Född buddhist

Jag mår konstant illa och har ont i magen. Försöker kurera med kombucha och till och med Proviva. En stund går det bra sedan är det som om magen är i en dal, den går rakt inåt och jag blir matt. Gör min yoga och tar små korta promenader. Min familj säger att jag ska ta det lugnt, operationen var för en vecka sedan men det är egentligen penicillinet som slagit ut min tarmflora, så mycket inser jag. Bara att ta det varligt. Men jag måste äta kolhydrater, något som jag egentligen inte alls vill och det smakar inte ens gott längre, men det är vad som stannar i kroppen. Och det är ju logiskt eftersom det är stoppande. Nå. Ett steg i taget.

Åker och äter frukost på kafé med en kär vän och får låna en bok som dykt upp i mitt flöde flera gånger den senaste tiden;  När allt rasar samman med undertiteln Innerliga råd för svåra stunder av Pema Chödrön. Jag har läst en hel del buddistisk litteratur och alltid känt mig i samklang med det jag läser. Den här boken är inget undantag. Kommer hem och kastar mig över den.
   Och återigen känner jag mig bekräftad i hur jag vill agera, ärligt men utan pekpinnar. Jag som oftast blivit hårt bedömd när jag varit ärlig och där människor i alla möjliga och omöjliga situationer försökt få mig att "vara snäll" vad det nu är. Och nej, jag är ingen som måste kasta min åsikt över människor, men när de ber om den - ja, då säger jag var jag står. Ja, och en del har inte stått inte ut med vad jag tyckt. Till och med här i min egen blogg lyckades jag reta upp människor som inte tyckte jag var snäll, gick för långt osv när jag helt enkelt skrev att det är snart 100 år sedan som man upptäckte att socker göder cancerceller. Visst är det ganska fantastiskt att det kan anses elakt att man säger det? Nå. Vi har alla våra sätt att dölja, hemlighålla eller strunta i det som är våra tillkortakommanden. Jag är inget undantag. Men just ärligheten ligger mig väldigt varmt om hjärtat, jag kan helt enkelt inte ljuga. Och ibland har jag valt tystnad,  men sedan ångrat mig - varför inte stå för saker fullt ut?
    När det gäller mig själv vet jag att min man tyckt att jag är överdrivet hård mot mig själv men jag är inte hård, jag försöker bara vara ärlig. Och i den här pärlan till bok så läser jag;

Att meditera ger oss möjlighet att uppmärksamma när vi når vår gräns och 
det hjälper oss att inte förledas av hopp och rädsla.

När allt kommer omkring bottnar det i hur villiga vi är att bli lättare till sinnet 
och släppa taget.

Hur ärliga vill vi egentligen vara mot oss själva?

Jag vill vara ärlig. Jag vill vara ärlig mot andra och mig själv. Och den här boken ger mig så mycket, trots att jag har hälften kvar! Kanske ska jag fördjupa mig lite mer i buddismen?

Yoga är meditation

Frusen bild tagen av mig från filmen

 Haft en del tankar och en inre dialog kring meditation den senaste veckan. Vi pratar om det hemma. Men jag får inte riktigt fram vad det är jag tänker. Läser lite i Simon Krohns bok igen och han skriver ju att han ser yoga som meditation i rörelse. Det kan jag skriva under på. När man vet vart man ska och när yogan i sig blir flödande och dynamisk, utan att för den skull vara tuff fysiskt. Det är väl något i den vägen jag tänker. Igår kväll hittade vi en film som var nästan en timme lång med B.K.S.Iyengar, min lärares lärare. En av hans gurus. Och den är gammal, så både ljud och ljus visar att den spelades in 1976, Men det gör ingenting, för det han visar och framför allt det han säger får den sista polletten i mig att ramla ned. Jamen ja. Precis så. Och så tackar jag för den vägledning jag faktiskt får hela tiden i min vardag. När jag öppnar mina ögon och öron och tar emot, allt som kommer i min väg, så inser jag att handledningen sker hela tiden, men jag måste ställa frågan först. Filmen heter The Ultimate Freedom Yoga. För det är friheten han pratar om. Friheten i kroppen. Friheten i sinnet. Friheten i själen. Dit jag strävar. Filmen avslutas med att han inte gör någon yoga utan pratar i några minuter. Det här sammanfattar just det som jag törstat efter de senaste dagarna;

Today everybody get confused about meditation. Whatever I have shown you, is concrete meditation or active meditation. Remaining in the state of loneliness is not meditation, remaining in a state of sensual pleasure is not meditation. The self has no pleasures the self has no pain. 

Citat hämtat från Simon Krohns bok

So true meditation should bring enlightment, illumination, creativity activity and fullness. As long as the meditation does not bring that fullness, that meditation has absolutely no meaning at all. It is as good as man who takes drugs and sleeps 24 hours (!).

Yoga is meditation. Yoga is action. Pantajali even explains the disciplin of yoga. When the disciplin ends, it is called the integrated yoga. 

To be one with the self, which is ever pure, ever silent. There is no bliss for the self. There is only bliss for the mind. The self has the internal continuity and purity but no bliss. 

I tystnaden med mig själv så inser jag att precis så här är min practice, min yoga som är min meditation. Så vackert. Och så fint uttryckt av mr Iyengar. Det är alltid the mind vi arbetar med, hur vi än gör det, det går inte att komma ifrån. Tänker att vi kan spela oss själva många spratt längs vägen med att använda allt möjligt, för att slippa vara i kontakt med oss själva. Vi kallar det hjälp, men är det verkligen det? Självklart beror svaret på vart vi vill komma. Vart vill vi att yogan ska ta oss, vilka mål har vi med den? Är det bara någon slags förströelse eller stretch, så kommer det att bli just det. Det blir inte enklare, men belöningen är desto större när man vågar vara ensam med sitt eget andetag och sin egen kropp och sinne. Inget annat.

Tänk att få svar när man frågar något. Och i tystnaden i mig hittar jag det jag söker när jag fått påfyllning utifrån.

Allt får plats

När jag tappar bort min meditation då känns det som jag tappar lite av mig. Ibland gör jag yogan men inte meditationen och har jag slarvat med att sitta med mig själv så påverkar det mycket av min dag. Av mitt mående. Av det mesta.
   Vaknade i morse med lite kliande i halsen och ett pannben som värkte. Tog Enchinacea direkt och kokade mitt eviga citronvatten. Drack djupa klunkar. Satt sedan en lång stund med mig själv på mattan och reste mig sedan för att möta det som kommer. Att andetaget vikit undan brådskan, det är ett skifte. Att jag nästan inte kan skynda mig längre, jag tar min tid. Och oftast hinner jag. Och är jag lite sen till jobbet en dag, då är jag det. Inte mer med det. Tänk tänk tänk att det har blivit så här. Att sitta med sig själv ger all förändring i slutänden. Stillsamheten fyller ut mig. Det räcker så.
   Ute är det fuktigt och dimmigt. På något sätt så är hösten tiden för återhämtning och vila. I alla fall där vi bor.Och jag köper ljusslingor och jag tänder ljus. Har redan köpt hyacinter och amaryllis. För att jag vill. För att jag tycker om det. Och mycket också för att inte komprimera hela livet i december. Att sträcka ut tiden på mitt sätt. Att göra det på mitt sätt. Ja jag vet, det finns många regler om hur man ska göra och när. Stjärnan och granen dröjer jag med, men har inget problem med den som vill göra annorlunda. Vill längta lite också. Köpte en ny adventsstjärna igår, på Indiska. I guld och turkos. Älskar den redan men väntar några veckor tills jag sätter upp den. Och ja, jag har ju redan stjärnor, säkert 10 stycken och det kanske är lite att gå överstyr men jag bejakar den kitschiga ådran också. Allt får plats. Bredvid varandra. Inuti.

Både snabb och långsam

Insikter som stiger inombords när man ber om dem. Förklaringar för mig själv över hur jag fungerar och vad jag vet om det. Jag är både snabb och långsam. I min meditation igår steg en glasklar insikt upp. När det är tyst och blankt i mitt sinne, då landar det jag behöver. Som en delfin som klyver vattenytan och gör en volt. Jag är både snabb och långsam. Helt enkelt. Inte bara en sak. Jag är snabb i tanken, förstår sammanhang och komplexa grundproblem direkt. Det är helt enkelt så jag är. Älskar kluriga utmaningar. Gillar att skriva prov, har alltid gjort det. Kastat mig över olika tester. Inte bättre än någon, det är bara så jag är. Det som också blivit sporrat och triggat under hela min skoltid. Bäst i klassen...
   Men jag är långsam i kroppen. Ofta behöver jag tid till att landa i vad det är jag ska göra. Jag gillar att dansa och åka skidor. Men avskyr att springa. Har gjort det i hela mitt liv. Och för första gången så omfamnar jag den delen av mig själv också. Jag behöver inte tvinga mig till något. Alla har sin väg att gå. Älskar skogen och allt som den ger. Men jag vill gå, inte rusa fram. Gillar att promenera i stan, strosa flera mil i en ny storstad till exempel. Då behöver jag långsamheten för att tillgodogöra mig precis det som jag söker. Eller hur jag ska säga. Gillar att simma, men med långsamma simtag, klyva vattenytan och inte hetsa. När jag simtränade under 6 långa år som barn så simmade jag tills jag blev svettig. Det skulle jag aldrig förmå mig att göra idag. Men då simmade vi för att bli snabbare och uthålligare. Hela tiden. Och ja, ibland simmade jag tills jag kräktes. Bra sa min tränare då. Hmm, det är länge sen och det är jag glad för. Men den erfarenheten visar mig faktiskt också att jag kört över mig redan som barn. Med en påhejande vuxenvärld.
   Vi är alla båda delarna, jag är övertygad om det. Egentligen blir det enklare att förstå om vi talar utifrån ayurvedan, när man ser vad som är dominant var i vår varelse. För ingen är helgjuten, alla är sammansatta av de olika doshorna, temperamenten eller hur vi ska kalla beståndsdelarna. Och i vårt prestationsinriktade samhälle så är det lätt att det snabba, det tävlingsinriktade kliver fram först. Ibland kliver man till och med över sig för att vara snabb. Duktig. Eller vad vi vill kalla det. Jag har ingen synpunkt på någon annan än mig själv. Alla får göra det som gagnar dem. Men i yogan möter jag ofta den här inställningen av att man snabbt vill vidare. Quick fix. Hur lång tid ska det här egentligen ta? Jag har själv varit där inombords och vet att man behöver hitta vad som är viktigt för en själv och faktiskt också hur man fungerar. När man titta in i sig och vågar omfamna de olika delarna. När inte intellektet är det som är viktigast. När inte den snabba kroppen är det som är viktigast. Nej båda delarna. Snabbt och långsamt. Jag hoppas du förstår vad jag försöker säga? Att du kan känna samma saker inom dig, fast det handlar om annat. Att du kan omfamna det som inte handlar om prestation eller tävling, bara det som handlar om hur just du fungerar. I sinnet. I kroppen. Hur är du?
  

Lite gör mycket

Så vaknar vi trötta och halvsnoriga. Det blir en snäll morgon. Tända ljus. Lite rökelse. Meditation en stund. Sedan ruskar vi på oss och börjar dagen. Ikväll väntar två grupper med yoga och jag ser fram emt det. Det brukar räta upp mig. Såg ett program på tv igår kväll. En journalist med sömnproblem som skrivit spaltmeter om just sömn testade meditation i 8 veckor. Man mätte hans hjärnaktivitet i olika områden före och efter. Och efter bara 8 veckor var områdena i hjärnan som handlar om empati och om vi uppmärksammar glädje före ilska, märkbart förändrade. Forskaren sa att man lite slarvigt skulle kunna säga att journalisten hade gått från att ha varit pessimist till optimist. Och på en så kort tid. Att meditera är inte krångligt. Bara sätt dig själv med ditt andetag. Fokusera där. Sedan finns allt att lära och att förkovra sig. Men tänk ändå att så lite gör så mycket. Och hur mycket alla skulle vinna på den där lilla lilla stunden varje dag. Men som all annan practice är det färskvara. Jag tappar ibland meditaitonen, periodvis är den störst i mitt eget utövande i jämförelse med yogan och ibland tar den liten del. Nu påminner jag mig själv igen att alltid få med mig den varje dag. Någonstans. För lite gör mycket.

Bilden är från min yogastudio www.stillastund.se och tagen av fotograf www.danlindberg.nu

Nyduschad. Inuti.

Bladen är blanka och nystrukna med regn. Det är vackert. Trots allt. Trippar nästan till bilen och tar mig till jobbet. Det är stilla. Tomt på människor ute. Yogan är trött. Igår blev det meditation istället. Sen eftermiddag satte jag mig på golvet. Tände mina ljus. Min rökelse. Det småregnade ute och var lite kyligt. Vi tände i en kamin. Ja det är sommar men det var så skönt! Satte mig där på golvet. Trött. Trött. Trött. Efter en halvtimme reste jag mig och kände mig nyduschad. Inuti. Tänk att så lite kan göra så mycket. Fascineras varje gång av det och ändå har jag tappat meditationen på vägen. På den här vägen som kantats av kartonger, vattenprover, borttrasslade köksluckor, uppgrävd gräsmatta och strul. Men nu är jag faktiskt hemma. Även om garderoberna ännu inte finns. Så är jag hemma. Och när jag landar i min meditation. När sinnet lugnat sig så inser jag att allt bara är stormar på känslomässighetens yta. Jag släpper det. Det regnar. Det är OK.

Bilden tagen av Dan Lindberg, från min studio Stillastund