fredag 27 maj 2016

Tillsammans

För exakt ett år sedan stängde jag min blå dörr för sista gången till min egna yogastudio. Mycket har hänt sedan dess och jag  hyr in mig här och där när jag vill undervisa i yoga. Passar fint. Idag stänger min man dörren till sin fotostudio som han har i city för att fokusera på sin andra studio. Det är 10 år sedan han valde att ha en studio centralt i stan, efter många år som bildjournalist och frilans. Här har han haft sitt kungarike. Så många planer, projekt och vackra bilder som kommit till där. Det är ett snyggt ställe, högt i tak,  rutiga stengolv och med alla bilder  i olika format längs väggar och fönster. Jag känner mig alltid hemma där. För två år sedan hade jag mitt boksläpp där och ja, väggarna andas det han skapat, det vi har hittat där. Men det är dags att gå vidare. Vi fortsätter med vårt alldeles nya liv, som är allt vi har velat ha. Tillsammans. Men först en rejäl AW, Rakt och rått som hans evenemang heter. Blues och bira. Skratt och musik. Och som grädde på moset kommer sonen hem med sin flickvän och stannar hela helgen. Det spelar ingen roll att regnet vräker ner, vi ska fira och njuta. Lite nostalgi, vemod men mest glädje. Det kostar alltid något att stänga en dörr men när man är redo så är lättnaden större. Jag blir lite imponerad över vart vi har tagit oss det här året. Tillsammans. Man måste påminna sig att man faktiskt tar sig någonstans också, trots eller tack vare svårigheterna. Att få stanna upp ibland och faktiskt tillåta sig att känna det. Att vi går vidare.

Glöm inte att se dig om ibland för att se att du har tagit en lång sträcka, fast det inte känns så alla gånger

onsdag 25 maj 2016

Det är dags nu

Just nu behöver jag uppbåda alla goda tankar och självkänsla jag har. Jag har en bokidé som liksom tränger sig före den jag håller på med. Så mycket att jag igår började skriva lite grann på den. Och jag vet, VET att jag vill göra det här. Men den känns också så utmanande och vem tror jag att jag är liksom? En sprudlande enhörning? Men vadå. Allt sker nu. Jag måste göra det här. För mig själv. För de som jag tror vill läsa det. Vågar inte säga mer än så. Just nu. Håll tummarna snälla du! Skicka lite kraft och tankar och annat gott du har i väskan. Jag ser ut mot regnet och vet att det är dags  nu. Helt enkelt. Stigen jag trampar är min. Jag måste ta nästa steg, kan inte stå på ett ben i evighet. Punkt.

Lite lätt livrädd men jag vill ju det här

söndag 22 maj 2016

Medmänniska

Var på fest igår, himla mycket festande i maj. Träffade en vän som jag inte sett på några år. Vi följer varandra på sociala medier och då har man ändå lite koll på vad som händer i varandras liv. Det är en av fördelarna som jag ser det. Hon visste ju vad som hänt mig och vi kom direkt in på det som är svårt i livet. Utan att det kändes tungt. Vi stod precis invid en gigantisk syrén och väldoften smörjde in oss i själen på något vis. Ett av hennes barn tog livet av sig för 5-6 år sedan. Den smärtan som jag förstår invaderade henne, den kan jag aldrig förstå. Däremot kan jag förstå det stora tabu som omger vissa frågor. Mobbningen, som jag själv skrivit om. Självmordet som hon bär med sig varje dag. Och andra stigmatiserande händelser som man inte kan värja sig emot. Som man inte valt själv. Och ändå. Som hon sa; - om saker ändå händer, då måste man ta sig igenom dem. Annars är ju allt förgäves. Allt förgäves. För om man stannar i det svarta, om låter det vinna, så blir smärtan dubbelt så stor. Om ni förstår? Och vi stod där i väldoften, tittade in i varandras ögon som har fått några fler rynkor runt sig sedan sist, och ändå skrattade vi och pratade om allt det goda. Också. Men utan mörker, inget ljus. Och jag hävdar med min egna envishet att det som skadar och sårar är nog allra mest tystnad. Den tystnaden när människor vänder bort blicken, inte säger något eller låtsas som om inget har hänt. Men idag kan jag till och med tycka synd om de tystas skara. De som inte visar någon som helst solidaritet med de som drabbas av olyckor eller övergrepp. Eller andra hemskheter. De som vill stänga dörren för att de tror att de själva kommer undan, liksom. Och så de andra, de som öppnar hjärtat. Som lagar mat till en vän i skilsmässa, som tittar en in i ögonen och vågar stå för en reaktion som är solidarisk. Som helt enkelt är medmänniskor. Finns det ett vackrare ord på svenska? Medmänniska. Vi är människor med varandra. Vi hjälper och stöttar. Bär och lyfter när den andra inte orkar. Så mycket kärlek som väcks av kärlek. Jag älskar mina medmänniskor och tycker synd om de bortvända ryggarna. För en dag, kommer de också att inse att de behöver andra. Att det inte finns något att skämmas över när det gäller saker som drabbar en. Och att det alltid finns en väg ut ur tunneln.

Aldrig skämmas över det som drabbar en ❤️