tisdag 22 juli 2014

Ta emot och släpper taget

Sover oroligt. Vaknar vid midnatt och vrider mig i sängen. Kroppen är öm och jag vill bara sova. Men är orolig för behandlingen. Efter några timmar somnar jag med en tanke i huvudet. Jag har två verktyg - mitt andetag och mina tankar. Det är vad jag styr över. Tidig morgon vräker regnet ner och det är befriande. Det blir tyst överallt. Vinden far och rasslar i palmerna. Snart är solen framme igen och fåglarna ropar.
   Jag är beslutsam men ynklig när jag går till min behandling. Och någonstans djupt inne i mig tar jag beslutet att härda ut, att ta emot det jag får. Helt enkelt ta emot den helande behandling som jag faktiskt får. Utan förbehåll. Släppa taget om smärtan. Tror att vi ofta hållit fast vid det som gjort ont, utan att vi förstår det. Mentalt, själsligt eller kroppsligt. Smärta som smärta. Och vi är olika, vissa fasar för vissa smärtor mer än andra. Jag är inte tålig fysiskt, men dagens behandling är helt annorlunda än den jag fick igår. Igår gjorde precis allt ont, det var en ny upplevelse för mig. Idag i min morgon så andas jag djupt, hela tiden har jag greppet om mitt andetag. Andas ut varje gång fötterna är på ett nytt ställe som ömmar. Tänker mina tankar: Jag har valt det här själv. Jag är stark. Jag klarar av det. Jag tar emot. Jag släpper taget om vad det än är som gör ont. Om och om igen. Och jag vet att jag är på en plats där alla är välvilliga. Jag vet att jag omfattas av bönerna på morgonen, sången innan behandlingen som kvinnorna sjunger framför kroppen, där jag uppfattar ord som yogi, shiva, guru, ashtanga, vishnu och brahma. De bugar inför mig när de har masserat färdigt. Vijays otroliga kunskap och det han både gör och förmedlar. Han säger att i början när människor grät under fotmassagen så grät han också. Men någonstans insåg han att för att klara av det måste han våga göra det som gör ont för andra. Det är inte enkelt att vara honom. När jag påminner mig om vad själva fotmassagen betyder så är jag tillfreds över att allt jag tagit emot i min morgon och jag hoppas att jag verkligen släppt taget.

Vijay's Foot Therapy is a powerful full body massage which has an impact on all tissues within the body. The therapist performs the massage with their feet, reaching the deepest layers of the body. The session concludes with a hand massage of the head and face. The treatment is based on the Marma and Nadi System (system of energy points and pathways). It benefits the flexibility of the body, relaxes the muscles, removes body waste and blockages, supplies the cells with Prana (life energy) and balances the Doshas. Vijay's Foot Therapy prepares the body for the more medically specific treatments that follow.

Imorgon blir det en annan behandling och jag vilar mig igenom dagen i skuggan. Jag har tagit emot.

måndag 21 juli 2014

Kapitulation

När jag ligger naken på magen och kvinnornas fötter är långt nere i min inoljade kropp så far tankarna. Och det är lite skönt. För när jag inte tänker känner jag alldeles för väl vad det är som sker. Det jag känner idag är nytt, det gör ont ända ner i benen. I skelettet. Som om det inte fanns någon plats att fly till. Jag gråter så det skvalar. Jag kvider när dr V trycker på min vänstra skinka, långt in i ischiasnerven. Jag till och med ber honom sluta. Bönar och ber. Det är smärtsamt. Vitt och hårt. Och så lättar det. Han masserar min sköldkörtel, min högra sida vid nyckelbenen och armen som jag inte fått upp på ryggen är plötsligt ända upp.  Handen mot nacken. Men det är hårt när det hårda släpper. Han säger att om han inte skulle vara så tuff vid högerarmen så skulle den bli fast i sin låsning och inom ett par år skulle jag inte kunna röra den. Jag vet intuitivt att han har rätt.
  Vi pratar om ålder. I en ung kropp känns det inte på samma vis. Vi pratar om skador och blockeringar. Han är klok. Vijay vet vad han gör. När jag sitter upp och hans fötter löper längs min ryggrad så strilar tårarna men han sjunger. Sjunger inifrån sitt hjärta till mitt. Jag tänker att jag inte står ut och så är det över. Jag är öm i hela kroppen. Men jag vet att det gör mig gott. VET.
   Möter ett svullet ansikte i spegeln. Äter lite frukost. Dricker kaffe. Det känns starkt. En hackspett sitter i en kokospalm bredvid och skyarna far över himlen. Det blåser en skön vind och palmerna rasslar, stora träd med blommor som jag inte vet vad de heter, böjer sig åt olika håll. En elefant låter arg på andra sidan, hörde honom igår också. De som jobbar med dem brukar tvätta elefanterna i floden. Tempelsången är låg. Jag vet att smärtan är ett minne. Jag tänker inte hänge mig åt den. Men vet samtidigt att smärta och rädsla är oerhört nära sammanflätade. Imorgon är en annan dag. Idag har jag kapitulerat, gråtit, hostat upp skräp och lämnat det.

söndag 20 juli 2014

På väg

Varit på väg ganska länge. Klockan är nästan fem på morgonen och vi har köat för att få lämna våra olika små kort vi fyllt i efter att vi landat. Kortkontroll. Passkontroll. Säkerhetskontroll. Det är fullt med folk. När vi kliver ut från terminalbyggnaden i Trivandrum får jag känslan av att jag är en filmstjärna, hela entrén myllrar av människor som spanar och letar efter den de ska möta. Precis alla tittar noga på varje människa som kliver ut. Det känns overkligt, det kokar runtom mig i folkhavet. På ett energiskt sätt. Skyltar, rop och återseenden. Och där står han, vår chaufför.
   Vi kör genom en vaknande stad. I Indien är alltid människor på väg, vilket klockslag man än är uppe vid så är människor på väg. I grupp. Ensamma. Vandrande med kassar eller små knyten. Hundar som smiter runt och skräpet som eldas. Luften är varm +27 grader klockan fem, och det är fuktigt. Mitt hår får en slags volym och vågor jag aldrig har hemma. Till och med nu när det är kort. Det luktar lite rökigt som det gör på morgnarna här och jag känner mig fullkomligt hemma. På 10 år har jag varit här 7 gånger. Min del av Indien är Kerala och Goa. Men jag längtar efter att någon gång få resa till Varanasi och den östra sidan. Kanske norrut.
   Vi sover en stund, äter fruktsallad och dricker färsk ananasjuice, från frukter här på stället. Det smakar inte som frukten hemma. Den är inte besprutad. Den är GOD. Allt smakar mer här. Helt enkelt.
    Och så är det dags för behandlingen. Jag hade glömt. Glömt hur intensivt ont det kan göra när kvinnornas obevekliga fötter hittar djupt ner i mina vävnader. Sedan kommer doktor Vijay, han tar det hela till nästa nivå kan man säga. Han hittar allt direkt i kroppen, just nu är det min högra arm och skuldra. Masserar in i armhålan och det är precis så obehagligt som det låter. Just då. Efteråt är min arm mycket rörligare, kommer längre och ja, han vet ju precis vad han gör helt enkelt. Det är bara huvudet som går på högvarv. Allt jag hinner tänka. Allt jag försöker släppa. När någon är djupt nere i det som gör ont så är det just det som är det svåra. Att släppa. Inte spänna. Bara låta det ha sin gång. I min egen väg i att vara på väg så är det precis här jag ska vara nu. Inte skönt. Men det är så välgörande för hela mig. Allt har redan börjat.

fredag 18 juli 2014

Det är dags nu

Imorgon bitti börjar den långa resan till Indien. För tre år sedan var jag på Treatmenthouse för min första del i min pancha karma, min yogiska rening och behandling hos Vaidya Vijay. När jag reste hem var hans avskedsord att jag behövde komma tillbaka två gånger. Det var mycket i min kropp som inte var bra, alltifrån mina disker i ryggen till min förstorade sköldkörtel när jag kom dit. Då, kunde jag inte föreställa mig att jag skulle orka resa tillbaka. Men förra året i januari var jag och min man där och då var allt helt annorlunda. Från behandlingen till hur jag mådde inombords. Och imorgon reser jag med min dotter och jag kan inte vänta tills vi kommer dit. Till oasen i den lilla byn. Till floden som flyter nedanför lätt skuggad av bananträd och papayaträd. Få träffa alla som jobbar där och då framför allt min doktor Vijay. En glad och oerhört kunnig person. Enkel och djup. Ni vet, de där kloka människorna som har all erfarenhet och kunskap men som aldrig skyltar med den, den förmedlas ändå hela tiden. Och jag är så nyfiken på hur det ska bli. För även om jag varit där tidigare så är det platser inombords som är nya varje gång. Rent fysiskt. Rent själsligt. Och det går liksom inte att beskriva, allt går inte att sätta ord på. Gott så. Jag tar med mig datorn. Och jag kommer att skriva därifrån. Hur ofta vet jag inte, hoppas ni hänger med. Tills vi hörs önskar jag allt gott till er, sköna dagar och rörelser.

onsdag 16 juli 2014

Jag är en vandrare

Jag älskar att promenera. Jag är en vandrare. Ingen löpare. Så skönt att landa i det i sig själv. Jag läser en spännande bok om träning just nu Träna för livet med undertiteln Hur du ökar din uthållighet, fettförbränning och livskvalitet av Philip Maffetone. Hans efternamn har givit namn åt en egen metod. Förordet är skrivet av Mark Allen, sexfaldig vinnare av VM i Ironman Triathlon. Det är tungt. Maffetone skiljer distinkt på hälsa och kondition. Den där lilla skillnaden som många verkar hoppa över. Som exempel tar han upp dessa  maratonlöpare som har konditionen att springa långt, men inte hälsan. För det är inte samma. Men som vi lätt förväxlar det. Det förklarar också alla dessa kollapser man kan se under långa lopp. Folk som helt enkelt springer sönder sig. På olika sätt. Och ni som löptränar, jag är inte ute efter er, jag känner att jag måste skriva det. Men det jag är ute efter är hälsosam träning. Att det inte behöver vara så hårt och tufft. Att man blir stark på en mängd olika sätt. Min styrka ligger i yogan, helt klart. Fysiskt, mentalt och själsligt. Men jag vill röra på mig vardagsmässigt. Och vara ute. Och att gå, det är också meditativt. Det måste inte gå fort. Det är så mycket i resten av min tillvaro som är snabbt många gånger. Att gå är rätt takt för mig helt enkelt.


Hans rekommendation är långpromenader. Vill man träna mer går man längre och fler gånger i veckan. Men för en vanlig människa som inte tränar inför något specifikt är långpromenader, dvs aerobisk träning optimalt. Han delar in träningen i anaerobisk respektive aerobisk. Och det hörs på namnet var skillnaden ligger. Han är så sansad och balanserad och med en bakgrund som utövare av komplementär idrottsmedicin och kiropraktik i mer än 25 år och bred bakgrund inom biokemi och idrottsfysiologi har han bidragit till en metod som går att använda på nybörjare upp till elitnivå.  Och självklart kan man börja jogga och springa när man är i fas, i hälsosam träning.
  
Men för mig som närmar mig 60 och där jag vill ut och samtidigt få lite kondition så är promenader det optimala. Det skonsamma sättet att förflytta sig. Jag hinner med. Jag skulle kunna gå lika långt igen när jag kommer hem, det är också ett av Maffetones mantra, du ska orka göra om allt igen när du är klar. Jag har promenerat de här senaste två veckorna, en timme om dagen och jag njuter. Fullt ut. Börjar längta till fjällen, för länge sedan innan barnen gjorde vi många fjällvandringar. Sov i små stugor. Men med barnen blev det kortare varianter och sedan försvann vandringarna. Men promenaderna är min kopp te helt enkelt. Så skönt att läsa den boken. Älskar att få teori bakom mitt välbefinnande helt enkelt.

söndag 13 juli 2014

Som en bortglömd vän

När min yogaundervisning tog sitt sommaruppehåll vände jag blicken mot mig själv helt och fullt. Och jag har yogat två gånger om dagen, enträget med de rörelser och asanas jag har. Jag har också lagt till min sound sadhana, som jag inte gör samtidigt, men med en liten paus däremellan. Yogan känns ny men är så välbekant, det är som en bortglömd vän nästintill. Jag har haft mitt fokus på mycket annat, på andra och jag har längtat till min egna träning. Men jag är trött. Kroppen är stel. Nästan ovillig. Just nu är det sinnet som vill yoga mer än kroppen. Så jag tar det varsamt. Lite ovant är det också att sova lite längre som jag gjort sista veckan sedan jag började min semester. Det är som hela systemet är inställt på andra klockslag. Jag har vaknat vid 5 men somnat om. Varit för trött och det har helt enkelt varit ljuvligt att just få somna om, även om jag kan bli lite seg när jag vaknar några timmar senare. Det är ändå inte sent, men inte riktigt mina tider. Och samtidigt är det underbart att få slippa vara styrd av klockan.
   I morse var andetaget med mig fullt ut. Djupt och nästintill ljudlöst, som ett dovt muller vid halsgropen och det känns som min uddiyana bandha kan vara indragen hur länge som helst. Älskar det tillståndet. Men kroppen är en annan historia. Jag vet faktiskt inte när jag var så stel senast. Det är mycket som har ett motstånd. Ingen ledsamhet, ingen irritation. Bara stelt.
   Det regnar och blåser om vartannat och det är kravlöst, skönt väder. Vi tar en lång kvällspromenad. Går ner genom skogen till sjön och känner på vattnet. Ljummet. Silkeslent. Vi har inga badkläder eller handdukar men vad gör det? Vi badar ändå. Och att simma naken är så fritt på något vis. Vi hör röster från bryggor längre bort men på vår lilla brygga är det bara vi. Det kommer en starkare vind som böjer alla näckrosbladen åt ett håll, har aldrig sett det tidigare. Över sjön jagar två tärnor varandra och en svan syns längre bort mot säteriet. Och jag älskar den platsen. Jag älskar att känna sjövattnets lenhet omsluta mig. Sakta torkar vi på bryggan. Kan inte låta bli att göra en solhälsning mitt i min nakenhet, trots att solen är gömd bakom jagande moln. Kommer plötsligt ihåg en lång sittande serie av hand- och armrörelser som jag gjort för länge sen; budaka mudra. Jag vet inte om jag kommer ihåg allt för plötsligt börjar jag tänka på vad som kommer efter vad och då är jag förlorad. Saknar plötsligt de rörelserna. Som en bortglömd vän.
   Vi går sakta hemåt. Det är ljust. Vi är lediga och det börjar sjunka in i oss. Första veckan har jag varit så trött, så trött. Jag är det fortfarande men det är också skönt att ta emot det trötta i sig, låta det få ebba ut. Allt får plats.

lördag 12 juli 2014

Fick ett mail (igen)

Jag fick ett mail i morse som fick mig att gråta lite, kände hårstråna på mina armar resa sig i givakt. Alla mina tvivel, alla mina svårigheter och trassel som jag tog mig igenom när jag bestämde mig för att löpa linan ut och ge ut boken, var värt det när jag får ord och tankar på det här sättet från någon som läst. Jag delar det i mailet som inte går att härleda till vem som skrivit det, det är ingen som synts i bloggen någonsin. Men ändå. Och jag vet att den här stundtals ensamma, vingliga stigen är rätt för mig. Jag vet att vi delar mer än vad som skiljer oss åt. Oavsett stil. Y O  G A
 
Annika, Jag har läst din bok. Tack! Vi möter oss själva och våra liv utifrån olika yogatraditioner du och jag men jag kände igen så mycket av det du beskrev. Hörde min egen röst, det inre samtal jag fört med mig själv, de ord jag använt då jag försökt beskriva mina upplevelser för andra. Dina ord blev som en "vän" som bekräftar att det jag upplevt/upplever i och med yogan är "på riktigt", äkta, och att det faktiskt sker och inte är ett tecken på att jag blivit "knäpp". Yogan som leder oss in i och igenom det vi behöver och att vägarna till läkning kommer till oss på olika sätt. För mig blev en plötslig förlust i kombination med daglig yoga ett omvälvande reningsbad; det var som att livet sprutade mig ren på insidan, och i alla själsliga vrår med en högtryckstvätt och det svåra i förlusten fann jag plötsligt vara en gåva. I ditt avsnitt "Feng shui i själen" satte du med dina ord ord på en av mina upplevelser. Annika - tack för att du satt ord på din resa och delat med dig, tack för det fina samtalet. Jag böjer mig. Sat Nam!

Och jag böjer mig för att ni läser, för att ni skriver till mig, här men också alla dessa mail och sms som jag får. Mest av allt böjer jag mig för själva yogan. Ha en alldeles underbar varm sommarhelg!