fredag 28 augusti 2015

Skiftet har skett

Stillhet. Inuti. På riktigt. Jag vet inte vad som hänt egentligen. Men det är som om strävan efter något är borta. Jag kan inte sätta ord på det, ord är yang så de kan aldrig fullt ut beskriva heltäckande. Den andra energin representerar annat som är ordlöst och kanske är det dumt att ens försöka. Men det är så många delar i mitt liv som är annorlunda. Allt är sparsmakat, om jag får säga så. Allt har kokats ner till något som ser helt annorlunda ut än tidigare. Jag har skalat av. I stort och smått. Vilka jag umgås med. Vad jag handlar, när jag handlar. Vad jag äter och när. Allt är så mycket mindre än tidigare. Jag är nöjd. Inte överlägset nöjd utan nöjd i mig. Kanske har jag aldrig varit det tidigare? Kanske har elden och vinden i mig dolt saker för mig själv? Kanske har osäkerheten och den stundtals låga självkänslan gjort att jag inte känt mig bekväm fullt ut, mer än i stunden, inte i det långa loppet. Men skiftet har skett. Det är som jag klivit uppför en lång trappa där utsikten runtom varit som i en dimma. Jag har inte alltid sett nästa trappsteg, jag har tvivlat, ledsnat och ibland bara velat lägga mig ner på det smala steget för att jag inte riktigt orkat ta mig vidare. Just då. Men något i mig, inte bara min envishet, utan något annat, har fått mig att gå vidare. Och nu är jag på en avsats. Jag ser mig själv bland mängder av trappor som svävar hit och dit på äkta Harry Potter-manér och jag vet på det genuina sättet att allt är möjligt. För mig. Jag önskar mig inte allt. Jag har inga stora planer, jag kan stanna här på den här avsatsen och förkovra mig, kanske hitta skrifter som fördjupar platsen jag befinner mig på eller också betyder det att jag helt enkelt är redo för nästa steg.
   En ny bok? Kanske, har skrivit en halv. Undervisa mer? Kanske. Just nu är jag mer än nöjd med det jag har. Ett annat jobb på dagtid? Nej. Jag klättrar inte vidare på den karriärstegen. Nya vänner? Kanske. Jag får ta emot det som kommer. Umgås mer med familjen? Absolut. Jag ser fram emot livet med barnen när de alla är vuxna och vad som kommer att vara deras väg. Släppt taget? JA. Om allt och alla. Yogan? Den tar mig vidare i krumelurer och språng. Uppför trappor. Stora steg och ibland små. Förvissningen om att jag har en oförstörbar ljus kärna, den är stark. Jag tänker på döden varje dag just för att jag faktiskt omfamnar det som är mitt levande liv. Bland alla andra. Jag duger. Jag är. Jag finns. Det är som en jubelsång i mig just idag. Sinnets trappsteg och kroppens umbäranden, på något vis hänger de ihop. Och det är fint så. Det stavas Y O G A. För mig. Och en fantastisk guide, min lärare som är som en fackla på den ibland mörka delen. Jag bugar mig. Jag böjer hela mig inför det som sker. En liten vanlig människa som jag, tänk att det är möjligt. För dig också. Önskar dig en fin helg!

torsdag 27 augusti 2015

Skillnader

I tisdags kväll hade jag mina yogisar för första gången sedan sommaren. Det var en otrolig energi i lokalen, varmt och svettigt och regnet öste ned utanför och vi tog oss igenom nyheter och om och om igen. När det var dags för savasana så tror jag att alla var genomvarma och energifyllda. Det var som en enorm boost och nu har de en månad på sig att träna det vi tittat på. Naturligtvis var det några borta, som det alltid är, och vi kommer att leta oss vidare för att hitta det optimala sättet att få nya asanas, träna och få feedback och gå vidare. Det är så roligt och ett format som passar mig och förhoppningsvis mina elever. Vi får se. Man kan inte mer än testa. De som vill bli ledda varje vecka är inte det här för. Det här är för de som vill ta sin egen practice vidare. Och en del är så dedikerade, köper böcker, mailar och frågar om namn på asanas och annat. Det fyller mig med värme. För att citera en Shadowyogalärare i Kalifornien "the day my studio is empty and they are all practicing at home by themselves, then I have reached my goal". Jag vet, det är så mycket business i det hela nu och jag dömer ingen som vill träna för lärare varje vecka. Men om man efter 10 år ändå inte hittat sin egenträning, då tror jag verkligen att det är dags att ta sig själv i kragen. Helt enkelt. Vad vill man med sin yoga? För mig är det ingen gymnastik utan en andlig resa som sker fysiskt. Och jag kanske låter hård, men oj vilken skillnad det är på de som faktiskt gör sin egen yoga, dag ut och dag in. Jag kan se skillnader överallt i olika asanas och även i deras förhållningssätt. Den stillsamma revolutionen fungerar helt enkelt så. På din matta, med dig själv, det är där den sker. Men man behöver vägledning ibland och man behöver fylla på kunskapen och även få fråga då och då. Jag är så glad och jag är nog ingen affärsmänniska helt enkelt. Jag älskar att undervisa, men på det här sättet kommer jag inte att ta slut nu. Helt enkelt.

tisdag 25 augusti 2015

Det är i tanken det sker

Det där med relationer.  Man kan styra så mycket mer än man tror. För sin egen del. Jag är känslig. Jag är stark. Jag har sällan varit mitt emellan. Blyg som barn. Kaxig som tonåring. Tuff som ung vuxen. Och nu är jag cool. Om jag får säga det själv. Att jag tagit mig hit. Och med cool menar jag att jag städat så mycket i mitt inre att annat börjar formera sig. Att jag faktiskt släppt taget på alla gamla skoskav. Att jag helt enkelt klivit ur de där trånga skorna. Ibland dyker det upp något som får mig ur jämvikten, men det är högst temporärt. Jag har min egen metod i att släppa ältande och suckande tankar och halkande i små lerpölar. Jag tänker så gott jag kan om de som jag upplevt som svåra och som inte varit snälla mot mig. Känns som en omöjlighet när man börjar men efter hand så går det bättre och bättre, till slut känns det fint att tänka på den människan som funnits där  under ytan. Jag får alltid ett svar. ALLTID. När jag väl är där i min tanke att det blåser fria vindar runt tankarna på den människan som jag haft något ouppklarat med, då kommer svaret. Förra veckan kom det fram en person till mig som jag inte sett på flera år och bad om ursäkt för det som hon varit delaktig i när jag blev nästintill utfryst på ett ställe. Jag blev så glad. För den ursäkten var äkta och hennes ögon tårades. Jag hade aldrig förväntat mig det men så blev det.
    En person på jobbet som blev urförbannad på mig för något som jag faktiskt inte hade gjort kom sedan efter några veckor springande och log och sa också en ursäkt. Och jag tror att det jag försökt göra i min tanke har spelat roll. Jag har om inte annat, fått mig själv att släppa taget om det jag upplevt som oförrätter och även känna frid och lugn. Att man minst är två i en  relation är ju självklart, jag pratar bara om min del. Den som jag kan påverka och förändra. Andra får ta ansvar för sig. Det dröjde länge innan jag insåg det med full verklighet också. Att alla har sitt ansvar. Sin vilja till det ena eller det andra. Det är helt enkelt befriande. Det är i tanken det sker!