Väldoft, abhuyanga och semesterkänsla

Det är varmt redan när jag öppnar verandadörren. Solen är mer bestämd än försiktig och skyarna lovar en varm dag. Det är sista arbetsdagen före semestern och jag kan äntligen ha kjol och träskor och bara det gör mig glad. En pionbuske som varit somnad i flera år har plötsligt ruskat på sig och serverar dagen till ära en väldoft som går bortom.
   Jag har haft tur. Efter jobbet idag åker jag på en ayurvedisk massage. Jag är fortfarande stel och har en märklig känsla i ryggen. Jag ska få abhuyanga, den indiska oljemassagen som för mig är helt underbar. Jag hade sådan tur att det fanns en tid idag. Jag känner mig glad och har alla dessa semesterdagar framför mig. Hoppas du har samma känsla!

Lite mer Italien

Det kalla vädret för ändå något slags kravlöshet med sig som jag gillar. Jag känner ofta att solen kräver något av mig när den visar sig. Kanske är det en effekt av min uppväxt, så fort solen lyste så skulle vi ut även när vi inte ville. Jag vet att jag har gjort på samma sätt med mina egna ungar och riktigt stannat upp mitt i meningen och känt att - nej, det där var det inte jag som sa. Men när jag ligger i soffan och läser, mätt på jordgubbar, grädde och starkt kaffe så känner jag mig ledig i hela mig. Midsommardagen kan vara den kravlösaste dagen som finns, eller vad säger du? Jag tittar igenom mina bilder från semestern och här  kommer lite till av Italien och jag önskar att du haft en fin midsommarafton och att du får vila och lata dig och göra precis vad du vill idag!

För-semester

Utan uppkoppling. Utan krav eller måsten. Med sol och värme. Med vila. De första dagarna somnade jag mest hela tiden, vi tog det lugnt. Acklimatiserade oss i vår lilla lägenhet som hade den bästa av terrasser med en utsikt över hela Levanto. Jag har så många intryck och ändå känner jag mig så lugn och utvilad även om vi rullade in på gården klockan fyra i morse. Vi har varit på en vacker plats, väl värd att resa till.

• Jag har ätit allt som är typiskt italienskt men inte så yogiskt eller bra ur ayurveda-synpunkt. Jag har alltså ätit glass, pasta, pizza och druckit vin. Mådde sämst på pasta och pizza. Det är inte  mat för mig helt enkelt.
• Jag har badat i ett varmt hav. Det var salt och gjorde min kropp stelare än stel.
• Jag har solat, måttligt men ändå i solen och blivit illröd om mina knän. Hur det nu kom sig?! Men solen suger också kraft, så jag har läst i skuggan. Som en gammal dam.
• Jag har vandrat flera mil om dagen efter de första vilodagarna. Mina Merrellskor fungerade optimalt och jag gillar verkligen att vandra även på 270 meters höjd då man först ska upp och sedan ned. Stackars mina knän.
• Jag har pratat italienska som en infödd, om du frågar mig :) Om du frågar en infödd så har det förmodligen låtit förskräckligt. Jag älskar det italienska kynnet och melodin i det vackra språket. Det är som jag på något vis.
• Jag har åkt tåg mellan små byar. Jag har vandrat. Jag har åkt båt.
• Jag har läst sex böcker. Deckare, vackra draman och annat. En stannade extra länge i mig Konsten att höra hjärtslag - läs den. Punkt.
• Jag har yogat. Mer i början än i slutet. Jag har fått insikter oombett och kanske delar jag det längre fram. Allt är inte lätt men det gör det hela lättare. I mitt liv.
• Jag tog med en dator som jag skrev på en gång men aldrig bloggade på för att vårt wi-fi inte fungerade. Tack och lov måste jag säga.

Nu är det jobb i två veckor till och jag kan ärligt säga att det här med att ta en slags försemester till semestern, det kan vara bland den bästa planen jag haft på länge. Det känns inte alls jobbigt att gå till jobbet imorgon. Jag har också missat ett prinsbröllop och en förskräcklig händelse med en ung flicka. Landet har sörjt och sedan förmått sig att glädjas ändå. För kärleken. Jag landar i det också. Livet. Solen lyser men inatt vräkte regnet ned när vi körde hemåt från Arlanda. Ännu är inte sommaren här helt och fullt. Hoppas du har det fint där du är!

Snart är det lördag

På lördag reser jag och min älskling på semester. Vi reser ofta, men det handlar mest om yogaresor eller ayurvedaresor. Missförstå mig rätt, vi väljer ju själva. Men det är inte direkt några viloresor och man orkar inte något annat än just det man rest dit för. Naturligtvis. Men ibland vill man sova lite längre, äta och dricka hur som helst och bara vara. Ta dagen som den kommer. Vandra i vacker natur. Dricka lite vin. Äta gott. Bada i havet. N J U T A helt enkelt. Som jag längtar till lördag när vi reser till Ligurien i Italien, Cinque Terre. Jag vet att man kan vandra, åka båt eller tåg mellan de små byarna och vi har hyrt en fin liten lägenhet med terrass, jag tänker att det är svårslaget. Det har varit ett resmål vi pratat om många gånger, nu blir det verklighet. Hur bra kan det bli? Och att ha någon som bor i vårt hus och sköter om det när vi är borta är ett bonus. Snart är det lördag!

Bilderna har jag lånat från http://cinqueterre.eu.com

Mäktiga Petra

Det är mörkt när vi kliver upp för en extra tidig frukost. När bussen rullar från Tala Bay in till Aqaba och sedan vidare mot Petra,  ljusnar det ganska snabbt. Vi stannar till för en paus efter någon timme och då är vi 1600 m över havet. Ungefär. Snön ligger kvar och andedräkten ryker ur våra munnar. Inomhus! Jag är glad åt dunjackan, mössan och vantarna. Men det blir varmare när bussen vänder nosen neråt mot dalen. Det är många turistbussar. Förstås. Och människor från alla jordens hörn, allt ifrån tjusiga italienska guider med guldgula scarves till mer robust klädda asiater med munskydd, solhattar och schalar. Vi går i in i ravinen som är 2 km lång faktiskt, innan vi är vid skattkammaren. Den ligger vid den egentliga ingången till Petra, som Ali, vår norsktalande jordanske guide uttrycker det. Det är en vindlande promenad, man ser ljuset långt däruppe och att känna att man är på historisk mark är ingen överdrift. Samtidigt är det en väldig kommers. Ali har bett oss att inte handla av alla barn som vill kränga vykort, stenar eller "gamla" mynt. Barnen är kaxiga och smutsiga. Ser inte ledsna ut. Men vem önskar inte att de vore i skolan istället för att sälja saker? Samtidigt slås jag av hur lätt vi faktiskt har det till att tro att vårt system är det bästa. Speciellt som jag hör en mamma förmanande säga till sin dotter det är fruktansvärt att de är här istället för i skolan. När barnens hela familjer befinner sig i det fria, nomader som sitter i sina tält och kokar sitt te. Barnen rider på åsnor och hästar. Friheten går inte att missta sig på. Stoltheten. De unga killarna som rider på kamelerna ser alla ut som Jonny Depp med svart kajal runt ögonen och  långt hår. Välansade polisonger, nästan lite kokett sådär och med sjalarna konstfärdigt knutna runt huvudet. Jag är blir blyg, vågar inte ta bilder på dem. För de är vackra. Allihopa. På ett vilt sätt.

   Hela Petra är gigantiskt, man säger att det kan ta fyra dagar att se allt. Vi är där fem timmar. Jag lovar att det räcker. Jag kan inte ta in mer. Vi lyssnar på en fascinerande historia om en plats som ungefär vart 300:e år blivit erövrad. Där alla dessa klipputhuggningar vi ser egentligen är gravkamrar. Nabatéerna som byggde klippstaden, var mest inriktade på livet efter döden och därför ägnades de så enormt mycket tid till att göra sina gravkamrar. Det är svårt att förstå hur de kunde mejsla ut allt vi ser, speciellt det som är högt uppe. Samtidigt så fascinerande att de firade med stor fest när någon dog för att de skulle komma till ett bättre liv.
   Det enda jag tycker är lite svårt är den starka djurlukten, alla djur släpper sin spillning här och där, det luktar som ett mycket ovädrat stall stundtals i klyftan och det är inte några få djur, det är verkligen många. För efter den den nästan halvmilen långa promenaden ska vi gå tillbaka och då är det gott om trötta människor som inte vill eller orkar gå. Jag förstår det och att det är skönt för dem. Vi vilar oss under ett filttak och köper kaffe av en leende man. Det serveras med perfekt brittisk engelska -take your time dear.
   Att se en plats man längtat till är lite vanskligt. Lätt att tro något annat än det som faktiskt är. Men jag är nöjd. Imponerad. Det var så oerhört mycket större än jag hade trott. Mäktigare helt enkelt. Det öppnar sig utsmyckade palats ju längre in vi går. Pelare. Enormt stora. Men sinnet är proppfullt av intryck. Vi klättrar inte mer i hettan. Sitter och tittar på alla människor innan vi i sakta mak strollar tillbaka. Och inser på tillbakavägen hur mäktig ravinen är. Så djup. Och där sägnen säger att en dag går den ihop igen. Flyter ihop och blir ett helt berg. Vilket fick en hel grupp japaner att springa skrikande tillbaka. Säger guiden. Hm. Vi stapplar av bussen, tidigt i säng. Men proppfullt med intryck. Imorgon vilar vi nog :)

Spelar det någon roll?

Spelar det någon roll? Om det inte blir som man tänkt eller som det brukar? Nä. Det gör nog inte det. Spelar roll. Vi åkte till en underbar ö i Grekland, Santorini. Vi har varit på ett tiotal öar i Grekland under en lång period, första gången 1975 och sedan med olika mellanrum. Öluffat. Åkt på charterresor. Backpackat. Jag gillar det landet. Lite som hemma på något vis ända sedan första gången. Så vi vet vad vi brukar vilja göra. Stranden. Utflykter. Se saker. Uppleva. Byta boende. Ta oss runt. Den här gången blev jag sjuk andra dagen. Det lilla killandet i halsen som jag hade haft hemma blev plötsligt väldigt annorlunda. Det sved. Jag fick feber. Svettades på nätterna. Mer häpen än besviken. Vi gjorde saker ändå. Som jag orkade. Som vi orkade. För som jag skrivit förut, tröttheten ville inte riktigt ge sig först. För någon av oss. Vi sov länge på förmiddagarna som två tonåringar. Slog oss ner på ett kafé i närheten varje morgon. Det blev snabbt vår stamställe. Man kunde få en krämig ostomelett och starkt kaffe med vispgrädde. Bara det :) Och sedan låg vi på stranden. Jag låg i skuggan hela tiden. Sov. Doppade mig i guppande varmt saltvatten och sov vidare. Älsklingen hittade ett slags örtapotek. Kom hem med C-vitamin och Enchinacea. Efter några dagars vilande i skuggan insåg jag att allt var som det skulle. Trots att jag en dag var jag så slak att jag inte kom mig ut på hela dagen. Min älskling kom med brieostar och mineralvatten. Kaffe. Nötter överdragna med honung. Och jag läste. Sov. Såg havet från terrassen. Men orkade bara vila. Tog ingen strid med mig själv. Vet att det här var exakt vad jag behövde. Vad vi behövde. En dag tog vi lokalbussen till huvudstaden, Fira eller Tira. Resten av dagarna sov vi länge, gick vi vår morgonpromenad. Vilade. Och sov. Och sov. Tills igår, då vaknade jag med energi. För första gången på väldigt länge. Och det var som en stor gåva hela sista dagen. Vi badade. Låg i solen. Jag för första gången på den här veckan och det konstiga är att jag ändå är solbränd. Men framför allt är jag tillfreds. Trots att jag packade upp mina oanvända yogakläder i morse när vi kom hem. Trots att det inte blev som jag hade tänkt. Så blev det ändå precis som det skulle. Det enda som spelar roll är att jag lyssnade och gjorde inget annat.  Less is more. Mer och mer blir det så i mitt liv. På olika sätt. Så vad är det som spelar roll egentligen?

Nyper mig i armen

Olika alternativ. Vi har tänkt olika om hur vi ska fylla våra dagar med vila men också det där som vi kallar semester. Det där lediga. Som oftast blir när man reser bort. När vi får nya intryck. Och inte har dator eller telefon igång. Nya miljöer. Kanske lite värme. Nya intryck och människor. Utsikter. Haft en dröm om en ö. Vi har varit i Grekland många gånger. Men inte de senaste åren.  Men aldrig på den här ön - Santorini. Har du varit där? Vi reser på onsdag och jag måste nypa mig i armen för att vi hittade ett lågprisflyg dit och ett hotell som kostar lite att bo på en vecka. Klappat och klart. Och jag nyper mig i armen en gång till.

Den lilla människans stordåd

Vi är i Prag. Körde över 150 mil igår. Det gick lätt. På något vis. När man möts av våren och grönskan djupnar längs vägen. Vi kommer framåt kvällningen och det är 30 grader varmt. Knockas nästan av det varma - det är skönt. Vi bor lite utanför staden. Vid floden. Det är så rofyllt och lugnt att all stress  som finns runt oss hela tiden hemma känns overklig. Här  känner jag skillnaden. Ingen håller på med någon telefon. Alla verkar vara här och nu. Paddlar i floden. Tränar i forsarna. Barnen leker och springer runt runt på gräset som ser saftigt och grönt ut. Syrenerna blommar och häggen doftar. Allt ser nyutslaget ut och det känns som vi varit borta länge hemifrån. Kroppen är lite avig. Jag lägger mig med benen upp mot väggen på vårt hotellrum. Ligger så en halvtimme och sen är tröttheten borta. Det är otroligt så väl det fungerar. Jämt. Åker till city. Älskar att titta på folk. Kaféliv. Människor som ligger på gräset och solar. Läser. Mina ögon fångas av gatstenen, skuren i små små fyrkanter. Tänker på alla som arbetat med de där trottoarerna som vi går på. Den lilla människan som jobbat med att lägga små små gatstenar. Eller den som skurit till alla fyrkanter. Så mycket som finns bakom allt, som den lilla människan har utfört. Inga stordåd. Men ändå. Stordåd. Allt finns kvar. Men ingen minns vilka de var. Vi går till Gamla judiska begravningsplatsen. Den är rörande. Stenarna är så vackra men står så huller om buller att man förstår att de behövt ändra och flytta. Läser att det ligger 200 000 människor där ungefär. 200 000! Och den lilla människans öde tar tag i mig igen. Att vi går där och känner skuggans andakt. Ser gravstenarna med mossa och hebreiska tecken. Hör en vansinnigt högljudd italiensk guide. Och ändå. Vi bärs fram av den lilla människans liv. Bortglömt. Men ändå inte. Känner hur mycket jag vill komma ihåg att det funnits så många människor som levt anonymt men gjort saker som finns kvar. Flera hundra år senare. Det är nästan lite av ett stordåd.

Snart!

En darrande arbetsdag innan jag och ledigheten möts. Solen gassar, steker och letar sig in överallt. Är det sant? Värmebölja på väg, idag ska termometern klättra till 28grader och jag har ett paket på posten att hämta! Från en hemlig bokvän... Kan det bli en bättre start? Trevlig helg och trevlig semester alla!