Balansen mellan jobb och vila

Extra känslig. Just nu. Mycket som jag har i bakhuvudet men även i ögonvrån. Saker som uppenbarar sig när jag inte tittar för noga. Passerar varje dag en plats där jag tycker att det står en flicka och väntar. Men när jag tittar till så finns hon inte där. Som en påminnelse om något. Ser på tv-nyheterna om barncancer och börjar gråta. Är som ett läskpapper som drar i mig sorgligheter. Försöker dra upp mig själv men just nu går det halvhjärtat. Jag jobbar inte för mycket. Jag vilar så mycket jag kan. För orken finns inte riktigt där. För det jag vill. När jag summerar mitt arbete så inser jag att jag har arbetat alldeles för mycket. I flera år. FLERA ÅR. Och varje gång jag tittat över min situation har jag tänkt att jag gör ju så mycket som är roligt. Men det spelar ingen roll, övertrasserar jag mitt eget konto i den vägen så tar orken slut. Även om jag fyller på med ayurvedavistelser och yoga. Jag har rensat i vår, slagit ihop grupper och sagt nej till saker. Men tröttheten svider. Bakom ögonlocken och gör hjärtat sårbart. Eller något. Kan inte tillskriva årstiden allt. Det handlar ju om hur jag prioriterar och gör också. Allt som har två sidor. Kan vara stolt över att ha dragit runt flera yoga- och sorggrupper i flera år. Samtidigt behöver jag också påfyllning. Om en vecka reser jag på yogakurs för min lärare. Det är precis vad jag behöver. Så lägligt :) Och jag bryr mig faktiskt inte längre om vad jag är i för skick när jag reser. Bara att jag ska åka. Känsligheten behöver omgärdas av lite mer gränser. Tillåta mig att bara vara. Inte låta något ta över. Yogajobbet kan också se olika ut i olika perioder, eller hur? Balansen jag strävar efter lyser med sin frånvaro, hela april har varit tuff. Känslig.

Är det OK att förändras?

Jag har haft en tung period. Tung för att mitt jobb är kaotiskt stressigt just nu. Eller just nu, det har varit det en tid. Jag har lyssnat på kroppen, vilat hemma när jag haft feber och sökt läkare för mitt rusande hjärta. Men det är också svårt att vara hemma när ens arbetskamrater får göra det man skulle gjort. Jag tänker att jag gör det för andra, då gör andra det för mig. Någon gång. Att det liksom jämnar ut sig. Men det är inte riktigt så att alla delar den tanken, det förstår jag också. Hursomhelst, jag har varit hemma. Men sömnen har lyst med sin frånvaro. Jag gör allt jag kan för att må bra på jobbet. På min fritid. Jag yogar. Mediterar. Äter bra. Försöker lägga mig i vettig tid, även om jag inte somnar. Vet också att när tankarna blir för många, då gör jag övningar för det. Men det finns en gräns. En gräns. För vad jag kan förmå mig till att göra för att hantera stress jag inte råder över. Jag vet inte hur du har det, men stress i min värld är det som orsakar problem. När man inte styr själv. När jag har mycket att göra och det existerar en dialog, då blir jag inte stressad. Jag blir stressad av det utanför mig, som jag inte styr. Ändå brottas jag med skuldkänslor för arbetet, hur oviktigt eller viktigt man än tycker att det är, och jag vet verkligen att det inte gagnar mig. Ändå har jag stått emot. Jag har faktiskt tagit mig själv på allvar. Men det kostar på. För lite nattsömn är priset. Taggigt mellan arbetskamrater. Och nej, jag kan inte fördjupa mig i det, det går inte här. Ändå vill jag nämna det, att vi har ansvar för oss själva i första hand. Men i andra hand även för varandra. Vilket klimat vill vi ha på arbetet? Vad tänker vi om människor som säger - jag orkar inte? Är det OK att byta, från att ha varit den som alltid orkat och fixat till att säga - här är min gräns? Just nu idag, känns det inte så för mig. Och det är svårt. Man jag har en fantastisk familj. De ser mig. Vet vad jag kan. Står där. Och mina yogaelever. Som utan att veta om något av detta, ger mig en fantastisk support. Som osökt kom in på delar i min undervisning igår och hur jag böjer mitt huvud i tacksamhet när alla gått hem. Att den andra sidan finns där också. Just nu har jag lite svårt att se den, därför tänker jag att de där orden vi uttalar till någon annan, de är så viktiga. Säger vi något i affekt, som jag verkligen gjort många gånger själv, får vi också ta ansvar för det. Och att tala till människor. Inte om. Inser att yogan har förändrat mig i grunden Och jag samlar ihop mig. Tankar min frid från ovanför mitt huvud och inser att något måste förändras.