måndag 29 september 2014

Glad men ändå bestört inför bristen på respekt

Vi kör in på gården och det är sådär underbart att komma hem. Jag har huvudet men framför allt själen fylld av min kurs med yoga, dans och sång. Det lever förhoppningsvis i mig när vardagen tar vid. Jag ska göra allt för att behålla det så. Jag ska också vara än mer varsam eftersom jag verkligen vet att små rörelser ger stor effekt i slutänden. Fylld av glädje men också stor respekt över den kunskap mina lärare har och förmedlar. Saker som kommer till ytan och som gör att jag får glimtar av vad jag inte förstått tidigare. Tacksam för deras resande sedan 17 (!) år runt jorden.
   Nymånen letar sig fram på himlen och när skymningen djupnar så har jag packat upp, vattnat blommorna och hunnit andas min luft. Min syrerika på-landet-luft. Kollar mailen, läser ifatt på några bloggar.Kikar in hos en före detta vän, som jag kanske läser hos en gång i månaden, för att hon har ändrat sin livsstil radikalt och det är kul ibland att se hur det går. Men läser till min bestörtning detta:

"Den första yogalärare jag mötte var väldigt noga med att allt skulle vara perfekt. Jag vet att många ÄLSKADE henne. Jag hade till och med vänner som blev förälskade i henne. Men. Jag tycker hon och den yoga hon representerar var och är ganska trist faktiskt. Utan tillit till sina elever att själva ta ansvar. Det handlade mycket om sätta gränser och ge mandat. Att hon till exempel "förbjöd" sina elever att stå på huvudet. Eftersom huvudstående bara var för mycket erfarna yoginis. Hon hade glömt hur det var att vara barn. Att våga leka. När jag kom till xxx så var yogan en helt annan. Här var kylan utbytt mot värme och svårmodet var utbytt mot ett lekfullt allvar. Här var yogan inkluderande. Inte exkluderande. Alla borde få yoga på xxx. Här blev jag förälskad. Men inte i min lärare, utan i yogan."

Nu förhåller det sig så att den här tjejen och jag började på samma yoga samtidigt när den var ny i stan, för 14 år sedan. Sedan slutade hon efter några gånger för att hon var gravid. Hon yogade sedan ALDRIG mer för den läraren. Eller gjorde den stilen. Min yoga, som här kallas tråkig... Det vi började med då var så långt ifrån huvudstående man kunde komma, vi hade stora problem bara av att sitta med korslagda ben och rak rygg. Ben och fötter somnade och vi kunde knappt stå på fötterna efteråt. Ni vet, när man är nybörjare och allt är svårt. Vi diskuterade ALDRIG huvudstående så länge min f d vän var med. När detta sedan kom upp i form av frågor så berättade vår lärare om personer hon mött som hade skadat sig i detta och hon var därför restriktiv. Men vem behöver stå på huvudet när man inte ens kan stå på fötterna?? I samma veva gick en av våra döttrars vän och testade någon slags "yoga". Den vännen var gymnast och skulle testa huvudstående. Hon bröt nästan nacken. Nej, det är ingen skrämseltext, det är helt sant. Hon fick nackkrage, smärtstillande och blev "bara" svullen i nacken. Och ja, jag vet, barn leker och vi stod på huvudet i skolgymnastiken när jag gick på högstadiet. Men ändå. Varsamhet är att föredra i min värld. Och ja. Respekt också för den som undervisar, det är liksom vitsen med yogan. Respekt för andra, inte bara för sig själv. Att man kan döma ut en yogalärare efter några gånger är för mig svårt att förstå. Därför skriver jag detta. Jag vill stå för den läraren, för alla lärare. Även om jag inte yoga för henne längre, hon flyttade från stan, har jag ändå lärt mig väldigt mycket av henne. Det har jag gjort av alla lärare jag mött och alla är värda respekt i min värld. Jag mår dåligt över den här typen av blogginlägg. Var finns respekten för själva yogan? För lärarna? Är det trist att inte låta eleverna själva bestämma vad de ska göra? Eller handlar det om kunskap, erfarenhet och att man är rädd om andra? Vem vet vad man behöver när man börjar med en andlig disciplin?

När vi bilade upp och ned till Österrike på kursen så lyssnade vi på en del vinter- och sommarpratare. En som verkligen fastnade inom mig var Christian Falk. Har du missat honom så rekommenderar jag honom av hela mitt hjärta. Sann, rak, ärlig och med en svärta som han formulerade elegant så vi bara fortsatte lyssna. Bland annat pratade han om musikstilar. Om olika stilar och hur han tyckte att man behövde närma sig olika sätt att uttrycka sin musik på med respekt. Man stövlar inte bara på utan man tassar in, lyssnar, känner in och kanske testar. Exakt så känner jag för yogan. Och dess olika stilar. Och dess olika lärare. Och att utöva yoga är framför allt att ha respekt för sig själv och för andra. Och kanske inse att andra kan saker man inte själv kan, även om det triggar en del i oss av känslor och ego.

Det kändes som luften gick ur mig när jag läste den här bloggen. Som om allt svärtas ner. Som om allt ska vara KUL och fyllt av snabba kickar. Som om inte kunskapen är värd något. Jag ska verkligen sluta läsa en del bloggar. Funderar starkt på att sluta blogga själv, känns som mycket ska vara coolt och jag kan väl själv. Konstig hemkomst.

lördag 27 september 2014

Om man tänker

Om man tänker på kroppen som en form, ett kärl för energi då blir seendet på utsidan helt annorlunda. Om man tänker att man har förbindelser i kroppen mellan olika delar som korresponderar på olika sätt, då blir utsidan inte viktig. Om man tänker på flexibilitet så blir det helt irrelevant för det som skall ske inuti. Om man tänker på alla dessa bilder som skall illustrera yogan så vet man inget om hur personerna tagit sig in i positionen. Ja man kan se om de står snett, fel eller lutar åt något håll. Men man kan inte se var energin går förlorad i just den stunden. Man kan inte se på utsidan alltid vad som pågår på insidan. Man kan inte heller veta när obalanserna eller hindren manifesteras. Om man tänker på att man vill ha en frisk kropp hela vägen tills man dör, då blir olika positioner helt irrelevant för hälsan. Om man inte fått  just den asanan för något speciellt, av sin lärare. Om man inte fått just punkten adi pati uppe på huvudet som behöver stimuleras. Åh. Jag står inte ut med en bild till som skall illustrera yoga och där man står på huvudet. Om man tänker.

fredag 26 september 2014

Där jag är

Yoga - the way to return to the source. Meningen som min lärare återkom till flera gånger under gårddagens lektion. Åh det är tungt. Åh det är lätt. En del visdom landar, små korn, en hel del flyger över mitt huvud. Men vem har bråttom? Att känna kan ta tid. Att hitta tillbaka in kan ta tid. Vem är jag att försöka skynda mig? Finns inte längre i mig. Jag är där jag är. Tar mig vidare. Vem bryr sig om det tar ett år, två år, fem år eller tio år? Jag har ju tiden nu. Jag använder den.
   Vaknar före klockan, det duggregnar ute och Wien visar sitt höstansikte. Jag har inget emot det. Morgonens lektion är tuff. Stillsamt tuff. Ni vet när det känns som allt ska gå av? Eller det kanske ni inte vet? Jag vet. Tårna står rakt upp efter våra långa inledning av samasuchi. Vår uppvärmning värmer mig så att det rinner om mig. Jag som aldrig svettas. Men det är överskottsvätska i vävnaderna. Och att bara stå med lätt böjda ben en längre stund kan få vem som helst att ge upp något. Och det gör jag. Tänker på alla "yogabilder" jag sett flimra förbi på nätet i alla möjliga forum. Balanser av olika slag. Men det här - det här - det är något som är totalt annorlunda. Något som får oss att ge upp något för att få något. Något som ser simpelt ut men som kräver all koncentration. Stå still. Låt låren brinna upp. Släpp allt när du sakta tar dig ner till olik squats. Så börjar dansen, Nrttha Sadhana. Svårt. Hårt. Mjukt. Vackert. Jag mår illa. Indien finns i mitt system, så mycket att jag måste gå ut och kräkas lite mitt under vår träning. Men mår bättre efteråt. Jag vet att jag inte ska pusha mig själv på något sätt och jag gör inte det. Måste jag sätta mig för illamåendet och yrseln, då gör jag det. Men inte än. Till kvällen har vi en annan lektion. Vi jobbar med känslan och försöker återvända till källan. Yoga.

torsdag 25 september 2014

Teknikfientlig

Det här med min teknikfientlighet. Jag har varit emot all teknik varje gång något nytt har kommit.  Jag var emot CD-spelare, telefonsvarare, sladdlös telefon, mobiltelefon osv. Det är crazy och ni hör ju hur gammal jag är :) Jag har stoltserat med det. Jag har känt mig klar över var jag står. Men det märkliga är att när jag väl sedan börjar använda tekniken, då blir jag fast. Därför har jag också medvetet valt bort vissa delar i sociala medier för att inte fastna. Jag twittrar inte och jag har inte varit på Instagram, mer än att jag registrerade mig en gång. Jag är trög, jag vet! För jag gillar ju bilder, jag har alltid fotograferat, växte upp med en fotograferande pappa som hade ett mörkrum i en av våra garderober, sedan köpte jag min första systemkamera när jag flyttade hemifrån. Framkallade mängder av bilder och älskar fortfarande svartvitt. Gifte mig med en fotograf och då flöt mina bilder undan. Jag tog mest familjebilder, jul och födelsedagar. Men gjorde många album till ungarna. Som en hobby. Och med min smarta telefon har jag tagit mängder med bilder, som en slags dagbok och nu inser jag att Instagram egentligen är mitt forum :) Men jag är ju nybörjare i den kanalen. Så jag frågar dig - hur gör du? Skriver du på svenska eller engelska? Uppdaterar du varje dag? Det här med hashtaggar, skapar du egna eller använder du andra? Och nej. Jag kommer inte att lägga ut bilder på när jag yogar varje dag, det finns inte på världskartan. Men någon gång då och då, samtidigt vill jag spegla resten av tillvaron. När jag traskar runt där inne ser jag alla varianter förstås. Men om du har lust att dela, hur gör du?

tisdag 23 september 2014

Bitterljuvt seende

Kör från Prag mitt på dagen. Trafiken är tät. Vägbyggena många. Men det tar bara några timmar så är vi framme. Det känns så hemtamt och det är inte länge sedan vi var här. I samma lägenhet. På yogakurs. Vår kurs börjar först på torsdag kväll med en lektion, en föreläsning av Zhander. Men idag har vi fotograferat dem i studion där vi yogar. Och det är ett stort privilegium att få se dem yoga så här. Vi är fyra människor i rummet. Min man fotografen, Emma, Zhander och jag. Och vi har gjort det här några gånger och det är faktiskt 10 år sedan min man fotograferade dem för första gången. Det är klart att de har hittat den där energin mellan sig. Den som yogar och den som fotograferar. Många säger att det är klart att mannen tar så bra bilder eftersom han också yogar. För dem. Men det är inte hela sanningen. Det krävs något mer. Det krävs ett oerhört tränat öga. Och min man har det. Från olika situationer och saker han gjort i sitt liv. Zhander pratar om att ögonen behöver ta in formen, the shape, för att kroppen ska förstå. Och jag lyssnar på honom. Framför allt så tittar jag. Jag ser asanas. Men jag ser också energin. Den som får deras kroppar att röra sig så att det ser ut att vara utan ansträngning Så oerhört komplexa rörelser och positioner som liksom flyter i varandra. Det är inte många som sett dem så här. Så länge. Jag sitter andaktsfullt och tar in. Rättar till en lampa eller flyttar på en sladd om det behövs. Annars får jag en lektion i att se. Och jag är helt slut efteråt. Jag som bara suttit med mina sinnen och försökt dra in bortom tanken. Inte ansträngt mig att se men ändå sett. Ni vet, när den ordlösa kunskapen och glimtarna lyser upp inombords. Efteråt, när vi baxat bort all utrustning, låst och tagit bilen hem till vårt kvarter och druckit kaffe, då är jag groggy. Av seendet. Och ja, lite trötthet också, vi har färdats långt och vi gick upp klockan fem. Men ändå. Bitterljuvt seende, jag ser saker jag häpnar inför och böjer mig inuti. Men jag ser också saker jag inte kommer att utföra. Och nej. Det är inte det viktiga, jag vet. Och ändå kan en klang av något, en sällsam ton av saknad leta sig in i mig när jag glimtvis tar in yogan jag sett som ser ut att ha skett helt utan ansträngning. Även om jag vet hur många år det tagit dem för att lära sig vissa delar. Så finns ett glapp, ett vemod av att sakna det jag inte har eller får. I det här livet. Och ändå. Tacksam för att jag fått se det. All har två sidor. Alltid. Bitterljuvt seende.

Den här gången är det jag som fotograferat själva fotografen

söndag 21 september 2014

På väg

 Inte varit aktiv här på några dagar och det har sin förklaring. Jag är på resa igen. Allt planerades för ett år sedan. Min sista behandlingsresa till Indien. Vår yogakurs i början av september i Wien. Men också den här resan. Och ja, jag var lite trött när jag skulle packa väskan eftersom jag hunnit med två resor i jobbet också.  Ibland blir det så och man väljer inte alltid allting. Och jag vill inte på något sätt låta bortskämd över saker jag valt och som jag får göra. Men ändå. Kom hem i torsdags kväll efter min yogalektion. Vi åt lite. Packade. Och sov tidigt. Vaknade tidigt i fredags morse och när vi satt i glasverandan och drack vårt morgonkaffe så gled jublet fram. Glädjen. Att jag ska få yoga igen i Wien. Tröttheten flöt bort och vi körde söderut. Glad helt enkelt.
Forspaddlaren på väg på sitt sättt
   Nu är vi i Prag och min man som är forspaddlare och även instruktör han är i sitt Mecka. Själv sitter jag på flodkanten, dricker en ramlösa och läser boken om Zlatan, som jag till min förvåning blir helt tagen av. Hans historia. Och jag känner att de där sevärdheterna som jag förr sprang runt på förr, som jag på någon slags inre checklista bockade av, de intresserar mig inte längre. Jag vågade liksom inte låta bli, om ni förstår?
   Igår kväll när vi tagit en promenad till kvarterskrogen som har så god mat här så slogs jag av hur mycket som jag lämnat. Nästintill vemodig. Lämnat saker. Lämnat platser. Lämnat människor. Och allt för att annat har tagit plats. Som det verkliga jaget vill ha. Inte den sociala konstruktionen som delvis var jag, om ni förstår hur jag menar? Det finns inget fel med något, absolut inte fel att vilja titta på historiska byggnader eller annat som man gillar, men när det inte är sprunget ur en verklig längtan eller intresse, då blir det fel. Samma med saker hemma. Jag har alltid gillat inredning, men nu är det som jag är mätt.
   Samma är det med människor. Man växer åt olika håll och när man inte delar grunden eller längtan efter det genuina, så blir det inte lika viktigt att hålla fast vid varandra. Jag vet flera personer som har varandra sedan lågstadiet och inte riktigt vågar släppa taget. Som om man inte ändrats miljoner gånger sedan dess. Som om man inte skulle våga vara precis den man är när man är vuxen. Som om det vore farligt att lämna. För mig har det varit så, jag pratar ur egen erfarenhet. Har nästintill samlat på människor. Tills jag vågade låta bli. Och ja, det är lite vemodigt. Och ja, det blir lite tomt. En stund. Men sedan kliver andra in. Vi har umgåtts i många olika grupperingar eller vad man ska kalla det. Men efter skilsmässor och annat trassel har en del försvunnit. Andra blivit viktigare. Men för mig är det viktigaste att jag vågar vara sann mot mig själv. Utan att trampa på någon, naturligtvis. Men det är inte alltid bekvämt. Inte alltid begripligt för andra, de val man gör.
   Så efter den långa inledningen vill jag säga att jag är glad men lite vemodig över att jag släppt så mycket barlast. Vem vet vad som kommer sedan, vad jag fylls av. Och jag är glad trots allt att vi är på väg igen, bilandes ned genom ett sensomrigt Europa, på väg till nästa kurs. Och att huset är omhändertaget och bebott där hemma, känns som en bonus. Jag är på väg, på flera plan.
 Så ser jag den här bilden på Sanna Ehdins logg på FB och slås av att det är ju precis det här jag örsöker säga :) Men med lite fler ord. Jag är mig själv nu, mer än någonsin och det är klart att det känns när man förändras, konstigt vore väl annars. Ha en fin helg mina vänner!

onsdag 17 september 2014

Lärare och elev. Det urgamla sättet att yoga.

När jag tvivlar. Då ska jag läsa en rad ur ett mail jag fick igår kväll:

Fantastisk yoga i kväll! Grät lika mycket som jag hade svettats när jag cyklade hem. Tack!

Och jag skulle kunna göra listan lång av alla mail, sms och samtal jag får. Men jag stannar där. För det är inte för att lyfta  mig jag skriver det här. Det är för att lyfta yogan. Yogan. Med stor bokstav. Men framför allt är det för att lyfta dialogen. Tvåvägskommunikationen. Den där som sker mellan människor IRL. De där mötena som helt försvinner när du yogar till en inspelad röst eller en skärm. Envägskommunikationen som hyllas hela tiden. Varför? När man missar det som är det extra. När någon SER. Någon som korrigerar eller faktiskt visar på rena fel man kan göra och som gör illa ens kropp i det långa loppet. Ser ibland hårresande bildexempel i bloggar och på andra ställen hur människor "gör yoga". Ser en människa stå på huvudet och sedan luta sina ben bakåt mot en väg. Bakåt! och ja, tror ni att den människan har problem med ryggen sedan? Självklart om du frågar mig. Och ja så blev det, ryggproblemen gjorde entré hos den personen. Listan skulle bli lååång om jag skulle skriva om allt jag ser där  människor gör saker som inte gagnar deras kroppar. Det föder bara ett ego. Egots eget intrikata spel. Ställ dig själv frågan - varför ska jag göra det här? Varför? Och svaret du får måste vara att det är något som gagnar dig. I det långa loppet. Hur ska du våga utmana dig själv med något som är mer än gymnastik om du inte har en guide? Jag fattar inte hur människor tänker. Eller är det vår tidsanda? Du kan allt själv redan? Egentligen?
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Var varsam med dig själv. Och när tvivlet gör entré hos mig, som det gör då och då, då ska jag påminna mig om varför jag gör det här. Att jag står där vecka efter vecka i mina grupper och manar till varsamhet men samtidigt att våga möta det som utmanar inombords och ibland i kroppen. Men vi behöver en guide. Jag är mer säker än någonsin på det. Eller vill vi alla vara anonyma och kolla på ett klipp där någon annan yogar och sedan tror vi att vi gör samma sak och slipper utsätta oss för en lärares ögon? Ja jag vet. Det finns inte alltid lärare där man är. Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Då får man kanske ta sig till en lärare lite längre bort. En helgkurs. En endagskurs. En individuell lektion någonstans. Det går att hitta lösningar om man verkligen vill. Så ser jag det. Självklart kan man titta på filmer och inspireras. Men inte att yoga till! Jag står fast vi det. Och när jag tvivlar och känner mig ensam ska jag påminna mig om det som mina elever säger till mig. Eller vad jag själv känner och säger till mina lärare. Olika dimensioner i det, självklart, men ändå möten.
   Sedan måste man inte träffa sin vägvisare varje vecka men åtminstone någon gång per år behöver man få vara elev. Det är också ett sätt att hålla sig på stigen och inte trampa i diket. Ett sätt att inse att allt finns att lära och att man behöver någon som kan mer än vad man kan själv. Inte bara jag som tittar på någon. All skillnad i världen att böja nacken och våga ta emot oavsett hur det ser ut som jag får att förvalta. Hur ska man annars växa?

Och kanske tycker du att jag upprepar mig? Kanske tycker du att jag tar stora ord i min mun? Kanske provocerar jag dig? Jag kan bara säga att detta urholkade begrepp yoga som snart betyder allt och ingenting, faktiskt har en substans, ett lärande och en dimension utöver. Som börjar med en lärare och en elev. Som möts i verkligheten. Det urgamla sättet att lära sig.