tisdag 3 mars 2015

Å andra sidan

Det är inte så kul att vara sjuk, att inte orka och längta efter rörelse. Å andra sidan. Det är ganska skönt att släppa taget om allt. Att finna sig i sin situation och låta allt flyta framåt som det ändå gör. Fast utan min inblandning. Jag sover när jag är trött, när ögonen faller ihop mitt på dagen så är det okay att bara luta sig bakåt och slumra. I soffan. I sängen. I fåtöljen. Jag äter när jag är hungrig. Men just nu är det lite som jag äter, mer som jag dricker i form av citronvatten, te, citronvatten och någon enstaka kopp kaffe. Längtar efter salt. Äter lite salta mandlar och jordnötter. Läser en hel del. Artiklar på nätet. Bloggar. Böcker. Så nej, jag kan inte klaga. Jag bara följer med. Och att vädret är sådär förvårtrist, det är liksom ett bonus. Ja jag tycker det. Jag har varken ork eller lust till något annat. Vi är sjuka båda två och jag vet inte när det hände senast, om det någonsin hänt tidigare, det är en ovan situation. Men vi har sällskap och vi pratar när vi har lust och ser på tv-serier och filmer när vi har lust. Och när vi tar vår morgonmandelgröt så börjar vi plötsligt tala om hur vi är. Hur vi verkligen är. Fungerar. Och hur mycket sådant kommer till ytan, när man bara är stilla och tar emot. Av vad som vill ut. Inifrån och bara ut.
   Jag har alltid hållit mig på mattan i mitt liv. Jag har otroligt sällan visat det som är hela jag. Inte för att jag är rädd för att visa mig, nej, jag är rädd för att skrämma bort människor. De flesta älskar min rakhet, att jag vågar säga saker, att jag står för saker. Men det är så länge det handlar om andra, inte om oss själva. Jag vet inte hur många som bett mig om sin ärliga mening och när jag gett dem den så har de försvunnit. Inte för att jag är ett orakel eller har alla rätta svar på hand. Nej för att jag helt enkelt blir obekväm för andra. Jag känner mig sällan helt hemma i mitt land, för människor är i regel tysta, vill inte "bråka" "avskyr konflikter" "det är ingen idé, det blir bara bråk om jag säger något" "nej jag älskar samförstånd". Vad nu det är. Det är kanske därför jag älskar att läsa deckare, se filmer med mycket intriger som just House of Cards. Spelet mellan människor. Eller vad man vill kalla det. Den sociala strukturen och hur vi gör. Vad som sker och vad som försiggår. Av varför människor handlar som de gör. Jag tror att vi drivs av olika bevekelsegrunder som handlar om vilka vi är rent personlighetsmässigt men också väldigt mycket av den bakgrund man har. Hur våra förhållanden har sett ut när vi växt upp. Vad som gjort oss till de vi är. Men också att vi kan gå vidare. Till att bli vår fulla potential. Jag brukade längta tills jag fick visa mig i min fulla potential. För jag har skrämt människor med min personlighet. Eller som de tester vi gjort på jobbet några gånger nu och där jag får samma svar varje gång. Att jag är en visionär. Att jag är en stigfinnare. Att jag är kreativ och strategisk på samma gång. Det låter väl fint? Men det har aldrig varit lätt. En av våra ledarskapskonsulter sa  - Med din personlighet Annika så blir det inte lätt i vårt samhälle, det är alltid lättare att ha den personligheten om man är man. Tack. För det har jag lärt mig för ganska länge sen. Att när man tar plats och har visioner, är rak eller tydlig med var man står, då blir de flesta tysta. Om man inte är en man.
   Och det är just den där tystnaden som är förgörande för mig. För när människor tystnar, i bloggvärlden, i kommentarerna eller i vardagen, då anklagar jag alltid mig själv. För att jag är för mycket. För att jag tar i så. För att jag kanske trycker undan andra. För att jag är så osvensk. För att jag tydligen inte låter andra prata. För att jag inte väntar in.
Jag blickar uppåt i Petra, klippstaden i öknen
  Men i våra samtal här hemma så landar jag i att jag måste också få finnas. Med hela mig. Och om jag någon gång skriver en obekväm kommentar hos dig eller dig. Eller säger något som du inte gillar. Säg det till mig. Ta en diskussion. Jag kan idag känna att man ska stryka varandra medhårs hela tiden, hålla med (eller också vara tyst) aldrig säga emot, aldrig fråga (för då kan någon känna sig ifrågasatt) utan bara vara mjuk och "trevlig". Finns det något tråkigare? Att vi inte kan mötas. Stötas och blötas.
   Kanske är det därför jag gillar mina yogalärare så oerhört mycket. För att de tar diskussionen. För att de visar på det som krävs. Som inte handlar om vad man gillar utan om vad man behöver. Får alla personlighetstyper vara med i din värld? Skräms du av de som öppnar munnen? Är det silence is golden som gäller för dig? Och nej. Självklart öppnar jag inte munnen eller skriver om allt jag läser som jag har tankar om. Nej jag pratar/skriver när det är något jag är personligt berörd av. Jag får en hel del mail där människor väljer att berätta sin historia för mig, för att de känner igen sig i mig. Som jag önskar att ni skrev i bloggen också. Inte så att hela er ryggsäck ska tömmas på mitt bord, men en kommentar då och då. För jag vet att jag inte är ensam om att vara den här som gillar att prata, skriva om det som inte alltid är det som är tillrättalagt eller genomgulligt. Kanske är det dags för mig att egentligen vara hela min fulla potential. På gott och ont. Att jag också får plats utan att vara rädd för att bli bortvald om någon tycker att jag är obekväm. Jag vill inte bara titta uppåt, jag vill gå uppåt. Jag vill bredda mina vingar, jag vill vara hela jag. Synlig. Är du i din fulla potential?

söndag 1 mars 2015

Kunde haft det sämre

Vaknade tidigt av en våldsam hostattack och sedan var det som jag blev sämre direkt. Orkade inte äta, orkade ingenting mer än ligga ner. Min man kom hem igår med en diagnostiserad lunginflammation så vi är lite möra här hemma. Bestämde mig trots allt för att åka in till jourcentralen, efter att ha pratat med en urgullig sjuksköterska.
   Jag har mitt i min influensa fått en kraftig bronchit. Det är bara att ta alla mediciner jag behöver nu. Inget att huttla med, ibland måste man. Jag fick inhalera Ventoline vilket gör mig oerhört darrig både i och på kroppen. Men jag behövde det. Hemma igen, ryggläge och har ställt in alla mina yogagrupper den här veckan, eftersom vi båda här hemma är sjuka. Läraren och vikarien. Men. Det som var märkligt i det hela var att alla mina prover var optimala. Allt var tipp topp förutom rosslet i bröstkorgen. Jag hade ingen feber. Jag hade normalt blodtryck. Syresatte mig optimalt. Högt blodvärde 148. Och ingen annanstans märks det i min kropp att jag är sjuk. Mer än i lungorna. Det är ganska märkligt sa min doktor. Det är ganska märkligt tycker jag själv. Min man jobbade hela dagen igår tills han åkte till doktorn som sa - lunginflammation! Hur har du kunnat jobba alls? Det är ganska märkligt. Tyckte doktorn. Tyckte min man. Kan det stavas yoga? Att vi är dåliga men ändå inte helt nere i botten. Eller är det ett önsketänkande kring alla effekter yogan har? Hursomhelst, vi är dåliga men vi kunde haft det sämre.
   Det går ingen nöd på mig och efter att jag hade tagit beslutet om att ställa in yogaklasserna så var det som jag andades ut. Igår bakade jag lchf-pizza, en pizzabotten gjord på ägg och ost, och det var lika gott att äta den kall med smör på, som en smörgås när jag kom hem och äntligen lyckades få i mig något. Jag kved en stund efter smågodis men lyckades övermanna mig själv, jag mår ju bara illa av det, och lät bli att köpa något.
   Det faller ett tätt snöblandat regn, det är isande kallt ute och jag varken kan eller ska gå ut. Jag finner mig i det. Lägger tillrätta filten och klickar fram ännu ett avsnitt i den sprillans nya säsongen av House of Cards. Jag kunde ha det sämre. Hoppas du mår bra och får en fin start på din vecka.

lördag 28 februari 2015

Näsandning

Jag är ju certifierad inom Medveten Andning. Rent konkret för mig själv innebär det att jag alltid andas via näsan, med stängd mun. Det är också något som kan provocera när man säger det, jag vet. Många säger att de har för trånga näsgångar, en del är beroende av nässpray och andra öppnar sin mun i vissa yogaövningar, som att gå bakåt. Ju mer du har munnen stängd, ju bättre är det. Jag gick en stillsam promenad i förrgår och gick inte längre än vad jag orkade med munnen stängd. Så fort jag vill öppna den så är det en indikation på något. Och som Anders Olsson, pionjären i Sverige inom Medveten Andning säger "if you don't use it - you loose it". Näsan skall användas. Helst hela tiden. När vi sover, när vi är vakna. Till och med när vi tränar och utsätter oss för hög puls och fysiskt krävande aktiviteter. Jag lånar en bit ur en artikel som Anders skrivit;
Försämrad andning vid täppt näsa
En täppt eller trång näsa är ofta ett tecken på att andningen inte är optimal. I näsan, under näsmusslorna, finns svällkroppar. I takt med att man förbättrar sin andning kommer de att minska i storlek, och näsan upplevs då som mindre trång. Även slemproduktionen kommer att minska. Svullna halsmandlar kan också minska i omfång. Halsmandlarna är en del av immunförsvaret och förstorade halsmandlar är ett tecken på att immunförsvaret har för stor arbetsbörda, bland annat på grund av munandning.

   Munandning är en av anledningarna till att näsan blir täppt eller trång. Den överandning som munandning ger upphov till ger brist på koldioxid. Kroppens sätt att göra näsan trängre genom ökad slemproduktion eller större svällkroppar skulle kunna tolkas som ett sätt att försöka förhindra utflöde av för mycket koldioxid. När vi börjar förbättra vår andning, andas genom näsan och bygga upp mer koldioxid i kroppen så kommer näsan automatiskt att bli mindre trång.
   Bikarbonat som jag skriver om då och då hjälper till att reglera din halt av koldioxid och syre, så att den blir optimal. Jag har läst om flera människor som tränat upp sin diafragma och därmed optimerat sitt andetag, som har sprungit marathon. Med tejpad mun. Det är så coolt. Dit vill jag. Inte springa marathon men att alltid alltid ha munnen stängd även om jag har hög puls. Att träna sin diafragma är enklast om du skaffar dig en Relaxator, ett litet hjälpmedel för att träna diafragman som du kan ställa in ett mostånd på. Och det gäller att det är just diafragman du hittar när du tränar. Någon sa att det var lite löjligt, att det inte fungerade när jag skrev om det sist, men kanske har man inte hittat sin diafragma, att det är den och inget annat som rör sig när du andas. Via relaxatorn. Man kan spetsa till det och även använda den när man tränar. Det är så coolt, för allt jag lärt mig inom Medveten Andning det stämmer så väl överens med det jag upplevt i yogan. Men nu har jag också fått de naturvetenskapliga förklaringarna.
   Det första jag känner av om jag har en infektion, det är att andningen försämras. Därför är jag extra uppmärksam på den. Och jag längtar tills jag är frisk och kan promenera långt igen och i rask takt utan att öppna munnen. Hur gör du? Klarar du av att ha munnen stängd. Om inte, kan du tänka dig att du kan optimera ditt andetag så att du slipper öppna munnen?

Jag har skrivit om det tidigare, hade till och med en blogg ett år som hette Annikas andetag, här kan du läsa några blogginlägg jag skrivit tidigare om just det här.