Med kroppen, inte mot

Stress kan vara positivt. I små doser. I lägen när man behöver det. För de lägena finns ju. Men idag förundras jag över stressen som äter sig in i människor på ett obehagligt sätt. Och det är klart att jag vet att människor stressar. Men tycker ändå att vi pratar mycket om och att media skriver en hel del om hur man ska hantera stress. Hos mig kan man yoga individuellt. Det ökar stadigt. Det finns många anledningar till varför man inte kan gå i grupp. Men i höst har jag mött en ny typ av yogasökare. De som tränat ofta och hårt. De som måste lära sig att gå ner i varv. Slappna av. Bara vara. Tidigare har jag oftast mött människor med fysiska hinder på mina individuella lektioner. Men nu är det mer i sinnet det sitter. Stressen. Det är sorgligt. Det gör mig ömhjärtad. Att kunna sluta ögonen i savasana utan att känna att man måste ha koll på läget och titta upp, att vila tryggt i att händerna finns på nedre delen av magen och ändå blunda fast man står. För att hitta centrum. Att stå stadigt på fötterna även när ögonen inte tittar.
   Det här med att blunda. Så simpelt egentligen. Men kanske inte. För att sluta ögonen är också att släppa kontrollen. Att istället för att kolla saker utanför, hitta till sitt inre seende. De jag nu träffar är  människor som tränat mycket i sitt liv. Det är också nytt för mig att möta dem här, på min arena, på Stillastund. När stressen äter sig in i sinnet och gör att man inte kan slappna av fast man tränar. Fast man springer flera mil i veckan. Ja då är det andra saker man behöver titta på. I vårt samhälle där ytan spelar så stor roll och där träningen ibland slår över, vore det fint om man fick träna sig på att bara vara. Att andas. Att blunda. Stå och blunda. Sitta och blunda. Ligga och blunda fast man inte ska sova. Dra ner andetaget så det blir djupt, inte brettt. Djupandas via din näsa. Släppa kontrollen en liten stund. Och nej, jag är verkligen inte emot träning. Men när man tror att den är hela receptet för ett inre välmående, när träningen blir något som skall täcka in allt då blir det svårt. Läste om en kille som erbjöd sig att träna istället för andra så de kunde uppdatera sin status på Facebook med killens resultat. Ja det låter som en skröna, killen själv ville bara kolla om det fanns ett sådant intresse och det gjorde det! Han hade inte tänkt träna åt någon, eftersom man inte kan det, tyckte bara att de här uppdateringarna slog över ibland, där man vill visa hur duktig man är fysiskt. Hur mycket man orkar lyfta eller hur länge man tränar eller hur långt vi springer. Det var hans motreaktion för att visa på det sjuka i det hela. Vad är det som händer? Ska vi lägga på oss det också? Att träna hårt. Hela tiden. Och ändå inte fixa att slappna av. Att inte orka blunda. Att inte kunna släppa stresspåslaget någon gång. Det kommer att slita ut systemet i förtid, det är jag säker på, hur stark och hård kropp du än har.  Min önskan till dig är att du är varsam med din kropp. Varsam med ditt sinne. Tillåt dig att vila också. Tillåt dig att inte jämföra dig med andra. Tillåt dig en rörelseglädje men ingen kamp. Inte mot kroppen utan med den. Det är min stilla önskan idag efter att senaste månaderna ha mött ganska många människor som tränat sig stressade.

Är det OK att förändras?

Jag har haft en tung period. Tung för att mitt jobb är kaotiskt stressigt just nu. Eller just nu, det har varit det en tid. Jag har lyssnat på kroppen, vilat hemma när jag haft feber och sökt läkare för mitt rusande hjärta. Men det är också svårt att vara hemma när ens arbetskamrater får göra det man skulle gjort. Jag tänker att jag gör det för andra, då gör andra det för mig. Någon gång. Att det liksom jämnar ut sig. Men det är inte riktigt så att alla delar den tanken, det förstår jag också. Hursomhelst, jag har varit hemma. Men sömnen har lyst med sin frånvaro. Jag gör allt jag kan för att må bra på jobbet. På min fritid. Jag yogar. Mediterar. Äter bra. Försöker lägga mig i vettig tid, även om jag inte somnar. Vet också att när tankarna blir för många, då gör jag övningar för det. Men det finns en gräns. En gräns. För vad jag kan förmå mig till att göra för att hantera stress jag inte råder över. Jag vet inte hur du har det, men stress i min värld är det som orsakar problem. När man inte styr själv. När jag har mycket att göra och det existerar en dialog, då blir jag inte stressad. Jag blir stressad av det utanför mig, som jag inte styr. Ändå brottas jag med skuldkänslor för arbetet, hur oviktigt eller viktigt man än tycker att det är, och jag vet verkligen att det inte gagnar mig. Ändå har jag stått emot. Jag har faktiskt tagit mig själv på allvar. Men det kostar på. För lite nattsömn är priset. Taggigt mellan arbetskamrater. Och nej, jag kan inte fördjupa mig i det, det går inte här. Ändå vill jag nämna det, att vi har ansvar för oss själva i första hand. Men i andra hand även för varandra. Vilket klimat vill vi ha på arbetet? Vad tänker vi om människor som säger - jag orkar inte? Är det OK att byta, från att ha varit den som alltid orkat och fixat till att säga - här är min gräns? Just nu idag, känns det inte så för mig. Och det är svårt. Man jag har en fantastisk familj. De ser mig. Vet vad jag kan. Står där. Och mina yogaelever. Som utan att veta om något av detta, ger mig en fantastisk support. Som osökt kom in på delar i min undervisning igår och hur jag böjer mitt huvud i tacksamhet när alla gått hem. Att den andra sidan finns där också. Just nu har jag lite svårt att se den, därför tänker jag att de där orden vi uttalar till någon annan, de är så viktiga. Säger vi något i affekt, som jag verkligen gjort många gånger själv, får vi också ta ansvar för det. Och att tala till människor. Inte om. Inser att yogan har förändrat mig i grunden Och jag samlar ihop mig. Tankar min frid från ovanför mitt huvud och inser att något måste förändras.