tisdag 24 januari 2017

Att leva som man lär

Finns det något svårare än att leva som man lär? Jag menar att verkligen göra det. Det är så lätt att tycka saker. Det är så lätt att ha åsikter om allt mellan himmel och jord. Eller kanske bara åsikter om det som känns rätt och riktigt för en själv. Men åsikter har vi. Vare sig vi uttalar dem eller inte. Det kommer man inte undan. Sedan är det vissa som är viktigare förstås.
   Jag har skrivit många gånger om att jag har svårt för den ensidiga bilden av yogautövare. De bilder som finns i flöden och i yogatidningar. Kanske framför allt i yogatidningar. Utöver all reklam som finns i dessa produkter. Att vi ser vita smala människor som utövar yoga. Och oftast någon slags akrobatisk variant. Jag vill stävja det. Eller jag vill visa andra också. För mig känns det viktigt att det finns bilder på alla former av både yoga, kroppar och i alla färger.
   Så blev jag fotograferad för ett reportage som kommer i vår någon gång för en veckotidning. Och de ville förutom porträtt och hemmabilder ha några bilder på yogapositioner. Jag övervägde länge med mig själv. Vill jag vara med? Ja jag vill ju föra ut min varsamhetsmission kring yogan. Men det finns ju övningar som inte är komplicerade att utföra men som gör gott. Så jag sa ja. Och det var min man som fotograferade. Inget krångligt. Jag är ju van på det sättet att bli avbildad. Men när jag såg bilderna. När jag ser min lilla bullmage, stora bröst och att jag inte har en platt core. Då hände något. Jag har ju undervisat i många år och har verkligen inget problem i yogasalen med detta. Men. Ska jag verkligen se ut sådär på bild? Ska ja låta andra titta på min kropp, även om jag har yogakläder och även om jag inte gör min egen hjärtinnerliga yoga på bilderna? Ja. Där kom chansen att få leva som jag lär. För om jag inte vågar visa min kropp men tycker att alla former ska få finnas, hur blir det då? Så ja. Jag är helt oretuscherad och jag erövrar en liten liten liten bit av en yogabild som är alltför dominerande idag. Jag får inte publicera någon bild innan de går i tryck men sedan lovar jag att jag ska visa mig även här.

Bara att tugga i sig. Alla former måste få finnas. Yogan är till för alla. ALLA.

söndag 22 januari 2017

Svaren kommer

Vid min avslappning efter yogan igår så kom det till mig. Vad jag ska syssla med framöver. Jag har funderat och sedan släppt det. Låtit det vara. Jobbar ju med min bok men tänker annat också. Hela dagen igår kände jag mig låg. Solen sken inbjudande även om den också avslöjade nordeuropas smutsigaste fönster. Nå. Jag gick inte ut. Vi diskuterade mycket här hemma. Hela eftermiddagen faktiskt. Hur ser livet ut? Hur ser det här året ut? Hur ser sommaren ut?
    När man är sin egen så måste man verkligen planera långt fram ibland. Samtidigt som man är friare än om man är anställd. Man behöver ha planer och tänka hela vägen. Så vi vände och vred. Och så kom ett telefonsamtal just där och då från en vän till min man. Och vi fick ett uppdrag! Tillsammans. Jag hade uttalat högt och ljudligt saker hela dagen vad jag ville och så kom svaret. Men som vanligt vänner, inte som jag hade tänkt det! Mer som jahaja, ja så kan det ju bli, så kan vi ju göra. Så rätades det mesta ut även om det inte blev spikat så har vi något att jobba för och mot. Kanske är jag kryptisk, men jag skriver längre fram.
  
Än en gång visade det sig. När jag väntar in, då kommer svaren. Oftare och oftare.

fredag 20 januari 2017

Tvekande

Oron. Jag vill skriva om oron. Eller jag känner att jag behöver skriva om den. Ibland har jag skämtat om att jag är född orolig. Och det kanske ligger någon sanning i det? Jag föddes ju blå och förlossningspersonalen trodde inte att jag skulle överleva. Jag kom alltså till livet med ett liksom tvekande steg. Och den där tvekan kan jag känna av ibland. Inte så att jag inte vill leva, tvärtom jag vill leva så det sjunger i bröstet. Men utan oron. Men den följer. Långa perioder har den varit tyst. Men att först hitta sitt livs kärlek och sedan få barn var som att bjuda in den med stora versaler i mig. För samtidigt dog de tre viktigaste människorna i mitt liv, min mormor, pappa och mamma. Så jag brottade ned den. Jag gick i terapi. Och jag utmanade mig själv hela tiden i att låta min barn visa vägen. Släppa taget om det som de ville prova. Låta dem vara så våghalsiga som de varit. Klättrat. Ramlat. Slagit sig. Upp igen. Cyklat fort. Mina ungar har spelat fotboll, handboll, hockey, innebandy. Utövat karate och yoga. Lekt i skogen. De har omväxlande gjort illa sig som att bryta armen två gånger, slagit upp ögonbryn och alltid haft blåmärken på kroppen och i pannan, en har blivit påkörd och fått en rejäl hjärnskakning. Stukat fötter och brutit lillfingret. De har förstås kastat sig ut från 10 meter i ett turkiskt hav. Slängt sig i iskallt hav i Stockholms skärgård. Och inte bara en gång utan typ hundra gånger om, när de sedan hittade de hisnande djupa kalkbrotten här hemmavid att bada i och framför allt dyka i. Så jag tror jag hanterat oron i mig själv och inte spillt ut den över dem. Men ibland har den ätit ett litet hål i magen. Svidande. Så jag inte kunnat sova. Så jag har tänkt hundratusen tankar för mycket. Så hittade jag yogan och stillade ned. Men inte allt. Så hittade jag sorgbearbetningen och jobbade mig igenom mina relationer. Läkte och blev sams inuti.
   Och så hände allt på mitt jobb och oron drog igång igen. Jag blev inte bara ledsen utan också väldigt trött på mig själv. Nu har jag förhoppningsvis släppt den så mycket jag kan. Igen. Men har ändå funderat över mig själv och varför liksom. Så hör jag Leif GW Persson säga på tv; - Om man inte varit helt trygg som barn så finns oron där. Det är ingen sjukdom. Men den tar liksom inte slut för man fick inte den där grundtryggheten. Det är ju inga enorma insikter. Men just där och då när han säger det så känner jag klangbotten i mig själv. Jamen ja! Jag föddes tvekande och halvdöd. Mina föräldrar förmådde inte ge mig det jag behövde i form av den kravlösa kärleken. Så är det konstigt att oron fick fäste? Nej. Jag har skapat min egen grundtrygghet. Och när den skakas så ramlar det gamla beteendet in. Men det betyder inte att jag måste stanna i den heller. För det är inte heller ett tillstånd som jag vill vara i för den tjänar verkligen inget till. Finns det en lösning - varför oroa sig? Och finns det ingen lösning - varför oroa sig? Ja. Som sagt lättare sagt än gjort. Men jag har ett mantra jag upprepar konstant när jag behöver det. Min lilla medicin. Det ordnar sig. Allt ordnar sig. Till det bästa. Som det ska. Önskar dig en skön helg. Utan oro. Det tänker jag ha.

Har du något mantra som du upprepar? Eller du kanske aldrig oroar dig?