
Alla kroppar är vackra. I alla kroppar bor en människa, som är värd att ses som den person den är. Jag känner mig religiös. Nä, inte riktigt så kanske som det låter, men jag är helhjärtat nöjd. Har varit med mina döttrar på Yasuragi i 2 dagar. Ett japanskt spa mitt i Sverige. I Stockholm. Bland klippor och tallar. Så vackert. Så rent för sinnet. Så enormt rogivande. Vi tvättar oss enligt den japanska badritualen. Vi sitter tysta på träpallar och använder oss av tvättlappar i tyg. Det är tyst. Varmt. Häller vatten på oss själva - om och om igen. Meditativt. Vackert. Alla dessa kvinnor. Alla kurvor. Alla kroppar som ser ut som just det de är - kvinnokroppar. Inte tyglade. Inte tuktade. Helt enkelt som vi ser ut. När vi är nakna och inte retuscherade. Det är vackert och det är sant. Vi behöver gå till badhuset oftare :) Se varandra. Inse att naket inte är något annat än just det. Vi talar med låga röster när vi ligger i det 40-gradiga vattnet utomhus. Tallarna gröna bredvid, rönnbären overkligt röda i diset från vattnet. Att gå runt i sin Yukata, alla ser likadana ut. Vi badar oss nöjda. Äter gott och sover tungt. Badar på morgonen. Provar på Chi gong och ser likheter med min yoga. Allt kring hur energierna väcks. Gör samma rörerelser som jag brukar. Märkligt. Men också spännande. Tiden är ingenting som Hans Alfredsson skrev. Och det är extra sant just nu. När vi åker hem känner vi alla tre att vi varit på en långresa. En resa som var 2 dagar i tid mätt men mycket längre på andra sätt. Jag bär med mig lugna naturliga kroppar i mina tankar.
Bilden är på Lizzie Miller, en modell som var "djärv" nog att visa sina kurvor i tidningen Glamour, USA; i slutet på sommaren. Javisst, den sålde slut, för vi är så svältfödda på att se bilder på hur de flesta av oss faktiskt ser ut. Själv har jag helt ändrat ideal, ju mer jag utövar min yoga, ju mindre viktig känns utsidan. Och när jag ser alla kvinnor som i ett badhus, hur de FAKTISKT ser ut, ja då känns det skönt.



