fredag 24 mars 2017

Ömheten


De olika delarna inom mig som börjar samsas. Som mjukas upp och hittar varandra sida vid sida. Jag kan inte säga det annorlunda. För jag har kämpat, gråtit, stannat, haft tusen och en känslostormar och nu i min yoga - mjukhet. Jag är försonad med mig själv. Alla akrobatiska krumbukter som jag aldrig sysslat med i min yoga, de är helt ointressanta för mig. Alla kosmiska krumsprång av andra sorter som sysslar med upplysthet, där är jag inte. Jag är helt enkelt bara jag. Bara jag. Och det räcker. Det räcker hela vägen. Och när jag försiktigt lyfter mina fötter för att lägga dem tillrätta i min padmasana, lotus, så känner jag en ömhet för dem. Fötterna. Ömheten för mina armar som sträcks upp mot taket och som skakar efter en stund. Vad gör det? Händerna som mjukt håller i varandra men som inte släpper taget. Åh kroppen. Åh mjukhet. Åh Shadowyogan. Jag fylls av vördnad över livet. Över kroppen som hela tiden servar mig. Som bär mig och som finns där. Som lågmält talar om vad den vill ha. Men väldigt tyst. Så jag måste verkligen lyssna inåt. Och hela den här yogaresan jag är på, det har den lärt mig. Och i samma stund som jag bejakar Ninas vackra inlägg om att stanna - för är det något jag har gjort så är det just det, att stanna - så inser jag att nästa steg är att hitta något mer. Och det kan handla om att sluta. Ja faktiskt. För mig. Att sluta i tid. Det som varit mycket svårare för mig än att stanna. Att lyssna på den där dialogen som kroppen har med mig. Är det flummigt? Nej, inte för mig. Det är ömhetens nästa steg som fortplantar sig i mig. Jag är så förankrad där jag sitter och jag tillåter mig att släppa händerna tidigare. Jag tillåter mig att vara så mjuk som jag är hela vägen inifrån och ut. Och när jag reser mig så haltar jag inte. Jag har inte ont. Det tar inte en hel dag att släppa det. För det är redan där. Hela jag genomsyras av något velourmjukt sätt att hantera min egen kropp. Ingen mer fajt. Sinnets strider måste inte utkämpas i kroppen. Men de har funnits där. Det går att ta sig vidare. Via det mjuka.

Åh vad jag önskar alla den här upplevelsen. Av det mjuka. Önskar dig en fin mjuk helg!

onsdag 22 mars 2017

Vara mig själv

Jag sov väldigt dåligt inatt, vaknade 04.30, hasade mig upp efter att ha legat som i dvala och gjorde min yoga. När jag är trött måste jag helt enkelt ha mer tid, det går inte annars. Det är ovant att återigen ta mig in i rusningstrafiken men samtidigt lite härligt att liksom vara med i matchen igen. Eller hur jag ska säga. På lunchen tog jag en promenad och våren kändes i hela mig. Det spritter i mig. För jag bestämde mig också för att jag ska fråga allt som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera på jobbet. Jag vet inte varför jag ställt så stora krav på mig själv. Varför jag tycker att jag måste kunna allt som jag inte tycker att någon annan måste kunna? Men jag möts av så mycket vänlighet och kompetens och allt landar fint i mig. Den skeptiska, cyniska sidan jag dragits med många gånger på olika jobb, den har jag släppt. Jag är varken sämre eller bättre än någon annan. Vi kan olika saker helt enkelt. Jag har jobbat i ett layoutprogram idag, något jag inte gjort på väldigt länge, men det gick! Och jag känner att den här egentligen väldigt korta tiden som jag ska jobba, den kommer att vara värdefull på flera olika sätt för mig.
   Jag vet att yogan jobbat i mig på så många plan och jag vet att ju mer konsekvent jag är med den, ju starkare blir jag inuti. Något som också gör att jag vågar vara mig själv fullt ut. Med fel och brister och med styrkor och kraft. Kanske tycker någon att jag drar för långa växlar, men själv vet jag att det helt enkelt är så här.

Yogans effekter är så långtgående och så djupa, tro inget annat.
  

tisdag 21 mars 2017

Jag måste inte

Att börja jobba igen. Det är liksom att kliva in i ett par välkända tofflor. Och samtidigt inte alls. Jag menar det här med att gå upp extra tidigt för att hinna sin yoga, att fika, äta lunch med andra och vara styrd av tider. Det är alltför välbekant på ett sätt. På ett annat sätt är allt nytt. Ny organisation, nya människor och jag känner att jag blir trött. Kanske mer för att jag faktiskt också (er)känner det. Att jag tillåter mig det. Jag drog igång och började planera in träffar med vänner, en lunch här, en fika där och idag hade jag tänkt äta frukost med en vän för att sedan träna och göra allt möjligt på min lediga dag. Jag kommer ju att jobba tre dagar i veckan.
   Men det blir inte alltid som man tänkt. Jag sov väldigt dåligt och jag vet varför. Så fort jag slarvar lite för mycket med maten, typ äter lite för mycket kolhydrater så sover jag inte. Jag fungerar helt enkelt så. Och magen i uppror. Bara att låta bli. Man kan inte äta sockerkaka för att vara trevlig, det är bara så. Sagt och gjort. Avbokade frukosten i morse. Började fundera. Och ja, jag måste följa med i mitt eget tempo också. Vilket betyder att det går långsamt. Jag blir liksom långsammare och saktar ned hela tiden. Jag vet att yogan spelar en stor roll i det hela, kanske också min ålder. Hursom. Jag kan inte leva snabbt längre. Jag orkar inte skynda mig längre. Jag kommer att behöva de här lediga dagarna till just det - ledighet. Jag måste inte vara "duktig" inför mig själv och fylla min kalender som jag gjorde tidigare. Jag måste egentligen ingenting. Det har varit mitt mantra senaste året och jag gillar det. För det är helt sant för mig. Jag måste verkligen inte göra något som jag brukade eller som någon annan har synpunkter på.
   Det stormar ute och hela natten vräkte regnet ned. Det är grått och vindpinat ute och jag ligger i sängen och läser Bergets skugga, en bok jag fick på födelsedagen och som är fortsättningen på Shantaram. Jag dricker kaffe och tänker att nu kommer en kort period i mitt liv som inte liknar något annat. Och då måste det inte det heller. Jag väljer själv. Jag påminner mig om det mest hela tiden nu. Att de val jag gör - de valen gör jag. Jag måste inte äta det jag inte mår bra av. Jag måste inte ha en full kalender av möten och träffar. Jag måste inte kunna allt på ett helt nytt jobb. Jag vilar mig i den tanken och vet att allt får konsekvenser, stora och små, av alla val just jag gör för just mig.

Känner du att du har handlingsutrymmet i ditt eget liv? Får du, kan du bestämma själv över din tid? Om inte - vad hindrar dig?