fredag 9 december 2016

Mindre oro mer yrsel

Vaknar av en stormande vind. Vaknar av yrsel. Segar mig upp. Vi tar promenaden före yogan, omvänd ordning idag. Mår lite lätt illa och tänker att den kalla luften skall pigga upp. Jag är yr, men inte som att allt snurrar och att horisonten är sned. Mera som ett sus i bakhuvudet. Men gör jag en rörelse för snabbt, hinner jag liksom inte med. Även utanför yogan. Det lustiga är ju att jag kommer mycket längre när jag går framåt i padmasana, längre än någonsin. Bara så där. Noterar. Men bryr mig inte så mycket. Mer fundersam över snurrandet i huvudet. Och så efter promenaden kommer huvudvärken from hell. I hela huvudet som en hjälm med centrum i tinningarna. Herregud. Men jag gör yogan, det blir lite bättre. Jag dricker kaffe. Det blir lite bättre. Vinden utanför och inuti. Den lugnar sig. Och jag följer med. Inser att den stora oron som hälsade på härom dagen i min bröstkorg och i min mage, den hänger naturligtvis ihop med yogan. Shandor sa att jag har för mycket oro i mig. Att jag måste släppa det. Och så drar jag igång min yoga här hemma. Och vad händer? Oron rasslar igång. Plötsligt börjar jag oroa mig för mina vuxna barn, som om de vore små igen, oroar mig för trafiken, världsläget och inser att jag inte bär något av det på mina axlar. Bara släppa. Så lyckas jag släppa. Jaha, då kommer yrseln. Kanske känns det så här när man släpper gammal bråte? När man tappar det som varit i mina tankar. När vinden blåser lite renare och det blir tomt blir det kanske också lite snurr?

Ja ni hör ju. Jag är där jag är. Lite mindre orolig. Lite yr. Men önskar dig ändå en fin fredag. Och på måndag börjar Musikhjälpen 2016. I min stad!

onsdag 7 december 2016

Ingen dans på rosor

Ja och så blev det sådär döjobbigt. Bara sådär. Att utforska en enda asana är tio gånger tuffare än att ha en serie eller sadhana som består av fler asanas. Nu dyker det upp olika detaljer på ett granskande utforskande sätt som kroppen väljer. Kan inte säga på något annat vis. Upptäcker blåmärken på mina fotryggar, de kommer av yogan. Jag vaknar stel som en murstock i höger skuldra, det svider när jag andas och jag har bara ett val. Jag kapitulerar. Ingen direkt dans på rosor just nu. Men jag gör. Varje dag är det yoga och promenad. Det är basic. Allt annat är bonus eller vad du vill. Men vidden av att göra en asana i ett år börjar ramla ner inombords och jag inser att stanna i något, att bara stanna kommer att göra min skillnad. Det knakar i bröstkorgen, i nyckelbenen (!) och skuldrorna. Men jag gör. Jag känner varje andetag breda ut sig och jag känner hur jag vill spänna, men jag låter bli. Det kräver all min koncentration. Jag vill inte men jag gör. Jag släpper efter hela tiden. Ungefär som att backa i en isklädd backe, som jag gjorde en gång. Decimeter efter decimeter. Det här är ett hantverk. Helt enkelt.
   Efteråt. Benen mot väggen, den röda ullfilten på kroppen och ögonkudden som doftar svagt av lavendel vilar mjukt på mina ögonlock. Jag flyter iväg. Det är en belöning efter att ha gjort det som jag nu ska ägna mig åt varje dag. Jag får helt enkelt ta en dag i sänder. Inget annat går ju heller. Blir nästan full i skratt, jag som känt mig så glad och nöjd. Pang så började slitet. Bara sådär. Och det var ju det han sa. Den gode Shandor. The name of the game heter persistence, att stanna, och det i sin tur kräver tålamod och acceptans. Ja just ja.

tisdag 6 december 2016

Kärleken till mig själv

Men hur gör du? Hur får du till din träning? Varför ska det vara så svårt med att få till sin yogastund? Jamen jag har ju inte tid. Jamen jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jamen jag får helt enkelt inte till det. Känner ni igen frågorna? Läser på olika yoga-hälsoprofilers olika plattformar om det svåra med att få till sin egenträning. Alla med olika tips. Så många om och men det är kring yogaträningen. Varför är det så? Mitt enkla svar är att det är på mattan du möter dig själv. Till slut. Eller till en början, allt beroende på vem du är och hur du närmar dig just dig själv. Visst kan det låta storvulet? Lite sådär heligt som jag kan ha så svårt för ibland. Och ändå. Det är som jag ser det.
   Efter yogakurser brukar jag lida av andlig baksmälla. Jag brukar vara sjukt stel och på ett plan ovillig i kroppen. Jag brukar sörja att jag nu "bara" har mig själv igen. Men vet ni. Den här gången är det annorlunda. Jag gör bara. Jag var lite stel efter resan förstås. Men nu gör jag fullt ut det jag ska. Jag är i det som gör ont. Inget mer med det. Men igår somnade jag utan värk i höften. Säkert första gången på ett år. En lärares kunskap och mod har visat vägen. Jag hade nog inte riktigt vågat själv, inte vågat för att det gjort ont, känts fel - ja ni vet rädslan kan ta många uttryck. Och nu har det flyttat sig i kroppen, det där obehaget. Från ljumsken ut på sidan av kroppen och så vidare i små krumelurer. För att asanan löser upp. För att den läker. Inget hokus pokus, ren och skär kunskap från tusentals år men också rätt förvaltad av en som kan och som lämnat vidare. Och så jag som den här gången tog emot fullt ut. Det är egentligen inte krångligare än så och ändå gör vi så mycket krumbukter. Jag har verkligen gått i cirklar för att närma mig det som just jag behöver. Det är nog det som själva glädjen i mig nu visar, porlandet inifrån och ut. Att jag gör det som gagnar mig. Att alla obekväma händelser och beslut ändå tagit mig hit.
   Jag andas djupt djupt nere i mitt bäcken. Yogastunden är inte lång, kanske en halvtimme, men den ger allt. Och jag tror nog att de allra flesta har 10-20-30 minuter att ge sig själva om dagen. Men att möta sig själv - det är inte alla beredda på. Jag har sett så många hoppa av yogan, just när de närmat sig något. Och jag dömer ingen, alla har sin väg att gå. Ibland gör vi det så mycket krångligare än vad vi behöver. När jag slutat med tjafset med mig själv och bara gör det är då det händer. Men inte förrän då. Vi som traskat en bit på yogavägen vet ju att förändring är det enda konstanta. Det syns extra tydligt just där. Och hur tacksam är jag inte för yogavännerna jag träffade i Melbourne, när vi riktigt kunde grotta ner oss en stund för att ventilera och försöka sätta ord på det hela. Men jag är lika tacksam för mina vänner i bloggvärlden och de som jag inte träffat fysiskt men som jag har en fin dialog med, kring yogan. Även om alla gamla skrifter och även min lärare säger att man inte ska sätta så många ord på det, så har det för mig själv behövts. Nu vet jag att det inte går att sätta ord på detta allomfattande, hela-livet-påverkande men nu är jag också på mitt sjuttonde år av yoga. Och jag gör färre rörelser än någonsin och ändå, mina vänner, ändå är det just det här jag behöver nu. Det är mäktigt. Och om du ställer dig frågan över varför det är "så krångligt" att få till yogan för just dig så kanske du ska fortsätta fråga dig själv, vad det hela beror på. Ja jag vet, tidsbrist, barn och allt vad det nu är som tar tiden i anspråk. Men kanske också att vi inte tar vår egen plats? Att vi inte kräver det som just vi behöver. Det är inte mycket i tid räknat. Jag brukar gå igenom faser av tvivel, ilska, trötthet, vill-inte-alls till att landa i att jag gör det som är gott för mig. Tappar du lusten, hitta den igen, inte av tvång utan av kärlek till dig själv min vän för allt finns att vinna när dimridåerna lättar och du ser dig själv klart och tydligt.

Ge dig själv den där stunden varje dag, allt finns att vinna när just du framträder inför dig själv