Släppa mitt pannben

Tårarna faller med små dunsar från mina överfyllda ögon. Jag ser dem som små isolerade öar på min orangea yogamatta. Jag har varit här förut. I det svarta hålet, som är ingången till växandet. När jag tippat över kanten i avgrunden inombords. Som alltid finns där vid övergången till att gå vidare. Jag vill inte. Men jag är där. Hade inte lust till morgonyogan någonstans, men ändå stod jag där utan att jag vet riktigt hur det gick till. Jag sörjer plötsligt asanas jag gjorde för redan 10 år sedan som jag inte rent fysiskt skulle klara idag. Och? Och? Och? Det säger ju faktiskt ingenting. För om den fysiska rörligheten vore nummer ett så skulle alla gymnaster och cirkusartister vara de mest upplysta tänker jag. Men någon del av mig är mätt på att ha ont, mätt på begränsningar, mätt på att observera och stanna. Och i samma stund jag skriver det så vet jag att det inte finns någon genväg. Jag vet att jag har min väg, alla andra har sin. Jag vet att det alltid vänder. Jag vet, jag vet, jag vet. Ändå är jag sårbar och liten just nu. Från en dag till en annan. Stabiliteten är att jag gör. Att jag trots allt stannar. Att jag tar emot. Jag sänder en extra tanke till min svärmor igen, hon som på fråga om hon inte har fruktansvärt ont av sin opererade höft och lårben bara svarar - Ja. Men jag måste igenom det här. Jag vill ju gå ordentlig igen. Klart slut. Och jag önskar att jag hade den inställningen hela tiden. Den fluktuerar. Den kommer och går. Vissa dagar vet jag allt med mig själv. Vissa dagar vet jag ingenting. Jag går från säker till osäker och tillbaka igen. Att vara människa. Hur enkelt är inte det ibland? Hur komplicerat gör jag inte det ibland? När motståndet är hårdnackat från mig själv. Det går inte riktigt att övervinna. Inget pannben i världen hjälper när man möter sig själv i yogan. För det är precis tvärtom där. Jag måste underkasta mig det som är. Jag behöver ta emot. Mycket mer än att kämpa. Kanske är det just det som det hela handlar om? Att släppa det där sat-ns pannbenet och bara vila mig mot mitt inre. Att känna att jag duger precis som jag är. Som jag säger till mina yogaelever varje vecka. Att idag, i min morgon, med allt som gör ont och som snurrar i mig faktiskt ändå känna att det är nog.

Jag är mänsklig

Ibland när jag inte är på topp så är det som jag medvetet drar mig neråt. Om ni förstår? Det är som jag behöver berg- och dalbanan fast den inte är så variationsrik, men med små dippar här och där. Kanske för att uppskatta eller kanske för att det bara är så. Helt enkelt. Livet. Jag är trött och som Nina skriver oformlig. Det är en perfekt beskrivning av min känsla. Jag flyter ut i kanterna och samtidigt känner jag mig ofokuserad. Gör mjukare yoga med mina grupper. Är snäll mot mig själv men det är som jag ändå inte får till det. Jag missar ett möte på jobbet, kommer sent och vet inte ens att jag missat det... Det händer aldrig. Jag blir helt paff. Och skäms lite. Min dator går inte att öppna, när IT-killen kommer så visar det sig att jag tryckt in ett blanksteg i mitt lösenord, fast jag skrivit det tusen gånger. Jag skäms lite.

 Jag måste öppna fönstret och dra i mig morgonhimlen för att överhuvud taget känna att jag är vaken. Jag tänker tusen tankar om vad jag ska göra men får inte till en enda sak. Längtan efter något. Jag äter två semlor (!!) och vaknar av hemsk magvärk. Ja, jag vet, jag mår inte bra på vetemjöl och socker. Ingen nyhet. Och jag skäms. Sedan skakar jag av mig all skam. Vad är detta egentligen? Jag är inte perfekt. Jag är mänsklig. Jag gör verkligen så gott jag kan och alla dagar når jag inte ända fram. Skulle jag behöva skämmas för det? NEJ. Och jag önskar att vi alla var lite mer försonande med oss själva. Det är ju i själva strävan det ligger. Vägen som är målet och allt det där. Men det är ju verkligen så. En trött februarionsdag i mitt liv så känner jag att jag ändå är på väg. Hur det än ser ut där framme. Och ingen människa är perfekt. Vem vill ens vara det? Jag vill vara jag och tillåta mig misstag som är minimala i det stora hela.  Jag är helt enkelt mänsklig. Är du? Visst kan vi så här i vår ständiga längtan efter våren också tillåta oss att det är lite grått? Snart vänder det igen. Längtar efter grönt.

Jag pausar mig

Jag är liksom off season, pausad i mig själv. Anstränger mig, men det är som att gå i ett kärr. Fötterna lyfter inte. Jag drar och drar, och så rasar stöveln ner i träsket. Bildligt talat. Och jag får tassa hem på i strumporna och bli helt blöt och kall. För så känns det just idag med allt runt mig. Jag vill så mycket. För mycket ibland. Vaknar klockan 03.30 och det rusar i huvudet av tankar. Som jag inte vill tänka. Och speciellt inte då. Jag drar ned andningen men den där skallen den snurrar. Efter några timmar somnar jag om och vaknar som drogad. Trött. Och jag sätter allt på paus idag. Jag låter bli allt som handlar om yoga och meditation för jag förmår mig inte. Och ahimsa, icke-våld, måste gälla mig själv också. För just nu känns det så.

   Halkar ut och tar in en halvblöt tidning. Det är stormvarning ute och is överallt. Det går inte att gå. Möter en granne vars hund far hit och dit på isen. Vinden dånar. Det mörknar och kastanjens grenar ser ut som de ska gå av när som helst när de vinklas i alla möjliga väderstreck.
   Jag är ledig. Jag har inget bokat och det stör mig nästan. Det som brukar vara så skönt. Som om jag kastar bort en dag. Kastar bort på att vara less och omotiverad. Jag använder allt jag kan och som jag har men idag vill det sig inte. Så jag pausar mig.
   Bakar bröd. Tänker att jag borde åka och köpa mig ett par inneskor för träning. Vill inte trängas med människor, vill inte. Fast jag vill. Avigsidan utåt idag helt enkelt. Tröstar mig med bovetegröt med dadlar och torkade fikon. Ett glas mandelmjölk. Svart kaffe. En stor kopp. Trösten för stunden. Resten blir paus. Hoppas din fredag är bättre än min! Önskar er alla en helg i mjukhetens tecken.