måndag 26 mars 2018

Jag klarade det!

Jag har varit i fjällen. Med hela stora bullriga familjen. Och jag andas ut. För är det något jag varit nervös för i vår så har det varit den här skidresan. Jag älskar att åka slalom, tycker det är rofyllt med längd. Men de senaste åren har det blivit väldigt lite. Även om jag velat mer så har det liksom runnit mellan fingrarna. För ont. För lite snö. För mycket annat som styrt. Men nu. Nu skulle det bli av. Vi hyrde ett stort och ett litet hus av en god vän som har som en liten helt fantastisk "stugby", fem hus i väldigt olika storlek. I en snölabyrint. Vi hade en enorm packning. Förstås. Olika pjäxor för olika skidor, hjälmar till alla och så mat. Mat, mat, mat.
    Jag darrade lätt när jag ställde mig i första liften. Åkte några åk. Fick ont i fötterna. Frös. Fick en slags panik innan jag fick av mig pjäxorna. Men sedan. Sedan kunde jag åka som jag alltid gjort! Jag och mina höfter svängde fint och lätt. Jag kände ingenting i kroppen mer än lite stretande i lårmusklerna efter att knäat lätt ganska mycket. Jag knäpper inte heller pjäxorna för hårt för att jag vill ha skenbenen lite i fred. Eller hur jag ska säga.
   Och förutom att jag fått rå om barnbarnen, ätit gott, skrattat mycket, bastat med tjejerna i familjen så är jag stolt. Stolt över att jag ställde mig i backen igen. Att jag inte åkt slalom på fyra år, gör det hela större. Jag vill aldrig bli en sådan person som skyller på krämpor eller ålder för att sluta göra det som får hela bröstet att expandera när jag känner fartvinden i kroppen och ansiktet.

Vi åkte hemåt igår. Jag och mannen tog en liten omväg till Fjätervålen där vi satt i solen och åt en belgisk våffla med sylt och hjortrongrädde. Vet inte när jag mått bättre. Hoppas din helg också varit fin!

fredag 16 mars 2018

Energi och lyx

Jag har vilat en vecka. Det betyder att jag gått upp, sedan varit tvungen att lägga mig för att jag varit så matt. Ingen feber. Ingen direkt smärta i magen men totalslut. Så jag har lagt allt åt sidan. Och då menar jag ALLT. Pyttelite restorative yoga. Ingen träning. Bara läst och så har vi plöjt en ny serie på Netflix. En fransk, La mante. Så kul att se annat än engelskspråkiga filmer och serier ibland när man hittar något bra. Och den gillade vi. Nagelbits-spänning. Igår natt sov vår son och han lilla familj över hos oss, de fick nya golv inlagda. Jag släppte allt. Och ja, de tog ju emot. De lagade frukost, plockade i ordning. Gjorde soppa och jag bara myste med lillkillen som kryper vilken dag som helst. Jag har blivit precis en sådär larvig farmor som gärna pratar om mitt barnbarn och gärna visar bilder och filmer :) Hans föräldrar har valt att inte lägga ut bilder på honom någonstans men jag har ju ett antal i min telefon som jag själv får njuta av. För deras beslut är ju det som gäller.
Så vaknar jag idag och känner för första gången lite mer energi. Klär på mig. Riktiga kläder, inget mys. Och det känns också skönt. Plockar bort blommor och stenar som jag har i alla fönster och sedan kommer fönsterputsaren. Jag kostar på mig en fönsterputs en gång om året och som dessutom blir mycket billigare med RUT-avdraget. Och ändå kan jag känna att det är för lyxigt att göra något sådant. Var kommer den känslan ifrån? Och nej, det är inte bara rika Lidingöbor som utnyttjar RUT och ROT. Jag och många lika vanliga som mig gör det också.
    Jag vet inte om det är så att något slags Jante sitter där i ryggmärgen över vad man "får" och inte får. Det finns en syssla jag avskyr i hushållsarbetet och det är fönsterputsning. Kanske för att jag aldrig blivit bra på det. Och jag har en ung kille jag anlitar, hans firma är liten och pålitlig. Tänker att han också ska leva. Han gör så fint. Och jag borstar bort den där lilla filuren som sitter på min axel och som säger vad man får, ska och borde. Jag gör väl som jag vill! Eller?

Inatt var det -10 grader och det känns som våren verkligen väntar på sig i år. Nå. Solen lyser och i eftermiddag har jag de blankaste fönstren som ger mig en skön känsla. Hoppas helgen blir lugn, jämfört med förra. För dig. För mig.

tisdag 13 mars 2018

Att vända på det

Idag tog jag på mig yogakläderna. Ett fall framåt :) Har inte orkat riktigt att göra just något mer. Vädret är gråare än grått, snön tung och blöt och faller med stora dån från taket. Det går knappt att varken gå eller köra bil på vår lilla väg. Jag missar inte mycket.
   Igår kom min dotter hit och var med mig hela dagen. Vi pratade och fikade och såg lite på en serie. Såå tacksam för vår relation och att hon bor så nära nu. Hon blev liksom de flesta jag berättar min akuthistoria för, rejält upprörd över den manliga sjuksköterskans agerande. Jag har full förståelse för att man är trött efter nästan en hel natts jobb med den arbetsbelastningen, men det hjälper liksom inte, eller som läkaren sa till mig på lördagsmorgonen; - du var ju där och var sjuk. Med det i sinnet ringde jag upp chefen för akuten idag. Han var väldigt professionell och trevlig. Sa att han uppskattade att jag ringde, skulle ta upp frågan med arbetsgruppen (300 st) och med just den personen. Frågade om jag ville ha en återkoppling men det känns inte viktigt för mig. Jag berättade också om alla andras otroligt vänliga bemötande och det tog han också med sig. Sätter punkt där. Känner mig nöjd med att jag orkade ge feedbacken som annan personal ville att jag skulle göra. Att vända på det så det kan bli bättre.
När det gäller vad som utlöste det hela så vet varken läkarna eller jag vad det var. Jag brukar ha en känsla för vad det kan vara, men ingen susning den här gången. Jag kan leva med det. Ska man vända på det så fick jag en ganska rejäl hälsoundersökning. Det jag fäste mig vid var att ALLA mina blodvärden, alla organ är i toppskick. Några har föreslagit att jag hade problem från gallgångarna även om jag opererat bort min gallblåsa för 10 år sedan. Dels har jag aldrig haft problem efter operationen, dels visade röntgen att det inte var det. Han var lite lätt förundrad, läkaren som gav mig svaren, över hur bra allt ser ut inuti mig. Och det är precis det jag tar med mig. Också att min kost måste vara optimal för min del när allt ser så bra ut när blodvärden, blodtryck osv är så bra. Jag har inget att gnälla över. Eller oroa mig. Och det gör jag inte. Jag tar med mig min känsla av tacksamheten jag kände när vi åkte hem i lördags kväll.

När jag andas ut efter något besvärligt är det nästan som att både en upprymdhet och mjukhet i själen kommer fram, jag är så glad att jag är hemma och nästan helt fräsch igen. Trött, lite yr och fortfarande lite svälld mage. Det går över. Allt förändras. En stund i taget.