Var är balansen?

Knappt kommit hem från yogakursen rent mentalt. Kantig och stel i hela kroppen. Långt till golvet där jag tidigare lagt ned huvudet. Nåja. Det kommer tillbaka. Reste en kortis till stan där två av barnen bor. Sov hos dottern, fikade, åt gott och pratade i timmar. Man behöver det ibland. Båda två. Tog sedan flyttbilen med min son upp igen på lördag morgon. Vi städade ur ett förråd och han körde ner ett lass grejor igen. Jag föll ihop i soffan på kvällen och där var jag kvar... typ hela söndagen. Som tur i oturen var regnig. Jag bara låg ner och lät min man koka kaffe och ge mig lite service. Och så imorse. Segare än seg men det är bara att göra. Min nya sadhana är så oerhört tuff rent fysiskt för mig men den löser upp allt i mina höfter. Jag kan känna det efter varje gång, trots att jag inte kommer ner i allt. Armbalanserna har trätt in i mitt liv igen och plötsligt vill inte riktigt kroppen. Jaja. Jag undervisar hela maj ut och det är inte utan att jag börjar känna att jag längtar efter lediga kvällar. Jag också. Men än finns det mycket som ska hinnas med. Jag andas djupt men dricker ändå en kopp kaffe till. Det var det där med balansen...

Det söta

Det här med socker. Ja jag äter inte det. Så gott jag kan undviker jag det, men det verkar finnas i alltför mycket av vår mat och jag äter ofta på vår lunchrestaurang på jobbet och där vet man inte vad som kan dölja sig i en sås till exempel. Och nej, jag äter inte mikrad mat längre, så jag har aldrig med mig matlåda eftersom jag tror att näringen går förlorad i det som mikras helt enkelt. Sträcker mig så långt som att koka ägg på lunchen om jag inte köper min lunch.
   Men det söta. För sött är ju en smak bland andra även om vi i vår del av världen har favoriserat den väldigt mycket så finns den ju med som en smak helt naturligt. Och har tänkt på att man inom ayurvedan har en del söta smaker och att honung är en fantastisk medicin faktiskt. Men jag vill inte höja blodsockret och få det att svalla som i fornstora dagar, men jag vill faktiskt inte heller utesluta någon smak. När jag är i Indien slås jag varje gång av hur många smaker det är som ryms i maten, sött, syrligt, lite beskt, lite lite salt men också alla smaker som är nästinitll svåra att beskriva. Man säger att fruktsockret bryts ned i levern, precis som alkohol, och att de nyttigheter som finns i frukt, de finns mångdubbelt mer i grönsaker. Jag köper det resonemanget. MEN. Jag vill faktiskt ha det söta också. Ibland. Som bär. Som lite lite frukt i någon kaka jag gör på mandelmjöl. Inom paleo, där man tar bort mejeriprodukter använder man frukt, så det gäller att hitta sitt eget. Jag har börjat använda agave sirap, och på hyllan sist på affären var den slut, så det är inte bara jag :) Den är naturlig, höjer faktiskt inte blodsockret och är perfekt som sötning i just bakverk. Jag bakar inte alls så mycket som jag gjorde förr när jag hela tiden hade något på gång, men då var vi fem personer + en massa kompisar till barnen. Idag är vi två. Och inte lika benägna att fika "stort" hela tiden.
   Man säger också inom ayurvedan att det söta dämpar pittan, elden, det stundtals hetsiga inom en. Jag har mycket av pitta i min konstitution för att jag är sådan helt enkelt. Jag kan säga att varje gång jag blir trött eller om något irriterar mig så blir jag sugen på sött. Har trott att det är något slags sockermonster som bor i mig, men riktigt så enkelt är det nu inte. Det är helt enkelt pittan som vill svalkas också. Det behövs inte mycket men ger effekt direkt.
   Så i den här snåriga djungeln av vad som är bra för just mig att äta så har jag lättat lite på det här med det söta, jag har agave sirap eller honung i bakverk. Ibland har jag i mango eller banan när jag bakar. Annars är det bär. Ibland mörk choklad som är 70 %-ig eller mer, i den finns också lite sött, det får gå. Jag testar vidare. Vill inte utesluta något. Hur tänker du?

Balansen över och under mittpunkten

Cirkus Cirkör. Själva namnet lovar halsbrytande cirkusnummer. I mina tankar. Som barn avskydde jag cirkus. Har aldrig velat se några djur som gör konster. Eller människor med ovanlig kroppsbyggnad eller längd som ska tittas på. Men det här. Den här cirkusen den är ju något totalt annorlunda. Det är människor som bjuder oss på något vi knappt förstår. Som jag knappt förstår. Har aldrig sett dem live förut. I fredags var vi på Knitting Peace i vår stad. Jag knockades på ett skönt sätt. Av det halsbrytande, till synes omöjliga som man ser utföras. Och den geniala koreografin med garn, trådar och nystan - små och gigantiska - nervpirrande lindans. Allt väl synkroniserat med musiken. En man som sjunger, talar, mumlar, spelar på en fiol. Hårt och sen mjukt. En annan man som går på lina och spelar fiol. Cyklar på lina och spelar fiol. En kvinna som står på händer kanske fem meter upp i luften, på små vingliga "handtag" och där hon vrider sin kropp i en riktning man inte tror är anatomiskt möjlig. Vilken vridning! Det är obeskrivligt på ett plan. Men inom mig landar något. En annan kvinna tråcklar sig in och ut i stora garnmängder eller hur man ska beskriva det. Jag drar i mig alla intryck. Jag köper affischer. Jag köper en bok. Och där i boken, Inuti ett cirkushjärta av Tilde Björfors och Kajsa Lind, hittar jag något jag letat efter länge.

Flera texter som för min del skulle kunna översättas till yogan. Rakt av. Men just nu fastnar min blick vid stycket om balans. Lindans - balans. Hur själva balansen beskrivs som en EKG-remsa. Det vill säga. Ingen är i balans hela tiden. Då blir det  ett rakt streck - och på EKG-språk betyder det döden. Nej balansen går upp och den går ner. Att vara helt i balans hela tiden, det är det ingen som är. Ingen. Tror jag. Och det är vackert att det inte är så. Att vi har den där kurvan av upp och ner. Kanske är det så att jag i min omgivning haft människor som varit besatta av The Secret, boken som fick så många att tänka att de kunde tänka sig rika, friska och lyckliga. I balans. Bara de upprepade det tillräckligt länge. Tänkte sig det. Men det är ju ytan igen. Som vi bedåras av. Pengar på kontot. Nytt hus. Nytt jobb. Javisst lever vi i ett tidevarv av snabba lösningar. Hoppa över utvecklingen av oss själva så att säga. Lagen om attraktion. Det är klart att den äger vissa poänger. För mig handlar det mest om en strävan, ett slags arbete i sig själv som ger en utdelning man inte kan beskriva om man inte varit där. Där inget handlar om det materiella. Det är bara som en dimbank i hjärnan. Ett stråk av förvirring. Klart det underlättar att ha god ekonomi. Men det är inte det jag menar. Jag menar resten. Den personliga utvecklingen. Balansen. Vad kommer den av? Och hur ser den ut? Egentligen? Jag citerar ur boken :

"Bilden av ett EKG dyker upp i mina tankar. En konstant rörelse över och under mittpunkten. Så slår det mig; balans är inte mitt emellan. Det betyder ett lika brett spektra som en EKG-kurva. Inte grått, utan en rörelse mellan svart och mycket vitt. Aktion - vila. Inlevelse - perspektiv. Lek - allvar. Lyckas - misslyckas. En konstant rörelse in och ur... Att vara i balans är att vara glad för att vara ledsen."

Så tacksam över konsten och kreativiteten vi får ta del av. Min själ får näring helt enkelt.Balansen i hela tillvaron är ganska obalanserad ;)

Snabbare än jag kan säga

Snabbare än jag kan säga ordet balans, så är jag ur den. Eller hur jag ska säga. Den här veckan har jag fått kämpa mig igenom. Inte yogat varje morgon, för sena kvällar och trötta morgnar. Vi går lite omlott här hemma och det påverkar mig mer än jag vill. Fortfarande känt mig låg och lite seg men efter sovmorgonen i morse så tände jag mina ljus och min rökelse. Hinner inte långt i min yoga innan tårarna faller som ett höstregn och kroppen känns svag och mjuk. Jag lägger mig ner i savasana, orkar inte yoga just nu. Låter det bara rinna ut. Och tänker på hur många gånger det varit så i min yoga. Förut tyckte jag att det var jobbigt, sedan lite tröttsamt. Med alla dessa tårar som velat ut. Nu tänker jag mer att det är så skönt att det faktiskt kommer ut, vad det än är som gör det. Vad som än får mig att känna det jag gör, så släpper jag ju ut det. Ibland vet jag att det är rörelserna i sig men ibland är det annat. Som får mig att gråta. Kanske en kombination just nu. Fortfarande gråtmild sätter jag mig på verandan och suckar. Min älskling packar matsäck och vi tar en av kanoterna, kanadensaren och kör några mil innan vi lägger i den. Vi paddlar några timmar. Det är vi och en mängd gamla träd i vattnet. Fridfullt. Hela vattenytan full av skräddare. Vi paddlar förbi ett kantarellställe som lyster gult men där det är för brant att ta sig i land. En hel flock med trollsländor med turkosa kroppar, så underbara. Stannar på ett av alla dessa fina små ställen som finns överallt i vårt land och som är iordninggjort för de som vandrar eller paddlar. Äter matsäck. Dricker kaffe. Har med blåbär och vispgrädde för lite extra energi. Det är trötta muskler men sköna kroppar som landar vid bryggan där den första bilen står. Vi badar. Dricker lite kaffe till. Det är bara vi på badplatsen. Det är sensommar men inte höst. En lite mer mättad luft.  Min dag blir helt annorlunda än den startar. Det behövs inte så mycket. Egentligen. En enorm häger lyfter sina vingar och det susar i luften. Och snabbare än jag kan säga obalans så känns den på väg bort.

Balanserat

Sista helgen innan jobbet drar igång. Vi har grejat. Men ändå badat. Målat staket. Men ändå slöat. Ibland blir mixen sådär optimal. Och jag vet ju - imorgon börjar jag jobba men har ingen ångest. Ingen söndagskänsla som trycker i bröstkorgen, ingen åherregudnuärsemesternslut-känsla som lägger sig som ett våtvarmt omslag. Nej jag är lugn. Och bara är. Hela eftermiddagen har vi tillbringat med goda vänner vi känt sedan alla våra barn var små. Så enkelt att ses fast det var länge sen. Vi tar bara upp tråden där den var sist. Och jag sitter här framåt kvällningen och tänker - det är alltså så här det känns när man vilat klart? Att man är redo för det andra igen. Det var länge sen. Men det känns bra. Lite balanserat så där som jag önskar att det ska vara. Som helgen varit. Jag tror det svåraste kommer att bli att komma i säng för att jag ska upp i tid för yogan. Men det är veckans utmaning, innan rutinerna sätter sig. Hur har du det efter din ledighet? Har du landat? Eller är du fortsatt ledig? Vilket det än är, önskar jag dig en skön vecka och att vi alla ska hitta den där balansen vi mår så bra av.

Matmyter

Då och då med olika intervaller nås vi av dem. Matmyterna. Jag vet inte. Men tänker att det skulle kunna vara så. Åsikter som förvrängs till sanningar som ska omfatta alla. Resultat som blir skeva. För att någon tjänar på det. Som myter. Den som var med kommer säkert ihåg när fettpaniken spred sig. Fettpaniken som var början till den våldsamma övervikten som spred sig. Som en epidemi. När man ersatte fett med konstgjorda sötningsmedel eller socker helt enkelt. Och kropparna jäste upp med enorma konsekvenser. När vår familj semestrade i USA 1998 och det stod 99 % fettfri på en mängd varor så kändes det som en rest av den tiden. Men snart dök en ny panik upp. Sockerpaniken. Socker som har jämställts med heroin i beroendeframkallande grad. Och undersökningarna går isär och på olika håll. Ju mer man läser ju mer konfunderad kan man bli. Men det kanske är så för en del människor? Inte alla? Och nu det senaste. För mycket kött ger cancer. Jaha. Ska vi alltid skrämmas till att bli "hälsosamma". För blir vi det? Av all skrämselpropagande? Och vem står bakom vilken undersökning? Är inte det ett ganska viktigt inslag idag? Vem som betalar stora konferenser eller till och med forskning? Ligger hemma och ser på ett tv-program om ett naturfolk i hjärtat av Afrika. Deras föda består till 60 % av kött. SEXTIO PROCENT. De är friska. Hälsosamma. Lever länge. Hmmm. Är det ingen som berättat för dem att de äter för mycket kött? Att de kan få cancer! Nä, jag raljerar förstås. För som vanligt tror jag att vi blandar ihop päron och äpplen. Man kan använda en rotfrukt som potatis helt fel. Man kan fritera den och göra chips eller pommes frites av den. Det är hårdsmält och svårt för tarmen att hantera. Man kan behandla djur på ett avskyvärt och inhumant sätt från födsel till slakt. Man kan känna sig överlägset duktig för att man lever på frukt och grönt. Endast. Man kan se ner på köttätare/veganer/vegetarianer. Välj själv efter hur du ser på det hela. Jag blir less när jag tänker att vi ska stå emot varandra. Jag blir less när jag säger att jag gillar kött och får ett höjt ögonbryn till svar. Som om jag vore dum i huvudet. Jag blir lika less när jag berättar att jag inte gillar fisk. Men det är tydligen mer politiskt korrekt att äta fiskar som nästan är utdöda, när havet töms på sina fiskar. När gravida inte ska äta insjöfisk för det är inte hälsosamt. Hmm, är det hälsosamt för resten av oss då? Jag blir trött när jag berättar att de perioder i mitt liv som jag levt på vegetarisk kost inte har mått bra och inte blir trodd. Första gången var 1985 och jag kan säga att jag var peppad till tusen. Men det säger ju i vanlig ordning inget mer än om hur jag har upplevt det. Hur JAG har mått. Tänk om det helt enkelt är så att vi mår bra på olika sorters föda? Tänk om vi helt enkelt har en egen karta över vår kropp där vi kan navigera på olika sätt när det gäller kosten. Nej jag säger inte att alla ska äta kött. Och kött förresten, vad är det? Det kan ju vara allt från vitt till rött. Från vidrig djurhållning till ekologiskt gräsätande får som slaktats på ett bra sätt. Eller vilt kött, som aldrig varit i närheten av en otäck transport eller antibiotika. Och förvirringen kring LCHF. Som betyder att vi byter ut våra kolhydrater mot fett. Inte att mängden kött ska vara enorm. När jag växte upp var jag var en väldigt smal flicka. Jag ogillade bröd, åt helst smör och ost men ville inte ha brödet. Nu säger någon av er säkert - men bröd som är så himla gott, men så var det och så ÄR det för mig. Jag är inte glutenintolerant. Men jag tycker ofta att bröd är försumbart. Inte min grej helt enkelt. Jag fick dricka grädde för att gå upp i vikt (så gjorde man på 60-talet) men jag gick inte upp ett gram. För jag tror nämligen att jag är en mer LCHF-typ av person. Som mår bäst på att äta fett. Grönsaker. Har alltid älskat de gröna sakerna. Inte röda. Och lite protein. I form av kött. Schysst kött. Protein i form av baljväxter fungerar inte klockrent för mig. Jag sväller alltid i magen. Även när jag ätit det i flera månader. Så det handlar inte om att "vänja" sig. Har en son som är allergisk mot baljväxter så kanske finns det en även hos mig en intolerans helt enkelt? Ibland kan jag äta det även om jag ser gravid ut, men inte ha det som proteinkälla enbart. Har man någon dominans i pitta så gillar man också sött. Sött som balanserar hetta och eld inuti. Enligt ayurvedan. Enligt dr Vijay som jag behandlades av i Indien i somras så fungerar det så. Men man behöver inte äta vitt socker för det. Kanske lite honung på en fet yoghurt med nötter på? Som en bra frukost till exempel ser ut för mig. Vad jag försöker förmedla är sans och balans. Jag ogillar helt enkelt "den enda vägens" synsätt. Vare sig det handlar om att bannlysa fett, socker eller kött. Enligt min goda vän som är TCM-läkare sedan 20 år så handlar det även om värmekällan man lagar sin mat på. Han går till och med så långt att han säger att det är nummer ett, sekundärt är vad du lagar... Jag förmedlar hans ord som är att laga mat på öppen eld är det optimala, sedan kommer gas och sist elektrisk spis. Att använda sig av mikrovågsugn är rent förkastligt för maten förlorar sin näring. Jag säger inte att det ÄR så. Säger bara hans synsätt. Och inom TCM (traditional chinese medicine) så är rå mat inget att rekommendera någonsin. Den förstör långsamt din agni, din livsenergi. Tja. Återigen olika syn. Det som helt har fångat mitt hjärta är ayurvedan. Eftersom den utgår från individen. Hur just du fungerar. På alla plan. Var du är dominant och var du har dina obalanser. För obalanser, det har vi :) Fler eller färre. Den som är vegan och mår toppen på det, grattis. Den som äter främst fisk och skaldjur och mår bäst på det, grattis. Den som gillar kött och mår bäst på det, grattis. Men låt oss inte göra vår sanning till allas sanning. Låt oss inte dras med i matmyterna. Själv tänker jag nu göra om min kost lite igen eftersom LCHF-förespråkarna pratar om inflammationer som kommer med kolhydraterna. De pratar om inflammationer i tarmen främst. Som man blir kvitt. Min man hörde en äldre läkare prata om inflammationer och cancer i prostatan, som han hade forskat på. När patienterna övergick till LCHF så bromsades cancern. Den försvann inte men slutade växa... Men tänk om de handlar om inflammationer på fler ställen i kroppen? Tänk om det handlar om inflammationer även i luftvägarna? Som jag haft oräkneliga i mitt liv. Oavsett vad jag ätit. Men då har jag aldrig uteslutit kolhydraterna. Inte gjort det konsekvent. Ja. Jag kanske helt är ute och cyklar. Vi får se. När den här luftvägsinfektionen har lämnat mig då ska jag förändra min kost. Under tiden önskar jag oss alla sans och balans i vårt synsätt över vad som är bra för oss själva. OCH andra. Matmyter...