Jag yogar. Det gör ont i mitt ben. Det spänner i ljumsken och tårarna rinner. Jag är inte ledsen, det gör bara ont helt enkelt. Inget att fördjupa sig i. Den sidan där smärtan kommer och går, den håller mig alert. Kanske är den min kompass, hur bakvänt det än kan låta. Men när jag sitter efter min yoga och tränar på min indiska raga, när min skrovliga röst lyfter mot taket och jag känner att munnen öppnar sig ordentligt, när jag låter ljudet komma från mig men även in i mig. In i svalget och upp i huvudet, då är det som att öppna en liten burk av glädje. Ändå. Balans. Smärta från yogan. Sen Glädjen. Ute ligger snön slät och man kan se var alla djur traskat under natten. Rådjurens trippande runt vår hink med kastanjer till dem. Småfåglarnas minispår där det ramlat ner frön och nötter ur fröbehehållaren. Solen lyfter sakta. Jag lever. Jag har en liten burk av glädje att öppna varje dag.
Vackert. Närvaro. Livet i sin essens. Tack!
SvaraRaderaHärligt, jag har också en burk:-). Kram
SvaraRadera❤
SvaraRaderafantastiskt,
SvaraRaderaen glädjeburk!
kramar
Jamen ja!
SvaraRaderaEn burk! Exakt!
KRAM
Tack rara ni för era ord! Kramar!
SvaraRadera