Glädjen sprider sig som ringar på vattnet

Känner du någon gång att du har det oförtjänt bra? Att du bor i ett rikt land och har ditt eget välbefinnande att syssla med. Där majoriteten av de som bor på jorden inte delar dina preferenser? Att vi faktiskt är här tillsammans. Att vi delar jorden. Men att vi i den här delen av världen hejdlöst använder det vi tycker oss behöva. Elektricitet. Vatten. För att inte tala om alla varor och saker vi köper. Nej. Jag vill inte ge någon dåligt samvete. Absolut inte. Men jag slås ibland av det enorma överflöd vi faktiskt förfogar över. Där ett reciterande av en författare i en musiktävling verkar vara det värsta som kan hända. Där folk skriver protestlistor och gör obscena gester för att någon annan vann som de inte tyckte var värdig. Jag tror knappt det är sant. Skrattar åt det. Men samtidigt. I mitt inre. Den där längtan över ett annat liv. Det som folk tror är en klyscha när jag pratar om Indien. Där man ser varandra. Ler mot varandra. STORT. Och har tid att prata och bry sig. Fast man jobbar 10 timmar om dagen alla dagar i veckan. Vi är så enormt hysteriskt bortskämda och jag skäms lite ibland när jag tycker att jag gjort allt jag kan för att jag är medlem i Amnesty och Röda Korset. Sätter in pengar när någon katastrof har inträffat där människor har förlorat ALLT. Allt. Hur ska vi i vår vildaste fantasi ens tro att vi förstår? Nej jag är inte arg. Men jag läser en intervju med ordförande i SOS Barnbyar. En kvinna som mitt i karriären bytte en spikrak bana mot en krokig. För att hon såg. SÅG. Vågade. Hon sa att det som fick henne att orka var att Glädjen sprider sig som ringar på vattnet. Och där inte allt handlar om just mitt eget välbefinnande. Att en del kan uttrycka sig som att de inte ger, om de inte ger av hjärtat. Men. För den som är hungrig spelar det faktiskt ingen roll. Den lyxen vi unnar oss är bortom deras horisont. Vad vill jag med mina ord? Bara dela dem. För jag tycker att det är tungt ibland att leva här där vi är bortskämda, fast vi inte förstår det. Att jag vill göra skillnad. Stor skillnad för att jag kan. Och för att så många behöver det. De som inte har tid på att vänta att vi ska förstå. Hur tänker du?

Bilden är tagen av Dan Lindberg

Önskningar och rop

Önskningar och drömmar i mina händer. Inför min yoga. Inför livet. Tänkt så många tankar den här veckan. Pratat. Med min älskling. Allt har sin tid. Allt finns. Allt blir. Jag. Du. Önskningar. Drömmar. I våra händer. Och vidare ut.

Bilden kommer härifrån: http://www.myportlandphotographer.com/aisha-harley-2/

Det ena lika kraftfullt som det andra

Det är samma. Samma process fast omvänt. När ayurvedans behandlingar fortsätter att ge verkan och reaktioner i min kropp och själ - så är det samma som yogan gör. I det längre perspektivet. Som ibland kan vara kort, men som i det långa ögonblicket alltid jobbar på lång sikt. Så liten rörelse i yogan kan ge en så stor påverkan i slutänden. Det vet jag nu. Det har jag känt i min kropp, sett i andra. Men jag har inte tänkt att det fungerar på samma sätt med ayurvedan. Men det gör det. Jag är helt säker. Det händer fortfarande saker i min kropp och mitt sinne sedan min ayurvediska pancha karma, ayurvediska reningsprocess som jag genomgick i augusti i Indien. Fortfarande. Och ja, min lärare Z hade sagt att det kunde bli så. Men det var svårt att greppa. Då. Inte nu. För nu KÄNNER jag att det är så. Och då är det inte konstigt att yogan får stå tillbaka. För att processerna inte ska ta ut varandra eller köra helt slut på mig. Som bor i den här kroppen. Vet att Z också sagt att man inte tar massage de dagar man går på yoga. Och aldrig under en yogakurs. Just för att det ena är lika kraftfullt som det andra. Haft lite svårt att förstå. Eller kanske att tro. Men nu vet jag. För jag känner att det fortfarande händer saker i min kropp som jag vet hänger ihop med ayurvedan. Inte meningen att verka hemlig eller flummig. Bara sakligt konstatera. Än. En. Gång. Z hade rätt :) Igen och igen. Jag verkar vara en svår typ att övertyga! Måste uppleva allt själv. Men å andra sidan gör jag ju det. Nu. Upplever olika förändringar som alla hänger ihop. Fantastiskt! Ayurvedan och yogan som är systrar. Skapar förändringar både i kroppen som är mycket mjukare och i sinnet som på sätt och vis är helt förändrat. Mer luftigt. Båda lika kraftfulla. Var rädd om dig, du som tar olika behandlingar och yogar samtidigt.

Bilden lånad från www.treatmenthouse.com

Mycket klokare

Lite här och där läser jag att det är snobbigt med vissa saker inom yogan. Att det är snobbigt med sanskrit. Att läsa Yoga Sutras av Patanjali. Eller att det är gammal nys att inte träna när det är fullmåne eller nymåne. Nästan som skrock. Eller att vi gör väl som vi själva vill, det där gamla måste man inte hålla fast vid. Hmmm. Vi har alla våra bevekelsegrunder till varför och hur. Vi säger det vi säger och gör det vi gör. Och alla har vi egon som är högröstade ibland. Jag och du. Vi alla. Det tror jag är en del i att vara människa. Och ju längre man tassar på en stig av personlig utveckling, ju mer intrikata kan egots funderingar bli. Det ligger i sakens natur. Om ni förstår hur jag menar? Mr Iyengar skriver till och med att det kan handla om elightning och clarity, dvs, man upplever sig själv om upplyst och klarsynt - men det är ännu ett hinder... Är man upplyst är man inte på jorden längre. Så många snår att ta sig igenom. Men det är så vist ordnat. Om jag vill yoga och har bestämt mig för det och så råkar det bli fullmåne. Strunt samma. Jag gör väl som jag vill. Självklart gör man det. MEN. Varför man gör det? Allt kan inte handla om vad som är praktiskt. Eller? Det kanske blir nästa fråga som kan vara nog så jobbig att svara på inför sig själv. Ingen annan. Sig själv. När mörkret faller och det skymmer är det bara oss själva vi kan veta allt om. Vad vi tänkt, varför och hur. För mig är det självklart att jag fördjupar mig mer och mer i min yoga. I att läsa skrifter som behandlar detta gigantiska. Som jag ödmjukt böjer nacken inför. För att den mångtusenåriga kunskapen finns där. Även om vi väljer snuttar ur den och säger att vi är moderna och så här ser våra liv ut. Vi har så kort perspektiv. Alla vi. Tror jag. Inte minst jag. Oändlighet går inte att greppa. Eller tänka. Jag försöker följa med. Lyda råd som jag inte alltid förstår varför jag fått dem eller varför de finns. Därför att jag tror att någon annan varit klokare, mycket klokare än mig. Mitt eviga mantra i att hitta en lärare man kan följa, det blir mer och mer sant i mitt yogahjärta. Mer och mer. För jag har fått råd som det har tagit mig många stunder, timmar, arga tankar, rättfärdigande av tankar och yoga practice till att till slut kapitulera inför. Inför en klokskap som jag ser en skärva av. Ibland. En liten glimt av en vik där det finns en stor ocean. Jag tror det är väldigt viktigt att lyssna inåt. Men jag tror också på att böja nacken inför den faktiska kunskapen som förmedlas av en erfaren och klok lärare. Annars skulle man ha yogat själv och det hade varit nog. Om det är snobbigt att vilja gå vidare och läsa historien, läsa metaforerna i Bahgavad Gita, ja då är jag snobbig. Jag vill lära mig. Jag förstår att jag inte alltid förstår varför. Ungefär som att gå i skolan. Man börjar på dagis och lär sig saker. Ju mindre man kan, ju mer tror man att man kan. När man sedan går på universitetet då går det upp för en hur lite man kan. Även när man fördjupar sig. Och det handlar inte om någon blind tro att man inte vågar tänka egna tankar. Tvärtom! Jag vill vidare. Jag har slutat argumentera kring det jag inte förstår. Lägger inte energi på det. Jag försöker öppna mitt sinne. Vidga mina vyer. Tänka att saker finns där av en anledning. En anledning. Som jag kanske inte känner till. Sist jag var på kurs sa min kloka lärare, att månen har en våldsam ingrediens i sin energi när det är fullmåne. Nog för att skada sig. I yoga. Som han hade gjort. Jag tar in det och omsätter det hos mig själv. Från en som är mycket klokare än jag.

När jag ser

Ömsesidigheten i att undervisa. Det är vad jag ofta tänker på när jag stökar i ordning allt i min lilla studio. När fötterna tassat ut och filtarna är ihopvikta. Att jag också lär mig så mycket. Av att undervisa. Om mig själv. Om andra. Om kroppar. Och om yogan. Det är en förmån. Ibland känns det inte riktigt så för att vara helt ärlig. Ibland har det känts tungt när jag varit på väg. Men det är som det rinner av mig så snart jag tänt mina ljus. Bugat mig och tagit mitt rum i besittning igen. När jag ser människors strävan i sig själva. När jag ser hur de vill förstå. När jag ser andetaget dras ner. Så långt ner i kropparna att det styrs från under naveln. När jag ser allvarliga ansikten och där det ibland glimtar till i ögonen. När insikten i en själv drabbar. När det glittrar och glimmar. Jag ser det. Det är min belöning. Jag inser också att utan att ha gjort den här delen på min yogastig som handlar om att vara själv och hitta mina insikter, så hade jag inte varit där jag är idag. Det man ser i backspegeln, sällan i nuet. Att jag vågade. Ibland blir jag nästan förvånad när jag tänker på allt som faktiskt har hänt sedan jag för snart tre år sedan påbörjade min egen resa. I att träna ensam. Ur det växte längtan att skapa ett eget ställe. I att driva egna grupper, på mina villkor och tankar. När jag släppte tanken om att jag inte skulle fixa det själv. När jag tog steget då till det egna, där vill jag nu gå vidare. På något vis. När vi böjer våra huvuden och tackar varandra för yogan. Då kan jag ibland känna det som en bubbla som stiger inombords. Och får mina mungipor att dras uppåt uppåt. När leendet i kroppen syns i ansiktet då vet jag att vi gör det här tillsammans. Ömsesidigheten. Börjar också känna en spirande längtan efter någon. Sedan i höstas har funderingar och tankar funnits där. Att hitta någon. Inte nödvändigtvis någon som sysslar med yoga, men något närliggande kanske. Något som det finns plats för hos mig nu. För ömsesidigheten mellan mig och mina elever vill vidare till en ömsesidighet med någon annan. Jag säger som Nina brukar säga, jag skickar min önskan till universum och så får vi se :)

Skratta

Skratt. Det är något visst med det. Jag har alltid haft mycket skratt i mig. Skrattat högt. Ljudligt. På bio vänder sig folk om ibland för att kolla vem som skrattar så... Det gör mig ingenting. Jag är glad helt enkelt. För jag har en förkärlek för att måla upp olika fortsättningar på scenarios i min omvärld. En del tror att jag skrattar åt ingenting. Nej, det gör jag verkligen inte. Har skrattat ibland i min yogastudio så jag blir tårögd. Över hur tokigt det kan bli, se ut - whatever. Ni vet. När det seriösa inte blir gravallvarligt. Tänk vilket vapen humor är. Rätt använd. Och den här veckan har jag liksom hållit mig för skratt. Känt hur tokigt det blir då. Mest för att jag hostar så när jag skrattar. Eller för att jag känt mig låg. Men strunt samma. Jag öppnar dörren för mitt skratt igen, måste få ventilera och skratta mig varm. Fram för roliga filmer i helgen. Kan jag inte gå ut - då får jag roa mig inomhus. Min mormor sa att har man tillgång till sitt eget skämtlynne då åldras man inte. Hon kunde säga vad som helst ibland. Frimodigt. Det är skrattets natur för mig. Inte när man skrattar åt någon, självklart inte. MED någon. Själva nyckeln. Testade skrattyoga på Yasuragi en gång. Var skeptisk. Men jag skrattade mig helt slut. Som ett träningspass. Ledaren sa att jag var en naturbegåvning :) Skön helg mina vänner, må gott och skratta. Jag ska göra allt jag kan för att skratta mig tillbaka till gott mod och glädje.

Tankarna flyter och försvinner

Ibland är det som händelser och människor flyter mellan fingrarna. Som vatten. Att försöka fånga och spara går inte. Det flyter mellan. I mitt tredje öga. Som om det inte var dags ännu. För beslut. Tittar ut och ser två rådjur leka på ängen. Ja de leker. Ser ut som de springer tafatt och jagar varandra i sin starka smidighet. Undrar vad som är viktigt. När man kokar ner allt. Till en liten liten bägare att dricka. Med ljus. Utan ord. Förnimmelser. Stilla stilla. Vila. Andas. Ljuset finns där. Vem bestämmer?Saker syns i ögonvrån. Vad vill jag? Egentligen. Vågar jag? Törs jag? Om inte... vad blir det då? Så många frågor i min svaghet. I min kropp som just nu känns som den vore in och utvänd. På avigsidan. Egentligen vet jag vad jag vill men jag har svårt att just nu se hur. Och ja, det är inte HUR man ska kocentrera sig på, det är ATT. Men just nu, ingen ordning på mina funderingar, allt flyter. Känner du igen dig?