Urladdad

Ojoj. Ibland skriver jag saker som provocerar. Jag vet. Men jag gör det inte för att bråka eller trigga igång något. Jag gör det för att jag vill ge min syn på saken. Är på mitt sjuttonde år av yoga. Av samma form av yoga. Min Shadowyoga. Det gör en hel del med en människa. Kanske all förändring om du frågar mig. Så jag väger för och emot. Ska jag, ska jag inte? Jag får ibland mail av märklig natur, de som opponerar sig kommenterar inte utan mailar mig. Vet inte varför. Men i alla fall. Jag vill ändå säga hur tacksam jag är för de av er som väljer att kommentera. Och ni måste inte tycka som jag :) Men när över 400 människor läst ett inlägg, då vet jag att jag nått fram med det jag vill. En lätt urladdning via en text helt enkelt.
  Nå. Om det var en urladdning av verbal karaktär så har jag haft en känslomässig urladdning efter Musikhjälpen. Har skrivit en del om den tidigare och vill inte på något sätt vara tjatig. Men. Herregud vilken underbar upplevelse. Att vara på torget i söndags som var sista dagen i några timmar, dansa, hoppa, sjunga, skratta och faktiskt också gråta. Ja då känner man att man lever. På ett väldigt fint och bra sätt. Alla åldrar. Alla sorters människor har jag mött den här veckan. Jag har varit del av något som var helt otroligt. Att se den älskade programledaren Kodjo gråta och nästan bryta ihop när vi alla tusentals människor står där och gör ett hjärta med våra händer i tystnad, när han tackades för alla år han jobbat med detta, ja då var min extremt stela kropp helt med på att det var värt det.

   Igår kändes det som jag hade sprungit marathon eller något, har ju aldrig gjort det, men benen var stumma och betonglika. Hostade och kände mig eländig. Tom. Urladdad. Så jag somnade klockan 17 igår! Vet inte när något sådant hände. Vaknade efter några timmar, bytte om till pyjamas och somnade om. Sov 12 timmar till, så nu är jag på banan. Och yogan var stel, men ändå med mig i morse igen. Och nu finns det bara en väg, rakt fram till jul. Lite städning, lite fix med julgodis och så köra till Göteborg och hämta hem en efterlängtad dotter. Kan inte bli så mycket finare just nu och inuti är det tomt men skönt idag.

Ibland måste man ladda ur sig för att också tömma ut och kunna fylla på med nytt. Eller hur?

Bilden har jag lånat av na.se

Yoga i realtid

Jag hör med förfäran att hela generationer dör ut i HIV i olika länder i Afrika. Hör Anja Pärsson berätta om sin resa i Sierra Leone förra året och där det fanns väldigt få vuxna människor, de flesta var barn och äldre. Hör om Mocambique där medelåldern är 19 år!! NITTON ÅR. Kan vi ta in det? Hade vi bott i det landet hade våra barn förmodligen varit döda nu. Det går inte att ta in. Reportern berättar om en kvinna som tog hand om sina barnbarn för att hennes tolv(12!) barn var döda. Nej jag vet. Det går inte att hjälpa alla. Men ibland som när fantastiska initiativ tas, då det bara är att hänga med för oss, då behöver vi lyfta på plånboken. Att HIV-smittade människor i alla länder ska ha rätt till medicin, som de har här hemma. Musikhjälpen är ett sådant fantastiskt initiativ och det enda vi behöver göra är att sms:a 50, 100 eller 200 kronor till 72999. Jag har önskat några gånger. Sist så kunde jag inte hjälpa att det blev många gånger. Och de som sitter där i glasburen i Uppsala, vilket jobb de gör. Visst är det glädjefyllt också att hjälpa? Visst är det väl yoga i sin rätta bemärkelse?
https://www.facebook.com/Musikhjalpen?fref=nf

Du känner också någon

Hon hade två veckor kvar till beräknad förlossning. Hon hade ont i huvudet när hon vaknade. Kände sig trött och otymplig. Låg kvar i sängen när hennes man gick till jobbet. Tog en Alvedon, funderade en stund innan, men tänkte att barnet i magen skulle klara att hon tog en tablett. Hon la sig en stund igen och plötsligt sänker sig mörkret över henne. Hon ser inget. Det är svart. Hon drabbas inte av panik men en iskall kyla känns i hela kroppen. Hon inser att hon inte kan ringa med sin smarta telefon när hon inte ser. Hon kryper ut i hallen där det finns en vanlig lur. Lyckas ringa sin man. Då. Då blir hon rädd på riktigt, han störtar hem, ringer efter ambulans. När de kommer till sjukhuset krampar hon. De gör en hjärnröntgen, kanske har hon fått en hjärnblödning? Nej. Det är akut havandeskapsförgiftning. Gonatt. Hon sövs och ut plockas ett friskt litet flickebarn. När hon vaknar upp har hon blivit mamma! Omtumlande och ändå helt sant. Hennes man har varit med hela vägen. Hållit i den lilla och skött om. Hon är mamma. Hon är inte frisk ännu, det höga blodtrycket tar några månader på sig att bli normalt. Men hon lever. Hon är omhändertagen. Av den sjukvård som vi har. När det kniper. När det behövs så finns det alla resurser vågar jag påstå. Nej det är inte perfekt, allt kan bli bättre. Men om du jämför. Jämför med andra platser i världen där det varannan minut dör en tjej/kvinna i sin graviditet. De överlever inte. Hon hade inte heller gjort det om hon hade bott i låt oss säga någonstans i Afrika. Eller någon annanstans där vården är obefintlig. Den glömda katastrofen. Men vi kan faktiskt hjälpa till. Vi kan skänka pengar till Musikhjälpen. Vi kan sms:a in till 72999. Vi skickar 50, 100 eller 200 kr och önskar en låt. Det är enkelt. Det svåra är att låta bli vill jag hävda. Och allt vi får på köpet av godhet och fantastiska initiativ. December blir ljust. Och hon som fick den akuta havandeskapsförgiftningen, ja hon mår bra, det är vår äldsta dotter och pyret har hunnit bli över 2 år. Jag tror att du också känner till någon liknande historia. Saker vi tar för givet i vår del av världen. Låt oss hjälpa varandra! 9 timmar kvar - heja Sverige, vi hjälps åt! Och ja, här är hon lillungen

Musikhjälpen = yoga i praktiken

Yogans första steg. Hur ser du på andra. På din omvärld. Och det här med att hjälpa andra. Man kan göra det på så många sätt. Med handlingar och bra bemötande. Med respekt. Men ibland behövs det pengar. Också. Som nu. Musikhjälpen är en helt fantastisk företeelse och idag är sista dagen de sitter i glasburen på ett torg i Malmö. Jag tänker att det är precis så yogan fungerar i praktiken. Den här veckan med godhjärtade människor som skänkt allt mellan himmel och jord, det har gjort mig glad varje dag, fått mig att gråta varje dag för att jag är så lättrörd. Som grädde på moset har vi fått höra alla musikönskningar. Och ja, jag har önskat flera låtar, men känner att man kan göra så mycket mer. Barn skänker sina julklappspengar, sina månadspengar, vad väntar vi vuxna på? Egentligen? Idag är det sista dagen för Musikhjälpen, men nästa år, kan inte vi yogisar dra ihop pengar tillsammans? Som vi gjorde med eventet för Karin Björkegren Jones när det gällde att samla pengar till Bröstcancerfonden. Det här med att yoga för andra. Allt blir större.  Jag tänker att om det blir ett Musikhjälpen nästa år, då lovar jag att dra igång det hela. Är du med då?