Vi är alla udda

Det där med förändring. Som jag skrivit om tidigare. Som för en del människor kan vara så svårt. Nästan hotfullt. Att någon förändras. Att kontrollen inte finns. Illusionen av kontroll kan försätta många i trassel. Just nu går jag igenom en tid av förändringar. Jag välkomnar dem. På riktigt. Jag vet också att inget är statiskt och att förändring är det enda som är konstant. Ändå vet jag att en del tycker att det är det värsta som finns. Att förändras. Att se andra förändras. Jag önskar så att vi alla släppte på kraven vi har på hur det ska se ut. Hur kraven ser ut på andra. Att det tillåtande skulle få mer plats. Jag jobbar med det själv. Jag tillåter framför allt mig själv massor med saker nu som tidigare inte fanns med i min tanke ens. Därför är jag också mer tillåtande till andra. Vägen via mig själv till dig. Men det är ändå knepigt när motståndet finns just utanför.  För några veckor sedan var jag på en konsert med Eva Dahlgren, hon sa något klokt som jag tänkt på sedan dess. Hon sa att när hon var barn och sedan tonåring, tänkte hon väldigt mycket på hur udda hon var. Men nu vet hon att ALLA är udda. Vi är alla unika. Och jag tycker det är så skönt uttryckt. Vi är så udda, allihopa. Låt oss bejaka det hos oss själva. Låt oss bejaka det hos andra. Yogan hjälper mig mer än jag inser ibland. Igår efter mina yogagrupper avslutats och jag satt i mörkret hemma och tittade ut mot den mörka skogen och stråken av frost syntes tydligt här och där, insåg jag än en gång – yogan tillåter. Den tillåter mig att få vara precis den jag är, den tar fram sidor jag inte visste hade, den leder mig vidare, genom snår och trassel. Och när jag kommer ut ur skogen, ut på det frostbitna gräset, då andas jag lättare. Vad jag önskar att vi alla fick den känslan. Att vi tillåter allt få komma upp inuti. Men även i andra. Att vi står ut med förändring helt enkelt. Tillåtande.