fredag 19 december 2014

Bakfull

Bakfull. Kan inte beskriva det bättre. Kroppen stel och motvillig. Sinnet slött på något märkligt vis trots att jag sovit länge och djupt. Kaminen dundrar och ute smyger en försiktig sol i skogskanten. Det är grönt igen, det lilla vita som pudrade marken igår har smält undan. Det ser ut som vår därute trots att det snart är jul. Igår åt jag julbord med mitt jobb. Jag åt mest sill och lax. En liten bit julskinka gled ner. Några få potatisar. Inget bröd. Men vid dessertbordet var det svårare, lite ostkaka med sylt och grädde. Choklad. Några små knäck. Och ja, en julmust. Och när jag åkte hem kände jag mig gravid. På riktigt. Min mage stod faktiskt rakt ut när jag kom hem, jag såg ut att vara i sjätte månaden och jag funderade över hur jag kunde svälla så enormt. Även mina fotleder och knän kändes svullna! Djissus. Kan det vara maten? Kan det vara sockret? Eller är den största boven min julmust? Tja. Nu är det återhämtning på riktigt. Vem vill känna sig bakis större delen av tiden? Vem vill äta något som inte gör gott bara för att vara snäll, som jag ofta gjort, vill inte "krångla" bara äta och vara glad. Jag ska vara snäll. Mot mig själv. Jag började dagen med mjuk yoga som ändå bara kändes fyrkantig och stel. Satt i min meditation och då började mjukheten glida in. Tog en lätt frukost med mandlar, russin och havregurt (tack Nina för tipset!) och så en lätt promenad. Inga kilometrar. Bara för att sparka igång systemet. Gjorde mina sjukt jobbiga rehab-rörelser. Och tänk. Jag är ledig nästan tre veckor. 3 veckor!! Och varje dag ska jag påminna mig om att nu återhämtar jag mig. Och julmust som jag faktiskt tycker är jättegott, får inte komma i närheten av min kropp igen. (jag vet, socker och kolsyra...) Jag börjar sakta med min yoga och träning och värderar inget, bara låter det vara som det är. Lite nyfiken är jag på er andra, känner ni igen det här med att svälla så infernaliskt? Hur går det med julmusten? Blir du också bakfull?

onsdag 17 december 2014

Intuitiv undervisning

Igår kväll hade jag mina sista yogagrupper för terminen. Jag vet inte om jag arbetat ovanligt mycket eller om jag är extra trött, men den här ledigheten har jag verkligen längtat till. Från fredag är jag också jullovsledig från mitt vanliga jobb. Det är som en nedräkning inombords när jag kravlar mig ur min säng på morgnarna. Och jag har ändå bara mig själv att få upp. Inga små sömniga barn eller trötta tonåringar som skall upp. Men som jag längtar efter att inte ha några tider att passa. Inget jag måste göra. Egentligen.
Jag i supta upavistha konasana
Fotograf: Dan Lindberg
   Trots att jag är så trött och sliten vet jag att jag får energi från att undervisa också. Jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag har också gått från planerad undervisning till intuitiv. Det vill säga, jag har en tanke, en idé om var fokus ska ligga men när jag ser gruppen kan det hända att jag ändrar mig totalt. Därför att de inte är i skick för just det jag funderat på. Eller tvärtom, jag kan ta i lite mer. Och jag är trygg i min undervisning. Jag har faktiskt undervisat i snart 7 år, 4,5 år på mitt egna ställe och jag har mycket erfarenhet. Dels av min egen yoga på över 14 år, dels av undervisning halva den tiden. Det fiffiga i det hela är att det aldrig tar slut. Att nivåerna och hela strukturen förändras och jag kan se hur otroligt många av de asanas vi gör, hänger ihop med andra asanas. Det ena ger det andra. Jag kan också känna att den instruktörsutbildning jag gick, den gav mig bara en start på det som komma skulle. För det är i praktiken, in the practice, som vi lär oss allt. Hur vi kan ha hur många idéer som helst kring olika serier, andetag och asanas men utan erfarenhet och egen träning av det vi gör, inget att förmedla. Då blir det bara ett slags visande av något som man inte förstår något av. Egentligen.
   Men jag vet också att det tar mycket av att undervisa. Av mig. Av det jag ger. Jag är totalt närvarande i stunden och känner ofta att de "ingivelser" jag får stämmer klockrent med den som frågar. Det är som jag hämtar kunskapen någonstans, om ni förstår? När jag koncentrerar mig helt på den som frågar så uppenbarar sig oväntade svar och lösningar. Som jag själv inte hade tillgång till innan. Det är det jag menar med intuitiv undervisning. Är det någon som förstår vad jag försöker säga? Eller låter det flummigt och konstigt? Ibland har jag som ett slags tema under en termin, eller var vi lägger extra fokus under ett flertal gånger, som höfterna till exempel där de flesta är stela någonstans. För det kan ju vara stelt på så olika vis. Men sedan kan det visa sig att det gruppen behöver är något helt annat och då ändrar jag mig. Jag är trygg i det. Självklart kan man ha ett tema över en helg eller vid enstaka tillfällen, det är inte det jag menar, utan det andra, när man ses över tid. För då händer det saker. I det stora. I det lilla. Men nu har jag med min vackra julbukett sagt tack och hej för nu, och jag ska lyssna lika intuitivt när det gäller min egen yoga. Där kan min lilla röst ibland försvinna i ett annat brus. Det är faktiskt mycket svårare än att lyssna för andra. Som i den asana jag gör på bilden, den har jag umgåtts mycket med och det tog väldigt lång tid innan jag förstod den. Förstår du vad jag försöker säga? Egentligen?

måndag 15 december 2014

Hologrammet

Jag tror på godhet. Jag tror att det goda segrar. Jag tror att man kan förändras i grunden med hjälp av vad man tänker och hur man andas. Jag tror att vi alla hör ihop. På ett plan. Även om vi alla är individer så delar vi också allt vad det innebär att vara människa. Jag tror att om jag hittar sätt, strategier och hjälp i mitt liv, så kommer det också dig till godo. Kanske är jag naiv. Kanske är jag rentav korkad. Det må så vara. Men så tror jag. Och det hjälper mig mycket  i min vardag, i mitt liv. Varje gång jag kan tänka annorlunda kring hur någon gör som jag inte sympatiserar med, så lättar molnen. Nej, jag ursäktar inget på det sättet. Ingen är utan ansvar, varken i stort eller smått. Men mycket kan förklaras. Behöver helt enkelt inte förstoras till att vara mer än det är. Så. Att det finns människor som tänker annorlunda är självklart men den här trenden att vi ska påvisa hela tiden hur rasister och andra tänker, det står mig faktiskt upp i halsen. Varför ska vi spekulera i hur SD tänker om alla frågor eller skulle kunna tänkas i en eventuell framtida regeringsbildning. Varför hänge sig åt något som inte är? Självklart ska brott och andra kriminella handlingar hanteras, utredas och dömas. Men resten?
   När jag gör min yoga, min meditation och hanterar det som väcks inombords. Tar emot. Går vidare. När mitt medvetande höjs eller expanderar. När jag delar med mig av det här i bloggen eller berättar om det. Eller när jag inte delar med mig av det så förändras ändå något mellan oss. Det sker ändå. När jag sitter med mitt andetag och det blir en sådan där magisk stund när jag känner hur ljuset inom mig är stadigt och starkt. Utvidgat. Då känner jag också väldigt starkt att jag är en del av ett stort sammanhang. Att alla enskilda delar också bildar en stor enhet. Ett hologram. Att alla små delar hör ihop. Alla vi människor. Det är så stort. Det är rikedomen för oss i våra mänskliga kroppar. Det är att inse att alla påverkar. Att jag påverkar mig själv är naturligt. Men att jag faktiskt också påverkar andra. Inte bara de som känner mig eller i min familj. Jag menar det stora sammanhanget, där vi alla är delar av ett enormt hologram. Visst är det fantastiskt? Visst kan vi lägga vårt fokus där? När jag tänker på helgens final i Musikhjälpen (ja jag vet att jag skrivit om det tidigare) så fylldes mitt hjärta av både glädje och sorg. Men mest att vi faktiskt har en enorm kraft tillsammans. Att vi faktiskt kan hjälpa varandra och att vi VILL det.

söndag 14 december 2014

Familj. Vänskap. Värme.

En helg av allt. Komprimerat. Men ändå skönt. Antibiotika mot en envis bihåleinflammation. Suck men nödvändigt för huvudet känns tre nummer för stort, framför allt ansiktet och orken har inte varit på topp. Perfekt utslagna hyacinter som ger mig dofteufori. Besök hela helgen av vår son med flickvän. Gemenskap och goda samtal. Bio med sista Hobbitfilmen, bra hopknutet av alla delarna från boken. Spontant restaurangbesök på en tapasrestaurang, gott och inte alls någon julmat :)  Långfrukostar med tända ljus och stjärnor, imponerad av sonen och flickvännens driv och tankar om liv, jobb och vad som betyder något. Ett barnbarn som är lucia dygnet runt just nu och som lekte oavbrutet under trappen där jag hängt upp en stjärna i hennes lilla vrå.
Besök i en yogaelevs lilla affär där min bok står på parad på hyllan, glädje och stolthet. Kort och gott, min helg i ett sammandrag;  Familj. Vänskap. Värme. Allt som betyder något. Hoppas din helg också varit fin.

fredag 12 december 2014

Efter kraschen

För en vecka sedan var jag och min man på en föreställning av Cirkus Cirkör, Underart. Det är en föreställning som i sig var som en hisnande berg och dalbana av oerhört skickliga dansare, akrobater och musiker. Musik och sång som vävs ihop suggestivt  med dans, balans och allt annat till något man inte riktigt förstår med sitt sinne, men mer med sitt hjärta. Det som var det mäktiga i det hela var hur föreställningen kom till. Olle Strandberg, regissör och skapare av det hela, kraschlandade i december 2005. Han föll och bröt två nackkotor och skadade ryggmärgen. Blev förlamad.
   Idag är han helt återställd men har självklart kraschen som en tudelare i sitt liv. Före och efter. KRASCHEN. Och hur han skapat något så fantastiskt utifrån en svår händelse. I just sitt liv. Jag citerar ur programbladet;
Jag kommer ibland på mig själv med att försöka bli som jag var. För det första vet jag inte ens vad det innebär och för det andra är det dumheter. Föreställningen Underart är ett minnesmärke kraschen till ära, referenspunkten i mitt liv. Det händer här och nu och den är en livsbejakande idé sprungen ur sorg och en längtan. Den är berättad genom cirkus av människor som står mig nära. Vi försöker vara uppriktiga och ärligt talat är det väldigt lustfyllt att gemensamt skapa en hyllning till kraschen.
Det är svidande vackert. Sorgligt. Men ett bevis på vad längtan och sorg kan skapa tillsammans. När man bejakar hela sig. Allt som sker i ens liv. Det svåraste kan bli det vackraste. Om man vågar släppa förtöjningen om det som gjort så djävulskt ont. Fysiskt. Mentalt. Känslomässigt. Och allt däremellan och tillsammans.
   Och det jag ser och det jag läser vidare om utövandet av nycirkus får mig att direkt relatera till yogan. Till min yoga. Hur svåra saker får mig att lyfta när min sorg och längtan gått tillsammans. För livet är alltid både ock. Och allt kan förändras i en annan riktning. När man tagit sig igenom sorgen och bearbetat, när man inser att livet fortgår. När man vet att man har all kraft inom sig. Ja då kan den svåraste kraschen bli det vackraste. Har du möjligt gå och se den!

Och ja bilden visar hur föreställningen slutar, alla sju står på huvudet i varsin glasskål. Med vatten i. Länge. Och då blir alla andra huvudståenden så ytliga :) Ha en finfin helg!

torsdag 11 december 2014

Volontär

För några dagar sedan träffade jag en vän jag har yogat tillsammans med. Hon flyttade till Stockholm för några år sedan och nu sprang vi på varandra när hon var hemma på besök. Hon lever i en ganska flashig värld, ytligt betraktat. Jobbar i reklambyråsvängen och har alltid de senaste frisyrerna och kläderna samtidigt är hon den raraste människa man kan tänka sig. När man har delat yogan under längre tid får man ofta en speciell relation. I alla fall är det min upplevelse. Förutom yogan har jag sett henne som en tjej som är i partysvängen och som lever ett liv som är väldigt olikt mitt.
   Hon berättar att hon ska åka ut som volontär i slutet på januari. Hon vill helst jobba någonstans med djur som är utrotningshotade men skulle även arbeta med barn någonstans i världen. Och jag blev så glad. Att hon tar sig dit. Hon hade kort och gott sagt upp sig från fina jobbet och som hon sa - Det mesta är möjligt för oss som lever här. Jag måste göra det jag tycker och känner är viktigt. Men just det här att hon faktiskt gör det också. Hon gör det många pratar om.
   Volontär. Det är något jag tänkt på i omgångar. Något vi diskuterat här hemma. Att leva och jobba för andra någonstans där det faktiskt är livsviktigt. Jag känner en annan person som arbetat med barn i Asien som volontär. Och det gror en tanke i mig att jag och min älskling skulle kunna resa någonstans inom en ganska snar framtid för att vidga vår horisont och ge hjälp på plats. Ja jag förstår att det är omvälvande och inte alls glamoröst någonstans. Men att öppna sitt hjärta och sitt liv lite mer. Det är en lockande tanke och ännu mer nu när jag träffat någon som faktiskt har bestämt sig. Har du funderat på det någon gång? 

onsdag 10 december 2014

Yoga i realtid

Jag hör med förfäran att hela generationer dör ut i HIV i olika länder i Afrika. Hör Anja Pärsson berätta om sin resa i Sierra Leone förra året och där det fanns väldigt få vuxna människor, de flesta var barn och äldre. Hör om Mocambique där medelåldern är 19 år!! NITTON ÅR. Kan vi ta in det? Hade vi bott i det landet hade våra barn förmodligen varit döda nu. Det går inte att ta in. Reportern berättar om en kvinna som tog hand om sina barnbarn för att hennes tolv(12!) barn var döda. Nej jag vet. Det går inte att hjälpa alla. Men ibland som när fantastiska initiativ tas, då det bara är att hänga med för oss, då behöver vi lyfta på plånboken. Att HIV-smittade människor i alla länder ska ha rätt till medicin, som de har här hemma. Musikhjälpen är ett sådant fantastiskt initiativ och det enda vi behöver göra är att sms:a 50, 100 eller 200 kronor till 72999. Jag har önskat några gånger. Sist så kunde jag inte hjälpa att det blev många gånger. Och de som sitter där i glasburen i Uppsala, vilket jobb de gör. Visst är det glädjefyllt också att hjälpa? Visst är det väl yoga i sin rätta bemärkelse?
https://www.facebook.com/Musikhjalpen?fref=nf