tisdag 21 april 2015

Ingen träning, bara sadhanas och kriyas

När jag klev ut från mitt kontor igår så var solen varm, den strök över mina kinder och fick mig att ta på mig solglasögonen. Ni vet, känslan av värme ända in i benen. Satte mig i bilen för att köra till min yogastudio. Jag passerar en olycksplats. Räknar till fem ambulanser, några polisbilar och två brandbilar där en som bäst håller på att vinscha upp en bil. Det står massor med människor runtomkring, de filmar, de fotograferar och småpratar. Känslan av overklighet är stor. Jag tänker först att det är en övning. Men inser att man inte har en övning i en rondell. När jag parkerat och promenerar till min studio kommer ambulansen på rad med sirenerna på och jag förstår ännu tydligare att det var en olycksplats jag passerade. Och känslan av overklighet slår mig än en gång. Solen är varm och luften är ljummen och jag har just passerat en olycka. Där människor inte drar sig för att filma och fotografera. Ibland kommer små påminnelser om livets förgänglighet, ibland större. Ibland ser man dem inte, men det här var övertydligt för mig.
  Vi pratar lite om det innan yogalektionen, för min personliga del är det viktigt att ibland ta in omvärlden för att se vad det är vi ser. Att vi innan yogan också kan känna att den är den grund vi kan lita på, luta oss emot och även det som får oss att se lite klarare. Att kunna passera utan att fotografera. Utan att på ett meningslöst ganska cyniskt sätt interagera. Att veta om det finns räddningspersonal där så finns det det och jag har ingen funktion. Men om jag är först på en olycksplats måste jag ju veta vad jag ska göra.
   Samma med yogan. Parallellen kan tyckas långsökt men utifrån en av kommentarerna på gårdagens inlägg vill jag förtydliga med några frågor som kan hänga ihop med min practice eller en olycka.
 Är det något alarmerande som jag måste undersöka omedelbart? Är det bara obehagligt i största allmänhet? Är det något jag ska lägga fokus på eller något jag bara observerar? För att sedan gå vidare utan att fastna? Behövs det någon form av hjälp, assistans någonstans?
   Yogan är ingen träning. Även om den sker fysiskt. Också. Yogan är ett sätt att lära sig att se inåt och hitta sin inre visdom. Sin inre lärare som vi alla har. Det handlar aldrig om att pressa sig. Det handlar aldrig om prestation eller bedömning. Det handlar enbart om att väcka saker till liv som slumrar, skapa ett mjukt och ickedömande sinne, en mjuk och följsam kropp både på utsidan och på insidan där alla organ finns. Kanske är det bättre att inte alls använda ordet träning längre i yogans kontext. Kanske är det svårt att höra vad kroppen vill förmedla. Det kan ta tid. Men det är värt det. Har du svårt att lyssna in, så gör. Känner du motstånd så fundera på var det sitter. Allra oftast sitter det i huvudet, i tankarna. Sitter det i kroppen så känn efter om det är obehag eller smärta. Smärta av vilket slag? Smärtan har så många skepnader och både aggressivitet och  rädsla skapar smärta. Har du väldigt ont så kommer kroppen automatiskt att ta dig ur det du gör. Gör ingen abstrakt tankekonstruktion kring vad det är som känns. Det här är den egentliga yogan som jag ser det. Vi använder olika serier, sadhanas eller kriyas. Allt har samma syfte. Att bemästra sitt sinne. Som är överordnat kroppen. Tungt. Men sant.

söndag 19 april 2015

Min yoga idag

Jag gör min yoga. Jag förväntar mig inget. Jag accepterar allt som kommer till ytan eller i kroppen. Punkt. Gör du? Kan du? Jag tycker att det här är det svåraste. När jag dyker ner i det. När jag är helt ärlig mot mig själv. När jag har noll förväntningar och tar emot det som kommer. Vad det än är. Vad det än är. Kanske måste man nå en slags nollpunkt innan man hittar dit? Jag är faktiskt där. I min morgon så har jag riktigt ont i ryggen. Jag gråter till och med innan min yoga. Men sedan. Jag känner mig björnstark. Som en björn. Så stark. Det flyter fram i mina ådror. Det som gör mig stark. Eller i mina energikanaler, mina nadis. Jag gör min träning. Jag har ont i ryggen efteråt också.  Och sedan när jag sitter ute med min kaffekopp så känner jag hur det släpper, längs hela sidorna, längs svanken. Jag böjer mitt huvud. Det som kommer det kommer. Det som kommer är välkommet. Trots allt. På grund av allt. Namasté.

 

Dont expect anything

Accept everything

fredag 17 april 2015

Jag längtar

En dotter är hemma på snabbvisit. Jag njuter. Vi går igenom ett förråd där vår historia finns samlad i en del kartonger, i en del fotoalbum, i en del leksaker och böcker. Små fragment av episoder, av perioder. Samlandet från tid. Vi har rensat så mycket men ibland får man akta sig så man inte slänger för mycket. Vissa delar  behöver man behålla tror jag. Glädjen när man hittar det man trodde var borta.
   Mina ögon fastnar på en mapp och några skissblock. Jag håller andan. Där är de. Mina alldeles egna teckningar. Som jag tecknat i mitt liv. Som jag älskar de snabba strecken som vid kroki på tid. Som jag faktiskt älskar det. När man helt kopplar bort tanken och när hand och öga samarbetar utan funderingar. Jag har tänkt på dem sista veckorna, hur jag saknar att göra saker med mina händer. Och så ser jag dem plötsligt där i hörnet. Min egen historia.
hittade mina gamla skissböcker
Ibland kan jag bli lite trött på att det mesta som handlar om det vi gör utanför arbetet handlar om kroppen. Att vi ska träna. Att vi ska lyfta tungt. Att vi ska springa fortare än fort. Jag vet. Det är klart att kroppen mår bra av rörelse. Men det kan inte vara hela fritidsnöjet. Att syssla med kroppen. Som jag ser det. Det måste finnas andra värden. Vad hände med att göra ingenting? Vad hände med att ha lite tråkigt så kreativiteten får sig en tankevurpa? Vad hände med bokläsning? Vad hände med att skapa med händerna? För min egen del har jag inte hunnit med eftersom jag haft så lite tid utanför jobbet och yogaundervisningen. Men yogan är ju inte heller en hobby. Den är min grund. Men utöver min grund vill jag skapa. Nu kommer jag att få tiden. Jag längtar efter allt möjligt. Jag längtar efter att gräva i jorden. Jag längtar efter att teckna. Jag längtar efter att dansa. Jag längtar efter att skriva mer. Jag längtar efter att sticka och sy. Jag har varit den stora handarbetaren, kunde sticka en mössa när vi körde upp till fjällen och en på vägen ner. Jag var effektiv, inget snack om saken. Men jag var samtidigt så road av det. Jag hade en vävstol uppställd i vardagsrummet i flera år. Jag tryckte tyger. Jag sydde. Kläder till mig själv. Kläder till barnen. Utklädningskläder till ungarna och det fick andra föräldrar att rysa och känna sig pressade tror jag. Men jag gjorde det ju för att jag ville! Jag gillade det. Att skapa. Även något så kortsiktigt som en mantel till en prins eller en superhjältinna. Ni vet. Leka. Skapa. Utveckla andra delar. Det är snart tid för det. Jag längtar.