fredag 26 augusti 2016

Exakt när det händer

Små saker händer och det är hela tiden min vänstra sida som är involverad. Igår ramlade jag i trappen inomhus när jag bar en tvättkorg. Jag föll som i slow  motion och kände min vänstra arm dra längs väggen och få ner en tavla. Jag registrerar allt som händer exakt när det händer. Det har inte hänt många gånger i mitt liv. Det är som skärpan förstärks och jag blir stilla. Jag hinner tänka massor och framför allt så tackar jag i stunden för hjälpen för att jag inte bryter något. Jag får en liten skråma på armbågen och tavlan är hel.
   Idag när jag plockade fallfrukt för att köra till komposten så fick jag ett getingstick mitt i vänstra handflatan. Jag ser getingen. Jag blir helt tyst. Jag registrerar allt exakt när det händer. Tänker att getingen är så liten. Stillsamt tar jag bort den. Jag drar ut gadden och det svider som h-e i hela handflatan och ut i fingrarna. Kruxet är att jag precis minuten innan önskat mig mer känsel i mina fingrar på vänster hand som blev lite avsomnade efter diskbråcket i nacken för en massa år sedan. Vänster pekfinger har varit lite känslolöst. Och så känner jag hur det liksom stänker ut känslor rakt ut i alla fingrarna! Kan inte säga på något annat sätt. Jag springer upp till badrummet, under tiden blir handflatan röd, man ser sticket tydligt i en ring av vitt. Jag baddar med KS, kollodialt silver, som jag använder till det mesta. Och nu, två timmar senare så syns det inte ens att jag haft ett stick. Varken rött eller svullet. Bara en svidande känsla i handflata och fingrar. Och jag känner mig lite förundrad. Sådär mitt i solen. Fingret känns.
   Kan jag ha önskat fram mitt getingstick? För känselns skull? Eller är jag bara osedvanligt flummig idag?! Hursom. Önskar dig en fin helg med sol, vila och goda äpplen utan getingar!

Det är som jag är exakt närvarande i varje stund och lite mer när det händer något. Mindfullness kanske?!

onsdag 24 augusti 2016

Dubbel dos och sammetsblomma

Alla har sagt det till mig. Att det kommer att tid att helt vara tillbaka efter skitstormen jag hamnade i. Men jag har liksom känt mig så klar. Glad. Och så vaknade jag förra veckan av att jag var rasande arg på två personer som jag vet har pratat illa om mig, utöver chefen. Det var nästan så jag satte mig och skrev ett mail mitt i natten men besinnade mig. Lyckades somna om och på morgonen var jag inte lika arg. Men det har funnits skärvor av skräp kvar. Förstås. Fast jag inte trott det. Och idag såg jag att den ena skitsnackaren, som dessutom är forskare ska ha en föreläsning för tjejer. Lite systerskap så där. Och då är det svårt att hålla sig lugn och fin. Man kan lätt kalla det för ödets ironi, eller konsten att inte leva som man lär. Trots att jag vet att det är jag som förlorar när jag blir arg och tänker ilskna tankar, så har det kokat i mig. Dessutom är den yoga jag gör nu designad för att dra upp just sådant till ytan. Så dubbel dos. Och sådana här dagar kan det där med att läsa visdomsord få mig att känna mig hopplös. Det som stärker ena dagen, det hånar mig nästa. Känner ni igen? Inget ont om att vackra och kloka citat fyller sin funktion. Men ibland fungerar det inte för mig. Jag vill bara blunda när jag ser dem susa förbi.
   Jag åker till stan. Lyxar till med fotvård, på ren impuls. Köper mig ett par nya yogatajts, äntligen hittar jag ett par svarta som är långa och utan mönster eller reflexer, köper mig lite glädje :)  Och när jag sedan sitter där och får mina fötter omskötta så somnar jag nästan. Jag andas bokstavligen ut min frustration. Jag vet att alla får sitt. Jag behöver inte tänka ut något för någon. Och det släpper. Det gör verkligen det. Men jag förstår att det också gör mig trött. Att inte processen är klar. Jag är liksom fortfarande på rehab hos mig själv. Så går jag förbi en blomsteraffär och där inne ser jag en stor Gloxinia, en lila. Min mormors absoluta favoritblomma. Och jag köper den. Mormorsblomman ger mig tröst och i stunden känns hon så närvarande, så där som hon är ibland hos mig. Som barn kallade jag den för sammetsblomman. Och jag böjer nacken. Jag ska vila.

Jag ska släppa oförrätterna, en efter en och stå där som en segrare.

måndag 22 augusti 2016

Mänsklig guide

Min favoritbild på Shandor
Jag följer min lärare Shandor Remete som jag tränade för första gången för nästan exakt 10 år sedan. Jag var på kurs i Walnut Creek i Kalifornien. Jag var livrädd när jag mötte honom första gången i yogasammanhang, historierna om honom var många och färgrika. Men två år innan den kursen hade vi träffats i Indien när  min man fotograferade honom och Emma, hans fru och partner. Och då hade vi träffat en rolig, varm och intressant människa. Men de där historierna om honom stod i vägen för mig. Egentligen. Men där satt jag, nästintill darrande och mötte hans varma utforskande blick. Och sedan den dagen har min yoga tagit mig någon helt annanstans. Rädslan pulvriserades och jag kände mig omhändertagen. Hans råd har varit korta och kärnfulla ibland, men ju mer jag tänkt på dem, ju mer har de innehållit. Ungefär som hans bok, den innehåller inte en enda onödig mening. Den sortens information kan vara svår ibland att ta till sig, för att en har föreställningar som står i vägen för kunskapen. Ibland vill en ha liksom lite utfyllnad för att förstå.
   Jag har hyllat Shandor många gånger för hans kunskap, humor och kärlek till sina studenter. Men det jag tycker allra mest om hos honom är inte hans enorma yogakunskap, även om den i sig är värd mycket text, nej det är hans stora medmänsklighet. Hans förmåga att möta människor exakt där de är och guida oss. Att han har visat på alla problem han själv mött i sitt liv och sin yoga. Att han vet. Han VET hur det känns.  Som han själv sa för några år sedan - Other people deal with muscles and bones, I deal with life. För det är precis det han gör.
   Igår skrev jag ett långt mail till honom, utifrån var jag befinner mig exakt och vad det är som jag möter i min yoga. Jag tar chansen, eller risken vilket man vill, att visa mig och mina svårigheter och jag vaknade tidigt, tassade upp och läste ett svar som gjorde mig rörd. Han svarar alltid inom ett dygn var han än är i världen. Bara det. Och hans medmänsklighet. Hans förmåga att se mig men också att ge mig råd. Sedan är det självklart upp till mig att ta dem eller inte. Men jag frågar ju för att jag vill vidare och som nu, jag vill förstå. Eftersom yogan syftar till transformation så är det ingen lätt väg att gå, det vet vi ju som hållit på ett tag. Guldgruvan att ösa ur, när jag har honom att fråga. Det är ju inte så heller att jag inte testar själv, att jag har haft en del att deala med i min yoga som visat sig på olika vis under de sista tre månaderna. Till slut har jag känt att jag behöver fråga.
   Jag vet också att det är lite trendigt att dissa just mitt sätt, att följa en lärare. EN lärare. Många vill ha många lärare och tycker nästan det är lite skumt att göra som jag. Som om man inte kunde tänka själv. Man drar något slags likhetstecken mellan att vara osjälvständig och att följa någons råd när de inte är bekväma. För det är de ju sällan. Säg mig när är råd bekväma när det handlar om utveckling.
   Jag vet också att det varit en del negativa skriverier kring en del yogalärare som till exempel Yogi Bahjan och några Ashtangalärare jag inte kommer ihåg namnet på just nu. Och så tänker många att det de gjort varit sämre, att allt är svart-vitt. Men de som kommit de här lärarna, dessa gurus nära, de har ofta en nyanserad bild. Och det som låter hårt som någon får när man är på kurs, brukar alltid vara exakt vad just den människan behöver. Ni vet, man vet aldrig hur det är att gå i någon annans skor. Sedan betyder inte det att jag ställer mig bakom sådant som mr Bikram gjort, som ville ta patent på vissa asanas som han hade i sina serier. Eller om någon utsatt någon för något slags övergrepp. Inte alls så. Och jag hyllar ingen perfektion. Tvärtom. Jag gillar det operfekta för det är precis det som Shandor visar mig. Att ingen är perfekt, vad nu det är, utan att alla har potentialen inom sig att ta sig vidare. Bara man håller fast vid sin sadhana och gör. Det mesta kommer ur den. Och när man behöver något mer, när man famlar, är ledsen, fundersam eller har ont någonstans - då finns det råd att få.

Min tacksamhet är enorm över att ha en människa som vägleder, undervisar, skämtar och som aldrig någonsin är förutsägbar. Nog behöver vi guider i våra liv? I vår yoga?