Plötsligt

Plötsligt händer det. Jag vet det. Ändå fångas jag varje gång i magin när jag gör min yoga och något förändras. Något som jag arbetat med länge. Jag vaknar tidigt. Lite småsnuvig. Rosslig. Segar mig upp. Har den där lilla motståndsdiskussionen i mig innan jag står där på mattan. Ute lyser solen. Frosten blänker som vore hela granen utanför mitt fönster behängd med glitter. Juveler. Jag gör. Och i de ”squats”, när jag sitter på huk, som jag arbetat med ett halvår och där jag känt det som mina ljumskar ska gå av. Gå av. Bokstavligt. Bildligt. Där har jag stannat. Inte gjort alla varianter, men de första, mest krävande delarna har jag stått ut med. Gråtit ibland. Fasat för dem ibland. Fast det bara är några andetag. Ja jag vet. Men vet också att det står för mer. Alltid. Kroppen, sinnet och själen är ett. Hur mycket vi än vill dela på dem. Och sinnet är överordnat kroppen. Någonstans skapar vi våra mönster i kroppen. Utifrån olika upplevelser, händelser och historia. Ja kroppen har också sin karta. Sin genetik. Sina skador. Men här i min morgon. På min matta. I min högra sida som bråkar med mig ofta – så händer det. Jag glider ner, svanskotan som ett lod, fötterna närmare varandra än någonsin. Och jag sitter med rak rygg. Blickar in i mig själv. Ser den där skadan som har följt mig länge. Ser den helas. Känner det. Släpper motståndet. Fångas inte av smärta eller obehag. Andas vidare. Sitter en mycket längre stund än jag brukar. Och jag vet det. Att det händer. När jag minst anar det. Det är magiskt när det sker. Och min man såg det. Det är inte ofta vi har en betraktare eller någon som ser det som händer. Men han gjorde det. Som ett vittne. Som en bonus för mig som tränar för mig själv. Han om någon vet vad det kostat mig i ansträngning och fokus. Som ett litet mirakel i min kropp. Och hela dagen präglas av det. Hela min inställning. Hela jag. Och jag tänker att det kommer andra till godo också. För jag mår verkligen bättre. I mitt sinne. I min kropp. I min morgon - då hände det. Plötsligt.