lördag 30 augusti 2014

Dags igen

Som jag hyllar vardagen. Som jag gillar den. Och ändå reser jag imorgon igen. Till en yogakurs med våra lärare. Till en ny chans att växa och få insikter. Vad de än kostar.
   Min man och jag reser till Wien, en underbar stad i mina ögon och jag längtar trots att jag är lite restrött. Det här har jag ju sett fram emot så länge.
   Det är över ett år sedan vi sa hejdå i Kroatien. Det här är en ny kurs, de har aldrig haft den tidigare och det går helt enkelt inte att veta vad man ska eller kan förvänta sig. Mer än att det förmodligen i vanlig ordning kommer att rumstera om rejält inombords. Lite pirriga är vi men så glada åt att huset blir omskött under tiden vi är borta och att det är bebott. Mina yogagrupper tar min dotter hand om. Jag är ändå lyckligt lottad, eller hur? Wish me luck!

Bilden är på min lärare Zhander, tagen av Dan Lindberg

fredag 29 augusti 2014

Tuggar du?

Varit på resande fot, konferens i Linköping torsdag-fredag och det har varit en fullsmetad vecka. Av bra saker. Yogaundervisning och nu som sagt nätverkande med kollegor på andra universitet. Gott umgänge. Solsken. Men det jag mest har tänkt på är Sanna Ehdin från i onsdags kväll. Vi åkte ett gäng till Västerås, cirka 100 km från oss, och lyssnade på henne i en fullsatt sal. Vi var trötta men det var det värt. Faktiskt. Ibland får man tillfällen man inte vill missa helt enkelt.
   För mig var föreläsningen en stor bekräftelse inifrån och ut. Hur jag lever, äter och rör mig. Hon pratade om hälsa. Hon pratade om självläkning och en del om sin kommande bok. Hon var så bra. Jag blev så glad åt att hon var som jag hade tänkt mig. Underfundig. Ständigt nyfiken, som en äkta forskare. Men hon verkade lite trött och det kan jag verkligen förstå med det tempot och föreläsningar över hela landet. Hoppas hon blir klar med sin bok snart så hon också får vila.
    Hon skickade med några  saker som vi kan förändra mycket med;
1. Andas med stängd mun via näsan så ofta du kan. Hon tejpade också sin mun på natten och ja, hon har förstås varit i kontakt med Anders Olsson, som jag gått kurs för i Medveten Andning.
2. Rör på kroppen. Den är gjord för det. Men det behöver inte alls vara tuffa pass eller långa. Det räcker med att röra sig lite då och då, om man har ett stillasittande arbete, korta pass ersätter långpass. Precis som det är för mig i min yoga. Jag yogar 15-20 minuter, aldrig mer, om jag inte går på kurs då annat tas upp. Promenader förordade hon, precis som jag gillar.
3. När det gäller kosten pratade hon om att det är svårt att tillgodose kroppen med bra näring om man ska äta strikt vegetariskt och ännu svårare med vegankost. Hon tycker att LCHF är jättebra, GI är jättebra och även 5:2 för vi behöver partiell fasta. Det lever vi längre av. Bönor är inflammationsskapande. (som jag alltid känt i min kropp). Hennes bästa tips var gröna grönsaker som också har tätt näringsvärde. Men även färgglada grönsaker. Hon äter kött ibland. Naturbeteskött och så mycket ekologiska ägg. Inga mjölkprodukter utom smör. RIktigt fett som kokosolja, olivolja, nötter och avocado. När det gäller fisk är det svårt att få tag i fisk som inte är förgiftad av olika utsläpp  eller håller på att utfiskas. Som hon sa och som vi är många som upptäckt, det är svårt att hitta riktigt bra mat och då främst protein, ibland. Hon tyckte även att frukt ska man äta begränsat av, ät helst  frukt som växt där man bor, som våra äpplen och plommon just nu. Bär i Skandinavien har högt näringsvärde enligt henne som också är immunolog och som forskat i 30 år på hälsa och hur vi kan läka oss själva. Känner mig så enormt bekräftad i min kosthållning. Jag som funderat, testat, provat och känt nästintill skuld ibland för vad jag äter känner att jag hittat hem. Till mig Och när hon sedan fyller på med alla vetenskapliga argument kring hur kroppen faktiskt fungerar rent kemiskt, då vill en liten del av mig jubla rakt ut. För det har inte varit lätt. Jag har blivit ifrågasatt på jobbet, lite här i bloggen när det gäller köttet och nu känner jag att jag inte behöver huka mig på något sätt.
4. Men det allra viktigaste tipset för mig var att tugga maten. Tugga maten jättelänge. Speciellt grönsaker behöver bli tuggade för det frigörs en mängd ämnen när vi tuggar och vi blir mätta längre och behöver mindre mat. Att hålla på och "juica" och dricka litervis med gröna grönsaker förstod hon inte. Hon sa inte att det på något sätt var dåligt att dricka en grön drink då och då, men faktum är att vi för de olika kemiska processerna och hur vi är designade rent biologiskt behöver tugga maten långsamt. Jag har alltid ätit snabbt. För snabbt. Jag vet det. Men det här var en sådan ögonöppnare för mig. Och när hon sedan fyller på med fakta från hela biomekaniken och vilka ämnen vi behöver för vad (som jag absolut inte kommer ihåg här men som säkert kommer i hennes omarbetade bok Den Nya Självläkande Människan) då känns det logiskt och självklart.
Jag är på väg, har hittat min kost och min rörelse med promenader och min andliga disciplin yogan.
Hon pratade också om andra hälsosaker men det får bli ett annat inlägg. Men jag ska verkligen tänka på att tugga maten. Länge. Noga. Se om det blir någon förändring för mig. Tuggar du din mat länge?

onsdag 27 augusti 2014

Den här kostrevolutionen

Idag har jag varit till min tandhygienist. Förr gick jag två gånger om året på grund av tandsten. Nu var det 1 1/2 år sedan jag var där och det var mindre med tandsten! Allt förändrades när jag drog ner ordentligt på kolhydraterna. Jag får alltså mer än hälften så mycket tandsten nu för tiden. Undrar hur det skulle bli med helstrikt LCHF? En stilla reflektion i sammanhanget är ju också att om det kan bli sådana beläggningar på mina tänder som jag trots allt borstar flera gånger om dagen och använder tandstickor och annat till, hur ser det då ut inuti mig? Hur mycket beläggningar blir det på mina organ och det som finns inuti? Min hosta försvann ju efter att jag började med den kost som passar mig så fint. Mina stackars luftrör fick äntligen vila från alla eviga inflammationer. Och nu tänderna. Det är ändå ganska fantastiskt eller hur? Har läst om det på ganska många ställen på nätet, i bloggar och annat att tandstatus brukar förbättras rejält med minimalt med kolhydrater. Jag frågade min tandhygienist om det och hon hade aldrig hört talas om det. Det är också lite anmärkningsvärt, att de som arbetar med vår hälsa på olika sätt,verkar vara de som sist vet något om den här kostrevolutionen som pågår. Eller har jag bara haft otur? Hursom. Jag är helnöjd.

tisdag 26 augusti 2014

Guldkant

Nästäppt. Jag är så nästäppt att jag inte varit med om maken. Jag sköljer med min näskanna men på ena sidan har det varit tvärstopp. Min vänstra näsborre har varit igenmurad helt enkelt. Till slut luckrades det upp och nu har jag passage i båda näsborrarna. Jag som alltid har munnen stängd och andas via näsan har känt mig nästan klaustrofobisk för denna nästäppa. Hursomhelst, jag sköljer bara med näskannan när jag är förkyld men då är den fantastisk. Inom en del yogatraditioner använder man den dagligen, det känns som överkurs och onödigt för mig. Men just nu är den guld värd. 
   Förra veckan låg jag och vilade och var hemma från jobbet. I lördags var vi på en helt fantastisk konsert med First Aid Kit i Dalhalla. Det var första gången vi var där men inte första gången vi hörde de magiska systrarna. Tyvärr så regnade det hela konserten och eftersom det är en gigantisk utomhusarena så var vi rustade med tjocka tröjor, sittunderlag och rejäla regnkappor. Jag var bara blöt på ett ställe och det var mina handleder. Jag lyfte tydligen armarna hela tiden och applåderade och då gled regnet in i ärmarna :) Men strunt samma. Jag blev inte sjukare men jag blev gladare. Jag älskar att gå på bra konserter och när Neil Youngs stämma sjunger Heart of Gold när vi går med alla andra tusentals människor upp från kalkbrottet så känns det som lite guldkant.
   Igår kväll drog mina fortsättningsgrupper igång och att se trötta, glada och svettiga ansikten ger en viss tillfredsställelse också. Jag var lika glad som mina elever i att vara igång. Vardagen är fin. Och ikväll har jag en grupp också. Kände i mina ben när jag klev upp att jag undervisade igår. Det är konstigt, jag gör alltid mer och djupare när jag undervisar. Har funderat en del på det där, varför det blir så, men jag tror många kan känna igen sig i att man gör lite mer när man står framför andra. Men även när man går i grupp. Det var flera övningar som en del hade haft svårt med i sommar men igår kväll fungerade allt för alla. Det är också skönt att få känna. Och se. Lite guldkant sådär. Jag snyter mig och är glad. Mer kan jag inte begära just nu. Hur mår du?

fredag 22 augusti 2014

Lite gnäll

Jag vet två yogalärare i min stad som undervisat mer än 10 år och som slutat. De fick nog av allt trassel kring anmälningar, avanmälningar, trix och fix. Jag tänkte att det lät lite överdrivet. Men nu börjar mitt femte år i min egna studio och jag sköter allt själv. Och utan överdrift kan jag säga att administrationen gör mig matt. Och att jag förstår de här yogalärarna. Folk frågar. Bokar platser. Betalar utan att ha plats. Får en plats men ångrar sig. Och så där håller det på. Först tog jag det personligt men sedan påminde jag mig om de här andra mer vana yogalärarna som faktiskt slutat undervisa på grund av krånglet. Jag vet inte vad det står för. Egentligen. Kanske borde jag inte skriva det här, kanske uppfattas det som negativt. Men jag lägger ner otroligt mycket tid på att svara på mail, försöka tillmötesgå alla krav och önskemål på vem man vill yoga tillsammans med osv. Jag behöver påminna om betalning och saker som borde vara självklara. Varför är det så? Är det vår tid där vi kan välja och vraka hur som helst? Är det för att olika gym och Friskis och Svettis skapat oändliga antal av träningstillfällen och du köper bara ett medlemskort? Är vi ovana vid kunskap som förmedlas i mindre grupper med dedikerade lärare? Jag vet inte. Men just idag är jag låg och lite less på att vara min egen administratör. Hur gör du som också undervisar?

Och just som jag skrivit det här får jag ett rart mail från en ung tjej som väger upp en hel del. Jaja, jag är visserligen yogalärare men också människa :) Ha en fin helg!

torsdag 21 augusti 2014

Stel eller mjuk?

Stel eller mjuk kropp? Vad avgör? I de allra flesta fall så är det sinnet. Som påverkas av vårt medvetna jag, vårt undermedvetna jag och alla tankar, önskningar och föreställningar som susar fram under pannbenet. Ja, man kan vara född med extra flexibilitet så är det. Men där stelheten träder in, där kan vi börja vårt lärande. Och när man släpper på saker, eller när någon har kunskap om marmapunkterna och trycker där. Eller när man helt enkelt låter annat släppa inombords. Då glider mjukheten in. Jag vet att det är sant. Inte bara för mig, utan också för dig. Inget skuldbeläggande, mer ett sätt att se på sig själv som blir lite annorlunda. Ibland har vi begränsningar när vi rör oss för att det behövs, vi har kanske haft en skada någon gång eller någon typ av problem. Minnet finns kvar av den. I rörelsen kanske också. Men det kan vi släppa. Vi är en helhet. Inte ett knä eller en axel.
   I Indien hade vi många roliga samtal med de som var där. Ett som har stannat i mitt minne extra mycket är när jag, min dotter och Beverly, en engelsk yogalärare pratade om mjukhet och stelhet. Hon sa att om vi blev nersövda så skulle hon kunna göra bra mycket med våra kroppar utan att vi skulle gå sönder. Vrida, vända, hit och dit. Och vad är det som är "utslaget" när vi är sövda? Tja. Det är sinnet. Den diskussionen lyste upp hela mig. A H A.
   Sedan dess har jag tänkt på det hur många gånger som helst, hur vi satt där i värmen på verandan och myggorna susade runt oss och skymningen föll. För hur sant är inte det? Vad är det som håller oss tillbaka? Egentligen? Det är vi själva. Om och om igen säger vi det på många olika sätt och med många olika ordspråk och citat. I alla fall gör jag det. Men om jag verkligen tränger in i kärnan av det så blir det glasklart. Min kropp kan bli hur mjuk som helst. Det är ju självklart. Och alla celler byts ut allt eftersom så det finns ingen ålder att "skylla" på. Mer att vi har haft ett mönster länge och ju längre vi lever ju längre har vi haft det. Ett rörelsemönster och där vi har uppfattningar som är både medvetna och omedvetna om vad vi kan göra med våra kroppar. Tänk att kunna släppa dem? Allihopa!
   Jag har fått rådet av både Zhander och Vijay att inte tänka så mycket. Och det är ju precis just det jag ska träna ännu mer. Bara följa med. Men jag kan också använda sinnet åt rätt håll. Jag kan släppa taget om tankarna som inte gagnar mig. Vad de än handlar om. Jag kan fokusera på det jag vill. Träna mig i icke-tänkandet som jag tycker att meditationen är.
Men det kräver något annat av mig.  Jag är mjuk i vissa lägen. Jättemjuk efter Indien.  Trots att jag nästan inte gjort någon yoga på en månad är jag ändå mjuk. För att kroppens mönster fått sig en rejäl fråga i form av händer och fötter långt ner i vävnaderna. För att jag mött några strider i mitt sinne och där jag kapitulerat och omfamnat det som gjort ont. Andats mig igenom det. Och mjukheten följer på detta. Det är så logiskt. Det är glasklart. Det är vackert. Och stel eller mjuk, spelar ingen roll, du har ju precis just dig att jobba med, att utveckla, att förfina och gå vidare. Visst är det ändå ganska fantastiskt?

Bilden som jag lekt lite med är i vanlig ordning tagen av Dan Lindberg och visar något jag längtar efter att göra, något som skrämt mig tidigare.

onsdag 20 augusti 2014

Himlen gråter

Vaknar av ett dundrande ösregn och en svidande hals. Jag är helt täppt och hostar. Vet faktiskt inte när jag var förkyld senast men nu kommer den här krocken mellan en varm och följsam kropp i Indien till en lite kantigare och stelare variant här hemma. Det har varit kallt sedan vi kom hem. Regnigt. Värmeböljan finns i människors minne men den känns avlägsen. Det brukar alltid bli någon typ av reaktion i kroppen efter mina ayurvedavistelser. Och jag lyssnar. Dricker hett citronvatten med ingefära. Tar en sked honung. Snyter min näsa röd och rosslar.
   Läser att BKS Iyengar har gått vidare till nästa dimension. Min lärares lärare är död och jag tror att himlen gråter idag. Han blev nästan 100 år och har yogat hela sitt liv efter att som ett mycket sjukligt barn börjat med yoga i tonåren. En oersättlig källa till kunskap och en skatt för alla miljontals människor som han har undervisat och berört. Han som skrev Light on Yoga, som brukar kallas för yogans bibel. Och alla andra böcker. Min favorit är Light on Life där han väver in yogan i hela livet. i sitt liv. Har du inte läst någon av hans böcker så rekommenderar jag dem varmt. Light on Yoga är som en uppslagsbok, där varje asana är tydligt beskriven, dels hur den ska se ut, hur man tar sig i och ur den och vad den är bra för. Den är helt enkelt unik i yogaböckernas värld och kom ut på femtitalet första gången tror jag.
   Jag blir faktiskt ledsen. Tänker på mina lärare och framför allt Zhander som var elev hos Guruji Iyengar i många år. Himlen och jag gråter idag. Jag ska lyssna till kaminens sprakande och dricka några liter te och stanna i stunden. Skickar mina varma böner för att hans övergång blivit mjuk och är samtidigt oerhört tacksam för allt han gjort för yogan i världen.