Mjukt liv

Och plötsligt är den sådär självklar igen, min yoga. Jag är mjukare och jag bara gör. Bara gör. Tänker inte. Bara gör. Och det gör gott i själen. Gör gott i kroppen. Alla gånger jag tvivlar ska jag komma ihåg de här gångerna när yogans inre väsen uppenbarar sig för mig. Jag ska komma ihåg det när jag stilla funderar på vad det är jag sysslar med egentligen.
   Det är fortfarande inte riktigt ljust när jag blåser ut mina ljus och släcker min rökelse. Jag tassar runt och småsjunger. En gammal vän kommer och gör i ordning delar på vårt tak så att sotaren kan sota utan risk för att trilla. Snön ligger tät och fluffig. Kaminen dånar. Jag kokar kaffe och vi pratar en lång stund, vår gamla kompis och jag. Om barnen. Om barnbarnen. Och vi konstaterar ganska glatt att vi nog curlar ända in i kaklet. Trots allt. Men jag känner också att den där oron, den som jag tampats med sedan jag fick barn, den börjar slumra in lite lätt. Och kanske är det just det som gör mig mjukare också, vem vet? Och idag är en fin dag. En stilla morgon som flyter ut i en vacker fredag.

Livet är ändå ganska mjukt just nu. Kanske för att januari är slut.

Välbehag och vänlighet

Vi sitter,  jag och dottern och pratar halva natten. Om relationer. Om vad som betyder något. Och som jag behövde det pratet.  Jag reder ut något där för min del som jag inte tänkt på att jag burit på. Återigen släpper jag taget om det som jag upplevt.
    Har ändå svårt att somna och komma till ro och är faktiskt vaken  till fyradraget. Men jag har också ont. Snurrar och snurrar utan att vara ledsen. Vaknar sent och går i pyjamas halva dagen. Det märkliga är att jag är mycket mjukare i kroppen. M J U K A R E. Igen. Jag är i det som känns och jag vet att allt förändras. Det som jag vaknar med är den största tacksamheten. Över mitt liv. Över min familj. Över min kropp. Min tappra kropp som kämpar på med allt möjligt och som alltid, alltid kommer igen. Jag känner mig till bredden fylld med välbehag och vänlighet. Jag stryker varsamt över mina ben och armar. Jag kupar händerna över mina höftkammar och känner i hela mig hur mycket jag tycker om min kropp. Den som jag bor i. Den som bär mig och härbärgerar mig. Nog är det vackert?

Med det önskar jag dig en finfin helg ♥

Mjukaste glädjen

Ser ni fjunen på benen?!

Jag blev farmor den 4 augusti. Men eftersom föräldrarna inte var så aktiva på sociala medier så kunde naturligtvis inte vi heller vara det. De la ut en bild efter en vecka och den har jag strösslat med i alla sociala kanaler.
   Men glädjen. Åh den glädjen när han äntligen kom, 15 dagar över tiden och visade sig vara det mest underbara lilla person. Stora mörka blå ögon som tittar forskande, ett litet leende som redan visat sig och igår vände han sig! Hjälp. Hur snabbt går det inte ibland? Hela hans kropp är mjuk, så mjuk och fjunig och ansiktet helt utan hoptryckning eller skråmor. Och så det mjukaste rödbruna hår. Han är sinnebilden för harmoni och när han har ätit ser han nästan full ut :)
   Och den här graviditeten har jag följt så nära, mer än någon annan faktiskt. Natten innan han kom, han föddes 05.40 fredag morgon 4 augusti, så vaknade jag varje timme och tittade på min telefon. Vi visste att de var på BB eftersom vi tog hand om hundarna deras.
   Vår äldsta dotter, min bonusdotter, har ju två barn men när de kom såg mitt liv helt annorlunda ut. Stora tjejen som blir sex år i september kom när jag var i London på yogakurs och hon kom väldigt dramatiskt. Hennes mamma fick akut havandeskapsförgiftning och vaknade en morgon och hela världen var svart! Hon tappade synen temporärt och blev akut snittad. Det var väldigt dramatiskt. Och nästa lilla tjej kom när jag firade min 60-årsdag i Göteborg. Samma där, det blev snitt. Och ja, jag jobbade mycket på universitetet och jag hade min yogastudio när första tjejen kom. Jag hann liksom inte. Eller hur jag ska uttrycka det.

Men jag vill inte ha dåligt samvete över hur saker varit tidigare men njuter nog desto mer nu. När jag har all tid i världen och när lillkillen och hans föräldrar kan komma ut när de vill och orkar och jag/vi finns här och har tid. Kanske det lyxigaste av allt som man kan ge?

Kvittot

I lördags hade jag en yogalektion. Det var ett tag sedan sist men allt är ju så välbekant, bara att fortsätta där jag slutade liksom. Och de flesta av de som kom kände jag igen, även om det också till min glädje fanns nya ansikten. En person som jag inte träffat på flera år kom fram efteråt och sa till mig; - Du undervisar så mjukt. Mjukheten syns i hela dig och hela ditt ansikte. Du ser förändrad ut. Och så skrattade hon som om hon blev lite förlägen när hon hade sagt det. Men det gjorde mig så otroligt glad. Att det syns. Att det mjuka inifrån fortplantar sig till utsidan. Och hon är inte den första som säger det men när det är människor som känner mig känns det extra bra. Jag skrev om mjukheten jag känner i min yogapractice här och det är väl det som syns nu också. Ett litet kvitto.
   Annars har helgen inneburit mycket läsning, en sväng till stugan igår och så är det måndag igen. Idag med iskallt regn trots gröna gräsmattor. Längtar efter lite varmare. Det är väl dags nu?
Mjukhet och värme, det är vad jag vill ha.

Långsamt och successivt

Jag ska ju utöka mitt sittande i padmasana. Men jag är faktiskt helt obekväm med timer. Har aldrig använt det tidigare och det har gått lite haltande den sista tiden. Timern stör mig helt enkelt så jag slutade med den. Samtidigt vet jag att jag successivt och långsamt ska utöka tiden. Så jag har känt att jag nog sitter längre. Färre andetag men längre tid. Jag har helt enkelt saktat ner. Och mjukat upp mig. För jag kommer längre och jag känner mig mjuk i hela ryggen. Vågar knappt säga det men just idag är det så. Och det känns fint helt enkelt. Så idag när jag har lite mer tid tar jag fram min telefon och sätter ingen timer, men tar tid. Och när jag känner mig klar innan jag går framåt för nästa moment kollar jag på tiden. Jo. Jag har suttit en minut längre. I min värld i min asana är det länge. Och ja, jag andas med färre andetag. Det är mitt bästa kvitto när andetaget fyller hela bäckenet och jag bara är. Helt enkelt. Fint så.

Hoppas din dag är mjuk och snäll mot dig.

Ömheten

De olika delarna inom mig som börjar samsas. Som mjukas upp och hittar varandra sida vid sida. Jag kan inte säga det annorlunda. För jag har kämpat, gråtit, stannat, haft tusen och en känslostormar och nu i min yoga - mjukhet. Jag är försonad med mig själv. Alla akrobatiska krumbukter som jag aldrig sysslat med i min yoga, de är helt ointressanta för mig. Alla kosmiska krumsprång av andra sorter som sysslar med upplysthet, där är jag inte. Jag är helt enkelt bara jag. Bara jag. Och det räcker. Det räcker hela vägen. Och när jag försiktigt lyfter mina fötter för att lägga dem tillrätta i min padmasana, lotus, så känner jag en ömhet för dem. Fötterna. Ömheten för mina armar som sträcks upp mot taket och som skakar efter en stund. Vad gör det? Händerna som mjukt håller i varandra men som inte släpper taget. Åh kroppen. Åh mjukhet. Åh Shadowyogan. Jag fylls av vördnad över livet. Över kroppen som hela tiden servar mig. Som bär mig och som finns där. Som lågmält talar om vad den vill ha. Men väldigt tyst. Så jag måste verkligen lyssna inåt. Och hela den här yogaresan jag är på, det har den lärt mig. Och i samma stund som jag bejakar Ninas vackra inlägg om att stanna - för är det något jag har gjort så är det just det, att stanna - så inser jag att nästa steg är att hitta något mer. Och det kan handla om att sluta. Ja faktiskt. För mig. Att sluta i tid. Det som varit mycket svårare för mig än att stanna. Att lyssna på den där dialogen som kroppen har med mig. Är det flummigt? Nej, inte för mig. Det är ömhetens nästa steg som fortplantar sig i mig. Jag är så förankrad där jag sitter och jag tillåter mig att släppa händerna tidigare. Jag tillåter mig att vara så mjuk som jag är hela vägen inifrån och ut. Och när jag reser mig så haltar jag inte. Jag har inte ont. Det tar inte en hel dag att släppa det. För det är redan där. Hela jag genomsyras av något velourmjukt sätt att hantera min egen kropp. Ingen mer fajt. Sinnets strider måste inte utkämpas i kroppen. Men de har funnits där. Det går att ta sig vidare. Via det mjuka.

Åh vad jag önskar alla den här upplevelsen. Av det mjuka. Önskar dig en fin mjuk helg!

Inte samma kropp!

Under massagen idag säger min massör; - jag kan inte tro att det är samma kropp längre! Det som var vridet i bäckenet är nu rakt! Och jag är mjuk och har liksom mer "luft" som hon säger, i kroppen. Och ja, min space breder ut sig inuti när jag yogar. Hon säger också att det är så många som är fast övertygade om att det inte går att ändra något i kroppen om skelettet, benen i kroppen är involverade. Som om vi vore ett stycke och som om vi vore konstanta. När vi i själva verket förändras hela tiden. Kroppsmagi liksom.
   Det sjunger i mig av hennes ord. Och skit samma om jag får sitta i padmasana i flera år, den gör ju vad som är tänkt. Jag behöver "bara" stanna i den. Och det gör jag. Med olika ingångar mest hela tiden. Men det betyder inget, för jag gör den.
   Åker hemåt och termometern visar på +10 grader! Det stormar så det är inte varmt på det sättet även om solen lyser, men nu blir det skogen och sen blir det kaffe i lä någonstans. Självsnäll var ordet.


Visst är det hoppfullt?! För alla, inte bara för mig förstås.

Drömmar

Vaknar tidigt av en otäck dröm. Mitt drömmande har verkligen förändrats de sista åren. Förr drömde jag oerhört långa drömmar, väldigt färgrika och detaljerade. Det började att jag som liten kunde sitta vid frukostbordet och redogöra för mina drömmar. Min storebror trodde mig inte, sa att aldrig i livet att du kan ha drömt allt det där. Men det hade jag. Och det har fortsatt. Jag har alltid kommit ihåg drömmarna. Sedan började de glida bort. Jag har sovit mer drömlöst har det känts som, även om forskningen säger att man inte kan leva utan att drömma. Om man berövar människor sin sömn har det visat sig att så fort de sluter ögonen börjar de drömma. Att det är en slags återhämtning av vårt medvetande, och omedvetande, om man nu kan säga så. Mr Iyengar säger att en yogi inte drömmer, att allt som behöver hanteras är klart när man lägger sig för att sova. Kanske är det så. Kanske inte. Klart är att jag drömmer sällan idag och när jag drömmer är det mer som ett meddelande. Många drömmar jag haft på senare tid, där jag drömt om allt från vardagsdetaljer till när någon är gravid, det har faktiskt visat sig vara sanna! Shandor kallar det inte för att jag drömmer, han säger visioner. Då känns det lite läskigt när man vaknar av en dröm som gjorde att jag var tvungen att gå upp och dricka vatten och skingra tankarna.
   Och när jag ändå är uppe är det lika bra att göra sin yoga.  Och jag har hittat något i den här padmasanan som jag inte tidigare ägt. Det visar sig i min morgon med min underkropp fast förankrad men armarna darrandes rakt upp i luften. Jag blir inte rädd när det gör ont! Jag tittar på det. Inuti. Jag letar mig fram till min ljumske/höft och känner det som en knut som sedan blir varm och liksom "strömmar" ner i benet. Det är vackert så. Drömmen flyter bort och jag känner mig glad när jag ser ljuset flyta in i hela huset och min forsythiakvist blommar. Jag tar emot det som kommer. Tittar och värderar inte. Släpper. Känner värmen. Ny dag.

Drömmer du? Kommer du ihåg dina drömmar? Finns det "budskap" i dem eller är det nonsens?

Njutningen

Ländryggen ler. Min ryggrad böljar skönt efter händerna som rör den, händerna som är smala och lite rynkiga men starka. Axlar och höftleder har en rundad mjukhet jag aldrig känt tidigare. Fnisset på bröstkorgen när den varma indiska oljan flyter ned mot halsen och örsnibbarna blir mjukt gnuggade.
   Jag har varit på abhyyanga idag. Oljemassage enligt ayurveda. Ingen behandling i regelrätt mening. Snarare som en smekning. Som mjukt och skönt. Tvärtemot hårt och kantigt som jag upplevt en del av massage-behandlingar jag varit på i mitt liv tidigare.
   Jag kör söderut längs Närke-slätten. Dimman flyter runt och vindkraftverken syns knappt förrän man är riktigt nära. Det är disigt, halt och isigt. Och jag är förväntansfull när jag kliver in i det lilla röda huset där jag varit så många gånger. Birgitta har tänt kaminen och det är riktigt varmt när jag klär av mig. Sätter fötterna på en värmedyna och har ett stort lakan på mig när hon börjar massera mitt huvud. Jag är närvarande. Mer än jag någonsin varit tidigare hos henne. Förr ramlade jag in, lätt stressad och med tidsbrist i kroppen. Då var massagen som ett första förband, en kompress på ett sår, ett bandage mot det som skavde. Nu är det något helt annat. Jag följer med och uppfattar rörelserna som helt nya. Fast de inte är det. Förr försvann jag direkt i tankar. Nu är jag där. Doften från oljan får mig att återigen längta till Indien men kaminens sprakande och hennes mjuka rörelser gör att jag stannar där jag är. Även i tanken.
   Och kroppen njuter. Jag kan verkligen inte säga något annat. Den vill det här. Så tydligt är det. Det är som en kommunikation i mig under flera timmar som jag tillbringar på massagebänken. Nacken får allt den behöver. Framsidan, baksidan och så framsidan igen innan hon sveper om mig ett stort täcke och lämnar rummet när hon sätter på klassisk musik. Då somnar jag. Då. Och jag sover så djupt att jag tror att jag är hemma när jag vaknar. När hon kommer tillbaka får jag en kopp vata-te som är lite sött och jag känner mig som jag sovit ett dygn. Helt utvilad. Skarp i tanken men mjukare än någonsin i kroppen. Vilken magi. Och att jag tog det här skitåret. För nu är jag vid något helt annat. Nu gör jag faktiskt just det jag vill. När jag vill. Det sjunker in i mig allt eftersom. Så här smakar frihet. Så här smakar njutning. Så här smakar det när jag lyssnat inåt och lägger mina pengar på att regelbundet bli omhändertagen på detta varma mjuka sätt.

Sitter och njuter av min Indiendoftande kropp men vet att jag måste duscha innan kvällen, håret är som ett fågelbo!

Skönhetens "målbilder"

Målbilder. Det är lite knepigt att prata om målbilder i yogan, jag håller med. Mål absolut och då menar jag ingen strategiplan för själva utövandet utan att man faktiskt då och då frågar sig varför man sysslar med yogan. Om man har ett mål som är uttalat, om man vill fortsätta att utbilda sig på olika nivåer inom olika delar eller om man är helt nöjd med att gå en gång i veckan. Alla har sin plan. Men jag har faktiskt "målbilder" i mitt sinne. Jag tittar på bilder som visar allt det jag önskar i min yoga. När jag kan sitta på huk, och tänk att sitta med fötterna tätt ihop och tyngden där den ska vara. Med en mjuk kropp som är fokuserad.
   Min lärare Emma Balnaves har en närvaro och en grace som jag inte sett hon någon annan yogalärare. Hon visar en skönhet i rörelserna och även hur hon tar sig in i och ur positionerna, ja jag vet, det syns inte på bilderna men jag vet för jag var med när de togs. För mig är det storslagna inte några stora yviga balanser utan det är just det här som jag vill hitta i min yoga. Ju mer man vet om det hon gör ju mer ser man i själva bilden. Men som vanligt, man kan bara se det man kan se och uppfatta just nu. Det nära, mjuka, totala.

Alla bilderna är tagna av Dan Lindberg och finns på hans hemsida, bara där

Stämgaffel på kroppen

Lite egentid igår kväll. Snöstorm och det kändes som jag och bilen befann oss i en sådan där kula ni vet, som man skakar på och så snöar det. Kopiösa mängder. Det var trafikolyckor och halka. Tog det extra lugnt. Jag jobbade länge, hade bokat en massage på senare delen av kvällen. Och att komma in där. Borsta av mig snön. Klä av mig. Skön belysning och lite mjuk musik som var lite annorlunda och lite lite jazzig. Lägger mig på en värmedyna under magen och har mjuka lite tunga handdukar på kroppen. Och så börjar hon. Mjukt och varsamt med varm sesamolja som doftar svagt som ett eko av en sommar.

Min massör är kunnig inom många olika delar och jag är så glad att jag fått tips om henne. Hon väver västerländsk med österländsk kunskap sådär fint och lågmält. Inga stora ovationer. Hon använder stämgafflar ibland på kroppen, tuning fork, inte så vanligt i vårt land men i andra länder. Där hon hittat en öm punkt som hon masserat mjukt där sätter hon sedan stämgaffeln. Det finns också olika toner för olika chakran och kroppsdelar. Jag får bland annat tonen  för min sköldkörtel. Och tonen men framför allt vibrationen sprider sig. Min mentala bild blir direkt som ringar på vattnet. Som min header på min företagssida Stillastund. Jag känner hur det svarar i kroppen på olika ställen och det blir mjukt. Lite som att spela musik inne i kroppen. Helt underbar känsla för mig. Andra känner säkert annat. Jag kan vara så skeptisk ibland och jag kan också vara så för nya saker ibland. Det här var inget svårt någonstans för mig att ta till mig. Egentligen är ju allt vibrationer. Kvantfysiken ni vet :) Och hela jag är i mycket bättre skick än när jag träffade henne före jul. Långsamt men framåt tar jag mina steg. Ha en finfin dag!

PS Jag har fått mail och signaler om att det inte går att kommentera :( Synd, men jag hoppas ni läser i alla fall! Tänker att det snart har löst sig och håller tummarna!

Stel eller mjuk?

Stel eller mjuk kropp? Vad avgör? I de allra flesta fall så är det sinnet. Som påverkas av vårt medvetna jag, vårt undermedvetna jag och alla tankar, önskningar och föreställningar som susar fram under pannbenet. Ja, man kan vara född med extra flexibilitet så är det. Men där stelheten träder in, där kan vi börja vårt lärande. Och när man släpper på saker, eller när någon har kunskap om marmapunkterna och trycker där. Eller när man helt enkelt låter annat släppa inombords. Då glider mjukheten in. Jag vet att det är sant. Inte bara för mig, utan också för dig. Inget skuldbeläggande, mer ett sätt att se på sig själv som blir lite annorlunda. Ibland har vi begränsningar när vi rör oss för att det behövs, vi har kanske haft en skada någon gång eller någon typ av problem. Minnet finns kvar av den. I rörelsen kanske också. Men det kan vi släppa. Vi är en helhet. Inte ett knä eller en axel.
   I Indien hade vi många roliga samtal med de som var där. Ett som har stannat i mitt minne extra mycket är när jag, min dotter och Beverly, en engelsk yogalärare pratade om mjukhet och stelhet. Hon sa att om vi blev nersövda så skulle hon kunna göra bra mycket med våra kroppar utan att vi skulle gå sönder. Vrida, vända, hit och dit. Och vad är det som är "utslaget" när vi är sövda? Tja. Det är sinnet. Den diskussionen lyste upp hela mig. A H A.

   Sedan dess har jag tänkt på det hur många gånger som helst, hur vi satt där i värmen på verandan och myggorna susade runt oss och skymningen föll. För hur sant är inte det? Vad är det som håller oss tillbaka? Egentligen? Det är vi själva. Om och om igen säger vi det på många olika sätt och med många olika ordspråk och citat. I alla fall gör jag det. Men om jag verkligen tränger in i kärnan av det så blir det glasklart. Min kropp kan bli hur mjuk som helst. Det är ju självklart. Och alla celler byts ut allt eftersom så det finns ingen ålder att "skylla" på. Mer att vi har haft ett mönster länge och ju längre vi lever ju längre har vi haft det. Ett rörelsemönster och där vi har uppfattningar som är både medvetna och omedvetna om vad vi kan göra med våra kroppar. Tänk att kunna släppa dem? Allihopa!
   Jag har fått rådet av både Zhander och Vijay att inte tänka så mycket. Och det är ju precis just det jag ska träna ännu mer. Bara följa med. Men jag kan också använda sinnet åt rätt håll. Jag kan släppa taget om tankarna som inte gagnar mig. Vad de än handlar om. Jag kan fokusera på det jag vill. Träna mig i icke-tänkandet som jag tycker att meditationen är.

Men det kräver något annat av mig.  Jag är mjuk i vissa lägen. Jättemjuk efter Indien.  Trots att jag nästan inte gjort någon yoga på en månad är jag ändå mjuk. För att kroppens mönster fått sig en rejäl fråga i form av händer och fötter långt ner i vävnaderna. För att jag mött några strider i mitt sinne och där jag kapitulerat och omfamnat det som gjort ont. Andats mig igenom det. Och mjukheten följer på detta. Det är så logiskt. Det är glasklart. Det är vackert. Och stel eller mjuk, spelar ingen roll, du har ju precis just dig att jobba med, att utveckla, att förfina och gå vidare. Visst är det ändå ganska fantastiskt?

Bilden som jag lekt lite med är i vanlig ordning tagen av Dan Lindberg och visar något jag längtar efter att göra, något som skrämt mig tidigare.

Hej från min veranda

Natten till lördag var lite tuff. Oljedetox inombords. Som att spola helt rent. Men efter att den är gjord mår man som ny. Som en prinsessa. Mitt humör är strålande och jag känner att allt är möjligt. Igår gick vi en promenad i byn, efter att vi hade fått en ny behandling som gör att man kan vara lite friare. Jag fick massage med "herbal powder", jag ska få den i fem dagar.  Det är som en slags bindvävsmassage över hela kroppen. Den är skön, nästan överallt. Men det är klart att vissa ställen ömmar, som magen. Men att få den på ryggen är rena njutningen och på armar och ben. Det är flera personer som masserar och det är tuffare för dem än för mig.  Det hela avslutas med en huvudmassage och när man duschar lite senare är huden som silke. Mjuk. Len. Ny.
   Jag har läst otroligt mycket böcker den här gången och jag njuter av att orka läsa. Vi tar med lite kaffe eller te till vår balkong. Tröttnar inte på utsikten över floden och alla palmer. Stora gröna fåglar som sitter i ett fantastiskt stort träd som skuggar nedanför vår balkong. Ser ut som ett körsbärsträd med många små gröna bär. Fåglarna är helt kamouflerade där de sitter.
   Långa stunder är jag bara. Nöjd. Tänker inte. Som en djupgående avslappning i hela mig. Jag känner när jag ligger ner att jag kan slappna av flera nivåer till. Har aldrig känt något liknande. Jag vet inte hur jag gör, men känner hur jag sjunker nedåt som i lager. Min kropp blir ett med sitt underlag, känner inte var sängen eller stolen börjar och slutar och jag känner till och med hur det precis vid mina kindben släpper som om jag haft en spänning inombords. Runt mina organ. Svårt att förklara. Har inget med muskler att göra. Bara som om jag sjönk fast jag är helt klar i huvudet. Det är underbart.
   Jag har lämnat så många saker under den här vistelsen som har en vecka kvar av tre. Mer än jag trodde var möjligt. Och allt sker i mig. Alla behandlingar har liksom öppnat slussarna inåt fast allt sker på ytan. Men kunskapen om energikanaler, vindar och marmapunkter gör att alla gateways har låsts upp.  Det har gjort att jag hittat mitt alldeles egna väg inåt i mitt sinne men också i min kropp. Jag skickar en varm hälsning från min veranda och känner i djupet av mig själv att det var helt rätt att åka hit tre gånger. Helt rätt.

Systrarna från Indien

Jag har lämnat det hårda. Det tuffa. Det som gjort att jag stått ut alldeles för mycket. Till exempel med massage. Jag har gått på massage ibland, inte speciellt ofta men ibland. Har bland annat gått till en massör som kör klassisk massage och triggerpunktstekniker. Det har gjort djävulskt ont och jag har bitit ihop. Sista gången jag var där sa hon att jag var så tålig. Det fick mig att tänka ett varv till. Nej jag är inte tålig. Jag har bara fogat mig, bitit ihop och stått ut. Som en del av min envisa personlighet. Men ju mjukare jag blir inombords, ju mer tillåtande blir jag till mig själv. I alla lägen. I alla skiftande situationer. Faktiskt. Har haft lite ont i en axel. De senaste yogalektionerna som jag hållit har inte mjukat upp den som de brukar. Så jag ringde till min favorit nuförtiden. En kvinna som ger ayurvedisk massage. Nej det går inte alls till som i Indien. Men det måste det inte. För hon har en mjuk inställning och är en kunnig massör. Det är så ombonat, mjukt och kravlöst att jag bara sjunker. I mig själv. I kroppen. Som blir mjuk. Än en gång. Och den mjuka massagen gör mig faktiskt mjukare jämfört med den hårda traditionella. Det är intressant. Det är coolt för mig att jag ens har vågat se det. Och tar det till mig. Jag är snäll mot mig själv. Den varma oljan gör att den rinner ner i hårsäckarna som finns på stora delar kroppen. Det gör att massagen kommer in på djupet av kroppens vävnader. Det är inte konstigt att man blir trött. Inte konstigt att den känns som den jobbat igenom hela kroppen. För det är precis vad som skett. Den har jobbat med insidan som mjukar upp utsidan. Och det känner vi ju igen! Yoga och ayurveda systrarna från Indien. Mina bästa val. Har du testat abyhanga?

Mjuk och stark

Det är bara jag i hela världen som är vaken. Dimman ligger som en ljus filt runt alla hus. Det ser fuktigt ut. Men mjukt. Vaknar med ett sinne som vill skriva och en kropp som vill yoga :) Kan inte önska mig en bättre start på dagen. Jag tränar mjukt. Men starkt. Det kräver en hel del. Och jag älskar det! Att det kräver saker av mig, att inget är lättköpt. Att jag utmanas på flera plan. Strävan efter att kombinera styrka och mjukhet. Så vackert! Så svårt! Min strävan.
För några år sedan bodde L i Paris och hon tränade även Shadowyoga där. För en fantastisk lärare, Akiko. En ödmjuk, generös person. Mjuk. Men stark. Hon personifierar på något sätt yogan för mig. En som ser, lyssnar och ger det just DU behöver. Utan att göra det för "lätt". Jag är så tacksam för att L mötte henne, så tacksam för att hon tog sig tid att se min dotter. Att hon gav henne nycklar. I livet. I yogan. TIll det krävs ett tränat öga och ett varmt hjärta. Mjukt men starkt. Idag när jag tänder första adventsljuset går mina tankar lite extra till Paris och en underbar japansk lärare inom yoga. Så mjuk och stark!

Bilden är tagen i Akikos shala i Paris av Dan Lindberg