torsdag 21 augusti 2014

Stel eller mjuk?

Stel eller mjuk kropp? Vad avgör? I de allra flesta fall så är det sinnet. Som påverkas av vårt medvetna jag, vårt undermedvetna jag och alla tankar, önskningar och föreställningar som susar fram under pannbenet. Ja, man kan vara född med extra flexibilitet så är det. Men där stelheten träder in, där kan vi börja vårt lärande. Och när man släpper på saker, eller när någon har kunskap om marmapunkterna och trycker där. Eller när man helt enkelt låter annat släppa inombords. Då glider mjukheten in. Jag vet att det är sant. Inte bara för mig, utan också för dig. Inget skuldbeläggande, mer ett sätt att se på sig själv som blir lite annorlunda. Ibland har vi begränsningar när vi rör oss för att det behövs, vi har kanske haft en skada någon gång eller någon typ av problem. Minnet finns kvar av den. I rörelsen kanske också. Men det kan vi släppa. Vi är en helhet. Inte ett knä eller en axel.
   I Indien hade vi många roliga samtal med de som var där. Ett som har stannat i mitt minne extra mycket är när jag, min dotter och Beverly, en engelsk yogalärare pratade om mjukhet och stelhet. Hon sa att om vi blev nersövda så skulle hon kunna göra bra mycket med våra kroppar utan att vi skulle gå sönder. Vrida, vända, hit och dit. Och vad är det som är "utslaget" när vi är sövda? Tja. Det är sinnet. Den diskussionen lyste upp hela mig. A H A.
   Sedan dess har jag tänkt på det hur många gånger som helst, hur vi satt där i värmen på verandan och myggorna susade runt oss och skymningen föll. För hur sant är inte det? Vad är det som håller oss tillbaka? Egentligen? Det är vi själva. Om och om igen säger vi det på många olika sätt och med många olika ordspråk och citat. I alla fall gör jag det. Men om jag verkligen tränger in i kärnan av det så blir det glasklart. Min kropp kan bli hur mjuk som helst. Det är ju självklart. Och alla celler byts ut allt eftersom så det finns ingen ålder att "skylla" på. Mer att vi har haft ett mönster länge och ju längre vi lever ju längre har vi haft det. Ett rörelsemönster och där vi har uppfattningar som är både medvetna och omedvetna om vad vi kan göra med våra kroppar. Tänk att kunna släppa dem? Allihopa!
   Jag har fått rådet av både Zhander och Vijay att inte tänka så mycket. Och det är ju precis just det jag ska träna ännu mer. Bara följa med. Men jag kan också använda sinnet åt rätt håll. Jag kan släppa taget om tankarna som inte gagnar mig. Vad de än handlar om. Jag kan fokusera på det jag vill. Träna mig i icke-tänkandet som jag tycker att meditationen är.
Men det kräver något annat av mig.  Jag är mjuk i vissa lägen. Jättemjuk efter Indien.  Trots att jag nästan inte gjort någon yoga på en månad är jag ändå mjuk. För att kroppens mönster fått sig en rejäl fråga i form av händer och fötter långt ner i vävnaderna. För att jag mött några strider i mitt sinne och där jag kapitulerat och omfamnat det som gjort ont. Andats mig igenom det. Och mjukheten följer på detta. Det är så logiskt. Det är glasklart. Det är vackert. Och stel eller mjuk, spelar ingen roll, du har ju precis just dig att jobba med, att utveckla, att förfina och gå vidare. Visst är det ändå ganska fantastiskt?

Bilden som jag lekt lite med är i vanlig ordning tagen av Dan Lindberg och visar något jag längtar efter att göra, något som skrämt mig tidigare.

onsdag 20 augusti 2014

Himlen gråter

Vaknar av ett dundrande ösregn och en svidande hals. Jag är helt täppt och hostar. Vet faktiskt inte när jag var förkyld senast men nu kommer den här krocken mellan en varm och följsam kropp i Indien till en lite kantigare och stelare variant här hemma. Det har varit kallt sedan vi kom hem. Regnigt. Värmeböljan finns i människors minne men den känns avlägsen. Det brukar alltid bli någon typ av reaktion i kroppen efter mina ayurvedavistelser. Och jag lyssnar. Dricker hett citronvatten med ingefära. Tar en sked honung. Snyter min näsa röd och rosslar.
   Läser att BKS Iyengar har gått vidare till nästa dimension. Min lärares lärare är död och jag tror att himlen gråter idag. Han blev nästan 100 år och har yogat hela sitt liv efter att som ett mycket sjukligt barn börjat med yoga i tonåren. En oersättlig källa till kunskap och en skatt för alla miljontals människor som han har undervisat och berört. Han som skrev Light on Yoga, som brukar kallas för yogans bibel. Och alla andra böcker. Min favorit är Light on Life där han väver in yogan i hela livet. i sitt liv. Har du inte läst någon av hans böcker så rekommenderar jag dem varmt. Light on Yoga är som en uppslagsbok, där varje asana är tydligt beskriven, dels hur den ska se ut, hur man tar sig i och ur den och vad den är bra för. Den är helt enkelt unik i yogaböckernas värld och kom ut på femtitalet första gången tror jag.
   Jag blir faktiskt ledsen. Tänker på mina lärare och framför allt Zhander som var elev hos Guruji Iyengar i många år. Himlen och jag gråter idag. Jag ska lyssna till kaminens sprakande och dricka några liter te och stanna i stunden. Skickar mina varma böner för att hans övergång blivit mjuk och är samtidigt oerhört tacksam för allt han gjort för yogan i världen.

söndag 17 augusti 2014

Älskar vardagen

Jag älskar min vardag. Mina helger hemma i sakta mak. Jag längtar ingenstans. Kanske självklart att jag skriver det nu, jag som varit borta i över 3 veckor på andra sidan jorden. Men det är faktiskt så att de allra flesta resor jag gör, de är resor i yogans eller ayurvedans namn.  Och jag längtar inte bort. Längtar jag så är det faktiskt hem. Jag njuter av att leva mitt liv med min man. I vårt hus. Med vår trädgård. Vårt liv här som vi skapat det. Och jag vill följa med i årstider och säsonger. Varken längta fram eller bak.
   Igår var sommarvarmt igen. Och trots att jag är en höstmänniska så vill jag inte att saker skall ske för tidigt. Vår termometer visade på 25 grader i skuggan så vi tog en promenad ner till sjön. Badade nakna eftersom det  bara verkar vara vi som gillar den där bryggan. Himlen var sådär perfekt. Och så rullar molnen in. Vi badade klart. Tänkte att regnet skulle skölja över oss men det kom aldrig till oss. Vi såg att det regnade på andra sidan. Promenerade sakta hemåt. Dagen blev mycket mer på något vis.
   Idag har vi varit i skogen med några vänner och letat svamp och vädret har varit helt annorlunda. Höstlikt med duggregn. Vi fick lite kantareller och vi drack kaffe och åt gott surdegsbröd med stekta ägg. Hade bakat kokoskakor och chokladmuffins utan gluten och socker. Härligt att vara med sina vänner några timmar. När vi kommer hem regnar det mer. Halva dagen kvar och jag kryper upp i min soffa. Läser. Mailar. Njuter av att vara hemma. Mitt liv.

fredag 15 augusti 2014

redo

Jobbat en kortvecka och det var precis lagom. Sover bra. Äter gott och allt är i sin ordning. Men det är lite tyst här hemma, ingen tempelmusik, inget mortlande. Det är lite blekt, inga vackra exotiska blommor. Inga färgstarka kläder på de jag möter. Lite abstinens över dofter, leenden och värmen mellan människor. Värmen som böljat över landet när jag varit borta är inte kvar. Det är sensommar och snart börjar min allra bästa tid. Längtar efter boots och jeans. Kylig luft och klara färger. Allt som börjar och allt som liksom får en chans till.

    Har så smått rullat igång mina lektioner. Nu har det varit några som kommit på individuella pass och jag har senarelagt min nybörjargrupp som snart är full utan att jag ansträngt mig eller ens planerat en introduktion. Det gör mig glad. Nybörjarna kör igång sista dagen i september och om 1 1/2 vecka börjar mina tre fortsättningsgrupper. Jag längtar lite. Jag är redo. All trötthet och det stråk av missmod jag kände när terminen var slut är helt borta. Jag har tagit hand om mig och det visar sig alltid i slutänden att det var rätt beslut. Lite så här innan både jobb och yogan drar igång ordentligt har jag passat på att arbeta lite till med min bok. Den kommer ut som e-bok strax. Min redaktör trycker på knappen nu och så får vi se hur snabbt de publicerar. Det är lite mäktigt att se den på det viset också. Och ursäkta om ni tycker att jag tjatar om boken, men jag är bara så himla glad. Ikväll blir det konsert, Doug Seegers, som var med i tv-programmet Jills veranda kommer till vår lilla Stadsträdgård och vi har biljetter. Det blir en fin helg. Önskar dig samma känsla.

onsdag 13 augusti 2014

Jag törs

Hemma. På riktigt. Igår natt vaknade jag vid 03 och trodde jag hade hela resan hemåt kvar att göra. Blev så otroligt glad när jag upptäckte att jag låg i min egen säng. Idag är jag i fas och hela själen har hunnit med att landa också.
  Vaknar tidigt och dimman lättar. Det är svalt. Skönt. Jag yogar. Inte mycket. Men som jag längtat. Kroppen arbetar fortfarande med det som hänt under ayurvedan. Jag tänker på hur ofta man blandar olika processer i kroppen. Ju mer jag yogar och ju mer jag gjort mina djupdykningar i ayurvedans enorma kunskap så inser jag att de faktiskt kan motverka varandra. Men det beror också på vilken sorts ayurvedabehandlingar man får. Den plats jag varit på i Indien är en autentisk plats. De odlar alla örter till olika oljor och mediciner. De har enorma kittlar och grytor där detta kokas. Det är nedärvd kunskap. Och allt görs av personalen på Treatmenthouse och det pågår hela tiden. De torkar örter, bark, rötter på stora plåtfat i solen vissa dagar. Mortlarna som krossar vissa ingredienser till fint fint pulver.
   Och all den påverkan det har på kroppen att bli så rörd. Att djupt i mina energikanaler har fingrar och tår frigjort det som behövts. Hur tacksam är jag inte? Och hur väl vet jag inte att allt samverkar. Men det bör inte ske samtidigt. Blanda inte yoga och ayurveda. Det är inget spa man åker till. Vissa delar är tuffa och smärtsamma, precis som yogan. Det finns ingen genväg. Att gå på någon oljemassage där man får lite lätta strykningar, har ingen som helst likhet med det vi har varit med om. Och ändå. De sista två fotmassagebehandlingarna är till största delen njutbara. Allt är mjukt. Vijay masserar min arm, bröstkorg och skuldra där jag haft så ont och det går bra. Det blir inte ens ett litet märke. Och han har ett hårt tryck på. Men efter några veckor är man mjuk. Totalt.
   Det som skiljer sig åt under de olika omgångar jag varit där är att jag känner mig så otroligt stark redan nu. STARK. Mentalt och andligt. Kroppen jobbar fortfarande och jag låter den vara i fred. Jag stör inte mig själv helt enkelt. Jag har tid. Jag väntar. Och den lilla stund av yoga jag gjorde i morse, vilken lyckokänsla den fyllde mig med. Som en liten ballong som lyfte mig. Fortfarande känner jag ett slags stolthetsrus över att jag faktiskt gav mig själv de här 3 resorna. De här behandlingarna. Att jag släppte smärtans kramp den här gången. Att jag följde med. Hela jag. Och nu väntar något annat. En del är avslutad för mig. Vad som händer sedan, händer sedan. Just nu stannar jag i att jag gjorde det, att jag klev rakt in i något jag inte hade en aning om hur det skulle bli. Utan skyddsnät. Med tårar. Men också med ett riktigt djävlar anamma. Jag vill vara frisk. Jag vill leva fullt ut. Jag törs.

lördag 9 augusti 2014

Djupa suckar och frid

Fått tre dagar av Dhara behandling. Det finns två varianter, en med olja (siro dhara) eller med herbal lassi/kärnmjölk med örter (thakra dhara). Ayurveda brukar ofta illustreras med bilder på siro dhara, oljan som hälls vackert över pannan. Men här får man den senare varianten. Och jag har inte hört många som gillar thakra dharan. Speciellt inte i början av den. Den är så utmanande på sitt stillsamma oeftergivliga sätt. Kanske för att den balanserar hela nervsystemet. Den beskrivs så här:
A mixture of warm medicinal oils (Siro Dhara) or herbal butter-lassi (Thakra Dhara) is poured on the forehead constantly in an even stream. The treatment removes blockages and tensions, relaxes the muscles and the mind and balances the Doshas.
   Under en timme ligger man blickstilla. Ögonen är täckta med ett tunt bomullstyg, kroppen med filtar och alla är tysta. Så tyst det nu blir i Indien. Tuppar gal, tempelmusiken dånar och hundarna skäller. Och det kryper i mig första gången jag ligger stilla. De andra gångerna när jag varit här har jag frusit, man brukar bli kall. De här gångerna blir jag varm. Inifrån och ut. Med en lätt spänningshuvudvärk som sedan lättar allt eftersom. Mer som ett lätt tryck egentligen. Det går bättre och bättre att ligga still för varje gång. Efter min andra behandling hälsar känslorna på. En släng av vemod, ett stänk av irritation och djupa suckar ur mitt allra innersta. En del gamla oförrätter dyker upp. Jag lossar dem alla, låter dem flyga ut  ur mig när jag sitter en natt på balkongen och funderar. Fladdermössen på den mörka himlen och jag tänker på döden. Tänker på den stora skogsbranden som rasar hemma i Sverige. Och på  människor som har dött, nu medan jag varit här. Livet. Som ständigt pågår. Suckar djupt och så släpper jag. Vem är jag att hänga fast vid gammal bråte? Jag vill leva enkelt och utan baktankar. Vill inte någonstans hänga fast vid det som tynger. Jag tror att alla vill gott innerst inne. Jag utgår från att alla vill mig väl. Även jag själv.
   Tredje gången är det som jag bara sjunker. Kroppen blir lätt och jag känner inte min kropps konturer mer än som ett penseldrag i luften. Jag är överallt. Utan början eller slut. Det är mäktigt. Den svala lena mjölken rinner konstant. Milt. Det luktar syrligt. Det ösregnar under min sista dhara behandling och det blir faktiskt helt tyst. Sval tystnad. Inte ens djuren låter. Det bara susar av regnet och jag känner så starkt att jag är en liten del av ett stort sammanhang. Där alla delar behövs och där alla är lika viktiga. Vare sig vi tror det eller inte. Jag tar mig själv på större allvar nu, men samtidigt med mycket mindre allvar. Om ni förstår? Allt är. Frid.

onsdag 6 augusti 2014

En annan sorts födelsedag

En man som är här nu, en medelålders affärsman från Tyskland firar sin födelsedag idag. Men inte den vanliga födelsedagen utan att han överlevde en hjärtinfarkt han fick för exakt ett år sedan. Han var här på Treatmenthouse, hade fått en behandling och ville ut och springa för att träna för ett Triathlon. Vijay avrådde starkt. Men mannen ville så gärna träna. Han sprang. Kom tillbaka, satte sig på verandan, kritvit i ansiktet och kall. En man såg direkt att han inte mådde bra, hämtade Vijay som direkt förstod vad som hänt och visste att han behövde komma snabbt till ett sjukhus. De åkte. En av behandlingspersonalen från Treatmenthouse stannade hos honom dag och natt. Vijay var där varje eftermiddag.
   45 minuter efter att det hade hänt låg han på operationsbordet. Han har ett ärr på armen och ett mitt på bröstkorgen och de fick byta ut en igenproppad ådra mot en annan. Efter några dagar kom han  tillbaka hit och sedan kom en läkare från Tyskland och flög hem med honom. Läkarna i Tyskland undersökte honom noggrant. Sa att hade det hänt hemma hade han aldrig överlevt. Det hade tagit längre tid. De var också imponerade av operationen och ärren är smala och tunna.
   Han själv är så tacksam, han kan inte nog tacka sin lyckliga stjärna för att det hände här. Och all omtanke. All omvårdnad. De tog med sig mat från Treatmenthouse till honom, de köpte presenter och var där. Jag blir tårögd när jag tänker på det. Så idag firar vi med en kaka på eftermiddagen. För att han blev pånyttfödd för ett år sedan. Visst är det vackert? Och jag tänker inom mig, hur många skulle tro att det skulle kunna bli så när man råkar vara i Indien och får en hjärtinfarkt? Hur många skulle tänka att vården här var utomordentlig? Hur många skulle ha visat sådan medkänsla med honom och bry sig om så mycket om det hade hänt hemma?

Bilden har jag lånat från Nillas Kitchen, www.nillaskitchen.se