Alla trånga passager - till frihet

Idag är det 35 år sedan mitt liv gjorde den första stora kurvan mot något annat i livet, jag träffade min man. Sedan dess är vi ett par. Många tror att vi haft en riktig räkmacka, många tror att allt varit så enkelt för oss. Men det är ju inte det. Inte för någon som lever i en längre relation. Jag är säker. Om det inte är så att en viker ner sig. Senast igår hade vi faktiskt ett jättegräl. En böljande lång stundtals hetsig dialog. Där kvällen slutade med varsin insikt. Av mönster vi bär på och som vi upprepar. Det var tufft medan det pågick. Det var tufft när det sved i mina ögon av alla tårar. Men om vi inte hade gått igenom alla dessa trånga passager - ja då hade vi inte varit vi idag. Så enkelt. Så svårt. Jag omfamnar min man med allt. Hela vägen. Och den största insikten är alltid tacksamheten. Att vi hittade varandra där på Stora Hotellet när jag var sjuk och eländig i luftrörskatarr och drack vatten hela kvällen. Men orkade inte ligga hemma och vara sjuk när alla vännerna skulle gå ut. Och se där. Där stod han. Och efter det har allt fallit på plats. Med kärleken förstås. Men inte utan jobb. Inte utan kommunikation. Och framför allt inte utan att ge och ta. Tänker också på att jag fullt ut varit hela jag, med honom. Alla mina känslor har fått finnas.
    Att vara människa är att våga se och känna alla sina känslor. Ingen är fel eller "negativ" eller svart. De bara är. Ilska har hjälpt mig många gånger att våga språnget. Även om jag sällan är arg idag är vrede inget jag förknippar med något som är fel. Hur man utövar den är däremot en annan diskussion.  Tänker på alla som gått före oss i den feministiska kampen kring rösträtt, aborträtt osv. Tänk om inte ilskan funnits där... Sorgen har gett mig många fler dimensioner i mitt liv. Och ökat min medkänsla och empati för andra som har det tufft. Irritationen har fått mig att vända på perspektiv och våga se en ny lösning. Och så allt det andra då som är lite mer självklart att omfamna - glädjen, euforin och det halvgalna som kännetecknar hur det också är att vara människa. Att hitta någon där man får bejaka alla känslorna, det är fint. Det är stort. Det är rätt.
    Så idag slår vi på stor kolhydratfest! Det har varit pizza och eftermiddagsslummer. Kaffe och semla. Och allt har varit gott även om magen står i fjorton hörn just nu. Imorgon är en annan dag. Jag ångrar inget :)

Jag firar oss. Med alla känslor som vi vågat bejaka, lufta, sortera och se var de hör hemma och vad som skapat vad. Mönster. Mönster. Mönster. När vi ser dem kan vi förändra dem. Om vi vill. Om det behövs.

Där jag vill vara

Vi har varit på en liten resa jag och min man, han skulle göra ett jobb i Visby och jag följde med. Jag kan ju göra det nuförtiden. Så otroligt härligt och lyxigt. Vi bodde på Gotland 1985-86 och nu är det länge sen jag var där.
   Det där året såg vi varenda skrymsle av ön tror jag och vi har många smultronställen. En av de finaste platserna är Ekstastranden på västra sidan nedanför Visby. Vi hade varit där på semestern innan vi flyttade dit och under Gotlandsåret var vi där otaliga gånger. Det är något med den platsen. Och det är det många som tycker.
   När vi rullade av färjan åkte vi direkt till några vänner som valt att bosätta sig på ön och sedan raka spåret till stranden. Vi fick en helt magnifik kväll. Jag vet ärligt talat inte om jag har sett en vackrare solnedgång än den här. Det var hela spektrumet från ljusblått till lila till rosa till orange till gult till mörkrött. Som en gåva.
   Och vi gick där. Vi tog tusen bilder. Tittade på varandra och sa - Tänk när vi var här första gången för 32 år sedan. Det är hisnande att blicka bakåt ibland. Ena dottern frågade om vi var nostalgiska men det var just det vi inte var. Vi kände oss bara tacksamma över var vi befinner oss nu. Att vår relation har hållit hela vägen. Att vi har tre barn. Att vi har tre barnbarn. Att vi har varsitt företag och skapade våra egna drömjobb. Ibland får man klappa sig själv lite på axeln också över att man har hittat lösningar och vägar i det som är ens liv. Och där jag är nu, där vill jag verkligen vara.

Bästis

Vänskap. Det ordet rymmer så många associationer, förväntningar och tankar. Stig "Slas" Claesson sa Om vänskap funnes vore vi vänner. Det uttalandet provocerade mig. Då. För länge sen. Idag förstår jag lite mer vad han menade. För tänk så blåst jag blivit på vänner. Av vänner. Baktalad. Sviken. Vänner? Nej. Egentligen inte. Bara något som jag tolkade som det. Något vi lekte. Eller hur man ska uttrycka det. Ett slags game.
   Jag vill inte vara negativ, bara berätta om mina erfarenheter och de rymmer ju som bekant båda delarna av tillvaron. Jag har nästintill varit torsk på vänner. Sagt att jag samlar på originella människor, sagt att jag gillar alla sorter. Tja. Det hela har kokats ned till ett fåtal människor som jag kallar vänner. Som i ordets rätta bemärkelse. För mig. Samtidigt är jag social, gillar människor helt enkelt om man kan uttrycka sig så svepande.
   I sommar har jag inombords stött och blött en relation. En relation där en människa kallar mig för sin "bästis", jag presenteras som det här och där. Själv använder jag väldigt sällan det ordet. Om någon. Jag har känt att det har varit en ojämlik relation, vi har helt enkelt haft olika intentioner med både relationen och orden. Har jag kommit fram till. Och när jag släpper det så kommer annat in från sidan.
   Igår träffade jag en vän. En riktig vän. Från förr. Vi växte upp i samma hyreslänga, delade det mesta från skolåldern och framåt. Jag är ett år äldre så vi gick aldrig i samma klass, men samma skola. Hon är kanske den person jag betraktat mest i mitt liv. Ni vet det där tonårsbetraktandet. Vi konkurrerade faktiskt aldrig. Var aldrig kära i samma killar. Hade inga problem med att lyssna på problemen eller skavankerna vi upplevde i våra kroppar framför allt. Hon är den som jag nog varit allra ärligast inför. Den jag aldrig drog upp några skygglappar för eller kände mig mindre än. Vi var obönhörligt ärliga om våra familjer och vilka problem vi båda upplevde. Tiden går och vi gled isär. Både geografiskt och relationsmässigt. Konstigt egentligen.
   Igår sågs vi. Det var 29 år sedan sist och då hade hon en nyfödd på armen och nu sitter vi här mitt i livet, med utflyttade vuxna barn och med några fler streck i ansiktet. Och hela jag sköljs inombords av värme. Jag gråter när vi kramar om varandra. Hon gråter. Jag känner igen varenda rörelse hon gör och som är så oerhört välbekant. Min vän. Min VÄN. För hon är det. Hon är på riktigt och det är liksom bara att ta vid där vi slutade. Jag skulle kunna prata med henne hela natten. Vi fyller i varandras meningar, delar minnen och har tusen frågor. Hon finns i mitt liv igen. Det är något som känns bra. Rätt. Som det ska. Och hur tacksam är jag inte. Att få släppa något jag ältat när jag möter det äkta. När jag ser hennes kärleksfulla ögon titta på mig. När jag vet att hon känner mig. Från början och hit. Och när hon säger att hon tyckte så mycket om min bok för att den var så mycket jag, då kunde jag inte ha fått en finare komplimang, för hon känner mig. Hon vet vem jag är. När hon säger att det är den Annika jag känner i boken, den starka och glada tjejen. Då drar jag i mig den raden. Då landar jag i den. Då vet jag att jag faktiskt har en bästis :)

There is a crack in everything, that is how the light gets in

Kvinnors vänskap. Så mycket gott jag fått av det. Så mycket ont jag fått av det. Som en knytnäve i veka livet när någon avslutar en relation genom att inte svara på mail eller sms. Som när någon blir överlägsen och plötsligt inte har tid. Skriver lite nedlåtande jag andas ut och tackar för det som varit trots att du inte ens vet vad du gjort för fel. Om du gjort något. Trots att du funnits där alla gånger. Att stå upp för sig själv. Hela vägen. Det är det jag gör nu. Så otroligt befriande. Jag har varit nära vän med många människor. Och det har jag sett som en prioriterad del av mitt liv. Men allt eftersom åren gått och saker händer i allas liv så ser jag hur de som jag lyssnat mest på bara vänt mig ryggen. Jag har skrivit om det tidigare. Det har  varit en process förstås. Men jag vägrar att fastna i det som känns som ett svek. Istället har jag vänt på det hela. Jag är stolt över alla gånger jag ställt upp för människor. Jag är stolt över att jag vågat stannat. Orkat lyssna. Men jag gör det inte längre på bekostnad av mig själv. Jag vågar till och med säga det till dem det berör. Hur de än tar emot det så har jag gjort min del. Jag har äntligen stått upp för mig själv. Och det har gällt vänner i alla sammanhang i mitt liv. Jobbet. Yogan. Företaget jag delade. Mina personliga relationer. Och vet ni. Det är som att låta en virvelvind skölja rent allt inuti. Det är som att gå ned i vikt. Inuti. Jag har äntligen förstått att det inte finns någon hemlighet, ingen the secret-väg att gå på det sättet. Det går inte att sitta och önska och vänta. Ibland krävs handling. Det handlar "bara" om att vara sann. Först och främst mot sig själv. Hela vägen. Sedan mot sin omgivning. Yogans två första steg. Så kloka. Går inte att hoppa över i sin personliga utveckling. Och sedan tar min fysiska yoga mig vidare. I min kropp. I mitt sinne. Med min själ. Min ande. Och jag är så glad. Att jag äntligen vågar. Behöver inte ha ont i magen, behöver inte fundera ut vad andra känner. Det är deras ansvar. Inte mitt. Och självklart gör jag inte våld på mig själv längre. Självklart inte på någon annan heller. Det är berusande att vara fri. Men äntligen har jag förstått att jag måste stå upp för mig själv alla dagar. Också. Det som inte varit självklart tidigare. Jag har varit naiv. Förväxlat bilden av en god människa med en lättlurad människa. Godtrogen. Jag ska vara  mer rädd om mig helt enkelt. Välja noggrant. Det är flera händelser senaste tiden som fått mig att se allt klart. Som glas. Skönt. Inget som skaver. Inget som är gömt längst inuti. Tänker på Leonard Chohens kloka ord -there is a crack in everything, that is how the light gets in. Och att vi vågar låta det krackelera inuti. Ibland måste man det. Går inte att komma undan. Men då växer något annat fram Kanske till och med en solros :) Trevig helg kära vänner!

Också min!

Hennes hår stod som en gloria runt huvudet. Hon log utan baktankar. Hon snurrade en snuttefilt i sin ena mjuka hand och höll i en hunds öra i den andra. Är du min pappas tjej? Hmm, den konstigaste frågan i mitt liv! Jag var 28 och hon skulle fylla 5. Jag hade fallit handlöst i ett par gröna forsögon. Och jag ville satsa. På den här relationen. Oj, det fanns ett barn redan. Ja, men då gör det det! Man får leva utifrån de premisser som livet ställer. Hur ska man kunna välja, eller välja bort när det ser ut så? Man får följa med! Resan har varit skumpig. Guppig. Krokig. Ibland har ingen sett klart, men vi har haft siktet inställt på att det ska gå. Och jag skulle ljuga om jag sa att det har varit enkelt. Men relationer kräver tid. Alla relationer. Så ser jag det. Och vi har haft ett mål hos oss, de barn som finns i familjen de finns i familjen. I den här familjen. Ingen är hel eller halv. Alla finns på lika villkor, oavsett om man vill lägga på en etikett som bonus, styv eller plast. I lördags fyllde M år, min extradotter, min styvdotter, min bonusdotter min mans dotter och mina barns syster. I solen, när jag betraktade henne kunde jag fortfarande se den lilla tjejen, blont hår och rufs. Den där tjejen som har en speciell begåvning för siffror, den där tjejen som är lugn och inte rusar iväg som några av oss andra när det hettar till :) den där tjejen som är metodisk och schysst, den där tjejen som har skapat sig ett eget liv som hon kan vara stolt över. Och jag känner att jag har en liten del i det. Att vi har det allihopa. Tillsammans gör man en familj. Och kärleken till barnen ser väldigt olika ut. Men den finns. Till alla tre. Inom mig. Från hjärtat skickar jag ett extragrattis till M, som också är min på sätt och vis!