onsdag 19 november 2014

Vinglar

Jag bearbetar saker. Jag tänker på beslut. Jag försöker strama upp mig. Så ändrar jag mig. Igen. Och igen. Tillbaka till ruta ett. Det är en virvel jag befinner mig i just nu. En virvel av motstridiga känslor, av tankar och motargument. Inombords. Och ändå. Sover fortfarande som klubbad så snart jag lägger huvudet på kudden. Och jag fortsätter att tampas med mig själv. Börjar skönja ett mönster i vad som skrämmer med nya tankar. Har haft en idé om mig själv som en stor välkomnare av förändringar. Mja. Inte riktigt så i det här läget. Hör gamla ordspråk i huvudet och försöker svalka mina funderingar.
Skulle vilja reda ut tankarna med balsam, så det trassliga bara rätar ut sig blankt och fint. Som hårbalsam. Samtidigt tuffar tillvaron på, jag håller mig till mina rutiner, upp tidigt för yoga och meditation. Skrattar på jobbet. Undervisar min yoga. Stupar i säng. Och däremellan tänker jag. Och det är så mycket jag skulle vilja skriva här men det går inte, utifrån de läsare jag har. Ni vet. Ibland skulle man vilja vara helt anonym för att kunna skriva rakt ut vad man vill. Eller. Det kanske bara är jag som tänker så. Jag gillar ord och vill gärna formulera mig och hitta rätt men här måste jag vara lite tystare, lite mer eftertänksam. Det är också av godo. Det är inte dåligt. Men det kliar i sömmarna av alla tankar. Det skaver lite av tusen och en funderingar. Och mitt stackars sinne. Tänk om jag kunde dra tankarna genom en sval skogssjö. Som när man simmar under vatten och dyker upp frustande av välbehag. Och håret är lent och otrassligt. När allt sköljer bort det man inte vill ha. Nej, det är inte synd om mig någonstans, även om det kortet spelas av mitt sinne också. Det är bara så himla svårt just nu för mig att våga lita på min inre röst. Att våga gå in på en ny väg. Att våga släppa taget om allt som varit i sammanhanget. Utan yogan och meditationen är jag ännu mer vilse. Men i morse gick mannen upp klockan fem, jag vände på huvudet och så hade det gått tre timmar! Tre timmar... Tja, ingen morgonrutin och bara det får mig lite på ända. Men jag har sovit. Som en gud. Igen. Visst är det motsägelsefullt? Egentligen? Samtidigt ger det mig stöd i ryggen av att jag är på rätt väg även om jag vinglar fasligt mycket just nu åt sidorna.

måndag 17 november 2014

The season of Vata

Ayurveda, yogans syster som är kunskapen om livet. Det vet ni säkert. Hela livet. Urgammal visdom om liv och hälsa beprövad i tusentals år. Inom Ayurveda talar man ju om tre olika kroppstyper; Vata, Pitta och Kapha, som med en sanskrit-term kallas för doshor. Ordet dosha kan man översätta med styrprincip. Vatadoshan styr all rörelse i kroppen och sinnet, Pittadoshan styr ämnesomsättningen och Kaphadoshan styr strukturen hos kropp och psyke. Varje cell i kroppen styrs av alla tre doshorna. Naturen behöver alla tre styrprinciperna för att kunna bygga en människa. Kombinationerna ser naturligtvis ganska olika ut. Vad som dominerar hos en person avgör vilka positiva egenskaper som är framträdande när man är i balans, precis som de som framträder när man är i obalans. Och så vidare. Finns hur mycket som helst att fördjupa sig i där.

Årstiderna har också sina olika doshaväxlingar. Just nu är vi inne i Vata-årstiden. Jag återanvänder något som jag faktiskt skrev för hela fem år sedan. Det tål att upprepas för mig. Kanske också för dig?


You might, perhaps, be feeling a bit more stiff in the joints, or some aching. If you are prone to back ache or neck ache, these are usually aggravated at this time too.

Vata season is a time when you have to take care of your own Vata by looking at areas of life where you as an individual generate more Vata. For example, if you do a lot of traveling normally, try and cut back on this during Vata season and do only what you really have to.

You might have more wind in your stomach, and if you are prone to constipation it may be a time when there is more irregularity in bowel movements. Or, if you have irritable bowel you may find that this is playing you up more.

Try not to go to bed late, which is a problem many suffer from in this society, as this causes increasing Vata as well.

Try not to be overworked in general. It is probably not a good time for most people to take on a major project, although Vata when it is balanced has the effect of making you feel lively and enthusiastic. One wouldn't want to curb these tendencies, you just have to be careful not to drift into the area where Vata is disturbed.

Have a diet which helps to settle Vata. Stick to warm, soothing cooked food. (
Apropå min ovilja till kall, ickekokt mat eller raw food som vi envisas med att kalla den) If your digestion or elimination suffers a bit, take moist foods - more soups, more milky puddings - and maybe a little extra ghee or oil in the diet as long as your digestion is strong enough. Taking either fresh fruit or stewed fruit in the morning is good; particularly stewed fruits such as figs, prunes, apricots or raisins.

Use the Vata aromas around the house. Have some nice, settling fragrant smells in the house. Most sweet floral aromas are Vata-reducing.

The other thing that is particularly useful at this time is to do a sesame oil massage in the morning on a regular basis.

It's important during this season in particular to keep to the routines: to eat at the same time, eat at the middle of the day, go to bed early, get up early.

When the clocks change in October we are effectively going to bed an hour later, so it's good to take a couple of weeks to make that hour's change gradually, and not suddenly move your whole routine forward an hour. This change in time increases the Vata-aggravating effect of the Vata season.

During the winter months it is even more important to keep to the 10 o'clock bed time if you don't want to disturb the doshas.

It's always important to exercise regularly, in moderation to about half your capacity. For people who have Vata disturbance it's good to do this exercise during the Kapha times of the day, between 6 and 10 in the morning, 6 to 8 in the evening.
Fint med morgonträning :)

lördag 15 november 2014

Djupsömn

Jag har inte varit så flitig som jag brukar här på bloggen. Faktum är att den där processen som satte igång i september, den fördjupas, tar sig vidare i alla möjliga kringelkrokar och påverkar hela mitt liv. Mer än någonsin kan jag känna hur djupt yogan verkar. Hur många steg inåt-neråt finns det? Svaret är oändligt många. Transformationen viker undan slöjor, the sheets of shadows, som behöver lyftas. Samtidigt vill jag sova mer än någonsin. Vi går till sängs hälsosamt tidigt. Jag vet inte vad som pågår när jag sover - men den senaste veckan har jag sovit så djupt som jag inte gjort på många år. Varje morgon när jag vaknar är jag helt desorienterad. Jag vet helt enkelt inte var jag är. Efter en stund inser jag att jag är hemma i min egen säng. Men det tar faktiskt en stund att hitta dit. Sedan börjar tankarna på vad det kan vara för en dag och vad som ska hända då. Jag har inte en aning! Inte en enda dag vet jag var jag är eller vad jag ska göra. Mer än att jag som vanligt ska andas djupt. väcka mig mjukt och sedan meditera och göra min yoga. Men allt det andra är som bortblåst. Det är så märkligt. Jag sover mig igenom oljud utanför, min mans snarkningar, mina egna snarkningar och alla knäppande ljud i huset som annars väcker mig. Det är en fridfull djup, djup sömn. Samtidigt är det som om jag är någon annanstans hela tiden. Kanske låter det märkligt men det är precis så det känns. Och jag är som nöjd i det djupa virrvarret av täcke och kuddar när jag vaknar. Jag vet faktiskt inte om jag sovit som jag gör nu, någonsin tidigare. Jag brukar alltid komma ihåg mina drömmar men nu är de som bortblåsta, det är som om jag "sysslar" med något annat, det går inte att låta sig beskrivas helt enkelt. Jag försöker inte ens. Men jag är kär i mitt sovande nu. Jag går till sängs tidigt, sover djupt och fridfullt och vaknar nöjd. Det är skönt och känns som ett mycket viktigt steg för mig. Där i sömnlandet. Jag är tacksam. Jag njuter av att sova så här. Någon som känner igen det?

onsdag 12 november 2014

Allt får plats

När jag tappar bort min meditation då känns det som jag tappar lite av mig. Ibland gör jag yogan men inte meditationen och har jag slarvat med att sitta med mig själv så påverkar det mycket av min dag. Av mitt mående. Av det mesta.
   Vaknade i morse med lite kliande i halsen och ett pannben som värkte. Tog Enchinacea direkt och kokade mitt eviga citronvatten. Drack djupa klunkar. Satt sedan en lång stund med mig själv på mattan och reste mig sedan för att möta det som kommer. Att andetaget vikit undan brådskan, det är ett skifte. Att jag nästan inte kan skynda mig längre, jag tar min tid. Och oftast hinner jag. Och är jag lite sen till jobbet en dag, då är jag det. Inte mer med det. Tänk tänk tänk att det har blivit så här. Att sitta med sig själv ger all förändring i slutänden. Stillsamheten fyller ut mig. Det räcker så.
   Ute är det fuktigt och dimmigt. På något sätt så är hösten tiden för återhämtning och vila. I alla fall där vi bor.Och jag köper ljusslingor och jag tänder ljus. Har redan köpt hyacinter och amaryllis. För att jag vill. För att jag tycker om det. Och mycket också för att inte komprimera hela livet i december. Att sträcka ut tiden på mitt sätt. Att göra det på mitt sätt. Ja jag vet, det finns många regler om hur man ska göra och när. Stjärnan och granen dröjer jag med, men har inget problem med den som vill göra annorlunda. Vill längta lite också. Köpte en ny adventsstjärna igår, på Indiska. I guld och turkos. Älskar den redan men väntar några veckor tills jag sätter upp den. Och ja, jag har ju redan stjärnor, säkert 10 stycken och det kanske är lite att gå överstyr men jag bejakar den kitschiga ådran också. Allt får plats. Bredvid varandra. Inuti.

söndag 9 november 2014

Buddha flyttar in

På Stillastund, i fönstren och ett tygtryck på väggen
Vårt lilla barnbarn är lite rädd för en av våra buddhor. En svart buddha som brukar sitta i trädgården och så en som sitter uppe vid vårt yogahörn av huset. Varje gång hon kommer måste hon gå och försäkra sig om att buddhan sitter där och att han inte är farlig. Förra gången hon var hos oss sa hon med lite tunn röst- Buddha är inte farlig. Buddha äter inte barn! Ingen vet var den där tanken kommer ifrån men ni vet hur det är med barn, de snappar upp något och lyssnar och så plötsligt blir det något annat. Hon tittar och kollar och så är det bra sedan. Men ritualen behövs.
Buddha i köket, i hallen, i fönstret och ett smycke
   Och när jag tittar mig runtomkring i vårt hus så har vi faktiskt buddhor lite överallt. Jag blir nästan förvånad själv. Och samma är det i min yogastudio, kanske ännu mer logiskt att de sitter där. Men de verkar genomsyra min tillvaro.
I fönstret, vid yogaplatsen och i trädgården
   När jag blev intervjuad av vår lokaltidning i samband med min bokutgivning så var vi i min yogastudio och då frågade journalisten om jag var buddhist. Lite lätt förvånad sa jag nej. Jag kan lättare förstå hennes fråga nu. Men för mig betyder inte en buddhafigur att jag är buddhist, det är en symbol för inre frid. Ro helt enkelt. Men för en betraktare kan jag förstå att det ser nästintill överdrivet ut. Men jag gillar dem, som ni förstår. Lite som yogan. Den flyttar in bitvis och så plötsligt genomsyrar den det mesta.
   Buddhorna har kommit en och en och så plötsligt ser jag mängden. Det är som det ska. Och är det någon religion som tilltalar mig så är det just buddism. Men jag är en andlig vilde, andlig utan religion även om det kan se ut som något annat! Hoppas ni haft en fin och mild novembersöndag. Lite buddha är det allt över det här vädret. Eller vad säger ni?




fredag 7 november 2014

Vardagsglad

Sitter där med rufsigt hår. Lite öm i kroppen men vid gott mod. Stark. Jag är stark. Inifrån och ut. Inga märkvärdigheter men ändå allt för mig. Att jag grundar mig. Varje dag. Att jag lyssnar inåt för att bli mjuk utåt. Att jag står för den jag är hela vägen. Idag. Och att jag har lämnat allt av prestation bakom mig, allt av jämförelser av alla olika slag bakom mig. Jag jämför inte ens mig själv med mig själv. För jag är aldrig samma. Aldrig helt samma. Den pågående rörelsen är så läkande och ibland lite provocerande. Men inget stannar. Kroppen förnyas, från minsta cell och uppåt. Varför hänga kvar vid minnen? Vad de än handlar om. Saker som fått mig att må bra och känna mig stark ser inte ut på samma sätt längre. Varken det jag stoppar i mig eller det jag omger  mig med. Att revolutionen i mitt hjärta, min kropp och mitt sinne tagit mig hit. Där jag sitter på min matta idag. Med det jag behöver. I form av mitt andetag, åh ljuvliga andetag som kan utforskas precis hur mycket som helst - och - mina tankar. Vad fokuserar jag på och hur hjälper jag mig? Jag tror väldigt mycket på tankens kraft. Men inte bara den. Jag tror främst på att göra. Jag är en handlingens person. Och yogan visar ju just om jag gjort eller inte. Om jag är ihärdig i min practice så visar sig alltid andra saker. Att en grå fredagmorgon i november känna lyckan i mig när jag böjer mitt huvud och låter det vila tungt på mitt bolster. Att mina höfter öppnar sig mer för varje dag som går. Att jag hittar mönster både i mig och utanför mig, som jag kan förhålla mig till. En välsignad morgon i all sin enkelhet. Önskar oss en fin helg.

onsdag 5 november 2014

Avspänd

Mjuka men aktiva muskler. Vilken skillnad det är mot spända muskler. Många som börjar hos mig frågar ofta var de ska spänna någonstans när vi gör en ny asana. Ingenstans säger jag. Den yoga jag undervisar i gör oss mjuka på utsidan och starka inombords, både i själen och i organen. Men det kan ta tid att lära om. När man låter fötterna styra många av rörelserna och när man låter rörelsen börja där så behöver man inte spänna. Kroppen används som den är designad.
   Det tar tid för alla tror jag att faktiskt känna när man spänner sin kropp i vardagen och när man inte gör det. Eftersom yogan tar mig ut på alla möjliga promenader så har det senaste traskandet visat mig att jag spänner mitt högra ben lite då och då. När vi reste till Göteborg i bilen förra helgen så upptäckte jag till min stora förvåning att jag spänner mitt högerben rätt som det är. Ända upp till skinkan. Det är inte konstigt att jag kallat det för mitt problemben tidigare. När jag väl ska yoga sedan är benet trött och har gjort allt det inte ska. Egentligen. Tidigare vaknade jag ofta med kramp i vaden, tja jag tror att jag helt enkelt spände mitt ben när jag sov. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det kan ju låta lite konstigt, men den här varseblivningen som är en pågående process den visar mig inte bara mina emotionella mönster och tankemönster. Den visar mig också rent konkret hur jag faktiskt behandlar min kropp, eller vad den gör i gamla invanda mönster. De som jag vill förändra.
   Så i bilen kände jag gång på gång att benet spände sig, utan någon rimlig anledning. Jag fick verkligen hålla kolla på det. Och då slår det mig, hur mycket vi alla göra det. Spänner oss då och då. Som om vi rustade oss för något. Spända inför. Men inför vad? Att jag för snart 10 år sedan fick ett hopdraget högerben som inte fungerade, det betyder inte att det ska vara så idag. Men effekterna av en skada kan sitta i länge och även en rädsla för att att det ska bli så igen och göra ont. Men för att hitta till förändringen måste vi ju först se våra mönster. På alla plan. Men också känna dem. Jag har bestämt mig för att problembenet är historia och mina ben är likvärdiga och fungerande. Och i samma stund jag gjorde det, upptäckte jag att det högra benet ändå spände sig. Så där är jag nu. Spänner av. Mjukar upp mina ben. Och ja, vad händer då? Tja i alla höftöppnande asanas i morse så gör inte benet ont längre, jag kommer lika långt på båda sidorna. Den här avspänningen är början på något ännu bättre. Känner du igen det?