tisdag 27 januari 2015

Vrider mig tillbaka

Var hos min osteopat i fredags. Han sa "det är som en barnlek nu, det ändrar sig i din kropp på några sekunder där jag manipulerar". Och jag både sa och tänkte att det är otroligt så mycket som händer i min kropp nu, fast hans rörelser är så små. På natten hade jag väldigt ont och vaknade varannan timme och det kändes som min höft och högra sida vreds inuti. Kanske var det så för när jag vaknade i lördags så kände jag ingenting längre. Kanske vred kroppen sig lite grann tillbaka till ursprungsläget? Gjorde varsam yoga. Samma sak på söndagen, ingen känning och yogan gick fint. Eldprovet för mig brukar vara när jag undervisar, jag visar och ibland gör jag mer än vad som är nyttigt just nu för min egna kropp men där jag ändå försökt att vara sparsam med rörelserna. Så jag kände noga efter igår kväll efter mina två klasser.
   Och idag. Jag vaknar med två likvärdiga ben. Två höfter som är parallella och där ingen av dem gör ont. Ja jag vet, kanske ska jag inte ropa hej, men jag gör det ändå. För jag är så himla glad över att alla mina olika delar hjälps åt i mig. Att jag har en duktig osteopat som säger att han kan börja jobba "på riktigt" med mig nu. Att jag har en massör som kan så mycket mer än det jag hade trott och som är mjuk i sina konstanta rörelser och klanger. Att jag har använt mig av en PT och fått rörelser som varit sjukt jobbiga. Men mest av allt för att jag vågar. Jag kan rent fysiskt känna att jag släppt taget om det som egentligen besvärat mig i åratal men som jag inte riktigt velat kännas vid. Jag har på olika sätt närmat mig det som krävt annat. Min lärare Zhander frågade allra första gången jag yogade för honom 2006 om jag hade mycket besvär från höger sida. Och ja, har ni läst boken min så vet ni att jag blev helt paff. För jag hade inte sagt det till någon. Jag var hemlig utan att riktigt förstå varför. Dolde liksom mina problem nästan för mig själv också. Problemen med smärta i kroppen. Kanske fanns det en tanke med att inte fokusera på det så försvinner det. Liksom av sig själv. Men nej, så fungerar det ju inte.
   Kanske ligger det i tanken att vara sjuk är att vara svag? Kanske har jag med mig det hemifrån, eftersom min pappa var sjuk hela min barndom men det var något som han aldrig riktigt ville att vi skulle prata om. Inte när han låg på sjukhus, inte när han låg hemma efter ett mindre stroke. På något vis fick jag med mig en känsla av nederlag. Att vara sjuk var ett nederlag. Inte för andra. Men för min familj och mig. Inget som vi pratade om. Och ända tills diskbråcken tvingade mig att stanna upp så har jag kört på. Kört över kroppen. Och ja, under 10 år har jag nu reparerat mig tillbaka. Allt går. Men allt går inte snabbt. Yogan är min grund och livlina. Men annat behövs ibland. Det har också tagit tid för mig att förstå. Att det gäller även mig. Så när jag nu lämnat min barlast av negativ självbild, hemlighetsmakeriet för mig själv gällande kroppen och när jag på riktigt vågar tro att jag kommer att bli helt bra, att mina vridningar som är effekterna av alla diskbråck sakta men säkert vrids tillbaka, så måste jag ändå jubla. Kanske blir det bakslag, men efter ayurvedabehandlingarna i Indien, alla yogakurser jag gått och allt jag kämpat med hemma så är jag med. Kroppen och jag jobbar tillsammans. Gör det ont ibland? Ja. Har det  tagit lång tid? Ja. Är det värt det? Ja. Att våga lita på att det bär mig när jag går framåt - den känslan är oslagbar. Jag är så på väg. Styrkan inuti känns även i kroppen, inte  bara i själ och sinne. Idag är jag glad i hela mig.

Bilden är på mitt citronträd som där jag brutit av en torr gren, nu valt att skapa en ny. Ni vet allt går. Även om det tar tid ibland.

söndag 25 januari 2015

Läääänge

Rörelse för hela slanten. På olika vis. Hela dagen. Jag gör mjuk mjuk yoga. Avslutar med benen mot väggen läääänge. Jag sitter i squat läääänge. Jag sätter mig med ryggen mot en dörr så att ryggen är spikrak och så jobbar jag på tyngden i fötterna. Att ta den längre fram. Tätare ihop med fötterna.
   Det är stilla och vintervackert ute. Vi går en låååång promenad och när vi kommer hem bryter solen igenom och det blir vykortsvackert. Vi äter jägarsmörgåsar (fröknäcke med kalla egengjorda hamburgare på, stark senap och mycket smör) och dricker kaffe på verandan. Utomhus. Vi sitter läääänge. Vår plan var att åka in till lill-gymmet för lite rehabträningar men det vore nästan brottsligt att vara inomhus idag när vi är lediga. Vi sätter på oss längdskidorna istället och tar en tur i spåret som grannen nyss plogat upp. Jag glider fint. Tre varv, sedan börjar ljumsken svida så jag går hem igen. Står mot husväggen i solen och det är bara ljuvligt. Det känns som våren vilar i himlen och vi har den bästa av vinterdagar, det är värt så mycket. Hoppas din söndag också varit fin och att du fått tid att göra saker lääänge. Har du haft det bra?

lördag 24 januari 2015

Ta önskningen ett steg vidare

I vinterlandet fikar vi gott. Skottar snö. Promenerar lite försiktigt. Allt känns skönt. Jag har en slags frihet inuti som jag inte haft tidigare. Det är helt enkelt mer plats inombords för att annat slängts överbord. Jag har också bestämt mig för att göra något konkret med min längtan efter att skriva mer. Skriva annat. Har bokat in mig på en skrivarkurs för Elisabeth Croneborg, som var redaktör för min bok, och jag har inga förväntningar på mig själv mer än att jag ska åka dit och se vad det blir. Som en liten karamell att suga på tills det är dags om 2 veckor att åka på en helgkurs. OCH. Vi ska yoga på morgonen och meditera på kvällen. Frivilligt men för mig är det givet. Det finns ett hamam dit vi åker. Bara det! Som jag älskat hamambaden i Turkiet. Så. Idag känner jag mig lite extra glad för att jag har bestämt mig och betalt och har samtidigt inga krav på vad som skall bli. Jag ska bara njuta. Har du någon önskan som snart blir verklighet? Jag vill jobba ännu mer för att mina önskningar ska ta konkret form, det är första steget som jag ser det för att allt ska bli av helt enkelt. Från tanke till handling.