lördag 9 juni 2018

Liten uppdatering

Värme. Mera värme och mera. Vi har haft en ovanligt varm och torr maj. Allt har blommat. Jag har varit utomhus i skuggan. Jag har badat. Solat lite och det känns som sommaren redan har varit! Nu önskar jag ju naturligtvis att alla som väntar på sin semester får njuta lika mycket när det är dags. Jag har också testat min födelsedagspresent som väntat sedan mars på att få komma ut. Och minsann, till slut stod jag där :) Och som grädde på moset reser vi till Kroatien på måndag! Hela klanen, barn och barnbarn till ett hus vi hyrt och jag längtar mest till havet. Och att få  ta det lugnt med familjen. Äta gott. Eventuellt eventuellt äta en glass, något jag gör väldigt sällan. En liten vecka. Tittar bara in här för att säga hej och att jag inte tappat bloggen, även om det verkar så.

Ha det gott alla och njuuuut så  mycket ni orkar!

torsdag 24 maj 2018

Andras sorger och snuvad på min upplevelse

Det har varit en lång fin vår. Jag har räckt till och känt mig så glad. Men igår kom dippen. Ni vet, det förändras alltid, men man vet inte riktigt när. Jag har en vän som opererat bort sitt ena bröst. Jag har försökt stötta och finnas där. Vi har hittat en djupare gemenskap. Men igår blev jag uppriktigt ledsen när hon grät. Jag tror att jag förstår hennes sorg. Men hur kan jag egentligen veta?
   När jag kom hem såg jag att min förra kollega hade messat mig. Den killen som jag haft absolut roligast med och som varit väldigt kreativ i sitt jobb. När vi pratades vid sa han att det som hände mig, det händer honom nu. De använder till och med samma argument! Smutskastning och noll åtgärder. Nu vill de bara bli av med honom. Som jag känner igen mig i processen. Samtidigt kan jag ju inte veta hur just han känner. Han är dessutom 10 år yngre än vad jag är och kommer att bli tvungen att söka nytt jobb. Han lät så annorlunda, stukad liksom. Med det i tankarna satte jag mig i bilen och körde en bit norrut. Jag hade äntligen fått till det att kunna gå på ett gongbad. Jag har spelat gong för mina yogaelever hela våren, under båda kurserna, under vilan och nu skulle jag få påfyllning.

Jag kliver ut i den grönskande väldoften. Känner igen en person men annars ingen. Folk är bekvämt klädda, någon i shorts och jag känner mig så stereotyp i mina yogatajts. Nåväl. Karin som leder det hela är en fantastisk person. Vi delar inte samma yoga, men vi delar allt kring ljud, musik och framför allt vibrationer. Vi chantar och vi mediterar över våra chakran. Det som fick mig i spinn sist, känns inte alls på samma sätt den här gången. Så lägger vi oss ned för gongbadet. Det jag längtat till.
   I samma stund som ljuden börjar omsluta mig hör jag jag plötsligt min granne tvärslockna. Ni vet SNARKA. Jag blir irriterad, som jag kan bli av störande ljud men lyckas tänka bort det. Lägger mitt fokus i ljuden. Och då. Då börjar det krypa i hela mig. Det är som växtvärk i hela kroppen. Jag kan helt enkelt inte ligga still. Rent mentalt försöker jag med alla tekniker jag har att släppa. Men det går inte. För det gör så ont. På ett märkligt sätt. Typ överallt. Till slut väntar jag bara på att det ska ta slut. Jag kan inte njuta en enda sekund. Känner mig snuvad på min upplevelse som jag längtat till. Kramar om Karin och hon viskar till mig - det såg ut som du hade jätteont. Och ja, det hade jag. Senare på kvällen messar hon och frågar hur jag mår, vi tror båda att vibrationerna satte igång något men de "hittade inte rätt". Det var som en slags blockering. Eller något.

Jag bestämde mig för att boka en klangmassage med henne nästa vecka. Nu tar jag tag i det här, för när jag vaknar av att jag gråter - då är något inte helt som det ska. Håll tummarna att mina energier hittar rätt!

onsdag 16 maj 2018

Alla utom jag

Igår slutförde jag sorgbearbetningen som jag arbetat med under 6 veckor. Min klient har hela tiden hävdat att hon tror på modellen "för alla andra utom för mig". Känns det igen? Ja så brukar det kännas ibland gällande allt möjligt. Alla kan men inte jag. Länge trodde jag inte att jag kunde springa. Alla springer utom jag. Men det är så larvigt att det inte finns när jag tänker på det. Så började jag jobba på ett behandlingshem och där sprang/joggade vi med ungdomarna. Och tänk. Jag sprang en mil där... Men jag gillade det inte. Aldrig gillat det. Men det är något helt annat.
   När min klient påbörjar läsningen av brevet, som är avslutningen på hela relationsarbetet, så forsar tårarna. Hon ser häpen ut, men jag är inte förvånad. Det är den allra vanligaste reaktionen. För mig. För andra. Även om det inte är fel med att inte gråta så är det väldigt vanligt. Att höra sin egen röst uttala allt man skrivit och tänkt innan. Riktat till den det gäller. Men någon som lyssnar aktivt. Det är något helt annat faktiskt. Och hon läser. Tar sig mot hjärtat men rösten sviktar inte. Jag är med henne. Sitter och lyssnar som ett stort hjärta med öron utan att störa henne med kommentarer.
   Efteråt kramar jag om henne länge. Hennes tårar blöter ner hela min arm. Och jag känner rent fysiskt hur hon släpper taget om det som gjort ont. Vi dricker lite kaffe och hon är helt förbluffad. Säger - jag trodde ju inte att det skulle fungera för mig. Men tänk vilken process jag genomgått. Och vad glad jag är att jag vågade. Och jag ler. Både inuti och utanpå. För det är verkligen en helt fantastisk metod. Låter så simpelt men den fungerar. Har du någon förlust som skaver och inte vill lämna dig, tror jag du behöver hjälp. Och att läka känslomässiga sår med en känslomässig metod, är det inte logiskt så säg? Läs mer här om du är intresserad www.sorg.se 

Alla förluster handlar inte om död, det finns så många andra sår att läka. Och till 99 % handlar det om relationer. Att släppa taget om det onda gör att glädjen kan få finnas ännu mer.