Den här dagen

Den andra november. Ett datum fyllt av glädje för alltid. Min dotter föddes tidigt på morgonen för 29 år sedan, klockan 04.01. Hon kom med en knuten vänster näve och har blivit en av mina stora lärare i livet. Det kan låta så klyschigt, men det är helt sant. Det som jag är allra mest tacksam och förvånad över är vår nära relation idag. Att mötas som vuxna är inte alltid självklart i nära relationer i familjen. Det vet vi ju alla. Men vi har både skrattet, yogan och hjärtat tillsammans.
   Och för exakt ett år sedan den här dagen kom jag också hem från min senaste yogakurs som var i Frankrike. Den kursen var inte lik någon annan. Jag fick många tuffa lektioner. Rent mentalt. Rent själsligt. Rent känslomässigt. Jag hade Shandor och två hjälplärare som korrigerade mig fysiskt och så Shandors alla verbala utmaningar. Jag var skakad, omrörd och förvirrad. Försökte bara följa med, men förstod inte. För det gick inte att förstå med sinnet. Försökte låta kroppen följa men upptäckte mitt eget stora motstånd, det vita berget alldeles under huden. Grät. Fick tröst av mina yogavänner. Vi pratade. Jag försökte analysera. Sedan insåg jag att det inte gick. Hade samtal med Shandor och sådär fortsatte veckan. Det mest omvälvande jag varit med om. Det har tagit mig det här året att landa i vad som hände. Jag vet att jag har en skicklig lärare som leder mig vidare i min transformation. Det är på ett plan sjukt jobbigt. Jag måste säga det. Ändå vill jag inte vara utan det. Min väg framåt ser helt enkelt ut så här. Jag har fortsatt min dialog med honom på mailen sedan dess. Och allt har hänt. Faktiskt.
   För när jag efter några timmars sömn åkte till mitt arbete blev jag kallad till ett möte som var början på min process bort från jobbet. Kan det ha varit en slump att allt hände samtidigt? Nä. Jag tror inte på slumpen. Det var helt enkelt dags för mig att gå åt ett annat håll.
   Förändring kostar alltid. Alltid. Men i den skitstorm som följde av falska anklagelser, mobbning och aggressivitet så stod jag hel. Kanske blev jag rustad inför det som skulle komma? Hursom. Jag stod stadigt, lugn mitt i stormens öga även om självklart ledsenhet och funderingar höll mig vaken stora delar av nätterna under november och december. Jag förstod inte. Men det stora jag gjorde var att jag släppte taget. Om oförrätter. Om allt som varit. Jag insåg att jag har en oförstörbar kärna i mig. Jag insåg återigen att min familj och mina vänner är det som är viktigt. Alltid. Resten löser sig. Det andra är inte viktigt.
   SÅ. Ett helt år har snurrat runt. Jag har varit i den största förändringsprocessen i mitt liv. Jag har tagit emot. Jag har funderat. Jag har slutat fundera. Jag har öppnat mitt hjärta och satsat på glädjen. Jag har valt att gå från en ohälsoam arbetsplats men inte utan att få det som tillhörde mig. Vilket i sin tur har gjort att jag idag lever exakt det liv jag vill leva. Är det inte ganska fantastiskt? Att det ur all smärta och skit kan komma något så fint.
   Och imorgon är det dags igen. Imorgon reser jag och min man till Australien för nästa yogakurs på vår stig. Det är en tre veckor lång kurs med fokus på individual asanas, det vill säga, alla får individuella övningar. Jag är så förberedd jag kan vara på att det inte går att förbereda sig. Vi har någon som bor i huset här hemma och sköter om det. Allt är packat nu. Blommorna omskötta och det faller små täta snöflingor utanför fönstret. Vi har hyrt en liten lägenhet i Melbourne, nära yogastudion och nära havet. Det känns i hela mig att det är dags för nästa steg. Och ja, rent fysiskt har det här året varit en riktig prövning. Jag kom hem mjuk i kroppen från Frankrike men stel i tanken. Sedan blev jag hopdragen och stel i kroppen men mjuk i tanken.
   Ja ni vet, allt har vänt och bytt plats. Och inget är sig likt även om allt finns där. Kan inte säga det tydligare än så. Det går ju liksom inte att omfamna yogans enorma spännvidd med några formuleringar eller ord, även om jag försöker ibland. Jag har gått från ledsen, nedbruten och snurrig till glad och klar. Jag har gått från hopdragen till mjukare. Jag har tränat min styrka och blivit starkare. Jag har tränat mig på olika plan hela det här året. För att jag också haft och gett mig den tiden. Istället för att stanna och kräva någon slags "rätt" valde jag att gå. Och jag vann. Jag kan inte se det annorlunda. Jag vann mig själv. Och det är det som allt handlar om. Och imorgon tar jag ett steg vidare på yogastigen. Wish me luck! Jag är redo.

Övergiven, transformerad och tom

För en månad sedan var jag i Italien. Jag skrev ett blogginlägg där och då men lyckades inte publicera det. Sedan tänkte jag att det var för privat. Men det är det inte. Det är något som säkert andra kan känna igen. När jag läser hos Hannis och det hon så vackert delar så blir jag modig.

8 juni i Levanto

Min yogamatta är klistrig och på gränsen till jobbig. Fötterna lyfter inte riktigt där de ska och mattan drar ihop sig. Den är grön, otroligt grön och jag ser på den och samtidigt inte. Jag sitter i en svår asana och jag är på vår lilla terrass som ligger så finurligt inbyggd med berget i ryggen och havet långt nedanför. Vi är på plats rent fysiskt i den lilla byn Levanto men är fortfarande ändå inte riktigt här. Själen är lite långsammare.

Min yoga tar mig rakt in i mig. Jag gråter lite för att höften är så omedgörlig. Jag kommer ingenstans i min asana. Så känner jag doften. Jasminbuskarna som fullkomligt översållas av blommor, skickar ett stråk av medlidande. Havet långt där nere brusar och ger mig tillförsikt i att allt är som det ska. Jag hör min lärares röst inombords och min mans röst utanför. Han säger att jag ska sjunka längre ner. Det är svårt men jag gör det. Jag slutar gråta och känner att jag har tillförsikt till både min lärare och mina yogarörelser men rädslan vill åter in i höften.

Tomheten jag känt efter sista yogakursen är min trans-formations kvitto. Det viktiga är att stanna i det tomma. Det som ofta förväxlas med ensamhet. Det är inte samma. Och det är ingen övergivenhet jag befinner mig i. Men jag inser att jag på sätt och vis växt upp som ett övergivet barn. Jag hade allt rent fysiskt som jag behövde. Och två föräldrar som nog gjorde sitt bästa. Men jag kände aldrig innerst inne att jag dög som jag var. Jag blev bäst i klassen och snällast hemma. Allt fanns kring olika villkor. Jag blev vännen som alla ville ta hem, den som alltid var artig och rolig. Jag blev något som jag ändå delvis var men kärnan av mig, den har jag inte hittat förrän nu. Hela mig. Kanske låter det både trivialt och patetiskt men det är min sanning. Jag har heller inte förstått att det varit så förrän nu. Jag älskar mina barn villkorslöst men inser att jag inte själv fick ta del av den typen av kärlek som liten.

  Generationer har sitt eget sätt att hantera barn, känslor, flickor-pojkar och vi kan bara förhålla oss till det vi fått. I morse i min yoga insåg jag att jag inte haft tillgång till hela min känsla. För det öppnade sig en lucka. Där jag såg att jag varit så ensam. Att jag gjorde så många saker för att bli omtyckt, det var sättet jag kände till. Och att jag sedan som tonåring började protestera. Mot det mesta. Högt och ljudligt. Trots att hjärtat bankade och att jag tänkte att jag egentligen var en blyg liten flicka. Men som vuxen började jag hantera det hela, tillskrev mycket tidens eget hanterande av ensamhet. Men jag kan inte blunda för att jag inte fick det jag behövde som barn. Jag kan inte blunda för att den villkorslösa kärleken varken behöver dogmer, teorier eller tidsanda. Den finns där om den finns där. Att födas och nästan dö på kuppen, att ligga en vecka i en kuvös med en mammas närvaro några amningsstunder per dag. Nog vore det konstigt om det inte hade påverkat mig? Med en slags ensamhetskänsla inombords som många gånger varit grå och kvävande.

I min morgonyoga så inser jag allt detta utan ord. Jag öppnar den där luckan och jag inser att jag inte faller handlöst. Jag inser att det som var, det är inte längre. Jag är älskad. Jag har en familj som är mitt ankare och mitt fundament. Mest av allt inser jag att jag har mig själv. Min lärare har fått mig att inse att jag kan, att jag måste ta mig igenom och att det kommer att gå. Den ytliga betraktelsen av de asanas jag gör skulle kanske få någon att fundera. Men jag har också förstått med glasklar visshet att alla möter det. Någonstans i sin egen yoga. Att vi har dörrar vi kan öppna. Allt kommer inte att kännas skönt. Mycket kommer att vara svårt, göra ont på obestämbara platser i oss. Och ändå. Och ändå är det allt detta som gör mig fri. Vi har det vi samlar ihop till och det vi lever. Egentligen spelar det ingen roll vilken startpunkt vi har. Vi kommer ändå att behöva traska vidare. Vi kommer ändå att möta det som just vi behöver. Jag väljer min yoga. Ett aktivt val av att möta det jag behöver. Nej jag gör inte asanas som är favoriter. Nej jag gör inte det som är lätt för mig.  Jag gör det som gagnar mig. Det går via det svåra till det fria. Och aldrig smakar espresson eller de florsockerpudrade kakorna så gott som efter att jag tagit mig igenom det hela och ser min man tvärs över bordet och hör havet där nere. Jag lever och jag gör mitt allra bästa nu.