söndag 24 maj 2015

Hjältarna vi föddes till att vara

Så vann han då. Vår egen schlager-Måns. Med en låt som gick tvärs igenom den här eviga diskussionen om att man inte kan tävla i musik. Egentligen. Kan man tävla i någonting? Jag är ingen schlagernörd, det fanns en tid i mitt liv då jag till och med såg ner på den musiken, när jag var ung och det bara var rock som gällde.
   Tänkte inte skriva om Eurovision alls, tänkte bara på den fantastiska raden i den låten

We are the heroes in our time - but we' re dancing with the demons in our minds


Ja. Precis det är ju det vi gör. Hela tiden. På olika sätt. Men när vi kommer runt de där demonerna, som vi alla bär på. När vi kan hitta det som är vår egentliga styrka, så kommer vi att lysa. Allihopa. Vi kommer alla att vara hjältar i våra egna liv. Det är det som allt handlar om. Och när jag läser kommentaren från Hannis från mitt förra inlägg så känner jag det ännu tydligare. Hur vi kan inspirera varandra och hur vi kan släppa det där som fångar oss. OAVSETT hur det ser ut. Själv har jag när jag sammanfattar min egen kurs så här några veckor efteråt, insett att jag har brottats med identiteten av att vara skadad. Jag har aldrig tidigare insett det. Jag har heller aldrig tidigare insett hur synd jag har tyckt om mig själv. Handen på hjärtat, nog gör vi det lite då och då? Inte bara jag tror jag. Under yogakursen sa en god vän från London till mig - Here we are, playing with ourselves and in Nepal everything around them are destroyed.
   Jag vet. Jag vet. Jag vet. Man kan inte jämföra. Men man kan faktiskt få perspektiv. Proportioner. Och rannsaka sitt eget starka hjärta varför man gör det man gör. Om man vill vidare. Hur ser det ut då? Nej, det är ingen snitslad bana. Banan går genom hinder, den kommer alltid att göra det, det ser bara olika ut. Låt oss vara de hjältar vi är födda till att vara!

torsdag 21 maj 2015

Jag värmer mig

Jag tränar mig i att flytta min blick, att släppa vissa tankar, utan att fastna i dem. Jag gör minimalt av yogan, för hostan är förskräcklig, men jag gör. Jag är på jobbet, gör det jag ska, men åker sedan hem och tar lite av mitt stora flexsaldo för att vila. Jag kokar hett citron-infärgsvatten och dricker. Jag gläds åt solen som visat sig lite lite grann idag och att hela sommaren finns framför mig, även om jag är tröttsamt trött. Jag försöker allt jag orkar i att vända mitt perspektiv. Men inte utan ansträngning. Det är ingen konst att vara alert när man är frisk och får sova. Konsten kommer ju när det är rörigt, när man sover ryckigt och vaknar hela tiden. Konsten i att ändå släppa det som stör. Fokus på något annat. Jag menar inte att det försvinner av det, jag menar att mitt eget välbefinnande behöver boostas. Det är som det går en våg genom de sociala medier och bloggar jag följer, i att många är trötta och är sjuka. Jag brukar säga att jag inte bryr mig så mycket om vädret. Men det stämmer nog inte. Jag bryr mig, även om det inte är min huvudfråga. Men när det är kallt, för kallt, så länge så känns det som vi behöver få tina upp. Behöver få värme. Behöver få sol. Utan att klaga inser även jag att vädret styr mer än man tror. Men jag vill ändå känna att jag är herre på täppan i mitt eget liv. Men tankarna som snurrar. Känslan av tomhet finns där. Jag tittar på den. Jag fokuserar inte på den. Jag ser fram emot när den lämnar mig. För jag är ju intakt. Den här känslan kommer av något som flöt upp under yogakursen. Jag värmer mig med tankar på hur mycket jag ska svettas när jag är tillräckligt frisk för att träna hårt. Jag värmer mig med tankar på min egen yoga som ska få ta stor plats i sommar. Jag värmer mig med att hela juli är oplanerad och ändå ledig. Jag värmer mig med att vi faktiskt ändå har en liten resa inplanerad till Italien om några veckor. Men jag suger lite mer på den karamellen just nu. Jag ska inte skynda mig, jag ska stanna i det som är och ändå styra mitt fokus. Hur gör du?

tisdag 19 maj 2015

Jag ska träna!

Den yogakursen jag var på för två veckor sedan, den var tuff. Tuff mentalt. Tuff med ljud och annat som jag aldrig gjort förut i min yoga. Som krävde en annan koncentration. Men  främst var den tuff fysiskt. Så mycket att jag i början av veckan hängav mig åt fantasier om att jag skulle slippa. Att Emma Balnaves skulle gå förbi mig och ta mig åt sidan och säga - this is to much for you! Men nej. Det hände ju inte. Det gjorde ont i min höft, så mycket att jag grät de första dagarna. Så här i efterhand vet jag inte vad som var vad. Smärtan. Rädslan. Nåja. Efter halva veckan vände det. En yogavän från London som satt alldeles bakom mig sa att hon såg vändningen i mitt ansikte. Och sedan släppte smärtan. Och rädslan. Det var inte huvudpoängen för mig. Egentligen. Nu. För när jag tänker på att jag faktiskt orkade så mycket rent fysiskt så har en annan tanke börjat spira i mig. Vi tränade cirka 5 timmar om dagen. FEM TIMMAR. När jag såg mig i spegeln efteråt var jag rödblommig, svettig och såg frisk och glad ut. Kan det vara så att jag behöver träna hårdare fysiskt? Kan det vara så? Jag har varit styrd av mitt schema men också av kroppen som trasslat. Men kanske har jag  tagit för mycket hänsyn till det som gjort ont? Eller hur jag ska säga. För  det vände ju. Och i ärlighetens namn, man kan inte skada sig av att sitta i en squat. Även om det känns som höften ska gå av för mig. För man sitter ju bara där. "bara". Ni förstår säkert vad jag försöker säga.
   Nästa vecka har jag mina allra sista grupper. Ja det är vemodigt. Men det är också frihet för mig. Att jag kan bestämma andra saker för egen del. Vi diskuterade hemma igår och ja, vi känner båda att vi behöver träna mer fysiskt. Och jag är så lycklig att min yoga är så sammansatt. Den är både meditativ men också väldigt fysisk. Och krävande. Och ja, jag tror att jag behöver det. Bygga upp en fysisk styrka utöver de hinder jag haft och satt upp. Handen på hjärtat. Vågar knappt säga det. Men. Jag har inte haft ont i höften eller på höger sida sedan kursen. Det har inte hänt på många år. Så det fysiska var precis vad jag behövde. Tvärt emot vad jag trodde, tänkte och skapade andra önskningar kring.
   Läser hos Lotta om träningsmål och något sådant har jag inte. Mer än ett enda. Att träna. Att  faktiskt göra det fysiska som är tufft i min yoga. Att hitta det lekfulla utanför yogan och vara utomhus, hjula, stå på händer, lyfta tunga saker. Ja ni vet. Nina är ju en evig inspiration när det gäller rörelseglädje och att slippa gå till gymmet. För dit går jag nog inte. Jag ska hitta det hemma. Hos mig. I min kropp. Jag ska träna. Hejar du på mig? Nu när jag vågat skriva det?