onsdag 16 januari 2019

Snart är det måndag

Vissa morgnar är bättre än andra. Idag var en sådan morgon. Jag är mjukare, jag känner energin leva i mig. Inte alla dagar, men just idag flyter den mer obehindrat. Mitt mjukaste pass på fler månader. Vill förbereda mig så gott jag kan inför min lilla operation som ska göras så jag har en del tillagda asanas i min dagliga sadhana, just för min livmoder.
   Efter yogan blir jag uppringd av en sköterska som frågar om jag kan komma till en annan stad på måndag morgon för mitt ingrepp. Blir helt paff men självklart säger jag ja, jag vill ju få det gjort. Det är skönt när det går fort men också lite oroande. Varför så bråttom? Men som sagt, inte försöka skapa problem jag inte ens vet om jag har.

Tacksam för yogan som grundar mig och snart är det måndag. Jag längtar tills det är gjort.

tisdag 15 januari 2019

Naturkraft

När jag uttalat något, är det ofta som jag känner precis tvärtom efter ett tag. Jag vet inte vad detta fenomen kallas men det gör mig inget att ändra mig. Allt förändras och inget är konstant, det är vi ju överens om. Gillar också att testa mig fram i allt, från mat till musik.
    Har känt mig som en tonåring sedan jag upptäckte Albin Lee Meldau och nu rullar den här låten konstant hos mig. Kan inte riktigt säga vad det är och Lou Lou, låten som blev hans genombrott har streamats över 20 miljoner gånger. Men den här låten och jag vi hänger ihop - gissa om jag dansar loss hemma?! Hans röst är rakt igenom drabbande, han är ett fenomen och en så känslig människa. Såg ni Så mycket bättre med honom? Jag letar konsertbiljetter men självklart är hela hans vinterturné utsåld. Vilken röst, alltså bara lyssna. Som en naturkraft. Tänk att ha den rösten...

Och tusen år efter alla andra har jag äntligen lust att göra spellistor på Spotify. Och då menar jag inga heliga, blissiga mantran utan pop och rock rakt igenom. Det är underbart att ge sig hän, dansa och skrålsjunga. Eller vad säger du?

måndag 14 januari 2019

Då ska du få sova!

Sover lugnt, trots en nervös kväll. Vaknar i mörkret precis innan klockan ringer och känner mig lugn. Men sen pendlar det hit och dit. Jag gråter och snäser. Samlar ihop mig. Min älskling är tålmodig. Jag äter ett ägg och försöker dricka kaffe, men får inte ner något mer. Mår illa och får ont i magen. Vi åker in i morgontrafiken och jag sjunger högt till bilradion. Peppar mig. Vårt sjukhus växer åt alla håll och kanter, det är som att gå i en labyrint innan vi hittar rätt. Det är lugnt överallt. Kvinnan i receptionen är trevlig. I väntrummet bjuder en kvinna på whiskypastiller och vi har det småtrevligt.
   Läkaren, som är i min egen ålder och väldigt kunnig och erfaren, till och med professor (tack Google)  ler så varmt mot mig att jag känner mina farhågor skingras som rök i vinden. Hon går igenom allt med mig i lugn och ro och när jag berättar lite kort om att jag svimmat när man satt in spiral och med min fruktansvärda upplevelse efter galloperationen på uppvaket säger hon direkt; - Den provtagningen vi behöver göra i livmodern kommer vi att göra i narkos. Du ska få  sova. Om det känns bra för dig, känns det bra för mig. 
   Jag häpnar. Har aldrig hört en läkare säga så tidigare. Hon är mjuk i sin undersökning och det tas prover och ultraljud. Hon kan inte se något som helst misstänkt, men behöver ändå göra undersökningen jag nu ska få i narkos. Det tar säkert några månader, innan jag blir kallad, det är inte akut men måste göras och jag känner mig glad. Jag går med en ung undersköterska som tar mina prover. Hon är så rar. Får en släng av dåligt samvete, ska jag ta upp en plats med narkos? Är det inte lite väl överdrivet?  Hon klappar mig på armen och säger - vet du, de flesta väljer narkos och jag skulle göra precis som du. Jag blir stöttad i mitt beslut Lättad och tacksam.

Glad för att jag stått upp för mig själv. Glad över att min läkare lyssnade på mig och verkligen hörde vad jag sa.