lördag 8 juli 2017

Nog

Jag har nått ett vägskäl jag tangerat flera gånger, tidigare. När jag kom från Indien 2011 efter min först behandling, tänkte jag direkt lägga ned min blogg. Det hade hänt så otroligt mycket inombords. Istället blev det så att jag drog igång en blogg till, annikas andetag. Sedan blev det till slut en huvudblogg. Ja, över 8 år har jag bloggat. Och det har hjälpt mig utveckla mitt språk, det har skapat en bok, nästan två och jag har fått vänner. Jag har också en ovärderlig dagbok över mitt liv och mående. Men jag vet ärligt talat inte om det är rätt format för mig längre, även om jag har några hundra läsare om dagen. Det är i sig ganska fantastiskt. Men. Våren har varit krävande för mig med ett helt nytt jobb, att planera ett bröllop på rekordkort tid och rådda hela det. Roligt och underbart. Men krävande. Den här senaste veckan har fått mig att inse att språket på nätet har hårdnat. Man känner sig fri att skriva det man känner. Även om jag inte fått några hot eller annat hemskt, som är vardag för många andra, känner jag mig  obekväm. Så mycket att jag ställer mig frågan över varför jag gör det här. Varför bloggar jag? Jag startade bloggen för att jag gillar dialog. För att jag älskar att bolla olika synpunkter om olika ämnen, allt ifrån yoga till kost till rörelse till det omedvetna. Jag känner att jag rört mig fritt inom olika områden. Men inte riktigt så längre. Kanske var det bara droppen av vad jag ser runt om mig? På Facebook, på Instagram till viss del. Kanske är det dags att gå åt ett annat håll? Samma som när jag valde att stänga min yogastudio, trots att det var ett svårt beslut var det ändå rätt. Jag vet inte riktigt nu. En del av mig vill absolut inte släppa taget om min blogg. En annan del vill bara kapa förtöjningen och låta draken lyfta. Den som lyfter i motvind ni vet? Så just nu ser det ut så här för mig. Kanske är det helt enkelt bara letting go of self importance, för min yoga tar mig just nu ut på de mest  märkliga stigar. Som är rätt. Som känns minimalistiska i sammanhanget men som bär inåt och rakt och ärligt utan krusiduller. Det är ju så jag är. Så jag fungerar. Inte stryka någon olja på vågorna, inte vara "snäll" vad nu det betyder? Egentligen? Jag frågar mig själv det och det kanske du också gör? Bara få vara den jag är. Då kanske jag måste sluta till om det som är jag, det som är viktigast för just mig.

Tack alla som läst och kommenterat, ni har fört det hela framåt och jag böjer mitt huvud. Kanske skriver jag igen här, kanske inte. Jag stänger inte bloggen men som det känns nu har jag faktiskt fått nog. Helt enkelt. Tack och namasté.

onsdag 5 juli 2017

Kedjereaktionen

När man lägger pussel kring sin egen hälsa så kan det ibland vara svårt att se vad som är vad. För mig är det viktigt att veta, just för att jag inte ska göra om misstagen, jag kanske gör. Jag sätter inte upp ett finger och undrar vart det blåser utan vill faktiskt veta. Så långt det går. Alltså om något är trendigt är det ändå inte säkert att det passar just mig.
   Efter mobbningen jag utsattes för blev min kropp helt hopdragen, det var omöjligt att göra någon fysisk träning först, yoga gick inte. Det var egentligen ett logiskt sätt för min kropp att hantera allt smärtsamt, den bara drog ihop sig till försvar.
   Några månader senare kunde jag både göra min yoga och även träna. Jag tränade ett halvår på kraftsportklubben och blev stark och mycket rörligare igen. Sedan följde en sommar av lite hipp som happ träning vilket inte gynnade mig. Egentligen. Under november var vi i Australien på yogakurs och där fick jag ett genombrott i min yoga, jag kunde plötsligt göra det jag hade varit förhindrad ett år att utföra. Men det gjorde ont. Min lärare sa att det var vägen att gå och eftersom han hjälpt mig så många gånger tidigare har jag följt hans råd.
   Det har varit en riktig berg- och dalbana både i kroppen, själen och mentalt att göra en enda asana i åtta månader. Något jag skrev om igår.
   I början på året skottade jag snö, alldeles för länge och för mycket vridningar och då kom mina problem i ett annat läge. Så mycket ont och så jobbigt att jag började söka hjälp igen. Hittade denna dr Chen, via min osteopat och några rekommendationer.
   Min röntgen av höften visade ju måttlig artros men inget annat och jag är inte bekymrad över det. Utan snarare över musklernas hopdragning.
   Idag fick jag svaret på hur det hela hänger ihop. Sköt för en nörd som mig! När jag skottade snö för länge hamnade musklerna i ett försvar runt höften och började dra ihop sig och även åt fel håll. Vilket belastade leden. Vilket gjorde mig smärtpåverkad och ännu mindre rörlig.
  Nå, min doktor masserar min höft idag, det är som tortyr men jag tar mig igenom. Efteråt är jag otroligt mycket rörligare och han uppmanar mig att vara försiktigt. Om jag ska! Men jag fick också svaret för jag har ju tänkt ett antal gånger att man inte kan få artros bara så där efter en snöskottning. Men då startade en slags kedjereaktion och om leden redan var lite uppluckrad av för lite fysisk träning och fel kost så gick det snabbt till att göra rejält ont.

Nu tar jag det lugnt. Går på behandlingar och gör min yoga. Senare börjar styrketräningen igen. Försiktigt. Och nu längtar jag faktiskt!

tisdag 4 juli 2017

Bävan och kringelkrokar

När vi väl är inne i pittasäsongen med sommar så brukar mitt system lugna sig. Jag finner mig mer tillrätta efter vårens skavande och oro och jag breder ut min yogaträning. Jag ger den extra tid och framför allt vill jag "odla min andlighet" som min lärare uttrycker det. Att be böner morgon och kväll. Vilket jag alltid gör. I sängen oftast och det är som en start på dagen och som ett fint avslut.

Men min padmasana, just nu svider det otroligt mycket i min höft, speciellt när jag går ur den. Jag kan nästan inte röra mig. Jag hasar fram till väggen där jag på något sätt drar mig upp för att ligga med rumpan tätt mot väggen och benen rakt upp. När jag börjar så är vänster ben rakt och höger ben liksom vridet, det går inte att få rakt. Jag ligger kanske 10-15 minuter så och sedan ligger jag i padmasana, också mot väggen. Det underlättar otroligt för höften eftersom den inte får någon tyngd. Och ja, jag byter sida förstås och så ligger jag med benen rakt och då sker det magiska. Då är båda benen raka. Varje morgon samma sak! Och när jag gjort min warm down inser jag att jag återigen är mjukare på höger sida.

Jag har mailat min lärare och berättat om min röntgen och jag ska fortsätta med det jag fått. Så ja. Förmodligen såg han det redan i november eftersom det är vad jag ska göra.

Men de här kringelkrokarna jag gör varje morgon, jag bävar inför att ställa mig på mitt golv. Jag bävar när jag sitter där och andas. Ibland blir andningen så ytlig jämfört med hur jag brukar andas, det är som en slags panikkänsla utan att jag rör mig. Sedan får jag ner andetaget igen. Jag sitter väl förankrad mot golvet och det ger mig ett stort stöd just nu.

Tack sommar för att du är här nu, även om det inte är så varmt, gör ingenting. Jag traskar vidare inåt-nedåt i min padmasana och bävar varje morgon. Men det går!