Proportioner

Vissa dagar vill man bara dra täcket över sig. Men det är redan för sent. Man är igång. Igår var en sådan dag. Ni vet man andas, man säger till sig själv, ta det lugnt, det är världsligt. Men det får inte bli för mycket av det jag inte kontrollerar eller egentligen har med att göra, men ändå blir indragen i. På jobbet. Jag är en rättfram person. En del uppfattar mig som tuff. Oftast för att jag säger vad jag tycker. När någon frågar. Inte hela tiden. Absolut inte, så viktiga är inte mina synpunkter. Men när människor ändå frågar, då svarar jag. Ärligt och uppriktigt, så respektfullt jag kan. Men de flesta som säger "ge mig din ärliga uppfattning" de vill inte ha den. Det är min erfarenhet. Jag har tappat vänner på grund av den frasen. För att jag trott det varit menat som det sägs. Och många tror att jag är tuff, har tjockt skinn bara för att jag är rak. Åh det här landet! Av lagom. Av mellanmjölk! Min pappa sa alltid att det bodde en liten italienska i mig när jag var liten. Med temperament och stampande av foten när jag blev arg. Men lika mycket ilska som jag haft, lika mycket glädje eller mer har jag haft. Är glad för det mesta. Men ändå. Det där - säg vad du tycker-frasen... Så med skallen full av tankar, kroppen lätt irriterad småsprang jag i duggregnet till min studio. Sopade trappen fri från löv. Tände ljuslyktan utanför. Alla ljus inomhus. Lite rökelse. Sakta men säkert ebbar det världsliga bort. Och jag inser hur oviktigt det är för mig. Egentligen. Proportioner. Det är nog det jag fått mest från yogan. Och innerligheten. När mina två grupper gått hem för kvällen sitter jag där lite varm och glad. Ända inifrån och ut. Och jag inser att den här yogan, den har så många fördelar, det bara växer. Och ärligt talat, mitt förstånd och min själsliga hälsa skulle inte vara som de är utan den. Än en gång, jag bugar mig inför storheten och inser att jag ändå trots allt klarar mig ganska bra när jag åker hem utan något av det jag kom dit med i min bröstkorg. Proportioner.