tisdag 28 oktober 2014

Teorin som omfamnar praktiken

Teori. Ibland behöver man yogateori. För att förstå den här fysiska manifestationen som kroppen utgör. Och där vi använder en annan vokabulär än vad vi gör annars. Där energin, pranan, livsenergin som finns i allt levande, ska flyta utan hinder. Den som vi kultiverar i vår yoga. Den som flödar i våra kanaler, nadis, via våra vindar, vayus. Det är så komplext. Så vackert. Och när jag läser min lärare Shandor Remetes bok, Shadow Yoga - Chaya Yoga: the Principles of Hatha Yoga, för vilken gång i ordningen vet jag inte, så uppenbarar sig hela den intelligenta skapelsen. Systemet. Det sinnrika. Boken är koncis. Den är klar och tydlig. Den lyser med stjärnglans när man förstår vad man läser. För mig har det tagit ett tag. Men det är som en Pandoras ask att öppna. Det som varit dolt för min förståelse är inte det längre. Jag hittar exakt det jag söker.
   För visst behöver vi teori ibland i yogan? Självklart händer inget om vi inte utövar vår yoga, vår practice. Men ibland behöver vi fylla på med kunskapen om hur det hela fungerar. Som kroppen är tänkt att fungera. Och när vi kultiverar vår egen inre energi i våra nadis så händer det saker. På insidan. Men även på utsidan. För plötsligt blir saker som känts självklara inte riktigt lika givna i livet. Jag har förändrats i grunden sedan jag började med yogan, jag har helt enkelt släppt och klätt av det som dolt mitt rätta jag tidigare. Om det varit enkelt? Nej. Om det varit givet? Nej. Om det varit svårt ibland? Ja. Om det varit värt det? Alla dagar i veckan. Det har varit värt allt för min del. Att få bli den jag är. Att få förvalta den gåva jag fötts med och som jag för första gången vågar låta stå där. Lysa lite i mitt inre. Veta att den vägen är min. Vi har alla en gåva. Det är vackert. Det är ibland gåtfullt. Men när vi stretar i våra asanas, när vi försöker hitta balansen i andetaget och rörelsen, då visar sig glimtar av det oförstörbara inre, vad det nu än är. Hur vi än väljer att benämna det. Jag bugar för kunskapen. Jag bugar för yogan. Jag bugar framför allt för mina lärare som via sin kunskap och erfarenhet visat vägen. Jag läser ur min lärares bok och har hur många nycklar som helst i min hand. Det spelar ingen roll vilken yoga du utövar, det här är en dörr att öppna. Min varma rekommendation. Här kan du köpa den:
www.shadowyoga.com
www.randomhouse.com
www.northatlanticbooks.com
www.amazon.com

söndag 26 oktober 2014

Yoga Barbie?

Jag har hittat en fantastisk blogg och jag läser med stor behållning hennes slutsatser och tankar kring den smala flexibla, ofta blonda yogapersonen vi ser avbildad allt mer. Jag rekommenderar varmt hennes inlägg.
  När jag läste hos Nina häromdagen kände jag hur min känsla från när jag började använda Instagram för några veckor sedan kom tillbaka. Då fylldes jag av en märklig känsla när jag såg dessa yogabilder vimla förbi, de fyllde mig med mer olust än lust och jag undrar vad det är för meddelande vi vill sända, vi som undervisar i yoga. Vi pratar fint om att alla kroppar har sina utmaningar att hantera och att ytan inte spelar någon roll, men vi visar det aldrig på bild. ALDRIG. Så jag har bestämt mig för att visa mig. På mitt Instagramkonto kan du följa mig om du vill, jag kommer aldrig att visa retuscherad eller stylad "yoga". Jag kommer att då och då i mina bilder visa hur min yoga ser ut, jag är en vanlig människa med hull på mage och andra ställen. Jag är ganska vanlig i min styrka och flexibilitet. Kanske är jag ovanlig med att jag är hängiven och envis, trots att jag inte ser ut som de flesta jag ser på bild runtom i min yogavärld. Det beror förmodligen på att jag har dedikerade, seriösa lärare som lever sin yoga. Som ser bortom ytan eftersom yoga är en helande och andlig practice. Ingen fitness eller stretching. Den missförstådda yogan som stundtals numera ser ut som en karikatyr av sig själv. Jag utmanar dig som också är yogautövare/yogalärare att våga visa bilder på hur det ser ut när du yogar. Ibland. Att vi inte retuscherar oss. Att vi står för de vi är. Är inte det just yoga? #yogaforordinarypeople #ingenposeringsyoga #yogasomdenserutfördeflesta

Bilden har jag lånat från bodydivineyoga.wordpress.com

torsdag 23 oktober 2014

Oförrätter

Jag har kommit till en genomgående och annorlunda hållning i mitt liv när det gäller oförrätter. Bland det värsta jag vet är orättvisor, alltid haft lättare att säga ifrån när det gäller andra än mig själv. Men ändå. Men vi råkar alla ut för oförrätter. Vi begår alla oförrätter. Jag tror ingen är utan "skuld" i detta. Stort som smått, även om vi blir klokare med åren. Generellt tror jag faktiskt det, en mognad och större tolerans finns med i bilden längre fram i livet när man får lite proportioner.
   Jag har aldrig engagerat mig i Tradera. Aldrig varit intresserad av köp-sälj-sidan som jag vet att många hänger på. Inget fel i det. Vi är olika. Men när min symaskin gick sönder och jag inte hittade en som jag ville ha någonstans så gick jag in på sajten. Och hittade den jag önskade, budade på den och den blev min. Fick hem den. Och nej, den fungerade inte. Trots att säljaren i sin annons skrivit "går som en klocka, i toppskick". Jag mailade snällt. Ringde några gånger utan att få tag på personen i fråga. Hörde av mig till Tradera som naturligtvis inte kunde ta något ansvar för själva affären. Förstås. Till slut fick jag tag på försäljaren som hävdade att den var i toppskick när den skickades till mig. Kruxet var bara att jag hade varit och fått den genomgången i en symaskinsaffär. Damen i affären log och sa -den här är det många år sedan någon sydde på. Den behöver en ordentlig service. Det kostar 780 kr. Jahaja. Men försäljaren vägrade köpa tillbaka den och tyckte att jag kunde gå till polisen. Hm. Nej. En struntsak för polisen. Tråkigt för mig.
   Inte en enda gång blev jag arg under den här processen. Jag blev bara trött. Trött på oärlighet. Trött på att bli lurad. Men. Det var ju inte det värsta som kan hända, om man lyfter blicken lite. Jag bestämde mig för att ge maskinen den service den behöver för jag längtar verkligen efter att sy. Och den oförrätten slängde jag ut i vinden. Den seglade bort över grantopparna. För livet känns för kort för att hänge sig åt att driva processer eller att försöka få rätt för att man vet att man har det.
   Och när jag verkligen tänker på hur jag fungerar så inser jag vilken lång väg jag har gått. Det hade inte varit möjligt för mig att bara släppa taget tidigare. Och samma är det med relationer som skavt och där jag i vissa fall blivit blåst och lurad. Men varför stanna i det? Nej jag släpper det. Jag tittar på det, tänker på det och låter det flyga iväg. Jag vill inte ha det i mitt hjärta. Inte i mina tankar. Jag svarar för mig. Andra får svara för sig. Och då och då råkar vi ut för oförrätter och när det inte handlar om att någon skadats eller större saker, har jag bestämt mig för att släppa taget. Att det är ok. Att jag inte heller behöver vara sträng mot mig själv. Att strida bara för att. Däremot inte sagt att jag tycker att det är ok att lura människor. Men den som förlåter gör faktiskt den allra största vinsten. Och nej, inte i pengar förstås :)

tisdag 21 oktober 2014

Blind heart ♥

Lyssnar på Blind Heart med Cazzette. Och titeln är så slående för mig just nu. Blind heart. Jag vill så mycket men orkar inte. Helt enkelt. Jag är i en process som jag valt, men är också i the time of transition som Zhander säger. Och det är ju bara det att jag är snabb. I huvudet. Vill så mycket mer än vad kroppen tillåter eller orkar. Varit hemma igår och idag från jobbet med huvudvärken from hell. Inget val i det läget. Och jag är samtidigt paradoxalt nog superstark inombords. Jag får bara vänta tills mina olika delar, mina olika kroppar är synkroniserade med varandra. När annat tar vid.
   Huvudvärken lättar lite, men det gör liksom ont i hela ansiktsskelettet. Vill ändå ha syre. Det är ett mjukt och omfamnande duggregn ute. Träden är kala och det är tyst. Vattendroppar i alla grenar som små installationer. Jag går min runda. Men är helt slut när jag kommer tillbaka. Dricker lite kaffe spetsat med lakritspulver, älskar det! Är i mig men också med mig själv. Jag känner igen allt jag går igenom just nu och det är lite tröstande för jag vet att det har ett slut. jag vet att annat kommer och ändå längtar jag aldrig så mycket efter min yoga som när jag inte orkar allt. Jag gör. Det är tillräckligt. Z sa att det kan vara så här fram till jul och det känns rimligt.
   Samtidigt, när jag går i min regnjacka och höga gummistövlar så njuter jag av benens sträckning, mina starka ben och fötter. Kroppen som andas lugnt och långsamt. Alltid genom näsan. Pratar med några grannar som har sprängt en stor sten i många delar. Blir matt av blotta tanken på att jag skulle lyfta någon av stenarna samtidigt far en galen önskan genom huvudet över hur skönt det vore att ta de där tunga skitiga stenarna och kasta upp på en container. Ja ni hör ju :) Eller som min mormor sa -huvudet pratar som det har förstånd till. Vet vet vet. Att allt tar sin tid och jag tröstar mig med tanken på hur stark jag är när året når sitt slut. När jag får ta i med kroppen, för den längtar också, men just nu är den upptagen med annat. Som min osteopat sa - den här kroppen är trött på behandlingar, den vill vara i fred nu och vi ska låta den vara till december. Så i oktobers gråhet och regn går jag framåt ett steg i taget. I gummistövlar. Barfota på min yogamatta. Men ändå framåt. Allt har verkligen sin tid säger jag till mitt blinda hjärta ♥ och längtar mig trött till december.

måndag 20 oktober 2014

Som Simson fast tvärtom

Jag har tänkt på det här med hår. När jag var ung hade jag långt hår. Låååångt. Varje gång jag gick till frisören så våndades jag, jag ville inte klippa mer än en centimeter. Och kanske var det skönt att inte allt fanns som finns idag av hårförlängningar och löshår. Inte för att jag behövde det men det var som håret inte kunde bli tillräckligt långt eller tjockt. För oss i vårt lilla tonårsgäng, men även runtom, det var inne och har alltid varit det känns det som. Som om vi var vårt hår och där vi kunde gömma oss.
   Jag har funderat på de som döljer sitt hår, de som har sjal av olika anledningar. Att håret är viktigt att dölja, en symbol för ens kvinnlighet och sensualism, jag vet inte. Läste en fantastisk intressant bok om slöjan och hur enormt olika syn man har på den i de länder där många kvinnor, ibland alla, bär sjal. Politics of the veil. Den gav mig en glimt av något jag inte vet något om egentligen och även hur mångfacetterat det hela är.
   Men det jag egentligen är intresserad av är håret. För det här långa håret jag vårdat så ömt har jag faktiskt sedan klippt av när jag stått vid viktigare ställen i mitt liv. Jag är som Simson fast tvärtom, han blev svag när han klippte av det, jag blir stark. Första gången jag pluggade på högskolan så hade jag hår långt ner på ryggen och plötsligt kände jag att jag behövde frigöra mig från håret. Jag klippte det kort. Och ni kan inte ana så många kommentarer jag fick. Om att jag vågade osv. Men det växer ju ut igen! Och sedan dess har jag haft alla möjliga längder. När jag födde mitt första barn så klippte jag av mig håret igen, det blev som en stark önskan av att släppa något för att något alldeles nytt var på väg. När jag tänker tillbaka på det så har jag faktiskt alltid klippt av det ganska mycket när jag stått inför något nytt. Jag vet inte om det bara är jag som fungerar så men jag tror inte det.
   Efter yogakurserna i september fick jag plötsligt samma känsla. Jag måste klippa mig. Ta bort det som hänger. Så nu är jag korthårigare än någonsin, nästan lite läskigt men samtidigt så oerhört befriande. När jag hade långt hår sa jag jämt att det var så enkelt, bara att sätta upp, men det är tio gånger enklare att ha kort om man bara ser på det från en aspekt. Vi är ju inte vårt hår men samtidigt visar vårt hår något om oss, det är en stark del av vår utseendestyrda värld. Men när jag klipper av det så frigör jag mig lite grann. Och självklart är jag som alla andra intresserad av hur jag ser ut, men jag vill inte att det ska styra mig på något sätt. Är du bekväm med ditt hår?

lördag 18 oktober 2014

Naket och avskalat

Lite mera naken. Lite mer utrymme inombords. På något vis hänger årstiden tätt ihop med det jag känner i min yoga just nu. Jag tittar ut och se att kastanjen nästan är helt kal, alla löv har fallit under frostnatten och den står där - ja just, naken. I yogan genomgår jag något som jag helt enkelt inte kan sätta ord på. Det är som jag klivit ned ett steg inuti, något som djupnat samtidigt som det är mer avskalat än någonsin. Varje rörelse är förknippad med val. Mina val. Och det är där jag rent mentalt möter det jag själv öppnade lite mer på senaste yogakurserna. Mina septemberkurser som utmynnade i space, rymd i mig själv. En slags tomhet. Samtidigt är det förknippat med mina val. Vilka val har jag gjort i mitt liv, vilka val vill jag göra. Varför gör jag mina val? Det kan låta strängt men är mer av att renodla sitt inre. Att våga titta på det liv jag har och varför jag valt det jag gjort. Och jag är ganska säker där, i mina val, jag vet varför. Speciellt i bakspegeln är det lätt att se mönstret och valen som tätt sammanslingrade. Men inget av ånger. Mer av att se. Och det förutsätter också att jag ställer frågorna till mig själv då och då -  mina livsval, min yoga, mitt val av lärare. Och det konfirmeras i mig - i morgonens yogastund är allt glasklart på ett ickeverbalt sätt. Och jag låter det hela glida runt i processer inombords för att det inte heller går att göra på något annat sätt. Jag tittar noga på vad det är jag har. Allt från materiella saker till andra icke-materiella och jag vet att jag inte vet var det slutar. Vart vägen tar mig. Det är som det ska. Vem kan överblicka framtiden eller ens försöka kontrollera den? Inget jag önskar.
   Men jag tänker mycket. Ibland för mycket. När huvudvärken finns där redan när jag vaknar så vet jag att huvudet också måste få vila. I yogan blir det lugnt i tankarna, jag är i det jag gör och inget annat. Sedan är jag någon annanstans. Jag fokuserar i att göra allt jag gör med en medvetenhet jag vet att jag faktiskt äger idag. Räfsar löven. Sätter igång en tvättmaskin. Går på promenad. Är i kroppen hela tiden och det är bra. Det nakna inuti måste inte belamras med nya planer, nya idéer så som jag tidigare fungerat. Det kan få vara tomt. Min ödslighetskänsla kan få finnas. Att låta det vara som ett vitt oskrivet ark, ett svalt sinne som i väntan på något helt enkelt väntar. Jag vet inte om det låter begripligt för dig men jag är i en slags trappa och jag kan bara ta mig vidare med de viktiga verktygen jag har - min andning och mina tankar. Yogan som ett grundmurat fäste att stå på. Grå lördag och det är skönt. Att stanna i varje ögonblick, medveten närvaro.

Emma Balnaves fantastiska avskalade närvaro i Talasamspotitham får vara ett modigt försök att illustrera min känsla. Fotograf Dan Lindberg

torsdag 16 oktober 2014

Underbara killar

Många gånger i mitt liv har musiken varit min brygga, min trampolin till glädjen. Från det att jag var tonåring har den också varit en tröst, ett sätt att hitta gemenskap. Någon annan tänker som jag och kan uttrycka det så vi delar något. Ja ni vet. Mando Diao är gruppen som jag tycker sticker ut. Inte bara musikaliskt utan hur de uttrycker sig i intervjuer. Såg dem i morse på morgon-tv och jag njuter av hela konversationen. Och låten. Nya soundet till skid-VM som går av stapeln i Falun 2015. Här får du ett smakprov
http://www.youtube.com/watch?v=goqj-UM1TzI
De sjunger alltså Love last forever i en låt som skall spelas i sportsammanhang. Det är underbart. Det enda som är viktigt egentligen som Gustaf Norén uttrycker det. Han sa också att sport innehåller så mycket sorg, det är bara en som är glad. Att låta det få plats, känslan som man får efter en tävling. För de här Borlängekillarna är närheten till naturen det centrala i skidåkningen. Och gemenskapen med andra. Skönt, det är vad det är. Och något som jag blev glad över direkt och som färgat min dag. Nog är de underbara?