra om att vi inte alltid är så lyckade, så stylade, så harmoniska, så balanserade och vackra. Jag tror inte att någon är det. OAVSETT vad de säger. För munnen vill gärna berätta om allt som man önskar. Så mycket att man nästan tror att man är frisk fast man kanske har en svår sjukdom, en skada eller vad det nu än handlar om. Jag kan ärligt säga att mina fem diskbråck har lärt mig mer om mitt liv, vad jag kan, hur jag kan kämpa och hitta glädjen och styrkan än någon självhjälpsbok. Eller när min mamma dog, då började min egen personliga utvecklingsresa. För vi har det i oss. Men även det andra. Det som gör oss låga ibland. Jag vill bejaka hela människan. Hela mig. Hela dig. Det är helt ok att förändringar tar tid. Att det gör ont ibland. Att det svider utan att vi kan härleda allt. Att ledsamhet övermannar mig precis som glädje. Båda lika välkomna. Egentligen. Idag är det en sådan dag då jag helst vill gömma mig under ett täcke.

Avslut och nystart

Tre dagar in på det nya året och två begravningar redan. Olika relationer och naturligtvis olika känslor. Jag tror på begravning. Jag tror på ett avsked som uttalas. Jag vet att det är sorgligt och ledsamt men det ger också en känsla av farväl. Trots allt. För att kunna gå vidare. Utan att glömma. Men släppa den spetsigaste taggen i bröstkorgen. Igår kom sonen hem efter sitt avsked och hans skägg var stelt av alla tårar som hade runnit. Då är det ändå skönt att se honom skratta sig igenom kvällen och vara den han är här också. Men att man tar ut svängarna när det ges tillfälle, om ni ursäktar språkbruket. Att man vågar ta farväl. Idag kan man se i många dödsannonser att man vill ha en begravning i kretsen av de närmaste. Det var inte lika vanligt förr men kanske håller vi på och privatiserar döden också? Det kan ju finnas relationer till den som dött som man inte känner till. Andra som också vill ta farväl. Eller är det annat som styr? Att vi vill vara mer privata? Hursom.
   Idag var vi på en borgerlig begravning. Rosorna i form av ett stort hjärta mitt på kistan. Countrymusiken som hon älskade, som spelas. Syskonbarnens svidande tårar men också vackra farväl. Hur hennes systerdotter läser ett brev riktat direkt till henne i kistan, det blir inte finare och mer vördnadsfullt än så, i min värld.  Som en pil rakt in. Av ljus. Jag har all respekt för religionsutövare. Men för de som inte är det måste det finnas alternativ, och det gör det nu. Respekt. Värdighet.
   Mina egna tårar överraskar mig. Vi hade inte en nära relation. Men hon var en fin person. God. Och man måste inte ha varit nära för att bli ledsen. Man måste inte ha de tätaste dialogerna. Ibland räcker det till som det är. Det väcker också tankar på alla dessa begravningar jag varit på, det är fler än 30 och de har alla sett så olika ut. Och jag önskar att jag inte var en sådan veteran i de här sammanhangen. Men idag var det ljust och vackert. Trots ihållande regn och dimma.
   Sedan städade jag ut julen och köpte de obligatoriska tulpanerna. Eldar mina guldljus som är kvar sedan nyår. Får vårkänslor när jag ser den vackra kudden på Indiska, jag måste bara ha den! Och den smälter fint in i vårt kök med fler och fler turkosa detaljer. Nystart. Efter ett avslut.

Vi vet inte hur länge

Får ett samtal från vår son. Han är ledsen. En av hans vänner har dött i en trafikolycka på väg till jobbet. Så rasar smärtan in i ett obevakat ögonblick. Vi har alla varit med om det på olika sätt. När något ofattbart störtar in i tillvaron. När unga människor dör. Hur orättvist ter sig inte livet? När vi bara vill få vara ifred och leva på. Men livet tuffar på obönhörligt på sitt eget sätt. När någon dör stannar allt en stund. Ibland varar den stunden länge i våra hjärtan. Allt hänger ihop med relationen och hur nära vi varit. Vad som skett i vår relation. Mitt allra svåraste är att stå bredvid när något av barnen har sorger. För jag vet att jag inte kan göra mer än lyssna. Finnas där. Det känns så futtigt ibland. Men det är så det är. Jag vet. Men jag ger honom min odelade uppmärksamhet. Jag l y s s n a r
allt jag förmår. Hör vad som sägs. Hör vad som inte sägs. Och det här som vi säger inom sorgbearbetningen - att vara ett hjärta med öron - det är en konst. Jag har inga som helst problem med att göra det när det gäller mitt jobb. När det kommer till familjen blir jag ju inblandad för att jag är en del av familjen. För att jag kommer ihåg min sons och hans kompis alla diskussioner. Politiken och allvaret. Det kreativa ungdomliga. Och att sedan dö i en bilolycka. Det känns extra hårt. Det känns till och med onödigt. Men ingen har levt i onödan. Ingen har levt förgäves. Hur kort eller långt livet än är så är det. Tänder mina ljus. Yogar för min sons vän men skickar också tankar till min son. Att han ska våga sörja fullt ut direkt. Inte spara sorgen som en hård skorpa på hjärtat. Att direkt det sker vara i stunden. Han är känslomässigt begåvad. Det kan man uppleva som en black om foten nästan. Men ibland är det extra bra att vara nära sina känslor. I glädje. Men också i sorg. Den där randiga tillvaron vi alla har. Önskar er alla att ni är varsamma i trafiken. Så gott det går. Tänd ett ljus. Krama en vän. Gör lite mjuk yoga och var i stunden. Låt inget komma mellan er och er själva. Vi vet inte hur länge vi är här.

Förluster och läkningen

Äntligen har jag kommit mig för att skicka in min presentation till Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Man kommer med på hemsidan när man har genomfört många egna bearbetningar, handlett flera grupper och en hel del individuella. Och att man är certifierad handledare förstås :) Och nu är jag där. Jag fortsätter och inser hur ofantligt många förluster det finns som aldrig bearbetas. Sorgbearbetningen är en fantastisk metod. Om man går in i den, genomför alla delar och knyter ihop relationen med allt vad det innebär av ett farväl, ursäkter och förlåtelser. Är du intresserad? Tveka inte att höra av dig till mig. Här finns jag:
http://www.sorg.se/kurser/andras-kurser/ och här http://www.stillastund.se/?page_id=8

Det finns en anledning

Igår morse blev jag uppringd av en gråtande kvinna. Som ville gå sorgbearbetning hos mig. Vi pratade en stund. Hon bokade tid. Hon är snart 80 år. Hon grät och sa att hon inte var någon bra människa. Svår. Många förluster som tornat upp sig inom henne. Hon hade svårt att hitta sin glädje. Överhuvud taget. Sa att hon inte visste hur man lever. Hur lever man sitt liv? Stora frågor tidigt på morgonen. Men efter en stunds samtal, där hon egentligen bestämde sig utifrån min röst så ska hon göra en sorgbearbetning hos mig. Jag fylls av ömhet. Jag ser så fram emot det. Kanske låter det nästintill fel, att man kan bli glad över det. Men det är för att jag vet vilken fantastisk metod det är. Jag kan också känna inom mig hur nära jag har både till min glädje och min sorg. Det finns inga hinder, varken för det ena eller det andra. Jag har skalat av. Att jag yogar, även om det är tungt ibland, så ger det hundrafalt tillbaka, att jag gjort sorgbearbetningar på mina förluster gör att min glädje är ren. Äkta. Utan hinder. Inget som skvalpar under ytan och som måste tas om hand. Det finns en anledning till att jag gör allt detta. Mitt liv är rikare. På alla sätt. Även om  vägen inte alltid är angenäm. Men det är värt det. Jag vill leva och dö frisk och lycklig. Inte sjuk och ensam. Jag vill ha min glädje OCH min sorg hela vägen. På mitt sätt. Utan skygglappar. Det finns en anledning. Vilken är din?

Skimrande minnen

Öppnade en låda i mitt skrivbord för att leta efter något. Hittar ett kuvert med gamla bilder. Jättegamla bilder. Min mormor som baby. Mamma och pappa. Jag som liten. Och jag försjunker i minnen. Det är klart att jag saknar alla mina absent friends and family. Men jag lever med saknaden som ett rosa skimmer i mitt hjärta. Inte som ett sår. Stor skillnad. De har inte levt förgäves. De finns i mig. Jag berättar om dem för mina barn. För andra kvinnor om min mormor, en fantastisk person på många sätt. Ni vet ju att jag både gjort sorgbearbetningar och att jag arbetar med det. Jag kan inte nog berömma den metoden. Nej, det är klart att den inte tar bort sorgen. Bara den vassaste taggen. För livet är ju så. Vi föds och vi dör. Det är en del av livet att andra dör ifrån oss, vi tycker nog alltid att det sker för tidigt. Vi skulle ha sagt det där, gjort det där. Och så var det plötsligt för sent. Vänta inte. Gör det du tänker att du ska göra sen. Om det är möjligt och rimligt rent praktiskt. Vad prioriterar du i ditt liv? Får det kosta något att satsa på sig själv? Och när det värsta har hänt, när någon älskad människa lämnar oss. Kan vi då tänka oss att lägga pengar på att befria oss från smärtan i förlusten? Eller tror vi att ett glas vin med vännerna ger samma sak? Jag vill inte raljera, absolut inte, men ibland behöver man liksom ta tjuren vid hornen - gå in i det för att frigöra framför allt sin glädje som kan få en grå hinna av att inget är roligt när förlusterna staplats på varandra. Som de gör ju längre man lever. Livet är så. Inget farligt. Bara mänskligt. Något vi måste förhålla oss till. Mina blickar dröjer vid mamma i brudklänning, som en prinsessa. Det finns saker jag skulle velat fråga henne om  nu, visst är det så, saker jag inte tänkte på för 25 år sedan när hon dog och lämnade mig totalt krossad och tillintetgjord. Men hon finns i mig. I mitt sinne. Att öppna lådan är som att få en present. Hon ler tidlöst mot mig. Precis som pappa. Jag är ändå glad att jag fick ha dem så länge som jag fick. Ingens liv går att mäta. Det levs. Ingen vet ju heller vad som väntar. Om döden är födelsen till något annat. Det tror jag. Under tiden har jag dragit ut den vassaste taggen så att jag inte tappar andan av smärta när jag ser mina kära le på sina bilder. Istället tänker jag, men där är ni ju. Skimrande minnen.

När jag dör

När jag dör så vill jag egentligen bara att en sak ska ske. Att alla tar farväl av mig. På sitt sätt. Att alla gör sin sorgbearbetning över vår relation. Fullbordar den. Helst skulle jag vilja att jag låg i en öppen kista hemma. Jag vill inte sträcka mig så långt som till att ligga på en bardisk, the Irish style och där man radar upp wiskeyglasen på kroppen. Nej inte riktigt så :) Men. Att alla mina nära kommer dit. Skrattar och gråter. Pratar om minnen. Säger saker de inte gillade. Säger det som de tyckte om. Och allt däremellan. Avslutar. Fullbordar. Likvaka. Eller vad man ska kalla det nu för tiden. För att de ska få leva fullödiga liv. Utan att ha en hake någonstans. En hake som fastnar i det förflutna. Som gör det helt f-ing omöjligt att få tillgång till sin hela glädje. Jag struntar fullkomligt i begravningen. Musiken. Blommor eller inte. Klädsel. För mig känns det oviktigt. Jag är ändå inte kvar här då. Men de anhöriga. Nära och kära är kvar. Nej det är själva sorgen som måste få utlopp. Och resten kommer i andra hand. Igår när jag förberedde mig inför den sorgbearbetning jag arbetar med just nu så kom tanken upp på min egen död. Vi ska ju alla döden dö. Och hur vi behöver hjälp med att sörja, bearbeta och bli fria. Inte ha sorger som gror under ytan i åratal. Inte ha förluster som skaver och gör sår som oupphörligt går upp när vi nuddar vi dem. Det finns läkning att få om du inte reder ut det själv. Gå en kurs! Individuellt eller i grupp. Läk dig själv. Gör din bearbetning. Fastna inte i det som gör ont hur man än vänder och vrider på det. Och som sagt. När jag dör, vill jag att alla ni som har en relation till mig på något vis fullbordar den om ni inte redan gjort det. Det kändes plötsligt viktigt att skriva ned det och det jag mött hittills när jag pratat om död, sorg och förlust är mest tystnad. Det är ett riktigt tabuämne i vår värld. Utom för de som är drabbade. De vill ju prata hela tiden. Naturligtvis. För att berätta vad som hänt. Hur overkligt det kan vara. När jag pratat om sorgbearbetning i fikarummet på jobbet blir det alldeles tyst. Några skruvar på sig och de allra flesta säger att de inte har några sorger... Ääääh. Allvarligt? Allt handlar ju inte om död. Just ikväll kände jag att jag ville dela med mig om hur min personliga tanke ser ut kring min egen död. För mig blir det naturligare och naturligare att prata om det. Ventilera. Sorg. Förlust. Och när man lyft på locket finns glädjen där. Den ljusa.

Läs mer här:
www.stillastund.se

Livet drabbar

Livet drabbar en. Ibland. Ibland stryker det medhårs. Länge. Så man nästan tror man kommit undan. Ungefär så har jag känt det ibland. När jag drabbats av en svår sorg. En förlust. Oj, var det dags för mig nu? Som om vi alla varit marionetter inför en nyckfull tillvaro. Idag. Idag är det annorlunda. För mig har sorgbearbetningens verktyg varit fantastiska, jag har lärt mig en metod som tar udden av smärtan, låter minnet vara klart och ger en fullkomlig lättnad i bröstkorgen. När man gjort en fullbordan av en relation där man upplevt sorg, vilken förlust det än handlar om, så släpper man taget om en bättre gårdag och förflutet. För sorg, det är inget annat än en känslomässig reaktion på en känslomässig förlust. Som nästan alltid handlar om en relation. Inte konstigt. Inte sjukt. Normalt. Fast det gör så ont att man vill gå dubbelvikt. Och sorg det känner man oavsett om det är någon som har dött eller om det är någon som lever.
Jag och älsklingen går på bio. Ser George Clooney i The Descendants och blir drabbad. Av just den filmen. Som om det vore sant, det jag ser utspela sig inför mina ögon. Känns så äkta. Verkligt. Livet. Jag ser och dras med. Gråter så det svider på kinderna. Och ändå. Jag går ur salongen med en bra känsla. I bröstkorgen. För vi kan ju inte sluta leva för att det gör ont ibland. Så satans ont. Ont rent fysiskt. När man sträcker ut handen och den inte hittar den man saknar. Eller om man sträcker ut handen när man behöver och inser att inte heller den här gången var det någon som tog tag i den. Men i den här filmen så gör de egentligen en sorgbearbetning hela vägen. Nej, jag ska inte avslöja något. De bara gör. Som man egentligen alltid gjort. Plus och minus i en relation. Summerar. Argumenterar. Blir arg. Blir lessen. Blir lite glad och rörd mitt i. För livet kan inte susa förbi utan att vi blir berörda. Eller drabbade. Ju längre vi lever ju troligare att vi råkar ut för förluster. Det kan vi inte hindra. Men hur vi sedan väljer att leva, det är val. Och man kan bli fri inombords även från de sorgligaste, man kan få lättnad. Och nej, man glömmer aldrig, handlar inte alls om det. Man blir lättare inuti. Får helt enkelt närmare till skrattet. Och till glädjen. Också.©

Tidigare har jag mest arbetat med grupper inom sorgbearbetning. Men jag tar även emot klienter individuellt för sorgbearbetning och om du ser The Descendants och blir drabbad, då kanske det finns något där under, i bröstet, som behöver bearbetas. Tveka inte att höra av dig till mig om du har frågor på annika@verklighet.nu eller gå in på min hemsida www.stillastund.se

Hungriga hundar

Ibland skulle jag vilja vräka ut saker här i bloggen. Ventilera. Men det går inte, jag kan inte lämna ut för privata detaljer. Även om det i stunden känns så. Fick ett svårt besked igår. Som handlar om en nära person men som idag är distanserad. Som inte mår bra. Inte bra alls. Som inte klarar av sitt ansvar för sig själv. Som slarvar och trasslar. Som jag en gång skrev på ett borgenspapper för och som igår i förlängningen gjorde att jag fick ett brev från kronofogden. Ibland är det som det nafsar en i hälarna. De där relationerna som bara tär. Äter upp en. Den där hungriga hunden som aldrig får nog med uppmärksamhet. Aldrig nog med bekräftelse eller pepp. Efter mina olika sorgbearbetningar har jag börjat fungera annorlunda. Mer direkt. Så här är det nu när ledsamma saker sker - först blir jag ledsen, våldsamt ledsen till och med nästan så jag känner mig obekväm. Sorgen är där direkt. Men samtidigt är det som jag gråter ut taggen direkt. På något märkligt vis. Jag vet att när jag pratat klart, gråtit och sovit en natt så är det över. På ett vis. Den momentana besvikelsen över vad som sker har lämnat mitt system. Och inser återigen att jag inte kan leva livet åt någon annan än mig själv. Hur svårt det än kan tyckas. Hur mycket man än vill hjälpa till så går det ibland inte alls. Gränser nås och alla måste någonstans hjälpa sig själva. Vilja hjälpa sig. Även om det är svårt och kräver saker. Med en lugn insikt om detta vaknar jag och känner att jag är tacksam över mina val. Som tagit mig hit. Inte för att slå sig för bröstet utan för att jag lever det liv som jag vill leva. Att jag vågar säga det högt till och med. Att jag inte blir straffad för det :) eller för något annat gott. Men för den som går irrvägar kan det tyckas som om hela tillvaron är emot en. Som om allt är en stor komplott mot en själv. Som om alla andra har det bättre. What goes around comes around. Jag tror på det. Och att alla har sina delar att ta sig igenom. Sina saker som samtidigt är alla chanser till att växa. Hur flåshurtigt det än kan låta. Så tror och tänker jag. Lever mitt liv. Och jag skickar mina böner om att vännen som gått vilse, hittar tillbaka till rätt sida om tillvaron. Får lugnet. Släpper sin aggressivitet och inser att ingen annan kan leva livet åt en. Och det svåra samtalet det ska jag ringa nu. Och sedan går jag vidare. Och önskar samma till alla som brottas med hundarna som gläfser och som biter i bakhasorna på oss. Vi har alla val att göra. Liv att leva. Det måste inte vara så hårt som vi tror.

Absent friends

Tröst. Det ordet tycker jag om. Mycket. Det rymmer så mycket. Att få tröst. Att ge tröst. Igår var jag på begravning för min väns mamma. Det var så vackert. Så värdigt. Och ändå så sorgligt. Det är ju det. Och måste få vara så. Jag grät så mycket, som klara droppar föll tårarna på min nya klänning. Och jag tänkte även på mina sorger. Ett avsked väcker tankarna på andra avsked. Naturligtvis är det så för oss. Att det ena ger en koppling till det andra. Mina ögon fastnar på Jesusfiguren i naturlig storlek som hänger en bit upp i taket. På korset. Och hur lite jag förstår av att han tog på sig andras skulder och synder. Vad nu det är. Det ger mig inte tröst. Faktiskt. Andra blir tröstade av det, vi är ju olika. Tror och tänker olika. Däremot ger det mig tröst att veta att jag har kraften inom mig själv att ta fram. Det kanske är samma sak? Egentligen. Och vad vet jag egentligen? Kraften jag får av andra i min närhet. Att få tröst. Att ge tröst. Kraftfullt. Starkt. Vi stannar i lilla staden på väg hem, går till den åldrande kyrkogården där mormor och morfar ligger. Den gamla välvda stenbron en bit bort över ån som ser ut som en vårflod just nu. Gravstenen har fått lavar växande tvärs över. Novemberdagen är ändlöst grå. Människor pysslar vid gravarna. Tänder två ljus och känner att jag blir glad när jag ser dem lysa så stadigt. Tröstad. Var ni än är alla absent friends väljer jag att tro att ni har det bra. När skymningen lägger sin filt över oss, ska vi gå en långpromenad till en annan kyrkogård och där tänder vi ljusen för våra andra saknade familjemedlemmar. På något vis ger det tröst. Önskar också er alla tröst som tänder varma brinnande ljus i kvällningen.