måndag 28 juli 2014

In på bara skelettet

Fjärilarna är enorma, men jag lyckas aldrig ta kort på någon. De fladdrar förbi och jag känner nästan vinddraget. De är magnifika. Regnskurar och het sol avlöser varandra. Det är drägligt väder för mig. På morgnarna någon störtskur, sedan varmt igen. På eftermiddagen kommer vinden. Så sval. Så befriande.
   Ligger på träbordet och får min hot oil treatment. Med massage. Det känns som min form, mina konturer blir suddiga i kanten. Samtidigt är jag VARM ända in till skelettet. Det är precis som alla mina benbitar i min kropp värms upp. Som om de sedan stannar i det uppvärmda stadiet. Jag kommer ut från behandlingen, knallröd i ansiktet, genomsvettig trots duschen med örter och håret spretar åt alla håll. De andra skrattar när de ser mig. Fyra gånger till ska jag ha den här behandlingen. Jag vet att jag kommer att sjunka djupare och djupare för varje gång. Det är behandling och detox på djup nivå.
   Tänker lite på olika detoxkurer. Där det oftast handlar om mage- och tarm. Där vi ska dricka juicer och andra drycker för att rena insidan. Men det här. Det är något mer. Det engagerar vävnader och ligament. Blod och andra vätskor. Det är detox in på bara existensen. Och det går inte att göra själv. Man behöver hjälp. Precis som med yogan ibland. Allt går inte att hitta själv. Därför är det så skönt att känna sig trygg med den som utför själva massagen och  med de som sköter oljan som oupphörligt hälls över hela mig utom mitt huvud. De har total koll på mig. De ser.
   Oljan som hälls över min kropp har kokat i 6 dagar. Sex dagar! Med olika örter och ingredienser. Köper man en liter här så är den dyr. Till en behandling går det åt 5 liter. Vilken rikedom för min kropp. Att all olja hälls på mig för att rena mina vävnader och mitt blod. För en del så syns gula eller vita stråk i oljan, det är toxiner som fälls ut från kroppen. Väntar på det. Just nu är jag varm fast himlen är vit och vinden sval. Dags att gå vidare nedåt.
  

lördag 26 juli 2014

DNA-spiralen

Mitt i natten drar tempelmässandet igång. Det är som ett slags samtal. Förvirrad vaknar jag av att jag tror att någon samtalar alldeles i närheten. Men det är en helig ceremoni för de själar som är i nästa dimension. En slags dialog, så mycket förstår jag av tonfallen. Vackert. Slumrar och tänker. Tänker de där tankarna när man upplever sig i samklang med allt. När hela systemet förstår det jag inte riktigt greppar annars. Glad. Men lite trött. Sitter en stund på balkongen innan behandlingen. En ekorre och två gröngula fåglar pickar på ett palmblad. Uppe på bladet verkar de hitta massor med mat. Hundarna är vakna på andra sidan floden och de har en pågående argumentation. Varje morgon.
   En djup stämsång flödar över hela trakten. Floden ligger som en grön ädelsten mellan palmerna. Allt det gröna har så många nyanser. Så många skiftningar. Grågrönt, gulgrönt, ljusgrönt. mörkgrönt och alla de andra nyanserna som inte har något namn. Igår eftermiddag satt vi på den långa bänken som var ny förra året. Bänken nära vattnet och som har alla papayaträd och bananträd nära sig. Blommor som i sin prakt ger mig välbehag. Försöker behålla alla mina synintryck och ta fram dem vid behov. Längre fram. Men just nu sitter jag bara och är. Vi pratar lite. Ser papayorna på hela trädstammen. En gigantisk fikus skuggar hela vår sittplats. Som ett paraply. Kråkorna kraxar för evigt och när solen flyttar sig gör vi det också. Till skuggan som känns som vår vän.
   Under morgonens behandling känner jag ett mjukt välbehag. Mina tankar hittar ett spår kring kropp, själ och sinne. Själen och medvetandet som lever för evigt. Som just nu är i den här kroppen som jag har just nu. Och jag vet att delarna är förenade för nu. Och att de påverkar varandra. Men sinnet står över kroppen. Det kan vara svårt att smälta. Det jag upplever har jag också delvis skapat. Skapat min egen tillvaro. Mina glädjeämnen och svårigheter. Det jag behövt hittills. Hela människotillståndet som vi alla har. Nu. Känner mig i samklang med mig själv. Ser min existens där allt samspelar som en stor DNA-spiral. Kvinnorna fnissar och frågar om jag somnat. Sover inte. Men är djupt nere i mig. Känns som jag kom hit för just detta. Möta smärtan. Gå igenom. Släppa taget. Se glädjen. Njuta välbehaget. Och hitta de där tankebanden som förenar det jag tror och  önskar. Leva utan förbehåll. Inget rätt eller fel. Bara vart hjärtat leder mig. Lyssna på den stundtals lilla rösten och ge den mer plats. Sluta värdera mig. Tacksamheten och vänligheten är mina guider. God morgon.

torsdag 24 juli 2014

Vacker morgon


Vaknar före gryningen. Sitter på vår balkong och ser dagen sakta smyga fram. Vi är på landsbygden, även om den är befolkad så är grannens "gård" fylld med palmer och andra träd. Det är helt stilla. 05.30 börjar tempelsången och hönorna kacklar. Gör mina morgonbestyr och tassar nerför trappen i den turkosa hallen. Jag är fridfull. Somnar nästan under morgonens oljebehandling. De örtknyten de gnider med formar sig efter mina axlar, mina höfter, mina fotsulor och handflator. Jag känner hur de stryker bort det onda. Stressen. Otåligheten. Allt bara rinner bort. Smälter under deras händer.
   Jag känner också hur mycket jag tycker om min kropp. Jaja. Efter skönhetsidealen har jag inget rätt. Lite för stora bröst, lite för smala ben. Lite för rund mage. Men det är ju jag! Och jag gillar den kropp jag bor i. Här känner jag det ännu mer när jag ligger så gott som naken och tar emot omtanken, det fasta handlaget och all varm väldoftande olja. Jag är så privilegierad som kan vara här. Så många människor som inte har möjligheten eller pengarna. Jag har en stöttande man och familj. Och här har jag min dotter. Vi kan prata om allt som händer. Just idag bor glädjen och skönheten i mig. Och i dig. Vi behöver bara lätta lite på kraven och vara precis så vackra som vi är. Namasté.

onsdag 23 juli 2014

Vändpunkt redan?

Hällregn under kvällen och natten. Som jag tycker om det. Det är varmt och det skrubbar rent. Som en vändpunkt. Ser alla vackra sommarbilder på FB och vet att många tycker att jag är konstig som åker till Indien på sommaren. När vi ändå har det varmt hemma! Men det är ju inte det som styr, utan min väg mot hälsa och helande. Samtidigt kan det kännas bakvänt, så jag förstår undringarna.
   Morgonen med hastande människor över gården. Tempelmusik. Vinden som känns som en befriare. Ligger på ett mörkt träbord och behandlingen består av olja som gnids in med örtknyten över hela kroppen. Det är mjukt. Det är smärtlindrande och helande örter som dras i bomullsknyten längs alla energikanaler. Sedan en helkroppsmassage och jag njuter. Faktiskt. Det är skönt och min kropp svarar otroligt snabbt på allt. Vilken skillnad mot tidigare vistelser här.
   Igår  kväll packade vi äntligen upp våra röriga resväskor. Tröttheten inte så stor längre. Det är en ny kock på stället och han lagar fantastisk mat. Att vara vegetarian med sådan mat är ingen svårighet. Det är gott. Lite starkt men inte för mycket, helt enkelt det som jag gillar bäst. Framför allt är det ekologiskt, närproducerat och alldeles färska grönsaker och kryddor.
   Läser och sjunker in i böckerna, småsover lite grann däremellan och allt vänder snabbare än jag hade räknat med. Vändpunkt när man inte förväntar sig det. Tack.

tisdag 22 juli 2014

Tar emot och släpper taget

Sover oroligt. Vaknar vid midnatt och vrider mig i sängen. Kroppen är öm och jag vill bara sova. Men är orolig för behandlingen. Efter några timmar somnar jag med en tanke i huvudet. Jag har två verktyg - mitt andetag och mina tankar. Det är vad jag styr över. Tidig morgon vräker regnet ner och det är befriande. Det blir tyst överallt. Vinden far och rasslar i palmerna. Snart är solen framme igen och fåglarna ropar.
   Jag är beslutsam men ynklig när jag går till min behandling. Och någonstans djupt inne i mig tar jag beslutet att härda ut, att ta emot det jag får. Helt enkelt ta emot den helande behandling som jag faktiskt får. Utan förbehåll. Släppa taget om smärtan. Tror att vi ofta hållit fast vid det som gjort ont, utan att vi förstår det. Mentalt, själsligt eller kroppsligt. Smärta som smärta. Och vi är olika, vissa fasar för vissa smärtor mer än andra. Jag är inte tålig fysiskt, men dagens behandling är helt annorlunda än den jag fick igår. Igår gjorde precis allt ont, det var en ny upplevelse för mig. Idag i min morgon så andas jag djupt, hela tiden har jag greppet om mitt andetag. Andas ut varje gång fötterna är på ett nytt ställe som ömmar. Tänker mina tankar: Jag har valt det här själv. Jag är stark. Jag klarar av det. Jag tar emot. Jag släpper taget om vad det än är som gör ont. Om och om igen. Och jag vet att jag är på en plats där alla är välvilliga. Jag vet att jag omfattas av bönerna på morgonen, sången innan behandlingen som kvinnorna sjunger framför kroppen, där jag uppfattar ord som yogi, shiva, guru, ashtanga, vishnu och brahma. De bugar inför mig när de har masserat färdigt. Vijays otroliga kunskap och det han både gör och förmedlar. Han säger att i början när människor grät under fotmassagen så grät han också. Men någonstans insåg han att för att klara av det måste han våga göra det som gör ont för andra. Det är inte enkelt att vara honom. När jag påminner mig om vad själva fotmassagen betyder så är jag tillfreds över att allt jag tagit emot i min morgon och jag hoppas att jag verkligen släppt taget.

Vijay's Foot Therapy is a powerful full body massage which has an impact on all tissues within the body. The therapist performs the massage with their feet, reaching the deepest layers of the body. The session concludes with a hand massage of the head and face. The treatment is based on the Marma and Nadi System (system of energy points and pathways). It benefits the flexibility of the body, relaxes the muscles, removes body waste and blockages, supplies the cells with Prana (life energy) and balances the Doshas. Vijay's Foot Therapy prepares the body for the more medically specific treatments that follow.

Imorgon blir det en annan behandling och jag vilar mig igenom dagen i skuggan. Jag har tagit emot.

måndag 21 juli 2014

Kapitulation

När jag ligger naken på magen och kvinnornas fötter är långt nere i min inoljade kropp så far tankarna. Och det är lite skönt. För när jag inte tänker känner jag alldeles för väl vad det är som sker. Det jag känner idag är nytt, det gör ont ända ner i benen. I skelettet. Som om det inte fanns någon plats att fly till. Jag gråter så det skvalar. Jag kvider när dr V trycker på min vänstra skinka, långt in i ischiasnerven. Jag till och med ber honom sluta. Bönar och ber. Det är smärtsamt. Vitt och hårt. Och så lättar det. Han masserar min sköldkörtel, min högra sida vid nyckelbenen och armen som jag inte fått upp på ryggen är plötsligt ända upp.  Handen mot nacken. Men det är hårt när det hårda släpper. Han säger att om han inte skulle vara så tuff vid högerarmen så skulle den bli fast i sin låsning och inom ett par år skulle jag inte kunna röra den. Jag vet intuitivt att han har rätt.
  Vi pratar om ålder. I en ung kropp känns det inte på samma vis. Vi pratar om skador och blockeringar. Han är klok. Vijay vet vad han gör. När jag sitter upp och hans fötter löper längs min ryggrad så strilar tårarna men han sjunger. Sjunger inifrån sitt hjärta till mitt. Jag tänker att jag inte står ut och så är det över. Jag är öm i hela kroppen. Men jag vet att det gör mig gott. VET.
   Möter ett svullet ansikte i spegeln. Äter lite frukost. Dricker kaffe. Det känns starkt. En hackspett sitter i en kokospalm bredvid och skyarna far över himlen. Det blåser en skön vind och palmerna rasslar, stora träd med blommor som jag inte vet vad de heter, böjer sig åt olika håll. En elefant låter arg på andra sidan, hörde honom igår också. De som jobbar med dem brukar tvätta elefanterna i floden. Tempelsången är låg. Jag vet att smärtan är ett minne. Jag tänker inte hänge mig åt den. Men vet samtidigt att smärta och rädsla är oerhört nära sammanflätade. Imorgon är en annan dag. Idag har jag kapitulerat, gråtit, hostat upp skräp och lämnat det.

söndag 20 juli 2014

På väg

Varit på väg ganska länge. Klockan är nästan fem på morgonen och vi har köat för att få lämna våra olika små kort vi fyllt i efter att vi landat. Kortkontroll. Passkontroll. Säkerhetskontroll. Det är fullt med folk. När vi kliver ut från terminalbyggnaden i Trivandrum får jag känslan av att jag är en filmstjärna, hela entrén myllrar av människor som spanar och letar efter den de ska möta. Precis alla tittar noga på varje människa som kliver ut. Det känns overkligt, det kokar runtom mig i folkhavet. På ett energiskt sätt. Skyltar, rop och återseenden. Och där står han, vår chaufför.
   Vi kör genom en vaknande stad. I Indien är alltid människor på väg, vilket klockslag man än är uppe vid så är människor på väg. I grupp. Ensamma. Vandrande med kassar eller små knyten. Hundar som smiter runt och skräpet som eldas. Luften är varm +27 grader klockan fem, och det är fuktigt. Mitt hår får en slags volym och vågor jag aldrig har hemma. Till och med nu när det är kort. Det luktar lite rökigt som det gör på morgnarna här och jag känner mig fullkomligt hemma. På 10 år har jag varit här 7 gånger. Min del av Indien är Kerala och Goa. Men jag längtar efter att någon gång få resa till Varanasi och den östra sidan. Kanske norrut.
   Vi sover en stund, äter fruktsallad och dricker färsk ananasjuice, från frukter här på stället. Det smakar inte som frukten hemma. Den är inte besprutad. Den är GOD. Allt smakar mer här. Helt enkelt.
    Och så är det dags för behandlingen. Jag hade glömt. Glömt hur intensivt ont det kan göra när kvinnornas obevekliga fötter hittar djupt ner i mina vävnader. Sedan kommer doktor Vijay, han tar det hela till nästa nivå kan man säga. Han hittar allt direkt i kroppen, just nu är det min högra arm och skuldra. Masserar in i armhålan och det är precis så obehagligt som det låter. Just då. Efteråt är min arm mycket rörligare, kommer längre och ja, han vet ju precis vad han gör helt enkelt. Det är bara huvudet som går på högvarv. Allt jag hinner tänka. Allt jag försöker släppa. När någon är djupt nere i det som gör ont så är det just det som är det svåra. Att släppa. Inte spänna. Bara låta det ha sin gång. I min egen väg i att vara på väg så är det precis här jag ska vara nu. Inte skönt. Men det är så välgörande för hela mig. Allt har redan börjat.