fredag 5 februari 2016

Yogastudie och rent hus

Idag har jag sista yogalektionen med den grupp sjukvårdspersonal som jag träffat sedan i höstas. De ingår i en pilotstudie med yoga som jag och min samarbetspartner skapat. Det har varit en förmån att få träffa dessa människor. Det är främst undersköterskor som arbetar med palliativ vård som jag träffat. Det har varit seriöst och fnissigt,  när den första blyga känslan försvann för dem har de börjat ställa otroligt relevanta frågor, de som kommer av det egna sökandet och funderingarna. De har så tuff arbetssituation och har ändå känt att yogan hjälpt dem på olika sätt. Jag böjer nacken. Men när hela verksamheten går på knäna och det enda som sägs är budget i balans, då är det inte lätt för de som arbetar på golvet, som gör det tyngsta jobbet. Både fysiskt och känslomässigt. Om jag fick bestämma skulle de vara högavlönade. De som löser svåra situationer och finns där i livets slutskede.
   Och jag ska göra en stor studie senare i år med "min" forskare, vi gör den tillsammans, planerad sedan flera år och det är en lite annan vinkling på mitt yogaundervisande. Och jag tycker så mycket om det.
   För övrigt kan jag berätta att jag fick spader på dammet, DAMMET, igår och storstädade hela huset under flera timmar. Var jag nöjd och svettig efteråt? Jajamensan och idag när jag tänder ljusen och rökelsen för min yoga så är det inte dammigt någonstans. Världsligt, javisst! Men otroligt skönt att glida in i helgen med ett rent hus och en avslutad yogastudie. Låt oss få en mjuk och vacker helg, ha det fint!

onsdag 3 februari 2016

Själslig brottning

När jag lyssnar. När den lilla rösten inifrån mitt innersta höjer sig över bruset i mina tankar. Då vet jag. Då vet jag att jag är på rätt väg i hur jag har hanterat min situation. Mörkret som visade sig för några dagar sedan är just det, mörker i motsats till ljus, men som Hannis så fint skriver i sin kommentar; Ljus kan inte finnas om det bara är just ljust. Mörkret behövs, att lära av, göra upp med och för att ljuset ska synas. Det riktiga, det själsliga. Det ena förutsätter det andra. Det finns inte bara ljus eller bara mörker. De kompletterar varandra. Men jag tror att de flesta av oss skyggar för det som känns mörkt eller svårt. Som om det svåra vore fel, för mig är det liksom tvärtom, det är genom det svåra jag hittar ljuset. Igen. Och igen.
När min logik och mitt sinne får styra så vill jag tycka synd om mig själv och förbanna det som hänt. När jag släpper det och höjer mig så får hjärtat prata och det säger att allt är som det ska. Jag kommer att hitta en lösning och allt kommer att lösa sig. Jag har allt jag behöver. Det yttre, mina olika identiteter som skalades bort en efter en förra året, de är inte jag. Inte mitt autentiska jag. De är summan av andra saker. Jag ska behandla mig själv varsamt och mjukt. Jag ska göra min sadhana, för ur den kommer allt. Jag läser gamla mail bakåt några år, konversationer med min lärare och jag slås av hur otroligt mycket det är som hänt. I mitt inre. Hur han så varsamt har guidat mig när rädslan och funderingar gjort mig stel och liten. När jag läser hans ord igen så svalkas de heta tankarna och smulas sönder. Alla har sin väg att gå. Även den som gjort mig illa. Jag behöver inte fundera på det alls. För hjärtat viskar något annat. Själen är redo och håller mig på min väg. Om jag bara lyssnar. Om det där tunga skynket av besvikelser kan få lyfta och lämna mig en gång för alla så är jag fri. Jag brottas verkligen med olika saker inombords just nu. Samtidigt är det faktiskt en gåva att ha tiden att ta sig igenom. Att inte översvämmas av andra sysslor eller åtaganden.
   Så glider solen över himlen och får mig att bara längta ut. Andas. Icke-tänka. Bara vara i stunden och det andra kommer att lösa sig även om det känns som en evighet att ha befunnit sig i karantän som jag gjort i tre månader. Tre månader. En evighet. En kort stund. Allt beror på vad som finns i betraktarens öga. Jag dricker mitt kaffe. Jag går ut. Allt är nog som det ska. Trots min själsliga brottningsmatch.

måndag 1 februari 2016

Sökandets fysik

Ibland kan det kanske kännas som jag omger mig med klyschor och klichéer, ordspråk och goda tankar. Men jag tror på den formen. Jag tror på att bejaka det som för framåt och det som i mina ögon är gott. Men ibland har jag bråttom. För man måste också släppa taget om det som gör ont. Vad det än är. Man måste hela sig själv genom sig själv. Och ibland med hjälp av andra. För min del kan det hjälpa om jag pratar med någon som hör vad jag säger. Eller att jag träffar en arbetskamrat på ICA som bekräftar mig och det jag känner i just det som är min svårighet just nu. Igår gick proppen. Igår öppnade jag ventilen på vid gavel. Eller vad man ska säga. Eller hur jag ska uttrycka mig. Jag grät nästen hela natten. Min näsa är svullen, mina ögonlock tyngda och tjocka och hela mitt ansikte svider. Tårarna är ju så salta. Men det var som allt var tvunget att komma ut. Starten var ett litet banalt gräl mellan min man och mig som sedan lyfte, fick luft och blev en stor svart fågel. Som satte sig i hjärtat. Att ta sig fram till avgrunden är ingen avundsvärd syssla. Att ställa sig vid kanten och titta ner. För precis så kändes det. En Shadowyogalärare i London, John Evans, sa på sin sista workshop i yoga som jag var på för några år sedan, att andlig utveckling gör att man närmar sig sin inre avgrund. Det lät på något vis både svårt och bekant. Inatt var jag där. Kanske slängde jag det sista skalet av identitet och vad jag inte är för att försöka välkomna det som kommer. Kanske har jag aldrig vågat mig så långt fram till kanten tidigare. Och det var bara svart rakt ner. Men med sömnen, min man, tankarna idag, det svarta kaffet och en underbar film så vet jag att jag stod där och stod kvar. Och inget farligt kan hända. Förändring kostar. Att gå fullkomligt hel genom det hela är svårt. Men att komma ut hel är något annat. Jag slötittar på tv och hittar filmen Eat, pray, love. Jag har sett den tidigare och jag har läst boken. Och den må vara full av klyschor och annat men den är också så varm. Jag tycker så mycket om den. Och huvudpersonen sammanfattar det så fint i slutet - Hon pratar om sökandets fysik som hon beskriver som att måste våga lämna allt för att ge sig iväg och hitta inre och yttre sanningar. Väljer man att tro på allt så kan alla vara dina lärare som du möter på vägen. Tar du emot de svåra sanningarna om dig själv så hittar du frid, peace. Peace, låter faktiskt bättre på engelska i mina öron. Någon säger också i början av filmen att ödeläggelse är en gåva för ur detta kan det nya födas. En god vän skrev till mig Shiva is the destroyer. Some things has to breake before the new things can manifest. Och en annan vän sa för ett tag sedan: Det är i motvinden som drakarna lyfter.
Allt det här kokar jag ner i mig själv. Jag har känt mig så på väg, trots min situation men natten visade att jag inte riktigt var där jag ville tro att jag var. Det är inget bakslag. Kanske var jag inte redo att släppa det sista skalet förrän nu? Jag vet inte. Jag vet bara att inatt hände något jag aldrig varit med om tidigare. Nej det var inte skönt. Men jag är igenom. Vad det än ska kallas. Avgrund. Utveckling. Eller helt enkelt en fas. Men förändringen fortgår precis som processen. Jag håller mig till sökandets fysik och försöker att omfamna hela mig. Med allt vad det innebär. Jag vet att den gudomliga gnistan ändå bor i mig. I dig. Förstår du vad jag menar?
Och ja, jag väljer att berätta. Kanske finns det någon som känner igen sig. Som blir lite stärkt av att vi delar resan bara inte just när allt sker. Namasté.