Efter helveteshelgen

Jag har haft en helveteshelg. Vad mitt Instagramkonto än säger :) Nä jag skojar lite. Men jag har varit i min absolut svartaste svacka någonsin. Jag har gråtit fyra timmar per natt för att jag har så sjukt ont i min höft och min kropp, ja överallt. Har aldrig varit med om något liknande. Inatt tog jag beslutet att sluta med allt som heter yoga. För jag får mycket ondare när jag yogar. Även om det efteråt blir bättre. Det var som jag nådde en gräns rent mentalt, sjäsligt. Ställde mig själv tusen och en frågor över varför jag gör detta och hur länge ska det hålla på innan det vänder. Och det är ju som att fråga hur långt ett snöre är. Ingen kan svara. Bara att härda ut. Jag tappade lite tron igår natt. För övrigt har vi haft en jättefin helg med våra barn och barnbarn och jag fattar inte att kontrasterna kan bli så stora i mitt liv. Från svaraste svart till ljusaste ljus kärlek.
   Nå. Imorse passerade jag min yogaplats med en fnysning. Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till för jag stod där igen. I nattlinnet. Som om inget annat hade hänt inombords. Och jag gjorde. Och jag vet. Jag har valt. Och när jag i sinnet är motsträvig, väljer ändå kroppen. Men det är ingen dans på rosor när det pågår. Vad det nu än är som sker.
   Och sedan blev det en snabb tur till IKEA med ena dottern, som var ledig på förmiddagen. Visste du att de har frukostbuffé där? Nå. Det har de och det smakade perfekt. Och när jag kommer hem med några impulsköpta turkosa glas och tillbringare sätter jag mig på trappen. I SOLEN. Och den värmer. En koltrast visar sig och snön smälter så jag hör det. Och jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag är precis där jag ska vara och det som gör ont kommer att försvinna.

Patience and persistance is the name of the game. Helt enkelt.

Motstånd. Vemod. Trötthet.

Huvudvärk. Tandvärk i tanden som har spruckit och som ska lagas nästa vecka. Vemod. Motstånd. Jag har en tröttsam diskussion med mig själv innan yogan. Men jag gör. Och ja, jag är rörligare och mjukare det är helt klart. Men med akupunkturen har en hel del känslor frigjorts, kan inte se det på något annat sätt. Det är ilska, ledsenhet och vemod. Jag började tänka på min förra mobbande chef helt plötsligt när jag var på behandling senast. Och på något sätt hör det ihop, att jag blir mjukare och flexiblare till att jag släpper på det som gömt sig där. Det är min egensnickrade teori, men jag tror verkligen det är så. Det blir nästan övertydligt.
   Vi sover ryckigt men länge. Dricker kaffe i solen i trädgården och jag tänker på att den som skulle betrakta mig skulle tänka: - va bra hon har det. Och ja, det har jag ju. På ett plan. På ett annat kämpar jag som de flesta andra med stundtals överväldigande känslor och tillkortakommanden. Saker jag känner att jag skulle/borde/kan och som jag ändå låter bli. Jag orkar inte. Tröttheten är som en tung hjälm över mig.
   Vi hade bestämt att vi idag på vår lediga dag skulle måla det som är kvar på baksidan av huset vi bor i. Men jag orkar inte. Jag tänker på våra barn där jag alltid peppar för att de ska vila, ta det lugnt och göra det som de orkar med. Men som vanligt gäller andra saker för mig, för oss. Vi ska alltid orka. Allting. Men jag gör ju inte det. Jag vill bara ligga och tjuta för mig själv idag. Jag ser på Skam och kan känna igen mig i alla tonårssvängningar. Och önskar att jag var stabil och lugn, som en klippa.

Jag lägger mig och vilar, kryper ihop och vill att allt vemod bara ska lämna mig. Här och nu. Och ja, snart är det midsommar. Sedan kommer en annan tid, vår och försommar är alltid tuffa för mig. Oavsett hur resten av livet ser ut. Den här kapha-säsongen är snart slut när försommaren är över. Och det ska bli skönt. När pitta och sommar träder in ordentligt. Sen blir det bara bättre. Hur känner du?

Släptrött

Så vänder det igen. Och jag kravlar längs den ändlösa uppförsbacken. I vad jag än gör. Jag förmår inte skriva. Jag vandrar i cirklar innan jag gör min yoga. Jag vill absolut inte träna hårt fysiskt. Försöker hela tiden hitta undanflykter. Men jag gör. Jag gör. Punkt. Och det spelar just nu ingen roll att jag vet att det vänder, för när motståndet ska tuggas igenom bit för bit så blir det inte mycket energi kvar. Till resten av livet. Jag gör min yoga. Det är alltid nummer ett, kommer alltid att vara. Men sen. Jag bokar fler tider med min pt, bara för att inte komma undan. Visst känner jag styrkan i ryggen redan och axlarna och rotator cuffarna har hittats. Men ändå. Gäsp. Gäsp. Gäsp. Och ute faller snön igen, som i Mumindalen. Ja det är vackert. Ja, jag måste skotta. Det är som det är. Idag känner jag mig tung och släptrött, som en av ungarna sa när hon var liten.  Men jag sover, inget att säga där. Som i en bottenlös brunn. Djupare än djupt. Och ändå skaver det i mig. Kan det redan vara vårkliet som satt igång? Trots snöfallet?
   Det märkliga är att när jag känner mig så här tung och omotiverad så planerar jag in massor att göra, som en slags kompensation. Vet inte vad som är bäst. Kanske är det bästa att bara vara. Sitta och stirra? Nä. Jag hör ju själv hur det låter. Jag behöver energi. Trots många minuter i padmasana så fattas det mig något.  Eller kanske just på grund av att jag sitter så länge. Nå. Jag traskar vidare.

Känner du av vårtröttheten? Eller är du pigg av nysnön?

Avspännande

En av mina yogaelever använde ordet avspännande om sin yoga. Över hur hon mår efter sina egna pass men framför allt efter lektionerna. Sedan hejdade hon sig och sa - finns ens det ordet? Och jag tyckte så mycket om det, för det säger så mycket egentligen om vad som pågår. Avspännande. Släppa alla spänningar. Släppa det spända. Var det än sitter. Släppa det spännande. Man kan leka lite hursomhelst med det ordet. Och just idag känns det bra att tänka på. Det är grått och isigt och det är bara att ta emot, efter dessa fantastiska soldagar vi haft. Det är också skönt att vila i det grå. Jag är riktigt trött trots att jag verkligen ansträngt mig för att lägga mig tidigare. Tror det är vad som kommer efter den fantastiska skrivarhelgen då jag kände att allt är möjligt.
   Igår hade jag en dag av att inte tänka så snällt om mig själv, vem tror jag att jag är? Vaddå skriva en bok till? Ni vet den där rösten som kan bli stark och där jag känner mig fysiskt nedtryckt. Det var länge sedan den gjorde ett besök och jag tänker inte låta den stanna, men det är intressant över när den dyker upp. När rösten plötsligt blir stark och försöker få mig själv mindre. Det är klart att jag kan göra det jag vill, samtidigt låter det som en klyscha från ett företag som vill sälja något. Men jag tror ju det gäller oss alla. Även för mig. Även om tvivlet sticker upp sitt ansikte och gapar i örat. På något vis hänger det tätt ihop för mig, jag får en idé, jag tänker wow - så här kan jag ju göra/yoga/skriva/tänka/rita eller vad som helst. När tvivlet dånar in då blir kroppen stelare. Är inte det spännande? Kanske är det bara så för mig, men jag kan iaktta mig själv och mina reaktioner mycket enklare idag. Det är som olika avgränsade system där det ena påverkar det andra. Hoppas ni vet vad jag pratar om? Då kan jag yoga för att avspänna mig och närma mig mina drömmar igen. Kanske som start i uppförsbacke men sen får jag rulla neråt igen. Tänker jag. När jag avspänner mig i baddha konasana.

Bilden är som vanligt tagen av min egen fotograf Dan Lindberg

Göra det själv

Det är ju inte så att det automatiskt flyter in ny energi när det är motigt. Man måste göra det själv. Jag har hamnat i en låg-energi-svacka, det beror på sena nätter här sista veckan, socker i form av en stor chokladkartong på mitt rum när jag kom tillbaka från ledigheten och att jag allmänt avskyr den här månaden. Faktiskt. För mig är januari en av de svåra månaderna. Jag har aldrig riktigt förstått varför tidigare, men enligt ayurvedan så hittar jag riktlinjer, vi är i slutet på vata och snart blir det pittasäsong. Mer eld och mer energi och det behövs. Jag vet också att utan en plan så flyter jag utan stadga. Igår bestämde jag mig för att städa under min "lediga" fredag. I vårt hus. Städa bort julen och skura. Jag bestämde mig också för att städa min yogastudio och skura. Överallt. Sagt och gjort. Det har jag gjort idag under ett antal timmar och jag är mer än nöjd just nu. Trött men ändå tillfreds med att ha gjort det jag föresatt mig. Jag har också gått en långpromenad. Utan att ta till stora ord så vet jag att jag behöver frisk luft och röra på mig utomhus. Jag har i 3 veckors tid gått en timme om dagen ungefär, utom på julafton och det har gjort mig gott. Mjukat upp min höft och fått mig att gå rakt och medvetet. Vet inte om jag slarvat tidigare men nu gör jag det inte.
   Och med nytt år kommer automatiskt lite tankar på framtiden för mig. Lite mer än den som ligger just framför mig. Och jag har bestämt mig för några saker utan att det är för stort eller överväldigande. Jag behöver lite struktur och stadga för mig själv. Så förutom min yoga och meditation är det här jag tänker göra:

• Jag ska vara utomhus varje dag på något vis även de dagar när jag har yogaundervisning och kommer hem kl 21.30. Då får jag ta mig ut på lunchen. 

• Jag ska fortsätta att låta bli mjölkprodukter, jag mår så bra på det. Det är bara smör jag äter.

• Jag ska fortsätta med att vara restriktiv med mitt kaffe. Jag dricker 1-2 koppar om dagen. Inte mer. Det är en bra balans för mig som verkligen älskar kaffe men som vet att jag inte kan dricka för mycket.

• Jag har slutat titta på tv på morgnarna och slutat lyssna på nyheterna på morgnarna, det räcker om jag får mig till livs det hela när jag kör till jobbet på morgonen. Jag måste inte känna till allt så snart något hänt. 

• Jag lägger telefonen långt från min säng, så jag inte bryr mig om den förrän jag gjort min morgon med allt vad det innebär.

Och ja, det var det det. Inga stora omvälvande saker, men små delar i det som får mig att må lite bättre. För att ge mig lite mer energi. Kanske låter det banalt för dig, men jag börjar lite smått och tankar energi på lite olika vis. Hur tänker du? Har du något som du vill börja med, fortsätta med eller avsluta för att må bättre.

Inre skönhet

Kanske var det min envishet och fasta förvissning om att det förr eller senare händer. Kanske var det något i mig som släppte taget om annat. Kanske var det helt enkelt färdigbearbetat, vad det än har handlat om. Men igår kväll i min yoga så gör det fortfarande ont, inget stort händer på ytan. Men inombords. En sådan enorm förvissning om att jag gör rätt saker för mig - att jag är stark, steg upp som en slags inre skönhet. En frid som var total i mig. Att jag alla trötta morgnar stått där, att jag alla trötta kvällar har suttit där. Jag gick vidare. Inte med trumpeter men med stillhet och förvissning. Vad kan man säga mer än tack? Vad kan jag göra mer än buga mig inför mina lärares kunskap och mitt eget förvaltande av den? Vad kan jag göra mer än fortsätta? Vägen framåt tar mig till ställen jag inte visste fanns, men jag vet inte hur, jag får bara lita till att det sker. Och det gör det. När jag tillåter mig det. När jag i mig själv hittar nycklar till min egen utveckling. När jag VET att det bär, det som är okänt. Det bär jag med mig inför sommarens egen practice, inför min egen kultivering av min egen inre energi, som hänger ihop med alla andras. Som gör att jag är en del av det stora gigantiska. Som gör att jag både vill gråta och skratta samtidigt men gör ingetdera utan böjer bara mitt huvud och tackar med all innerlighet jag kan uppbåda. Vårens långa strävan, uppförsbacke, isberg, vägg - allt vad jag kallat mitt kompakta motstånd gav vika och jag fick en total frid. Det finns ingen genväg. Det handlar om att göra det. Just do it. Åh vad jag önskar dig samma upplevelse. 

Mitt underbara

Dualiteten i tillvaron. Allt som har två sidor. Allt som behöver två sidor. Allt i ständig rörelse. Yin och yang. Feminint och maskulint. Mörkt och ljust. Enkelt och svårt. Tungt och fjäderlätt. Hinder och lösningar. Smärta och tillit. Vackert och fult. Starkt och svagt. Det ena som förutsätter det andra. Dansen inuti. Utanpå.
   Jag spelar Anna Ternheim och hör regnet fullkomligt rasa utanför. Björkarna och vår kastanj är inte helt utslagna och löven har inte den där mörka gröna färgen utan är gulgröna, ljusa. Inte helt färdiga. De längtar eller väntar. Kanske samma sak. Jag är sötsugen, värmer frysta hallon och gör en "chokladpudding" på kakao och avocado. Tänder alla ljus i vår glasverande och vi pratar om livet.

   Jag har en törst efter kunskap, jag har en längtan efter mer. Jag läser, tänker, lyssnar inåt och yogar. Mediterar. Men. MEN. Jag vill ha mer. Jag vill ha djupet. Av annat. Av hela bilden. Jag tänker att det underbara i min yoga är faktiskt motståndet jag arbetar med. Inget lättköpt. Ingen shopping-yoga från nätet. Nej utformat för mig. För det jag behöver, på flera plan. I kroppen, men som fortplantar sig till andra delar. Nog är det underbart? Att veta att det alltid vänder. Oavsett. D.e.t. V.ä.n.de.r. Det har jag lärt mig genom åren. Och oftast på ett till synes oväntat sätt men där allt samverkat till just detta. Vändningen. Att skriva om fighten, motståndet och det som kommer sen, det är mitt sätt att kommunicera kring min yoga. Som ändå aldrig aldrig kommer i närheten av vad som sker. Det ordlösa. Det är mitt underbara.
   Jag slås ofta av det, både när jag läser bloggar och när jag undervisar, över hur otroligt rädda vi är för smärta. Hur mycket vi älskar det enkla. Det som inte gör ont. Någonstans. Som är underbart. Eller vad man vill kalla det. Hur lite vi vill ta till oss det som är ett motstånd. Oavsett på vilket plan det sker. Oavsett om hindret eller blockeringen sitter i sinnet, själen eller kroppen. Och att vi alla har saker vi ska igenom. För sedan kommer annat.
   Tänker på våra förfäder, på hur mycket de klarade, hur mycket de helt enkelt stod ut med utan att egentligen kalla det för det. Är vi inbäddade i bomull? Vad tål vi egentligen? Vet vi att vi är starka och oförstörbara inuti? Jag tvivlar på det men önskar att fler skulle möta sitt motstånd. för det är där man kan känna hur stark man är. Hur stark man blir. I att stanna. Inte fly, inte hitta på annat eller lämna. På att stanna. Styrkan som måste fram inifrån och ut. Styrkan vi alla besitter. Jag är helt säker. Släppa det som hindrar. Det är inte enkelt. Men å andra sidan, är det enkelt som fått dig dit du är nu? Är det enkelt som varit bäst?
   När styrkan blir synlig händer annat. Saker försvinner. Människor runt dig gör annorlunda. Du är annorlunda. För du vet att du är stark. Du är stark. Jag är stark. Är det just det vi är mest rädda för att upptäcka? För att styrkan kanske också ställer krav?
   Jag funderar vidare och söndagseftermiddagen ger mig luft i mitt sinne. Jag omfamnar mitt motstånd och det gör det hela på något konstigt bakvänt sätt helt underbart.

With a little help from my friends

Igår var en riktig skitdag. Det regnade. Iskallt. Jag hade ont i höften och benet. Förmådde knappt öppna ögonen. För att jag var så trött. Var som totalknockad. Klädde mig sen eftermiddag och kände mig på något konstigt sätt helt vissen och liksom usel. Kan inte härleda det till något förutom årstiden. Jag vet att det är fler som har nedstämdhet på våren än hösten men det är inte så ofta människor uttalar det. Men jag skrev en liten rad på FB igår och fick ett enormt gensvar. Jag är häpen. Fick en hel del mail i inboxen och så alla dessa sköna tips i min feed. Många på yoga förståss :) men det är ju liksom självklart redan. Kanske behöver man grotta ner sig totalt ibland och släppa taget om en glädje som inte är riktigt närvarande? Jag behöver nog det. Det är inte lika hela tiden. Ingen glättig fasad, ibland är det helt enkelt tungt. Oavsett. Men om man är nere i gropen så finns det inget som gör det lättare att klättra upp igen om man blir påhejad. Jag är en riktig sucker för uppmuntran och feedback. Må vara att det kan kännas ytligt i sociala medier, men det kan också kännas ganska skönt ibland. Boosten.
   Fortfarande lika kallt. Men lite spirande glädje inuti. Har bestämt mig för att köra strikt paleo, jag har knarkat kvarg, skulle faktiskt kunna äta hur mycket som helst av det men magen mår inte bra. Tror att kosten också är en del i denna stressiga årstid. Jag vill kunna stanna upp. Jag vill njuta. Jag vill följa med alla blommor och träd som snart blommar. Jag vill vara i det. Utan att känna pressen från något håll. Allra minst från mig själv. Jag längtar efter att gå i sandaler. Bara ben och klänning. Och inget annat.
   Yogan är där och jag tuggar i mig, jag gör, jag går vidare i det - vad är alternativet? Ska jag hoppa över motståndet som utvecklat mig mest? Nej. Men jag behöver inte stånga mitt huvud mot väggen hela tiden. Ibland. Ibland inte. Jag vet att bästa sättet att äta en elefant är en liten bit i taget. Så får det bli här också. Ett litet fall framåt. Ha en fin helg mina vänner!

Mandalan har  jag lånat på nätet

Isberget

Vaknar tidigt, klockan är runt fem. Solen lyser och fåglarna sjunger högt och drillande. Sjunker lite upp och ner i sömnen och så tar jag mig upp. Morgonen är helt enkelt underbar. När mina bestyr i badrummet är klara tar jag fram ett nytt linne och ett par knäbyxor, känns perfekta när jag yogar. Ända fram till mitt motstånd. Det där gigantiska isberget inuti. Den vita höjden. Man brukar säga att den fysiska delen av yogan är som toppen på ett isberg och resten finns under ytan. Jag kan lätt säga att isberget bär jag med mig. Inte så att jag är kall men det är vitt och enormt.
   Jag har aldrig yogat så tidigare. Stannat när motståndet uppenbarat sig. Jag har alltid gått vidare in i det som varit knepigt, smärtsamt eller bara irriterande på något vis. Det känns halvt men också väldigt intressant. Den här yogavägen är ju aldrig sig lik, det dyker upp annat och nytt längs med stigen. Tänker att det där isberget smälte lite lite grann i morse. Som en svag rännil på sidan, som droppade ned och försvann. Jag blev liksom bara stannad av mig själv. Inget annat.
   Går ut i träningskläder och hämtar tidningen, det är 7 grader varmt så frosten vi haft några nätter den här veckan är inte så långt bort. Men kaffet tar vi ute och det blir så varmt och skönt.
   Funderar på hur det kommer att bli med mitt isberg. Nästan så jag längtar till imorgon bitti. Den yoga jag gör på kvällen är en annan och den har inte alls samma ingrediens av motstånd. Så olika i samma kropp och ändå på samma dag. Fascinerande helt enkelt. Kanske kommer den här väntan att visa mig något jag inte kan förutspå? Kanske smälter allt motstånd ner och jag bara går vidare?

Glad fast det skorrar

Solen är stark, gräset börja anta en grön ton. Vårblommorna vågar sig fram, julrosorna blommar med självklarhet i skuggan. Vitsipporna som små stjärnor i skogskanten och även in på gården. Forsythian överlevde flytten för något år sedan och vecklar omständligt ut sina små kronblad. Påskbuketten från igår är magnifik. Små gula rosor och en helt sanslös iris. Vit med en lång gul tunga. Jag drar i mig det vackra. Jag är egentligen glad. Grundtonen fin. Och ändå. Ändå skorrar det inombords när jag tar mig an min morgonträning. Jag bävar. Jag gör. Jag blir nästintill rädd, det motstånd jag beskrev igår, känns större. Jag fastnar inte i det men det finns där. Klätterväggen inombords. Fyrkantigt grå och gigantiskt hög. Som att svälja när något finns i halsen. Det måste bort! Hurdå? Tja, jag har bara två sätt, att djupandas och att stanna. Vet inget mer. Det måste räcka. Men ändå.
   Värmen är nästintill hård. Jag sätter mig i skuggan. Läser sjätte delen av Knausgårds romansvit. Vill på sätt och vis inte att det ska ta slut, jag drar i mig hans ord. Krattar lite då och då och så sätter jag mig igen. Hur ska jag  vidare? Tja, framåt är det enda sätt jag vet så det går inte att ge upp, det går inte att stanna, det går helt enkelt inte att låtsas som det inte finns. Den där väggen. En del går in i väggen, jag har den med mig! Kan inte låta bli att skratta vid tanken och kommer ihåg min lärares kärva uttalande från kursen i somras; I guess you don't want to tell people to come and do yoga for real, it gonna make them feel bad and who wants to say - come and do yoga I will make you feel like shit! In i det för att komma ur det säger jag till mig själv. Påskvärmen dånar vidare, önskar dig sköna dagar!

Motståndets långfredag

Sover till efter klockan 8. Är ändå så drogat trött, lägger mig igen och vaknar 10.30! Vet inte när det hände senast, men det var välbehövligt. Dricker lite kaffe. Vaknar långsamt. Och så står jag där. På mattan. Men inte utan motståndet. Det kompakta motståndet. Där är jag nu. Har varit i det till och från under våren och tagit mig lite vidare och så är det där igen. Som en ogenomtränglig vägg. Som gjord av en grå massa. Som en hinderbana där klätterväggen är 100 meter, så känns det just nu.
   Jag vet att det alltid kommer att komma perioder och platåer av motstånd av annat när man är på väg. Och jag har gråtit. Skrattat mig vidare. Haft ont men släppt det. Men det här, det här är en ny typ av motstånd, jag kan inte riktigt beskriva det mer än att en känsla dyker upp i mitt inre. Otillräcklighet. Jag känner mig på ett plan otillräcklig i yogan. Inte i jämförelse med någon inte i jämförelse alls. Bara att det ordet syntes som en relief i mina tankar när jag sjunker ner i vajrasana. När högersidan stretar och jag går vidare kommer ordet igen. Och jag låter det flyta förbi men det lämnar en känsla, en nivå i mig av att motståndet är en kombination av mentala hinder, fysiska hinder men den här gången också en ingrediens till. Jag kan inte sätta ord på det. Lika svårt som den där euforiska glädjen i yogan är svår att sätta ord på, lika svårt är det här. Armarna darrar och jag är ledsen på en annan plats på något vis. Och långfredagen visar sig i sin rätta dystra skepnad för mig. När jag sätter mig vid datorn lyser solen upp revorna i det grå och plötsligt är det ljusa utanför. Jag vill ha det i mig! Jag vill. Jag stretar vidare och det är bara tack vare min vetskap om att det förr eller senare vänder. Och jag kan inte annat än att ta emot, inte analysera, bara vara i det för att sedan ta mig vidare. Åh vad jag önskar att din långfredag ser annorlunda ut! Jag ska sätta mig på trappen och dra i mig solen och ser fram emot att umgås i familjen. Motståndet finns där men jag behöver inte hänge mig åt det heller. Imorgon är en annan dag.

Precis tvärtom

Något inuti vill ut. Som om jag skjuter ett sjok framför mig. Som en bubbla som ska tryckas ihop och vikas ihop till en liten liten fyrkant. Bildligt talat. Men också bokstavligt, för det är precis så det känns. Golvad. Nockad. Däckad. Lite less. Mycket trött. Jag säger till mina yogaelever - det är en fas, något du bara ska igenom. Och ja. Jag är också där, även om jag inte riktigt vill. Det stretar. Det skaver. Nej jag är inte ledsen, bara ur slag. Nej jag har inte något känslomässigt tungt just nu, i själva verket är det ju faktiskt precis tvärtom. Precis tvärtom! Jag har hur mycket som helst att vara glad över just nu. Men som vanligt, tidpunkten styr inte jag för när det börjar dra ihop sig inombords så är det något som ska mötas, något som stiger uppåt. Som en stor gigantisk pratbubbla inombords som tar plats så mycket plats att jag måste öppna munnen för att släppa ut den. Hela bubblan. Samtidigt som egot och annat inombords säger - men inte just nu! Inte så här. Låt det vara. Och det är ju då, precis då som det är allra svårast att göra sin  yoga. Sin meditation. Då det behövs som mest. Jag har en yogagrupp ikväll och jag är så tacksam över det, för det skapar en sinnesro i mig. Kanske får grannarna se en gigantisk bubbla stiga mot trädtopparna i skymningen. Då har jag öppnat munnen på vid gavel och släppt ut det jag ska.

Stängd grind

Gråväder. Trött. Motstånd. Jag har under en period känt motståndet växa i mig. I att göra min egen yoga. Jag vet att jag är på väg att möta något och motståndet kommer som en objuden gäst. Jag vill inte. Men vet att det bara är en fas. Efter alla år av yoga vet jag att det alltid vänder. Alltid. Vänder. Men just nu är jag seg som sirap. Vaknar tidigt men får inte till min morgonstund för att moståndet är kompakt. Som en stängd grind i mig just nu. Jag ska öppna den. Även om den gnisslar och går trögt. Jag vet vad som kommer sen. Men just därför är det kanske svårare ibland. Att jag varit här så många gånger och varje gång vet jag att jag har förundrats över moståndsväggen när jag väl är över på andra sidan. När grinden öppnas lätt och ledigt. Ville skriva något vackert om våren som kommit 2 månader för tidigt och att gräsmattorna är gröna redan. Ville skriva något snällt om rara människor runt mig. Ville skriva något snällt om yogan men idag är det omöjligt. Jag får tugga i mig det hela. Ikväll står jag där och det som kommer det kommer. Grät en skväll igår kväll efter lektionen, grät bara jag tänkte på vad som ska ut. Hur crazy som helst. Ingen idé att oroa sig. Bara göra. Hoppas du mår bättre än vad jag gör just nu. Faser i min practice helt enkelt.