onsdag 20 februari 2019

Sjuk och skamsen

Jag ligger i influensa. En märklig sort med överdriven huvudvärk och ont i precis hela kroppen. Ont i alla skelettdelar, bäckenet och bröstkorgen värker och jag har mått konstant illa. Febrig i måndags och sängliggande, precis som några till i familjen. MEN. Jag skulle få besök av en kär yogavän som bor i Holland och som skulle komma hit några dagar med sin son. Det funkar ju självklart inte att ha gäster när man inte är frisk men jag får så dåligt samvete. Är jag verkligen så dålig? Jag kanske är pigg när de kommer? Eller det som jag oftast tänker; tänk om de tror att jag ljuger, hittar på? Jag vet verkligen inte var de här tankarna kommer ifrån, jag vill ju träffa dem men det funkar inte nu.
   Men att vara sjuk är förknippat med någon slags skam för mig. Min pappa var sjukpensionär och sjuk i alla möjliga sjukdomar under många år innan han dog. Och att han hade blödande magsår och sedan en liten hjärnblödning var ju inte direkt något som inte var påtagligt. Men ändå. Den där känslan av att vi inte var friska hemma, den har påverkat mig mycket. Som en defekt, som att vi inte var som andra familjer. Jag har oftast inte berättat när jag varit sjuk eller mått dåligt. Jag har inte velat dela det. Det har känts som en svaghet och något jag känt både skuld och skam inför. Oftast när någon frågat hur jag mått har jag svarat sparsamt och sedan vänt fokus till den andra. Därför valde jag tvärtom nu, när jag hade den här cancerutredningen i januari. Jag bestämde mig för att vara helt öppen från början. Om det skulle vara något. Det var också därför jag började blogga mer regelbundet igen omutifallatt jag hade något elakartat skulle min kanal vara öppen och igång.
   Om jag lyfter blicken lite och tänker på hur det ser ut runt omkring så är det nog så att frisk och välmående toppar vad alla vill vara. Även om vi sällan är det 100 % så är det just det vi vill visa, eller har jag fel? Och jag är definitivt inget undantag. Tänker också på ohälsotalen, hur många det är som faktiskt inte mår bra i vårt samhälle, vare sig det är fysiskt eller själsligt, ja då kanske vi ska visa oss lite mer för varandra? Bara lite. Jag tycker ju inte att någon är sämre som inte mår bra, varför ska jag bära runt på en känsla av att andra tänker det om mig? Som sagt vet inte vad de här tankarna har grundats i men kanske i skolan när man skulle redovisa vad man hade gjort efter varje lov? Vi som aldrig reste någonstans för att pappa var sjuk och pengarna inte fanns? Som jag hittat på i alla uppsatser man skulle skriva efter sommarlovet... Uppgifter som lämnades i välmening födde en stor vånda i mig. Kanske bottnade det bara i att jag inte ville vara annorlunda.

Och nu ligger jag här och har vinterns influensa och liksom "skäms" för att jag blev sjuk så olägligt. Hur knasigt är inte det? Och ändå är det så jag känner.

fredag 15 februari 2019

Som jag ser det

Jag ser så kallade hälsoprofiler hålla upp hela nävar med kosttillskott som de tar varje dag. Smaka på den - varje dag. Det är något som är galet när man behöver tillföra så mycket utöver det man äter. Kanske är man övertygad om att man äter helt rätt. Kanske gör man det. Kanske lider man av någon sjukdom eller biverkan av något som gör näringsupptaget sämre. Men jag tror ju på att våga ifrågasätta just det man själv gör. Gör jag det som är rätt för mig? Äter jag optimalt för min egen hälsa? Kroppen slutar också producera det som den ska men som man hela tiden tillför i form av just - kosttillskott. Så jag är ju en som testar. Jag har tagit bort mina kosttillskott. D-vitamin är det enda jag äter och ja, jag mår bra. Jag äter också det optimala, den artegena födan för människor som är animaliskt protein och bra fett. Inget som skapar inflammationer i kroppen. (Och ja, jag fuskar ibland. Medvetet. Jag väljer det jag vill äta, närsomhelst och varsomhelst, ingen tvingar mig ju till något. Jag vill bara må mitt bästa) Vad har då hänt sedan vi för snart ett år sedan började överge gamla paradigmer här hemma?
  • Jag har tappat 15 kg i vikt! Femton. Jag som inte ens ansett mig som överviktig. Men kroppen har slimmat till sig helt enkelt. Helt otippat men det visar också att den är hel. Jag har samma kropp jag hade i gymnasiet utan att ha bantat en enda dag.
  • Torra fläckar på kroppen och torra fötter är borta.
  • Bättre kvalitet på hår och naglar.
  • Jag sover bättre. Tyngre och enklare. 
  • Mitt humör är oftast på topp. Förutom när jag haft mina dippar här i januari av cancerutredning och barnens svårigheter. Men jag återhämtar mig mycket snabbare. Högst en dag är jag låg.
  • Jag är fridfullare.
  • Jag har inga humörsvängningar aka blodsockersvängningar eftersom det håller sig stabilt. 
  • Jag äter färre mål och håller mig mätt längre. Kan gå en hel dag utan mat utan att bryta ihop.
  • Maten är ingen issue, jag funderar aldrig på recept, vad som ska lagas och handlas. Det går snabbt att handla och jag äter utan större variation. S K Ö N T.  
  • Inget sötsug what so ever när jag inte äter kolhydrater. 
  • Magen platt, aldrig svullen eller besvärlig. (Du vet väl att man inte fiser när man inte äter kolhydrater)
  • Mycket bättre ekonomi utan att köpa det jag inte mår bra av eller behöver.
  • Kastar aldrig någon mat. Har egentligen aldrig gjort det.

Jag tror på kretslopp. Jag tror på att äta säsongsbundet, man måste inte äta allt året runt. Jag tror på att äta det man ätit sedan långt tillbaka och när välfärdssjukdomar som cancer, diabetes och metabola syndrom knappt existerade. Jag tror på hälsa mer än politiska beslut när det gäller maten. Äter inget som inte är lagat. Dricker inte min mat eftersom alla enzymer som ska frigöras gör det när du tuggar. Hela den här smoothiehypen är inget som har med hälsa att göra. Som jag ser det. Men jag håller med. Det SER gott och näringsriktigt ut. Även om det inte är det...

Nej jag tror inte på att man räddar klimatet för att man äter grödor producerade som monokulturer i långtbortistan som ska fraktas hit. Monokulturer som utarmar jorden, dödar alla smådjur och insekter och som måste konstgödslas. (Man kan inte äta utan att något dödas helt enkelt) Nej jag tror inte på hittepåmat. Som någon kokat ihop av olika kolhydrater och som har noll näringsvärde, jag säger bara follow the money. Nej jag tror inte på långa transporter - jag äter vilt och naturbeteskött från lokala bönder precis som ägg. Det enda jag köper som är importerat är kokosfett och kaffe. Det är mitt sätt att se på en hållbar livsstil. 

Alla väljer sin väg - det här är min.

onsdag 13 februari 2019

Nrtta Sadhana



I min yoga finns två delar; Shadowyoga och Nrtta Sadhana. Den första delen förutsätts för att kunna genomföra den andra, som är Shivas dans. Utvecklad av min lärare Shandor Remete utifrån många års efterforskande i gamla tempel och texter. Likväl som möten med hela män. Och den är så underbar när man genomför den på det sätt som Andy Matinog, Shadowyogalärare från New York City gör. Jag kan riktigt se honom flytta energin, kan du? Något som tar många år att lära sig, om man någonsin når dit. Jag har varit där några gånger och tro mig, i det tillståndet kan man plötsligt utföra yogan helt utan ansträngning. Då är allt möjligt. Men som sagt, det tar år att ta sig dit. Men vem har bråttom? Det går helt enkelt inte att forcera, hur många gånger du än ställer dig på huvudet.

Att kultivera sin inre energi är på en totalt annan nivå. Och yogan är så smart, den har inbyggda hinder, så att du inte kan ta dig vidare innan ditt system är redo. När blockeringarna har släppt, vare sig de är fysiska eller mentala eller båda delarna.

måndag 11 februari 2019

Varje dag

När livet utmanar mig, när jag ställs inför knepiga situationer eller jobbiga känslomässiga delar så har jag min yoga att luta mig mot. Den som stärker det inre, den som gör mig medveten om att jag är oförstörbar inuti. Som vi alla är. Och det är ingen lögn, jag känner det verkligen inuti. Som en ljuspelare rakt igenom hela mig. Det finns inget hokus pokus i detta, ingen hemlig ingrediens mer än att göra. Helt enkelt göra. Hur många gånger tänker vi inte att vi ska göra något och sedan inte gör det man det känns nästan ändå som vi gjort det för att vi tänkt det? Det finns ingen genväg i detta. Och jag ska vara ärlig, jag tror inte att någons kriya, practice eller vad det är du kallar din andliga väg är bättre än någon annan. Alla former har sina för- och nackdelar. Hemligheten ligger i att göra. ATT GÖRA. Och att man håller sig till sin stil.
   Den här pyttipannan som florerar idag, där man ska göra lite kundalini, lite ashtanga, lite yin osv osv den är förödande i det långa loppet. Det är min övertygelse. Nej det är inte fel att testa andra former, men det är just det - testa. Inte hoppa mellan olika delar. Varför? Därför att varje yogaform har sitt eget mindset. Ja jag har skrivit om det tidigare och det blir övertydligt för mig när jag träffar människor som utövat yoga i kanske 10-15 år med ett leende säger att de hoppar mellan olika stilar. Att liksom hitta russinen i kakan hela tiden. S L I P P A ta brödet, det dagliga stundtals gråa utövandet av samma form. Händer det något med dem? Utvecklas de som människor. Nästan inte alls. De mår bra i stunden men att möta sig själv är ett dagligt slit. En väg som inte många egentligen väljer sådär självklart. Inte jag heller. Men idag kan jag inte vara utan det. Den håller mig på banan. Människor som måste bli ledda varje vecka i sin yoga år ut och år in, de har inte vågat lita till sig själva. Det optimala är att hitta sin lärare, gå kurser för att lära sig det man behöver utöva i sin ensamhet, med sig själv. Träffa sin lärare varje år så att man håller sig på banan och inte låter egot styra och ställa. Ingen kommer undan egots lockelser, om du så har tusen mappar med sadhanas du kan göra. Din andliga lärare är en stor pusselbit på din väg. Facklan som lyser upp och som gör att du hittar rätt inåt. Att du förstår vad som är din inre egen lärare och vad som inte är det. Jag tror aldrig någonsin att någon bok, dvd, streamad yoga"tjänst" eller kompendier med kriyor kan ersätta en människa. Aldrig någonsin.
  
Ska du våga hitta rätt inåt måste du också se utanför dig själv och hitta rätt vägvisare som vågar visa dig det tuffa också. För 3,5 år sedan var min lärare stenhård mot mig på en kurs, varje yogatillfälle var han där med korrigeringar och många ord. Jag fattade inte. Jag stängde ned. Det har tagit mig flera år att faktiskt förstå vad det var han gav mig. Hundra pusselbitar till att förstå mig själv. Tårar som tvättade bort idéer om vem jag är och hitta rätt. Hans enorma kunskap men också värme och kärlek har fått mig att se hur mycket jag har och vad som egentligen är viktigt i mitt liv. Och med sista tidens turbulens i min kropp och i mina näras emotionella svårigheter har visat mig än en gång hur storartad den här yogan är. Och han finns där, bara ett email bort när jag brottas med saker i livet. Jag kan inte annat än böja mitt huvud i tacksamhet till honom men också till mig själv som faktiskt gör. Varje dag.

fredag 8 februari 2019

Släptrött

Precis när vi ska lägga oss försvinner elen. På vissa ställen i huset. Det regnar. Snön faller med stora sjok och dunsar från taket. På morgonen kommer elektrikern, när vi precis har vaknat i ett svalt hus. Tur för oss att det inte var minusgrader när pelletskaminen var utslagen. Nå. Något är fel med kopplingen till vår vattenrening. Som slagit ut andra delar. Och vi får koppla ur det vi tror är fel. Vilket gör att vattnet som kommer ur kranen skummar kraftigt och mitt te blir helt salt! Vi har en stor apparat inomhus som avkalkar vårt vatten med salt. Den måste ha gått i baklås på något sätt. Men vi spolar och spolar och så är vattnet inte salt längre.
   Allt får mig att tänka på hur bra vi ändå har det men att vi lever sårbart i vårt samhälle idag. Vi har gasspis och vi har vedspis och en annan kamin - ändå väldigt fiffigt om elavbrottet hade blivit längre. Men jag är trött. Jag är intill döden trött. Det är som allt som jag funderat över senaste tiden, inklusive min cancerutredning har dränerat mig på energi. Jag har svårt att ens ta mig upp. Det är så mycket jag funderar och tänker på som jag inte kan skriva här, eftersom det inte handlar om mig personligen, men jag är så otroligt påverkad ändå. Och det är bara att följa med. Bara andas. Och låta allt ske som sker. Putsar av mitt gamla mantra från när jag var ung;

Allt är som det ska precis nu. Allt ordnar sig.

onsdag 6 februari 2019

Glädjen

Idag kom två trevliga brev från sjukvården. Det ena innehöll resultatet från provsvaren, jag är frisk, allt ser helt normalt ut. Det andra ett fint brev från gynekologen som vill träffa mig inom tre månader för att göra en uppföljning. Jag är tacksam. Jag bugar mig inför kroppen och att min känsla hela tiden har stämt. Inte för att vara dryg men från första gången de sa att jag skulle utredas har jag känt djupt inom mig att jag är hel. Jag är tacksam så länge jag får vara det och skickar många böner idag. Tänker också på alla som faktisk får ett annat besked just idag. Ni finns också i mina böner.
    Jag har dansat och kört bilar med min sonson idag. Druckit kaffe och ätit semla med min son och man. Jag sneglar lite lätt på champagneflaskan och känner att nu är det nog läge att knäcka den!

Ohm Namaha Shivayama

måndag 4 februari 2019

Tungt huvud och djupa suckar

Just nu känns det som det är lite turbulent omkring mig och i mig. Tankarna på andra upptar min tid. I lördags kväll precis när vi hade lagt oss ringde mellanbarnet. Hon hade varit på bio och suttit bredvid en person som åt jordnötter. Hon tål inte jordnötter men har aldrig besvärats när någon annan har gjort det. Men nu kände hon att det stack i tungan, ansiktet kändes svällt och hon blev lite konfunderad. Ringde 1177 men de hade en halvtimmes väntetid så hon ringde oss. Vi sa att hon genast skulle ta sig till akuten där de la in henne med mediciner. Ni vet hjärtat i halsgropen och samtidigt är man lugn och sansad. Efter några timmar fick hon gå hem men vi ville ha henne här så mannen åkte in och hämtade henne. Vi åt glass när hon kom och så sov hon och jag i dubbelsängen. Kanske är jag en fjantig morsa men vi höll på att förlora henne när hon var 8 år och fick en anafylaktisk chock och en fördröjd allergisk reaktion. Så. Nej. Det är inte överdrivet med oro när man varit med om den typen av händelser.
   Så nätterna i helgen var inte de bästa. Jag vaknar med tungt huvud och djupa suckar. Min älskling ger mig kaffe på sängen och nypressad juice. Av mandariner. Så otroligt gott. Har aldrig testat det förut tror jag. Och alla mår bra och inget har hänt. Men det är just det där andra som stökar i mig. Jag känner mig kraftlös för första gången på jättelänge och idag är det nymåne och den här nymånen handlar om intro-retrospektion. Gör jag det jag vill i mitt liv? Gör jag det som är RÄTT för JUST MIG? Och det känner jag att jag gör. Frågan är bara hur det är för mina nära och kära?  

Och som vanligt påminner jag mig om att jag bara kan leva mitt eget liv, ingen annans...

fredag 1 februari 2019

Mjukt liv

Och plötsligt är den sådär självklar igen, min yoga. Jag är mjukare och jag bara gör. Bara gör. Tänker inte. Bara gör. Och det gör gott i själen. Gör gott i kroppen. Alla gånger jag tvivlar ska jag komma ihåg de här gångerna när yogans inre väsen uppenbarar sig för mig. Jag ska komma ihåg det när jag stilla funderar på vad det är jag sysslar med egentligen.
   Det är fortfarande inte riktigt ljust när jag blåser ut mina ljus och släcker min rökelse. Jag tassar runt och småsjunger. En gammal vän kommer och gör i ordning delar på vårt tak så att sotaren kan sota utan risk för att trilla. Snön ligger tät och fluffig. Kaminen dånar. Jag kokar kaffe och vi pratar en lång stund, vår gamla kompis och jag. Om barnen. Om barnbarnen. Och vi konstaterar ganska glatt att vi nog curlar ända in i kaklet. Trots allt. Men jag känner också att den där oron, den som jag tampats med sedan jag fick barn, den börjar slumra in lite lätt. Och kanske är det just det som gör mig mjukare också, vem vet? Och idag är en fin dag. En stilla morgon som flyter ut i en vacker fredag.

Livet är ändå ganska mjukt just nu. Kanske för att januari är slut.