torsdag 28 april 2016

Vänder ryggen till

Iskallt regn som blir blötsnö, vänder blicken inåt istället. Jag har grym träningsvärk men det är skönt. Mina pelargoner som jag så optimistiskt köpte för två veckor sedan och ställde ut, har frusit och blivit mörka. Men penséerna lever. De står ut med allt. Våren våren våren. Vi är ju många som skrivit om den,  skavet och tröttheten lämnar mig inte riktigt. Den där känslan av att det är för trångt. Och det är verkligen som den ska frysas in varje år. Som jag glömt hur trött jag blir. Som jag glömt hur ljuset känns som röntgenstrålar, när allt jag vill är att njuta. Jag vet att det lättar när det gröna kommer. Åker och klipper mig och vänder ryggen till den för trånga vårkoftan som sticks. Njuter av min frisörs alla diskussioner, hon är en klok människa. Och hon bjuder på kaffe och en chokladboll. Som jag glatt äter.
   Piggar upp mig och mina döttrar med en konsert. Imorgon reser jag till Stockholm för att se Adele på Tele2 Arena med dem. Det känns som nyss jag köpte biljetterna fast det är ett halvår sedan. Påminner mig själv om hur mörkt livet kändes just då och hur skönt det trots allt är nu. Jämförelsevis. Trots vårens hattande. Och jag ska få hänga med mina tjejer. Och vi ska sjunga, skratta och njuta helt enkelt. Hoppas du får ett skönt slut på veckan!

onsdag 27 april 2016

Tänka några varv

Vi har bestämt oss för att glasa in vår veranda. Med glas som går att dra åt sidan och öppna upp verandan med. Det är en idé jag fick för ett tag sedan och idag hade vi en hantverkare här som mätte och tänkte. Med betoning på tänkte. Han var långsam och hummade och sa till slut att han var tvungen att vara tyst för att han behövde tänka. Och vi stod tysta i snålblåsten och väntade. Jag som kan vara så otålig ibland, gillar också när människor tar plats med hur de fungerar. Som att vara tyst och tänka. Till slut hade han tänkt klart och skissade. Pirrigt och förväntansfullt! Vi har ju downsizat ordentligt med vårt lilla hus, både med utrymme och saker. Men på det här sättet får vi ett extra rum där vi kan vara när vi får besök av fler människor än två. Det känns så roligt. Vet ju att det sällan blir som man tänkt sig men det kan ju bli bättre. Framför allt när man vågat tänka några extravarv.
   Några som inte tänkt tror jag är ett par som köpte ett litet sagoliknande sommarhus med en vildvuxen trädgård, på vår lilla väg. På vägen finns en blandning av sommarhus och åretruntboende. De flesta sommarhus har blivit som vårt, ett permanent boende. Det allra första de gjorde var att fullkomligt demolera hela sin trädgård. Ja jag vet man är olika, men det här såg våldsamt ut. De drog upp gamla växter med rötterna och sågade ned gullregnet och högg ned träd. De avslutade det hela med att skopa ut jord över hela trädgården. Jord som hade grävts upp någon annanstans, den var full med rötter och kvistar. Det hela såg ödelagt och lite hemskt ut i mina ögon. Platt och hårt. Sedan har de inte varit här på hela vintern. När de kommer ut nu när sommaren kommer så tror jag att de tänker att de gjorde något väldigt förhastat. Jorden de skyfflade över hela tomten är också full med maskrosor, de är redan här, och tistlar, men inget gräs... Jag tänker att de inte tänkte. De bara gjorde. De hade säkert en smart plan men någonstans gick det lite snett tror jag. Tackar för den eftertänksamme hantverkaren vi hade här idag. Ibland ska man inte ha för bråttom. Tankarna måste få snurra några varv.

tisdag 26 april 2016

Yogavilsen

Jag läser det senaste numret av en svensk yogatidning. Jag läser om yogagames. Och jag blir bara trött. Nästintill vemodig. Alla tillbehör. Den perfekta mattan. Alla  som uttalar sig om yogan. Alla som tipsar och fixar och ordnar. Jag blir trött. Kanske är fed up ett bättre uttryck men det låter så hårt. Men egentligen känns det så. För mig. Ju mer jag yogar. Ju längre jag färdas in i det nya landskapet, ju mer funderar jag på kommersen. Ja ni som läst mig ett tag vet ju att jag varit här tidigare. I tankarna kring pengarna och yogan. Miljardindustrin. All virtuell yoga. Alla experter. Jag hör inte hemma där. Jag är en tjej från the old school utan att känna mig gammalmodig. Jag vågar låta bli att ha bästa greppvänliga yogamattan. Helst yogar jag på mitt golv utan matta. Jag vågar låta bli att ha yogasockor på mig och låter mina nakna fötter möta mitt golv. Hur kallt det än är. Jag vågar låta bli att ha de bästa vackraste lägst skurna yogapantsen som kostar en förmögenhet. Jag har hittat flera perfekta yogabrallor på min ICA-affär, det är sant. Jag har inga bilder på mig när jag utövar yoga, där jag ler eller tittar in i kameran. Jag har inga sådana bilder på mina lärare heller. De utövar sin yoga och så fotograferas de under tiden. De poserar aldrig. Kanske är det just det som jag vill åt. Poserandet. Alla glada stort leende yogakvinnor, ja det är mest yogakvinnor jag ser i mitt flöde.
   Och samtidigt. Är det inte fint det då? Att människor ler? Att man hittar sin drömmatta? Att man blir tipsad av "gurus" på Yogobe, vår svenska kommersiella yogakanal? Att det finns så vackra tajts att man bara smäller av? Att man kan få testa olika sorters yoga på ett event?
   Jo. Det är säkert bra. Jag hade kanske älskat det om det hade varit så när jag började. Men det var det inte. Och det här som pågår nu, det känns som en utklädd yoga. Inte var sak för sig. Men när man klumpar ihop det. Så blir jag mätt innan jag börjat. Proppmätt helt enkelt. Eller fed up. Jag känner mig lite ensam i det här och lite kluven. Jag vet vad jag behöver. Jag behöver få träffa mina lärare igen. De som ger min yoga näring och som ser rakt igenom. Shandor, min lärare, som många gånger öppnat sin kurser med att prata om vad yoga inte är. För att yogan kläs ut till en mängd saker. Reduceras till dels ett muskeltöjande, dels en stressreducering.
   Men om yogan i det allra mesta handlar om hur vi lever våra liv och hur vi utvecklas som människor, hur kan då allt runtomkring den fysiska yogan vara så viktigt? För att vi premierar ytan i våra liv? Jag känner mig lite vilsen idag och längtar efter en lärares öga. En lärares enorma vishet och vägledning. En som kan sortera och som kan ge råd. Jag får helt enkelt låta bli de här yogatidningarna, jag orkar inte med dem riktigt. Nej jag är ingen snobb, det är bara så jag fungerar. När man mött yogan som förändrat liv, inte bara hos mig utan hos alla de jag mött på mina kurser, då går det inte att få ihop. Tänker på Yogagirl också, som har gått från att publicera oräkneliga handstående bilder på sitt IG-konto, till att idag poängtera det inre arbetet. Vad säger du? Hur känner du dig när du kring yogahypen? Blir du peppad?