Vi är mänskliga

Ibland är vi så snabba på att slå oss i huvudet när vi gjort något mindre bra. Eller rentav galet. Men vi gör alla misstag. Helt säkert. Även om vi inte tror det. Även om manga är duktiga på att dölja det och aldrig kännas vid det. Jag tror på att vara ärlig. Jag tror på att visa vem man är hela vägen. Men jag tror också på förlåtelse. Inte bara av andra utan kanske främst av sig själv. Att man står ut med saker man gjort som i efterhand verkar minst sagt galna. Och är det inte så vi lär oss? Och hur bra det än känns just nu, i vissa lägen är det trial and error som pågår. Om vi aldrig kastar oss ut och testar – hur ska vi då veta? Och om det inte blir som vi önskat eller tänkt – ska vi då slå på oss själva? Nej. Till dig i min närhet och i mitt hjärta får du de här raderna som en fin inledning på helgen. Och alla er andra också naturligtvis. Låt solen värma alla delar av hjärtat, sinnet och själen. Låt helgen gå i fridens tecken för vänner och för oss själva. Vi är mänskliga.

Find something to forgive yourself for today. Say to yourself: "How human of me to have done that". Then exhale and let go.

Judith Hanson Lasater

Förlåtelse

Förlåtelse. Det mest missförstådda ordet i sorg och förluster. Handlar om att för sin egen skull ge förlåtelse för en oförrätt eller värre saker man blivit utsatt för. Inte något annat. Man förlåter för sin egen skull. Man kan inte heller be någon om förlåtelse egentligen. Man ber ju då om att den andra parten ska utföra en handling. Inte man själv. Stor skillnad mot att själv be om ursäkt. Eller hur? Inom sorgbearbetningen brukar det vara den svåraste nöten att knäcka. Många känner det som att man säger att det som hände var ok. Eller att man blandar ihop det med att glömma något. En del blandar till och med ihop det hela och säger Jag kan förlåta men glömma gör jag inte... Och i den meningen ligger något annat inbyggt. Vi mixtrar till det för oss. För att egentligen handlar det om det svåraste, att släppa taget om en bättre gårddag. Ett bättre förflutet. Att det som hände inte ska ha hänt. Vad det än är.
Jag har sett två personer på tv den senaste tiden, som imponerat stort på mig, när det gäller det här med förlåtelse. De var klockrena. Den första var Magdalena Graf som deltog i ett program då olika sommarpratare möttes och diskuterade. Hon berättade om sitt liv där hon hade levt med en man som misshandlade henne. Hennes triumf var att hon hade förlåtit, för som hon sa, det gjorde hon för sin egen skull. För att gå vidare och inte bli bitter.
Den andra personen var med i Skavlans program förra lördagen. För 6 år sedan skedde ett spektakulärt rån i Norge. En polis blev skjuten och det var hans son Kjetil Klungland som deltog i programmet. Jag blev så tagen av den mannen. Han hade träffat rånarna. Han var tacksam för att de ville träffa honom. Han hade sett hela bilden. Och han hade förlåtit. För sin egen skull. Och gått vidare. Sett att livet fått en djupare dimension.
Vilka hjältar i det lilla dessa människor är. Och de människor jag träffar i mitt sorgbearbetningsarbete. Att hitta och lösa upp knutarna. För att må bättre själv. För att läka sig själv. Och absolut inte för att säga att svåra brott är ok. Nej. Något man gör för sin egen skull. Förlåtelse.