söndag 19 februari 2017

Det är något visst med vatten





Igår var jag, mannen och vår son och hans flickvän i Loka Brunn, på spa. En dag som startade med lunch. Och sedan bad i några timmar. Att det var alldeles grått ute gjorde det hela extra mysigt inne. Att bada, flyta runt i varmt vatten, doppa sig snabbt i kallt vatten, ångbasta och basta i vanlig bastu, simma runt inomhus, flyta runt utomhus med kylan som en fjäderplym ovanför huvudet gör att jag idag känner mig genommjuk. Mjuk i själen och mjuk i kroppen. Att få rå om sina vuxna barn - jag slutar aldrig förundras hur skönt det är. Jag slutar aldrig tacka för nåden av goda relationer. Och nej, det är ju inget kortsiktigt utan ett långtgående bygge som vi ägnat oss åt, jag och min man. Och nu får vi njuta. Ta del av livet som de lever. Och så det lilla lilla livet som är på väg. Nu har lillkrabaten börjat röra sig i magen så pass att flickvännen har känt det. Ni vet, den där första liksom slaget med fiskstjärten under hjärtat. Fladdret när man känner att - oj, det är någon där! Jag längtar till sommaren och jag är så glad att de flyttat hit, till vår stad så vi hinner ses ordentligt.
  
Den här bilden har jag lånat från lokabrunn.se
För dig som aldrig varit i Loka Brunn måste jag ändå slå ett slag för den där pärlan i Bergslagen. Många olika hus från olika epoker. Badet som renoverats kraftigt och numera har en vattensalong med kristallkronor, utöver alla småbassänger här och där. Och det är något visst med vatten. Att så fort jag ser vatten vill jag i det. Året runt. Jag är född sådan. Man kan ta behandlingar med massage och olika bad med lera och tång. Något jag gjort tidigare och det är häftigt också. Man kan bo kvar naturligtvis, jag har varit här på flera jobbkonferenser och det är lika vackert året runt. Maten är god och det finns alltid buffe så man kan välja vad man vill ha. Kaffe i stora salongen med några meter till taket med sköna fåtöljer framför brasan. Och nej, jag är inte sponsrad för att skriva det här. Bara hjärtinnerligt glad att det inte är mer än en knapp timmes resa hemifrån.

Idag är själen i bomull och jag tassar runt i pyjamas fast halva dagen har gått. Så vilsamt!

torsdag 16 februari 2017

Villrådig

Jag åker till stan på för ett möte. Det är -3 grader och det regnar! Snacka om underkylt regn. Att jag fryser rakt igenom tjocka kläder är ingen överdrift. Något som också gör att jag fryser är det hårdnade klimat jag upplever runt mig när det gäller sociala medier. Jag har tagit bort Facebook-appen i min telefon. Inte en dag för tidigt. Jag är bara kvar där för de vänner jag har som är spridda runt jorden och att jag har Messenger, där jag kommunicerar ofta med min familj och vänner. Instagram gillar jag fortfarande men jag förstår inte den här skuren av åsikter. Från både höger och vänster. Båda sidor sprickfärdiga av hur rätt de har. Det är svårt att vara en människa mitt i allt. Tycker inte ni det? Hur gör ni? Har ni stängt av allt eller scrollar ni så att det bara är roliga djurfilmer och bloopers som ni ser? Jag frågar seriöst för jag förstår inte hur man ska handskas med det. Mina barn använder inte Facebook längre och sonen har tagit bort sitt Instagramkonto också. Kanske blir det så. Jag gillar ju bilder och framför allt det ögonblickliga, själva -insta-momentet. Men jag har förstått att många proffsbloggare och andra jobbar mycket med bilderna där och då går det liksom förlorat. Tja. Villrådig är bara förnamnet. Jag vill ju inte heller vara någon som inte har koll på vad som händer.

Igår åt vi middag med några vänner, vi råkade gå på samma lilla krog. Hur troligt är det? Det var så roligt och spontant. Sådär hellyckat. Vi pratade om vattenbristen som råder i vår stad. Ja det är faktiskt vattenbrist, regn och snö uteblev i höstas just i vår region och nu ska vi alla vara försiktiga med hur mycket vatten vi använder. När vi började prata om det visade det sig att mannen i det andra sällskapet var helt frågande till det hela. Jag ser aldrig på nyheterna sa han och jag läser inte tidningen längre. Vattenbristen har varit på agendan sedan jul. Och jag blev stum. Tänk att låta bli nyheter så länge. Det kanske är något jag skulle göra också. Jag vet faktiskt inte. Å ena sidan låter det så skönt. Å andra sidan låter det lite frånvänt. Tja. Hur gör du? Vad tycker du?

tisdag 14 februari 2017

Hittebarnet

Ibland tänker jag på vad som egentligen har hänt i mitt liv. Vad som format mig. Vad som dykt upp vid min trappa och som jag blivit tvungen att ta hand om. Bildligt talat. Det där hittebarnet i korgen som jag inte ville ha. Hittebarnet som blivit en slags metafor i mig över saker jag blivit tvungen att deala med. Döden av mina närmaste. Och hur jag hanterat det som följt. När jag var 32 år hade jag ingen förälder eller släkting kvar i livet. Jag upplevde mig som föräldralös, vilket jag också var, men det är sällan ett ord vi förknippar med vuxna barn. Men så var det. Det ensamma och det tyngande ansvaret av att vara längst ut i kedjan. Och så här långt efteråt kan jag tänka på mitt hittebarn som jag försökte tvätta och klä så gott det gick. Vyssja till sömns och trösta. Och någonstans där hittade jag olika delar att hantera det hela på. Jag kan inte säga att jag är klar. Blir man någonsin det? Jag kan däremot säga att det inte gör taggtrådsont i hjärtat längre. Jag kan säga att mitt andetag är fritt och att smärtan som visar sig på olika vis i kropp och själ via yogan, den har också ändrat karaktär.
   Så har jag röjt i det sista skåpet här hemma. Där tavlor och annat ligger hopblandat med gamla diktböcker, skrivböcker och sådant jag inte kunnat göra mig av med. Av många orsaker. Igår hittade jag en bok jag skrev i när min mamma dog. Citat ur många böcker jag inte ens kommer ihåg att jag läst. Urklipp och pressade blommor. Så ung jag var! Jag slås av den brutala sorgen och att jag var så vilsen i att hantera det som hände. Jag var gravid med mitt första barn och stod handfallen med två sidor i mig. Den ena som jublade över livet i min mage. Den andra som nästan ville hoppa ut från balkongen av smärtan i att mamma hade lämnat mig.
   Det är vemodigt att möta mig själv sådär lite grann på kvällskvisten på golvet i vårt gästrum. Jag sitter och öppnar helt enkelt mitt hjärta med tankens hjälp. Jag låser upp det där som finns längst inne och så tar jag fram all medkänsla jag har. Till mig själv. För den vilsna dotter jag var, som själv bar på en dotter. Och jag håller om. Mig själv. Och inser vilken otroligt lång väg jag gått. Att jag hittade konkreta metoder att hantera det som skavde, värkte tills det blödde. Att hittebarnet var så sargat men blev helt. Att det läkte. Inte bara på utsidan utan framför allt inuti. Och idag har hittebarnet hittat sin egen väg i mig och ur mig. Korgen det låg i, spar jag med vemod men också med kraft. Jag tänker på Danny Saucedo som sa i en tv-intervju härom morgonen; - Nej, jag tror inte på gud, jag vet att det finns en god kraft som länkar oss alla tillsammans. Jag tror inte, jag vet. Så djäkla uppkäftigt och glatt sa han det. Med ett stort leende. Och han fortsatte, för mig har gud ingen koppling till religion och olika ritualer. Jag pratar om kärleken där inne - och visade på sitt hjärta.

Med det vill jag önskar er alla en fin alla hjärtans dag, hur kommersiellt det än kan tyckas. Tänk om vi öppnar våra hjärta lite mer för varandra. Men också till oss själva, för där finns nyckeln. Jag är säker!