tisdag 16 september 2014

Frid efter baksmällan

Vaknar med en slags grå baksmälla efter riksdagsvalet. Samtidigt ger det också möjligheter till nya lösningar, kanske tänka över blockgränserna. Och jag lyssnar på Soran Ismail när han pratar om all rädsla han mött i landet, att alla inte är rasister som röstat på ett rasistiskt parti som SD. Många är trötta, besvikna och vill ha förändring och kanske låter sitt missnöje och sin rädsla ta över. Jag kan inte sätta mig till doms över vilka val människor gör men slås av hur ofta vi styrs av rädsla. Hur mycket den kan husera i oss, alltifrån kroppens motstånd där rädslan gömmer sig längst inne till sinnets alla katastrofscenarios.
   Med det i tankarna öppnar jag dörren till Stillastund. Jag bestämmer mig för att leda varje andetag för alla missmodiga och trötta som dyker upp. Jag låter dem inte tänka på något mer än sitt andetag. Vi gör vår stående serie som blir lite längre, längre andetag och längre stund i varje asana. De samandas. De går in ett mentalt tillstånd som fortplantar sig i kroppen. Det är enkelt att se. Att höra. Vi avslutar med en lång sittande serie. Vi går framåt i princip hela tiden efter våra stående bakåtböjar. Och där och då känner jag lättheten glida in. I mig. Och  jag ser fokus i allas ögon efteråt. Klara ögon. Lugna sinnen. Och någon säger till och med att kroppen känns totalt annorlunda jämfört med när hon kom. Att dessa vackra, stundtals svåra rörelser kan ge så enormt mycket tillbaka. Att jag kan korrigera varenda människa till att komma längre fram, att inte låta obehaget eller rädslan styra över något utan att kapitulera helt enkelt och gå framåt och stanna. Mjukheten finns i hela rummet. Jag böjer återigen mitt huvud inför storheten i detta. 

söndag 14 september 2014

Såpabad

Solen steker efter att dimman har lättat. Vi har storstädat. Nej det är inte det roligaste som finns men ibland behöver man sköta om sitt hus också. Vi har varit mycket utomhus och fixat, vi är faktiskt alltid mycket utomhus, speciellt när vädret varit så varmt. Men när fönstren är strimmiga och dammet dansar överallt då blir jag obekväm. Vi tvättade alla fönster, skurade hela huset, rensade kaminerna och skötte om krukävxterna. Det är så skönt att ha det rent och fint. Lika viktigt att sköta om sitt hus som sin kropp. För mig. Framåt kvälningen var vi båda helt slut. Faktiskt. Så vi tog oss varsitt såpabad. Ni vet, det som Sanna Ehdin rekommenderar, 2 dl av hennes såpa Sannas Såpa eller Hälsingesåpan i ett bad. Helst en timme eller fler timmar. Jag har gjort det några gånger nu, sedan vi lyssnade på henne för någon månad sedan. Och hon rekommenderar det som en detox. Och för mig har det varit det. Första gången höll jag på att baxna. Vattnet blev grumligt och grått. Hela badkaret blev smutsigt. På riktigt. Jag var inte smutsig när jag klev ner i badkaret. Men det är annat som rensas ut. Sedan har det smutsiga minskat lite, men effekten är samma varje gång. Och jag blir trött. Sjunker. Och sov sedan i 10 timmar. Djupt. Jag är så inspirerad av Sanna. "Såpan motverkar skadliga bakterier, svamp och mögel och stimulerar cirkulationen. Att ta långbad har en rad hälsofrämjande effekter eftersom huden är vårt största organ och mycket viktigt för utrensningar." Jag skriver under på det. Har du testat?

Bilden har jag lånat från Sanna Ehdins Facebooksida där hon skriver att det är bra att bli ifrågasatt och det blir man alltid när man kommer med nya tankar. I artikeln svarar hon.

lördag 13 september 2014

Inte längre fettskrämd

 Fick en utmaning av Nina och självklart antar jag den, att lista fem i topp i mitt skafferi, vad jag alltid har där. Men först min mathistoria:
   Jag har aldrig varit speciellt intresserad av mat, jag har ätit och det har räckt så. Det som har lockat mig i mitt liv har varit desserter. Men som liten åt jag inte ens godis, åt väldigt lite mat och det var en ständig källa till korrigeringar hos mina föräldrar. I välmenande ordalag men som ändå präglade mig. När tonåren gjorde entré och även min menscykel så kom godiset på allvar in i mitt liv. Och stannade där väldigt länge. Jag har aldrig varit överviktig och inte underviktig heller även om jag var väldigt smal som liten. När människor har gått igång på olika recept och vad man ska äta har jag känt mig nästintill ointresserad. När barnen var små så kunde jag fråga ibland om de ville ha mat eller fika. Mina vänner höll på att få slag och förmanade mig hur fel det var. Och det var dumt, för ungarna ville aldrig samma sak, så det blev både ock :) Jag har lagat vardagsmaten hemma under alla år med barnen och jag gjorde det lätt på det sättet att jag valde en äggrätt, en pastarätt, en soppa, en vegetarisk rätt och en köttfärsrätt i veckorna. Det fungerade, men jag var inte den mest engagerade. Tyvärr. Det var också svårt eftersom en hel del allergier funnits med som allergi mot mjölkprodukter, jordnötter, röda grönsaker och röda bär, fisk, skaldjur, baljväxter, soja och kiwi. Inom familjen, det var inte en person som hade alla allergier men ni kan förstå att det var lite knepigt att få ihop det. Idag är en del av allergierna borta och det är skönt. Festmaten hemma har nästan alltid min man lagat, han är duktig och kreativ. Jag har gjort desserter, bakverk och matbröd.
   Självklart blev det annorlunda när barnen flyttade och vi bara blev två. Kylskåpet tömdes inte längre direkt och vi började faktiskt titta över våra matvanor. På riktigt. Samtidigt kom LCHF i ropet och det som tilltalade mig allra allra mest var att äta en mat som vi är biologiskt designade för, precis som djur är biologiskt designade för en viss typ av föda eftersom mycket lite har hänt i våra kroppar på tusentals år. Det tilltalade mig också att äta mig till hälsa, att kanske bli kvitt mina inflammationer i mina luftrör, att slippa min följeslagare hostan. Det jag var skeptisk till var att äta fett. För liksom de flesta i västvärlden var jag fettskrämd. Skrapade mackorna och åt Lätt & Lagom. Hade ett sockersug som jag inte ens identifierade som sug. Åt massor med frukt, som bara gjorde mig sugnare. I och med yogans inträde i mitt liv träffade jag på hur många som helst som varit nästintill besatta av att äta "rätt" och det har alltid varit vegetariskt. Förstås. Och som jag testat det. Som vi testat det, under längre perioder, under kurser och jag har aldrig mått riktigt bra på det. Hungrig mest hela tiden och blodsockersvallet var igång. Det var inte för mig helt enkelt.
   Eftersom min sköldkörtel varit förstorad och jag i samband med det gick upp i vikt så började jag också fundera över hur jag skulle gå ner i vikt. För första gången egentligen. Men inget fungerade. Så jag lade det åt sidan. Accepterade min kropp.
   Att dra in fettet på riktigt i mitt liv kan vara en av de bästa saker jag gjort för mig själv. Inflammationerna försvann, midjemåttet minskade 10 cm, jag gick ner i vikt av bara farten, sov djupt och skönt, tandhälsan förbättrade, jag har aldrig sockersug och min hunger är helt annorlunda. Jag kan gå en hel dag utan att äta och känna att det är ok. Partiell fasta ingår nu i mitt liv liksom att fettet tar mer och mer plats. Jag har minskat radikalt på mina mjölkprodukter och äter smör och ibland ost. Inget annat. Här kommer minlista:

1. Kokosfett, jag lagar mat i det, har det i kaffet och i bakverk och smörjer även hela mig med det.

2. Smör. Ibland tar jag mig tid att göra ghee som är ännu bättre.

3. Citron.  Jag pressar den och dricker i hett vatten på morgonen. Äter hela ibland för att jag blir så sugen. Äter grapefrukt någon enstaka gång.

4. Ägg. Min största proteinkälla. Äter kött ibland, vilt eller naturbeteskött. Främst köttfärs. Väldigt sällan fisk men någon gång lax. Äter inte skaldjur.

5. Nötter och frön .De får hänga ihop här. Använder också bara kokosmjöl och mandelmjöl när jag bakar.

Jag har alltså minimerat kolhydraterna och sockret. Vitt mjöl är borta och med det pastan. Ris äter jag nästa aldrig. Potatis ibland för jag gillar rotfrukter.  Grönsaker är mest de gröna jag äter som spenat, broccoli, vitkål och blomkål. Bär äter jag gärna, hallon, blåbär och björnbär.  Frukten är nästan borta, någon gång äter jag en banan eller köper en mango, men det är helt försumbart. Jag äter av våra egna äpplen och plommon men kan idag mest känna att det är som att äta socker och vatten. Olivolja använder jag om jag någon gång äter kalla grönsaker, som sallad, men det äter jag väldigt sällan. Jag gillar lagad mat, oavsett årstid. Råkar det vara varmt ute så har det inget att göra med min inre temperatur som jag ser det. Tittar man på länder där de har mycket varmare klimat än oss så lagar de sin mat i de allra flesta fall. De äter inte kall, olagad  mat. Avocado är en favorit men hade ingen hemma nu, det är inte säsong. Försöker äta lite så också.
  Så när man tittar på listan kan man se att fettet tar störst plats och det är viktigt att det är ekologiskt. Fett som smörjer mitt maskineri inuti, som läker och som får mig att orka. Proteinet består till stor del av ägg, tycker det är svårt att hitta bra protein. Kort och gott har maten blivit min medicin. Kort och gott gör jag också avsteg ibland, jag är inte helstrikt, saker händer på jobbet och i andra sammanhang. Men jag mår aldrig bra i kroppen av det.

Jag vet att jag ska skicka utmaningen vidare, jag undrar vad du har i ditt kylskåp eller skafferi Marika, Ulrika och Carina?

onsdag 10 september 2014

Egentid och insikter

Varit iväg två dagar med jobbet igen.  Den här gången på ett spa i Bergslagen, Loka Brunn. Mycket att planera och gå igenom. Och skratta. Jag tror jag har världens trevligaste arbetskamrater. jag har skrattat mig svettig varje dag. Vi har gått en lång väg ihop och det betalar sig fint just nu. Igår eftermiddag skulle vi avrunda med en aktivitet, köra go-cart. Jag har gjort det en gång tidigare och blev nästan åksjuk och lite yr. Kan ha hängt ihop med att banan var ganska liten men jag kände direkt att jag inte ville följa med den här gången. Jag ville inte. Jag har också varit lite yr till och från sedan jag kom hem från Indien och jag vill inte få mer av det. Men jag har aldrig tidigare hoppat av en aktivitet på något jobb som vi gjort i grupp. Aldrig på 40 år som jag haft alla olika jobb, med pauser för plugg och barnafödande. Men jag sa vänligt att jag inte ville följa med. Min nya chef hade inget som helst problem med det.
   Gick en promenad längs skogskanten utmed sjön, kände på vattnet och värmdes av solen. Det var fridfullt. Tog lite bilder. Strosade. Bestämde mig för att bada, simma i den fantastiska stora badanläggningen som blivit ombyggd sedan jag var här sist.
   Glider ner i det varma vattnet. Det enorma fönsterväggen visar en av de spegelblanka sjöarna, mitt emot bassängen.. Jag simmar i ett vatten som inte doftar klor. Det känns mjukt. Under två enorma kristallkronor glider jag tyst i vattnet. Bröstsim. Ryggsim. Jag kan både crawla och simma fjärilssim, men det känns för burdust just nu. Ser kristallkronornas reflexer bli till alla prismornas färger i speglingen. Människor pratar tyst. Det finns många små bassänger och alla har olika temperatur. Några kalla. Andra riktigt varma. Guldfärgad mosaik och svart skiffersten. Lyxigt att krypa in i badrocken när jag går upp.
   Jag får några egna timmar. Det är helt fantastiskt vilken boost det blev i min kropp och sinne. När jag efter en lång pratsam middag lägger mig för natten känner jag hur välgörande det var för mig att helt enkelt stå upp för mig själv på ett väldigt mjukt sätt. Att alla hade roligt på go-kartbanan blev bara ännu roligare, vi hade alla fått något. Och jag vet att för några år sedan hade jag inte gjort det valet.
   Jag vet också att jag kommer att lära mig så länge jag lever. Det finns ingen snitslad bana inom personlig utveckling. Ibland läser jag kommentarer hos olika bloggare som att någon "kommit längre" och "du är några år före mig", osv. Men för min del så tänker jag helt annorlunda. Allas väg är olika. Vi delar däremot olika upplevelser även om det inte sker samtidigt. Det här med att vara människa i den här tiden ger oss mängder med likheter. Men också olikheter. Eftersom vi har så många val. Tidigare kunde jag slå mig själv i huvudet för att jag vid min ålder borde veta bättre. Jag borde ha "lärt" mig allt det jag tampas med ibland. Efter yogakursen i Wien så insåg jag att allt finns kvar att lära för mig. För alla oss. Det tar bara olika uttryck. När min yogalärare Emma kan säga till mig att ibland känns det som hon inte kan något och att hon har allt att lära, då tappar jag nästan hakan och sedan tänker jag - jamenvisst. Det är klart. Vi har ju alla nya utmaningar, hinder eller möjligheter att ta oss vidare med. Det är ju det som är den personliga utvecklingen. Den tar inte slut. Och även om man tycker att man bockat av på någon lista över saker man arbetat med  för egen del kan man ibland "trilla" bakåt och plötsligt deala med liknande saker igen. Vad gör det? Det finns alltid en ny vinkel. En ny twist på saker. Och det är så fridfullt i mig för att den insikten  verkligen bor i mig nu. Spelar ingen roll mer än att vägen fortsätter. Utmaningarna dyker upp i olika kläder. Och jag har slutit fred med det. i mitt hjärta. Har du?

Bilden har jag lånat på www.lokabrunn.se

söndag 7 september 2014

Stänga mitt fönster

Kommer hem. Mättade färger, saftigt gräs och en svag aning av gult i björkarna. Jag är glad på ett plan. På ett annat plan känner jag hur det jobbar för fullt i min kropp. Förmodligen kommer Indien att kännas i mig under några månader. Kännas på det sättet att jag vet att en process pågår i mig och att jag helt enkelt bara får låta den pågå. Kan låta flummigt och märkligt men det är precis så det fungerar med ayurvedan. Den största effekten kommer efter 3-4 månader hemma. Och just nu är jag på ett märkligt sätt svag i kroppen trots att jag är stark inombords. En yrsel och huvudvärk som kommer och går. Eller snarare ett molande i min skalle och mitt ansikte. 
   Jag är närmare mina känslor igen, så nära att jag nästan måste skaffa mig ett slags skydd. Ett skydd för att inte ta in allt och alla. Jag vet hur jag fungerar, att jag är en känslomässig och känslig människa. Och efter både Indien och yogakursen nu så är jag som ett vidöppet fönster. Allt känns mer. Allt känns. Och för att skydda mig själv måste jag krypa in i mig och ta hand om mig. Och det är precis den typen av yogaövningar jag har fått. Sittande. Framåt. Över ett bolster. Och det är inte så att det känns mindre på något sätt i kroppen, mina höfter protesterar men öppnar sig så sakteliga och jag får mer plats. Jag har alltid tidigare  tyckt att mina höfter är öppna men nu känns det som en illusion och jag får nya insikter. Nya vinklar i kroppen.
   Tänker också att ett fönster är genomsläppligt, att det är inte bara jag som ser ut, andra ser också in. Och kanske är det just det jag vill skydda. Alla närgångna frågor om vad jag gjort i Indien. Egentligen. Allt som andra vill veta och som det ändå inte går att förklara. Så många som vill fråga men inte göra själva. Jag förstår självklart själva nyfikenheten men just nu tar jag ett steg tillbaka. In i mig. Kikar ut genom mitt fönster, men stänger också till. Jag behöver landa på riktigt i det som är, jag behöver låta ayurvedan jobba ostört men i samklang med de yogaasanas jag nu har fått. Och samtidigt stabilisera mig. För om två veckor reser jag igen. På en annan yogakurs kombinerat med fotograferingar som min man ska göra. Och ja, det är planerat sedan ett år bakåt. Ibland kommer trevligheter och annat i grupp. Jag måste förhålla mig till alltihopa. Veta vad jag kan dela och inte. Ibland när människor frågat mig saker har jag känt att jag måste berätta mycket, men det måste jag verkligen inte. Det är en sen insikt för mig, men jag behöver lite skydd just nu. Se ut men inte släppa in så mycket. Hur fungerar du?

fredag 5 september 2014

Bara stå stadigt

Jag i vrksasana, trädet
Lika snabbt som jag hann säga regn så kom solen dånande. Igår var det 25 grader och sommar igen. Ballerinaskor och t-shirt och vi promenerar långt. Dricker verlängter kaffe på konditori. Tar en bakelse. Kan inte låta bli, vi är ju i kafeernas och konditoriernas huvudstad.
  Mina asanas har verkligen inte varit många men så välgörande. Jag sträcks ut i höger sida och det väcker en hel del i mig. Ibland blir jag trött på det, jag verkar vara den känslosammaste yogin på den här sidan jorden. Men att vara känslosam med sig själv och rensa ut är väl också bra tänker jag. Vi är trots allt olika och fungerar så olika. Vi alla.
   I början på veckan hade jag några riktigt utrensningar i mitt hjärta och i mina tårkanaler. Hemma i vår lägenhet. När jag träffar Z är jag som en filbunke. Varje dag. Och så säger han något och frågar något som får mig att ställa alla mina tankar på högkant. Och så väcker det andra saker i mig. Det är som en aldrig avslutad dialog. Kan inte beskriva det bättre. Han ser mig mer än någon annan. Och alla andra också förstås. Men det är både svårt och lätt att träna för någon under lång tid. Hans ögon ser forskande på mig efter varje fråga och jag tar med mig tankarna hemåt och på kvällen brister det. Jag har varit ledsen, besviken och igår blev jag arg. Det är som jag har en fördröjd reaktion i mig själv. Idag vid mitt morgonkaffe känner jag mig ändå glad och vet att jag har saker jag behöver lufta med honom innan vi åker. Som är högst personliga. Och jag ser fram emot det sista yogapasset på eftermiddagen. Jag längtar dit. Och när jag kommer hem ska jag träna på det jag fått. Och jag ska stå stadigt i mig själv och inte tänka mer. Bara göra. Bara vara.

onsdag 3 september 2014

Få men krävande asanas

Jag i janu sirsasana
Det har regnat sedan vi kom till Wien. Och på något avslappnat sätt så tycker jag att det är underbart. Helt kravlöst. Regnet har följt mig i sommar. Det som varit värmeböljans och hettans sommar, dock inte för mig :) Det regnade mina 3 veckor i Indien, även om det inte var hela dagar. När vi landade från den resan regnade det i Stockholm och fortsatte varje dag ända tills vi reste hit och här har det regnat. Nåväl. Vad är väl vädret? Egentligen?
   Vi får mycket vila och tid för att läsa, tänka och prata. Bara vara helt enkelt. Vi är dåliga turister när vi är på yogakurs. En del åker runt stan och kollar på sevärdheter. En del går på konserter och olika restauranger. Vi är lite annorlunda. Lagar mat och kokar kaffe i vår underbara lägenhet. Säger inte att något är bättre eller sämre bara att varken jag eller min man orkar mer än att ta in yogakursen, alla nya erfarenheter och kunskaper som trillar in i systemet. Bara att smälta. "Bara". Men igår hängde vi med till en stor cool vegetarisk restaurang, Yummie. Men det var buffé, halvvarm och det brukar inte alltid vara bra. Våra magar har protesterat i natt och det spelar ju ingen roll vilken sorts mat det är när maten inte är riktigt varm och kanske stått länge under värmelamporna. Så mycket för vår utsvävning :)
   Våra asanas är inte många men så krävande. Det är helt otroligt hur mycket de påverkar. På olika sätt och olika nivåer. Det där att köra 90 minuters pass av yoga... I nuläget skulle det ta kål på mig faktiskt och det är många år sedan jag gjorde något sådant. Och ja, det tog ju faktiskt kål på mig. Då. Men nu är nu och vi har alla så enormt skiftande asanas och en del får bara mudras, handgester, och en del lite av allt. Den här gången är det 5 lärare som hjälper till och som också lär sig av alla korrigeringar Zhander och Emma gör. Det är spännande att höra honom förklara för en lärare från ett annat land varför han gör det han gör med mig. Och hur väl jag känner att det stämmer i min kropp.    
   Men jag är lite yr, det hänger ihop med min Indienresa och går inte att forcera, gör därför sittande asanas. Z säger att människor leker ibland, yogan blir som ett slags game,  people play, men det vi gör nu är definitivt ingen lek. Det är få och välgörande men tuffa asanas. Anpassade för just våra behov. Vilken resa!