onsdag 30 december 2015

Det goda

Det goda med att bli tvungen att stilla ner sig, vila och vänta är att saker kommer ifatt. Och saker benas ut. Det goda med att ha hamnat i den situation jag hamnat i är att jag verkligen har sett vilka fantastiska vänner jag har. Vilket orubbligt stöd min familj är. Vilka underbara arbetskamrater jag har. Det goda med att ha hamnat där jag är nu är att jag har insett min styrka. Min egen power. Att jag fortfarande ligger däckad i influensa gör inget. Allt vänder. Det vet vi ju kära vänner. Vi vet bara inte när. Och därför koncentrerar jag mig just nu på allt det goda som den här jobbiga tiden ändå fört med sig.
   Vi mår lite bättre här hemma. Vi har sovit hyfsat. Jag gick till brevlådan idag. Första gången utomhus sedan julafton. Blev helt slut efteråt, men ändå. Älsklingen har börjat jobba lite smått, det är många fall framåt. Min svärmor mår lite bättre, hon är stabil men tungandad. Vi hoppas på att hon får göra kranskärlsröntgen snart och senare en ballongsprängning.
   Men jag kan inte summera mitt år just nu. Det har varit en enorm berg- och  dalbana och tankarna hänger inte riktigt med. Brukar tycka det är lagom med summering när det kinesiska nyåret kickar igång i början på februari.
Jag och min älskling har hunnit med många samtal här hemma, när vi fått avboka alla trevliga sammankomster med andra. Vi har även med sorg i hjärtat avbokat nyårsmiddagen med bästa vännerna. Vi orkar inte och vill verkligen inte smitta någon heller. Men vi har ju varandra. Mer och mer inser jag hur lång tid vi haft tillsammans, den är längre än vad jag levt utan honom, och det är både en bedrift och en gåva som jag ser det. För ingen relation står utan svårigheter och trauman. Och ibland förstår jag att man måste välja att dela på sig. Inget fel i det, om det är det rätta. För oss, har vi tagit oss igenom blindskär och stup och nu när jag pratar om min situation med honom så vet jag ju att han känner mig så otroligt väl, han vet allt jag gått igenom kring annat som varit svårt och han är också ärlig med mig. För det som hänt säger egentligen inget om mig, det säger allt om den som ljuger och anklagar. Det som hänt har återigen visat mig att de små rädda människorna är de som skrämmer mig mest. Jag har anklagat mig själv tusen gånger i andra relationer och varit självkritisk in till hjärtat, idag inser jag med tydlighet att det är inte bara jag som har ansvar, ansvaret ligger lika mycket hos andra. Jag har egentligen bara ansvar för mig själv och det är en befrielse. För efter snart två månader av tårar, sömnlöshet och jobbiga tanketrassel inser jag fullt ut hur stark jag är. Jag. Är. Stark. Och jag vågar säga det och jag vågar skriva det. Det är det goda. Vad som händer på andra sidan det nya året, går inte ens att spekulera kring, jag önskar bara att den situation jag befinner mig i snart ska lösas. Och jag väntar. Tids nog får jag veta vad som ska ske. Tills dess begrundar jag det goda. Och njuter av min kitschiga gran, som jag klär av i helgen. Ha nu fina dagar fram tills nyåret glider in.

måndag 28 december 2015

Luften gick ur mig

Idag kan jag hålla mig för skratt. Julaftonsnatten fick vi influensa. Hela stora familjen. Småflickorna var ju dåliga innan och även min son. Kändes inte så tufft till en början. Men sedan bröt stora hostan ut. Jag har legat däckad och blivit sämre och sämre. Inatt tror jag att vi nådde kulmen, jag och min man. Vi hostade konstant och har inte sovit många timmar. Vi har skött om oss efter alla konstens regler, men ibland måste det helt enkelt värka ut. Har druckit en slags hostmedicin med timjan i, den har lindrat lite.

Det går inte att yoga, jag hostar bara.

Ute är det vykortsvackert och jag orkar inte gå ut. Även om hela jag längtar efter frisk luft och att röra på mig så går det inte.

Barnen har åkt hem till sitt och det är tomt.

Min svärmor fick lunginflammation med åtföljande hjärtinfarkt igår. Hon ligger nu på intensiven och är svag. Men väl omhändertagen. Hon är också så sjukt envis, ville inte åka in förrän hon blev jättedålig enligt hennes sambo. Och ja, det är så hon fungerar helt enkelt. Envis. Nu håller vi tummarna att ballongsprängningen de skall göra på sjukhuset i vår stad nu i början på veckan skall fungera. Och att vi blir friskare så vi kan hälsa på henne. Det går ju inte nu, när vi är i det här skicket.

Jag kollar min jobbmail och fortfarande inte ett enda beslut.

Idag gick luften ur mig helt enkelt. Det får vara så. Orkar inte så mycket. Är inte så tuff. Tror jag sätter mig i ett hörn och låter olyckan springa förbi. Det räcker nu. Jag har peppat mig själv rakt igenom allt men nu är jag less. Vad ska jag hitta på för att det ska vända? Inget förmodligen. Hoppas du har bättre dagar och önskar dig en god fortsättning även om jag är skruttig själv.
  

fredag 25 december 2015

Vad jag gjort och inte gjort

Vad har jag gjort den här julen? (Som för min del började i söndags när första ungen kom hem)
Pyntat med med ljus och stjärnor och en liten vit plastgran
Myst med familjen 24/7
Dragit i mig babygos och dofter
Ätit julmat EN gång
Vilat och läst
Pratat, pratat, pratat
Sett en del filmer
Fikat mitt i natten
Skrattat så jag storknat
Retats (lite lite lite)

Vad har jag inte gjort inför julen?
Inte storstädat 
Inte bakat
Inte gjort godis
Inte trängst i affärer för julklappar eller annat
Inte storhandlat
Inte haft ångest för något jag borde gjort
Inte brytt mig om att skriva julkort till avlägsna bekanta och släktingar

Och vet ni. Trots att jag nu ligger med en hosta där jag mest låter som ett skällande rådjur så är jag nöjd. Samvaron och ljuset spelar mest roll. Ärligt. Och det andra som var så viktigt tidigare har jag helt enkelt låtit bli. Och kanske roar det mig nästa år att baka, då gör jag det. Inte för att jag måste. För att jag vill. Och ja, min kropp klarade inte att stå emot sonens avgrundshosta och barnbarnens rosslande bröstkorgar. Småbarnens sjukdomar brukar vara giftiga för mig. Gör ingenting. Jag ligger i sängen och läser en julklappsbok och stormen dånar utanför.  Energin jag får från de här små människorna och den bubblande livsglädjen ger mig allt och lite till. God fortsättning kära ni!

onsdag 23 december 2015

Lugn och glad

Så rann det sista av mig i form av rannsakningar. Jag får tre goda telefonsamtal och känner hur jag fullkomligt höjer mig själv inombords. Går en långpromenad. Vi fikar och äter god choklad (som mannen fått från ett par i Schweiz, han fotograferade dem i Indien i höstas och nu kom en jättelåda med schweizisk choklad, en låda som vägde flera kilo!) Jag landar. Jag gör verkligen det. Jag kan inte påverka mer kring processen. Men jag kan påverka mig själv. Jag är så otroligt stöttad av många fler än jag hade kunnat ana. Orättvisan sticker i allas ögon, inte bara mina, och det är oväntat. Jag vet att många brukar kliva bakåt när sådana saker händer, men här har faktiskt människor klivit fram. Jag blir varm av all omtanke. Och sedan släpper jag taget mentalt. Och i samma stund börjar jag nysa. På en timme tjocknar halsen, huvudet börjar värka, jag får feber och ont i hela kroppen. Det är helt otroligt. Jag känner alla symtom breda ut sig i kroppen. Det är som en snitslad bana och jag känner precis allt :)
   Dricker min brygd på citron, hett vatten och ingefära och lägger mig tidigt. Jag sover i 12 timmar. Vaknar frisk! Och glad. På riktigt. Jag bestämmer själv hur jag ska må och agera utifrån det som händer. Andras handlingar säger allt om dom, inget om mig. Jag vet det. Jag vet det nu. På riktigt. Inombords. Och resan fortsätter. Jag förhåller mig så lugn och glad jag kan för det är mitt grundtillstånd. Lugn och glad. Jag äter långfrukost med dottern som är hemma från Göteborg. Ikväll kommer sonen. Och imorgon firar vi alla julafton hos den äldsta dottern med hennes lilla familj. Och jag vet att jag går hel ur det som händer. Och jag har min flock. Jag har dem. Och de har mig. Och den där flocken, den kan se hur annorlunda ut som helst. Måste inte vara blodsband. Kan vara hursomhelst, bara människor som står en nära. Och det mina vänner är det som betyder något. När allt annat kokats bort. Och med det sagt så önskar jag er alla En fröjdefull jul. Så att det glänser och glittrar inombords även om vädret är trist. Att vi får vara med dem som vi älskar. Att vi tänder ljus och njuter av god mat och god choklad. Lyssnar på Adelsohn och Falk Må väl ♥♥♥

måndag 21 december 2015

Allt går

Status quo. Inget är löst. Inget har hänt. Inte ett steg närmare en lösning, bara olika åsikter. Jag har en stor klump i min mage som sedan smälter när jag pratar med min familj och vänner. Varför är människor så rädda? Rädsla måste vara en sådan otroligt stark styrmekanism att det är overkligt. Det är också motsatsen till kärlek. Försöker mitt allra bästa i att vara i nuet, inget annat går ju egentligen, och så löser det sig längre fram. Jag vill ta julledigt från mina svarta tankar och bara vara glad. En unge kom hem igår och nästa kommer på onsdag. På julafton är vi alla samlade och då ska jag bara vara glad. Jag äter soppa och ikväll kommer sista avsnittet av Homeland på Svt play. Allt går.

fredag 18 december 2015

Gråtmild

Vaknar glad men det är en tunn yta, snart är jag i lågheten igen. Jag är gråtmild. Ser på Musikhjälpen #MH15 ungefär hela tiden. De är rörda i glasburen och jag gråter varje gång som Gina och Linnea gör det. Jag läser hos fina Hannis och börjar stortjuta. Dels för att hon skriver så otroligt bra, dels för att jag känner igen. För väl. Jag tänker på allt och ingenting och det bara svämmar över. Kanske den tiden på året. Kanske inte. Jag har ju fortfarande inte fått något besked. På måndag är det MÖTE och jag ber till alla goda krafter jag känner till att det ska innebära ett avslut. Samtidigt är jag ju den jag är och står för mig själv och är rak i ryggen, så vad som helst går inte. Helt enkelt. Jag läser gamla meddelanden, mail och sms och försöker peppa mig. Men blir ändå mer gråtmild. Min man sms:ar och frågar om jag är ok för att han någonstans har fångat upp att jag är lite liten just nu. Svängningarna går snabbt och skulle jag bara blogga varannan dag skulle det antingen bara bli en stark och glad blogg eller också precis tvärtom. Men jag försöker visa hela mig. Då blir det som det blir. Det är lerigt och grått ute och jag sitter ändå här i mitt varma ombonade hus. När så extremt många människor är på flykt så är det bara att vara nöjd för det. Jag vet det. Men jag har min egen tillvaro och allt står på vänteläge. Jag står inte ut med att vänta! Jag är otålig, låg och liten. Halsen är svullen och jag är lite hes. Klär mig inte på hela dagen tror jag. Musiken är det enda som får mig att lyfta lite just nu.

torsdag 17 december 2015

Min underbara kropp

Min kropp. Min alldeles underbara kropp. För den är faktiskt det. Den vägleder mig. Den orkar. Den är stark. Jag är tacksam över att ha en frisk kropp som i tider av vånda och sömnproblem eller vad det kan handla om, också visar mig vad den behöver. Jag och kroppen är mer en enhet än tidigare. Kanske låter flummigt, men för mig är det verkligt. Jag levde så många år uppe i mitt huvud. Och bara där. Förutsatte att kroppen skulle köra på. Orka. Det jag ville göra. Det började med ett diskbråck i nacken för snart 12 år sedan, året efter kom två diskbråck i ländryggen när jag låg och sov och några år senare fick jag två i bröstryggen när jag landade fel i en skidvurpa. Det jag lärt mig via de här skadorna och problemen som följde, det hade jag nog inte kunnat lära mig på annat sätt. Nej, jag glorifierar inte mina skador, jag har förbannat dem många gånger men inser också att utan dem hade jag nog blivit sjuk på något annat sätt. För jag lyssnade inte inåt. Jag fick mina lektioner på mitt sätt, eller hur man ska uttrycka det.
   Idag har jag en mjuk känsla för min kropp. Mina ben må vara smala, men de är starka. Ryggen och armarna är starka och ryggen är numera rak och axlarna nersläppta. Fötterna små men stadiga. Min mage styr min andning och näsborrarna drar in syret. Hjärtat får sin dos av glädje och magen säger direkt till om det är något som den inte vill ha. Jag har varseblivit min kropp på det sättet att när jag mentalt, känslomässigt är lite ur balans så känner jag det direkt i kroppen. Och på bestämda platser. Jag vet numera var jag lägger mitt obehag och ledsenhet. Det är mäktigt. Och jag tar emot den kunskapen. Men trots den här skittiden som varit sedan början av november och där jag stundtals känt mig liten som en myra så har jag ändå haft mig själv. Och min kropp. Och igår kom jag helt tillbaka till yogan. Jag har försökt sköta om kroppen lite extra. Har gått på fotvård och lackning av tånaglarna, jag har fixat håret och ögonbrynen. Jag har varit på ayurvedisk massage och idag var jag hos min "vanliga" massör. Och hon sa precis som osteopaten sa för en månad sedan - oj, vad det har hänt saker i din kropp! På ett väldigt positivt sätt. Så den temporära stelheten som kom med tårarna den är borta. Både massör och osteopat är helt övertygade om att det är yogan jag var på i Frankrike som rätade ut det sista av trasslet kring rygg och bäcken efter alla bråck. Och där ligger jag på britsen och bara njuter. Njuter av massagen och av klangerna som kommer in via bröstbenet och de stämgafflar massören använder ibland.
   Och tacksamheten över min kropp är stor, jag vill ju leva länge och vara frisk.  Jag lyssnar ännu mer på kroppen och är så glad över den. Den är perfekt för just mig.

onsdag 16 december 2015

Yogar igen och två app-förslag

Så hade jag min sista yogalektion på ett tag. Eller så. Och allt var sådär självklart som det bara är ibland. Mina yogaelever och jag är en enhet helt enkelt. Och idag vaknar jag tidigt och yogan bara är där. Den bara drar mig upp och får mig att göra en sadhana, angaharan jag inte gjort sedan slutet på sommaren. Och det finns där. Alltihopa. Och jag kommer längre och stannar längre i armbalanserna. Och ja, bekräftelsen på att jag gör det som är rätt för mig ramlar in. Det vänder och vänder igen, väldigt fort nu, jag följer bara med helt enkelt. Allt svänger i min tillvaro. Ändå håller yogan mig på banan.
   Jag som inte är något stort fan av av tekniska hjälpmedel när det gäller yoga måste ändå tipsa om två appar, utformade inom  Shadowyogan. Den första heter just Shadowyoga, visar uppvärmningen och de tre så kallade preludes, förberedande serierna inför asana-arbetet. Inget att använda om man inte är bekant med rörelserna eller kan förflyttningarna och andningen. Men är genial i sin utformning för den som tränat Shadowyoga och som en liten påminnelse om vad rörelserna heter och vad som kommer efter vad. Jag som inte gjort den tredje serien regelbundet känner mig tacksam i att hitta det. Serierna är tecknade, informativa och geniala i mina ögon. Man kan pausa och hoppa fram och tillbaka.
   Den andra appen är för den lite mer hardcore-yogautövaren. Den heter Time in men jag lyckas inte göra en skärmdump på bilden eller hitta den här på datorn. Det är en app med månens faser, position, swara och vilket organ som är påverkat och influerat mest just den dagen. Där finns också plats för anteckningar, vilket är coolt och väldigt stor hjälp för en själv, om man vill följa sin form utifrån månen. Man måste inte vara Shadowyogautövare för den, du kan använda den hur du vill. Fiffigt eller hur?!

tisdag 15 december 2015

Och ändå

Jag känner det ibland som jag utmanar ödet när jag skriver att jag är glad och mår bra. För sedan går det ner igen. Jag mår så bra emellanåt. Skrattar och ser en annan framtid för mig. Känner tillförsikt och tillit. Så rasar jag ner igen. Eftersom inget är klart. Väntan förtär. Och som den känslomänniska jag är så åker jag med i svängarna. Inte fullt ut hit och dit. Men det räcker för att rubba min jämvikt. Men jag sover. Jag sover och sover. Tänker att kroppen läker sig själv när den sover. För kroppen. Den har aldrig någonsin varit så stel. Det är overkligt. Men den har dragit ihop sig, skyddar sig, inget konstigt egentligen, men ändå blir jag häpen. Jag vilar med den fysiska yogan för samtidigt är det ju så att allt som hänt mig i höst, ja det här året, är ju yoga på ett större plan.
   Förändringarna har varit gigantiska i mig som person, men även i mitt liv. Ikväll har jag min sista yogalektion utan att ha planerat för något nytt. Och det är en ovan känsla. En känsla av tomhet även om jag vet att det är rätt. Annat väntar. Och ändå. När jag fokuserar i centrum, när jag befinner mig i nedre delen av magen, när jag proppar hjärtat fullt med goda ord då är jag stabil. Men sen. Vemodet sköljer över mig. Jag vet att jag är bra på det jag gör. Och ändå har jag valt bort det. Nu. Men jag vet ändå att det är rätt. Fast jag älskar det. Kan ni förstå? Att jag undervisat mer än 7 år och ändå är jag klar med det. På det här sättet. Undervisning kan ske på så många sätt. Men just ikväll har jag min grupp för sista gången. Jag har medvetet valt bort att planera in något för att låta annat komma till ytan. Jag har fått en del erbjudanden som jag tackat nej till. Jag har inte satt mig ner med min kalender och prickat in datum och tänkt tankar kring fördjupning. Jag har låtit bli. Kanske det allra svåraste för en sådan person som jag.
   Just idag när solen är där och frosten kvar så ryms det mest vemod i mig. Jag får låta det vara så. Jag orkar inte peppa mig själv mer just nu. Svackan får finnas där och ikväll står jag där på mattan som jag gjort hundratals gånger tidigare. Jag vet att det är rätt. Och ändå. Förändring kostar. Alltid. Just för att man inte vet vad som kommer så kan det kännas svårt. Och ändå. Jag gör mina val utifrån mitt hjärta, mitt inre. Det som viskat så länge till mig.

söndag 13 december 2015

Lyckodag

Sover djupt och gott. Luciamorgon och kallt med frost i trädgården. Glitter och glans i gräset. Solen vinkar lite försiktigt precis över skogsbrynets kant. Vi startar långsamt. Allt känns lugnt i min mage. Allt känns lugnt i mitt hjärta. Allt ordnar sig. Why worry? Vi ser på skidåkning på tv. Vi tar det stillsamt. Några av våra godaste vänner kommer förbi på en luciafika och vi pratar direkt om väsentligheterna i livet. Som det blir med riktigt goda vänner. De åker hem till storstan där de bor och jag och min älskling går en långpromenad och kylan biter i kinderna. Vi går i skymningen, kanske den stund på dagen som jag tycker mest om. Det har alltid stått för en slags försoning i mig. Ljuset faller sakta och alla hus är så vackert pyntade med ljus och stjärnor. Gult varmt ljus. Vi går sakta, höfterna är stela, men vi går. Jag fylls till bredden av en god känsla. När vi kommer hem ser jag att Stina Wollter, en av mina förebilder, har skrivit på mitt Instagramkonto att hon snart har läst ut min bok! Jag svämmar över av glädje. Det är faktiskt sant. Och så börjar Musikhjälpen #mh15. Allt är så fint det kan vara. Jag sjunger så högt jag kan  när Mary J Blige och Bono drar igång One och sedan kommer Florence and the Machine och jag fryser över hela kroppen. På ett bra sätt. Ibland är det extra härligt att bo i eget hus, när jag kan skriksjunga och spela så högt apparaten förmår. Min man ställer sig i köket och lagar kvällsmat. Om en vecka kommer ungarna hem och hjärtat sväller. En lyckodag helt enkelt. Hoppas du har samma goda känsla!

fredag 11 december 2015

Vårda ditt hjärta ♥

Det finns så många sätt att meditera på, så många skolor med olika sätt att använda sig av mantran, musik, dristis (koncentrationspunkter) eller you name it. Men det behöver inte vara så heller. Man är där man är och att bara sitta 10 minuter rak i ryggen och stilla, utan att röra något, sluta sina ögon och bara låta flödet av tankar flyta förbi och eventuellt stanna upp fungerar också. Jag har mediterat på många olika sätt men för mig är det tysta, stilla det som fungerar bäst. Det som ger mig mest kraft och stabilitet i min kärna. Sanna Ehdin skriver om Happy heart-meditationen i sin senaste omarbetade bok av Den självläkande människan. Den är enkel och den är lätt. Sitt eller ligg bekvämt i några minuter. Några minuter några gånger om dagen. Sitter du i en stol, ha båda dina fötter i golvet. Slut ögonen, andas via näsan och låt magen styra (precis som i min yoga) och lägg ditt medvetande i ditt hjärta, nästan mitt i bröstkorgen, lite lätt åt vänster. Fyll nu ditt hjärta med ord. Inga meningar, inga mantran, inga affirmationer utan bara enkla ord. Ord som står för glädje och harmoni i dig. I ditt alldeles egna hjärta. Jag har börjat med den här meditationen några gånger om dagen. Jag gör den också liggande i sängen när jag ska sova. Jag gör den liggande efter min savasana och jag använder ord som; frid, värme, gemenskap, familj, kärlek, kramar - ja ni förstår. Det skänker ett lugn. Det är enkelt. Det fungerar. Det är fint helt enkelt. Ibland orkar man inte mer och då är det här perfekt. När man går från stora vyer till den lilla platsen i sitt egna starka hjärta. Härom morgonen när jag låg efter min yoga och laddade mitt hjärta så tänkte jag plötsligt KAFFE :) Jag kunde inte annat än skratta åt mig själv, det var helt klart dags för kaffe då och kroppen ville inte vänta längre. Tror jag. Har du testat det där? Om inte, det är lätt och enkelt och inte komplicerat på något sätt. Och det fungerar. Även rent vetenskapligt. Så här skriver Sanna;


Hjärnan och hjärtats olika roller
Hjärtat är som en stor knytnäve, med ett eget nervsystem som alltså kan uppleva, känna, lära och minnas. När hjärtats rytmer är i harmoni och koherenta (samstämmiga) får kroppen och hjärnan direkt en rad fördelar, som exempelvis mental klarhet, ökad intuition och bättre beslutsförmåga. När vi upplever äkta, positiva känslor blir också hjärtats rytm mer harmonisk och koherent.

Hjärtat kommunicerar med alla celler i kroppen med ljusets hastighet och kan därför mycket snabbt influera alla processer. Det scannar konstant av både kroppen och omgivningen. Hjärtat är alltid närvarande i nuet, ser till helheten, har överblick och därför en alldeles unik intelligens.

Hjärnan är däremot upptagen med tankar (processar och integrerar) på vad som har skett och på planering om vad som ska ske. Hjärnan kan koppla samman, lagra, skapa mönster och göra sinnesintrycken begripliga. Den kan lätt fångas av rädslor, negativt tänkande och oro – och den är inte i nuet.

Det är därför som principen i meditation och medveten närvaro-träning (mindfulness) är att öva sig på att låta hjärnan tystna och bara vara närvarande i nuet. Att stänga av den mentala papegojans tjatter och kontakta djupare och visare delar inom sig själv. Att skifta fokus över till hjärtat och be om guidning i en viss situation eller i sitt liv. Det vet vad som är rätt för dig.

Ditt hjärta är därför mer än kroppens viktigaste organ, det är själva essensen för ditt känslomässiga och andliga väsen – och därmed centralt för ditt välmående. Det är som kungen i kroppen där hjärnan är kungens rådgivare. Kungen kan be sina rådgivare om råd och sända ut dem för att samla information, men det är kungen som avgör och fattar besluten. Det är därför viktigt att lyssna och lita på sitt hjärta – hur ologiskt eller irrationellt det än verkar – för det har vanligen rätt. Går man emot sitt hjärta (sig själv), blir det ju oftast fel.

Om hjärnan har hand om detaljer och analyser så ser hjärtat till den stora bilden och helheten. Hjärtat är inte utsatt för kaos eller begränsas av smärta, rädsla eller neuroser, utan det är glädjefyllt, kreativt och kärleksfullt. Genom att lyssna med hjärtat befinner vi oss i en zon av kärlek. Det märker omgivningen av, det är avslappnande och höjer människor kreativitet och vilja att knyta an till varandra.

Förenklat uttryckt är det så att när du lyssnar på ditt hjärta, så talar det från dina genuina känslor. Det är ditt autentiska jag, närvarande i nuet. Hjärnan talar istället utifrån åsikter, rädslor och inlärda tankemönster, med ”borde” eller ”måste”. Det kan låta som om hjärta och hjärna är separerade men allt hänger givetvis samman; hjärtat och resten av kroppen behöver varandra såsom fågeln behöver sina vingar för att flyga.

Känner du dig provocerad av detta? Vi är ju inlärda att tro att det är hjärnan som är det överordnade och viktigaste, men tänk om det inte stämmer… Tänk om hjärnan istället lurar oss med ett förvrängt tänkande och fångar oss i tankebanor och mönster som inte är bra för oss?

Många lider också av stress och oro i vardagen och har svårt att bryta negativa tankemönster trots att man vet att det sliter på kropp, sinne och relationer. Det är svårt att slappna av och njuta utan att få skuldkänslor eller känna ångest.

Men det går att hantera och bli av med dessa negativa tankemönster genom att träna en ny enkel metod som jag utvecklat, Happy Heart-metoden. Det är en praktisk övning som gör att man bjuder in ett fridfullt sinne, även när livet är som mest prövande, stressigt eller svårt.

onsdag 9 december 2015

Utvecklingen är ingen rak linje

Här skrev jag om mellanrum och en cirkelrörelse som jag kan känna av så tydligt. Hittar en bild som illustrerar det jag försöker säga. Och den förklarar också väldigt tydligt vad det är som händer. När man utvecklas, tänker att man lämnat saker och så dyker de ändå upp. Som om man inte var klar, men utifrån en annan vinkel. En slags fördjupning av lärandet i en spiral där man ser på allt från olika håll. Som om man gick djupare in i snäckan. Den man kan lyfta till öronen och som gömmer havets brus. Spiralen som finns i öronen också och som finns på alla möjliga ställen i kroppen också. Rättså finurligt. Och ja, jag känner igen mycket av det som händer mig nu. Samtidigt ser jag det väldigt annorlunda. Och det är skönt. För när allt kommer omkring är rörelse det som sker. Även om det känns stillastående ibland. Förstår du vad jag försöker säga?

tisdag 8 december 2015

Även stjärnor kolliderar

Hittade ett fantastiskt poem  av Charlie Chaplin som han skrev vid 70 års ålder. En man som lärt sig av livet och som elegant formulerar allt det som är mitt mål och dit jag strävar. Allt det som inte går att rent intellektuellt lära sig utan helt enkelt genom att leva och ta emot det som kommer och hantera det. Visst är det vackert?

As I began to love myself - Self love poem by Charlie Chaplin

As I began to love myself I found that anguish and emotional suffering
are only warning signs that I was living against my own truth. Today, I know, this is “AUTHENTICITY”.

As I began to love myself I understood how much it can offend somebody as I try to force my desires on this person, even though I knew the time was not right and the person was not ready for it, and even though this person was me. Today I call it “RESPECT”.

As I began to love myself I stopped craving for a different life, and I could see that everything that surrounded me was inviting me to grow. Today I call it “MATURITY”.

As I began to love myself I understood that at any circumstance, I am in the right place at the right time, and everything happens at the exactly right moment. So I could be calm. Today I call it “SELF-CONFIDENCE”.

As I began to love myself I quit steeling my own time, and I stopped designing huge projects for the future. Today, I only do what brings me joy and happiness, things I love to do and that make my heart cheer, and I do them in my own way and in my own rhythm. Today I call it “SIMPLICITY”.

As I began to love myself I freed myself of anything that is no good for my health – food, people, things, situations, and everything that drew me down and away from myself. At first I called this attitude a healthy egoism. Today I know it is “LOVE OF ONESELF”.

As I began to love myself I quit trying to always be right, and ever since I was wrong less of the time. Today I discovered that is “MODESTY”.

As I began to love myself I refused to go on living in the past and worry about the future. Now, I only live for the moment, where EVERYTHING is happening. Today I live each day, day by day, and I call it “FULFILLMENT”.

As I began to love myself I recognized that my mind can disturb me and it can make me sick. But As I connected it to my heart, my mind became a valuable ally. Today I call this connection “WISDOM OF THE HEART”.

We no longer need to fear arguments, confrontations or any kind of problems with ourselves or others. Even stars collide, and out of their crashing new worlds are born.Today I know THAT IS “LIFE”!

söndag 6 december 2015

Tanken får fäste, ljuset finns

Jag kom från min yogakurs på natten, eller tidig morgon 2/11. Försenat flyg och en stor förvirring i kroppen och sinnet. Allt som jag hade fått och som osorterat skavde och rullade runt inombords. Sov två timmar och gick på ett katastrofmöte där hårda ord och beskyllningar slungades mot mig. Jag blev ledsen, ställd och oförstående. Nu såhär en månad senare har en del klarnat. Beskyllningarna var falska och inget finns kvar. Noll substans. Men i och med detta så hände annat. Som det brukar. Det drog igång en process och kanske var det tvunget att ske. Men jag är inte bruten, jag är stark. Saker händer. Som en vän skrev så klokt till mig: For something new to come in we have to let go of the old. Remember - Shiva is the destroyer. It may feel painful at the time, but loss is the precursor to a new cycle. Och det kan inte bli sannare för min egna del just nu, just där jag befinner mig. Och nu tar jag strax steget som tar mig vidare till något helt nytt.
   Men som jag skrivit om den här månaden, smärtan och de tuffa tankarna har varit en process och där har jag inte mäktat med mer än min meditation. Jag har gjort väldig lite av min fysiska yoga. Samtidigt har jag saknat den smärtsamt mycket. Min kriya, min alldeles nya sadhana som jag inte fått fatt i eller vågat göra för att den är så utmanande. 
   Så vaknar jag och känner det direkt, idag sker det. Idag börjar jag med yogan igen. Idag återerövrar jag mig själv fullt ut. Ljuset inuti finns där. Jag låter det lysa ordentligt. Det är mäktigt när man har den inre övertygelsen om vad som är rätt och vad som ska ske. Jag gör. Fullt ut. Alltihopa. Svetten rinner. Min man hjälper mig med någon del och ja, det känns ju, hysteriskt mycket och samtidigt så oerhört skönt. Padmasana forward, där sitter jag inte ännu 10 minuter på varje sida, även om det är målet, men jag sitter. Och jag sjunker utan kollapsen. Jag bugar mig för storheten. Igen och igen. I yogan. I min lärare. Och jag är i mig själv. När jag tackar för min stund så får jag en idé. Eller rättare sagt, en tanke som fladdrat mellan andra tankar får ordentligt fäste och jag känner, - Men det är ju just det här jag ska göra! Det jag vill. Det som är rätt. Jag låter idén och tanken lysa. Jag pratar med min älskling, för det hela involverar honom lika mycket som mig. Och ja, han säger att det känns rätt direkt jag berättar. Så nu har jag en plan. Vi har en plan. Nu ska den förverkligas. Jag har tre år på mig. Det borde räcka. 
   Och utanför min bubbla, mitt hus och mitt egna lilla liv så stormar det. Vinden kastar sig mot huset, mot skogen. Så mycket att alla stora evenemang är inställda i vår stad. Den stora julmarknaden ställs in, men framför allt den stora julkonserten som brukar hållas i centrum och som brukar dra 25 000 människor (!) och där man idag inte kan garantera säkerheten. Inställt. Helt enkelt. Så, naturen ryter till, stormar till och vi får vackert böja oss för det. Precis som i min egen tillvaro, saker händer, stormar drar in och lämnar annat efter sig. Men vänner, jag vädrar morgonluft, jag vet att något gott väntar mig, låt mig bara få rätt besked den här veckan. Håll tummarna med mig! Och du, ha en fin andra advent!

fredag 4 december 2015

Berget inombords

Ösregn och ösregn. Det regnar så mycket så det nästan skummar på rutorna. Men jag har sovit. Det är faktiskt det viktigaste för mig. Sömnen. Har inte riktigt insett det tidigare hur otroligt mycket den påverkar mitt mående. Jag har pyntat huset med ljus och ljusslingor överallt. Jag måste mota mörkret. Både i och utanför mig. Jag gör bara gladsaker och sådant jag mår bra av. Känner extremt tydligt i kroppen var min känslomässiga berg- och dalbana placerar sig. Jag skulle kunna rita en karta på min högra sida exakt var det sitter. Varseblivningen som kommer med yogan. Kroppens medvetenhet. Det som jag tidigare upplevt som tillkortakommanden är nu information. Jag kan inte pressa mig där jag befinner mig rent emotionellt. Jag kan stödja mig själv. Jag kan göra det jag mår fint av. Så jag gör det. Inga extremt utmanande serier, inga rannsakningar just nu. Inget av grävande eller letande. Jag lyssnar. Jag tänder ljus. Jag vårdar mitt välbefinnande. Jag är stark. Inuti allt detta som är min kropp känner jag min styrkas berg. För det är faktiskt så det känns. Alldeles under huden. Som ett ljust berg. Eller en stadig fjälltopp. Jag har alltid älskat berg. Sten. Jag har alltid gillat att klättra. En god vän som bodde med ett stort berg bakom sitt hus, under en lång period, tänkte jag på som den lyckligt lottade. För det där berget. Den här processen visar olika delar. I mig. Men också i andra. När jag höjer mig över allt och ser på allt ovanifrån, som jag lyckas med ibland, känns allt som ett game. Och jag inser hur mycket mitt inre arbete skonar min själsliga hälsa. Nu kommer ett slags kvitto. Och att jag kan hitta andra vinklar. Jag är stark. Jag vet det. Nu ännu mer.

torsdag 3 december 2015

Mellanrum

Eftersom jag är en doer, en snabb person så har det sällan funnits pauser i mitt liv. Där jag stannat upp. Yogan och den andliga disciplinen har fått krypet i kroppen att stillna ner. Men samtidigt är jag ju den jag är. På språng. Där jag är nu så har jag fått en ofrivillig (?) paus. Ett mellanrum. En lång tid till eftertanke och framåttanke. Vart är jag på väg? Mailen från min lärare är mer än kryptiska. Det kan ta mig något år att deschiffrera dem och att till fullo inse vad det betyder för mig. För just mig. Jag sover hattigt. Jag är stundtals tom och märklig till sinnet. Annars riktigt upprymd och ser en annan framtid inom räckhåll. Jag försöker vara open minded och tänka lite men inte för mycket. Att stanna upp för att ta emot. I yogan har jag ibland känt att jag får ta emot så mycket att jag blir rörd. Andra gånger har jag mest velat resa mig och aldrig mer ställa mig eller sätta mig där igen. Men cirkelrörelsen är också en framåtrörelse. Länge kände jag tvärtom. Som om jag bara blickade inåt, bakåt och där fokus låg på mer bearbetning eller hur jag ska säga. Där jag är nu, där har jag inte varit tidigare. Det är allt jag kan säga. Landskapet är som en regnskog full av överraskningar. Jag vill ta emot med min öppna famn, men jag är också den där strukturgillande analytikern som funderar för mycket ibland, för mitt eget bästa. Helt enkelt. För det är inte så att mellanrummet är tomt. Det är fyllt av olika delar. Möjligheter stavas det under mina goda dagar. Andra dagar som just idag, känns det meningslöst. Och processen rullar på. Ungefär som när det stora vemodet rullar in. Jag dricker kaffe med min man och äter lussebullar. Det goda med dagen är just morgonstunden. Men också att min bil gått igenom besiktningen (yeay) och att jag ska träffa en god vän idag. Igår sprang jag på en god vän, jag inte sett på flera år. Och alla dessa möten jag har just nu i mitt liv, de är ingen slump. Jag väljer att se dem som en enda stor pepp för mig att kliva ur gropen, mellanrummet jag befinner mig i. Snart så...

tisdag 1 december 2015

Jag kan flyga

Min son berättar om hur han hade fått gå i snöglopp några kilometer och leda cykeln för det var 2 dm vatten på vägen och hur han kom hem till sitt hus och det var kallt och katterna skrek för de ville ut. Men sen ville de fort in igen. Han säger; - På något konstigt sätt så gillar jag det. Att det är så strävt i tillvaron ibland. Att jag klarar det fint och att jag är stark. Det känns så skönt att jag skrattar rakt ut när han berättar om sin dag när de hade storm och snö i södra delen av landet. För jag är precis likadan. Jag gillar ofta när det är lite hårt och strävt. Som att man får mäta sig själv på något vis. När man har kämpat och känner den där urkraften inombords. Vad det egentligen handlar om. Men jag tänker också att kanske har jag varit för hård med mig själv ibland. Kanske har jag pushat och pressat mig för långt för att det ska vara bra. Det har aldrig varit ett problem i mitt liv att jag har vilat för mycket. Det har ju varit precis tvärtom. Men kanske ska jag vända på det nu. Min lärare skriver till mig att jag ska vara glad för att jag är den jag är. Och då kommer lättnadens suck. För ja. Jag kämpar mycket. Men jag får också göra precis det andra. Jag får ju vara skrattande glad trots att det finns elände. För hur ska man annars möta det? Men om njutning ska få vara högre upp på agendan? Kanske till och med högst? För det hindrar ju inte att jag ser andra för att jag njuter. Eller hur? När pressen från mig själv till mig själv stillnar ner. När jag är precis lika viktig som de andra i min familj. Som mina vänner. Kanske är det just det hela den här turbohösten har handlat om? Att jag ska landa i mitt egenvärde? Utan att på något sätt förhäva mig eller känna att jag är bättre än någon annan. För det har jag aldrig känt. Utan att tycka synd om, utan att bara ge sig hän. Det är som jag känner ett par vingar som varit hoptryckta på ryggen, nu vill veckla ut sig. Som om jag rent bildligt och bokstavligt haft ett par vingar hoptryckta vid mina skuldror. Hopvikta. Och nu vill de där vingarna veckla ut sig. För ja, jag kommer att flyga. Jag kommer att flyga över ställen och till platser jag inte hade en aning om att jag skulle göra. Det är bara att släppa kontrollen. Släppa taget om strävheten och ge sig hän. Njuta av mitt egenvärde och vad det är jag jag vill göra. Och kan. Jag kan rent fysiskt känna något röra sig vid mina skuldror, dags för mina vingar att veckla ut sig. Det stavas tillit. Tilliten till mig, till tillvaron, till att allt ordnar sig på bästa sätt. I slutänden.

måndag 30 november 2015

Att inte vänta.

Ni vet ibland väntar man in rätt tillfälle. När saker ska ske. Ibland fungerar det. Men väldigt ofta så går det bra ändå. När man väl bestämt sig för en annan riktning, då sker det. Såg den här bilden idag i mitt flöde och den sammanfattar det hela ganska väl. I mitt liv. Just nu. Att inte vänta. Att skapa. Att göra det goda utifrån det svåra. Den vita pricken i det svarta fältet. Som alltid finns.

lördag 28 november 2015

Där jag är

Yoga är ju ingen regelrätt "träning". Även om det sker fysiskt är det vårt inre vi arbetar med. Både inre delar som organ, blod och lymfsystem, som själen. Eller vad man vill kalla den tredje kroppen. Det är därför man inte kan träna ifatt eller inför. Det är bara att ställa sig och ta emot sin dagsform. Och just för att det är så komplext låter det sig inte alltid beskrivas. Jag har sedan jag kom från min senaste yogakurs befunnit mig i en skitstorm, för att uttrycka det milt. Saker har klarnat längs vägen och kvar står bara futtigheter. Inget jag behöver stanna i på något sätt. Samtidigt har jag mött stöd, kraft och kärlek från så många. Jag vet också att det i varje mörker finns ett ljus, det gäller att hitta det. Men i denna turbulens av händelser har jag haft väldigt svårt att närma mig min fysiska yoga. Dels för att jag varit så oerhört trött att jag mest mäktat med min meditation, dels för att jag har bävat. Bävat för vad som skall ske. För jag vet ju att det som sker på mitt golv, min matta, det är en reflektion av mitt liv för övrigt. Men samtidigt finns en stark längtan i mig efter att göra. Regnet kastar sig mot rutan och den stora granen utanför mitt yogafönster svajar oroväckande. Men ändå. I mitt inre vill jag vara stabil. Så efter vinterstudion med kämpande tjejer ställer jag mig ändå där på mitt vita golv. Förutsättningslöst egentligen. Fast ändå inte. I min stående sekvens så darrar jag. Eller skakar. Som ett jordskalv. Inifrån och ut. Och vad bättre illustrerar egentligen det som händer mig nu? Men jag gör. Det är det som räknas. Inget annat. Jag är inte speciellt stel. Egentligen. När de första flämtande andetagen i padmasana framåt är gjorda så hittar jag andningen från höfterna även om händerna skakar så jag knappt kan hålla dem i golvet. Jag kommer inte långt med överkroppen just idag, men det är betydelselöst. Gråten vill fram men jag hoppar förbi den. Det räcker med tårar. Jag stramar upp mig inuti. I centrum. Där jag ska vara. Det ebbar ut. Jag har gjort. Jag är på banan igen. Jag upprepar mitt mantra. Jag är stark. Jag är hel. Att ta emot mig själv och inse att jag har mig. Det är där jag är. Jag hoppas du har en fin lördag.

onsdag 25 november 2015

Stillheten

Jag har en lektion med mina yogisar som jag ser en gång i månaden. Kvällen är fuktig, grå och kall. Vi småpratar lite innan vi gör vår yoga. Jag ber alla att sluta sina ögon och inte öppna dem förrän jag säger till. Det är ovanligt i min yoga att göra en hel serie stående med ögonen slutna. Det kan bli så vingligt och ostadigt. Men jag vet att de är redo, de kan serien och behöver inte fundera över den, utan kan lägga totalt fokus på andetaget och flödet. Vi står och gör uppvärmingen. Vi står och gör vår serie. Jag guidar, asana för asana, andetag för andetag. Och där och då sänker sig en ro, en sådan frid att den nästan går att ta på. Som en såpbubbla med regnbågsskimmer. Som en stilla fläkt av evigheten. Jag ser kroppar som var stela bli mjuka. Jag ser saker jag aldrig sett i dem tidigare, när de haft sina ögon öppna. Det flödar. Energin rinner till i allas kroppar. När vi litar på att vi står på våra fötter och att kroppen kan göra rörelser där vi ändå är stadiga, även om armar och ben går åt olika håll. Vridningarna när de är nära golvet och till sist sätter de sig ner innan jag ber dem öppna ögonen. Det är så stilla. Vi fortsätter liggande och när jag guidar igenom avslappningen så känner jag mig rörd. Det är så vackert. Det ordlösa. Det man egentligen inte kan se. Det som skedde i rummet igår kväll. Gåvan till oss alla - stillheten som mjukar upp både kropp, sinne och själ.

söndag 22 november 2015

Jag hukar mig inte längre

De senaste  veckorna har jag befunnit mig mer inuti kroppen än utanpå. Det har varit som en virvelvind där allt kastats upp för att sedan landa någonstans. I mig eller utanför mig. Det jag inte behöver har jag sorterat bort. För första gången struntar jag ärligt i vad människor tycker. Det är jag inte betjänt av och har egentligen aldrig varit. Men ärligt så har jag brytt mig. Tyvärr. Men idag är det inget hinder längre.
   Jag har insett att jag är jag. Ja det låter lite platt kanske. Men den lilla stormen i vattenglaset som var i min blogg här i början på hösten där någon blev ledsen för ett inlägg som jag tog bort och sedan lade ut igen. Den lillstormen var startskottet på något jag aldrig hade kunnat förutse eller ana vidden av. Tack alla ni som var inblandade, hur ni än var det. För via den egentligen triviala händelsen och inlägget, så steg annat till ytan. Som det ofta är med utveckling. Det var då jag slutade väga min ord på guldvåg för att någon i sitt inre kanske skulle bli träffad. Vad är det annars för vits med att skriva? Om vi inte ska beröra varandra? Det här är ingen enmansshow där jag luftar några tankar och inte vill ha dialog. Det här ÄR dialog. Jag vågar skriva var jag står. Och idag tar jag inte bort något inlägg.
   Jag har slutat be om ursäkt för vem jag är. Jag har slutat huka mig. Jag har insett att min kraft skrämmer skiten ur en del medan för andra är den som balsam. You cannot please everybody. Den meningen gör sig bäst på engelska helt enkelt. Men jag har trott att jag måste det. Jag måste verkligen ingenting för någon annan. Ja jag har min familj och allt det där. Men för egen del så mår jag ju bäst, precis som andra, när jag får vara i min fulla potential. När jag får skratta precis så högt jag vill, när jag får ta plats, även om halva biosalongen vänder sig om när de vill se vem som är så högljudd. När jag får vara så lättrörd som jag är utan att skämmas för tårarna som skvalar, när någon berättar något som rör mig var jag än är. När jag får retas och busa och vara en felbar människa. När jag får ha både högklackat och grova kängor. När jag får måla mina läppar röda vissa dagar och andra dagar inte ens ha en underlagskräm. När jag får gå i ett underställ hela helgen eller dansa mina fötter svullna en lördagkväll till Madonna. När jag får utöva min yoga och ta emot min lärares undervisning i hela mitt system. Och på kaféet efteråt sitta och fnissa åt tuffheten och till och med skämta om mina tillkortakommanden. När jag får sitta tyst i meditation men ändå skratta högt timmen efter åt några knasiga filmer på youtube. När jag får vara allt det där.
   Jag är inte helig. Jag är inte perfekt. Men jag står för den jag är. Jag hukar inte längre. När jag är så lång som jag är och sträcker på mig så tar jag onekligen plats. När jag är så bredaxlad som jag är och ändå har mina smala ben som alla kommenterar. När jag och mina stora bröst klämmer ihop sig för att kunna göra en armbalans så är de ändå mina bröst och de är ok.
   När min rakhet och ärlighet får människor att baxna, bli rädda och kasta ut skit, då inser jag att det finns få saker som skrämmer människor mer än just rakhet. I det här landet. I det här konflikträdda landet där alla sitter och nickar och hummar, går hem och slår sönder dörrposten för det som de inte vågar stå för eller tar en tablett för att de inte vågar se sig själva (det kan behövs ibland, jag vet, men det är inte det jag menar). Eller blir så rädda att de sluter sig som små sniglar. När människor är skiträdda för att leva. När jag får bära andras rädsla för oro. Jag är så trött på det. Jag är trött på den kostymen, jag kliver ur den nu. Och vet ni. Jag duger precis som jag är. Precis som du gör. Låt oss för tusan bejaka mångfald på många sätt, inte bara kring olika länder eller sexualitet. Låt oss bejaka att vi har så olika personligheter att det är häpnadsväckande. Låt oss kvinnor sluta prata med ljus och svag röst, ta oss själva i besittning när det gäller allt. Vi är precis så starka som vi tillåter oss att vara. Låt oss lyfta skrot, träna crossfit, utöva yoga eller springa oss leriga. Samtidigt som vi vill amma våra barn offentligt och vara det vi är - mänskliga. Låt oss sluta trycka ner andra med skitsnack och bara leva. Livet är ju helt fantastiskt. Låt oss ta för oss och framför allt, låt kärleken styra för då dunstar rädslan bort. Det var bara det! Jag vet. Helt osorterat, men va f-n!

torsdag 19 november 2015

Som ett leende från himlen

Jag har haft många illusioner i mitt liv kring människor och "institutioner". Som att alla i kyrkan var snälla, alla på banken gjorde bara sitt jobb. Och så vidare. I den föreställningen växte jag upp. Det föresvävade mig inte ens att individer likaväl som organisationer har haft ett driv kring att tjäna pengar men också tjäna sig själva. Jag har varit så naiv. Jag är det fortfarande. Tänker på att jag haft samma tankar kring yogans sfär här hemma. Men det är ju inte riktigt så. Allt finns överallt. Det goda och inkännande och det snåla, jag är mig själv nog. Nej, jag är inte bitter. Jag är bara så himla förvånad. Men varför skulle människor liksom leva som de lär? Det är nog det svåraste som finns. Fina ord är lätta men handling är svårare. Jag är samtidigt så skönt överraskad över människor som stöttar och finns där hela tiden. Även om de själva inte mår bra. Kanske är det just det som är skillnaden? När man väl varit nere i ett slukhål så vet man hur det känns. Som om allt drar neråt och man försöker hålla sig kvar och drar tag i allt som kommer i ens väg. Alla får sin beskärda del av det vi behöver ta oss igenom, vill man stötta så gör man det. När det händer. Inte när det passar mig.  Tänker också att glädje gör allt större och vackrare. Som kärlek. Därför försöker jag hitta glädje i det mesta just nu. Det som är glatt vill jag ägna mig åt. Från nytuslagna hyacinter till inkännande samtal. Och jag vaknar till en vit värld. Bara det. Vilken gåva. Den rena vita snön som förmodligen inte kommer att stanna. Det gör inget. För i stunden singlar den, faller den som en enda stor present. Som ett leende från himlen. Och jag fortsätter att vara naiv. Jag fortsätter att tro gott om människor och får stå ut med att bli besviken ibland. För vet ni. Jag blir ju också så överraskad av all värme och kärlek som är oväntad. Idag kokar jag extra starkt kaffe och äter pannkakor till lunch. Med blåbär. Och snön faller.

tisdag 17 november 2015

Stormens öga

Dagen med ett svavelgult konstigt sken på himlen och så ösregn. Mitt sinne tomt. Min kropp trött. Den orkar bara ligga ner. Det känns konstigt men som en vän sa: om kroppen vill ligga ner, låt den göra det. Min man kommer hem med västerbottenpaj och sallad. Jag är ledig. Vilar och vilar. Gör en plan som inte går att hålla, jag är specialist på att göra planer på hur jag vill ha det, det optimala för mig är  - Yoga två gånger om dagen. Meditera minst en gång om dagen. Äta lite. Dricka mycket vatten. Inget socker. När jag pratade med min vän sa hon - det låter som Gulag! Jag sa - det låter som en yogakurs :)  Men jag är ju hemma. Jag är med mig själv. Då kokas det ned till att jag får till meditationen. Och den är livsviktig just nu. Och det jobbiga som jag inte kan skriva mer om här som handlar om mitt jobb det rullar på. Jag är samtidigt så otrolig rik på vänner, familj och andra som bara finns där. Jag har rättesnören som jag lever efter. Ingen ilska. Ingen aggressivitet whatsoever. Jag tar ingen skit, spelar ingen roll varifrån det kommer. Jag ger heller ingen skit. Jag går vidare. Och jag ska gå hel ur det här. Helt och hållet. Varför saker händer, det går inte alltid att förutspå eller ens förstå. Sedan kanske, men just nu i stormens öga, så vilar jag.

måndag 16 november 2015

Ljus och mörker

Helgen. Vaknar till nyheterna om tragedin i Paris och kan helt enkelt inte förstå. Samtidigt har vi laddat, jag och äldsta dottern för en helg som jag fick i present av henne när jag fyllde. Det var i mars,  så vi har haft lång tid att längta. Och så fylls jag av så motstridiga känslor. Det här med att få ha kul, skratta och dansa när andras liv är krossade. Kontrasten blir så oerhört påtaglig. Jag brottas med mina problem och tänker lösningsfokuserat och hade längtat till att få komma bort. Hela vägen till storstan så pratade vi om det svåra. Sedan släppte vi det och sa till varandra, vi lever och får må bra. Fikade gott. Shoppade lite. Trängdes med folk och slogs återigen av hur mycket människor det är i Stockholm. Jämfört med alla andra städer i Sverige. Och så bråttom alla har. Den pulsen är inte min. Men en dag är ok. 
   Åt en storslagen middag. Drack ett glas äkta champagne och njöt. Tog oss till Globenområdet för att njuta av en megastjärna, Madonna. Jag såg henne 1990, höggravid mitt i sommaren i Göteborg senast så det var spännande att jämföra. Hon gjorde ingen besviken, även om ljudet var burkigt i vissa lägen. Men med ett publikrekord på över 40 000 människor och en makalös show så var det bara att följa med. De första fyra låtarna så stod jag som fastfrusen. Det visuella som kastades emot oss var svårt att hantera nästan. Det var många skärmar, bilder som serverades i snabb takt och där vi förmodligen fick massor av meddelanden till vårt omedvetna. Ljudet var som ett darrande våldsamt någonting. Kan inte beskriva det bättre. Det gjorde inte ont i öronen men ljudet kastades rakt in i kroppen på något vis. Samtidigt som bilderna störtade mot oss. Jag stod och bara försökte ta in. Efter den visuellt våldsamma inledningen så hörde jag musiken. Hon sjunger bättre än någonsin. Hon rör sig som en yogi, man kan se i hennes kropps rörelser att hon faktiskt utövar yoga. Jag ser det mer och mer i människor som gör det. Hon var fräck. Hon var rolig. Hon var fantastisk. Och när hon klarat av sina skådespel kring kyrkan, prästerskapet, sex och män så tog hon till orda. Hon höll ett känsloladdat tal om Paris, offren och att hon hade tänkt ställa in konserten. Men då har de vunnit som hon sa. De som vill sprida hat och skräck. Och så sjöng vi alla Like a prayer tillsammans. Kan ha varit ett av de mest känsloladdade moment jag haft i konsertvärlden. Det lyfte något från mina axlar, från våra axlar. Ja hemskheter och saker man inte kan föreställa sig händer. Men vi måste fortfarande skratta, dansa och känna att vi lever. Samtidigt som vi naturligtvis måste hjälpa så mycket det går.
   Efter 5 timmars stående och dansande har min kropp nästan varit urled. Jag går i gympaskor idag. Gjorde varsam stillsam yoga i morse och min meditation. Jag lever. Jag är tacksam. Jag är också glad emellanåt, trots att jag har en svår situation just nu i mitt liv. Men jag har tillförsikt och med den morgongrunden så står jag stadigt. På båda mina fötter. Önskar dig en skön start på veckan.

fredag 13 november 2015

Lätt och tungt

Jag har haft omtumlande dagar sedan yogakursen. Allt har vänts upp och ner. Dels från min kurs, dels från andra saker. Jag har slängts runt rent känslomässigt. Som en blixt från en klar himmel. Jag har omvärderat, analyserat, tänkt mig svettig och haft svårt att sova. Jag har talat med familjen. Jag har fikat med vänner. Jag har ventilerat med de som varit berörda. Allt kokas ned inombords. Och det är helt enkelt så att nuförtiden går det snabbt. En kär vän skrev till mig om lätt och tungt och jag har burit med mig de orden:

Att det går fort för dig nu för tiden och med det "lätt" är ju ett tecken på att din självkärlek är stark.

Självkärlek utan att förhävas det är så viktigt. Att hitta den. För när förändringen sker så känns det. Frihetens fnitter finns där. Samtidigt ett något förtörnat ego och  svarta tankar som har spänt över hela fältet. Ja jag talar kanske i gåtor, kan inte göra något annat just nu. Men jag vill försöka förmedla den torktumlare som jag rullat runt i och som nu har stannat. För jag har insett med övertydlighet att jag och endast jag bestämmer över mig. Vad som sedan kommer till mig kan jag sortera och välja mellan. Att min yogalärare var så tuff med mig på kursen, är egentligen en gåva. En ynnest att bli sedd varje minut och korrigerad, rättad men även påvisad vad jag behöver arbeta med. Det är egentligen ett steg framåt eller hur man vill välja att se det. Jag har stått vid en skiljelinje i olika delar i mitt liv. Helt plötsligt stod jag där vid vägskälet och var helt enkelt tvungen att välja. Jag har nog gömt mig lite för mig själv trots allt. Jag vaknade några nätter i Frankrike och ställde mig själv frågan - Vill jag fortsätta med yogan? Så omvälvande var det. Flera av lärarna som deltog på kursen har peppat mig, de har stått vid den där linjen själva och kände igen processen. Så mycket stöd som jag fått nu, det är obeskrivligt. Lätt och tungt. Jag trodde jag valde den men kom hem med fler frågor än svar. Sakta men säkert har den stormen ebbat ut och lättheten har intagit mitt system. Jag lever. Jag är sedd. Jag har fått nya utmaningar. Kan jag annat än tacka? Kan jag annat än böja huvudet och inse att det är stort. Lätt och tungt. Men de två följeslagarna behöver vi ibland. Sedan har andra saker hänt på hemmaplan som ytterligare spetsat frågan - Vad vill jag egentligen? Egentligen? Och den frågan har inget färdigt svar mer än att jag mediterat mycket, rensat sinnet och tänt mina ljus. Och där i djupet av mig, har svaret kommit. Lätt och tungt. Vackert men svårt. Men idag, när jag är ledig och har fått sova 10 timmar vaknar jag med en ny klarhet. Mediterar en stund. Dricker mitt goda kaffe och njuter. Gör en mix av kokosgrädde och bär. Vet att jag är stark och att allt detta omtumlande bygger vidare på min egen styrka. Det är stort. Önskar dig en fin helg i lätthetens och tyngdens tecken.

fredag 6 november 2015

Min lista och ha en lugn helg

Nu har jag läst en liten yogalista hos flera av mina bloggfavoriter. Jag bidrar med min och jag passar på att önska en mjuk och fin helg, november är ju mjukhetens månad i min värld. Själv ska jag resa till Göteborg och hälsa på en dotter och en son. Jag är jublande glad för det och tänker att jag ska dra i mig tusen kilo energi och njuta. Håll till godo!
Vad betyder yoga för mig?
Varför började du yoga?
Det var för 15 år sedan och det fanns ingen yogastudio i min stad då. Det är ganska fantastiskt, när man tänker på hur det ser ut nu. Jag hade några vaga uppfattningar om vad det var, jag var stel och böjd, nacken och axlarna var som cement och jag insåg att jag behövde en förändring. När en yogastudio startade så slogs vi nästan om platserna och redan under min första lektion insåg jag att jag hade kommit rätt.
Har yogan förändrat ditt liv?
Yogan har varit en revolution i mitt liv. Som en karta där jag upptäckt platser och förhållanden i mig jag inte varit medveten om tidigare. Jag har täckt av en massa bråte och hittat det som är jag inunder. Det har givit mig en mjukhet i kroppen, läkt fem diskbråk, skapat lugn i sinnet och en klarhet där jag mer och mer kan avgöra vad som är vad i min tillvaro. Fått mig att släppa småttigheter och det som egentligen inte är viktigt. Det som är viktigt är att jag har en oförstörbar kärna av ljushet och att vi alla har det. Det är vackert.
Bästa yogaläraren?
Shandor, Zhander Remete
Emma Balnaves
I min värld kan man egentligen inte prata om ordet "bästa" när det gäller yoga. Jag har tränat för så många olika lärare inom olika stilar men främst inom min egen yoga, Shadowyogan. Jag har lärt mig något av var och en. Men självklart framstår mina lärare Zhander Remete och Emma Balnaves i en egen division utifrån sin enorma kunskap och erfarenhet. Zhander är den människa som utöver min familj påverkat mig mest i mitt liv. Han vägleder, utmanar men finns ändå där som ett stort stöd.
Bästa yogamomentet du varit med om?
Det finns många. När man plötsligt når dit man strävar, rent fysiskt. Men främst stunderna när jag känner ljuset inuti och hamnar i flow. När alla rörelser kommer av sig självt, jag tänker inte, jag är och andas och känner att jag i mitt hjärta både expanderar och släpper in. (Ja jag vet, det kan ju låta hur flummigt som helst men det är min verklighet.)
Favorityogapositionen?
Eftersom asanas, positioner, som känns bekväma och dit man tar sig utan problem, sällan är det bästa för en så är det egentligen en svår fråga. Jag väljer suchi, den position som skapat mest känslomässig och fysisk turbulens i mig, de senaste åren. Den har avtäckt minnesbanken och dragit upp känslomässiga delar i mig, jag inte ens visste att jag hade. Men jag har också lämnat skräpet tack vare den. Eller tack vare min lärare som förmått mig att stanna i den. Stormarna den väckt och som ibland känts att de fått orimliga proportioner har fått mig att verkligen tänka till, stanna, härda ut, ta emot och släppa. Det är stort. Och jag vet. Den är inte fancy. Den ser inte ut för mycket. Men sätt dig en stund. Vila rumpan mot hälarna och stanna. Se vad som kommer upp efter 5 minuter. Eller 10. Strunta i tårna om de skriker. Och lyssna på det andra. Det är mäktigt.

torsdag 5 november 2015

Maten

När jag ändå är inne på det här med föda. Min lärare pratar mycket om mat och kost vid sista lektionen. Att vi inte måste äta så mycket mat, mat är ju som sagt mycket mer än det vi tuggar i oss. Han uppehåller sig länge vid trenden raw food, det han säger bekräftar det jag känner i min kropp om jag äter olagad mat. Jag mår inte bra på det. Inget som är kallt eller okokt egentligen, allt ifrån frukt till sallad. Äter jag sallad måste jag ha något som balanserar det kalla, olagade som en ordentlig olja. Som både  han och som man säger inom ayurvedan så måste maten "kokas" någonstans. Om inte utanför kroppen, så i kroppen. Äter man raw food måste kroppen koka sin egen mat, det sker via agnin, vår inre eld (inte att förväxlas med pittan) och då blir kroppen sur vilket påverkar våra skelett mest av allt i slutänden. Den råa maten försvagar också den feminina energin i kroppen.
Kroppen försuras också när man äter fläskkött. Då blir kroppen också torr och alla ben i kroppen tar stryk. Kött överhuvud taget är försurande och det är därför man ur ett yogiskt perspektiv inte äter det. Han sa att det har kommit många moraldiskussioner på senare tid, det är synd om djuren osv men från början handlade det om hur köttet påverkade kroppen. Sedan självklart i vår tid med hemska djurtransporter och villkor för djuren så påverkar det också vår syn. Jag vill vara tydlig med det. Men det är spännande att höra det här ur lite andra synvinklar. Att se på födan och vad som påverkar vad. Han sa också att insekter - det äter man inte. Det kommer att påverka ditt minne. Till insekter räknas också allt som är seafood. Och tänk, det är så jag tänker och känner inför räkor, kräftor osv att det är insekter eller som kräftor som tillhör spindelfamiljer. Men ägg är bra föda. När det gäller min egen köttkonsumtion så äter jag det otroligt sällan. Men jag äter det. Då alltid eko, krav eller vilt kött. Jag behöver det ibland för att stabilisera min vata. Det är skönt att hitta rätt för sin egen del, men även att få yogisk teori hopknutet kring födan.

onsdag 4 november 2015

Kaffedarren

Kaffe. Det är liksom min lilla guldkant i vardagen. Att unna sig den där första koppen efter morgonyogan. Dricka långsamt. Känna smaken och njuta länge. Sedan dricker jag fler koppar på jobbet. Sällan efter lunch men ibland även på eftermiddagen. Vad gör det med mig? Jag blir varm. Känner direkt när jag druckit första koppen att värmen sprider sig. Det är pittaförstärkande så det är inte konstigt. (eldelementet i kroppen förstärks) Vad gör det mer med mig mer? Jag blir darrig. Det är nästan övertydligt att jag blir lite lätt skakig av det. Fast jag inte riktigt vill se det så fungerar det så för mig. Förr pratade man om kaffedarren. Och det är precis det jag har. Kaffedarr. Kaffe är också mitt sociala kitt, mitt mys, min tröst och min belöning. När jag skriver det så låter det helt crazy, men när man tagit bort mycket ur tillvaron i form av socker, fikabröd, frukt och glass så återstår inte så mycket. Å andra sidan behöver jag inte så mycket belöningar. Men när något man dricker eller äter fungerar så, då är det inte som det ska. På min yogakurs pratade Z mycket om det man förtär i form av mat och dryck, men väldigt mycket om annan föda som kunskap, information och skvalet vi omges av i olika kanaler. Det ingår i allra högsta grad i den yogiska livsstilen att tänka över de val man gör. Jag lever efter 80/20 principen som gör min vardag fungerande men även när det är lite festligare. Och det är inget som min lärare motsätter sig, tvärtom, han sa att det viktiga är hur man lever i stort sett, inte undantagen. Det kändes befriande, men också något som är verkligt för mig. Så då kokas det mesta ner till min vardag och just - kaffet. Jag har under perioder helt låtit bli kaffe. Jag dricker te ibland. Det finns massor av goda teer, svarta, gröna, röda och vita. Ekologiska. Men de kan inte mäta sig med kaffe för mig. Helt enkelt. Jag vill samtidigt inte darra eller att det ska vara för viktigt för mig. Hur upplever du kaffe? Är det viktigt eller inte? Känner du av effekterna?

måndag 2 november 2015

Små rörelser

Det är inte i de längsta passen och de största rörelserna som det sker. Det är i det sparsmakade. I det lilla formatet. När allt kokas ned till några få rörelser och allt annat faller bort. När man blir korrigerad av 3 personer samtidigt för att hitta känslan. KÄNSLAN. Över var och varför det känns. Vad som hänger ihop med vad. Och när det som känns krokigt inombords rätas ut. Åh kära vänner, jag har haft den mest utmanande veckan i mitt liv när det gäller yoga. Och jag kan inte riktigt hålla isär vad som är vad, känslomässigt, fysiskt och mentalt. Som en smältdegel av allt som utgör sensationerna i min kropp.
    Att hitta rörelser som man gjort tidigare men få förklarat vad som stärker vad och vad som också håller oss tillbaka. Att träna för denna mästare, det är inte odelat positivt. Det kräver mycket av en själv. Det är att backa, gå inåt, titta på sig själv från andra vinklar. Det är inget myspys eller doftljuslukt över det hela, det är hårt inre arbete. Det är att hitta sin känsla i sina rörelser och sedan utforska vidare, allt som hänger ihop med smärta, motstånd och när det släpper och vad som helt enkelt gör vad. Det är en enorm karta av kunskap som ritas upp på min kropp. Det är så ofattbart stort att alla annat går bort. Hur ska jag någonsin kunna träna för någon annan? Det går inte. Just nu är jag i ett slags stadium över att vara totalt förändrad. Fast ändå inte. Ni vet. Det susar i mitt huvud och jag har sovit två timmar. Det klarnar. Har ett år på mig att träna detta jag fått.

fredag 30 oktober 2015

Snart dags att summera


Det har varit fullkomligt bedårande dagar. Strålande sol, krispiga morgnar och kylig luft när jag är på väg till dojon. Utöver min träning så är det ju så mycket annat som händer. Man hinner prata ifatt med vänner, promenera, dricka kaffe och äta lunch läääänge. Vila. Somna tidigt och fundera. Allt är förmodligen precis som det ska även om jag själv är i ett slags tillstånd jag inte riktigt känner igen så vill jag ändå förmedla tacksamheten och trösten i att jag är här. Att jag får min del av det som ges och att jag blir korrigerad ibland av flera stycken samtidigt för att asanan riktigt ska sjunka in i mitt medvetande och kropp.
   Idag har det varit marknad och det har varit människor överallt i den här lilla medeltida byn. Jag har ätit lunch med en vän jag inte sett på tre år och det är skönt när man ganska snart hittar sin ton, vänner emellan. Förtroenden och tankar. Jag är rik på så många sätt och jag har släppt så många måsten. Det har varit och är en resa. I 10 år har jag följt min lärare. I TIO år. Det är länge. Det är på ett plan obeskrivligt och på ett annat plan helt självklart.
   Hösten här är helt perfekt. Vi bor 20 minuters promenad utanför byn och det är så läkande att ha promenaden fram och tillbaka, ibland mer än en gång om dagen.
   Byn är som en sagoby. Den känns som hämtad ur en film, nästan som att gå i en kuliss. Alla är vänliga, även om det alltid är mycket turister här så är människorna genuint trevliga. Det enda minuset är det svaga kaffet! Trodde vi skulle få riktigt svart kaffe men det är knappt så espresson är stark. Det är märkligt. Jag är inte ledsen, jag är inte trött längre. Jag är inte riktigt där jag ska vara men jag har återigen hittat till nya beslut i mig själv. Jag behöver verkligen inte bevisa eller visa något för någon annan. Jag har inte shoppat något, jag har allt jag behöver. Lite symboliskt är det nog så överlag för mig just nu i mitt liv. Imorgon bitti är det sista lektionen som vi tränar, på söndag morgon knyts säcken ihop med någon timmes prat. Det är gott så. Vad som händer sedan, står skrivet i mina stjärnor. Önskar dig en skön Allhelgonahelg, vad du än gör så hoppas jag att du gör det som just du har valt. Må väl.

onsdag 28 oktober 2015

Gå över bron

Ny dag, ny kraft. Jag gjorde exakt allt jag skulle göra igår kväll. Det frestade på men jag härdade ut. Sov gott men vaknade tidigt. Låg och flöt upp och ner, andades och tänkte inte. Tog en långsam promenad genom en trött liten by och såg regnmolnen hänga på bergen. Kastanjernas löv har stora fläckar och luften sval med en liten vind. Jag är stark och stadig när jag går in i dojon, många har frågat hur jag mår eftersom inget är en hemlighet när man är en så liten grupp i ett litet rum. Det har jag absolut inga problem med, jag vet att alla är där ibland, där jag vistats.
   Han kommer fram direkt. Har lite allvarligt prat med mig. Jag gör min practice, gör en hel del linjärt arbete med ett tiotal solhälsningar så jag är varm och svettig när han kommer fram igen. Ger mig flera stående och korrigerar mig på ena sidan och en av hjälplärarna är på andra sidan. Känner mig helt krokig men han säger att den krokigheten finns bara inombords. Jag försöker memorera hans korrigeringar så jag vet var jag ska jobba, det känns i armarna men det är benen jag ska fokusera på säger han.
Efteråt när jag ligger med benen upp mot väggen kommer han fram igen. Vi har ett långt prat. Hans ögon är mjuka, varma och vänliga. Jag vet att han vill mig så väl och ibland måste det gå via det tuffa, för att man på något vis ska ta sig vidare. Han gör en liknelse med en plats i Stockholm, en vacker bro som han varit vid. Han säger du måste över bron, du kan inte förändra bron, den finns där, ta dig vidare. Och det är när jag skriver det här som jag faktiskt förstår det också. Det är en briljant liknelse. Jag säger att jag varit här många gånger där jag är nu, smärta, tårar och så har jag tagit mig vidare. Och han säger - du måste ta dig vidare många gånger. Så är livet. Du kan inte förändra ditt mönster inuti, det förändrar sig själv utifrån hur sinnet och andetaget arbetar. Sinnet och andetaget finns överallt i hela kroppen. Och det är så stor kunskap. Jag bugar mig. Igen och igen.
   Mitt största problem är egentligen att jag pratar om det för tidigt. Jag berättar vad han sagt när vi dricker kaffe. Jag borde hålla det inombords. Jag ska försöka att inte vara så direkt och snabb. Att skriva om det blir på ett helt annat sätt faktiskt. Det är också en lärdom. Alla vill bidra och trösta, men nu har jag fått min tröst, det är så enkelt att fokusera på någon annan, istället för sig själv. Det är nog allas lärdom egentligen. Man vill analysera, intellektualisera och komma med svar. Eller säga klokheter. Men jag tror egentligen att man måste hitta dem själv. Även om man lägger upp dem på bordet. Så jag ska vara sparsam med mig själv. På olika vis. Jag ska sluta tätt om min bröstkorg, jag ska se in i hans kloka ögon, göra det han säger, inte tänka, inte analysera och ta emot allt jag får. För det är stort. Och den där bron. Den gick jag över igår. Och även om jag ska över den igen, så har jag gjort det nu. Och det är stort för mig.

tisdag 27 oktober 2015

Det svider. Dags att gå vidare.

Fullmåne. Alla får samma lilla träning.  Det är en måne som stör vata-elementet i oss och därför behöver vi stabilisera oss, titta inåt. Men det som vi får är skitsvårt för mig. Ont. Ledsen. Kan inte skriva mer om det än att när man känner sig som minst får man stöd då man behöver det. Av min otadliga lärare som i sin värme kring vad han ser i mig ger mig det som jag känner att jag inte mäktar med, men som jag faktiskt klarar. Mina yogavänner som alla stöttar mig, skickar meddelanden och tröst. Alla som varit i det, vet vad jag menar. En kort stund tänkte jag; - jag åker hem. Har aldrig tidigare varit där jag är nu. Så. Jag får vad jag behöver. Det svider. Jag går vidare. Samma practice ikväll kl 18. Jag är levande. Jag har lyxproblem jämfört med många människor på flykt och som lever under extrema förhållanden. Jag måste förhålla mig till det. Även om jag är huvudpersonen i mitt liv kan jag inte låta gamla blockeringar av känslomässig karaktär stoppa mig mer. Det är dags att ta sig vidare. Att en övning jag arbetat med till och från under 7 år (!) slutligen ska få göra sitt jobb. Jag ska inte hindra mig själv mer.
   Vi äter lunch ute på terrassen innan regnet kommer. Jag har en god vän som jag bor med. Vi skrattar och pratar och jag undrar om turbulensen jag haft under hela förmiddagen när jag inte kunde sluta gråta, verkligen hände. Och ja. Det gjorde den. Nu är det kaffe och choklad och träning om 2 timmar igen. Jag ska igenom det här nu.

måndag 26 oktober 2015

Resan har börjat

Utsikt från min balkong, cypresserna är enorma på varje sida

På väg till byn
Ni vet. När man sover gott. Sådär gott för att man vet att man fått en ganska liten hanterbar serie i sin yoga. Efter första lektionen igår kväll, som utöver prat och genomgångar över vad alla ska göra också innehöll tunga saker. En del så djupt att jag inte förstår allt.  Men en lektion om vad yoga inte är också. Och vad som innefattas i det vi gör. Det vi utövar och att alla har sin egen agenda över vad man förväntar sig. Vad det än är. Hur fint det är att försöka hålla sinnet blankt. Att inte fundera över om det är bra eller inte, bara ta emot. Energin. Brukar  vara lite extra pirrig eftersom jag brukar få så tuffa saker. Tuffa för mig. Och så fick jag en pytteliten serie. Sov som en gudinna. Tog en annan promenad ner till byn som fullkomligt strålade i höstsolen. Inga bilder gör den riktigt rättvisa. Värmen som smyger in under dagen för att explodera efter lunch. Jag har mina träskor och är glad åt att slippa jackan. Så kommer jag in i dojon, som en av de sista för morgonens practice. Vi får alla olika tider när vi ska komma in.
   Jag gör mitt och så är jag klar. Zhander ropar till mig att jag ska göra allt en gång till. Sedan kommer han fram till mig, ger mig en annan serie, lite tuffare som jag ska göra fem gånger. FEM gånger. I långsamt tempo. Svetten rinner om mig men det känns fantastiskt skönt. Avslutar med padmasana framåt och Emma kommer och trycker ner mig så att pannan vilar mot golvet. Känner höften protestera våldsamt och samtidigt tänker jag på gårddagens prat om att släppa taget om det som gör ont. Minnen som egentligen bara är fantasier i mitt sinne. Jag har ingen skada i min höft helt enkelt. Jag går in i det. Jag gör det faktiskt i mitt tionde andetag liggande framåt. Känner hur det blir helt varmt i höften som om någon hade hällt varmt vatten inuti min led. Och på något smärtsamt skönt vis vet jag att jag som vanligt fått precis vad jag behöver. Gör min warm down och ligger sedan med benen upp mot väggen. Kroppen är stel och underlig när jag reser mig. Vad gör det? Resan har precis börjat!

söndag 25 oktober 2015

Fry my ass

Efter en låång resa kom vi fram till ett jättefint hus. Tänk ett hus i Provence och känn associationerna glida in. Alla dem infriades :) Vi har ett vackert stenhus i en lund av gråskimrande olivträd. Vi har en terass med stenplattor och vi har ett rymligt lite svalt hus. Vi eldar och kokar kaffe. Jag bor en liten halvtrappa upp, ett stort generöst rum i blå toner och med ett eget litet badrum i blått. Jag är nöjd. Gick en promenad igår och höll oss vakna tills det äntligen var dags att få sova. Byn är pittoresk så det dånar.
   I eftermiddag börjar kursen och det är inte utan lite pirr i magen blandat med förväntan och längtan. Vi är 25 personer som ska gå kursen och vi har träffat några redan. Och jag läser hos en avlägsen yogavän som bor i London, hur han beskriver sina kurser och hans ord är så träffande utifrån vad vi kommer att få, det är inte direkt något där man blir struken medhårs, det är istället ren medkänsla som kräver något mer av både lärare och elev;
  
Real compassion kicks butt and takes names,
and it is not pleasant on certain days.


If you are not ready for this fire,
then find a new-age, sweetness-and-light,
soft-speaking, perpetually smiling teacher,
and learn to relabel your ego with spiritual sounding terms.

But stay away from those that practice real compassion,
because they will fry your ass, my friend.

Det är nu jag ska få my ass fried :) Följ mig och gå bredvid är du snäll!

torsdag 22 oktober 2015

Wish me luck!

Man längtar efter något under lång tid och sedan är man plötsligt där. Då är det som jag måste samla ihop mig så jag verkligen verkligen får ut det jag önskar av något. På lördag reser jag till Sydfrankrike på en yogakurs för mina lärare. Som jag har längtat. Som jag har tänkt. Bokat för ett år sedan. Och nu reser vi snart, jag och min yogavän och det känns otroligt fint. Att också ha någon som finns i vårt eget hus när vi är borta, det är skönt.
Luberon, byn där vi ska vara
  Nu har vi hyrt ett litet hus och det är förstås varmare än här. Vi har ofta haft budgetboende men den här gången har vi unnat oss lite extra. Tänk ett eget litet hus. Med terass. Med stora rum. Med ett ordentligt kök och till och med en pool. Va? Vi kommer att gå kursen  individual asanas, vilket i praktiken betyder att alla får egna asanas, egna rörelser utifrån vars och ens behov. Och det är alltid en liten grupp som går den typen av kurs, som kräver andra saker av den som guidar. Det uråldriga sättet att undervisa på som jag älskar. Som jag tycker så ofantligt mycket om. Som jag själv försökt översätta till min egen undervisning. Att alltid ge individuella råd. Även när alla gör samma serie eller rörelser. Att det alltid kommer  till mig vad jag ska säga till människor vid frågor. När jag är uppkopplad och hopkopplad. Och nu med mina högt värderade lärare. Jag är ibland rädd för att de inte ska orka, inte ha energin, som krävs för varje människa som de möter. För de gör ju verkligen det. Ger alla precis det vi behöver. Och det är ju inte direkt det man vill ha. Utan det man behöver. Jag är beredd på vad som helst som kommer att vara jobbigt. För jag vet att det är värt det i slutänden. Jag vet hur mycket hjälp jag fått i att både läkas fysiskt, mentalt och själsligt. Att jag förändrat mina mönster, som inte varit optimala alla gånger. Att jag har rensat ut så mycket skräp inombords och hanterat gamla minnen. Att jag blivit stärkt i att gå min egen väg, att vara den jag är fullt ut. Att Zhander har fått mig att inse att alla svårigheter och trassel jag varit igenom, har dels stärkt mig, dels fått mig att utvecklas. Den berömda räkmackan ger ingen personlig utveckling. Faktiskt. Det är det andra, det vi inte vill välja som gör det, som jag ser det. Han har varit både tuff och kärleksfull i sin undervisning och med en stor portion humor. Jag har känt mig hemma i det sättet och väldigt trygg. För jag vet att det inte finns några undertoner, inga dolda budskap. Allt uttalat och rakt. Inget tycka synd om, ingen falskhet. Han har i princip påverkat hela mitt liv. Till det bättre. Det kanske låter som jag är blind för att de är människor också, men det är jag inte, jag vet att de är människor med fel och brister precis som alla andra, men det förtar inte kompetensen, kärleken och erfarenheten de förmedlar. Zhander har utövat yoga i över 60 år! Han har undervisat i 40 år. Det är svårslaget. Speciellt idag när yogalärarna har en tendens att bli yngre och yngre. En del saker kräver helt enkelt tid. Det går inte att snabbspola utveckling, hur gärna man än vill eller intalar sig det. Däremot får man ju självklart sina insikter som i skimrande ögonblick, det är inte det jag menar. Så med det sagt, wish me luck! Jag vet inte ens om jag har fungerande nät dit vi kommer men so be it. Kan jag blogga så gör jag det.