För att jag har ett val

När jag börjat med nya vanor har de flesta som kommenterat använt fraser som "stackars dig - nu får du inte........... " och där kan man fylla i valfritt ord. Till exempel när jag slutade med snabba onödiga kolhydrater som i pasta t ex, - ojoj stackars dig nu får du inte äta pasta. Osv. Men det handlar varken om vad jag får eller inte eller att det är synd om mig. Det handlar om val jag gör. Och ja, det kan låta präktigt för någon, för mig har det i alla de här valen handlat om hälsan. Om att jag vill må som mitt bästa jag. Därmed inte sagt att jag är nitisk och 100 %-ig, det är jag inte, jag lever fortfarande efter devisen 80/20 vilket för mig fungerar klockrent. Det betyder att jag ibland blir sugen på ett glas vin eller choklad eller något annat och då väljer jag det.
   Det man glömmer bort i det hela är att jag istället bekantat mig med andra saker. Att jag när det gäller kosten hittat mat som sjögräsnudlar, pure pasta, nya mjölsorter som teffmjöl, mandelmjöl, kokosmjöl, rismjöl osv. Att jag insett att när något går bort så ersätter jag det med något annat nytt. Och är det något jag älskar så är det att testa nya saker. Ny mat. Ny träning. Nya vanor. Kanske är jag ovanlig, de säger att människor är så förändringsobenägna. Men jag är förändringsbenägen. Kanske är det min främst egenskap i fråga om att må bra? Jag testar gärna nya saker. Är inte rädd för att inte gilla något, i så fall låter jag ju bara bli sedan. Inte krångligt eller konstigt alls.
    Eller som med yogan. Jag som älskade att sova länge och inte kunde föreställa mig att gå upp tidigt frivilligt. Och nu gör jag det och dessutom gör jag min yoga då. Och jag tycker att det är värt det. Alla dagar i veckan. Men inget börjar ju så att man hoppar upp en dag och plötsligt är en helt annan. Det hela sker ju stegvis. Men om jag jämför hur jag åt och rörde på mig förr så kunde inte skillnaden vara större. Men inte heller kunde mitt välmående vara större. Men framför allt glädjen. Den sanna.

Glädjen som gör att jag både vaknar och somnar med mitt eget leende. Hur har du det med din glädje?

Det har inte alltid varit så

När jag skottar snö för tredje dagen i rad och det aldrig slutar snöa så känner jag ändå hur stark jag är. Faktiskt. Men det har inte alltid varit så. Ibland är det viktigt att påminna sig. Att också kanske påminna andra. Jag vet inte hur många gånger jag mötts av kommentarer som -vilken tur du har haft! och det har gällt allt ifrån min partner, min familj, mitt hus, min yoga, att jag jobbar som yogalärare, att jag skrivit en bok osv. Och så vidare. Och nej, jag har inte haft speciellt med tur. Men jag har jobbat för det jag tror på. Hur präktigt låter inte det? Men när jag kör skoveln i den bakpulverliknande snön så är det egentligen lätt att tänka sig bakåt. Man tänker bra när man skottar snö, det är ett som är säkert.
Varför jag tänker på andras bild av mig är för att det också kan spegla det man själv kanske upplever. Jag har i bloggen alltid beskrivit mina inre hinder, blockeringar, smärtor och skador. Jag har inte mörkat något. Jag har dessutom skrivit om det när det händer. Jag har inte "safeat" och beskrivit saker i efterhand. När man liksom har facit på om det gick eller inte. Nä. Jag har utan skyddsnät kastat ut mina utmaningar här i bloggen. Sällan redigerar jag. Sällan skriver jag om. Sällan väntar jag med tankar jag har. Nej det är rakt på, rakt ut. Det är så jag vill ha det. Och när jag idag beskriver min vardag så vet jag att det kan låta bortskämt. Men det har inte alltid varit så som det är nu. Jag har inte alltid ägt min egen tid när jag inte jobbar. Jag har inte alltid orkat yoga eller röra mig som jag gör nu.  Jag har inte alltid varit intresserad av min kropp som jag är nu. Det som alltid intresserat mig däremot är mänskliga relationer, valen vi gör och hur vi alla fungerar. Mentalt. Själsligt. Idag är jag också intresserad av hur jag fungerar rent fysiskt och vad som påverkar mitt mående och min hälsa.

   Jag har inte fått något gratis, men när en bekant säger att jag lever ett drömliv, som hon också önskar sig, så är min fråga till henne - vad hindrar dig att göra det du vill? Och det kommer en lång räcka av förklaringar och hinder. Som om inte jag också har haft det? Hon vet ju heller inget om hur jag känner eller har det egentligen, hon hör bara yttre saker.
   Att börja yoga, var den stora vattendelaren i mitt liv. Men när första diskbråcket i nacken för 11 år sedan kom så fick smärtan mig att hitta andra sätt att utöva min yoga. När armen tappade känseln och ändå gjorde ont. När jag fick nästa två diskbråck året efter och inte kunde gå, för att höger ben var obrukbart var den första tanken - hjälp, jag vill inte tappa min yoga! Jag gick en hel termin och tittade på andra som utövade yoga. För det var omöjligt för mig att göra det som de gjorde i salen. Däremot hade jag ett eget program som jag följde slaviskt hemma. Och det gav resultat. Men utan min egen envishet så hade jag varit någon annanstans idag. Nej, jag slår mig inte för bröstet, jag vill bara påminna om att varje dags slit eller glädje ger utdelning i slutänden. Alla små val längs vägen ger ett ganska makalöst resultat längre fram.
   När jag började med yoga kunde jag inte ha föreställt mig någonstans att jag skulle bli yogainstruktör att jag skulle sluta på studion där jag yogade och undervisade flera gånger i veckan i 8 ÅTTA år (!) för att några år senare starta min egna studio. Det var bara den inre rösten som fick mig att ta mig åt lite olika håll. Och med lärare som såg mig och peppade mig men även utmanade mig. Och jag vet inte hur många som jag tränat med som sagt - åh, jag skulle också vilja träna för Zhander och Emma. Och samma svar kommer från mig - vad hindrar er? När vi tittar in i den där bröstkorgen där hjärtat slår så är det bara vi själva som vet varför vi gör de val vi gör. Och inget är gratis. Inget händer bara. Om vi inte uttalat det vi önskar OCH jobbat för det. Samtidigt. Så nej, det har inte alltid varit så som det är i mitt liv just nu. Men om jag kan förändra saker i livet och kroppen så kan du. Det var bara det. 

Det man inte gör

Läser i morgontidningen om Augustin Erbas roman "Ensamhetens broar". Den handlar om civilkurage enligt honom själv. När jag läser recensionen blir jag både avskräckt att läsa den och sugen :) Han verkar ha fångat det vankelmod många människor dras ned i när man "tvingas" tycka något. Har ingen aning om det är ett typiskt svenskt drag att vara feg. Många tycker att om jag säger inget så har jag inte valt, t ex i situationer där man egentligen borde höja sin röst. Rasistiska skämt på fikat. Till exempel. MEN det kan ju vara något så enkelt som att våga fråga någon något. Så man väljer att inte säga något, men i den situationen finns faktiskt ett val. ETT VAL. Ibland har jag sagt något när det varit knäpptyst, när jag jobbade på kyrkan för ett tag sedan och någon sa "negerboll" och skämtade. Frös till is. Men sa i alla fall att jag inte var bekväm. I de mesta otippade sammanhang hör man otrevligheter. Eller inget alls. Vilket jag tycker är värre. För om ingen säger något blir det svårt att bemöta. Vad säger man då?
Z pratar mycket om att fånga det som man inte gör i yogan. Där finns utmaningen. Vad är förbisett? Nog går det att överföra till vardagliga situationer? Allt man inte gör. Kanske inte frågar den som gjort något man själv velat göra. Avundsjuka? I yogasammanhang kan jag ibland känna konkurrens och tävling under ytan. Men om vi aldrig pratar om det - finns det inte då? För mig är det precis tvärtom - det stannar inombords om man inte tar upp det till ytan. Inte behöver vi vara rädda för varandra?! Tyck till! Våga fråga! Låt oss vara lite mer kommunikativa och inte så fega.