Inläggen som inte blev av

Hemma igen. Hur ska det gå att sammanfatta nästan tre veckors resa som har innehållit en lång resa på över 400 mil i bilen, en fantastisk yogakurs, alla möten och allt vi gjort? Äventyren i olika storstäder där vi fnissat och druckit vin? Hur vi skrattade en kväll på en restaurang med en kär vän från Holland så att jag nästan inte kunde sova senare. Hur min yogavän från Skottland fick mig att inse en del som jag tappat bort. Alla vackra ord och möten. Mina lärares stund där jag och min man drack kaffe i två timmar under träden med dem innan vi körde hem. Allt jag stoppat i mitt hjärta.

   Jag har skrivit små blogginlägg i mitt huvud men ändå liksom inte orkat öppna datorn och skriva. Tänk så förändrad jag har blivit! Tidigare skulle inget avhållit mig från att skriva. Här följer en liten lista av vad jag skrev om i tankarna:

Me and my partner in crime

• Elektroniktrassel de luxe. Vår GPS hittade plötsligt inte länder som Tjeckien och Ungern. Kan tyckas som en bagatell men paniken var nära när vi körde in i Budapest och kände oss helt lost. Och så känner vi plötsligt igen oss! Vi stannar och jag ringer vår Airbnb-värd som säger att vi är två kvarter från adressen... Alltså tack för hjälpen, för någon där uppe måste ha gillat oss. Vi behövde uppdatera vår GPS och fick snällt vänta med att köpa en usb-kabel till måndagen eftersom Budapest är som det var förr i Sverige -  stängt i affärer på söndagar och bara öppet halva lördagar.
• Våra telefoner ville inte vara med på data-roaming. Krävde ett antal omstarter.
• Maten i Ungern är inte så speciell men däremot har vi ätit supergod indisk mat. Och jag blir liksom vegetarian när jag är utomlands, har ju inte koll på varifrån köttet kommer och då blir det så. Samtidigt äter jag alltid mycket mindre när jag är på yogakurs, jag blir mätt på annat helt enkelt. Vi äter nästan alltid en lätt soppa till kvällen. Så är man fin och tom till morgonyogan.
• Reklamen lyser så tydligt med sin frånvaro så snart vi lämnat Sverige. Framför allt den där reklamen som innehåller tusen och en bilder på kvinnokroppar. Känner i hela mig hur otroligt befriande det är att bara ha sett en och annan 50-talsliknande bild på någon kvinna. Inga enorma bilder på underklädesmodeller. Tack för det.
• Vädret har varit fantastiskt. Vi kom ned till nästan 30-gradig värme, har suttit ute varje dag och fikat och ätit och ändå njutit. Inte svettigt och inte kallt.
• Hundarna är många i Budapest men de hörs inte. Så befriande tysta. 
• Barnen skriker inte, de går där bredvid sina föräldrar eller leker. Känns som min barndom.
• Glassätandet är en konstart i Budapest, alla äter glass. Och eftersom en glass kan omintetgöra ett yogapass så åt vi en glass när kursen var slut. G U D så god. Kanske den godaste glass jag ätit, men jag är å andra sidan ingen glassätare, äter nästan aldrig något som är kallt. (gammalt ayurvedatips)
• Vår lilla lägenhet var extrem liten, compact living för en person. Superfin och snygg. Men sovloftet kunde vi inte stå raka vid och trappen upp var cirka 40 cm bred och utan räcke... Vi har parerat det bra. Inget gnäll eller surt, vi sa bara -oj, det här blir en erfarenhet. Det vi vann var ett superläge, billigt boende och väldigt nära vår yogastudio. Nästa gång jag bokar bli det att kolla takhöjd ordentligt!
• "Sängen", dvs madrassen var stenhård. Så bra för våra kroppar. Inser att vi måste köpa nya resårmadrasser hem. Vet inte när vi gjorde det sist så det är ett antal år sedan. Men som vår yogalärare säger; sover man på mjukt underlag blir kroppen hård och sover du på hårt underlag blir kroppen mjuk.
• Jag dricker i princip aldrig alkohol, tycker att påverkan blir för stor av pyttelite. Men den här gången har jag druckit ett glas vin lite här och där på resan ner och resan hem. Fnissat och varit uppsluppet glad. Bara gjort mig gott.  
• Våra vänner har varit många och det är faktiskt ganska fantastiskt att ses varje år eller vartannat år och bara ta vid där vi slutade. Vi har verkligen hunnit med alla som vi ville sitta ned med.
• När man inte har wifi överallt så lägger sig ett lugn. Att kolla sina sociala kanaler morgon och kväll och inte mer gör att man släpper något. Tror inte det bara gäller mig.

Och så yogan då. Ja den finns i  mig så oerhört självklart och vackert. Nästan alla jag träffade kommenterade hur mycket friskare jag ser ut och hur mycket min kropp förändrats. Det är alltså synligt för var och en som känner mig. Tack och namasté. Och ja, jag återvänder med ett yogainlägg strax, för som vanligt kräver den mycket utrymme. 

Fira som en yogi

Så kom den, sista lektionen, och det har gått både snabbt och långsamt. Som vanligt. Den här kursen transformerade något i mig. Och jag tror helt enkelt det handlar om timing, att saker händer när man är redo. Redo för att släppa taget om vad det än handlar om. Efter lektionen är det pussar och kramar, ett hejdå till mina lärare och Shandor signerar min bok och så en lång stund på kaféet med våra vänner. Och ett allra sista prat med min vackra yogavän som bor i Korea just nu. För 7 år sedan delade vi lägenhet på en lika lång kurs i Budapest. Och både hon och jag har känt igen saker från då. En cirkel har slutits på något vis och vi har hittat varandra ännu mer, hon och jag. Det är ändå med lätt hjärta jag säger hejdå, för att jag har inga svarta moln någonstans inuti. Sorgsen att det är slut, på ett plan, på ett annat längtar jag hem och att det är första advent idag är nästintill obegripligt att förstå.
   Vi vill fira, älsklingen och jag, men vi är så trötta. Vi går en lång promenad och sedan blir det indisk hämtmat, mangolassi och en fulstreamad version av svtplay och Line of Duty. Somnar vid klockan 21 och när jag vaknar fnissar jag lite för mig själv. Vilka yogis vi är och så dåliga vi är på att fira och festa!
   Ha en fin första advent när ni nu vaknar där hemma. Vi ska promenera, städa, packa och imorgon lyfter vi för att landa hemma på tisdag. I mitt hjärta finns allt jag hittat i mig och de varmaste bruna ögonen som sett allt och som lotsat mig vidare. Namasté.

Bilden har jag lånat av min man, från den fantastiska kvällen vi tillbringade på piren. Någon började göra yogamoves i den guldgula solnedgången. Yoga is everywhere!

Ekot och ljuset

Tycker så mycket om att liksom bo på ett ställe, där jag är på kurs. De här lite längre kurserna. Att vara i ett slags sammanhang. Kikar ut på den grå himlen när jag går upp, drar upp träpersiennerna och öppnar hastigt dörren för att känna på temperaturen. Hör grannen tappa upp ett bad och spela Beyoncé. Gör mina morgonprocedurer och bäddar. Tar ett lager kläder över yogakläderna, det är svalt ute. Hade lätt kunnat ha mina stora kängor och tjockare jacka nu. Jag passerar alla färgglada spårvagnar i den stora korsningen och trafiken är ett konstant brus. Utanför Frälsningsarmén ligger alltid skänkta kläder som någon har kollat igenom och sedan slängt på trottoaren. Samma sak varje morgon. Längs Carlisle street är kaféerna många, morgonpigga Melbourne-bor sitter och fikar och läser sin tidning. Polishelikoptrarna börjar snurra över våra huvuden. Efter en kort promenad är jag framme.
   Känner rökelsedoften när jag öppnar porten och tar den smala trappen med heltäckningsmattan i några kliv. Går tyst in. Hör andetag. En del stönanden. Hör mina lärares röster, ibland skarpa, ibland oerhört mjuka. Tar av mig. Väntar på min tid. Går in. Och jag står mitt i rummet och jag är på ett plan helt omedveten om vad andra gör, jag ser men släpper. Och i samma stund jag börjar med min chalana,  så börjar värmen i mig. Som ett element, som en varm ökenvind drar den igenom mitt system. Det är som huvudet vore ett durkslag där svetten och värmen sipprar ut i varje litet hål. Jag fattar det knappt. Att jag kan bli så varm. Men eftersom vi jobbar med att få ut hettan ur kroppen är det ju ett svar. När jag gör min padmasana, när jag lagt sandsäckarna på benet i första omgången och jag går framåt så känner jag hur jag spänner sedan släpper, precis hela tiden. Och så plötsligt är han där. Han tar bort sandsäckarna, ställer sig på mig och trycker ner varje tå på olika punkter i mina ljumskar och lår. Men allra först står han på mina fotsulor som gör att fötterna vänder sig uppåt. Smärtsamt skönt. Och jag stannar i varje stund. Jag flyr varken i tanken eller i asanan. Jag bara är. Och att det gör ont är något jag kan leva med, det är inte så märkvärdigt. It's only the leg. Och i någon slags blixtbelysning och ljus ser jag mig själv, hör hans ord till mig som ett enda långt eko tio år bakåt. Ekot i mig av alla hans råd, uppmaningar, hans värme, hans kunskap, hans skarphet och tydlighet och jag vet att han sagt samma sak på många olika sätt till mig. Och att det landat lite i taget och nu känns det som allt har landat. Ekot har blivit tydligt i mig. Och saker har naturligtvis hänt längs vägen. Livet.
   När vi byter om pratar han och jag en lång stund om hettan jag framför allt känner i mitt huvud, om att den frigörs och släpps ut. Och som han säger all the bullshit stuff with hot yoga, when everything is about to cole you down. Och skrattar. Och hur tydligt det blir i mig över alla tokerier kring olika påfund kring yogan, när hans bruna ögon forskande ser in i mina. Och hur jag värms av det som de förmedlar. Varmt och mänskligt. Jag har aldrig tidigare varit så närvarande i mig själv på en kurs, i varje stund, som jag är här. Alla har verkligen sin väg att gå. Inget annat spelar någon som helst roll. Tydligheten gör att alla mina sinnen skärps. Träden är grönare än någonsin. Luften svalare och jag kan förnimma varje regndroppe i duggregnet. Kaffet aldrig så gott, cappuccinon aldrig så krämig. Att jag tog mig hit, tvivlen i mig har bara smält undan via det varma. Äntligen hör jag ekot inuti. Det som gör allt ljust och förklarat. Jag är på väg.

När illusionerna faller

Trettioåtta (38!) grader varmt igår. Själva luften att andas kändes het. Jag är ingen som gillar hetta och när det är så varmt så flämtar jag bara, kan inte riktigt fungera även om jag sitter i skuggan är kroppen täckt av en hinna av svett. Idag regnar det och det är 16 grader, känns mycket bättre. Faktiskt. För det vi är här för, vår yogakurs, funkar det vädret så mycket bättre för våra kroppar. Och dojon är varm. Golvet är lent och korrigeringarna superba. Jag vet inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet, den stilla nåd jag erfar med de här två människorna, som hjälpt mig att fullkomligt transformera mitt liv. Rakt på. Inga krusiduller. No fluffieness in the yoga, som en kille sa vid kaffet på  i morse. En ung kille, som tränat yoga 10 år innan han hittade den här formen av yoga. Den som är så okänd för många. När man säger Shadowyoga säger de flesta att de aldrig hört talas om det. Och däri ligger på något vis storheten. Det har aldrig handlat om kommers eller att bli känd. Ingen som räknar likes eller gör fancy poses. Ingen som degraderar yogan till en sport eller något slags stressreduceringsverktyg.  Inga certifikat eller att du kan bli yogalärare även om du aldrig någonsin utövat yoga... Mer the real stuff. Om jag nu får säga så. För alla oss som är här, är det verkligt. Allt lull-lull runt yogan som man kan se idag, det finns helt enkelt inte här. Människor går in i shalan, gör sin yoga, får sin hjälp, sina korrigeringar, blir sedda, får det som de behöver. Det går inte att gömma sig, spelar ingen roll vilket märke dina tajts har eller hur flexibel, snygg eller stark du är. Tänk vilken enorm erfarenhet som gömmer sig i de kärnfulla fraserna som både Shandor och Emma delar. De som ser oss, hjälper oss vidare och lever sin yoga. Hur många av alla dessa tusentals yogalärare som finns runt världen skulle kunna säga helt ärligt att de lever sin yoga? Hur många skulle fortsätta även om det inte gav pengar eller något som helst anseende? Hur många skulle våga berätta om svårigheterna de mött, om jobbigheter och smärtor och kanske till och med skador de haft, skaffat sig? När man ser det äkta så känner man igen det. Ögonens värme, handens mjukhet och så min kropp som tar emot det den får. Många säger till mig när jag säger att jag utövar yoga att det är så bra att kombinera med annat. Kombinera?? Om du möter någon som går till sitt tempel/kyrka/helig plats varje dag, säger du då - ah, det är så bra det kan du kombinera med styrketräning? Detta ständiga mixande för att det sker fysiskt. Men tänk, jag gör lite uppvärmning och sedan gör jag en asana. EN ASANA. Den ger och tar så mycket att jag oftast sover några timmar efter morgonträningen. För att den jobbar på djupet av mig och mitt system. För att den helar och ger. Samma sak när jag var i Indien på ayurveda, snacka om att jag sov mellan behandlingarna. Ingen spa-vistelse. Allt som jobbar på djupet av dig själv, det som transformerar dig, det gör dig mjuk. Det ger tillbaka det stadium där du behöver vara. Och det är klart att det blir mer intensivt än någonsin när man tränar så här några veckor. För att vi ska hitta det vi behöver, ta emot och fortsätta hemma. Komma ihåg korrigeringarna och var min lärare lägger sina händer. (eller fötter!) Den andliga utvecklingen är som sagt ett radikalt projekt och ingen fysträning. Tänker på mina lärare som kan utföra de mest komplicerade övningar utan ansträngning. Är det för att de har stora muskler? Haft en god konditionsträning? Nej. Det är för att hindren inuti är pulvriserade. Det är för att de har en egen practice som tagit dem långt vidare utanför alla sorts bekvämligheter. Är det för att det är enkelt? Nej. Inte förrän hindren och alla illusioner är borta då blir det enkelt. Också en practice kombinerad med stor teoretisk kunskap. Det är oftast det ena eller det andra, hos yogalärare, väldigt sällan båda delarna. Läste en intervju med en tidigare student till Shandor, han beskrev honom som ett vandrande bibliotek, en encyklopedi i hathayoga. Och det är onekligen så man upplever det hela. Han knyter ihop allt - ALLT - till en liten säck av kunskap som man kan ta med sig hem och öppna då och då.  Och allt man måste ta hänsyn till som menscykel, om du är kvinna, väder, årstid, din ålder och eventuella skador - det har de här två människorna gjort. Jag bugar mig mot dem när jag går hem. Jag bugar mig inombords. Det är så stort. Det är så genuint. Jag fattar inte att jag är med om det här.

Bilden har jag lånat från Sadhgurus Facebooksida.

Genombrott

I lördags morse skedde ett skifte i mig. Jag vet inte hur men det gjorde det. Jag har den senaste veckan jobbat hårt både fysiskt och mentalt med att släppa det som gör ont, att gå igenom och hitta annat. Det har glimtvis gått bra. Shandor har pratat med mig om det och jag har insett en gång för alla att jag måste ta mig igenom det hela själv. Och jag släppte något. Han sa i mitten på veckan; You have to struggle this, only you yourself can find it. De där orden låg där och skvalpade. Jag tog tag i mig själv, som att resa en byggnadsställning inuti. Han sa också; jag kan inte korrigera dig handgripligen för då får du för ont, du måste hitta dit själv innan jag kan göra något. Jag har svettats. Jag har släppt. Jag har spänt och släppt igen. Jag har haft sandsäckar på några kilo på mitt vänstra ben för att få igång min högra höft i padmasana. Som för övrigt är en position som "heals all diseases". Och vad passar bättre, egentligen? Och i lördags sa han plötsligt; ta bort sandsäckarna, jag ska stå på dig. Stå på dig. OK?! Han ställde sig med sina fötter i mina ljumskar och där och då hände det. Jag släppte, och det blev luft inuti. Space i min kropp och det gjorde inte ont längre. Helt euforisk inombords. Jag tog ett steg. Jag har min väg att gå och just nu mina vänner, så går jag den. Långsamt, men framåt. Genombrottet kändes i hela mig.

Och så hans leende; see it took a long time, but now you are there. 
 

Varmt och stelt

Sådan dipp igår. Lite bättre idag. Yogan är tuff. Men hellre nu än när jag blir gammal. Men hett igår, över 30 grader, idag mera hanterbart med 18 grader. Vädret är verkligen omväxlande här i Melbourne. Och det är ju så att allt påverkar oss. A L L T. Sedan är vi individuella så klart, men inte hur mycket som helst. Shandor säger att vi som kommer från den norra delen av jorden, vi påverkas mer av det varma vädret. Man kan tycka att man ska bli mjuk och fin när det är varmt. Men det är precis tvärtom. Man blir stelare. Både jag och min man märker av det direkt. Vi var på stranden en timme igår, var bara tvungna att gå ner i havet när vi ändå är här liksom. Men sedan var vi helt slut. Totalt utpumpade. Yogan jobbar och när man lägger ut hinder, läs är i solen när den är het, så krånglar man till det för sig. Vi skyndade oss in i skuggan och fikade och släpade oss sedan hem. Så märkligt egentligen. Eller inte. Vi har ju en föreställning om att solen gör oss mjuka för att vi blir varma, men den drar också igång hettan, pittan i oss som har sitt säte i ländryggen. Där kokas pittan och där är det så lätt att få ont när man är i värmen och yogar. Visst är det intressant?!
   Kan inte heller låta bli att tänka på alla resor till solen med en kombination av yoga som har blivit en stor affärsidé hemma. Det är ju en konstruktion för oss nordbor som alltid vill resa söderut, men att yoga samtidigt kan ge motsatt effekt. Egentligen.
   Tänker också på Bikram yoga. Där man värmer upp ett rum så det är nästintill bastuvarmt och gör yoga. Jag har en yogavän som tränade Bikram i 8 år innan hon hittade Shadowyogan. Hon sa att till slut blev kroppen uppsvälld, den sparade på all vätska den kunde när hon yogade. Hon fattade ingenting av varför det hände förrän hon hittade Shandor. Och hon sa, den mängden vätska som sedan frigjordes i henne - oh my, hon gick ned flera storlekare. För kroppen behöll den där vätskan även när hon inte yogade, snacka om att kroppen är smart. För när kommer de där andra tiderna, de varma tillfällena? Bäst att spara nu!

Det är inte alltid lätt att göra det som är rätt för en själv. Men är vi på yogakurs så är vi.

Baklänges och gästspel

Jämförelser. Hur lite de hör hemma i yogan. Och ändå, ibland kan det hända att man jämför sig med sig själv. De hör ju inte heller hemma. Men så svåra att låta bli. När jag tänkt på allt jag gjorde rent fysiskt i yogan för några år sedan och att jag inte är i närheten av det just nu har jag känt mig lite trött. Som om jag gått baklänges. Men jag har ändå tänkt att det ändrar sig. Kroppen förändras. Sinnet styr. Låt det vara. När skitstormen drog in för ett år sedan blev jag stel som en fyrkant. Ungefär som en tegelsten. Plötsligt kunde jag inte sitta i padmasana längre. Vilket jag faktiskt kunnat hela mitt liv. Lekte i padmasana som barn, gick på knäna i den och i min yoga har jag aldrig någonsin haft problem med den. Och så plötsligt var den borta. Jag funderade inte så mycket för ett år sedan. Men i år har jag faktiskt längtat efter min egen mjukhet i kroppen. Och jag har kunnat göra padmasana på en sida men inte den andra. Men nu på den här kursen så gör jag den igen, på båda sidor. Det gör ont, inget snack om saken, men jag gör den och det går bättre för varje dag. Vad säger det? Att allt förändras. Precis allt. Det är så lätt att tro att man erövrat en asana och så finns den där för evigt. Men det är sällan fallet. Och vad betyder det? Att kroppen inte vill och inte gör. Man får följa med. Shandor säger att de flesta får panik när det händer. Man tänker för mycket, anstränger sig för mycket, istället för att vänta in sig. I mitt fall blev valet inte så stort, jag mådde inte bra och orkade inget annat än att ta det lugnt. Vilken tur. Och nu när jag gör den igen, så kommer jag ihåg att den kanske bara gästspelar hos mig. Kanske vill den vara hos mig för resten av yogan eller också inte. Jag bjuder in och så får jag se vad som händer. I själva transformationen är det betydelselöst. Faktiskt. Men jag kan ju inte heller neka till att jag känner en barnslig glädje när båda fötterna ligger där tryggt förankrade i min lotus. Och med sandsäckar på några kilo på ena benet så är jag nere. Allt blir precis som det ska. Tack och namasté.

Bilden togs för några år sedan av Dan förstås

Pranayama?

Pranayama. Vad är det? Egentligen? Är det när vi växelvis andas med våra näsborrar? Det som kroppen egentligen sköter om helt på egen hand eftersom den byter näsborre och riktning av sig självt. Är det när vi forcerar något via vår näsa? Eller är det något som sker helt inuti? Något som hänger ihop med kanalerna av energi i kroppen? De där korsningarna/förbindelserna/junctions vi har i vår kropp. På 52 ställen. Där sker egentligen pranayama. Men då behöver vi sitta i bound lotus. Mer än några andetag. Egentligen ungefär en timme, en sloka, så lång tid som det tar för kroppen att byta och flytta runt det som vi själva på något plan tror att vi manipulerar. Varför den asanan? För att den stimulerar just de punkter som vi har på övre delen av foten, som stimulerar punkter i mellangärdet. Som hänger ihop med olika organ och förstås med njurarna som är involverade i vår andning. Javisst är det spännande? Javisst är det komplicerat. Varför har vi reducerat det hela till något som vi tror att vi behärskar för att vi pumpar med magen eller forcerar något i näsborrarna? Tja, kunskapen förtvinar längs vägen, urvattnas och görs enkel för att "alla" ska kunna göra det. Varför då? Varför då?? När jag hör Shandor förklara och berätta om det som tagit honom över 60 år att hitta, då kan jag inte bli annat än vaksam på mig själv. Varför kommer pranayama efter asanas på yogans åttafaldiga väg? Tja, helt enkelt för att det är så ordningen ser ut. Det är inget man direkt börjar med. Eller det kan man inte. Man tror bara det. Detta eviga tillsnurrande av den djupa kunskapen som gör mig matt, illamående och totalt fed up. Vad är det för något som gör att minsta hälsotidning/bilaga med självaktning också har någon slags text med "andningsövningar" som de kallar pranayama? Vad tror vi att vi hittar i den så kallade pranayaman med att byta näsborre och växelvis hålla för den andra? Var hittar vi energin som ska flyta runt? Hur stimulerar vi näsborrarna när vi inte kan göra det med händerna för att de håller i våra stortår i bound lotus? Jo med tungan. Långt bak i svalget, högt upp. Överkurs? Javisst. För alla oss dödliga som inte tagit oss in varken i den sittanden asanan eller the internal breathing. Som tur är för alla som tror de kan men inte vet så är dörren stängd. Den är stängd så länge vi inte har kultiverat vår energi, helt enkelt. Ett slags inbyggt skyddssystem. Tack och lov för det. Som jag själv suttit och hållit för än den ena näsborren, än den andra. Pranayama? No way. Näsandning? Ja. Men det är inte samma sak. Det är en sak att tro något för att en lärare säger det, det är något annat att uppleva det själv. Det är en helt annan sak att utforska och hitta själv. Och inse att man egentligen inte alls kan. Jag har inget problem med att inse min begränsning. Jag är där jag är. Vart jag tar mig vet jag inte. Och det finns inget fancy med detta. Det är olika steg längs vägen. Steg som måste tas i rätt ordning. Som vanligt. Det går inte att hoppa över något steg. Som när vi lär oss gå. Vi måste krypa först. Även om vi bara kryper en timme så kan vi inte hoppa över det. Så ser det helt enkelt ut. Eller att vi behöver squatta innan vi reser oss som små barn. För så ser det ut. Samma med andra delar. Samma med pranayama.

Och jag vet. Jag retar förmodligen gallfeber på er som sitter i er stund och andas på olika sätt och kallar det för pranayama. Det bjuder jag på. För den som känt energin i sina egna kanaler och dessutom kultiverat den och tagit sig in i den sittande meditaitonsposen full lotus och vidare in i bound lotus och gör sin pranayama där - grattis! Ni vet vad ni gör. Resten av oss svävar egentligen i okunnighet.

Bilden är på Shandor Remete när han gör bound lotus, bilden tagen av Dan Lindberg

Storm, omhändertagande och fullmåne

Turners tavla på National Gallery här i Melbourne får illustrera min sinnesstämning

I min yogatradition tar man hänsyn till månen. Om den är ny eller full. Och som sagt både tidvattnet och vi med våra kroppar bestående av mest vätska påverkas. Mer eller mindre. Jag som är dominant på min månesida (vänster sida av kroppen) känner alltid alltid av månen. Inatt är det fullmåne.  Det innebär också att vår yoga practice förändras just dagen före och efter fullmånen. Och det blir en superfullmåne igen, som Shadowyoga skriver på sin webbplats:

The moon will be closer to Earth this month than it has been since January 26, 1948. When a Full Moon coincides with being closest to Earth, it is called a Super Full Moon. This full moon falls in the Nakshatra know as Krittika, where the fire god Agni dwells and is known in Vedic astrology as the Full Moon of Kartika Purnima 

Vaknar av att vinden tjuter och regnet slår mot rutan. Träden kastar sig hit och dit, utanför vårt lilla hus. Det är kallt. Jag tar jeansen utanpå yogatajtsen och önskar att jag hade tagit mina tjocka jeans och ylletröjor med mig. Vågar inte fälla upp paraplyet av alla kastvindar men vi har inte långt att gå innan vi är framme. Idag var det omhändertagandets dag. En och en blir vi instruerade i olika sittande, liggande asanas. Med filtar på oss. Med filtar under oss. Med bolster och filtar under huvudet. Och när Shandor sedan lindar mina ögon och jag ligger ned så känner jag mig som i en kokong. En kokong av värme, mjukhet och omhändertagande. Mitt högerben värker så det spränger i början. Sedan släpper det. Och rymd, space, tar sin plats i benet. Det är så befriande. När jag sedan ligger med benen mot väggen så packar han även in mina ben i en filt. Som ett långt paket. Jag hör andras andetag. Jag hör trafiken utanför och regnet mot fönstren. Jag hör Emma och Shandor prata med andra. Jag hör mina egna andetag bli ljudlösa och ta plats långt inuti mig. Och jag är lycklig. För att finnas till. För att få det här av min lärare. Att vi i min tradition tar hand om våra elever så här. Jag kan själv känna när jag går och brer ut filtar på mina egna elever att jag ibland blir rörd. Av att det är en så fin gest. Inte för att just jag gör det utan för att vi gör så. Och när Shandor liksom sköter om mig, då känner jag mig hemma. Även om jag är på andra sidan jorden. Även om det var jordskalv på Nya Zeeland i natt och även om det är storm här idag.

   På vägen hem köper vi chokladfyllda croissanter och kokar starkt kaffe när vi kommit in, sen blir det böcker och soffhäng. Kan det bli bättre?

Hela kosmos, mikro- och makro, kommunicerar vare sig vi tror det eller inte.

I en kapsel snurrandes upp och ner

En vecka sedan sist och det känns som en ocean av tid har gått. Alltifrån vår resa hemifrån en kall torsdag morgon till att vi landade i ett blåsigt Melbourne fredag kväll. Våra två flighter gick helt över förväntan. Vi sov, vi åt gott och drack mycket vatten. Gjorde lite yogarörelser då och då och landade både utan värk i öronen, lock för öronen eller annat jobbigt som jag haft tidigare när jag flugit. Kände mig hel och hållen. Men sen. Sen började jetlag big time. Vi är fortfarande i den där kapseln där man känner sig lite yr, supetrött och så yogar vi emellanåt. Vad är upp och vad är ner? Inte konstigt att man säger att vi är downunder. För det känns verkligen så i hela systemet.
   Jag är inte i fas med mig själv, så tillvida att jag drabbas av en enorm trötthet då och då, det går helt enkelt inte att vara vaken. Våra yogalärare säger också att kroppen blir otroligt stel av att resa så långt och ja, det känns verkligen. Dessutom har vi bytt årstid, så man får vara lite snäll med sin kropp. Inget annat går ju heller. Det är bara att göra de få rörelser vi fått, men som gör sjukt ont, ja faktiskt,  jag lägger mig med värk i hela höger sida och vaknar utan värk. Så har det varit sedan vi började. Så ett steg i taget helt enkelt. Vad är väl lite värk?
   Vi har onsdag nu och valet i USA har varit, men än vet vi inget. Har känts som ett domedagsval och ändå är det i min lilla yogabubbla allt händer. Man får snällt följa med i världshändelserna och ta sig fram i sitt eget liv. Så gott det går. Jag har tänkt tusen och en tankar sedan jag kom. Lektionen på några timmar i söndags kväll satte igång allt igen. Naturligtvis. Och ändå är det annorlunda den här gången. Det är 10 år sedan jag tränade för Shandor första gången. Och att tänka på allt som hänt går inte. Helt enkelt. Det säger sig självt. Men något är förändrat den här gången. I mig. Kanske hänger det ihop med den tuffa kursen för ett år sedan? Kanske har jag färdats väldigt långt i mig sedan dess och ser allt på ett annat sätt? Jag vet verkligen inte.  Men något har skiftat. Det stora i mig är att jag inte känner ett enda måste eller borde. Inte kring något. Jag vet inte själv hur det gick till, men där är jag. Nu. Tänk att man reser så långt för att inse vissa självklarheter. Jag har liksom tänkt igenom allt som händer i mig nu. Jag registrerar. Jag pratar med Shandor och Emma. Jag pratar med min man när vi promenerar längs havet. Vi går tysta på våra små gator där vi bor. Fyra miljoners staden Melbourne visar oss en sida som är som en småstad. Låg bebyggelse där vi promenerar till yogastudion. Allt är liksom vardagligt och vanligt. Jag har en lång kurs framför mig som precis har startat. Vi gör våra värkande asanas i kvällningen och sover tungt för att sedan vakna mitt i natten och vara hungrig. Nåja. Vad är väl lite jetlag när världen håller andan för det amerikanska presidentvalet?
  

Lätt och tungt

Jag har haft omtumlande dagar sedan yogakursen. Allt har vänts upp och ner. Dels från min kurs, dels från andra saker. Jag har slängts runt rent känslomässigt. Som en blixt från en klar himmel. Jag har omvärderat, analyserat, tänkt mig svettig och haft svårt att sova. Jag har talat med familjen. Jag har fikat med vänner. Jag har ventilerat med de som varit berörda. Allt kokas ned inombords. Och det är helt enkelt så att nuförtiden går det snabbt. En kär vän skrev till mig om lätt och tungt och jag har burit med mig de orden:

Att det går fort för dig nu för tiden och med det "lätt" är ju ett tecken på att din självkärlek är stark.

Självkärlek utan att förhävas det är så viktigt. Att hitta den. För när förändringen sker så känns det. Frihetens fnitter finns där. Samtidigt ett något förtörnat ego och  svarta tankar som har spänt över hela fältet. Ja jag talar kanske i gåtor, kan inte göra något annat just nu. Men jag vill försöka förmedla den torktumlare som jag rullat runt i och som nu har stannat. För jag har insett med övertydlighet att jag och endast jag bestämmer över mig. Vad som sedan kommer till mig kan jag sortera och välja mellan. Att min yogalärare var så tuff med mig på kursen, är egentligen en gåva. En ynnest att bli sedd varje minut och korrigerad, rättad men även påvisad vad jag behöver arbeta med. Det är egentligen ett steg framåt eller hur man vill välja att se det. Jag har stått vid en skiljelinje i olika delar i mitt liv. Helt plötsligt stod jag där vid vägskälet och var helt enkelt tvungen att välja. Jag har nog gömt mig lite för mig själv trots allt. Jag vaknade några nätter i Frankrike och ställde mig själv frågan - Vill jag fortsätta med yogan? Så omvälvande var det. Flera av lärarna som deltog på kursen har peppat mig, de har stått vid den där linjen själva och kände igen processen. Så mycket stöd som jag fått nu, det är obeskrivligt. Lätt och tungt. Jag trodde jag valde den men kom hem med fler frågor än svar. Sakta men säkert har den stormen ebbat ut och lättheten har intagit mitt system. Jag lever. Jag är sedd. Jag har fått nya utmaningar. Kan jag annat än tacka? Kan jag annat än böja huvudet och inse att det är stort. Lätt och tungt. Men de två följeslagarna behöver vi ibland. Sedan har andra saker hänt på hemmaplan som ytterligare spetsat frågan - Vad vill jag egentligen? Egentligen? Och den frågan har inget färdigt svar mer än att jag mediterat mycket, rensat sinnet och tänt mina ljus. Och där i djupet av mig, har svaret kommit. Lätt och tungt. Vackert men svårt. Men idag, när jag är ledig och har fått sova 10 timmar vaknar jag med en ny klarhet. Mediterar en stund. Dricker mitt goda kaffe och njuter. Gör en mix av kokosgrädde och bär. Vet att jag är stark och att allt detta omtumlande bygger vidare på min egen styrka. Det är stort. Önskar dig en fin helg i lätthetens och tyngdens tecken.

Snart dags att summera

Det har varit fullkomligt bedårande dagar. Strålande sol, krispiga morgnar och kylig luft när jag är på väg till dojon. Utöver min träning så är det ju så mycket annat som händer. Man hinner prata ifatt med vänner, promenera, dricka kaffe och äta lunch läääänge. Vila. Somna tidigt och fundera. Allt är förmodligen precis som det ska även om jag själv är i ett slags tillstånd jag inte riktigt känner igen så vill jag ändå förmedla tacksamheten och trösten i att jag är här. Att jag får min del av det som ges och att jag blir korrigerad ibland av flera stycken samtidigt för att asanan riktigt ska sjunka in i mitt medvetande och kropp.
   Idag har det varit marknad och det har varit människor överallt i den här lilla medeltida byn. Jag har ätit lunch med en vän jag inte sett på tre år och det är skönt när man ganska snart hittar sin ton, vänner emellan. Förtroenden och tankar. Jag är rik på så många sätt och jag har släppt så många måsten. Det har varit och är en resa. I 10 år har jag följt min lärare. I TIO år. Det är länge. Det är på ett plan obeskrivligt och på ett annat plan helt självklart.
   Hösten här är helt perfekt. Vi bor 20 minuters promenad utanför byn och det är så läkande att ha promenaden fram och tillbaka, ibland mer än en gång om dagen.
   Byn är som en sagoby. Den känns som hämtad ur en film, nästan som att gå i en kuliss. Alla är vänliga, även om det alltid är mycket turister här så är människorna genuint trevliga. Det enda minuset är det svaga kaffet! Trodde vi skulle få riktigt svart kaffe men det är knappt så espresson är stark. Det är märkligt. Jag är inte ledsen, jag är inte trött längre. Jag är inte riktigt där jag ska vara men jag har återigen hittat till nya beslut i mig själv. Jag behöver verkligen inte bevisa eller visa något för någon annan. Jag har inte shoppat något, jag har allt jag behöver. Lite symboliskt är det nog så överlag för mig just nu i mitt liv. Imorgon bitti är det sista lektionen som vi tränar, på söndag morgon knyts säcken ihop med någon timmes prat. Det är gott så. Vad som händer sedan, står skrivet i mina stjärnor. Önskar dig en skön Allhelgonahelg, vad du än gör så hoppas jag att du gör det som just du har valt. Må väl.

Resan har börjat

Utsikt från min balkong, cypresserna är enorma på varje sida

På väg till byn

Ni vet. När man sover gott. Sådär gott för att man vet att man fått en ganska liten hanterbar serie i sin yoga. Efter första lektionen igår kväll, som utöver prat och genomgångar över vad alla ska göra också innehöll tunga saker. En del så djupt att jag inte förstår allt.  Men en lektion om vad yoga inte är också. Och vad som innefattas i det vi gör. Det vi utövar och att alla har sin egen agenda över vad man förväntar sig. Vad det än är. Hur fint det är att försöka hålla sinnet blankt. Att inte fundera över om det är bra eller inte, bara ta emot. Energin. Brukar  vara lite extra pirrig eftersom jag brukar få så tuffa saker. Tuffa för mig. Och så fick jag en pytteliten serie. Sov som en gudinna. Tog en annan promenad ner till byn som fullkomligt strålade i höstsolen. Inga bilder gör den riktigt rättvisa. Värmen som smyger in under dagen för att explodera efter lunch. Jag har mina träskor och är glad åt att slippa jackan. Så kommer jag in i dojon, som en av de sista för morgonens practice. Vi får alla olika tider när vi ska komma in.
   Jag gör mitt och så är jag klar. Zhander ropar till mig att jag ska göra allt en gång till. Sedan kommer han fram till mig, ger mig en annan serie, lite tuffare som jag ska göra fem gånger. FEM gånger. I långsamt tempo. Svetten rinner om mig men det känns fantastiskt skönt. Avslutar med padmasana framåt och Emma kommer och trycker ner mig så att pannan vilar mot golvet. Känner höften protestera våldsamt och samtidigt tänker jag på gårddagens prat om att släppa taget om det som gör ont. Minnen som egentligen bara är fantasier i mitt sinne. Jag har ingen skada i min höft helt enkelt. Jag går in i det. Jag gör det faktiskt i mitt tionde andetag liggande framåt. Känner hur det blir helt varmt i höften som om någon hade hällt varmt vatten inuti min led. Och på något smärtsamt skönt vis vet jag att jag som vanligt fått precis vad jag behöver. Gör min warm down och ligger sedan med benen upp mot väggen. Kroppen är stel och underlig när jag reser mig. Vad gör det? Resan har precis börjat!

Wish me luck!

Man längtar efter något under lång tid och sedan är man plötsligt där. Då är det som jag måste samla ihop mig så jag verkligen verkligen får ut det jag önskar av något. På lördag reser jag till Sydfrankrike på en yogakurs för mina lärare. Som jag har längtat. Som jag har tänkt. Bokat för ett år sedan. Och nu reser vi snart, jag och min yogavän och det känns otroligt fint. Att också ha någon som finns i vårt eget hus när vi är borta, det är skönt.

Luberon, byn där vi ska vara

  Nu har vi hyrt ett litet hus och det är förstås varmare än här. Vi har ofta haft budgetboende men den här gången har vi unnat oss lite extra. Tänk ett eget litet hus. Med terass. Med stora rum. Med ett ordentligt kök och till och med en pool. Va? Vi kommer att gå kursen  individual asanas, vilket i praktiken betyder att alla får egna asanas, egna rörelser utifrån vars och ens behov. Och det är alltid en liten grupp som går den typen av kurs, som kräver andra saker av den som guidar. Det uråldriga sättet att undervisa på som jag älskar. Som jag tycker så ofantligt mycket om. Som jag själv försökt översätta till min egen undervisning. Att alltid ge individuella råd. Även när alla gör samma serie eller rörelser. Att det alltid kommer  till mig vad jag ska säga till människor vid frågor. När jag är uppkopplad och hopkopplad. Och nu med mina högt värderade lärare. Jag är ibland rädd för att de inte ska orka, inte ha energin, som krävs för varje människa som de möter. För de gör ju verkligen det. Ger alla precis det vi behöver. Och det är ju inte direkt det man vill ha. Utan det man behöver. Jag är beredd på vad som helst som kommer att vara jobbigt. För jag vet att det är värt det i slutänden. Jag vet hur mycket hjälp jag fått i att både läkas fysiskt, mentalt och själsligt. Att jag förändrat mina mönster, som inte varit optimala alla gånger. Att jag har rensat ut så mycket skräp inombords och hanterat gamla minnen. Att jag blivit stärkt i att gå min egen väg, att vara den jag är fullt ut. Att Zhander har fått mig att inse att alla svårigheter och trassel jag varit igenom, har dels stärkt mig, dels fått mig att utvecklas. Den berömda räkmackan ger ingen personlig utveckling. Faktiskt. Det är det andra, det vi inte vill välja som gör det, som jag ser det. Han har varit både tuff och kärleksfull i sin undervisning och med en stor portion humor. Jag har känt mig hemma i det sättet och väldigt trygg. För jag vet att det inte finns några undertoner, inga dolda budskap. Allt uttalat och rakt. Inget tycka synd om, ingen falskhet. Han har i princip påverkat hela mitt liv. Till det bättre. Det kanske låter som jag är blind för att de är människor också, men det är jag inte, jag vet att de är människor med fel och brister precis som alla andra, men det förtar inte kompetensen, kärleken och erfarenheten de förmedlar. Zhander har utövat yoga i över 60 år! Han har undervisat i 40 år. Det är svårslaget. Speciellt idag när yogalärarna har en tendens att bli yngre och yngre. En del saker kräver helt enkelt tid. Det går inte att snabbspola utveckling, hur gärna man än vill eller intalar sig det. Däremot får man ju självklart sina insikter som i skimrande ögonblick, det är inte det jag menar. Så med det sagt, wish me luck! Jag vet inte ens om jag har fungerande nät dit vi kommer men so be it. Kan jag blogga så gör jag det.

With a little help from my friends ♥ ♥

Den här veckan är omöjlig att sammanfatta. Som det blir när man går en yogakurs. Så mycket som processas och så mycket som känns ogreppbart, över huvudet ibland. Och så sjunker en insikt in, smärtan släpper och jag sitter där i min squat, som om jag alltid hade gjort det. Overkligt. Men det sker ändå.
   Jag kom hit till Kanjiza med tomhet i sinnet, smärta i kroppen och en slags trötthet som kändes genomgripande. Först  kände jag mig pånyttfylld för att sedan känna mig ännu tommare. Sinnet skapade massor av tvivel och tankar som jag inte tänkt på ett långt tag men som dök upp som objudna gäster. Det som har varit min tröst har varit våra vänner. Våra yogavänner. Som delar av en gigantisk familj. För det är precis så det är. Vi supportar, vi stöttar, vi pratar och ibland är vi bara tysta. Kaffet är aldrig så gott som efter ett hårt yogapass och man har känt svetten sippra längs hela ansiktet och ändå har friden bosatt sig i bröstet och framför allt i tankarna och man dricker sitt kaffe med sina vänner. Som delat upplevelsen, även om vi inte upplever samma saker så vet vi ändå vissa steg som behöver tas. De här åren som jag lärt känna människor från andra länder, lärt känna människor som upplever det jag gör och som har samma lärare. Det är en ynnest. Och tack vare dem och min lärares rakhet och utan-krusiduller-undervisning utan kompromisser så tog jag mig vidare. Det är stort. Jag är glad i hela mig nu när jag strax ska packa ihop mina saker och ta mig hemåt. Vi flyger i kvällningen och är hemma sent i natt. Vad gör det? Allt finns att jobba med nu. Igen. 

Full uppmärksamhet

Vår lärare är hes. Han talar lite och det är precis knäpptyst när vi börjar vår morgon practice. Klockan har just slagit åtta och luften är varm och kyrkklockorna slår. Jag har ont precis överallt, men på något sätt så tar jag mig vidare genom det, trots det eller hur man ska uttrycka det. För ingen kommer undan det smärtsamma ibland, då leker man bara, ska man vidare måste man genom det som smärtar, vare sig det är fysiskt, mentalt eller sjäsligt eftersom det frigör andra delar av dig. Där du har stängt till där behöver det öppnas dörrar och likaväl stänga andra som stått öppna för länge. Zhander uppmanar oss till att vårda vår andlighet, att börja och sluta dagen med böner. Dina böner. Och det är något jag gör och något som jag känner en djup tillhörighet i. Hur bönerna ser ut eller vad du väljer, det är helt upp till dig. Men du behöver lyfta blicken inåt-uppåt ibland.
   Att vara 60 personer som utövar yoga i en stor sal där din lärare är hes, det kräver full uppmärksamhet. Och när han viskar fram olika asanas så är det som en mjuk hand rör vid min panna och mitt inre. Det får oss alla att lyssna ännu mer försiktigt och att sedan göra. Vi gör en kortare practice för att sedan koncentrera oss på det som följer kring ögonens rörelser kontra våra nadis, energikanaler. Och vad som sedan sker. Det är en gåva att delta. Att min höft har värkt hela tiden, dag som natt, spelar ingen roll, för idag så förändrades smärtan någonstans. Och jag vet att det är min rädsla som hindrar mig. Rädslan och smärtan är intimt hopflätade. Och jag tror faktiskt inte att det spelar någon som helst roll om du är flexibel eller inte, det har ingenting med det att göra. INGENTING. Det handlar om ditt inre och vad du möter och vad du släpper. Ge dig själv din fulla uppmärksamhet, det är inte helt okomplicerat alla gånger, men värt allt i slutänden.

En liten paus

Det blev en bloggpaus. Det blev en paus från nyheter. Det blev en paus från sociala medier. Det blev en paus i min mail. Helt enkelt för att jag behövde det. Helt enkelt för att det var dags. Utan några större funderingar eller beslut. Vi reste i fredags och vi är hemma i vår lilla stad i Serbien, på gränsen till Ungern. Resan tog 12 timmar från dörr till dörr och vi vilar just nu i det gulaste av rum. Balkongen är öppen, någon klipper gräset, svalorna svirrar och det är varmt och doftar av syrénerna som är fullt utslagna. Äppenträden blommar och gräset är mörkgrönt.  Kursen startade igår och det jag längtat efter har jag fått. Direkt. Och allt är inte enkelt och lätt. Men det är mycket som är gott; mina vänner, de långväga, ända från USA har en en del tagit sig hit ifrån. Och så vi européer. Och några från Asien. Våra lärare har trogna elever. Och det beror naturligtvis på den vägledning, undervisning och erfarenhet som de bjuder på. När kunskapen om kroppen och allt annat lågmält förs fram, ja då sitter vi 60 personer alldeles stilla och lyssnar. Ingen rör sig. Vi sitter raka i ryggen och på våra sittben och den första lektionen är över 2 timmar lång. Och jag reser mig ryckigt och knakande efter att ha suttit stilla så länge. Och ändå. Min tomhet och mitt låga humör är förändrat. Äntligen får jag det jag behöver. Vi somnar tidigt, sover djupt och är helt enkelt precis där vi ska vara. Jag tror aldrig jag varit så i mig själv på någon kurs tidigare, så oberoende av andra, så otroligt fokuserad på mitt inre och vart rörelserna tar mig - om de tar mig någonstans. Allt är som det ska och jag hoppas ni har överseende, jag kommer att läsa ifatt på era bloggar när jag är hemma igen, kanske skriver jag något mer härifrån, kanske inte. Just nu är det så mycket både kroppen och sinnet behöver processa. Vi har redan fått hemläxor. Tuffa. Inför det kommande året. Och allt känns bra. Det gör ont i kroppen. Och allt känns bra. Hoppas du också har det bra och är där du ska vara.

Få men krävande asanas

Jag i janu sirsasana

Det har regnat sedan vi kom till Wien. Och på något avslappnat sätt så tycker jag att det är underbart. Helt kravlöst. Regnet har följt mig i sommar. Det som varit värmeböljans och hettans sommar, dock inte för mig :) Det regnade mina 3 veckor i Indien, även om det inte var hela dagar. När vi landade från den resan regnade det i Stockholm och fortsatte varje dag ända tills vi reste hit och här har det regnat. Nåväl. Vad är väl vädret? Egentligen?
   Vi får mycket vila och tid för att läsa, tänka och prata. Bara vara helt enkelt. Vi är dåliga turister när vi är på yogakurs. En del åker runt stan och kollar på sevärdheter. En del går på konserter och olika restauranger. Vi är lite annorlunda. Lagar mat och kokar kaffe i vår underbara lägenhet. Säger inte att något är bättre eller sämre bara att varken jag eller min man orkar mer än att ta in yogakursen, alla nya erfarenheter och kunskaper som trillar in i systemet. Bara att smälta. "Bara". Men igår hängde vi med till en stor cool vegetarisk restaurang, Yummie. Men det var buffé, halvvarm och det brukar inte alltid vara bra. Våra magar har protesterat i natt och det spelar ju ingen roll vilken sorts mat det är när maten inte är riktigt varm och kanske stått länge under värmelamporna. Så mycket för vår utsvävning :)
   Våra asanas är inte många men så krävande. Det är helt otroligt hur mycket de påverkar. På olika sätt och olika nivåer. Det där att köra 90 minuters pass av yoga... I nuläget skulle det ta kål på mig faktiskt och det är många år sedan jag gjorde något sådant. Och ja, det tog ju faktiskt kål på mig. Då. Men nu är nu och vi har alla så enormt skiftande asanas och en del får bara mudras, handgester, och en del lite av allt. Den här gången är det 5 lärare som hjälper till och som också lär sig av alla korrigeringar Zhander och Emma gör. Det är spännande att höra honom förklara för en lärare från ett annat land varför han gör det han gör med mig. Och hur väl jag känner att det stämmer i min kropp.    
   Men jag är lite yr, det hänger ihop med min Indienresa och går inte att forcera, gör därför sittande asanas. Z säger att människor leker ibland, yogan blir som ett slags game,  people play, men det vi gör nu är definitivt ingen lek. Det är få och välgörande men tuffa asanas. Anpassade för just våra behov. Vilken resa!

Dags igen

Som jag hyllar vardagen. Som jag gillar den. Och ändå reser jag imorgon igen. Till en yogakurs med våra lärare. Till en ny chans att växa och få insikter. Vad de än kostar.
   Min man och jag reser till Wien, en underbar stad i mina ögon och jag längtar trots att jag är lite restrött. Det här har jag ju sett fram emot så länge.
   Det är över ett år sedan vi sa hejdå i Kroatien. Det här är en ny kurs, de har aldrig haft den tidigare och det går helt enkelt inte att veta vad man ska eller kan förvänta sig. Mer än att det förmodligen i vanlig ordning kommer att rumstera om rejält inombords. Lite pirriga är vi men så glada åt att huset blir omskött under tiden vi är borta och att det är bebott. Mina yogagrupper tar min dotter hand om. Jag är ändå lyckligt lottad, eller hur? Wish me luck!

Bilden är på min lärare Zhander, tagen av Dan Lindberg

Vardagstid

Tiden är så märklig ibland. Som ett töjbart utrymme. Där allt kan rymmas. Vi hinner allt. Och vi har någon slags vardag i den här vistelsen också. Vaknar utan väckarklocka vid 6-7-tiden, efter morgonyogan sitter vi en stund på balkongen med stark espresso, färska björnbär och hallon med lite grekisk yoghurt. Vi promenerar innan hettan slår till. Hänger på ett stort kafé med alla locals. Människor som börjar dagen med att läsa tidningen och dricka starkt kaffe på ett kafé. Det är så tilltalande. Jag saknar tidningar. Pappers. Ja, jo, man kan läsa på nätet, men det liknar inget av det tidningsläsande som jag gillar. Vi läser lite mail, hunnit med många böcker och så sitter tills vi går hemåt för att laga lunch. Det finns en fin liten grönsaksmarknad där vi handlar varje dag. Efter maten blir det siesta och dåt är det varmt. VARMT. Men hettan inombords har lugnat ned sig med de övningar jag har fått. Även om det inte gått lång tid egentligen med dem.
   Klockan 17 har vi vår lektion. Härligt att se de andra och hinna prata lite. Efter lektionen tar vi en lång promenad längs havet. Min älskling badar alla dagar. Jag badar inte lika ofta. Men vattnet, åh det här salta blå-turkosa, det vill jag kapsla in och ha i mina ögon när jag reser hem. Husen är gigantiska. Stenhus. En del är tomma och jag undrar så vilka historier som ryms bakom trasiga fönster och hängande fönsterluckor. Är det krigen som gjort att en del vräkiga stora hotell bara står och åldras? Utan människor i dem.
   Mina jobbiga asanas har införlivats i min träning. Det är inget jag kan smita från, inget jag kan välja bort. Om jag vill vidare. Och jag gör dem. I morse med ännu mer tålamod med mig själv. Z hade ett långt snack med mig igår. Han uppmanar mig gång på gång att vara enträgen, att stanna i kampen och låta mig själv sjunka ner på mina hälar utan att hänge mig åt det som gör ont.  Tiden jag sitter är inte lång men den känns i varje sekund. Då står tiden helt stilla. Och där vill jag hitta till det gränslösa töjandet som jag upplever i vår vardag nu. Finnas men inte kollapsa. Vreden, irritationen och ledsamheten som frigjorts har lämnat kroppen. Jag tar emot det jag får. Jag trivs otroligt bra. här Men jag längtar hem lite. Allt har sin tid. Några fler dagar här i tiden som ibland står helt still.