Saknaden av det som kunde ha varit

Dagen före julafton åker vi till min svärmor, mannen och jag. Hon är 86 år och har liksom helt slutat att fira med oss, hon har inte lust, tycker det är besvärligt. Men hon är inte bitter eller så, har liksom bara skalat ned sin värld. Men julpyntet och julgardinerna hänger uppe. Nåväl. Vi far genom ett otroligt vacker vinterlandskap och det är skönt att ses. Vi kommer med blommor och choklad och hon är nöjd. Vi dricker kaffe. Äter toscakaka och far sedan hem. Och där någonstans så förändras min sinnesstämning. Vi kommer hem och jag känner stöten av saknad rakt in i bröstet, som om den var fysisk. Som om någon slog mig rakt i bröstkorgen. Jag tappar andan av saknad. Saknaden av vad som skulle ha kunnat vara om jag hade fått ha mina föräldrar i livet, åtminstone en av dem. Ja, jag köpslår om det som ändå inte går.
   Jag tassar uppför trappen och lägger mig i soffan och låter den vräka sig ut. Den där osnygga våldsamma saknaden som jag trodde jag var klar med. Liksom. Men den överrumplar mig. De fattas mig helt enkelt. Vid jul blir det alltid mer kännbart. Kanske för att jag älskar julen, den varma, doftrika och generösa julen som jag känner från min barndom. Det var mycket som inte vara bra när jag växte upp, men julen var alltid fin. Och jag vill vara liten. Jag vill vara den som andra kan prata om hur jag var när jag växte upp. Men det finns ingen i mitt liv som kan göra det längre. Kanske låter det patetiskt men det är så det är. Jag är stor och stark för det mesta. Tröstar nära och de som inte är så nära. Har en slags magnet för människor som mår dåligt. Kanske upprepar jag bara mönster? Men nu i soffan när mörkret flyter ut som en svart filt så är det som ett hål i min mage. Jag vill också ha min mamma!
   Jag gråter länge. Jag vet att jag måste släppa taget om taggen som gör ont. Och varje gång gör jag faktiskt det. Och sorgerna jag bearbetat - det är inte de som kommer utan saknaden av vad som skulle kunna ha varit. Om. Om. Om. Kanske är det mänskligt att längta efter sin mamma, sin pappa, hela livet. Jag vet inte. Men jag känner mig så liten och sårbar. Så jag låter vågen skölja med mig. Och till slut tar den slut, gråten. Och jag vet att jag mår bra imorgon. Men stunden den känns så långt från jul och frid man kan komma.

Känner du igen det jag försöker säga? Saknaden?

Från fundamentalist till frilansande julälskare

Den där kitschådran som jag dras med. Den kan få mig till allt möjligt. Som om jag måste skoja till det, sprätta till det här vita och svarta hemmet vi har, med allt möjligt annat. Vårt kök har begåvats med en turkos buddha och en turkos stjärna. De sitter alltid där. Vårt vardagsrum har fått en del lila detaljer med en stor fantastisk matta i vintagestil i spetsen. Nu har vår övervåning fått en plastgran! Vit förvisso men med massor av bling bling på sig. Och det är som det ska. Jag har gått en lång väg mina vänner, från att ha varit en julfundamentalist till att frilansa hur som helst. Så djäkla skönt. Fritt. Jag önskar er massor av frisk luft, väldofter, skön avkopopling och samvaro med era nära och kära. Kanske också en chokladpralin och lite citrusfrukter när kvällen smyger sig på. Ikväll kommer första ungen hem och sedan trillar de in. Så tacksam att i får fira jul med alla igen.  Lev väl och njut med mig i min julgransfrossa! God Jul!

Från mig till er alla ♥

Jag har en yogaplats. Där jag har ljus, blommor och saker som är viktiga för mig. Bilder. För yogan. Men just nu är den platsen upptagen av en hemvändande unge. Hon sover där. Och det gör mig så innerligt glad när jag ser henne snusa och jag tassar upp. För det gör ingenting. På något sätt. För min yoga. Den bor ju inte i en plats. Den bor i mig. I hjärtat ♥. Så jag gör yoga på köksgolvet. Lite trångt men det går. Jag andas. Jag gör. Jag är. Helt enkelt ett med min yoga. Var jag än är. Behöver egentligen ingen rökelse, inga ljus, inga speciella kläder. Inget mer än mig själv. Är inte det fantastiskt? Egentligen. Och den där friden. Den där känslan när yogan är gjord på morgonen och allt kan starta. Början på min dag som jag önskar att den skall vara alla dagar. Som det inte är. Men oftast.  Vår lilla Buddha i trädgården, den är helt översnöad, men ändå, den finns där ändå. Friden går ändå inte att missta sig på. Och från djupet av mitt yogahjärta önskar jag dig en riktigt God Jul.