torsdag 20 april 2017

Andlig men inte religiös

Har en väldigt intressant diskussion om yogans andlighet med en ny bekantskap. Den jag pratar med är kristen och har svårt att känna att det är ok för sin egen del när det reciteras mantran och sjungs olika verser som hon inte förstår men där hon känner att hon är obekväm. Hon frågar var jag står och hur jag ser på det hela. Jag blir så glad över frågan. För jag tror att det är många som funderar över det hela precis som hon gör.
   Som jag ser det så beror det mesta på varför du utövar yoga. Vad har du för mål med din yoga? Är det bara något som du vill utöva fysiskt, gör då det. Är det något du använder för att fylla på din andliga dimension i ditt liv, använd det då så. (Att jag sedan tror att man till slut hamnar i den andliga delen är en annan historia.) Men i min värld betyder inte andlig religiös. Det betyder att hitta till sin egen inre kärna. Den delen som är intakt även efter döden. Den delen som ger. Men där sinnet, the mind, lägger ut dimridåer och allsköns irrvägar. Därför kräver din yoga din totala koncentration. Ditt starka fokus. För annars tappar du helt enkelt bort dig. Vi vet ju, som utövar yoga, att det kräver kunskap om dels andningen, dels kroppslås och var kroppens olika delar, blicken osv har sin riktning. Många saker som samverkar och som sker i samma stund. Verktygen stavas andetag och tanke. I min yoga. Och att stanna och göra det man fått. Konsekvent.
   Jag inleder alltid min yogastund med ett mantra till Shiva. Jag har inget som helst problem med det. Men jag vet att när mantrat introducerades så sa våra lärare att om man var obekväm med Shiva kunde man byta ut ordet till Jesus, Mohammed eller vad man vill. Då har man elegant kommit runt det som man själv kanske upplever som "fel" som min samtalspartner uttryckte det. Eller om man inte tror på något alls utöver sig själv så förhåller man sig till det.
   I vårt sekulariserade land har många människor svår att förhålla sig till Gud eller till och med själva ordet bara. Jag har inte det, men har inget problem om någon känner så. Men de flesta svenskar säger sig "tro på någonting" och det är väl där de får börja tänker jag.


För mig är det klart att yoga är en andlig disciplin men ingen religion. Hur tänker du?

En skön känsla


Jag är fortfarande mör och lite trött efter allt kroppsarbete. På ett bra sätt. Men vill gärna sova. Länge. Lite trött och seg men med en skön känsla i mig.  Igår träffade vi ett gäng gamla kompisar, vi som höll ihop med varandra när barnen var små. Vi var fem familjer som hade barn födda -87 och -90. Och i år fyller de stora barnen 30 år! Svindlande tankar. Men tänk så kul det är att höra vad alla gör nuförtiden och vilka som blivit föräldrar, vart de flyttat och om de pluggat. Det var faktiskt hälften som inte pluggat något efter gymnasiet men där det ändå gått fint. Det var intressant tycker jag. De har alla haft jobb. Hela tiden.
   Att träffa människor som man känt så länge och bara vara sig själv rakt igenom, vilken skön känsla det är. Att skratta sig svettig och inse att vi har väldigt mycket gemensamt. Trots alla år som gått, vilken skön känsla. Vardagsliv när det är som skönast. Att slippa förklara en del saker. Att bara vara. Jag är rik på vänner. Helt enkelt.


Grått väder och kalla vindar men en skön känsla i mig.

tisdag 18 april 2017

Logisk rörelse

Varit ledig idag eftersom tisdagar är min lediga dag. Så mycket ledigt nuförtiden :) Och jag har räfsat här hemma igen. Och mina armar är plötsligt helt mjuka. Som små makaroner. Tänk den här träningen som blir när man är ute och jobbar, den kommer åt överallt. Och det måste ju vara så det är "meningen" att man ska röra sig. Vara ute. Ta i. Bli trött. Sova gott. Jag känner av allt traskande i skogen i helgen också. Höften mår bra av det väldigt ojämna men mjuka underlaget,

Eller vad säger du? Är det inte mer logiskt  att röra sig ute än på ett gym? Även om inte det är dåligt i sig på något sätt.