Modet att vara jag

Det hällregnar och borta vid vår stuga skiner solen där mannen är och målar. Men jag är hemma för att göra ett jobb. Ett jobb jag både längtar till och bävar för. Lyssnar en snutt på Sommar i bilen och hör en man berätta om hur det gick till när han konverterade till katoliscismen. Om kritiken han fick, om hur många som hade synpunkter på vad han gjorde. Osv. Hade jag vetat att det var Ulf Ekman hade jag aldrig lyssnat klart, tur att mina fördomar inte stod i vägen för mig själv. Han hade en del intressanta synpunkter när det gäller att ta sig själv på allvar och gå sin egen väg. Även rent andligt.
   Jag handlar mat, ser en kvinna stå och helt skrupellöst sortera jordgubbarna och lägga säkert en halvliter extra uppepå sina egna. Och det slår mig, hur ofta människor fuskar. Hur ofta vi tycker att vi har rätt att göra på ett visst sätt. Tycka och tänka.
    Och jag tänker på något som min lärare sagt; - ibland tycker människor att det du gör är helt galet. De vet inte vad som rör sig i dig. Du kanske upplevs som kompromisslös, men du är bara sann mot dig själv. Ingen annan kan säga vad som är rätt för dig. Och det är ju det jag vill vara. Sann mot mig själv. Jag vet att det är rätt även om det svider i mig också. Allt har två sidor. Men otadligheten vill jag ha. Jag strävar vidare, stärkt i mig själv. Av böcker. Av någon annans visdom. Det är ganska fantastiskt ändå.

Att peka finger åt någon betyder att du pekar med fyra fingrar mot dig själv. Har du koll på dig själv? Vad som är ok att säga och skriva? Tänker på alla dessa stackars kändisar som får utstå så otroligt mycket skit på nätet. Och att jag aldrig tror jag skulle orka vara stark som de är. Jag som är som en blöt fläck bara någon missförstår. Nä. Här måste skaffas hårdare hud. Helt enkelt.

Svårt att vara jag

Jag har ofta sagt att jag känt mig osvensk i mitt liv. Med det har jag menat att jag känt mig mer hemma där människor är mer frispråkiga, vilket jag sällan upplever att vi är i vårt land, i vår kultur. När jag är i Indien till exempel, då kan människor fråga de stora frågorna direkt man pratar; Har livet gett dig vad du ville ha? Lever du ditt liv som du vill? Har du någon som du älskar? Ja ni vet. De stora. Samma sak när jag är på yogakurs. När jag träffar mina yogavänner. Då går vi direkt på det stora. Eller vad jag ska kalla det. När man inte vet vad människor jobbar med eller ens heter i efternamn, men man har delat sina drömmar. Men kanske mest av allt sina svårigheter. De man möter i sin yoga. Om man stannar i den. Det som ofrånkomligt kommer upp.
   Det som är svårt med att vara jag, det är att jag nästan har för lätt för att ställa de här frågorna nu för tiden. Att jag kanske har blivit en buffel. Att jag bara kör på, för jag orkar inte med runtomkring-dansen längre. Jag har liksom inte tid över för det. Jag är på köpet också väldigt känslig. Så skriver jag något hos någon, som kan upplevas som irriterande, provocerande eller vad som helst, så kan jag ibland inte sova för att jag tänker på det. Jag är rädd för att inte nå fram eller för att ha klampat in där jag inte borde. Det är det ingen som tror om mig. Det vanligaste omdömet om mig är; stark och glad. Du som är så stark. Du som är så glad. De två meningarna har följt mig. Och ja, det stämmer. Till viss del. Men jag är ju så mycket mer. Och det är klart att det inte kommer fram i en blogg där man väljer ett utsnitt av vad man vill säga. Det är helt enkelt svårt att vara jag ibland. Jag har insett att jag är en märklig kombination av frispråkighet, kärlek till ordet och samtidigt en stor känslighet. Jag kan väga mina ord på guldvåg ibland, men ibland är jag väldigt impulsiv. Men samtidigt är det så att om jag inte får vara det jag är, då kanske det inte är någon mening att fortsätta skriva? Jag umgås mer och mer med tanken på att sluta. Att sluta läsa hos människor, sluta skriva här, sluta läsa i sociala kanaler. För vad är det som gynnas i det? Är det jag? Eller är det mitt ego? Kanske båda delarna? Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men det pockar på mer och mer. Extra mycket idag när jag verkligen ansträngt mig och där jag känner att det bara blir fel.
   Jag känner också att i vår del av världen är människor lättkränkta så till den milda grad att jag ibland undrar var vår humor tagit vägen. Och det där med att andas lugnt. Att tänka ett varv till. När det gäller sociala medier är det ju helt förbi snart, jag lägger inte ut något längre som kan tänkas föda någon typ av irritation. Det är egentligen inte klokt. Men det är ett faktum. Det är också så sorgligt med tanke på människor som faktiskt blir kränkta på olika sätt. Då borde ett ord som upplevs lite irriterande på sin höjd bli just det - irriterande. Inte mer. Jag tränar mig själv hela tiden att tänka ett varv till när någon skriver något jag funderar över, jag tänker utifrån att ingen vill mig något ont, det är inte klokt vad bra den tanken är.
   När jag startade min blogg var allt framsprunget ur en längtan efter dialog. Jag vet faktiskt oftast vad jag  tycker. Tills någon kommer med något nytt i fråga om kunskap, teorier eller frågor. Det är underbart när någon delar något som får allt att växa. Hur skulle vi annars ta oss vidare? Klart är att jag nästan alltid kommenterar där jag läser för att jag helt enkelt vill. Vill ge input på det jag läser. Kanske ställa en fråga, kanske försöka föra en dialog framåt. Men mest av allt vill jag veta. V E T A. Utan att på något sätt tro att jag har rätt (det är för övrigt ett väldigt ett konstigt ord i sammanhanget), men för att jag är vetgirig. Jag vill veta. Helt enkelt. Men det verkar vara underordnat idag. Man kan svänga sig med vackra formuleringar, ord som syftar till att visa hur bra man är, men att våga visa sin skröplighet, sin mänsklighet - utan att det ska wooowas och aa:as, det saknar jag. Det finns några få bloggar jag fortfarande kan hitta det i och jag landar där.

Att fråga är inte heller att ifrågasätta. Två begrepp som väldigt många människor blandar ihop. Det är två helt olika saker. Många känner sig ifrågasatta när man frågar. Det tror jag beror på att man inte kan separera sig själv från sin idé, tanke eller sak. Man är ju inte det man gillar eller förespråkar! Inte heller är det så att man ogillar det man frågar om, i alla fall inte jag, jag vill som sagt veta. Det som för väldigt mycket framåt - vetgirigheten. 
Men jag önskar att det blåste rent och runt så vi alla kunde m ö t a s i en gemensam längtan till dialog. Är det en utopi?

Idag vaknade hon

Hon har slumrat länge nu, det lilla barnet. Hon har försökt vara till lags när det inte behövts. Hon har försökt passa i ett fyrkantigt hål fast hon är en rund plupp. Hon har så länge stängt in sina åsikter och bara sagt det som människor orkat med, därför att hon tagit ansvar för andras reaktioner. Hon har gäspat och somnat om ibland. Och så idag. Idag kände hon att nä, jag behöver inte gömma mig. Jag behöver inte gömma mig för någon i hela världen. Ingen är viktigare än någon annan. Och att skratta högt och vara tokig, det älskar hon. Hon tycker också mycket om att ta en diskussion, helst när man tycker olika, så det blir mer av ge och ta än att alla ska stryka varandra över ryggen och tycka lika. Idag sträckte det lilla barnet på sig i sin fulla längd och stormen slängde runt korgen med fågelmat och välte på soptunnan och hon skrattade förtjust. Barnet insåg att den raka kommunikationen är det som skrämmer allra mest, när saker kallas för sitt rätta namn, men hon har ju som det barn hon är bara sagt saker rakt ut. Hon har inte insett att det skrämmer så. Hon har fortfarande svårt att förstå det. Det där lilla barnet kröp ihop som en kattunge, som om hon hade sovit länge, kanske lite för länge och insåg att hennes sätt att vara är just det som många säger att de önskar, när barnet säger en sanning som vuxenvärlden inte vill höra eller låtsas om, men blir lättad när någon vågar. Idag insåg hon att hon måste ingenting. Idag införlivade jag henne helt i mig. Och jag är lycklig. För idag träffade jag en prinsessa från Bali, som hade alla nycklarna.

Jag vill bejaka barnet i mig ännu mer

Helhjärtad

I Indien har de ayurvediska läkare och behandlare jag träffat på pratat en hel del om vikten av att få ut det mesta av sin behandling. Att inte vara i solen. Att inte bada i havet. Att hålla sig i skuggan utifrån de behandlingar som är varma i sig. Att solen inte är bra i det läget. Skuggan är en annan sak. Samma sak med havet. Det har en kraftfull energi och saltet gör sitt till i sammanhanget. Samma saker som våra yogalärare säger: -simma inte i havet, ska ni i vattnet, doppa er bara och gå upp. (Gäller alltså vid yogakurs!) Själv fick jag sommaren 2013 i Kroatien rådet att inte bada alls, havet gjorde mig faktiskt väldigt stel. Först blev jag lite ledsen men sedan insåg jag att jag var på yogakurs och inget annat. Men vill vi höra det? Vill vi läsa det? Jag har haft yogavänner som åkt till Indien för ayurveda men som samtidigt ändå vill sola och bada. Trots att det är två helt olika ändamål med en resa. Vi vill inte välja. Det är min uppfattning. Och när jag var i Indien senast pratade vi en hel del om fenomenet med ayurvediska "spa-områden" som växer upp vid stranden, nära havet. Jag frågade Vijay Vaidya om det. Han var väldigt tydlig på den punkten och sa att det är turismen och pengarna som styrt det hela dit. Inte kunskapen. Och det låter rimligt i mina öron. De ashram och ayurvediska ställen jag besökt ligger åtminstone en timmes färd från havet, oftast längre bort. Och  tar man sig till havet så ska man inte hoppa i det. Helst. Det jag kan känna inom hela vårt område kring yoga, ayurveda och välmående är att vi både vill äta kakan men spara den. Att vi vill ha allt samtidigt. Och jag tror att många av er nu tänker -men vad gör det? Kan man inte få göra som man vill? Kan man inte få bestämma själv? Det är väl klart att man alltid kan göra som man vill. Men om man vill få råd och vill utvecklas så kanske det behövs annan kunskap som vi inte äger själva? Kanske till och med få råd som känns bakvända och fel. Vågar vi lita på att andra kan något vi själva inte kan? Eller är hela området redan påverkat av detta kanske.

När jag frågar Janesh Vaidya om det hela på Facebook så missförstår (?) han först frågan och svarar på om havet är förorenat eller inte och sedan är frågan borta, hur det nu gick till. När jag skriver den igen så får jag inget svar. Jag vill inte vara otrevlig, ville bara höra hans syn på det hela, han som är Nordens egna ayurvedaexpert. Och jag blir besviken. För att jag så många gånger saknar det helgjutna. Kanske är det vad som tröttar mig mest. Att inte göra saker helhjärtat. Kanske är jag naiv. Kanske är jag en drömmare. Men just nu är det viktigare än någonsin för mig att inför mig själv vara sann. Och nej, det betyder ingenstans att jag är perfekt (vem är det?) och att allt jag önskar slår in. Att det är enkelt. För det är just det. Det är inte enkelt att vara helhjärtad. Det är inte enkelt att kliva upp varje dag och göra sin yoga, det är inte enkelt att åka till ett varmt land och låta bli en massa saker, för att kroppen och sinnet sysslar med annat. Å andra sidan. Vem sa att det ska vara enkelt? Ja jag vet. Är det lätt så är det rätt. Jag kan också slänga mig med sådana uttryck Men där jag befinner mig nu, där vill jag vara så helgjuten jag kan. Även om det innebär att det inte blir som jag tänkt innan. För det som kommer ut av det hela är något helt annat. Något jag faktiskt inte kunde föreställa mig innan. Men då måste jag våga gå på den tunna isen, även om jag inte tror att den håller. Då måste jag våga lita på mina lärare, mina behandlare, på att de vet vad de pratar om. Och exakt samma är det ju för de som kommer till min yoga. De måste kunna lita på att jag inte lär ut det jag inte tränat själv eller blivit undervisad i. De måste kunna känna att jag är så helhjärtad jag kan vara. Tycker du att jag är konservativ? Hur tänker du?

Egentid och insikter

Varit iväg två dagar med jobbet igen.  Den här gången på ett spa i Bergslagen, Loka Brunn. Mycket att planera och gå igenom. Och skratta. Jag tror jag har världens trevligaste arbetskamrater. jag har skrattat mig svettig varje dag. Vi har gått en lång väg ihop och det betalar sig fint just nu. Igår eftermiddag skulle vi avrunda med en aktivitet, köra go-cart. Jag har gjort det en gång tidigare och blev nästan åksjuk och lite yr. Kan ha hängt ihop med att banan var ganska liten men jag kände direkt att jag inte ville följa med den här gången. Jag ville inte. Jag har också varit lite yr till och från sedan jag kom hem från Indien och jag vill inte få mer av det. Men jag har aldrig tidigare hoppat av en aktivitet på något jobb som vi gjort i grupp. Aldrig på 40 år som jag haft alla olika jobb, med pauser för plugg och barnafödande. Men jag sa vänligt att jag inte ville följa med. Min nya chef hade inget som helst problem med det.
   Gick en promenad längs skogskanten utmed sjön, kände på vattnet och värmdes av solen. Det var fridfullt. Tog lite bilder. Strosade. Bestämde mig för att bada, simma i den fantastiska stora badanläggningen som blivit ombyggd sedan jag var här sist.

   Glider ner i det varma vattnet. Det enorma fönsterväggen visar en av de spegelblanka sjöarna, mitt emot bassängen.. Jag simmar i ett vatten som inte doftar klor. Det känns mjukt. Under två enorma kristallkronor glider jag tyst i vattnet. Bröstsim. Ryggsim. Jag kan både crawla och simma fjärilssim, men det känns för burdust just nu. Ser kristallkronornas reflexer bli till alla prismornas färger i speglingen. Människor pratar tyst. Det finns många små bassänger och alla har olika temperatur. Några kalla. Andra riktigt varma. Guldfärgad mosaik och svart skiffersten. Lyxigt att krypa in i badrocken när jag går upp.
   Jag får några egna timmar. Det är helt fantastiskt vilken boost det blev i min kropp och sinne. När jag efter en lång pratsam middag lägger mig för natten känner jag hur välgörande det var för mig att helt enkelt stå upp för mig själv på ett väldigt mjukt sätt. Att alla hade roligt på go-kartbanan blev bara ännu roligare, vi hade alla fått något. Och jag vet att för några år sedan hade jag inte gjort det valet.
   Jag vet också att jag kommer att lära mig så länge jag lever. Det finns ingen snitslad bana inom personlig utveckling. Ibland läser jag kommentarer hos olika bloggare som att någon "kommit längre" och "du är några år före mig", osv. Men för min del så tänker jag helt annorlunda. Allas väg är olika. Vi delar däremot olika upplevelser även om det inte sker samtidigt. Det här med att vara människa i den här tiden ger oss mängder med likheter. Men också olikheter. Eftersom vi har så många val. Tidigare kunde jag slå mig själv i huvudet för att jag vid min ålder borde veta bättre. Jag borde ha "lärt" mig allt det jag tampas med ibland. Efter yogakursen i Wien så insåg jag att allt finns kvar att lära för mig. För alla oss. Det tar bara olika uttryck. När min yogalärare Emma kan säga till mig att ibland känns det som hon inte kan något och att hon har allt att lära, då tappar jag nästan hakan och sedan tänker jag - jamenvisst. Det är klart. Vi har ju alla nya utmaningar, hinder eller möjligheter att ta oss vidare med. Det är ju det som är den personliga utvecklingen. Den tar inte slut. Och även om man tycker att man bockat av på någon lista över saker man arbetat med  för egen del kan man ibland "trilla" bakåt och plötsligt deala med liknande saker igen. Vad gör det? Det finns alltid en ny vinkel. En ny twist på saker. Och det är så fridfullt i mig för att den insikten  verkligen bor i mig nu. Spelar ingen roll mer än att vägen fortsätter. Utmaningarna dyker upp i olika kläder. Och jag har slutit fred med det. i mitt hjärta. Har du?

Bilden har jag lånat på www.lokabrunn.se

Kompletteringen

Vi går på fest. Det går inte att rättvist beskriva det cocktailparty vi var på igår. Går inte. När jag tittade mig runt på den enorma terassen kändes det som jag var i Rom. Eller på något slags glamoröst ställe. Om nu just Rom är det, men det var tanken jag tänkte när jag såg alla sittgrupper, alla ljus och blommor. En chesterfieldgrupp i partytältet. En bar där man bjöd på alla drinkar som alla hade något av jordgubbar i sig. En slags vagn fylld med skumpa och bubbel. Snittar som hela tiden fylldes på. Statyer. Överdåd helt enkelt :) Vi var bjudna av en kille som hjälpt oss med vår trädgård och som bara ville fira livet, glädjen och kärleken. Galet skönt.
   En ovanlig blandning på människor, alla stilar, alla åldrar, alla läggningar. Som en stor regnbågsfest. Eller något. Utan den tråkiga politiskt korrekta stämpeln. Alla bara gav sig hän i glädje. Skålade i bubblor. Eller blubblor som mitt barnbarn säger. Alla hade verkligen ansträngt sig och gjort sig fina. Killar i rosa kavaj och himmelsblå byxor trängdes med män i skägg och smoking. Kvinnor, långa, korta - många i klänning och många med höga klackar. Jag älskar det! Erkänner det utan omsvep. Jag tankar energi i möten med människor. Har funderat på det ett tag, var det är jag får min påfyllning eller komplettering eller vad jag ska kalla det. Läser blogg efter blogg där människor förutom yogan eller andra andliga discipliner måste svettas hårt, bli skitiga och höga på endorfiner. Ju hårdare ju bättre. (nä, jag har ingen som helst synpunkt på det) Eller ashtanga yogis som kompletterar med yinyoga. För balansen. Gott så. Men vi är ju olika. O.L.I.K.A.
   För mig är min yoga heltäckande. Faktiskt. Den är periodvis krävande fysiskt, men likaväl mjuk och följsam. Det finns så många delar och nivåer. Och jag använder olika andningstekniker och annat. Jag har den lådan fylld med det jag behöver. Jag vill inte komplettera med något av fysisk karaktär. Inget behov. Men något behöver jag. Och igår kväll när vi åkte hemåt i den ljusa sommarnatten och dimman låg som ett stråk över ängen där de utslagna blommorna samsades vid dikesrenen, kände jag hur ljusheten gled in i mig. Jag hade som små nystan av all glädje och alla skratt i bröstkorgen och magen  och kände hur sant det är för just mig. Jag behöver andra människor. Möten. Det är ingen slump att jag alltid känner mig påfylld av mina yogaklasser. Det sker något där i utbytet. Ingen slump att jag arbetar med samtal och coachning av människor. Sorgbearbetning. Även på mitt jobb på dagarna träffar jag människor av alla kategorier och sammanhang. Jag kan småprata med vem som helst om vad som helst. Och dessutom gilla det. Kan ibland nästan kännas som jag är en burlesk karaktär. Jag är den jag är. Men mest gillar jag de inträngande samtalen. Ärliga möten där allt kan hända. Och jag tar ett kliv till i det som är just jag. Jag till och med gillar det och bejakar det.
   Och nej, självklart vill jag inte festa varje vecka. Och ja självklart rör jag på min kropp på en mängd andra sätt. Och naturen är en stor källa till både andlighet och växande. Men. Men när det kommer till kompletteringen. Eller vad jag ska kalla det, är andra människors energi exakt det som jag behöver. Som jag kan spegla mig i och som gör att jag går vidare. Jag vill vara ensam ibland. Men inte för länge. Då blir jag håglös och trött. Mitt bränsle är människor. Alla sorter. Min energi ligger i möten. Jag kompletterar min yoga med möten. Och känner mig helare.

 Dimman över vår åker. Månen kikar ner. Hundkäx och lupiner.

När vi kommer hem är det nästan för vackert för att gå och lägga sig. Kastanjen är ståtlig och grann och huset vilar tryggt.

Saker jag säger

Ibland glömmer jag bort. Jag glömmer bort hur annorlunda jag ser på världen jämfört med andra i min närhet. Inget är fel. Men jag har färdats ganska långt i mig själv och släppt så mycket tung last att jag nästan inte kommer ihåg hur det var när jag hittade till yogan. Jag hade gått en del självutvecklande kurser tidigare men inget kom i närheten av yogans enorma påverkan och effekt. Men ibland får jag konstiga blickar  i tillvaron när jag säger saker som:

Du vet, din armhåla speglar ditt matsmältningssystem, där ska du inte ha aluminium som det finns i många deodoranter.

Tungan hänger ihop med dina inre organ, om du sträcker ut den när du andas ut så sänks din hjärtrytm, tungan hänger mest ihop med ditt hjärta. Vill du pierca dig i den?

Det bästa du kan göra för ditt hälsotillstånd är att djupandas. Via näsan. Det kan korrigera hur mycket som helst i dig.

Om du tejpar din mun när du sover så optimerar du ditt välbefinnande.

Var snäll mot dig själv, sätt dig i tystnad i 10 minuter och bara vara i dig och andas.

Nej du vet, när jag drar in maglåset lägger jag ut njurarna på ryggen så att säga.

Nej jag dricker inte alkohol så ofta för jag blir bakis i flera dagar av några glas vin och kan inte yoga eller fungera som jag vill.

Du måste inte vara vig. Du måste inte vara gymnastisk. Du måste ingenting för att utöva yoga.

Ju mer du tittar inåt, ju lättare kommer du att känna dig på utsidan.

Nu har jag för mycket vind i huvudet, jag behöver jorda mig.

Jag är en andlig vilde, andlig utan religion. Yogan är min andliga disciplin.

Nej jag är inte bättre än någon som inte utövar yoga. Däremot kanske jag känner mig själv lite bättre.

Ja jag trivs med mig själv.

Jag är redan i god form. (sagt till en före detta arbetskamrat som tvivlande tittade på mig när jag sa nej till att simma Vansbrosimmet).

Att stå på huvudet är inte det optimala för mig, det är att stå stadigt på fötterna.

Mina pengar går till yoga, ayurveda och böcker. Mestadels.¨

Nej jag drömmer inte om en ny bil eller andra saker. Faktum är att jag  tycker jag har för mycket saker som det är.

Nej du är inte dina känslor, de speglas bara på din yta, ditt inre är intakt.

Flexibiliteten i dina handleder, fotleder och nacke visar hur flexibel du är i resten av kroppen.

Nä. Jag går inte runt och leker vardagsfilosof :) Jag bara säger saker ibland som är totalt självklara för mig, men oftast inte för den jag pratar med. Ha en fin solig dag och min himmel är intensivt ljusblå utanför mitt fönster. Hoppas solen tittar fram där du är också. Och du, jag gillar att vara jag!
 

Varför då?

Varför? Varför då? Dessa frågor har präglat mig och mitt liv så mycket. Jag vill veta. Punkt. Sedan jag var barn har jag haft en rastlös vetgirighet. Kan inte beskriva det på något annat sätt. Och jag menar verkligen inget annat än just det jag frågar om. Det finns inga dolda avsikter i frågan.  I Sverige är det ofta så att när man frågar om något som någon sagt eller skrivit så tror folk att man tar illa upp eller blir sårad. Det är ett så märkligt klimat att leva i. Det blir liksom aldrig någon debatt för att alla på sätt och vis är oroliga för att såra någon annan. Bara genom att fråga. Eller påpeka något som väcker en annan fråga. Det vi kallar diskussion är oftast ett sätt att sitta och hålla med varandra.  Jag har svårt att känna mig bekväm i det sättet att vara. För jag frågar alltid för att jag verkligen vill veta. När jag inte förstår. När jag vill gå vidare. Fungerar nog som en evig treåring. När jag är i sammanhang där människor inte är så ängsliga är det så underbart. Man kan till och med vara högljudd utan att någon tar illa vid sig. Att få bara vara den jag är! Som jag längtar efter det. I alla sammanhang. Det kanske är en utopi. Det funkar inte ens helt klockrent här i bloggen. Men jag försöker. Kanske har jag förändrats så mycket att jag inte riktigt kommer ihåg en del koder? Att jag liksom struntar i dem? Nä jag kallar inte mig själv för bitch eller skojar till det på andra sätt. Jag är jag helt enkelt. Jag är inte perfekt. Långt ifrån. Men min ärliga önskan att få veta - den har skapat ovänskap där människor har läst in en slags konflikt. I detta konflikträdda land. Folk äter hellre medicin än talar om vad som trycker eller vad de vill veta. Folk kan till och med sjukskriva sig föratt slippa ta tag i saker. Alla dessa underliggande frågor och tankar. Är det inte skönt om vi känner oss så trygga att vi vågar fråga? Och svara.  Jag jobbar ständigt på att säga saker på ett diplomatiskt sätt men ibland rycks jag med av något och kan bli intensiv. Ska vi ha ett land av beige? Det vi skrattar åt i Jonas Gardells och andra komikers gisslande av oss som folk, står vi ut med det i vardagen också? Med människor som vi hänger med eller skriver med? Jag har en vild sida som jag alltid får tämja. Kanske mycket för att jag är tjej. Kanske inte. Vet inte. Men vet att när jag är för entusiastik eller för frågvis då drar människor sig tillbaka. Frågar om jag är arg, om jag tagit illa upp. Det är så otroligt svårt att känna sig hemma i ett land där människor är så. Jag känner mig alltid hemma på de platser i andra länder där skrattet och diskussionen står högt i kurs. För jag skrattar mycket. Diskuterar mycket. Är inte någonstans en hummande lågmäld yogini. Även om jag i min yoga är dödligt seriös, så finns ju hela jag i alla möjliga sammanhang. Kanske är det det som är yoga mest av allt? Att våga vara sig själv fullt ut. Att veta om att man inte är perfekt men där alla personligheter får finnas? Även min. Som inte är tyst. Som frågar. Vet att det är många som läser här, några hundra varje dag och det gör mig så glad, vad tänker du? Får din personlighet finnas fullt ut och vågar du vara dig själv rakt igenom?

Min egen sort

Nycklar. Så många man behöver till alla små konstiga lås inombords. En gigantisk nyckel är yogan. Men inte bara den. Det behövs annat också. För att hitta och bejaka. Sin egen sort. Personlighet. Min arbetsgrupp har gjort tester och arbetat med en konsult. För att få det bästa från var och en. Och fram träder en bild av mig som jag alltid haft. Egentligen. Det är lite märkligt och vi har alla varit skeptiska men nu är alla nöjda. Väldigt nöjda. Och den här snabbheten jag försökt tämja så många gånger, den är en del av mig. Rastlösheten, hitta nya vägar, nya tankar - det är ett sätt för mig att fungera. Helt enkelt. Ingen obalans eller svaghet. Jag kan ha en tendens att försämra mina egna sidor gentemot andra. Allt eftersom varje litet rostigt lås öppnas så ser jag mina konturer bli skarpare. Inuti. Men även utanpå. Igår avslutade vi höstens jobb och ett stilla jubel kändes i bröstkorgen. Jag är en stigfinnare. Varför har jag inte låtit mig själv vara det? För att jag är tjej, kvinna? Ja en del av det finns faktiskt i den problematiken. Min personlighet är lättare att ha som man tror jag. Det har jag sett i  många olika grupperingar som jag varit i. Därför har jag genom åren försökt förändra mig, eller ligga lågt. Eller hur man ska uttrycka det. Men det är skönt att inte låsa till om sidor som berikar mig. Berikar min arbetsplats, mitt team. Jag är imponerad av vår konsult men jag är också imponerad av oss. Av mig.  Att vi modigt och engagerat har tittat på oss själva. När man tar till vara allas tillgångar, som ser så olika ut, då är man på väg. Att vi vågar se våra olikheter. Och alla behövs. Alla sorter. I vårt land där "dygder" som att vara morgonpigg, aldrig bråka och framför allt inte väcka diskussioner när vi är "överens" har fått mig att många gånger känna mig osvensk. Min sort har känts krånglig och besvärlig tidigare. Mest för mig själv. Men även för andra ibland om jag ska vara helt ärlig. Och det är väl det som fått mig att tystna tidigare. Nu känns det bara så rätt. Jag är på väg mer än någonsin. Önskar dig samma upplevelse. Vi behöver alla få vara just den vi är. Eller hur? Alla kan inte vara tysta och saktmodiga. Hur skulle vi komma framåt då?

Jag är jag

Jag lever med ifrågasättanden. Ibland mer ibland mindre. Jag tänker mycket och vill gärna diskutera mycket. Det är en del av hur det är att vara jag. Helt enkelt. I många år försökte jag sluta med det. Försökte bli som en  plupp som ska passa in i de fyrkantiga hålen. Fast jag är rund. Men det gick aldrig riktigt bra. Länge stängde jag in den jag är. Den som är jag. För att det inte kändes riktigt passande, för att jag kände mig obekväm och besvärlig. För att människor skruvade på sig när jag var lite mer som jag är. En del blev arga, en del häpna. Men så fort jag öppnade fönstret inåt-utåt så blev människor förvånade. I alldeles för många år har jag försökt att vara annorlunda än den jag är. Ansträngt mig utifrån andras tyckanden. Det är ingen bra strategi men jag har fungerat så.
   Idag kan jag ärligt säga att sedan jag styrde in på yogastigen har allt förändrats. I grunden. Steg för steg. Men inte hur jag är. Den grunden har plötsligt blivit synlig. Mer och mer. För mig själv. Men även för andra. Och jag begär inte att andra ska gilla allt jag gör, säger eller är. Bara att det ska finnas respekt mellan oss. Och har vi den och respekten inåt, då kan allt gå bra tänker jag. När jag idag fyller år så kan jag lugnt blicka bakåt och känna hur mycket jag är jag idag. Hur fint jag firade i helgen med vår son och hans flickvän och i morse med min älskling med kaffe på sängen. Och några paket. Och att jag kommer att avsluta dagen på bästa sätt med yoga med två grupper. Och jag är jag fullt ut, jag är jag med allt vad det innebär. Hur har du det? Är du den du är?

Åtta saker

Fick en bloggutmaning från en bloggerska jag tycker mycket om. Hon ville att jag skulle skriva åtta saker om mig själv. Genom åren har jag skrivit några sådana inlägg, men nu ska jag försöka tänka till och skriva det oväntade om mig. Det snöar och är egentligen jättevackert men jag känner mig trött och less. Lite grann som att backa, trots att jag gillar snö och ljus. Men melankoli och vemod hör också våren till för min del. Därför kommer här mina åtta små saker om mig själv, jag lyfter mig lite ovanför mina ögonbryn. Håll till godo!

1. Som barn var jag helt inriktad på att jag skulle arbeta med att teckna i någon form. illustratör var ett ord jag lärde mig tidigt. Jag tecknade, gjorde egna små böcker som jag illustrerade. Senare blev det mer akvareller och kolteckningar i kroki. När barnen kom tappade jag bort det. Nu börjar jag längta efter det uttrycket igen.

2. Älskar italienska filmer, favoriter är Bertolucci, Fellin, Bröderna Taviani och Ettore Scola. Tycker också att det italienska språket är magnifikt, har till och med gått en nybörjarkurs i italienska men slutade för att läraren var så opedagogisk. Kanske tar jag upp det igen.

3. Sydde alla mina kläder som ung, byxor, jackor och klänningar. Nu för tiden blir det mest gardiner eller att laga saker. Funderar på att även börja med lite klädskapande igen. Måste förmodligen hitta andra mönster som passar kroppen :)

4. Jag dignar ibland under ett slags världssamvete som jag bär på. I tonåren blev jag nästan deprimerad pga alla orättvisor i världen. Har sedan förlikat mig med att jag är född här och nu och försöker göra det bästa. Man kan hjälpa på många olika sätt.

5. Jag simtränade från 7-15 år. Hängde i badhuset många eftermiddagar i veckan. Idag framstår det som svårt att förstå. Jag gillar att bada och simma men inte mer.

6. Musik har varit väldigt viktigt i mitt liv. Nu för tiden vill jag ha det mer tyst än att spela musik. Kanske hänger ihop med att jag hellre lyssnar aktivt idag än att jag har det som ett bakgrundsbrus.

7. Jag älskar färg. Även om vi har en bas av svart och vitt hemma i vårt hus idag, som många andra svenskar, så kryper ändå färgerna in efter ett tag. Favoriter är turkos, lila, rosa och orange.

8. Om jag har något att säga till om så lever jag tills jag blir 100 år med min man, jag åldras med värdighet och välmående. Yogar, mediterar och skalar av i mitt liv. Hänger med mina barn och barnbarn tills de säger -nu räcker det :) Jag är då väl förberedd på min död och min övergång till nästa dimension

Småheter och storheter

Ibland är det svårt att beskriva. Den där inre resan, stigen, bergsklättringen. Men just nu försöker jag. Befinner mig på en platå. Stundtals är jag bara som ett skal. Bara. Har lämnat mycket bråte som funnits inuti.  Så att skalet är kvar men inte det andra. Som en transformation. Men allt det nya tar så lite plats. Det blir luftigt. Men samtidigt känns det tomt. Och lite skrämmande på något vis. Har hundra ifrågasättanden. Allt samtidigt. Och jag ställer mig all världens frågor. Existentiella. Vardagliga. Konkreta. Abstrakta. Tillvarons småheter och storheter. Och allt ihopbakat i ett stort nystan där jag inte riktigt har en ände att dra i. Lite skraj också att om jag drar då följer allt med. Samtidigt. Tomheten. Och något ljust men utan form. Ett slags skal som håller ihop det som är jag. Låter det knepigt? Förstår du hur jag menar? Ända sedan min Indienvistelse har den här känslan av att vara jag, hängt ihop med det här. Det hände mycket där. Och jag ska dit igen, som ni vet. Men ändå. Det där skalet, det är på något sätt genomsläppligt för allt möjligt. För energi att ta sig ut och in. För vissa delar. Känslor och emotioner försöker jag titta på och inte dras med i eller dra in i skalet. Lika lite nu som tidigare är jag mina känslor. Jag har en slags form där det är lite tomt just nu. Men annat formeras. Transformeras. Yogas. Småheter och storheter i mitt skal. Kan du känna igen det?

Släppa

Känns som jag tappat något just nu. Något som jag liksom inte hinner ifatt. Nej jag skyndar inte. Det är bara som det inte är greppbart ännu. Nej jag stressar inte. Men jag arbetar mycket. Väldigt mycket just nu. Människor mår inte bra i min närhet där jag jobbar. Jag försöker underlätta men det är inte alltid det går eller att det är min uppgift. Jag insåg det i morse när jag vaknade före klockan fem. Och kröp tätt intill min man och tankade lite närhet och värme. Men tankarna på jobbet var direkt i mitt huvud. Det har stigit till ytan i mig, hur gärna jag vill hjälpa men hur ofta jag inte kan. På grund av en mängd saker. Alla vill inte ha hjälp. Och missförstå mig rätt, jag tycker att människor i högsta grad är ansvariga för sina liv. Men ibland. Ibland när stegen är tunga, nacken stel och blicken utan gnista. Då ser jag att han eller hon behöver något. Jag ser det med övertydlighet faktiskt. Vet att det sedan i somras skrivits en hel del om det i bloggvärlden och på olika goda hemsidor när det gäller högkänslig personlighet (HSP). Jag har känt igen mig till hundra procent i vissa delar, medan vissa områden inte alls stämmer för mig. Som det alltid är. Vi är individuella. Men det jag vet säkert är att - en del av min person och mitt sätt att fungera - är att jag tar in när andra inte mår bra. Jag fungerar som en scanner. Ser direkt saker. Som ett slags pussel som på bråkdelen av en sekund ger mig informationen rakt in i mitt system. Ibland behöver jag faktiskt skydda mig för att jag inte ska sugas in i andras illamående eller problem. Ibland har jag värjt mig för att jag inte kunnat bättre. Kanske har jag uppfattats som brysk i de lägena, jag vet inte. Men jag vet att jag alltid prickar rätt. Det är lite tungt ibland. I arbetet med ungdomsmissbrukare var jag den som alltid kände på mig om någon skulle försöka rymma. Eller trassla på andra sätt. Jag uppfattade signaler som för andra var osynliga. I arbetet med utredningar av familjer på barnpsykiatriska kliniken gick vi i handledning för att inte sugas in och ”ta över” andras problematik. Att inte bli en container för andras svårigheter. Jag fick goda kunskaper i hur man gör för att inte hamna där. Jag fick till och med specialhandledning för att jag var en som drog till mig människor med komplicerad problematik. Men när det handlade om barn och övergrepp eller andra svåra saker så kunde jag inte riktigt hantera det. Jag slutade till och med att skratta en period för att livet tycktes mig för svart. Jag var tvungen att sluta. När jag sedan arbetade med flyktingar fick jag så oerhört mycket tillbaka. Men det var samma sak där. Jag såg. SÅG. Och kände. Så när flyktingförläggningen där jag arbetade lades ned stod jag inför ett vägskäl och valde att inte fortsätta arbeta med människor så nära. Min energi för andra var tom. Slut helt enkelt. I flera år. Jag studerade annat. Började arbeta med annat. Sedan kom längtan tillbaka, tillbaka till mötet med människor. Det har jag nu i min yoga i min sorgbearbetning. Och det är fint. I mitt volontärarbete med ungdomssamtal. Där ”styr” jag också och kan skapa en struktur där min person blir en tillgång. På mitt arbete är det inte samma sak. Vissa delar bestämmer jag inte över naturligtvis och vissa saker ”är inte upp till mig”. Det känns som en tvångströja. Jag vet att jag kan. Jag vet vad jag ser. Jag har många års erfarenhet. Mitt nästa steg i min utveckling känns som att våga se utan att handla när det gäller andra. Det låter orimligt känner jag i samma stund som jag skriver det. Men det är där jag är. Det går inte att leva livet åt någon. Man ska inte ens tro att man vet hur det känns att vara någon annan. Och den funktion jag har är en helt annan. Så. Den tidiga morgonens tankebubbla fick avslutas i långsam andning. I att ta in för att sedan släppa taget. Ja jag har yogan och meditationen. Men ändå. Det är svårt för mig. Hur gör du?

Tankarna flyter och försvinner

Ibland är det som händelser och människor flyter mellan fingrarna. Som vatten. Att försöka fånga och spara går inte. Det flyter mellan. I mitt tredje öga. Som om det inte var dags ännu. För beslut. Tittar ut och ser två rådjur leka på ängen. Ja de leker. Ser ut som de springer tafatt och jagar varandra i sin starka smidighet. Undrar vad som är viktigt. När man kokar ner allt. Till en liten liten bägare att dricka. Med ljus. Utan ord. Förnimmelser. Stilla stilla. Vila. Andas. Ljuset finns där. Vem bestämmer?Saker syns i ögonvrån. Vad vill jag? Egentligen. Vågar jag? Törs jag? Om inte... vad blir det då? Så många frågor i min svaghet. I min kropp som just nu känns som den vore in och utvänd. På avigsidan. Egentligen vet jag vad jag vill men jag har svårt att just nu se hur. Och ja, det är inte HUR man ska kocentrera sig på, det är ATT. Men just nu, ingen ordning på mina funderingar, allt flyter. Känner du igen dig?

Bara jag?

Tom. Låg energi. Lite som ett urblåst ljus som väntar på att få brinna stadigt igen. Så mycket praktiska saker som jag sysslat med den här veckan, logistiken med bilar, hämtningar vid flygplatser och motortvättar. Kaminer som slutat vara varma och visat felmeddelande. När inget är avslutat innan nästa sak har hänt. Sprungit mellan olika ställen. Ringt. Fixat. Bönat. Bett. Lett fint och sagt tack. Jag skulle kunna göra en jobbig lista över den här veckan. Den skulle bli lika lång som en fin berättelse om mitt år 2011... Men jag kan inte formulera en vettig mening. Avhållit mig från datorn. Inte orkat. Känt mig som ett skal. Ett tomt ingenting på något vis. Inte lessen. Men less. Inte utmattad men trött. Året rivstartade med storm, spöregn och trassel. Just vill vill jag bli ett varmt ljus som brinner med fin och jämn låga. Ibland blir det en sak för mycket och det var som kraften bara rann ut där i isregnet. Som om jag inte orkade med en sak till. När jag känner att jag är tre steg efter och aldrig ifatt. Måste på något vis vänta in mig själv. Tom. Ibland kan jag känna att jag nästan målar in mig i ett hörn i bloggen och det vill jag akta mig för. Att jag måste skriva om bra saker. Hela tiden. Att jag måste ha fina tankar om tillvaron, mig själv och allt där emellan. Men jag är inte där. Jag skulle vara skenhelig om jag gjorde det. Och jag är ju precis som du, har bra och mindre bra dagar. Vi vanliga människor av kött och blod. Vill vara sann. Samtidigt vill jag vara rolig. Underhållande. Tänkvärd. Klok. Just nu känns det som jag inte är något av det. Jag är bara - tom. Inte otäckt. Men märkligt. Inte avstängd men i avsaknad av något. Platt på något vis utan att vara tillplattad. Känner du igen det? Eller är det bara jag som är dyster så här framåt nattkvisten?

Sanningens minut eller 10 saker om mig själv

Jag har fått awarden "You are an awesome girl" från Magdalena. Stort tack! Och jättejätteskoj! Jag skickar den vidare till tre andra bloggare som jag vill veta mer om, Anna, Marica och Sue. Här kommer 10 + 1 saker om mig själv:
1. Jag älskar människor och är väldigt nyfiken av mig. Nyfiken på andras liv och blir nästintill förälskad i nya bekantskaper. Tyvärr blir jag också ofta besviken när människor inte är de personer jag trott. Har alltså fortfarande en naiv, romantisk del som är intakt.
2. Mina styrkor är min envishet och min humor. Njuter av att retas och skämta. Något jag ibland kan driva för långt :)
3. Älskar musik och att dansa. Har en defekt i att alltid vilja sjunga med i de låtar jag kan. Och det blir många! Gärna med en improviserad dans till. Har två bröder som har haft svårt att tycka om mina framföranden…
4. Har en textil sida som har varit vilande ett bra tag. Har vävt mycket, stickat mängder och sytt alla mina kläder som ung. Nu längtar jag efter att dra igång något kreativt. Kanske virka?
5. Som ung var jag mycket mer våghalsig, liftade i Europa, åkte motorcykel och hoppade fallskärm. Idag känns den inre resan mer utmanande. Kan låta som en klyscha men är sann i allra högsta grad för mig.
6. Gillar italiensk film. Bertolucci, bröderna Taviani och Ettore Scola är mina favoritregissörer och favoritfilmen är Vi som älskade varandra så mycket av Scola. Tror ibland att jag kommer att tillbringa mycket tid i Italien. Kanske för att båda döttrarna pratar om olika framtider i det landet.
7. Är rak i min kommunikation. Väjer inte för konflikter och kan ibland uppfattas som tuff. Har svårt för skitsnack och folk som pratar bakom ryggen. Detta har gjort att jag ibland valt bort sammanhang som ändå varit viktiga för mig – just för att det inte varit ärligt och rakt. Vill ha ryggen fri och stå för det jag tycker. Se människor i ögonen, något av det viktigaste som finns.
8. Resandet! Jag och min man har rest väldigt mycket tillsammans med barnen. Luffat runt här och där. Indien är favoritlandet, föll handlöst in i en livslång kärlek första gången vi kom dit.
9. Fikar hellre än äter mat. Ja jag vet, hur politiskt inkorrekt som helst. Lät till och med mina barn välja mellan att fika eller äta mat, när de var små. Läser alltid dessertmenyn först när jag äter på restaurang och älskar att baka – inte matbröd – utan just pajer och annat gott.
10. Nästa år blir jag 55 år, alltså närmare pensionen än inte. Har alltid sagt att åldern inte spelar någon roll. Men efter att ha fyllt 50 har jag insett att livet inte varar för evigt. Mitt liv. Rent konkret insett det, precis som Sissela Kyle sa hos Skavlan i lördags. Det har varit vemodigt och något jag aldrig trott om mig själv att fundera över. Döden är numera med mig varje dag i mina tankar – det gör att jag lever mer här och nu. Den tibetanska livs- och dödsboken är något jag håller i handen och tanken när det känns tufft.
+ 1. Måste lägga till en sak. Jag har inte skrivit något om mitt jobb. Har tre utbildningar i bagaget och just nu jobbar jag med marknadsföring och kommunikation på ett universitet. Drömmer om att skriva en bok och hoppas på att sonen och jag ska komma igång med skrivandet på allvar.

Där kom den. En liten sanningens minut om mig. Hoppas det bjöd på någon överraskning!