torsdag 25 maj 2017

Jag - en orolig själ

Vaknar 04.30. Som jag gjort senaste veckan. Tassar upp och går på toa. Är så trött att jag bara kan ha ett öga öppet, det andra kan jag inte få upp. Känns crazy men samtidigt  är det så. Ute ångar ängen av dimman. Solen stiger och det ser ut som ängen badar i en mjökvit rand längs med gräset. Och sedan tar jag mig tillbaka till sängen och inser att vi båda är vakna. Säger inget för vill inte tala mig vaknare. Och det händer det som sällan händer. Vi somnar om! Och sover till 9.30 och kaffet är extra gott på verandan när solen letat sig in på golvet och värmt lite grann.
   Jag oroar mig hela tiden för vädret till bröllopet. Det är ju som det är och inget jag kan påverka. Jag vet! Men samtidigt vill jag ju inget hellre än att deras dag ska bli så ljummen och fin som den kan vara. Läser flera väderappar hela tiden och det är som jag inte kan avhålla fingrarna från att styra in mig där. Gällde det bara mig skulle det kunna regna småsten och jag skulle skutta runt i gummistövlar. Men nu är det deras dag och en dag de alltid kommer att komma ihåg. Nå.
   Våldsamma saker händer i världen och terroristerna får mig att varje gång tappa både andan och känslan för vad som är möjligt. Och då känns mina egna funderingar otroligt futtiga. Liksom förkrympta. Men man är också huvudpersonen i sitt eget liv och får helt enkelt ta kommandot. Vi har gjort en plan B för både vigsel och annat. Planerat för gasolkaminer och försökt tänka in alla eventualiteter för pingstaftonens trädgårdsbröllop. Kan man inte styra vädret får man styra sig själv och det man planerar tänker jag som nästan jobbar som en bröllopskoordinator just nu.
   Det blivande brudparet kommer ut liksom äldsta dotterns familj. Jag bakar en paj på färska jordgubbar och får hjälp av två små flickor i köket. Vispar extra mycket grädde och kokar starkt kaffe. Tältet sätts upp och det lättar inombords lite grann. Försöker andas förbi min fixering vid vädret. Känner inte riktigt igen mig själv - å andra sidan har jag aldrig planerat för ett bröllop för ett barn tidigare. Jag är förlåten av mig själv och det blir som det blir. Det blir bra. Mitt eviga mantra.

Känns som jag bara skriver trista opoetiska inlägg i min  blogg nuförtiden. Ha överseende. Snart vänder det tänker jag. Även med skrivandet. Vad tror du?

måndag 22 maj 2017

S T R E S S

Ända sedan jag började jobba igen jag funderat på det här med stress. Negativ stress. Den som stressar och pressar och som får kroppen i beredskapsläge trots att det inte finns någon hotande fara. Flykt-mood. Kroppen beredd på en fight. Som inte kommer. Jag har tänkt på vad det gör med kroppen. Men också själen. Vad blir det kvar om man far runt som ett skal till slut? Nu menar jag inte att mina kollegor och chefer gör just det. Men jag ser ju hur tidspressade en del är. Vet inte hur medvetna alla är om sin egen del. Innan alla varningslampor blinkar. Och jag tänker på förlängningen. Om vi alla ska hålla på så där, hur kommer det då att sluta? Ja det ser vi ju redan egentligen och ALLA våra barn med sina respektive har varit och nosat på väggen. De är unga! Och de har väldigt olika personlighet. De har jobbat på väldigt olika arbetsplatser. Men en sak är gemensam. Stressen och pressen. Det tajta arbetsklimatet som gör att mer hela tiden ska hinnas på mindre tid och färre människor. Det urholkade livet. Och ja. Jag har ju mött så många i min egen verksamhet. Samtidigt hade jag lite svårt att dra ned på mitt eget tempo. Det är inte alltid lätt att stanna upp och backa när man har roligt. Men inget jobb, varken yoga eller annat jobb är värt det. Man måste se sig i sammanhanget och att man är försumbar och till och med utbytbar. Jag jobbar med en ung kille som härom dagen sa att han åker  buss till jobbet, "vi bor ganska billigt, vi har inga stora resplaner, vi vill helst vara hemma med vår baby. Jag är nöjd så och då behöver jag inte jobba heltid". Det är inte ofta man hör en ung person säga så. Men det var skönt att höra som motvikt mot mycket annat. Jag kan också känna att jag inte stressar, det blir övertydligt när människor varken kan fika eller äta lunch utan att svara i sin telefon eller skynda sig. Ojoj, vad jag inte vill in i det igen. Det är glasklart för mig själv.
Och nu har jag jobbat exakt två månader och har exakt en kvar. Och jag är mer än glad att jag tog det här jobbet. Av flera anledningar som jag skrivit om tidigare. Men jag är också glad för att jag ska sluta. Någon frågade mig härom dagen hur jag ställde mig till en förlängning. Svårt att svara för jag vill ju inte stanna. Och det handlar inte om någon annan än mig själv. Och att jag återigen har siktet inställt på att undervisa i yoga. Jag har blivit tillfrågad om att fortsätta på yogastudion jag haft lite yoga på några lördagar i vår. Och jag kör igång vecka 40-50 i höst, med en kväll i veckan. Känns lagom och väldigt roligt. Så får vi se vart det tar mig.
   Och som av en händelse har jag den här veckan fått några mail om sorgbearbetning. Det är som den där väven, den vävs när man inte funderar så mycket utan följer med. Om du förstår hur jag menar? När jag inte lägger någon stor vikt vid hur det blir. Faktiskt. Jag är trygg i mig. I att saker sker som ska ske. Hur "carpe diem-artat" och hånfullt det än kan låta. Jag följer med. Jag ägnar mig mer och mer åt min familj. Och de vänner som jag har nära. Det stora umgänget, alla fester lämnade vi för rätt länge sen. Och vänner har decimerats till att bli de där som är extra och som också ger. Och så yogan då. Jag har den och den har mig. Om jag undervisar eller inte är inte livsavgörande. Trots allt. Ett tag när jag precis hade öppnat min egna studio var jag som berusad av glädje över mitt egna ställe. Och allt jag gjorde där.  Hur jag aldrig ville att det skulle ta slut. Men jag valde ändå det efter fem år.

Mina vänner. Allt har sin tid. Verkligen. Och jag känner det tydligt i kroppen att efter midsommar, då väntar en annan tid. När jag slutar jobba igen :) Hur har du det med din stress? Är den bara positiv?

lördag 20 maj 2017

Utan timer och räknande av dagar

Det är med bävan och längtan jag ställer mig på mitt golv. Jag har sovit lite dåligt för grannen skrek lite yster och överförfriskad mitt i natten. Men det händer verkligen sällan så det kan jag ta. Men jag är ändå trött och lite tvekande inför att göra min yoga. Det här med att längta och ändå veta att vad som helst kan kännas i stunden. Nå. Jag kan ju inte vara utan den.
   Jag gör. Och allt finns där. Till och med mjukheten. Trots att det är lördag och Saturnus dag och inte den bästa dagen för yoga så följer jag mig själv sådär självklart. Jag slås också av att kroppen känner exakt när det är dags att gå framåt, när jag ska byta ben och gå framåt igen. Och jag är så glad att jag släppt timern. Kroppen känner. Varje gång jag kontrollmäter tiden så stämmer den. Så nu litar jag fullt ut på mig själv och vet att andra gör på andra sätt. Vet också att jag förespråkat att göra yogan whatsoever varje dag. Men jag har gått ifrån det också. Kanske är det en mognadsfråga? Kanske är jag där i det som Shandor beskriver som freelance. Att när grunden sitter då gör man det man ska utifrån dagsform, årstid och konstitution. Var man befinner sig helt enkelt i sitt liv. Och i sin kropp. Och jag vet att jag inte fuskat. Jag vet att jag gjort precis det som gagnat mig. Som den här gången inneburit något annat. Vilat och avhållit mig. Att kräva annat av sig själv får andra göra. Det är inte min väg. Inte nu längre. Och jag känner mig fri. Jag känner hela min kropp och mitt andetag fortplanta sig ner i både höfter, ben och anklar. Jag känner mina armar luta lita framåt och hur jag drar dem bakåt vid varje utandning. Varje andetag en egen evighet. Och om inte det här är yoga - då vet jag inte. Långt från att räkna dagar, minutrar, pass eller annat. Att räkna är också ett game från the mind, men ja, jag vet, man måste ha tagit sig förbi de första hindren och vidare in i den snitslade banan innan man ser det. Det brukar ta 7-10 år. Så på mitt sjuttonde år känner jag hur rätt jag är. Och hur lite allt annat spelar roll. Böjer min nacke extra länge och extra djupt när allt är klart.

Jag är precis där jag ska vara.