Nrtta Sadhana

I min yoga finns två delar; Shadowyoga och Nrtta Sadhana. Den första delen förutsätts för att kunna genomföra den andra, som är Shivas dans. Utvecklad av min lärare Shandor Remete utifrån många års efterforskande i gamla tempel och texter. Likväl som möten med hela män. Och den är så underbar när man genomför den på det sätt som Andy Matinog, Shadowyogalärare från New York City gör. Jag kan riktigt se honom flytta energin, kan du? Något som tar många år att lära sig, om man någonsin når dit. Jag har varit där några gånger och tro mig, i det tillståndet kan man plötsligt utföra yogan helt utan ansträngning. Då är allt möjligt. Men som sagt, det tar år att ta sig dit. Men vem har bråttom? Det går helt enkelt inte att forcera, hur många gånger du än ställer dig på huvudet.

Att kultivera sin inre energi är på en totalt annan nivå. Och yogan är så smart, den har inbyggda hinder, så att du inte kan ta dig vidare innan ditt system är redo. När blockeringarna har släppt, vare sig de är fysiska eller mentala eller båda delarna.

Varje dag

När livet utmanar mig, när jag ställs inför knepiga situationer eller jobbiga känslomässiga delar så har jag min yoga att luta mig mot. Den som stärker det inre, den som gör mig medveten om att jag är oförstörbar inuti. Som vi alla är. Och det är ingen lögn, jag känner det verkligen inuti. Som en ljuspelare rakt igenom hela mig. Det finns inget hokus pokus i detta, ingen hemlig ingrediens mer än att göra. Helt enkelt göra. Hur många gånger tänker vi inte att vi ska göra något och sedan inte gör det man det känns nästan ändå som vi gjort det för att vi tänkt det? Det finns ingen genväg i detta. Och jag ska vara ärlig, jag tror inte att någons kriya, practice eller vad det är du kallar din andliga väg är bättre än någon annan. Alla former har sina för- och nackdelar. Hemligheten ligger i att göra. ATT GÖRA. Och att man håller sig till sin stil.
   Den här pyttipannan som florerar idag, där man ska göra lite kundalini, lite ashtanga, lite yin osv osv den är förödande i det långa loppet. Det är min övertygelse. Nej det är inte fel att testa andra former, men det är just det - testa. Inte hoppa mellan olika delar. Varför? Därför att varje yogaform har sitt eget mindset. Ja jag har skrivit om det tidigare och det blir övertydligt för mig när jag träffar människor som utövat yoga i kanske 10-15 år med ett leende säger att de hoppar mellan olika stilar. Att liksom hitta russinen i kakan hela tiden. S L I P P A ta brödet, det dagliga stundtals gråa utövandet av samma form. Händer det något med dem? Utvecklas de som människor. Nästan inte alls. De mår bra i stunden men att möta sig själv är ett dagligt slit. En väg som inte många egentligen väljer sådär självklart. Inte jag heller. Men idag kan jag inte vara utan det. Den håller mig på banan. Människor som måste bli ledda varje vecka i sin yoga år ut och år in, de har inte vågat lita till sig själva. Det optimala är att hitta sin lärare, gå kurser för att lära sig det man behöver utöva i sin ensamhet, med sig själv. Träffa sin lärare varje år så att man håller sig på banan och inte låter egot styra och ställa. Ingen kommer undan egots lockelser, om du så har tusen mappar med sadhanas du kan göra. Din andliga lärare är en stor pusselbit på din väg. Facklan som lyser upp och som gör att du hittar rätt inåt. Att du förstår vad som är din inre egen lärare och vad som inte är det. Jag tror aldrig någonsin att någon bok, dvd, streamad yoga"tjänst" eller kompendier med kriyor kan ersätta en människa. Aldrig någonsin.
  
Ska du våga hitta rätt inåt måste du också se utanför dig själv och hitta rätt vägvisare som vågar visa dig det tuffa också. För 3,5 år sedan var min lärare stenhård mot mig på en kurs, varje yogatillfälle var han där med korrigeringar och många ord. Jag fattade inte. Jag stängde ned. Det har tagit mig flera år att faktiskt förstå vad det var han gav mig. Hundra pusselbitar till att förstå mig själv. Tårar som tvättade bort idéer om vem jag är och hitta rätt. Hans enorma kunskap men också värme och kärlek har fått mig att se hur mycket jag har och vad som egentligen är viktigt i mitt liv. Och med sista tidens turbulens i min kropp och i mina näras emotionella svårigheter har visat mig än en gång hur storartad den här yogan är. Och han finns där, bara ett email bort när jag brottas med saker i livet. Jag kan inte annat än böja mitt huvud i tacksamhet till honom men också till mig själv som faktiskt gör. Varje dag.

Mjukt liv

Och plötsligt är den sådär självklar igen, min yoga. Jag är mjukare och jag bara gör. Bara gör. Tänker inte. Bara gör. Och det gör gott i själen. Gör gott i kroppen. Alla gånger jag tvivlar ska jag komma ihåg de här gångerna när yogans inre väsen uppenbarar sig för mig. Jag ska komma ihåg det när jag stilla funderar på vad det är jag sysslar med egentligen.
   Det är fortfarande inte riktigt ljust när jag blåser ut mina ljus och släcker min rökelse. Jag tassar runt och småsjunger. En gammal vän kommer och gör i ordning delar på vårt tak så att sotaren kan sota utan risk för att trilla. Snön ligger tät och fluffig. Kaminen dånar. Jag kokar kaffe och vi pratar en lång stund, vår gamla kompis och jag. Om barnen. Om barnbarnen. Och vi konstaterar ganska glatt att vi nog curlar ända in i kaklet. Trots allt. Men jag känner också att den där oron, den som jag tampats med sedan jag fick barn, den börjar slumra in lite lätt. Och kanske är det just det som gör mig mjukare också, vem vet? Och idag är en fin dag. En stilla morgon som flyter ut i en vacker fredag.

Livet är ändå ganska mjukt just nu. Kanske för att januari är slut.

Inget mer förspillt

Vaknar glad. Det snöar ute. Jag gör min yoga och dricker kaffe. Livet är fint. Jag har tagit ett beslut. Ett stort beslut. Något jag strävat efter väldigt länge.  Jag ska inte oroa mig för vad som eventuellt kan finnas i min kropp. Innan jag vet säkert så utgår jag från den känsla jag har nu. Det finns inget mer förspillt att göra än att oroa sig. Om det finns en lösning, varför oroa sig? Om det inte finns en lösning, varför oroa sig?
   I Indien, mitt andra hemland, så är de experter på att inte oroa sig. Min ayurvediska läkare, Vidjay Vaidya, säger att det är "A mental disease in the west, to worry. It's like boiling your brain" och det ligger mycket i det. Jag har ofta känt att jag inte kan styra tankarna när oron sätter in. Trots yoga. Trots meditation. Trots mindfullness. Så vad är det nu som är förändrat? Tja. Jag har djupt inne i mig känt min längtan till livet. Större än allt annat. Jag känner också starkt att min yoga är förändrad på djupet. Att ordlösa insikter ramlat ner och att det är den som stärker mig. Inifrån och ut. Det är bara så. Allt är som det ska.

Hur tänker du om oro? Kan du hantera den eller du kanske aldrig oroar dig?

"Bara" följa

Obalanser i kroppen skapas av the mind, oftast från felaktiga mönster. Mönster på alla nivåer. The mind står över kroppen. Så. Vi skapar alla våra obalanser. Hur hårt den än låter. Jag. Du. Det är inte dåligt. Det är inte bra. Det är. Och ibland behöver man ta sig igenom svårigheter för växandet. Hur trist det än kan låta.
1) I kroppens rörelser. Gällande allt från för hård träning till för lite till att ha utövat fel asanas i sin yoga. Idag vet jag vad som gagnar just mig och min kropp och vilka asanas som läker och helar. Mig.
2)  I tanken. Alla nedåtpeppande kritiska tankar till mig själv. Dömande ord om mig själv. Tankemönster jag verkligen har tagit tag i. Vilken skillnad rent mentalt. Frid.
3 ) I hjärtats alla känslovindlingar. Alla känslostormar som dragit med mig på djupt vatten. Tårar, ilska, irritation och vemod. De känslorna möter jag idag nästan bara när jag yogar. Det är fint så.

När jag rensat en del och börjat närma mig min kärna lite mer inser jag, att det undermedvetna styr väldigt mycket mer än jag kanske trott. Från hur jag mår, tänker till allt som rör sig i en människa. Den här gången vet jag vad som orsakat obalansen i min högra sida. Den här gången. För det är många olika saker jag lagt där. Gömt där. Och jag har städat men annat har dykt upp. Som det är att leva helt enkelt. Och insikter når mig, drabbar mig i min egen yoga. Men inte bara där.
    Igår drack jag gott kaffe med en yogavän jag haft i många år även om vi inte setts ofta. Men när jag promenerar från kaféet så ramlar flera insikter in i mig. Och att inget går att göra halvhjärtat. Allt måste vara med. A L L T. Det går inte att flörta lite med en insikt och känna sig nöjd. Om ni förstår hur jag menar? Allt måste rensas i rätt ordning. Det som det är dags att ta itu med, det är närmast halsgropen och känslan. Det som gör att jag vet när något är på väg är när jag drar mig för min yoga. Och det blir inte enklare med tiden. Helt enkelt. Det blir bara mer tydligt. De senaste dagarna har jag insett vilka mönster jag behöver släppa nu och var jag har mig själv. Har svårt att somna och sitter en stund i soffan och funderar. Tänker för första gången hela varvet runt kring en hjärtesak som upptar mina tankar. Jag har släppt, men inte helt. Kanske är jag där nu då jag måste låta allt fångas av vinden och pulvriseras och transformeras till något annat? Egentligen vet jag svaret inuti även om jag drar mig för det hela.

Jag funderar vidare på var jag är nu och vad jag egentligen vill och känner. Egentligen. Det är svårt för mig ibland eftersom jag tycker att jag har så många att ta hänsyn till. Försöker att aldrig mer tänka "borde" . Bara låta besluten jag egentligen tagit få komma till ytan. Utan att snegla på någon annan eller hur andra gör. Min väg är min. Jag vet inte riktigt vart allt detta tar mig mer än att jag rensat, rensat och rensat och det blir mer och mer space. I mig. Runt mig. I mitt liv. Det är också spännande att inte veta. Bara följa. Hur tänker du?

Sällan i stunden, alltid efteråt

Igår grät jag så det skvalade när jag gjorde min yoga. Det gjorde ont - typ överallt. Inombords. I höften. I knäna. I handlederna. I bröstkorgen. Ändå.
Efteråt mår jag fint och är glad. Det är som en berg- och dalbana ibland i mitt inre och i min kropp. Bara att följa med på färden som rullar runt så olika.
Idag var jag inte hågad att ställa mig på mattan över huvud taget. Men jag är där. Jag gör. Inte mycket för idag är kroppen stelare igen. Det kommer och går som vanligt. Jag känner mig låg och less. Tänker för mig själv: Vad är det för mening egentligen med detta? Och så efteråt är det som alla mina moln inombords lättar. Som om det där regnmolnet som Ior går runt med plötsligt släppt sitt tag om mig igen. Och igen. Och igen. Jag vet ju allt egentligen. Men det är ändå en så sjukt skön känsla när det lättar. För inget utanför mig har hänt. Jag är i mig. Varje stund och det är då som kvittot alltid kommer.

Snön vräker ner men jag har bestämt mig för att låta snön ligga, inte skotta på mig någon smärta i vridningarna. Snöskottning har generellt alltid gjort mig sämre i ryggen, förmodligen för att jag inte kan göra lite utan måste skotta bort allt, hur lång tid det än tar... Nu har jag via yogan insett att det ALLTID är dagsformen som avgör vad jag kan och inte kan.

Och som en elev sa till mig för ett tag sedan; - Det är sällan skönt just när man gör yoga -  men efteråt. Wow! Och exakt så känner jag efter igår och idag. Hoppas du har samma wow-känsla!

Välbehag och vänlighet

Vi sitter,  jag och dottern och pratar halva natten. Om relationer. Om vad som betyder något. Och som jag behövde det pratet.  Jag reder ut något där för min del som jag inte tänkt på att jag burit på. Återigen släpper jag taget om det som jag upplevt.
    Har ändå svårt att somna och komma till ro och är faktiskt vaken  till fyradraget. Men jag har också ont. Snurrar och snurrar utan att vara ledsen. Vaknar sent och går i pyjamas halva dagen. Det märkliga är att jag är mycket mjukare i kroppen. M J U K A R E. Igen. Jag är i det som känns och jag vet att allt förändras. Det som jag vaknar med är den största tacksamheten. Över mitt liv. Över min familj. Över min kropp. Min tappra kropp som kämpar på med allt möjligt och som alltid, alltid kommer igen. Jag känner mig till bredden fylld med välbehag och vänlighet. Jag stryker varsamt över mina ben och armar. Jag kupar händerna över mina höftkammar och känner i hela mig hur mycket jag tycker om min kropp. Den som jag bor i. Den som bär mig och härbärgerar mig. Nog är det vackert?

Med det önskar jag dig en finfin helg ♥

Känt mig tråkig

Den här höften som jag har tampats med ganska länge nu, den förvånar mig ständigt. När jag tittar bortom. Bakom. Smärtan ändrar både färg och form. Den har gått från infernaliskt vitt till pulserande mörkrött. Idag var den utan färg. Formen bara som en kontur som ändrar sig. Som en amöba. När jag drar ned min uddiyana bandha, mitt "maglås", så fyttar den sig. Motvilligt. Haha, det är nästan som något levande som jag tampas med därinne. När jag släpper taget känner jag också alla spänningar som finns på min högra sida. Nå. Allt finns där. Bara att tugga vidare.
    För några dagar sedan fick jag för mig att jag skulle testa några andra övningar. Jag är ju som en plugghäst, en lydig elev, tänker sällan ut något nytt, förhåller mig bara till det jag fått av min lärare. Men ibland kan jag känna mig tråkig. Läser om alla som byter sadhana som de byter kläder, nåja, nästan i alla fall och jag har tänkt kanske också jag? Jag gjorde några övningar, fem stycken. Det kändes väldigt bra i stunden. Nästa morgon var jag väldigt mycket stelare men testade i alla fall övningarna igen. Nä. Ingen bra idé. Den natten vaknade jag varje timme av smärtan i höften. Hade så ont att jag var tvungen att be min man massera mig mitt i natten. Sedan rättade jag in mig i min egen practice igen. Och idag var jag helt tillbaka, i det som är mitt och jag behöver inte bry mig en sekund om vad andra gör. Även om jag är intresserad hur andra jobbar med sina utmaningar.

I det som är nu får jag lov att känna mig tråkig i det som har följt mig i 1,5 år. För jag vet ju att i det långa loppet kommer det här att gagna mig tusen gånger mer än om jag trasslar med annat. Det är helt enkelt mitt egos irrvägar.

Yin-yang i allt

Den här symbolen har blivit viktigare och viktigare för mig. I mitt medvetande och hela mig. För allt samexisterar. Allt finns. Att inte värdera och inte vara rädd för om något känns som ett mörker inom oss, det finns alltid ljuspunkter. Och i det ljusa finns stråk av mörker. Eller som här, punkter i respektive fält. Och cirkeln, den hela symbolen. Tillvarons sammansättning. Samma med vår kropp. Den består av både yin- och yangkanaler. Och utifrån vilka rörelser och hur vi utför dem stimulerar vi olika delar i oss. I kroppen. Som hänger ihop med det vi inte kan se med ögat. Men väl känna och förnimma. I min yoga har jag rörelser som stimulerar båda kanalerna, det behövs inte delas upp när jag gör min practice. Det är så sinnrikt och så skönt. Och inuti mig finns också delar av mörkt och ljust. Om vi är rädda för mörkret och tror att vi konstant måste tala om ljuset och inte vill kännas vid det mörka, då tror jag att det växer sig större. Ta upp trollen i ljuset så spricker de som min mormor sa. Varför skulle något vara sämre? Hela tillvaron är skapad utifrån motsatser och olika kvaliteter. Att bli hel är att inse att vi alla har båda delarna och att det inte är dåligt. Hur skulle vi se ljuset om inte mörkret fanns?

Mellanrum

Att stanna. I sig. I mellanrummet mellan tanke och känsla. Där ungefär befinner jag mig. Eller hur jag nu ska uttrycka det. I ett sensommarvarmt Budapest och med många vänner på kursen känns allt hemtamt och vant. Jag tycker mycket om den här staden. Jag tycker mycket om att hinna träffa vänner man ser högst en gång om året. Och ändå. Bara att ta vid där vi slutade. Men det som träffar mig rakt igenom alla skal och höljen av mig  - är att jag är så närvarande i mig. I allt som känns, tänks och sen blir det liksom luft. Space emellan. Inuti mig. Jag vet ärligt inte hur jag ska beskriva det, men det är behagligt. Nytt för mig. Och låter förstås helknasigt och flummigt för någon. Men självklart för mig själv. Att ta de där nödvändiga stegen för sig själv. Att känna att allt finns och är ok. Att veta att så mycket extrabagage som jag burit på, har lättat. Att känna att jag är nog. I mig. Utan att för den skull någonsin vara mer än någon.   
Det är varmt när vi kliver utanför porten från vår pyttelilla compact living-lägenhet. Gatorna är rensopade och solen värmer lite grann. Avenyn är kantad av stora gröna träd och rosorna är prunkande liksom en mängd växter som jag inte kan namnet på. Vi promenerar en kort stund till vår yogastudio, vår shala för veckan och vi ser en del yogis som redan är klara med sin practice. När man går en sådan kurs som vi gör, individual asanas, som i princip är precis det som den heter - alla får individuella övningar för just sig, så får man ett klockslag när man skall komma och träna. Vi är 4-5 personer som kommer samtidigt. Vi småviskar innan vi blir anvisade att gå in. Kommer in i ett ljust rum. Lite varmare än ute. Våra lärare korrigerar några i närheten och jag får min plats anvisad. Rullar ut min lila matta och gör min lilla serie av stående uppvärmning och sedan sittande asanas. Och sedan är han där, min lärare och korrigerar, trycker lite på punkter längs min skuldra och rygg och så flyter jag ned mot golvet. Högerbenet som alltid är lite vridet, rätar ut sig. Klart det känns. Men jag är trygg. Han kan sin sak. Det är något som är mer än säkert. Och fast det stramar och spänner så vet jag att när jag går ut kommer allt att ha lättat igen. Igen. Igen. Igen. Nåden av att ha en lärare med över 60 års erfarenhet av egen yoga, många års följande av stora mästare och gurus, så mycket egen teoretisk kunskap hop-parad med the practice. Jag är så lyckligt lottad.
   Jag har tampats med så mycket i både kropp, själ och ande och ändå. Den plats där jag är nu, den hade jag nog inte tagit mig till utan alla de där erfarenheterna som i stunden kändes onödiga och smärtsamma. När allt blir stilla och mjukt inuti, då vet man.

Det har saktat ned i mig. Sociala flöden saktar ned. Fotograferingen saktar ned. Skrivandet saktar ned. Allt är precis som det ska.

Huvudpoängen

Sommaren är i slutspurten. Trädgården är regntung och det känns som  marken fått vatten. Äntligen. Trots alla snabba störtskurar under sommaren har det varit ökentorrt och gräsmattan har inte behövts klippas många gånger de senaste månaderna. Men nu. Tropiskt fuktigt. Och ett annat stråk i luften av någon slags kyla, trots att dagarna är så varma. Ibland nästan kokheta i solen. Märkligt väder. Och jag är ju en höstmänniska i själ och hjärta. Ändå vill jag nog bada några flera gånger, simma i sjön och njuta av sjövattnets lenhet.
Och yogan då? Den som jag gjort i 10 månader. Kanske kommer jag att göra den 10 månader till. Kanske 10 år. Vem vet? Inte jag. Men jag tar emot det jag får. Och det är just det där. Att inte veta när det är slut på den här sadhanan. Att inte veta att det finns ett slags slut på den. Att inte veta - det är själva huvudpoängen just nu. Som jag ser det. Och det är fascinerande vad det gör med sinnet. Vet att många utövar sin yogaform utifrån olika antal dagar. Det ser inte ut så för mig. Just för mig passar det här ypperligt, för att jag tvingas släppa en massa saker som har med the mind att göra. Att bara stanna. Att vara i nuet, helt och totalt, utan någon koll på morgondagen eller nästa månad, vad jag ska göra för sadhana då. Det gör att jag släpper en hel del. Det gör också att jag möter motstånd i form av allt möjligt som sinnet kan trolla med. Just nu är det ledan. Att jag tycker att ledan är precis som smärtan - något jag absolut inte vill stanna i. Så ja, då stannar jag. Och annat kommer till ytan. Det är så otroligt sinnrikt och så skönt för mig som gärna har kontroll och som vill veta i förväg eller hur jag ska säga. Nå. Alla vägar tar oss fram, hur vi än går. Men att stanna i steget, att inte tänka på något som kommer sen, att inte härda ut för att det bara är över om en månad. Det gör något med just mig. Och alla dessa skiftningar under de här månaderna. Alla dessa känslor på ytan, trots att insidan är intakt. Alla dessa olika smärtsensationer som just nu (hjälp, vågar knappt skriva det) är små västanfläktar mot det som varit. Men ledan. Ojojoj. Jag har tråkigt. Kanske svårast att hantera? I alla fall för mig. Vet också att när barnen var små och hade tråkigt, så blev de alltid kreativa till slut. Det var som något annat steg upp inom dem. Och det är det jag väntar på nu :) Kreativiteten!

Hur har du det med din tråkighet, orkar du stanna?

Skavsår

Tänk så mycket kluriga tankespår och idéer man kan följa. Tänk så många citat som snurrar hejdlöst runt runt. Tänk så mycket som är mest ord, som utan bäring och förankring i det man gör, faktiskt inte betyder något. Inget egentligen mer än en fin tanke. Jag vet att man kan styra sina tankar, jag vet att man kan hjälpa sig själv. Men trots allt är vi inte helt ensamma här. Och det gör att allt möjligt kan hända. En själv. Andra. De som man står väldigt nära och som bor i ens hjärta. Men mer och mer vet jag med min kropp att jag måste titta på det som skaver i mig. Om jag har ett skavsår, så kan jag inte tänka bort det, jag måste göra andra saker. Också. Jag kanske kan främja läkandet på något plan med min tanke. Men handling är det som krävs. För mig. För dig. Och smärta. Vad är det? Egentligen? Jag tror att den är sammansatt av väldigt olika delar, som sorg, ilska, skuld och skam. I en salig röra. Och ibland något fysiskt som toppar det hela. Men tänk så många som har ont utan att det finns någon "fysisk orsak". Vad är det då som gör ont? Visst är det en intressant tanke? Och jag vill inte på något sätt skuldbelägga eller förringa den som har ont av olika karaktär. Jag har det ju själv. Men jag vill våga se den. Försöka demontera den. Förstå. För att släppa.
   Min lärare har pratat om svårigheterna som kan vändas till det som gagnar en allra mest. Jag vet att det är sant och startade för min egen del när min mamma dog. Där och då startade min resa inåt och att hitta det som först och främst är jag, men också vad jag vill och önskar. Men det har inte gått av sig självt. Det har inte handlat om att jag suttit och tänkt. Det har handlat om att jag tagit medvetna val kring en mängd olika situationer. Att jag kompetensutvecklat mig i personlig utveckling. Att jag gått tusen och en kurser. Att jag gått i terapi. Att jag bollat med ord högt och lågt. Och nu gör jag också.
   Jag sitter på mitt golv, som jag gör varje morgon, och när jag dyker in i det som gör ont, lite varstans i min kropp. Då ser jag formen av det onda. Färgen. Oftast helt vit. Samma som sorgefärgen i Asien. Och när jag stannar i den, ja då händer det märkliga att den rör sig. Flyttar sig. Som en amöba som flyter runt tills den inte känns längre. En helt otrolig känsla och upplevelse. Och den är svårbeskrivbar men den är på riktigt. Den är inte en positiv klämkäck affirmation eller tanke. Den är högst verklig och har inget med new age eller annat att göra. Den är frukten av hårt slitsamt arbete av mig och tillit till min lärare som gör att jag upptäcker det hela. Jag kan inte annat än känna hur makalös den här yogan är. När man gör, inte bara tänker.

Som lite ironisk till det hela väljer jag att posta en bild med ett citat :) Jag vet. Men just det här säger det mesta för mig. Kanske också för dig? Ha en fin helg!

Falla och landa

Ibland känns det som jag faller inombords. När något utmanar mig och är lite svårt. Som en bakvänd kullerbytta. Som när man ligger på marken och tittar på molnen och plötsligt känner det som man byter plats och faller in i himlen.
   I morse var jag verkligen osugen på yogan. Minst sagt. Men det är ju alltid då den överraskar när jag tänker att jag ska hoppa över. "Bara låta bli idag. " Ni vet. När jag sitter med mina fötter väl förankrade högt upp så känns det som jag faller inuti. F a l l e r. Och sedan känner jag något jag aldrig känt förut, jag landar. Jag landar inuti. Jag är i allt och ingenting. Jag är i luften runt min kropp, jag är i solskenet som dansar på mattan. Jag är i allt och inget. Och ja, det förändrade något. Igen. Jag är så tacksam för denna padmasana. Jag är så tacksam för denna yoga, min yoga Shadowyoga. Men framför allt är jag tacksam för min oerhört kunniga och erfarna lärare. Men också till mig själv. Att jag uthärdar, ja ibland är det just bara det, och att det tar mig framåt.

Tänk. Idag landade jag. Och himlen är oskyldigt blå. Ha en fin helg!

Avskalat och minimalistiskt

Renhet. Strävan efter någon slags renhet. Inombords. Utanpå. I det jag gör. Låter det konstigt? Eller kanske väljer jag fel ord. Nå. Det jag nog menar är att jag vill skala av allt oväsentligt. Allt som inte känns relevant eller som jag vill lämna. Stort och smått. I mycket. I litet. Lite som minimalistisk inredning. Bort med det onödiga.

• Min fundering på att sluta blogga var en sådan, men efter en månad vet jag att det är skrivlusten lika mycket som mina funderingar som jag vill dela, som gör att jag fortsätter. Jag vill skriva. Helt enkelt. Men det får bli när det blir. Måste inte skriva varje dag.

• Jag har klippt mig. Med kort hår  känner jag mig fri. Jag som haft hår till midjan som ung. Som under många år hade håret ned på ryggen. Som sedan blev page och lite halvlångt. Med jämna mellanrum känner jag plötsligt att det måste bort. Det är en skön känsla. Och jag trivs i det korta även om jag på något vis har en långhårig själ. Jag vet att många som haft långt hår inte kan tänka sig att kapa en centimeter, jag har själv varit sådan. Vet att pionjären Bengt Stern hävdade att det var att dölja sig, eller försöka dölja sig att ha långt hår och skägg. Vet inte hur  mycket det ligger i det, men lite skojigt att fundera över tycker jag nog att det är. Som att man klär in sig i håret. Ah, vet inte om du förstår hur jag tänker?

• Jag fastar. Första dagen idag. Så välbehövligt. Det där med att inte äta på några dagar, det skalar också bort delar. Lite huvudvärk, illamående och lite hunger brukar det vara de första dagarna. Men så bra man mår sedan. Och skönt för matsmältningsapparaten att få vila. Jag har också tänkt på att i många religioner har man fasta som ett inslag då och då. För att rena sig. Och handen på hjärtat, det är en större mental utmaning att fasta, än en fysisk. För mig. Och för många andra. Jag har ju också reservenergi att ta ifrån på kroppen. Är man väldigt smal kanske det är tuffare, eller också inte. Men många är så fästa vid sin frukost, vad de ska laga och hur mycket och vad de ska äta. Det såg jag ju inte minst i mina inlägg om kosten senast, herregud! Det är intressant och en hörnsten inom Hathayogan, som formuleras som Mitahara - the pure intake of food. Och att man egentligen aldrig ska äta sig helt mätt på mat, 75 % och resten ska man lämna till annan "mat". Jag gillar det tänket. För allt vi stoppar i oss, vare sig det är via internet eller böcker och tidningar och det vi lyssnar på - det är också föda. Fast i annan form. Men ändå föda.

• Yogan. Tror aldrig jag har gjort så avskalad yoga som jag gjort sedan 9 månader. Att göra en asana. EN. E N. Ta in det och fundera vidare. Min lärare säger att det finns inget svårare än att ta emot råd och göra en sak. Och det kan jag skriva under på alla dagar i veckan. Den här padmasanan har visat mig en mängd saker både i kroppen och sinnet. Men mest av allt att stanna i smärtan och titta på den. Formen. Färgen. Vad vill den mig. Och faktum är att den förändras. Den är annorlunda. Mindre och uthärdlig. Och jag fokuserar inte på den längre. Mitt fokus ligger i andetaget. När jag stillnar ner och andas så långsamt det går när jag sitter där. Då händer annat. 

Visst är det skönt när man skalar av det som känns onödigt för en själv? När man kommer närmare sig själv och sin kärna?

  

Kedjereaktionen

När man lägger pussel kring sin egen hälsa så kan det ibland vara svårt att se vad som är vad. För mig är det viktigt att veta, just för att jag inte ska göra om misstagen, jag kanske gör. Jag sätter inte upp ett finger och undrar vart det blåser utan vill faktiskt veta. Så långt det går. Alltså om något är trendigt är det ändå inte säkert att det passar just mig.
   Efter mobbningen jag utsattes för blev min kropp helt hopdragen, det var omöjligt att göra någon fysisk träning först, yoga gick inte. Det var egentligen ett logiskt sätt för min kropp att hantera allt smärtsamt, den bara drog ihop sig till försvar.
   Några månader senare kunde jag både göra min yoga och även träna. Jag tränade ett halvår på kraftsportklubben och blev stark och mycket rörligare igen. Sedan följde en sommar av lite hipp som happ träning vilket inte gynnade mig. Egentligen. Under november var vi i Australien på yogakurs och där fick jag ett genombrott i min yoga, jag kunde plötsligt göra det jag hade varit förhindrad ett år att utföra. Men det gjorde ont. Min lärare sa att det var vägen att gå och eftersom han hjälpt mig så många gånger tidigare har jag följt hans råd.
   Det har varit en riktig berg- och dalbana både i kroppen, själen och mentalt att göra en enda asana i åtta månader. Något jag skrev om igår.
   I början på året skottade jag snö, alldeles för länge och för mycket vridningar och då kom mina problem i ett annat läge. Så mycket ont och så jobbigt att jag började söka hjälp igen. Hittade denna dr Chen, via min osteopat och några rekommendationer.
   Min röntgen av höften visade ju måttlig artros men inget annat och jag är inte bekymrad över det. Utan snarare över musklernas hopdragning.
   Idag fick jag svaret på hur det hela hänger ihop. Sköt för en nörd som mig! När jag skottade snö för länge hamnade musklerna i ett försvar runt höften och började dra ihop sig och även åt fel håll. Vilket belastade leden. Vilket gjorde mig smärtpåverkad och ännu mindre rörlig.
  Nå, min doktor masserar min höft idag, det är som tortyr men jag tar mig igenom. Efteråt är jag otroligt mycket rörligare och han uppmanar mig att vara försiktigt. Om jag ska! Men jag fick också svaret för jag har ju tänkt ett antal gånger att man inte kan få artros bara så där efter en snöskottning. Men då startade en slags kedjereaktion och om leden redan var lite uppluckrad av för lite fysisk träning och fel kost så gick det snabbt till att göra rejält ont.

Nu tar jag det lugnt. Går på behandlingar och gör min yoga. Senare börjar styrketräningen igen. Försiktigt. Och nu längtar jag faktiskt!

Bävan och kringelkrokar

När vi väl är inne i pittasäsongen med sommar så brukar mitt system lugna sig. Jag finner mig mer tillrätta efter vårens skavande och oro och jag breder ut min yogaträning. Jag ger den extra tid och framför allt vill jag "odla min andlighet" som min lärare uttrycker det. Att be böner morgon och kväll. Vilket jag alltid gör. I sängen oftast och det är som en start på dagen och som ett fint avslut.

Men min padmasana, just nu svider det otroligt mycket i min höft, speciellt när jag går ur den. Jag kan nästan inte röra mig. Jag hasar fram till väggen där jag på något sätt drar mig upp för att ligga med rumpan tätt mot väggen och benen rakt upp. När jag börjar så är vänster ben rakt och höger ben liksom vridet, det går inte att få rakt. Jag ligger kanske 10-15 minuter så och sedan ligger jag i padmasana, också mot väggen. Det underlättar otroligt för höften eftersom den inte får någon tyngd. Och ja, jag byter sida förstås och så ligger jag med benen rakt och då sker det magiska. Då är båda benen raka. Varje morgon samma sak! Och när jag gjort min warm down inser jag att jag återigen är mjukare på höger sida.

Jag har mailat min lärare och berättat om min röntgen och jag ska fortsätta med det jag fått. Så ja. Förmodligen såg han det redan i november eftersom det är vad jag ska göra.

Men de här kringelkrokarna jag gör varje morgon, jag bävar inför att ställa mig på mitt golv. Jag bävar när jag sitter där och andas. Ibland blir andningen så ytlig jämfört med hur jag brukar andas, det är som en slags panikkänsla utan att jag rör mig. Sedan får jag ner andetaget igen. Jag sitter väl förankrad mot golvet och det ger mig ett stort stöd just nu.

Tack sommar för att du är här nu, även om det inte är så varmt, gör ingenting. Jag traskar vidare inåt-nedåt i min padmasana och bävar varje morgon. Men det går!

Utan timer och räknande av dagar

Det är med bävan och längtan jag ställer mig på mitt golv. Jag har sovit lite dåligt för grannen skrek lite yster och överförfriskad mitt i natten. Men det händer verkligen sällan så det kan jag ta. Men jag är ändå trött och lite tvekande inför att göra min yoga. Det här med att längta och ändå veta att vad som helst kan kännas i stunden. Nå. Jag kan ju inte vara utan den.
   Jag gör. Och allt finns där. Till och med mjukheten. Trots att det är lördag och Saturnus dag och inte den bästa dagen för yoga så följer jag mig själv sådär självklart. Jag slås också av att kroppen känner exakt när det är dags att gå framåt, när jag ska byta ben och gå framåt igen. Och jag är så glad att jag släppt timern. Kroppen känner. Varje gång jag kontrollmäter tiden så stämmer den. Så nu litar jag fullt ut på mig själv och vet att andra gör på andra sätt. Vet också att jag förespråkat att göra yogan whatsoever varje dag. Men jag har gått ifrån det också. Kanske är det en mognadsfråga? Kanske är jag där i det som Shandor beskriver som freelance. Att när grunden sitter då gör man det man ska utifrån dagsform, årstid och konstitution. Var man befinner sig helt enkelt i sitt liv. Och i sin kropp. Och jag vet att jag inte fuskat. Jag vet att jag gjort precis det som gagnat mig. Som den här gången inneburit något annat. Vilat och avhållit mig. Att kräva annat av sig själv får andra göra. Det är inte min väg. Inte nu längre. Och jag känner mig fri. Jag känner hela min kropp och mitt andetag fortplanta sig ner i både höfter, ben och anklar. Jag känner mina armar luta lita framåt och hur jag drar dem bakåt vid varje utandning. Varje andetag en egen evighet. Och om inte det här är yoga - då vet jag inte. Långt från att räkna dagar, minutrar, pass eller annat. Att räkna är också ett game från the mind, men ja, jag vet, man måste ha tagit sig förbi de första hindren och vidare in i den snitslade banan innan man ser det. Det brukar ta 7-10 år. Så på mitt sjuttonde år känner jag hur rätt jag är. Och hur lite allt annat spelar roll. Böjer min nacke extra länge och extra djupt när allt är klart.

Jag är precis där jag ska vara.

Trött men njuter ändå

Jag är så trött. Sådär så det nästan känns överdrivet. Ledig idag men sover ändå inte länge. Stillsam morgon. Men när jag ska göra min yoga så vill inte kroppen. Den slutar bara. Kan inte beskriva det på något annat sätt. Så jag lägger mig med benen mot väggen och tänker att detta är yogans kärna. Att våga känna när det är för mycket. Att inte tro att jag fuskar eller att jag borde. Jag uppmanar ju alltid mina elever att lyssna inåt. Men har haft en ambivalent inställning till mig själv och mitt lyssnande. Den inre domaren jag stundtals bär runt på, vill jag verkligen inte göda. Och idag var det övertydlig, så bara att lyssna, inte köra över.
   Sitter på verandan och lyssnar på fåglarna och på grävmaskinen som jobbar för fullt på vår baksida av huset. Dricker kaffe. Känner mig ändå tillfreds över att jag vågar sänka garden för mig själv. Att jag inser att Shandor återigen haft rätt när han säger att jag varit för sträng mot mig själv, att allt jag behöver är egentligen att njuta av livet. Därför vänder jag på allt och bestämmer mig för en långsam, skön och njutande dag i solens tecken. Tar med mig boken ut till solstolen och drar på shortens. Nog är det härligt att leva?!

Är du sträng mot dig själv? Eller kan du njuta även när du känner av gamla måsten och borden?

Frid i kaoskroppen

Min padmasana. Min parsvattanasana. Som den förändrats under detta halvår. Från outhärdligt jobbigt i höften så har det ändrats till skakningar i armarna till att jag sitter stadigt, oavsett vad höften grymtar om, armarna stillnar ner och jag känner mig rak som en linjal i ryggen när jag sitter närmare en halvtimme idag från de tre andetagen jag började med. Snacka om progress. Och det är det fysiska. Det andra. Det lite mer obeskrivbara är en slags frid i kaoset. Ett slags lugn när hela kroppen protesterar. Jag sitter. Jag stannar. Och därur kommer allt. Allt jag behöver för en stabil grund i mig själv. Jag sitter nästan alltid på morgonen, men någon gång, som igår sitter jag lite senare. Det är ingen stor skillnad, men en liten. Jag känner den, utan att kunna förklara den närmare. Helt enkelt. Den stora vinsten är naturligtvis att jag orkar sitta. Och rak i ryggen med raka armar rakt upp. Att höften håller. Men det största är att mitt bäcken är rakt. Att det är rakt från att ha varit vridet sedan 12 år tillbaka sedan diskbråcken långt ned i ryggen och svanskotan drabbade mig. Så kom inte och säg att yoga är en quick fix. Kom inte och säg att det inte går. Men säg gärna att det som krävs är uthållighet och tålamod. Inget annat. Det räcker för att utöva yoga. Var du än befinner dig fysiskt, mentalt och själsligt. Ur detta kommer allt. För fyra år sedan tackade jag min lärare för hans tålamod med mig. Hans svar kom blixtsnabbt - Don't thank me, thank yourself. I have nothing to do with it.

Tålamod, tålamod, tålamod med mig själv framför allt. Hur har du det med ditt tålamod?

Och jag vet att jag ser trött ut, men det är så jag ser ut på morgonen. Jag bjuder på det!

Kvittot

I lördags hade jag en yogalektion. Det var ett tag sedan sist men allt är ju så välbekant, bara att fortsätta där jag slutade liksom. Och de flesta av de som kom kände jag igen, även om det också till min glädje fanns nya ansikten. En person som jag inte träffat på flera år kom fram efteråt och sa till mig; - Du undervisar så mjukt. Mjukheten syns i hela dig och hela ditt ansikte. Du ser förändrad ut. Och så skrattade hon som om hon blev lite förlägen när hon hade sagt det. Men det gjorde mig så otroligt glad. Att det syns. Att det mjuka inifrån fortplantar sig till utsidan. Och hon är inte den första som säger det men när det är människor som känner mig känns det extra bra. Jag skrev om mjukheten jag känner i min yogapractice här och det är väl det som syns nu också. Ett litet kvitto.
   Annars har helgen inneburit mycket läsning, en sväng till stugan igår och så är det måndag igen. Idag med iskallt regn trots gröna gräsmattor. Längtar efter lite varmare. Det är väl dags nu?
Mjukhet och värme, det är vad jag vill ha.