fredagen den 18:e april 2014

Motståndets långfredag

Sover till efter klockan 8. Är ändå så drogat trött, lägger mig igen och vaknar 10.30! Vet inte när det hände senast, men det var välbehövligt. Dricker lite kaffe. Vaknar långsamt. Och så står jag där. På mattan. Men inte utan motståndet. Det kompakta motståndet. Där är jag nu. Har varit i det till och från under våren och tagit mig lite vidare och så är det där igen. Som en ogenomtränglig vägg. Som gjord av en grå massa. Som en hinderbana där klätterväggen är 100 meter, så känns det just nu.
   Jag vet att det alltid kommer att komma perioder och platåer av motstånd av annat när man är på väg. Och jag har gråtit. Skrattat mig vidare. Haft ont men släppt det. Men det här, det här är en ny typ av motstånd, jag kan inte riktigt beskriva det mer än att en känsla dyker upp i mitt inre. Otillräcklighet. Jag känner mig på ett plan otillräcklig i yogan. Inte i jämförelse med någon inte i jämförelse alls. Bara att det ordet syntes som en relief i mina tankar när jag sjunker ner i vajrasana. När högersidan stretar och jag går vidare kommer ordet igen. Och jag låter det flyta förbi men det lämnar en känsla, en nivå i mig av att motståndet är en kombination av mentala hinder, fysiska hinder men den här gången också en ingrediens till. Jag kan inte sätta ord på det. Lika svårt som den där euforiska glädjen i yogan är svår att sätta ord på, lika svårt är det här. Armarna darrar och jag är ledsen på en annan plats på något vis. Och långfredagen visar sig i sin rätta dystra skepnad för mig. När jag sätter mig vid datorn lyser solen upp revorna i det grå och plötsligt är det ljusa utanför. Jag vill ha det i mig! Jag vill. Jag stretar vidare och det är bara tack vare min vetskap om att det förr eller senare vänder. Och jag kan inte annat än att ta emot, inte analysera, bara vara i det för att sedan ta mig vidare. Åh vad jag önskar att din långfredag ser annorlunda ut! Jag ska sätta mig på trappen och dra i mig solen och ser fram emot att umgås i familjen. Motståndet finns där men jag behöver inte hänge mig åt det heller. Imorgon är en annan dag.

torsdagen den 17:e april 2014

Jag och pyntet

Jag och pyntet. Jag älskar att pynta. Och med det menar jag inte mycket. Bara lite grann, just det där som känns fint just nu. Har man ett litet barnbarn som ska komma på middag imorgon blir det lite extra roligt. Men inte bara för henne, för oss, för mig också. Har alltid varit sådan sedan jag flyttade hemifrån. Haft små julgranar när jag var ung och singel. Lite påskpynt och vackra ägg.  Som man vill. Alldeles kravlöst men ändå så himla roligt. Affären Indiska är en guldgruva för mig som också gillar lite bling. Idag kan jag känna att jag är en utdöende art men jag står för det :) Gillar att småfixa, inget stort så att man bryter ryggen och bara blir trött och känner krav och annat man inte valt. Nej, det självvalda är det bästa i min värld. Vad det än gäller.
   Det duggregnar, smågrått och ändå har vi allt framför oss i form av ljushet och värme. Jag har skött min bokföring, deklarerat idag som en duktig småföretagare, varit på banken och satt in alla kontanter jag fått för min bok (och det var ju en upplevelse i sig, att det är så svårt att hantera riktiga pengar på en bank, i stället för virtuella medel...). Promenerat på stan, ingen rush. Träffat gamla vänner och haft tid att prata. Ätit finlunch med mannen. Kommit hem i god tid och ikväll ska jag baka lite inför de gäster vi har imorgon och på påskafton och det är gott att leva just nu. Var du än är, vad du än gör - jag önskar dig en fridsam påsk med extra allt! Må väl.

onsdagen den 16:e april 2014

Glad att vara i livet och slutar att vara fåfäng

Igår var det en riktigt konstig dag. Så mycket trassel att jag blev trött. Och jag började redan trött med bara några timmars sömn. På jobbet tappade jag saker, spillde och var allmänt klumpig. Under yogalektionerna så tog jag det fint och varligt, tänkte på månen, min klumpighet genom dagen och andades djupt. Skurade alla golv, bar ut soporna, vattnade mina blommor och kände hur glad jag är över mitt alldelese egna ställe. Blåste ut ljusen och tog hem smutstvätten. När jag kom ut sken solen ganska starkt. Och jag blev så där riktigt glad rakt inifrån och ut. Inga lektioner på två veckor i princip och jag behöver den pausen själv också. Lite påsklovskänsla.
   Satte mig i bilen och körde hemåt. Jag har lite mer än en mil hem och åker först genom stan sedan ut på en större väg för att svänga av på en halvtrafikerad väg och till sist in på vår egna lilla väg. När jag kommit en bit in på den halvstora vägen, en raksträcka, solen lyser, jag spelar musik och längtar hem. Då smäller det. Som ett pistolskott. Jag tror direkt att jag kört på något som fått däcket att smälla. Hela bilen kränger och jag är tacksam att jag inte får möte för jag kör nästan ner i diket på andra sidan, lyckas räta upp den och stannar på höger sida. Ingen trafik och solen lyser grant. Men vänster framdäck är helt platt. Jag fryser. Min man är en ängel, han kör ut till mig och byter däck, fast han måste åka tillbaka till stan igen. Men när däcket är bytt så verkar det inte vara punkterat. Däremot finns ett stort hål på en fälg. Vi grubblar vad det kan vara men han åker till stan igen och jag ska ta mig hem. Hela bilen kränger när jag kör sakta sakta och jag förstår att det inte bara var däcket som det var fel på. Det är någon kilometer hem och jag tar mig dit. När mannen sedan kollar så står däcken åt varsitt håll!  Den leden vid däcket som vi lät laga och fixa när sommardäcken sattes på, den är av. AV. A.V. Och jag inser hur otroligt tokigt allt kunde ha gått.
   Allt förtret, alla smådelar i vardagen som inte fungerade gnisselfritt tidigare, försvinner i denna insikt. Hur galet det kunde ha gått. Om jag hade varit på den stora vägen med tung trafik, bussar och långtradare. Om jag hade fått möte. Om. Om! Om? Men inget hände mer än att jag blev lite rädd, min man fick lite extrajobb och bilen måste lagas igen. Jag tackar för att jag sitter här idag. Jag tackar för att jag är hel och att ingen annan heller kom till skada. Släpper tankarna på om och tänker bara tack ❤️
   Och idag åkte mannen tidigt, före klockan  6 och jag inser att jag inte har någon bil. Vi bor ju inte vid världens ände men antingen får jag cykla in till stan, 12 km till jobbet eller också cykla till ett ställe där jag kan åka buss ifrån, några kilometer.
   Och där fick jag chansen. Att faktiskt cykla. Jag har cyklat i alla väder i alla år. Men inte sedan vi flyttade ut för snart 3 år sedan till landet. Och jag har lite benig rumpa så jag tycker inte om att cykla för långt. Har testa allt, mjuk sadel, Tempur-sadelskydd, cykelbyxor med vaddering. Och jag kan inte säga hur osugen jag var i morse på att cykla. Ville inte. Men tog tjuren vid hornen. Och hur lätt är det inte att cykla i solsken och när dagen vaknar? När man väl kommit ut. När man möter joggare och småbarnsföräldrar längs vägen. Andra cyklister. Se allt pynt i trädgårdarna redan. Det tog mig 40 minuter att cykla i maklig takt de här 12 kilometrarna. Det gick bra med sittbenen :) Och hur nöjd är jag inte nu? Över att kliva över motståndet och bekvämligheten och göra det som är bra. Och jag tog för första gången på mig min cykelhjälm. Jag vet! Jag skäms att säga det men den har mest samlat damm i hallen. Här bekänner jag min fåfänga. För ja det har handlat om att mitt hår blir platt! Nu är fåfängan bortträngd och med gårddagens händelse i färskt minne ska jag göra allt jag kan för att hålla mig själv säker. Hoppas du också kör säkert, hur du än färdas och jag önskar dig goda trafikförhållanden om du ska ut och köra i påsk.

tisdagen den 15:e april 2014

Röd måne

Månen månen månen. Jag sover inte då. Väldigt sällan är sömnen god nätterna före och under själva fullmånenatten. Det bara är så. Varit så i hela mitt liv. Inatt tassade jag upp vid tvåtiden. Satt uppe någon timme. Hittade mjölk i kylen som jag värme med kardemumma och honung. Mjukt i magen trots allt. När tröttheten äntligen tog övertaget så somnade jag för att kliva upp några timmar senare. Den är magisk den där månen. Vid vissa tillfällen mer än andra. Och just nu är det en märklig röd måne som man kan se om man bor i USA. Men ingen annanstans på jorden, har jag förstått. Min måne såg kylig ut med en stor röd ring runtom, som det blir vid kyla. Molnen var trasiga och hängde runtom. Men månen var majestätisk i sin runda perfekta form. Jag tar det varsamt med yogan ikväll. Bryr du dig om månen i din yoga? Eller tycker du bara att det är gamalt skrock? Min lärare säger att månen har en våldsam ingrediens i sin energi när den är full. Jag litar på den som kan mycket mer än jag själv och är lite extra varsam de dagarna. Kolla här - det är så fantastiskt vad rymdforskare säger om den röda månen:

http://www.space.com/25250-a-tetrad-of-lunar-eclipses-starts-in-april-video.html

söndagen den 13:e april 2014

Historien om ett hus

Huset med tillbyggnaden
För 25 år sedan såg vi en bild på ett sommarhus i ett mäklarfönster. Vi blev betagna. Och inte bara vi. Det  var många som ville köpa det lilla röda huset med snickarglädje. Som ville buda över varandra. Paret som sålde huset hade principer. Ni vet det där som knappt existerar idag när mycket handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt. De hade bestämt sig för att sälja till den som verkade tycka om huset på ett ärligt sätt. Jag vet. Det låter som en saga. Vi hade pratat "taktik" innan, skulle spela svårflörtade. Vi hade mellanungen med oss, som då var 1,5 år. Hon rusade runt och jag häpnade över att alla mina favoritblommor redan fanns i den hundraåriga trädgården. Liljekonvaljer, pioner och dagliljor fyllde luften med väldoft. Precis som syrénbersån. Tomten var stor och det fanns många träd. Jag hörde mig själv ropa av förtjusning och sände ett kort ögonblick en tanke till min mamma som hade dött 2 år tidigare. Som hon också skulle ha tyckt om stället. Alla strategier var bortblåsta, vi föll handlöst för huset. Vi fick köpa det. Dagen vi övertog det hade paret köpt tårta, hissat flaggan och köpt pelargoner till verandan. - För det måste man ha. Det var på gränsen till vad vår ekonomi klarade. Min man arbetade deltid och jag på sjukhuset. Ingen var välbetald. Räntan var på 14.75 %!! Svårt att föreställa sig det idag. På något vis gick det runt.
   Vi köpte stället med inventarier, dvs vi behövde inte köpa en grej för att kunna flytta in. Jag kommer ihåg att lillungen sprang i sina gummistövlar hela den sommaren. Och inget mer. Vi cyklade till sjön och badade, gjorde kvällstoalett där och njöt. Jag fick på ett sätt en barndom jag aldrig ägt. Tillsammans med min egenskapade familj. Genom åren har vi alla naturligtvis egna minnen av platsen där vi bodde halvårsvis. Bara en ynka mil från staden men i ett annat land. Ett sommarland.
Lilla utbyggnaden var allt som fanns kvar efter rivningen
   När alla var i tonåren byggde vi ut och gjorde en riktig toa och dusch. Ingen vill ju duscha under en trädgårdsslang när man är på väg att bli vuxen.  Många gånger fick vi frågan om varför vi behöll sommarhuset och inte köpte ett hus vi kunde bo i året runt. Svaret var enkelt. Vi ville helt enkelt inte skiljas från det. Vi trodde också på att byta miljö ibland. Och på friheten på landet. Där ungarna var skitiga, gick i skogen själva och satt i blåbärsriset.
   För fyra år sedan började vi prata om var vi skulle bo när alla hade flyttat hemifrån. Vi hade en stor lägenhet i stan men saknade närheten till naturen. Ändå var jag motsträvig. Tills jag insåg att vi hade det vi letade efter. Lite Coelho-artat sådär, allt finns ju redan i ens närhet som man söker. Men vi behövde bygga om eller bygga till eller bygga nytt. Många tankar och många idéer kom och gick. Till slut insåg vi efter att ha träffat ett flertal byggledare att vi behövde riva den äldsta delen av huset, det var som ett lapptäcke av brädor. Och vi sparde den lilla utbyggnaden som såg ut som en fågelholk när vi hade låtit riva resten. Med sorg i mitt hjärta men ändå nödvändigt.
Mitt i smällkalla vintern byggde vi
Och i juni har vi bott tre år i vårt hus. Som vi byggde med solceller och stor tank för varmvattnet som värmer våra golv. En pelletskamin som behövs under kalla månader. Och jag kan inte fatta egentligen att huset fick nytt liv, samma planlösning men ändå helt nytt. Och platsen vi haft i så många år är ju redan hemma, nu även på vintern och det är så makalöst samtidigt som jag känner att jag växt ihop med huset. Och att husets historia också är min. Det här att hitta rätt men ta det stegvis. Och ja, självklart tänker jag på yogan ;) Hur olika det kan se ut i slutänden jämfört med hur det är när vi börjar. Och hur mycket som händer längs vägen och att det måste få ta tid. Jag älskar vårt hus. Jag är så glad att vi vågade låta bli att sälja det när tonåringarna tyckte det var mindre kul att åka hit och det mest var jag och min man som åkte ut och klippte gräset under flera år. Och nu är vi här igen. Ett rött hus blev vitt och ett svart tak blev grönt. Lite mera rymd uppåt och åt sidorna. Och här tänker jag leva tills jag blir riktigt gammal. Jag kommer att komma ihåg precis allt hur det startade och hur huset ropade på oss den där dagen i maj 1989.

lördagen den 12:e april 2014

Beröringen

Beröring. Det som sker när en lärare korrigerar en elev i yogan. Den där informationen som finns i handflatan och som vidarebefordras in i den som yogar. Om man inte känner när man yogar, om man inte får en glimt av det fridfulla utan allt oväsen som finns i tillvaron - ingen yoga. Simple as that. Så om din lärare inte har yogan levande i sig, så kommer inte informationen att gå vidare. Först måste läraren själv hitta det som sedan skall gå vidare. Det är exakt det jag menar när jag pratar om att inte yoga till en skärm. Och har du blivit rörd och berörd av en lärare med yogan levande i sig, då känner du igen det i dig själv när du gör din egen yoga. Din practice i ditt tempo. Du behöver ingen artificiell stimulans. Du kan titta på filmer och klipp hur mycket som helst, men när du yogar, var i dig, känn din yoga som lever via en lärare, en guide som också har det. Undervisar du själv så känner du säkert det jag beskriver. Något går vidare från en till en annan. Förutsättningen för yogan och att inte hamna i fällan av att förenkla det storartade och komplicerade. Som det faktiskt är.  Storheten som inte behöver förminskas. Handen på hjärtat - hur blir din yoga levande i dig? I min värld sker det via en lärares, en guides egen yoga och beröring. Och om du inte har tillgång till en lärare, då får du ta dig till en lärare. Hur tänker du om du skall läsa vid ett universitet? Tänker du att det finns ju inget universitet där jag bor så jag går en kurs på ett bildningsförbund och så tycker jag själv att det räknas som lika? Kanske en haltande jämförelse men du kanske förstår vad jag vill säga? Yogan har så många nivåer, så många delar och vem skall kunna veta allt det utan en kunnig vägvisare? Det faller på sin egen orimlighet. Och självklart kan man bli tjusad av att se klipp på sina lärare, på de som man inte har så nära. Själv träffar jag mina lärare åtminstone en gång per år. Deras beröring, deras korrigeringar, deras kunskap försöker jag förvalta resten av året. Lätt? Nej inte alls. Men det kallas yoga. Som den lärdes ut från början från en lärare till en elev. Är jag privilegierad som kan resa på de här kurserna? Kanske. Men det handlar också om många val i min tillvaro. Mina val av resor, tid och pengar som hänger ihop med  yogan. Har jag småbarn eller andra delar i tillvaron som hindrar just det, varför inte se det som något som jag kan kultivera senare? Vem behöver allt genast? Varför så bråttom? Att andas djupt, förankra andetaget i sig, att kunna sitta och kunna stå, utan att byta position var femte sekund, det är en fantastisk start till yogan. Att sköta om sig med sömn och bra mat. Fundera över hur jag behandlar andra och mig själv. Att känna att det räcker. Det andra får komma när platsen och tiden finns. Varför så bråttom? Tillåt dig att vänta på en lärares beröring. Allt för att odla varsamheten i dig själv. Inte sinnets vägar till snabba lösningar. Yogan som väcks till liv via beröringen.

Bilden är från Shadowyogans Facebooksida får illustrera min text

torsdagen den 10:e april 2014

Hjärtats kommunikation

Ser en intervju på tv med Gustaf Norén från gruppen Mando Diao. Det jag slås av är hur de båda programledarna inte vet hur de ska fortsätta fråga sina frågor när hans svar är så oväntade. Han beskriver musiken som tredimensionell och att vi ofta betraktar musiken linjärt. Men är det inte precis samma sak som sker med yogan? Att vi alltför ofta använder ett linjärt betraktelsesätt för att det är det som är välkänt. Men det är platt. Det tar oss inte vidare. Och därför blir det svårt ibland när man pratar om yoga med någon som endast varit i kontakt med linjen. Med ytan och inget annat. Kanske är det helt enkelt så att svaren och frågorna kommer från olika sätt att betrakta och då går det inte att mötas. Gustaf beskriver hur Kristian Gidlund, nära vän till honom och bandet och som dog i cancer förra året, fick dem alla att se bortom. Att se att vi kan göra allt det här säger han och sträcker ut armarna, men vi väljer det här säger han och för ihop fingrarna till en liten tät form. Och hans ord är som balsam. Som jag behöver höra sådant.
   Programledarna försöker få honom att beskriva bandets kommersiella framgångar med skivan där de tolkade Frödings texter. Men Gustaf väjer skickligt, pratar om att de gett sig ut på en resa som de inte har en aning om vart den ska ta dem. Som att Infrusetskivan rörde vid människors hjärtan på ett nytt sätt för dem som musiker. Att de möttes där. Och som jag känner igen mig. Jag grät första gången jag hörde Strövtåg i hembygden. För att den rörde mitt hjärta på ett mjukt och vemodigt sätt. Och där började Mando Diaos resa mot andra nivåer i musiken, till det tredimensionella som han pratar om. Det han pratar om förstår jag med hjärtat på något sätt. Och det är ju samma med yogan. Det måste kännas. Det måste finnas en koppling till hjärtat. Och när min yoga tar mig inåt så syns det kanske inte i min linje. Det kanske bara syns för mig själv? Och det räcker ju. Ingen mer än jag själv behöver övertygas.
   Samtidigt behöver jag höra andra människor prata om det som jag försöker säga. Som pratar om hjärtats kommunikation mellan oss men även i oss. Utvecklingen bortom det kända. Yogan har lyft så många tyngder från mina axlar. Och jag måste utöva den för att det ska ske. Jag måste sträva i min egen practice för att hitta det som är jag. Som är mitt. Som rör vid mitt ömma hjärta, som stärks och expanderar. Nog är det vackert att det kan ske både i musiken och i yogan?