Första våren

I år är det första våren som jag inte velat krypa ur mitt skinn. Första våren som inte allt känns avigt. Första våren utan tusen suckar över ljuset som svider och gör allt på sätt och vis överdrivet tydligt. Jag vet att när vi byter säsong från kapha till pitta som sommaren är, så brukar jag helt enkelt inte må optimalt. Jag har låtit det vara så på senare år och inte känt att något är "fel på mig" utan att just jag helt enkelt fungerar så. Bara tagit mig igenom det.
   Men. I år är det annorlunda. Jag har aldrig njutit så mycket av våren som nu. Jag har aldrig varit så stilla inombords som nu när löven vecklar ut sig. Jag tycker att allt är underbart och jag är lätt konfunderad. Jag är 63 år och så länge jag kan minnas har våren varit min akilleshäl, min svåra tid, något jag varit tvungen att bara ta mig igenom. Så. Vad beror det på då? Jag vet inte men tror att många delar samverkar, som vanligt. Yogan. Maten. Sömnen. Jag är rofylld inombords, hur mycket kroppen än stretar och drar på olika vis. Jag bara är. Sanningsenligt faktiskt. Och det är så otroligt att det kan bli en sådan skillnad i en människa. Jag vågar också njuta fullt ut av allt som är gott, utan att ha något slags dåligt samvete för de som inte har det som jag. Det är ju bara waiste som jag ser det. Att jag faktiskt får ha det gott. Även om allt vänder sen. Även om...även om... Ja ni vet, man kan fylla på hur mycket som helst av borden och skullen. Men jag låter bli. Jag bara är i det som är.

Hur är det för dig? Är våren en fin tid för dig, rakt igenom?

Det långa pågåendet

Det är inte ofta jag skriver om min yoga längre. Kanske för att jag tycker att jag upprepar mig, det här med att man möter samma motstånd inom vissa ramar men lite olika varje gång, utvecklingen går spiralformat och när jag är vid vissa ställen, kommer samma typ av problemställningar eller frågor upp, fast lite annorlunda. Det är nästan komiskt ibland. Om du förstår?
   Mycket av det jag upplever är också inte möjligt att formulera i ord längre. Det är helt enkelt så. Jag är i processer och saker sker, ibland subtilt ibland nästan brutalt. Och allt där emellan. Men allt är värt det.
  Kanske har jag också känt ett behov av att höra hur det är för andra tidigare, det gör jag fortfarande men jag har mitt yogasammanhang där jag kan ventilera allt jag funderar över. Att dela med en närmre krets kanske man kan säga. Jag älskar ju bloggvärlden, även om många ramlat av så är det ändå min favoritkanal fortfarande. Men jag skriver inte allt längre i det som sker i mig i min yoga på mitt golv.
  Något som är totalt oviktigt egentligen för mig, är att tala om vad jag gör i min yoga. Att säga nu gör jag den här sadhanan eller nu mediterar jag så här - det känns långt ifrån mig - även om jag vet att andra har behov av det. Finns liksom inget att checka av i min yogavärld, inget att starta och börja, allt är ett enda långt pågående. Och visst vore det märkligt om inte saker förändrades? Om inte saker bytte plats, om inte händelser inombords formade en mer och mer? Jag känner mest tacksamhet för att jag hittat min väg i den här djungeln som kallas yoga. Och mest av allt att jag hittat mina lärare. Jag böjer huvudet.

Hur har du det? Är det viktigt för dig att kunna prata om din yoga och dina upplevelser?

Jag klarade det!

Jag har varit i fjällen. Med hela stora bullriga familjen. Och jag andas ut. För är det något jag varit nervös för i vår så har det varit den här skidresan. Jag älskar att åka slalom, tycker det är rofyllt med längd. Men de senaste åren har det blivit väldigt lite. Även om jag velat mer så har det liksom runnit mellan fingrarna. För ont. För lite snö. För mycket annat som styrt. Men nu. Nu skulle det bli av. Vi hyrde ett stort och ett litet hus av en god vän som har som en liten helt fantastisk "stugby", fem hus i väldigt olika storlek. I en snölabyrint. Vi hade en enorm packning. Förstås. Olika pjäxor för olika skidor, hjälmar till alla och så mat. Mat, mat, mat.
    Jag darrade lätt när jag ställde mig i första liften. Åkte några åk. Fick ont i fötterna. Frös. Fick en slags panik innan jag fick av mig pjäxorna. Men sedan. Sedan kunde jag åka som jag alltid gjort! Jag och mina höfter svängde fint och lätt. Jag kände ingenting i kroppen mer än lite stretande i lårmusklerna efter att knäat lätt ganska mycket. Jag knäpper inte heller pjäxorna för hårt för att jag vill ha skenbenen lite i fred. Eller hur jag ska säga.
   Och förutom att jag fått rå om barnbarnen, ätit gott, skrattat mycket, bastat med tjejerna i familjen så är jag stolt. Stolt över att jag ställde mig i backen igen. Att jag inte åkt slalom på fyra år, gör det hela större. Jag vill aldrig bli en sådan person som skyller på krämpor eller ålder för att sluta göra det som får hela bröstet att expandera när jag känner fartvinden i kroppen och ansiktet.

Vi åkte hemåt igår. Jag och mannen tog en liten omväg till Fjätervålen där vi satt i solen och åt en belgisk våffla med sylt och hjortrongrädde. Vet inte när jag mått bättre. Hoppas din helg också varit fin!

Jag FÅR njuta

Sitter här och lyssnar på radio och ser hur snön rasar från taket. Det faller med stora sjok i blidvädret. Dricker mitt maskroskaffe och är nöjd. Har ju bestämt mig för att om något hemskt händer så fort jag har uttalat att jag är glad, lycklig och nöjd så har det ingen relation. INGEN SOM HELST KORRELATION. Det är min nya sköna inställning. Långt ifrån hur jag fungerat tidigare där jag ibland känt mig skyldig om jag uttalat att jag är glad och mår bra och samtidigt rädd för att jag jinxar, att nu kommer något fruktansvärt att hända. Snart ramlar himlen ner helt enkelt. Galet tänkande.       
   Ungefär som när jag ligger och drar mig i sängen. För att jag kan. För att det är skönt. För att jag helt slutat skynda mig. Främst för att jag inte behöver det längre men även för att jag haft en känsla av att om jag inte har yogat, ätit frukost, bäddat och fixat innan klockan är 8.30 så kommer en kontrollant att ringa på dörren och kolla upp det hela. Jag vet! Det är så galet men känslan av att göra det förbjudna, det som man helt enkelt inte får, borde eller ska. När jag pratar med min man om det hela så skrattar han och säger; - jag tror att det är svenskt, det kommer med vår kultur. Ligg inte här och dra dig på förmiddagen. Det har heller aldrig spelat någon roll om jag jobbat sent, kommit hem vid midnatt eller om jag varit uppe på natten med sjuka barn. Känslan har ändå varit där. Nu pulvriserar jag den i mitt sinne. Som en sandhög som flyger bort i vinden. Jag behöver inte stå till svars för något. Jag får njuta. Jag får må gott. Jag får göra det som får mig att må bra. Jag får till och med dra mig i sängen på morgonen och uttala det högt. Jag står utanför arbetslivet. Det har känts märkligt ibland, sedan i höstas då jag definitivt bestämde mig för att inte söka något mer jobb. Om två månader börjar jag ta ut pension och ja, jag lever ett väldigt gott liv.
    Jag är en social person, även om jag gillar att vara med mig själv också, men nu är jag inte i något sammanhang. Det har känts udda ibland. Det har känts som att vara lite utanför. Men när jag tittar på vad jag saknar är det absolut inte jobbet. Det är inte alla miljarders möten och telefonsamtal. Det är inte alla bortslösade timmar på arga personer som förväntat sig det omöjliga. Det är absolut inte den akademiska arrogansen. Det är människorna. De jag haft min vardag med. Och människor träffar jag ju. Inte lika självklart som när man alltid ses varje dag. Men. Jag bokar in mig med de som jag vill möta och jag njuter av min absoluta egna tid. Låter det bortskämt? Nä jag tror inte det när man har jobbat i 50 år. Jag började med att skura trappor när jag var 11-12 år och sedan dess har jag jobbat. Jobbat och pluggat. Pluggat och jobbat. Och jobbat. Och nu - något helt annat. Nu tänker jag annorlunda. Jag tänker att den här tiden i livet, den ska jag njuta maximalt av. Jag är värd den. Precis som alla som jobbat länge och mycket. Jag fick en rejäl smocka innan jag valde att sluta. Men valet var ändå mitt. Länge funderade jag faktiskt på om det var rätt trots allt. Om jag borde stannat och slagits för min rätt. Jag tror att jag hade vunnit, allt pekade på det. Men jag valde ändå att gå. För att det var dags. Och efter det valet har inget varit som förut. Men det är bra. Jag har fullt ut landat i att jag mår gott, lever gott och njuter. Och det valet var livsnödvändigt för mig. När jag för ett tag sedan började tänka på det hade jag till och med glömt namnet på några som snackade bakom min rygg! Så meditationen har gjort sitt jobb. Yogan har gjort sitt jobb. Men framför allt har jag ändrat mitt tänkande och hela tiden styrt in tankarna på det jag vill tänka på, inte den där loopen av trista dömande tankar.

Det är skönt att vara jag idag.

Bra vibrationer

Utsikten från fönstret när vi sjöng tidigare idag

Vibrationer. De gör något med en människa. Oavsett vilka de är och hur de utförs. Därför är det skönt att faktiskt välja det man vill ha och behöver. På kursen jag gick förra veckan hade vi en chakrameditation på fredagkvällen. Det hände något med mig där som jag aldrig tidigare känt. Jag har ibland vibrerat, skakat i min yoga. Jag har inte fäst någon vikt vid det, pratat med min lärare som endast sagt till mig "It's life" och lämnat det därhän. Ett tag var jag orolig men det är ingen sjukdom. Jag vibrerar helt enkelt ofta i mina händer.
   Meditationen var oerhört kraftfull, vår lärare slog på en shamansk trumma och vi gjorde olika ljud för varje chakra. På slutet när vi var i tredje ögat kände jag det som att jag var som en stor "spole" inombords. Jag vibrerade hela jag. Och när vi skulle lägga oss ned efteråt så skakade armar och ben och hela jag var som i en snurr. Att våra chakran vibrerar med olika hastighet och att man ibland ökar på sin hastighet gör att man kan vibrera, det har jag förstått. Men inte känt så här innan. Jag vibrerade i en vecka! En vecka. När vi gjorde övningar dagen efter och skulle känna klangskålarnas vibration sa en kursdeltagare, "jag känner inte skålen, jag känner bara Annikas vibrationer"... Mäktigt. Och lite skumt. Men inte fel på något sätt. Så ja, jag vibrerar och skakar och tar mig vidare. Men just de vibrationerna har lagt sig nu.
   Så blev jag inbjuden att delta i en kör som gongmästaren och läraren har och idag var jag där för första gången. Hemma hos henne, mitt ute i skogen. Och som vi sjöng. Och när vi gjorde en meditation efteråt och höll varandras händer, tja, då vibrerade jag igen :) Helt otroligt detta. Plus att mina ögon tåras v a r j e gång vi mediterar. Jag känner mig harmonisk och glad så det har ingen relation till någon känsla.

Det är helt enkelt mina energihjul, chakran som ger sig till känna. Känner du igen dig?

Katten bland hermelinerna

Jag har varit på kurs. I fyra dagar. Ute i skogen på en vacker plats. Jag har ätit god vegansk mat och sovit tungt i det vandrarhemslika rummet. Bastat i en vedeldad bastu och badat i isvak. Allt medan den mörka himlen stod som kontrast till den snöiga skogen.
   Kursen heter The healing power of sound. Kursledaren Karin Gibson är musiker, musiklärare, Kundaliniyogalärare och lite annat smått och gott står på hennes visitkort. En otroligt inspirerande person, varmhjärtad, glad och oerhört kunnig. Hon har levt musik hela sitt liv och det var hon som skickade en inbjudan till mig om kursen. Ingen av oss förstår riktigt hur det gick till för vi hade aldrig träffats innan kursen och hade inga kopplingar i yogan eller på annat sätt.
   Nå. Jag åkte. Lätt nervös. Mest inför att jag förstod att de andra skulle vara Kundaliniyogautövare och det är inte jag. Men det här med ljud och läkane ljud, healing sounds, överskuggade allt. Jag har verkligen dragits till det här. Så lite grann med känslan av att vara en katt bland hermelinerna körde jag upp till skogen. Och ja. Så var det ju. Det var jag och 11 KY-lärare.
    Det är totalt omöjligt att sammanfatta det hela i ett litet blogginlägg.  Så därför skriver jag flera stycken på raken. Så kan man också göra tänker jag. Det som finns kvar i mig är glädje. Den totala. Och så mycket jag lärt mig och hur inspirerad jag är över att införliva det hela i mitt liv, i min yoga och min undervisning. Steg för steg. För allt är ju vibrationer och vi är alla i svängning på en eller annan våglängd. Jag genomsyras fortfarande av den bubbliga känslan av att allt verkligen är möjligt när man vågar kliva utanför det invanda för att önskan om något är större än rädslan eller osäkerheten.

Tack. Tack. Tack.

Glittrande ljud

Ljud. Jag återkommer till det viktiga kring ljud och vibrationer. Och jag tänker att det är så lätt att tänka på sång och musik automatiskt. Eller chanter och mantran inom yogan. Men det är det storstämda, jag tänker på det finstämda också. Det som leder vidare. Som att varje asana har ett eget namn på sanskrit och just det namnet rymmer inte bara information om hur asanan ska utföras, den rymmer faktiskt också ljud. Lyssna på chaturanga dandasana jämfört med plankan, sankatasana jämfört med svanen, adho mukka svanasana jämfört med nedåthunden... Ja ni hör ju själva. Det är något annat att säga grodan jämfört med mandukasana. Det kan tyckas knepigt och krångligt att lära sig men samtidigt rymmer ju sanskritnamnen information om hur du ska utföra just den asanan. Det gäller som vanligt att inte ha för bråttom eller tycka att det är hokus pokus och superkrångligt med att lära sig sanskritnamnen. För de ger också en återklang inombords, en vibration och samtidigt något mer, som är svårt att sätta ord på. Jag hör ofta mina lärares röster säga de olika namnen inombords när jag gör de olika asanas jag har i min practice.
   Något mer som handlar om ljud är att vi gör ljud för varje organ i min yoga. I min avslutning så gör jag ljud som är specifika för varje organ som är viktigt. Det är oerhört svåra ljud att få till, vissa nästan som väsanden. Men jag känner skillnad, jag gör faktiskt det inuti och det är det som är viktigt.
   Ett mudra, handgest, som jag gör ger mig också ljud inuti, ibland som buller numera nästan som en vind över ett slättland och någon gång då och då som en flöjt som spelar gudomligt vackert. Det handlar helt och hållet om att lyssna inåt. När det vackra hörs i mig så blir jag rörd, varje gång. Det slår an något urgammalt, något alldeles eget och samtidigt något som jag delar med alla. Andligt ljud kanske man kan säga?

Jag tänker att vi är så fångade av att chanta och sjunga mantran att vi ibland stannar där, vi går inte vidare till de ljud som finns inuti. Till nästa steg. Ljuden som ingen annan kan höra utom du, de vackraste kombinationer av en slags "musik". Låt oss våga gå vidare i det som inte syns eller hörs på utsidan för det mesta mina vänner, det sker inuti. Det som glittrar i hela dig. Namasté.

Fonetisk yoga

Den senaste veckan har jag chattat med vänner. I Finland. I Korea. I Canada. I Polen. Tacksam för att vi kan ha kontakt så enkelt. Och jag inser att mina närmaste vänner sysslar med yoga. Och samma är det här hemma med några få undantag. Tillhör jag en sekt? Nja. Om man med sekt tänker att en miljard människor eller mer utövar yoga så blir det ju ett urvattnat begrepp. Hur blev det så här för mig? Tja. Jag är inne på mitt 18:e år av yoga. Jag har lärt mig och lärt om. Jag har tragglat med min morgonsadhana som sett så otroligt olika ut och just nu är väldigt kort. Men sjukt lärorik. Jag har läst väldigt många böcker om yoga, olika former, alltifrån Kundalini Yoga till Yinyoga till Hathayoga och till mitt hjärtas yoga Shadowyoga. Jag har gått utbildningar, kurser och workshops. Jag har tränat för så många olika lärare även om jag följer just Shandor och Emma sedan mer än 10 år. Är jag smartare av det? Förmodligen inte. Däremot har mitt hjärta skapat förståelsen för det som det handlar om på djupet, när jag gör. Utifrån det som en lärare lär ut till just mig. Det är ju där det hela måste ske. The practice. Det som sker utan ord. Det som bara kan upplevas. Inte genom att titta på något. Genom att göra. Utforska. Men inte dumdristigt. Kanske inte ge sig på de tuffaste allra först för att man får lust. Inget fancy. Något som också gör mig konfunderad är att nybörjare-lärare-rollen har bytt plats. Man ska liksom lyssna på nybörjaren och inte rätta, för då kan hen bli förtretad. Vad hände med lärarens roll? Eller är det därför alla youtubeklipp, alla yogapoddar osv har växt sig så stora? För att man "kan själv"? Ja jag vet inte, jag funderar högt här. Är det old fashion att ha en lärare? Förlegat? Trots att yogans ursprung bygger på lärare-elev-relationen. Eller handlar det helt enkelt om att man inte vågar bli sedd? Inte törs. Att man tror att man måste kunna redan innan man börjar? Allt har liksom bytt plats.
   Folk blir irriterade på att allt som har med yogan att göra har ett högre syfte. Tja. Varför gör man yoga? Varifrån är ursprunget? Det har ett högre syfte. Annars kan du ägna dig åt gymnastik, bollsport eller rytmik. Skaka loss på Friskis & Svettis. Eller något annat där du rör kroppen. Men hur ofta ser du filmer om gymnastiska övningar där någon "lär ut" hur du ska göra? Hur ofta skulle någon seriös ledare göra så? Vi är så förledda av allt vi kan se inom miljardindustrin som kallas yoga och som bara är ett knapptryck bort att vi på riktigt tror att vi ska göra just det. Själv är jag tacksam för att inte Internet fanns när jag startade. Vem vet var jag hade hamnat då? Och ändå har jag skadat mig längs vägen. Har velat för mycket. Har tagit i för hårt. Det svåra i det hela är ju balansen, att gå längs den där kanten men inte tippa över. Och att göra det långa förberedelsearbetet. Det som kan upplevas nog så enformigt och tråkigt men som i längden gagnar allt. Jag säger som min lärare, att vara långsam är att vara snabb i slutänden. Tänk om någon hade sagt det tidigare till mig. Men kanske hade jag ändå inte lyssnat. Jag ångrar inget, men när jag tänker på vidden av urvattningen av yogan blir jag nedstämd. Jag blir ledsen på riktigt. Kanske är det därför jag helst pratar med de som förstår vad jag menar, hur inskränkt det än kan låta. Jag måste värna mig själv och den enorma kunskap-vetenskap som yogan faktiskt är.
    Det är ju ingen som till exempel vill lära sig italienska och som sedan lyssnar på några klipp och sedan pratar någon slags fonetisk italienska. Varför gör vi så med yogan? Varför förminskas den? Varför gör vi någon slags fonetisk yoga. Är det för tillfredsställelsen en kort sekund som föder och matar något helt annat än det som är tänkt? Den svåra vägen är den långa, lite långsamma som ger allra störst utdelning i slutet. Det är min förvissning efter dels min egen erfarenhet men också allt jag ser i mina elever. För att inte tala om mina lärare, men de är å andra sidan på en totalt annan nivå. Men vi rör oss ändå mot samma mål. Vilket inte är fysiskt.

Nu tar jag lite paus, reser till Oslo imorgon med min man för några dagar och bara tar in andra uttryck. Som jag behöver det! Önskar dig fina dagar.

Kristallsjukan och lite mens på det

Vilken märklig vecka. Känns som fredag idag men ja jag vet det är imorgon. Jag har gått från gråtmild och upp och ner till glad och fnissig till att få en släng av kristallsjukan! Yrsel de luxe men min kinesiske doktor är fantastisk.  Nu är det nästan helt borta.
   Och på det en fantastisk dag i skogen igår. Jag nynnade för mig själv där jag strövade. Tänk att det är vår skog, precis rakt över vägen och utan vår sons hundar hade jag aldrig upptäckt den. Det är ju galet men sant. Förr var den tät och mörk men på senare år har de gallrat och den är så fin. Jag traskar där varje dag. Det är ett löfte till mig själv att oavsett väder och annat, ta mig dit om så bara en kortis. Hittar fler och fler stigar och det är så rofyllt att ströva där. Och igår var det både dis, dimma och solsken. Samtidigt. Vilken present.
    Har varken gjort yoga eller tränat och har inte ett dugg dåligt samvete för det idag när jag sitter här och tänker när regnet svallar igen mot rutan. Jag har bestämt mig för att jag har mens den här veckan. Nä. Jag har ju inte det, har inte haft det på 17 år men jag saknar den där genomgången av kroppen och själen, spa-badet som sker en gång i månaden och som fräschar upp ens liv rent cykliskt. Så jag har bestämt mig för att jag har mens i alla fall, det vill säga, jag vilar. Gör inget ansträngande fysiskt. Och med yrseln var ju det inte ens möjligt först, men nu skulle det gå. Men jag suger på karamellen och låter bli.
   Och igår hade jag så fin yogalektion. Jag är tacksam för mina elever, jag tror man får precis de som man ska ha. De som följt mig länge och de som är nya. Och de som gått vidare till annat eller slutat, det är precis som det ska också. Alla har sin väg att gå.

När jag låg igår kväll och gick igenom min dag så kände jag mig så rik. Och ikväll kommer dottern från Göteborg hem och ska ha stor fest i helgen. Glitter och glamour igen. Bara att åka med. Önskar dig också fina dagar.

Self care - take care of one another

"Så många gånger att räkneverkt stannat."

Self care. Det är ett så bra ord. Kan inget liknande på svenska men innebörden att bry sig och ta hand om finns ju där. Jag går på fotvård lite då och då, tidigare har jag liksom ursäktat mig inför mig själv för att jag kostar på mig detta. Så dumt. Jag får väl kosta på mig vad jag vill och det är inte ytligt att bry sig om sin kropp på olika sätt. Precis som att jag går regelbundet på massage. Att sköta om både kroppen och det inre, det är liksom snällt.
   Och när man gör det brukar det spilla över som ringar på vattnet till andra, att man bryr sig om andra. Och just nu häpnar jag dag efter dag över #metoo-svallet. Hur det har fortplantat sig i bransch efter bransch och kända och okända kvinnor kliver fram. Så stolt över det. Så stolt över mig och mina närmaste tjejer, mina döttrar, svärdotter och vänner. Över att vi också visade oss.
   I helgen för-firade vi ena dottern i helgen som fyller 30 på torsdag och som bor i Göteborg. Vi drack bubbel och sjöng. Åt gott på restaurang och diskuterade det hela. Svärsonen som är kock och äger en restaurang sa att de haft möten om det och börjat titta över sin jargong. Samma på många ställen. Det är ju så fint när det landar i att många tittar över sina jargonger och bemötanden på sina jobb och sina branscher. Kriminologen Nina Rung pratar om det största genombrottet när det gäller sexuella trakasserier, ofredanden och grövre brott mot kvinnor, sedan 70-talet. Är inte det att ta hand om varandra? Att vi vågar visa oss? (Men märkligt tyst är det i  yogavärlden, bland alla svenska yoginis ... Vet bara att jag, Yogamamman och Yogagirl har skrivit om det av de jag följer. Kanske inte säger så mycket i och för sig men lite ändå. Däremot ser det helt annorlunda ut när jag ser på mina yogavänner som bor i andra delar av både Europa och längre bort. Intressant ändå. )

Låt oss aldrig tystna. Låt oss aldrig sluta ta hand om oss själva och varandra!

Bild och text har jag lånat från Eva Röses Instagramkonto,  mitt absoluta favoritkonto.

Vem hjälper dig i mörkret?

Om några dagar reser jag och min man på äventyr. En tur längs Europas trevliga städer; Köpenhamn, Berlin, Prag och för att landa i Budapest. Där ska vi gå kurs för våra lärare och jag längtar ihjäl mig just nu. Det får bli hur jobbigt som helst, jag behöver en mästares ögon och vägledning.

Jag har tänkt på det här med allt som vi "importerat" från öst som alla kampsporter, Tai Chi, Chi Gong och Yoga. Inom alla olika discipliner så vördar man sin lärare, sin tradition och även sin plats där man utövar sin andlighet. Men inte riktigt inom yogan som den ser ut idag. Jag undrar hur det kommer sig. Alla är liksom plötsligt sina egna lärare. Att man hoppar på utmaningar och så kallade challenges hit ochdit. Och själva yogan är oigenkännlig ibland. Den reduceras till något antistressverktyg där allt liksom är bra. Men är det det? Är alla asanas bra för alla? Självklart inte. Så. Vem behöver inte guidning? Den som inte går via nätet, som inte handlar om att aldrig bli sedd eller rörd. Att någon som kan mycket mer än vad du kan ska guida dig - för handen på hjärtat - det vi behöver mest är väldigt sällan det vi vill ha. Det som vi helst väljer själva är inte det som gör oss godast. Att man tror att en bok, en film eller app ska ersätta kunskap och erfarenhet från en levande människa som tittar på just dig och ger råd om vad just du behöver. Det är så crazy.
   För skojs skull, tänk dig en som utövar Chi Gong och kanske gör samma rörelse i flera år innan de får en ny, plötsligt skulle få lust och börja göra något helt annat. "för att det känns så". Då har man missat hela poängen som jag ser det. Tänker på mina barn som började med karate när de var 6-7 år och hur de lärde sig att buga innan de gick in i lokalen, hur de stillnade ned, hur de tilltalade sin lärare med vördnad i rösten till sin Sensei. Och hur de gjorde exakt det som lärdes ut. Och tränade på samma kata väldigt länge. Föreställ er att man skulle komma in i sin dojo utan att visa respekt, "få lust" att göra en helt annan kata än den som lärs ut just nu. Hur trist man än tycker den är. Och osökt tänker jag på filmerna om Karate Kid - wax on, wax off, där fick han verkligen träna på något han inte gillade men som gagnade i slutänden. Tror ni förstår vad jag menar.

När jag berättar att jag har mina lärare och att jag följt dem sedan 13 år tillbaka så kan människor få något klentroget i blicken, något som liknar - hjälp, du verkar vara med i en sekt - blicken. När det är så långt från det man kan komma. Och nej, jag följer ingen blint och slaviskt. Men när någon, som Shandor, hjälpt mig så många gånger med trassel i min kropp så är det klart att jag lyssnar. Även när jag inte förstår direkt. Eller kanske främst då. När jag verkligen behöver bli uppmärksam på det jag behöver jobba med. Ja vi ska lyssna inåt, ja allt finns där men hur ska vi se det i mörkret om vi inte har en lykta som lyser upp det åt oss. Som till och med tänder den där lyktan så vi kan se allt vi behöver?

Jag reser snart. Jag vet att jag aldrig någonsin kan föreställa mig vad som kommer att komma. Och ändå längtar jag för att processen aldrig tar slut. Snart träffar jag de som hjälper mig vidare.

Falla och landa

Ibland känns det som jag faller inombords. När något utmanar mig och är lite svårt. Som en bakvänd kullerbytta. Som när man ligger på marken och tittar på molnen och plötsligt känner det som man byter plats och faller in i himlen.
   I morse var jag verkligen osugen på yogan. Minst sagt. Men det är ju alltid då den överraskar när jag tänker att jag ska hoppa över. "Bara låta bli idag. " Ni vet. När jag sitter med mina fötter väl förankrade högt upp så känns det som jag faller inuti. F a l l e r. Och sedan känner jag något jag aldrig känt förut, jag landar. Jag landar inuti. Jag är i allt och ingenting. Jag är i luften runt min kropp, jag är i solskenet som dansar på mattan. Jag är i allt och inget. Och ja, det förändrade något. Igen. Jag är så tacksam för denna padmasana. Jag är så tacksam för denna yoga, min yoga Shadowyoga. Men framför allt är jag tacksam för min oerhört kunniga och erfarna lärare. Men också till mig själv. Att jag uthärdar, ja ibland är det just bara det, och att det tar mig framåt.

Tänk. Idag landade jag. Och himlen är oskyldigt blå. Ha en fin helg!

Avskalat och minimalistiskt

Renhet. Strävan efter någon slags renhet. Inombords. Utanpå. I det jag gör. Låter det konstigt? Eller kanske väljer jag fel ord. Nå. Det jag nog menar är att jag vill skala av allt oväsentligt. Allt som inte känns relevant eller som jag vill lämna. Stort och smått. I mycket. I litet. Lite som minimalistisk inredning. Bort med det onödiga.

• Min fundering på att sluta blogga var en sådan, men efter en månad vet jag att det är skrivlusten lika mycket som mina funderingar som jag vill dela, som gör att jag fortsätter. Jag vill skriva. Helt enkelt. Men det får bli när det blir. Måste inte skriva varje dag.

• Jag har klippt mig. Med kort hår  känner jag mig fri. Jag som haft hår till midjan som ung. Som under många år hade håret ned på ryggen. Som sedan blev page och lite halvlångt. Med jämna mellanrum känner jag plötsligt att det måste bort. Det är en skön känsla. Och jag trivs i det korta även om jag på något vis har en långhårig själ. Jag vet att många som haft långt hår inte kan tänka sig att kapa en centimeter, jag har själv varit sådan. Vet att pionjären Bengt Stern hävdade att det var att dölja sig, eller försöka dölja sig att ha långt hår och skägg. Vet inte hur  mycket det ligger i det, men lite skojigt att fundera över tycker jag nog att det är. Som att man klär in sig i håret. Ah, vet inte om du förstår hur jag tänker?

• Jag fastar. Första dagen idag. Så välbehövligt. Det där med att inte äta på några dagar, det skalar också bort delar. Lite huvudvärk, illamående och lite hunger brukar det vara de första dagarna. Men så bra man mår sedan. Och skönt för matsmältningsapparaten att få vila. Jag har också tänkt på att i många religioner har man fasta som ett inslag då och då. För att rena sig. Och handen på hjärtat, det är en större mental utmaning att fasta, än en fysisk. För mig. Och för många andra. Jag har ju också reservenergi att ta ifrån på kroppen. Är man väldigt smal kanske det är tuffare, eller också inte. Men många är så fästa vid sin frukost, vad de ska laga och hur mycket och vad de ska äta. Det såg jag ju inte minst i mina inlägg om kosten senast, herregud! Det är intressant och en hörnsten inom Hathayogan, som formuleras som Mitahara - the pure intake of food. Och att man egentligen aldrig ska äta sig helt mätt på mat, 75 % och resten ska man lämna till annan "mat". Jag gillar det tänket. För allt vi stoppar i oss, vare sig det är via internet eller böcker och tidningar och det vi lyssnar på - det är också föda. Fast i annan form. Men ändå föda.

• Yogan. Tror aldrig jag har gjort så avskalad yoga som jag gjort sedan 9 månader. Att göra en asana. EN. E N. Ta in det och fundera vidare. Min lärare säger att det finns inget svårare än att ta emot råd och göra en sak. Och det kan jag skriva under på alla dagar i veckan. Den här padmasanan har visat mig en mängd saker både i kroppen och sinnet. Men mest av allt att stanna i smärtan och titta på den. Formen. Färgen. Vad vill den mig. Och faktum är att den förändras. Den är annorlunda. Mindre och uthärdlig. Och jag fokuserar inte på den längre. Mitt fokus ligger i andetaget. När jag stillnar ner och andas så långsamt det går när jag sitter där. Då händer annat. 

Visst är det skönt när man skalar av det som känns onödigt för en själv? När man kommer närmare sig själv och sin kärna?

  

Kedjereaktionen

När man lägger pussel kring sin egen hälsa så kan det ibland vara svårt att se vad som är vad. För mig är det viktigt att veta, just för att jag inte ska göra om misstagen, jag kanske gör. Jag sätter inte upp ett finger och undrar vart det blåser utan vill faktiskt veta. Så långt det går. Alltså om något är trendigt är det ändå inte säkert att det passar just mig.
   Efter mobbningen jag utsattes för blev min kropp helt hopdragen, det var omöjligt att göra någon fysisk träning först, yoga gick inte. Det var egentligen ett logiskt sätt för min kropp att hantera allt smärtsamt, den bara drog ihop sig till försvar.
   Några månader senare kunde jag både göra min yoga och även träna. Jag tränade ett halvår på kraftsportklubben och blev stark och mycket rörligare igen. Sedan följde en sommar av lite hipp som happ träning vilket inte gynnade mig. Egentligen. Under november var vi i Australien på yogakurs och där fick jag ett genombrott i min yoga, jag kunde plötsligt göra det jag hade varit förhindrad ett år att utföra. Men det gjorde ont. Min lärare sa att det var vägen att gå och eftersom han hjälpt mig så många gånger tidigare har jag följt hans råd.
   Det har varit en riktig berg- och dalbana både i kroppen, själen och mentalt att göra en enda asana i åtta månader. Något jag skrev om igår.
   I början på året skottade jag snö, alldeles för länge och för mycket vridningar och då kom mina problem i ett annat läge. Så mycket ont och så jobbigt att jag började söka hjälp igen. Hittade denna dr Chen, via min osteopat och några rekommendationer.
   Min röntgen av höften visade ju måttlig artros men inget annat och jag är inte bekymrad över det. Utan snarare över musklernas hopdragning.
   Idag fick jag svaret på hur det hela hänger ihop. Sköt för en nörd som mig! När jag skottade snö för länge hamnade musklerna i ett försvar runt höften och började dra ihop sig och även åt fel håll. Vilket belastade leden. Vilket gjorde mig smärtpåverkad och ännu mindre rörlig.
  Nå, min doktor masserar min höft idag, det är som tortyr men jag tar mig igenom. Efteråt är jag otroligt mycket rörligare och han uppmanar mig att vara försiktigt. Om jag ska! Men jag fick också svaret för jag har ju tänkt ett antal gånger att man inte kan få artros bara så där efter en snöskottning. Men då startade en slags kedjereaktion och om leden redan var lite uppluckrad av för lite fysisk träning och fel kost så gick det snabbt till att göra rejält ont.

Nu tar jag det lugnt. Går på behandlingar och gör min yoga. Senare börjar styrketräningen igen. Försiktigt. Och nu längtar jag faktiskt!

Utan timer och räknande av dagar

Det är med bävan och längtan jag ställer mig på mitt golv. Jag har sovit lite dåligt för grannen skrek lite yster och överförfriskad mitt i natten. Men det händer verkligen sällan så det kan jag ta. Men jag är ändå trött och lite tvekande inför att göra min yoga. Det här med att längta och ändå veta att vad som helst kan kännas i stunden. Nå. Jag kan ju inte vara utan den.
   Jag gör. Och allt finns där. Till och med mjukheten. Trots att det är lördag och Saturnus dag och inte den bästa dagen för yoga så följer jag mig själv sådär självklart. Jag slås också av att kroppen känner exakt när det är dags att gå framåt, när jag ska byta ben och gå framåt igen. Och jag är så glad att jag släppt timern. Kroppen känner. Varje gång jag kontrollmäter tiden så stämmer den. Så nu litar jag fullt ut på mig själv och vet att andra gör på andra sätt. Vet också att jag förespråkat att göra yogan whatsoever varje dag. Men jag har gått ifrån det också. Kanske är det en mognadsfråga? Kanske är jag där i det som Shandor beskriver som freelance. Att när grunden sitter då gör man det man ska utifrån dagsform, årstid och konstitution. Var man befinner sig helt enkelt i sitt liv. Och i sin kropp. Och jag vet att jag inte fuskat. Jag vet att jag gjort precis det som gagnat mig. Som den här gången inneburit något annat. Vilat och avhållit mig. Att kräva annat av sig själv får andra göra. Det är inte min väg. Inte nu längre. Och jag känner mig fri. Jag känner hela min kropp och mitt andetag fortplanta sig ner i både höfter, ben och anklar. Jag känner mina armar luta lita framåt och hur jag drar dem bakåt vid varje utandning. Varje andetag en egen evighet. Och om inte det här är yoga - då vet jag inte. Långt från att räkna dagar, minutrar, pass eller annat. Att räkna är också ett game från the mind, men ja, jag vet, man måste ha tagit sig förbi de första hindren och vidare in i den snitslade banan innan man ser det. Det brukar ta 7-10 år. Så på mitt sjuttonde år känner jag hur rätt jag är. Och hur lite allt annat spelar roll. Böjer min nacke extra länge och extra djupt när allt är klart.

Jag är precis där jag ska vara.

Långsamt och successivt

Jag ska ju utöka mitt sittande i padmasana. Men jag är faktiskt helt obekväm med timer. Har aldrig använt det tidigare och det har gått lite haltande den sista tiden. Timern stör mig helt enkelt så jag slutade med den. Samtidigt vet jag att jag successivt och långsamt ska utöka tiden. Så jag har känt att jag nog sitter längre. Färre andetag men längre tid. Jag har helt enkelt saktat ner. Och mjukat upp mig. För jag kommer längre och jag känner mig mjuk i hela ryggen. Vågar knappt säga det men just idag är det så. Och det känns fint helt enkelt. Så idag när jag har lite mer tid tar jag fram min telefon och sätter ingen timer, men tar tid. Och när jag känner mig klar innan jag går framåt för nästa moment kollar jag på tiden. Jo. Jag har suttit en minut längre. I min värld i min asana är det länge. Och ja, jag andas med färre andetag. Det är mitt bästa kvitto när andetaget fyller hela bäckenet och jag bara är. Helt enkelt. Fint så.

Hoppas din dag är mjuk och snäll mot dig.

Ömheten

De olika delarna inom mig som börjar samsas. Som mjukas upp och hittar varandra sida vid sida. Jag kan inte säga det annorlunda. För jag har kämpat, gråtit, stannat, haft tusen och en känslostormar och nu i min yoga - mjukhet. Jag är försonad med mig själv. Alla akrobatiska krumbukter som jag aldrig sysslat med i min yoga, de är helt ointressanta för mig. Alla kosmiska krumsprång av andra sorter som sysslar med upplysthet, där är jag inte. Jag är helt enkelt bara jag. Bara jag. Och det räcker. Det räcker hela vägen. Och när jag försiktigt lyfter mina fötter för att lägga dem tillrätta i min padmasana, lotus, så känner jag en ömhet för dem. Fötterna. Ömheten för mina armar som sträcks upp mot taket och som skakar efter en stund. Vad gör det? Händerna som mjukt håller i varandra men som inte släpper taget. Åh kroppen. Åh mjukhet. Åh Shadowyogan. Jag fylls av vördnad över livet. Över kroppen som hela tiden servar mig. Som bär mig och som finns där. Som lågmält talar om vad den vill ha. Men väldigt tyst. Så jag måste verkligen lyssna inåt. Och hela den här yogaresan jag är på, det har den lärt mig. Och i samma stund som jag bejakar Ninas vackra inlägg om att stanna - för är det något jag har gjort så är det just det, att stanna - så inser jag att nästa steg är att hitta något mer. Och det kan handla om att sluta. Ja faktiskt. För mig. Att sluta i tid. Det som varit mycket svårare för mig än att stanna. Att lyssna på den där dialogen som kroppen har med mig. Är det flummigt? Nej, inte för mig. Det är ömhetens nästa steg som fortplantar sig i mig. Jag är så förankrad där jag sitter och jag tillåter mig att släppa händerna tidigare. Jag tillåter mig att vara så mjuk som jag är hela vägen inifrån och ut. Och när jag reser mig så haltar jag inte. Jag har inte ont. Det tar inte en hel dag att släppa det. För det är redan där. Hela jag genomsyras av något velourmjukt sätt att hantera min egen kropp. Ingen mer fajt. Sinnets strider måste inte utkämpas i kroppen. Men de har funnits där. Det går att ta sig vidare. Via det mjuka.

Åh vad jag önskar alla den här upplevelsen. Av det mjuka. Önskar dig en fin mjuk helg!

Den äldsta fyraåringen

Jag andas. Jag gör min yoga. Idag med en nytt motstånd. I ryggen. Ja det rullar runt. Det där vita bergets motstånd inuti. Och jag slungas in i en debatt i mig själv kring vår tid, vårt sätt att utföra saker, vårt sätt att förminska kunskap och att välja den lättaste vägen. Fast vi intalar oss att det är den andra. När vi sätter likhetstecken mellan kan själv och vet bäst. Två väldigt skilda saker. Att vilja testa själv är en förutsättning för att gå vidare som jag ser det. Att tro att man kan allt själv, är att lägga ut en dimridå mellan sig själv och sin egen enorma potential. Den som man självklart kan utveckla själv, men där man har hjälp av en guide och en mentor förkortar vissa processer med åratal. Jag är övertygad om det. Även om det inte är behagligt. Det är en annan sak!
Samma sak med att fråga och att ifrågasätta. Något som väldigt många tror är samma sak. Och använder orden som om de betydde samma sak. Men det är ju en enorm skillnad i betydelse. Att fråga är just det, att fråga för att man vill ha ett svar. Oavsett varför man frågar. Att ifrågasätta är att tvivla på något. Vilken skillnad! Eller hur? Att vilja veta eller att tvivla.
  Och i min yoga så frågar jag mig saker just nu. Men jag ifrågasätter inte min träning. Eftersom jag lutar mig mot min lärare och litar på hans otroliga kunskap. Men jag frågar mig själv saker. Vilket får mig att testa saker själv. Att prova på olika sätt, rent mentalt, med andningen - ja ni förstår, på andra sätt än jag gjort tidigare. Men det betyder ju inte att jag vet bäst. Jag kan hitta det som fungerar nu. Och jag kan lita på den lilla rösten som viskar när jag ska fortsätta och när jag ska stanna. Den hörs tydligare och tydligare. Ofta blir jag förvånad för den säger oftast något oväntat, men jag litar mer och mer på den. Däremot vore det en ren arrogans i mina ögon att tro att jag vet bäst. Jag hoppas ni förstår de här nyansskillnaderna som jag försöker beskriva. Det är just därför som yogan också vilar på tusentals år av lärare-elev-traditionen. För det som är bäst för en person är sällan det som man vill välja. Otroligt sällan om ni frågar mig. Och jag tänker också på alla hundratals elever jag mött under mitt undervisande, där jag sett en del välja bort det som gagnat dem.  Självklart har vi alla vår egen väg att gå. Men ju längre man går på den andliga disciplinens väg, ju svårare och djupare är fallgroparna. Logiskt på sätt och vis. Och därför behöver man ge akt på sig själv. Men i dessa tidevarv av; gör det du känner för, du kan bäst själv eller gör det som är bekvämt - så famlar man mest i mörkret tror jag, om man inte litar till kunskapen, vetenskapen och de många årens erfarenhet.
     Som barn kallades jag för tvivlaren av en klasskamrat. Bara för att jag ställde dessa frågor som poppade upp i mig. Kanske är det därifrån min ängslan om att andra ska tycka det är jobbigt om jag frågar. Frågorna jag hade om det som stod i bibeln och vi skulle anamma på lektionerna. Om det som naturvetenskapen lärde oss att kroppen var som en maskin ungefär. Om alla etiska ställningstaganden jag kände som tonåring utifrån hur världen såg ut (ser ut). Om svarta hålen i rymden. Ja ni vet. Typ allt. Och det jag skrev för några dagar sedan om hur svårt det kan vara att vara jag, handlar egentligen om andra. Att andra har svårt att acceptera min frågvishet. Jag är förmodligen den äldsta fyraåringen häromkring. Den som har svårt att sluta fråga varför. Är det bra eller dåligt? Förmodligen ingetdera men det för mig framåt och jag litar till det. Det svåraste är att människor tror jag ifrågasätter dem och börjar genast sin pajkastning i form av - är du så himla bra själv, har du någon gång frågat dig bla bla bla. Som om jag inte gjorde annat! Nå. Det handlar återigen om den som störs.

Idag är en annan dag och trots motståndet så är jag ändå glad i att vara jag. Och att jag faktiskt vågar fråga. För det är det väldigt många som inte gör. Och feg - det är något jag aldrig varit. Trots allt. Jag gaskar upp mig och känner att det är lika bra att fråga som att låta bli. Men att jag också måste få vara jag. Den som inte gillar det, den får gå någon annanstans.

Varje dag

Jag sitter i min padmasana. Jag sitter i min parvatanasana. Och ja. Det känns. Det växlar precis varje dag. Vissa dagar kan jag knappt ta mig från mattan efteråt. Högerbenet är som hopdraget. Jag ligger alltid med benen mot väggen efter yogan. Eller ja, det är ju yoga också. Jag ligger med benen rakt upp. Jag ligger med benen i padmasana, på båda sidor förstås. Och där är det ju 10 gånger enklare att ligga eftersom inte höften får någon tyngd alls. Annars har jag börjat sätta min timer, jag sitter mer än tre gånger så lång tid mot när jag kom hem från Australien. Och ändå bara halva tiden till vart jag ska. Men det är både skönt och inte att använda en timer. Det rycker sönder lite att fixa med telefonen när jag sitter upprätt, när jag går framåt och när jag byter ben. Samtidigt är det skönt att slippa räkna andetagen när de blir många. Jag kan helt gå upp i andetaget. Höften är inte min största hang up längre. Det är mina händer. Att ha armarna raka och att ha händerna knäppta och vända rakt upp gör att jag har mitt största hinder just nu i mina händer. Det är inte klokt hur mycket det känns i handflatorna. Och insidan av knogarna eller vad jag ska kalla det för. Det drar och sticker överallt.
   Annars är jag gråtmild och vemodig idag. Känns som styrkan rinner mellan mina önskningar. Att jag fick ett bakslag med min ischias känns bara trist. Inget att hänge sig åt men samtidigt så segt. Och ute dånar solen. Retsamt. Jag vet att den här asanan den jobbar otroligt mycket på djupet. Både kroppsligt och själsligt. Mer än många andra asanas. För mig är det så. Så ja, ingen slump att jag har fått den. Och jag vet att jag inom överskådlig framtid sitter i den. Så det är inget problem. Och jag gör den. Varje dag som jag ska. Och ingen vet hur långt den tar mig. Det är spännande när jag kan titta tillbaka på 3,5 månader av padmasana. Jag både ser och känner en stor förändring i min kropp. Och samtidigt drar jag mig lite just nu, annat kommer till ytan. Som det brukar. Bara stanna. Tålmodigt.

Varje andetag en evighet.

Hittebarnet

Ibland tänker jag på vad som egentligen har hänt i mitt liv. Vad som format mig. Vad som dykt upp vid min trappa och som jag blivit tvungen att ta hand om. Bildligt talat. Det där hittebarnet i korgen som jag inte ville ha. Hittebarnet som blivit en slags metafor i mig över saker jag blivit tvungen att deala med. Döden av mina närmaste. Och hur jag hanterat det som följt. När jag var 32 år hade jag ingen förälder eller släkting kvar i livet. Jag upplevde mig som föräldralös, vilket jag också var, men det är sällan ett ord vi förknippar med vuxna barn. Men så var det. Det ensamma och det tyngande ansvaret av att vara längst ut i kedjan. Och så här långt efteråt kan jag tänka på mitt hittebarn som jag försökte tvätta och klä så gott det gick. Vyssja till sömns och trösta. Och någonstans där hittade jag olika delar att hantera det hela på. Jag kan inte säga att jag är klar. Blir man någonsin det? Jag kan däremot säga att det inte gör taggtrådsont i hjärtat längre. Jag kan säga att mitt andetag är fritt och att smärtan som visar sig på olika vis i kropp och själ via yogan, den har också ändrat karaktär.
   Så har jag röjt i det sista skåpet här hemma. Där tavlor och annat ligger hopblandat med gamla diktböcker, skrivböcker och sådant jag inte kunnat göra mig av med. Av många orsaker. Igår hittade jag en bok jag skrev i när min mamma dog. Citat ur många böcker jag inte ens kommer ihåg att jag läst. Urklipp och pressade blommor. Så ung jag var! Jag slås av den brutala sorgen och att jag var så vilsen i att hantera det som hände. Jag var gravid med mitt första barn och stod handfallen med två sidor i mig. Den ena som jublade över livet i min mage. Den andra som nästan ville hoppa ut från balkongen av smärtan i att mamma hade lämnat mig.
   Det är vemodigt att möta mig själv sådär lite grann på kvällskvisten på golvet i vårt gästrum. Jag sitter och öppnar helt enkelt mitt hjärta med tankens hjälp. Jag låser upp det där som finns längst inne och så tar jag fram all medkänsla jag har. Till mig själv. För den vilsna dotter jag var, som själv bar på en dotter. Och jag håller om. Mig själv. Och inser vilken otroligt lång väg jag gått. Att jag hittade konkreta metoder att hantera det som skavde, värkte tills det blödde. Att hittebarnet var så sargat men blev helt. Att det läkte. Inte bara på utsidan utan framför allt inuti. Och idag har hittebarnet hittat sin egen väg i mig och ur mig. Korgen det låg i, spar jag med vemod men också med kraft. Jag tänker på Danny Saucedo som sa i en tv-intervju härom morgonen; - Nej, jag tror inte på gud, jag vet att det finns en god kraft som länkar oss alla tillsammans. Jag tror inte, jag vet. Så djäkla uppkäftigt och glatt sa han det. Med ett stort leende. Och han fortsatte, för mig har gud ingen koppling till religion och olika ritualer. Jag pratar om kärleken där inne - och visade på sitt hjärta.

Med det vill jag önskar er alla en fin alla hjärtans dag, hur kommersiellt det än kan tyckas. Tänk om vi öppnar våra hjärta lite mer för varandra. Men också till oss själva, för där finns nyckeln. Jag är säker!