Där jag vill vara

Vi har varit på en liten resa jag och min man, han skulle göra ett jobb i Visby och jag följde med. Jag kan ju göra det nuförtiden. Så otroligt härligt och lyxigt. Vi bodde på Gotland 1985-86 och nu är det länge sen jag var där.
   Det där året såg vi varenda skrymsle av ön tror jag och vi har många smultronställen. En av de finaste platserna är Ekstastranden på västra sidan nedanför Visby. Vi hade varit där på semestern innan vi flyttade dit och under Gotlandsåret var vi där otaliga gånger. Det är något med den platsen. Och det är det många som tycker.
   När vi rullade av färjan åkte vi direkt till några vänner som valt att bosätta sig på ön och sedan raka spåret till stranden. Vi fick en helt magnifik kväll. Jag vet ärligt talat inte om jag har sett en vackrare solnedgång än den här. Det var hela spektrumet från ljusblått till lila till rosa till orange till gult till mörkrött. Som en gåva.
   Och vi gick där. Vi tog tusen bilder. Tittade på varandra och sa - Tänk när vi var här första gången för 32 år sedan. Det är hisnande att blicka bakåt ibland. Ena dottern frågade om vi var nostalgiska men det var just det vi inte var. Vi kände oss bara tacksamma över var vi befinner oss nu. Att vår relation har hållit hela vägen. Att vi har tre barn. Att vi har tre barnbarn. Att vi har varsitt företag och skapade våra egna drömjobb. Ibland får man klappa sig själv lite på axeln också över att man har hittat lösningar och vägar i det som är ens liv. Och där jag är nu, där vill jag verkligen vara.

Inläggen som inte blev av

Hemma igen. Hur ska det gå att sammanfatta nästan tre veckors resa som har innehållit en lång resa på över 400 mil i bilen, en fantastisk yogakurs, alla möten och allt vi gjort? Äventyren i olika storstäder där vi fnissat och druckit vin? Hur vi skrattade en kväll på en restaurang med en kär vän från Holland så att jag nästan inte kunde sova senare. Hur min yogavän från Skottland fick mig att inse en del som jag tappat bort. Alla vackra ord och möten. Mina lärares stund där jag och min man drack kaffe i två timmar under träden med dem innan vi körde hem. Allt jag stoppat i mitt hjärta.

   Jag har skrivit små blogginlägg i mitt huvud men ändå liksom inte orkat öppna datorn och skriva. Tänk så förändrad jag har blivit! Tidigare skulle inget avhållit mig från att skriva. Här följer en liten lista av vad jag skrev om i tankarna:

Me and my partner in crime

• Elektroniktrassel de luxe. Vår GPS hittade plötsligt inte länder som Tjeckien och Ungern. Kan tyckas som en bagatell men paniken var nära när vi körde in i Budapest och kände oss helt lost. Och så känner vi plötsligt igen oss! Vi stannar och jag ringer vår Airbnb-värd som säger att vi är två kvarter från adressen... Alltså tack för hjälpen, för någon där uppe måste ha gillat oss. Vi behövde uppdatera vår GPS och fick snällt vänta med att köpa en usb-kabel till måndagen eftersom Budapest är som det var förr i Sverige -  stängt i affärer på söndagar och bara öppet halva lördagar.
• Våra telefoner ville inte vara med på data-roaming. Krävde ett antal omstarter.
• Maten i Ungern är inte så speciell men däremot har vi ätit supergod indisk mat. Och jag blir liksom vegetarian när jag är utomlands, har ju inte koll på varifrån köttet kommer och då blir det så. Samtidigt äter jag alltid mycket mindre när jag är på yogakurs, jag blir mätt på annat helt enkelt. Vi äter nästan alltid en lätt soppa till kvällen. Så är man fin och tom till morgonyogan.
• Reklamen lyser så tydligt med sin frånvaro så snart vi lämnat Sverige. Framför allt den där reklamen som innehåller tusen och en bilder på kvinnokroppar. Känner i hela mig hur otroligt befriande det är att bara ha sett en och annan 50-talsliknande bild på någon kvinna. Inga enorma bilder på underklädesmodeller. Tack för det.
• Vädret har varit fantastiskt. Vi kom ned till nästan 30-gradig värme, har suttit ute varje dag och fikat och ätit och ändå njutit. Inte svettigt och inte kallt.
• Hundarna är många i Budapest men de hörs inte. Så befriande tysta. 
• Barnen skriker inte, de går där bredvid sina föräldrar eller leker. Känns som min barndom.
• Glassätandet är en konstart i Budapest, alla äter glass. Och eftersom en glass kan omintetgöra ett yogapass så åt vi en glass när kursen var slut. G U D så god. Kanske den godaste glass jag ätit, men jag är å andra sidan ingen glassätare, äter nästan aldrig något som är kallt. (gammalt ayurvedatips)
• Vår lilla lägenhet var extrem liten, compact living för en person. Superfin och snygg. Men sovloftet kunde vi inte stå raka vid och trappen upp var cirka 40 cm bred och utan räcke... Vi har parerat det bra. Inget gnäll eller surt, vi sa bara -oj, det här blir en erfarenhet. Det vi vann var ett superläge, billigt boende och väldigt nära vår yogastudio. Nästa gång jag bokar bli det att kolla takhöjd ordentligt!
• "Sängen", dvs madrassen var stenhård. Så bra för våra kroppar. Inser att vi måste köpa nya resårmadrasser hem. Vet inte när vi gjorde det sist så det är ett antal år sedan. Men som vår yogalärare säger; sover man på mjukt underlag blir kroppen hård och sover du på hårt underlag blir kroppen mjuk.
• Jag dricker i princip aldrig alkohol, tycker att påverkan blir för stor av pyttelite. Men den här gången har jag druckit ett glas vin lite här och där på resan ner och resan hem. Fnissat och varit uppsluppet glad. Bara gjort mig gott.  
• Våra vänner har varit många och det är faktiskt ganska fantastiskt att ses varje år eller vartannat år och bara ta vid där vi slutade. Vi har verkligen hunnit med alla som vi ville sitta ned med.
• När man inte har wifi överallt så lägger sig ett lugn. Att kolla sina sociala kanaler morgon och kväll och inte mer gör att man släpper något. Tror inte det bara gäller mig.

Och så yogan då. Ja den finns i  mig så oerhört självklart och vackert. Nästan alla jag träffade kommenterade hur mycket friskare jag ser ut och hur mycket min kropp förändrats. Det är alltså synligt för var och en som känner mig. Tack och namasté. Och ja, jag återvänder med ett yogainlägg strax, för som vanligt kräver den mycket utrymme. 

I en kapsel snurrandes upp och ner

En vecka sedan sist och det känns som en ocean av tid har gått. Alltifrån vår resa hemifrån en kall torsdag morgon till att vi landade i ett blåsigt Melbourne fredag kväll. Våra två flighter gick helt över förväntan. Vi sov, vi åt gott och drack mycket vatten. Gjorde lite yogarörelser då och då och landade både utan värk i öronen, lock för öronen eller annat jobbigt som jag haft tidigare när jag flugit. Kände mig hel och hållen. Men sen. Sen började jetlag big time. Vi är fortfarande i den där kapseln där man känner sig lite yr, supetrött och så yogar vi emellanåt. Vad är upp och vad är ner? Inte konstigt att man säger att vi är downunder. För det känns verkligen så i hela systemet.
   Jag är inte i fas med mig själv, så tillvida att jag drabbas av en enorm trötthet då och då, det går helt enkelt inte att vara vaken. Våra yogalärare säger också att kroppen blir otroligt stel av att resa så långt och ja, det känns verkligen. Dessutom har vi bytt årstid, så man får vara lite snäll med sin kropp. Inget annat går ju heller. Det är bara att göra de få rörelser vi fått, men som gör sjukt ont, ja faktiskt,  jag lägger mig med värk i hela höger sida och vaknar utan värk. Så har det varit sedan vi började. Så ett steg i taget helt enkelt. Vad är väl lite värk?
   Vi har onsdag nu och valet i USA har varit, men än vet vi inget. Har känts som ett domedagsval och ändå är det i min lilla yogabubbla allt händer. Man får snällt följa med i världshändelserna och ta sig fram i sitt eget liv. Så gott det går. Jag har tänkt tusen och en tankar sedan jag kom. Lektionen på några timmar i söndags kväll satte igång allt igen. Naturligtvis. Och ändå är det annorlunda den här gången. Det är 10 år sedan jag tränade för Shandor första gången. Och att tänka på allt som hänt går inte. Helt enkelt. Det säger sig självt. Men något är förändrat den här gången. I mig. Kanske hänger det ihop med den tuffa kursen för ett år sedan? Kanske har jag färdats väldigt långt i mig sedan dess och ser allt på ett annat sätt? Jag vet verkligen inte.  Men något har skiftat. Det stora i mig är att jag inte känner ett enda måste eller borde. Inte kring något. Jag vet inte själv hur det gick till, men där är jag. Nu. Tänk att man reser så långt för att inse vissa självklarheter. Jag har liksom tänkt igenom allt som händer i mig nu. Jag registrerar. Jag pratar med Shandor och Emma. Jag pratar med min man när vi promenerar längs havet. Vi går tysta på våra små gator där vi bor. Fyra miljoners staden Melbourne visar oss en sida som är som en småstad. Låg bebyggelse där vi promenerar till yogastudion. Allt är liksom vardagligt och vanligt. Jag har en lång kurs framför mig som precis har startat. Vi gör våra värkande asanas i kvällningen och sover tungt för att sedan vakna mitt i natten och vara hungrig. Nåja. Vad är väl lite jetlag när världen håller andan för det amerikanska presidentvalet?
  

Snart är det lördag

På lördag reser jag och min älskling på semester. Vi reser ofta, men det handlar mest om yogaresor eller ayurvedaresor. Missförstå mig rätt, vi väljer ju själva. Men det är inte direkt några viloresor och man orkar inte något annat än just det man rest dit för. Naturligtvis. Men ibland vill man sova lite längre, äta och dricka hur som helst och bara vara. Ta dagen som den kommer. Vandra i vacker natur. Dricka lite vin. Äta gott. Bada i havet. N J U T A helt enkelt. Som jag längtar till lördag när vi reser till Ligurien i Italien, Cinque Terre. Jag vet att man kan vandra, åka båt eller tåg mellan de små byarna och vi har hyrt en fin liten lägenhet med terrass, jag tänker att det är svårslaget. Det har varit ett resmål vi pratat om många gånger, nu blir det verklighet. Hur bra kan det bli? Och att ha någon som bor i vårt hus och sköter om det när vi är borta är ett bonus. Snart är det lördag!

Bilderna har jag lånat från http://cinqueterre.eu.com

På väg

 Inte varit aktiv här på några dagar och det har sin förklaring. Jag är på resa igen. Allt planerades för ett år sedan. Min sista behandlingsresa till Indien. Vår yogakurs i början av september i Wien. Men också den här resan. Och ja, jag var lite trött när jag skulle packa väskan eftersom jag hunnit med två resor i jobbet också.  Ibland blir det så och man väljer inte alltid allting. Och jag vill inte på något sätt låta bortskämd över saker jag valt och som jag får göra. Men ändå. Kom hem i torsdags kväll efter min yogalektion. Vi åt lite. Packade. Och sov tidigt. Vaknade tidigt i fredags morse och när vi satt i glasverandan och drack vårt morgonkaffe så gled jublet fram. Glädjen. Att jag ska få yoga igen i Wien. Tröttheten flöt bort och vi körde söderut. Glad helt enkelt.

Forspaddlaren på väg på sitt sättt

   Nu är vi i Prag och min man som är forspaddlare och även instruktör han är i sitt Mecka. Själv sitter jag på flodkanten, dricker en ramlösa och läser boken om Zlatan, som jag till min förvåning blir helt tagen av. Hans historia. Och jag känner att de där sevärdheterna som jag förr sprang runt på förr, som jag på någon slags inre checklista bockade av, de intresserar mig inte längre. Jag vågade liksom inte låta bli, om ni förstår?
   Igår kväll när vi tagit en promenad till kvarterskrogen som har så god mat här så slogs jag av hur mycket som jag lämnat. Nästintill vemodig. Lämnat saker. Lämnat platser. Lämnat människor. Och allt för att annat har tagit plats. Som det verkliga jaget vill ha. Inte den sociala konstruktionen som delvis var jag, om ni förstår hur jag menar? Det finns inget fel med något, absolut inte fel att vilja titta på historiska byggnader eller annat som man gillar, men när det inte är sprunget ur en verklig längtan eller intresse, då blir det fel. Samma med saker hemma. Jag har alltid gillat inredning, men nu är det som jag är mätt.
   Samma är det med människor. Man växer åt olika håll och när man inte delar grunden eller längtan efter det genuina, så blir det inte lika viktigt att hålla fast vid varandra. Jag vet flera personer som har varandra sedan lågstadiet och inte riktigt vågar släppa taget. Som om man inte ändrats miljoner gånger sedan dess. Som om man inte skulle våga vara precis den man är när man är vuxen. Som om det vore farligt att lämna. För mig har det varit så, jag pratar ur egen erfarenhet. Har nästintill samlat på människor. Tills jag vågade låta bli. Och ja, det är lite vemodigt. Och ja, det blir lite tomt. En stund. Men sedan kliver andra in. Vi har umgåtts i många olika grupperingar eller vad man ska kalla det. Men efter skilsmässor och annat trassel har en del försvunnit. Andra blivit viktigare. Men för mig är det viktigaste att jag vågar vara sann mot mig själv. Utan att trampa på någon, naturligtvis. Men det är inte alltid bekvämt. Inte alltid begripligt för andra, de val man gör.
   Så efter den långa inledningen vill jag säga att jag är glad men lite vemodig över att jag släppt så mycket barlast. Vem vet vad som kommer sedan, vad jag fylls av. Och jag är glad trots allt att vi är på väg igen, bilandes ned genom ett sensomrigt Europa, på väg till nästa kurs. Och att huset är omhändertaget och bebott där hemma, känns som en bonus. Jag är på väg, på flera plan.
 Så ser jag den här bilden på Sanna Ehdins logg på FB och slås av att det är ju precis det här jag örsöker säga :) Men med lite fler ord. Jag är mig själv nu, mer än någonsin och det är klart att det känns när man förändras, konstigt vore väl annars. Ha en fin helg mina vänner!

På väg

Varit på väg ganska länge. Klockan är nästan fem på morgonen och vi har köat för att få lämna våra olika små kort vi fyllt i efter att vi landat. Kortkontroll. Passkontroll. Säkerhetskontroll. Det är fullt med folk. När vi kliver ut från terminalbyggnaden i Trivandrum får jag känslan av att jag är en filmstjärna, hela entrén myllrar av människor som spanar och letar efter den de ska möta. Precis alla tittar noga på varje människa som kliver ut. Det känns overkligt, det kokar runtom mig i folkhavet. På ett energiskt sätt. Skyltar, rop och återseenden. Och där står han, vår chaufför.
   Vi kör genom en vaknande stad. I Indien är alltid människor på väg, vilket klockslag man än är uppe vid så är människor på väg. I grupp. Ensamma. Vandrande med kassar eller små knyten. Hundar som smiter runt och skräpet som eldas. Luften är varm +27 grader klockan fem, och det är fuktigt. Mitt hår får en slags volym och vågor jag aldrig har hemma. Till och med nu när det är kort. Det luktar lite rökigt som det gör på morgnarna här och jag känner mig fullkomligt hemma. På 10 år har jag varit här 7 gånger. Min del av Indien är Kerala och Goa. Men jag längtar efter att någon gång få resa till Varanasi och den östra sidan. Kanske norrut.
   Vi sover en stund, äter fruktsallad och dricker färsk ananasjuice, från frukter här på stället. Det smakar inte som frukten hemma. Den är inte besprutad. Den är GOD. Allt smakar mer här. Helt enkelt.
    Och så är det dags för behandlingen. Jag hade glömt. Glömt hur intensivt ont det kan göra när kvinnornas obevekliga fötter hittar djupt ner i mina vävnader. Sedan kommer doktor Vijay, han tar det hela till nästa nivå kan man säga. Han hittar allt direkt i kroppen, just nu är det min högra arm och skuldra. Masserar in i armhålan och det är precis så obehagligt som det låter. Just då. Efteråt är min arm mycket rörligare, kommer längre och ja, han vet ju precis vad han gör helt enkelt. Det är bara huvudet som går på högvarv. Allt jag hinner tänka. Allt jag försöker släppa. När någon är djupt nere i det som gör ont så är det just det som är det svåra. Att släppa. Inte spänna. Bara låta det ha sin gång. I min egen väg i att vara på väg så är det precis här jag ska vara nu. Inte skönt. Men det är så välgörande för hela mig. Allt har redan börjat.

Det är dags nu

Imorgon bitti börjar den långa resan till Indien. För tre år sedan var jag på Treatmenthouse för min första del i min pancha karma, min yogiska rening och behandling hos Vaidya Vijay. När jag reste hem var hans avskedsord att jag behövde komma tillbaka två gånger. Det var mycket i min kropp som inte var bra, alltifrån mina disker i ryggen till min förstorade sköldkörtel när jag kom dit. Då, kunde jag inte föreställa mig att jag skulle orka resa tillbaka. Men förra året i januari var jag och min man där och då var allt helt annorlunda. Från behandlingen till hur jag mådde inombords. Och imorgon reser jag med min dotter och jag kan inte vänta tills vi kommer dit. Till oasen i den lilla byn. Till floden som flyter nedanför lätt skuggad av bananträd och papayaträd. Få träffa alla som jobbar där och då framför allt min doktor Vijay. En glad och oerhört kunnig person. Enkel och djup. Ni vet, de där kloka människorna som har all erfarenhet och kunskap men som aldrig skyltar med den, den förmedlas ändå hela tiden. Och jag är så nyfiken på hur det ska bli. För även om jag varit där tidigare så är det platser inombords som är nya varje gång. Rent fysiskt. Rent själsligt. Och det går liksom inte att beskriva, allt går inte att sätta ord på. Gott så. Jag tar med mig datorn. Och jag kommer att skriva därifrån. Hur ofta vet jag inte, hoppas ni hänger med. Tills vi hörs önskar jag allt gott till er, sköna dagar och rörelser.

Lemon mint

Det dricks inte mycket alkohol i Jordanien. Det är skönt. Det är ett till stora delar ett muslimskt land. Det flesta restauranger har det helt enkelt inte på menyn. Men nu när turisterna gör entré så finns det att handla på en del ställen. På något vis känns det lite sorgligt. Kanske är det bra också, vad vet jag? Men man dricker te, ofta. Och det vi framför allt dricker är lemon mint. En kall dryck med citron och mynta. Och socker. Den är beroendeframkallande helt enkelt. Så god. Det räcker för min del. För vår del. Jag ser människor dricka rödvin i stekande sol nere vid poolen och är nästan förundrad. Över att de orkar helt enkelt. Strunt samma över vad man kan ha för synpunkter i övrigt på alkohol, men snacka om att utsätta sitt system för hård belastning. Lemon mint är min melodi.

Välbehövlig vila

Vi stiger upp tidigt. Det är mörkt som i ett stort skåp utanför. Billyktorna fångar alla dansande snöflingor som störtar rakt emot oss. Vi gäspar stort några gånger innan vi väl sitter på Arlanda med varsin stor kopp svart kaffe. Vi är äntligen på väg. Vi sover i planet fast det bara är eftermiddag. Vaknar ryckigt några gånger av flygvärdinnans klara röst i högtalarna. Vi landar. I Aqaba i Jordanien. Vi har aldrig varit i den här delen av världen. Det är klart att vi bär med oss en mängd tankar och föreställningar. Även om jag inte kan påminna mig just något om det här landet så irrar tankarna hit och dit. Lite pirrigt. Det är sen eftermiddag när vi äntligen tar mark. Piloten smyger ner planet och jag har ont i höger öra. Det känns som halva huvudet är bortdomnat för att örat har slagit totalt lock. Det är grått, en kylig vind rasslar och mörkret som snabbt sänker sig som en elektrisk rullgardin. Vakter. Säkerhetskontroller lite här och där. Det tar en evighet att komma igenom passkontrollen. Vi byter till och med kö. Vi möts av reseledare och vi som nästan aldrig rest med charter slås direkt av den otroliga omhändertagande situationen. Lite skönt. Lite kvävande. Vi åker en kort stund med buss och är så framme vid vårt hotell. Det är kyligt. Våra dunjackor passar bra. Ett praktfullt munsår sitter plötsligt mitt på min läpp. Jag är trött och kall.
   Och så glider den där avväpnande gästfriheten in. Den där som varenda människa har visat oss sedan vi klev ner på den jordanska jorden. Service. Det går inte att kalla det för något annat det vi möter. Och genuin trevlighet.
   Så vaknar vi till en lite kall morgon som bjuder på den mest fantastiska frukostbuffé man kan önska sig. Jag vill klappa högt i händerna som Judi Dench i Philomena. Kockarna står på rad för att steka våra ägg exakt så som vi vill ha dem! Och vi äter gott. Tjock yoghurt med rostade pistagenötter, salta sesamfrön och honung. Gott, starkt kaffe.  Grönsaker och ost. Och när vi kliver ner vid poolområdet så lyser solen stort och det är 24 grader varmt. Som en present. Vi simmar. Sover. Läser. Går på den bästa massage jag någonsin fått. Och sover. Tar en stilla kvällspromenad i den kulissartade lilla staden och det känns tydligt att det är lågsäsong. Lite skönt. Lite tomt. Det är så städat att jag tror de skurar gatorna tre gånger om dagen. Har aldrig sett ett så rent land tror jag. Bergen väntar bibliska och mäktiga i olika gula och röda skalor. Vi sover tidigt. Och jag förstår först nu hur väl vi båda behöver den här vilan. Imorgon är det Petra. Gonatt!

One for the road

Här kommer lite resetips utifrån ayurvediskt perspektiv och sätt att se på kropp och hälsa. Dr Vasant Lad har skrivit dem och han är en globalt känd ayurvedisk läkare från Indien som skrivit många böcker och som grundat the Ayurvedic Institute in Albuquerque, New Mexico.

Texten har jag hittat här: http://www.himalayaninstitute.org/

Ayurveda offers a number of antidotes for the physical and physiological disruptions of travel. By Vasant Lad

The winter travel season is just ahead. Whether you’re setting off to celebrate the holidays with family and friends, get to a vacation spot, or clinch a business deal, it’s hard to stay balanced on the road. Why? Because when you travel by plane, train, or car, your body moves faster than nature intended it to. High-speed travel introduces a light, mobile, spacey quality into your body and mind. Plus, it disrupts your daily routine and often pulls you across time zones. All this aggravates the vata dosha—the subtle energy that governs movement—and leaves you vulnerable to dehydration, insomnia, sluggish digestion, anxiety, spaciness, jet lag…the list goes on. But here’s the good news: Ayurveda offers a number of antidotes so you can appreciate the pleasures of travel while avoiding many of the discomforts.

An Hour before You Take Off
Swallow a ginger or cinnamon capsule, drink mint tea, or try some tagar (Indian valerian). These herbs strengthen agni (digestive fire), improve circulation, and relax the mind. Tagar has properties similar to melatonin and will help you sleep during a long plane, train, or car ride. (Do not take it if you are the driver). Put 1/4 teaspoon of powdered tagar on your tongue and wash it down with room-temperature water an hour before you depart and repeat every six hours while en route.

While in Transit
Drink lots of water (more than usual) and avoid beverages like coffee, caffeinated tea, alcohol, and soda. Caffeine, sugar, alcohol, and carbonation are dehydrating and aggravate vata.

If You’ve Traveled to a New Time Zone
Adopt the local time immediately. Reset your clock and go to bed and get up at the same time you would at home. Resist the urge to nap; it prolongs jet lag.

Eat Foods That Are Grounding
Avoid drying raw foods like salad, dried fruit, and potato chips, and choose warm moist foods with extra oil instead. Look for cooked apples, steamed veggies with garlic, lentils, quinoa, hot soups, and kitchari mixed with ghee and cilantro. If you’re not a strict vegetarian, fish and chicken are also grounding.

At Bedtime
Massage your body, including the scalp and soles of the feet, with comfortably warm sesame oil. Then take a hot bath and go to sleep.

Drink Almond Milk
This nourishing drink relieves anxiety and other vata-related imbalances. If you have access to a blender, soak five almonds first thing in the morning. In the evening, peel off the skins and blend the almonds with one cup of hot milk, a pinch of cardamom and saffron, and a teaspoon of date sugar or your sweetener of choice. Enjoy.

Try Triphala
Triphala is an ayurvedic herbal remedy that regulates the bowels, preventing constipation and calming jet lag. Add 1/2 teaspoon of the powder to a cup of boiling water and steep for about 10 minutes, until it is cool enough to drink. You can strain out the herbs before you drink it or leave them at the bottom of your cup. Triphala has several tastes, including bitter and astringent, so in the beginning, you might not like the flavor. Whichever taste is lacking in your blood serum, you will experience that missing taste in your mouth. But persist. Over time, you will balance the six tastes within your body and the flavor of triphala will become less unpleasant.

Did You Know?
Sunlight reduces jet lag. When you reach your destination, go outside and let the sun soak your skin for 20 minutes. Sunbathing resets your body clock to local diurnal time and stimulates sadhaka pitta in the brain, which keeps you alert.

Jet Lag Tea
Put 1/3 teaspoon each of jatamansi, tagara, and ashwagandha in a cup of hot water and steep for 10 minutes. Take this herbal drink for 1 to 3 days, both morning and night, to reduce both vata and jet lag.

Färg i sinnet

Hur summerar man en resa? Går det egentligen? Egentligen? Sista kvällen i sammetsvärmen, vi strosar sakta från stranden och cikadorna spelar nästintill hysteriskt. Blomman för dagen är helt invirad i en enorm Hibiscus längs en stenmur som följer vår väg. Hela dagen har jag och D njutit och legat i vattnet och pratat långa stunder. Tagit in det turkosa vattnet i ögonen och vidare rakt in. Inuti. Ser två barn leka hela dagen i sanden och vattnet. Som de jobbar och som de yogar! Rätt som det är sitter de i mandukasana, grodan, för att mjukt rulla över fötterna (!) och ta sig upp. Jojo, tänk tänk att den där mjukheten ser så normal ut för ett barn och på en vuxen, nästan exotiskt ;) De gör mängder av asanas bara sådär. När man tittar en lång stund ser det nästan ut som en serie, en sekvens. Fantastiskt! Vackert! Den där lättheten och när man som mr Iyengar säger, gör sin yoga effortless. Tja - tillbaka till det enkla - allt finns att lära sig runtomkring. Kanske ska man titta mer just där man är, för att se det som är lätt att tappa när allt rusar. Njuter av nuet och känner att jag verkligen blivit mycket bättre på det den här sommaren. Idag, vi flyger hem och landar i vettig tid och är åter i de lite blekare versionerna av himmel och hav. Med lite mer färg inuti ögonen och sinnet. Turkost!

Hemma igen

Det finns två länder som jag alltid känt mig som hemma i från första stund, Grekland och Indien. Jag kom hit första gången på 70-talet och har återvänt många gånger. Återvänt. Till något som handlar om mer än sol och bad. Kanske stoltheten i ögonen, kanske ett stänk av sorg sedan militärjuntans tid. Då grekernas sak blev vår. Oriana Fallaci som skrev så outhärdligt om terrorn. Kallifatides som gav oss all sin kärlek till sitt land. Som blev vårt. Fetaost och retsina. Oliver och zorba. Mikis Theodorakis sjöng sig rakt in i kroppen på oss. Nu. Annorlunda. Känns som vi går genom en sluss när vi tar oss från stranden till hotellet. När vi ser hästarna gå i knähöga hundkex och beta fridfullt. Olivträden som rinner uppför berget och vårt familjeägda hotell som har all den stolta vänligheten som är så bekant. Så är vi åter i Grekland. Det ”gamla” Grekland.

Går på en dansuppvisning på hotellet. Förväntar oss zyrtakidans med några gamla folkdansrävar. Men nu. Ett ungt par. Enormt duktiga dansare, Graciösa och glada. Då – mitt i dansen så sätter hon sig i virasana! Med pumps och svart långkjol. Så lätt, så enkelt. Yoga mitt i dansen och precis som det ska utföras. Till synes utan ansträngning. Jag blir mållös och glömmer att fotografera... Armarna gör stillsamma orientaliska rörelser ända ut i fingerspetsarna och hon lägger sig bakåt i supta virasana. Urgammalt möter nytt. Nya Grekland mitt i det gamla. Och jag är hemma igen!

Knäfix?

Han heter Yan och kommer från Kina. Hans snörskor är gyllenbruna, leendet varmt och tunikan tunn. Han är den femte som erbjuder massage eller zonterapi på stranden. Det är något med honom som gör att jag väljer honom, vet inte riktigt varför. Han gör någon form av zonterapi och masserar underbenen. Och knäna. Det gör ont i både höger och vänster knä, han skrattar och säger att det är från min nacke och högra skuldra som mitt knä är påverkat. Och tänk jag känner hur rätt han har! Hans händer är lika bruna som hans skor. Naglarna perfekt rundade och ljust skära. Han gör underverk mitt i gassande solsken. Efteråt - somnar som en baby under parasollet och när D frågar om vi ska bada - vet jag inte riktigt var jag är. Men jag är i Grekland och med gyllene strålar som är varma varma och havet som ett krusat mörkblått silkespapper. Den kilometerlånga stranden är som en kakafoni av intryck. Allt från diskodunk, italienska tjejer som plockar ögonbrynen med jättespeglar till lågmälda engelska familjer som har allt man behöver när man har en stor familj. Vi ligger någonstans mitt i. Tar in, försöker smälta, kolla och bara njuta. Vi badar och badar och trots att jag egentligen gillar kallt före varmt så är det underbart. Vi behöver den här värmen. Huden drar i sig alla vitaminer den bara kan. Några kraftiga grekiska damer glider förbi oss i vattnet, iförda både solhatt och solglasögon. Och när de kliver upp är det Foppatofflorna som fötterna stoppas i!!! Tror att det är jag som får en kulturkrock den här gången :) Första gången i Grekland var på 70-talet, polisen gick på stranden och blåste i visselpipa och de som solade toppless fick böter. DÅ. Kvinnorna badade i svarta klänningar. DÅ. Nu, inget är sig likt men det är underbart att allt kan snurra runt på det viset. Nej, jag gillar inte allt jag ser, men var gör jag det?! Vi promenerar en kilometer till vårt hotell och efter det är det rena landet. Olivträden med miljoner oliver, hästarna betar och precis tvärs över vägen går två åsnor och mumsar. Musiken på hotellet är alla favoriter från 60-70-talet! Steve Miller band dånar och kvällen blir tidig. Yogan gör vi på hotellrummet varje morgon. Imorgon - kanske vågar vi oss ned vid poolen för att riktigt få plats. Mitt knä som fått sig en behandling, kanske ger det sig här och nu med hjälp av Yan?!