Intentioner. Gott Slut. Gott Nytt.

Intentioner. Kanske blir det tydligare en sådan här dag, årets sista, vad jag vill och önskar inför nästa år? Det är ändå ett bra sätt för mig att påminna mig om vad som finns just nu och vart jag vill och strävar.
Jag har haft några dagar av ont i magen, har i princip aldrig ont i magen så det har gjort mig konfunderad. Men egentligen inte. För så fort jag nu äter det som jag mår mindre bra på, läs socker och snabba kolhydrater, då känner jag av det direkt. Nästan irriterande snabbt. Men inser också att så snart man börjar jobba med något på "riktigt" när jag gör något helhjärtat så svarar min kropp och själ väldigt snabbt. Som med yogan. När jag började för länge sen så var det nästan galet hur mycket som jag "plötsigt" kände. Det som ligger närmare sanningen är förmodligen att jag hade stängt av, eller helt enkelt inte lyssnat eller struntat i kroppens alla olika signaler. Ja, jag blev sjuk, gjorde illa mig osv. När jag gång på gång skriver om varsamheten så är det sprunget ur mina erfarenheter.
    Samma med maten. När vi började dra in bra fetter i vår kost och drog ned på de snabba kolhydraterna så hände mycket i kroppen. Och så snart jag slarvar med vad just jag mår bra på så känner jag av det. Helt enkelt så. Inget konstigt.Med dessa tankar och hundra toabesök senare inser jag hur mycket jag vill leva på det sätt som gagnar mig mest och som gör att jag mår bäst. Tänker att jag bokstavligt har lämnat det gamla bakom mig. Och just idag är jag pigg och glad, ännu piggare efter min yoga, så det är dags för en ordentlig nystart.
    Vi har inget fancy firande, god middag och förmodligen åker vi in till fyrverkerierna vid slottet i stan ikväll. Kanske sista gången, lasershower verkar ta över mer och mer. Finns många bra saker med det, miljön mår bättre, färre skadar sig och de som är rädda för ljud slipper smällarna. Ändå kan divan och festtjejen i mig sakna det som jag mött i Indien de nyårsaftnar vi varit där. De börjar smälla raketer och annat på morgonen och så håller det på i flera dygn ibland. Det är inga hundar som blir rädda eller kor heller för den delen, de promenerar runt som vanligt. Men men. Jag böjer mig för argumenten om många mår dåligt av det hela, fyrbenta som andra tvåbenta.
   Vi ska skriva saker vi vill lämna bakom oss och slänga in i brasan ikväll. Kanske stöper vi tenn också för att tyda nästa år. Vi får se. Jag har flera privata intentioner men en som jag verkligen vill uttala och dela med er är:

Släppa taget. Om allt. Framför allt om det som gjort mig ledsen. Den uppmärksamma läsaren ser också att jag skrivit om hela förra inlägget för att jag inte vill ge det som gjort mig ledsen, mer energi. Det är bara att inse att vi är olika, ibland blir det skrivna så hårt när man läser det. Och härmed släpper jag officiellt också taget om det som sårat. Det fanns säkert någon lärdom för de inblandade. Och jag ser fram emot ett träningsår. Ett yogaår. Ett välbefinnandets år. Ett år med tät samvaro i familjen. Mina önskningar. 

ÖNSKAR DIG ETT GOTT SLUT OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT!

Önskningar som slår in

Hör att det är värre än någonsin på min förförra arbetsplats, stället jag lämnade för snart två år sedan. Jag är tacksam att jag inte är kvar. Ledsen för de som är det men alla har sin väg att gå. Och när jag tänker på allt som hänt sedan dess är det som att se hur hela mitt liv tog en helt annan riktning än tidigare. Hur allt vändes åt ett helt annat håll. Allt jag hade önskat har jag nu. Som jag önskade mig bort från det stället. Men det hände definitivt inte som jag tänkte att det skulle göra... Saker händer. Var så säker. Det du önskar blir verklighet. Förr eller senare. Men aldrig som du hade föreställt dig det och ibland missar man nästan det hela för att förpackningen ser så annorlunda ut. Mot vad du hade föreställt dig. Mot hur du tänkte att det hela skulle ske.
   Vi sitter i Budapest och dricker flat white, starkt espressokaffe med en doft av mjölk. Träden skuggar oss och den stora boulevarden Andrassy Ut är bara en minut bort men ändå avlägsen. Jag och min man sitter med våra lärare och pratar. Det är bara vi fyra vid bordet och just där och då känner jag mig så otroligt tillfreds. Vi pratar om livet. Om jakt. Om hästar. Om böcker. Och det slår mig hur jag önskat det sista året att prata med dem. Om livet. Inte bara strikta yogafrågor. Att sitta exakt så här. Och så sitter vi där. Och när Emma säger till mig att angaharan, den serie vi lärt oss senast, som det finns sju nivåer av och där jag bara gått första, säger till mig; - Right now parts of it is to tough for you. Så klingar det som ett eko inombords. Som något som jag sagt, tänkt? Men så försvinner det. När vi sitter i bilen på väg hem skrattar jag plötsligt rakt ut. För jag minns. Minns hur både tårar, svett och snor rann från mig våren 2015 när vi gjorde angaharan för första gången. Hur jag varje dag sände upp en stilla bön till någon om att få slippa! Det var så tufft för mig, både mentalt och fysiskt. Och ändå så fixade jag det. Jag hade så liten tilltro till mig, men mina lärare hade inte det. Då orkade jag faktiskt. Sedan hände allt med mitt jobb och höften började krångla på riktigt och jag lade angaharan åt sidan. Men vad var det jag önskade där jag satt i squat i den stora salen i den lilla byn i Serbien? Jag bad att Emma skulle säga att det var för tufft för mig!!! Och två och ett halvt år senare sitter vi och dricker kaffe och hon säger just det till mig. Delar av den är för tuff för dig. Är det en slump? Nej. Slumpen är ingen tillfällighet. Inte i mina ögon. Inte på något sätt.

Med det i minnet sitter jag här och ler för mig själv. Och tänker helt nya tankar. För i de gamla tankarna önskade jag mig bort. Från jobbet. Från den jobbiga yogastunden. Nu önskar jag helt andra saker. När de kommer? Tja, det får tillvaron visa. Men att de gör det, det är jag idag säker på. Hur tänker du?

Exakta önskningar

Utan filter var det helt utan färg idag så jag fuskade lite!

Historien om ett jobb. Jag hade inte tänkt söka något mer jobb, jag jobbar ju i mitt företag och har varit nöjd så. Dessutom är jag strax 62 år och är nöjd så också.  Men så fick jag en annons skickad till mig från flera håll och tänkte; men det är ju mig de beskriver. En tjänst som innehöll alla delar jag jobbat med - utanförskap, sociala problem, kommunikation, marknadsföring - ja hela svängen liksom. Så jag sökte. Efter noggrant övervägande sökte jag. De intervjuade fortlöpande och jag skickad in min anmälan till jobbet på måndagen, på onsdagen ringde chefen och på fredagen var jag där på intervju. De var översvallande och supertrevliga på intervjun, nästan så jag blev ställd. Är det på riktigt? Är människor så här intresserade på den här arbetsplatsen? Två dagar senare var sista dagen för ansökan och på måndagen vaknade jag med två starka förvissningar;
1. Jag får inte jobbet men det var superkul att få gå på intervjun. Men de har valt någon annan. 
2. Om jag ändå kunde få jobba där lite grann, det skulle faktiskt vara bättre än en heltidsanställning. Typ jobba några månader, några dagar i veckan. Måndag, onsdag, torsdag vore bra dagar att jobba på sa jag till min man. Han skrattade och sa - nu får du väl ge dig. Det kan ju inte vara klart ännu!
   På eftermiddagen blev jag uppringd av chefen som sa; - tyvärr valde vi inte dig, men det stod mellan dig och en annan. (jag suckade djupt av lättnad inom mig) Men, fortsatte hon, det vore fint om du kunde komma hit som konsult i några månader - några dagar i veckan - vad sägs om det? Skulle måndag, onsdag, torsdag vara bra dagar?
   Vad säger man då? Ja, jag sa JA det passar mig fint! Och jaa, det ska bli så kul. Jag börjar den 20/3 och jobbar till midsommar ungefär. Och just idag på internationella kvinnodagen har jag varit där och fått information om vad jag ska jobba med och allt känns fint. Oväntat men skönt. Jag följer med i det som uppenbarar sig. Det är nytt. Men som det ska. Helt enkelt. Och just idag ligger en smycke jag blev helt kär i, i min brevlåda.

Kan ju inom mig tänka på alla önskningar jag uttalat högt genom åren. Kanske blev jag alltid bönhörd, fast jag inte förstod det?! Det gäller att vara exakt i sina önskningar. Ni vet väl det?

Tänk på vad du önskar

Påsken. Den flyter fram och vi jobbar lite i trädgården, umgås med familjen och ja, bara har det skönt helt enkelt. Igår var det "blood moon", månförmörkelse när månen kan bli röd. Det var egentligen inte synligt från vår del av världen men när det sker så kan stora förändringar bryta igenom,  på det personliga planet. Förr ryckte jag på axlarna åt sådan "information" som jag gärna satte inom citationstecken. Ju mer jag yogar och ju mer jag färdas inåt så inser jag att mikrokosmos också hänger ihop med makrokosmos. Naturligtvis. Planeterna påverkar oss också. Saker jag tyckt varit flummigt har fått andra dimensioner och betydelser för mig. Helt enkelt.

Jag går till sängs med känslan av ett litet fnitter i kroppen. Tänk om jag får en insikt! Vaknar 01.30 av att jag tänker på olika skeenden i min närhet och relationer. Och då, som att dra undan en slöja eller draperi så ser jag hela bilden. Jag menar hela kaleidoskåpet av vad som hänger ihop med vad. Nätet. Sammanhangen. Jag ser hur tydligt som helst hur vissa relationer hänger ihop med andra. Jag ser delar av mitt liv glimta förbi och allt är tydligt och klart. Jag är vaken i 3 timmar och tar emot. Jag känner mig lycklig för jag inser saker. För min egen del. Men hur tydligt allt hänger ihop. Vi kan inte avsäga oss några sammanhang som vi befinner oss i, de finns där av en orsak. Vi kan inte låta bli att agera för själva låta-bliandet är också att agera. Alltså. Än en gång. Välj aktivt. Välj det som du önskar och det du tror på. Oavsett vad andra säger. Oavsett hur konstigt det verkar. I ditt inre vet du med säkerhet det som är helt sant för dig. Låt din inre guide vägleda dig. Släpp taget om gamla mönster och trassel. Inse att allt inte handlar om dig även om du är huvudpersonen i ditt liv. Inse att du också är här med andra som hänger ihop med dig av olika anledningar. Ha din rygg fri. Du vet aldrig när det är dags för dig att gå vidare i nästa dimension. Känn att du är fri i stunden för att kunna färdas fritt.
   Vaknar groggy och med en enorm baksmälla. För det går inte att undkomma känslan av hang over. I hela mitt sinne. I min kropp. Jag är gråtmild och allt jag såg och tänkte inatt har en grå slöja över sig. Jag kan inte formulera mig. Jag kan inte sätta ord på allt. För första gången inser jag att allt verkligen inte går att beskriva med ord. Att jag färdas i något ordlöst och är både tacksam och känner en ödslighet inombords. Var försiktig med vad du önskar - det måste vara sensmoralen på ett plan. På ett annat, djup tacksamhet över att "veta" att inget tar slut utan att allt bara ändrar form. Känner du igen dig? Det här med att insikter dimper ner i dig? Och att det tar så mycket energi att processa det hela?

Coola universum

Fick en högst oväntad fråga på messenger idag. Jag vågar inte säga vad det är mer än att jublet bubblar i hjärtat och jag vill verkligen det jag fått frågan om. Det är alltså inte klart på något sätt. Ville bara säga det, inte för att vara alltför hemlig utan för att säga att det händer saker ibland. Oväntade. Men ändå önskade och det är väl sådär tillvaron, universum helt enkelt jobbar. Att vi slänger ut önskan, verbalt och i mail. Pratar lite om det. Och sedan släpper man taget om sin önskan och så - dyker en fråga upp som är ett direkt svar på den där önskan. Fast det kanske inte ser ut så riktigt. Coola universum. Och mitt allra svåraste, när jag släpper taget så händer det saker. Har tagit ett beslut och släppt taget om annat och ja, jag kommer att skriva om allt när det är dags. Tills dess, gläd dig med mig! Och önska på. Men formulera det du verkligen vill ha!

Säger som Alanis Morisette sjunger i en låt:

The moment I let go of it, I got more than I could handle 

Ta önskningen ett steg vidare

I vinterlandet fikar vi gott. Skottar snö. Promenerar lite försiktigt. Allt känns skönt. Jag har en slags frihet inuti som jag inte haft tidigare. Det är helt enkelt mer plats inombords för att annat slängts överbord. Jag har också bestämt mig för att göra något konkret med min längtan efter att skriva mer. Skriva annat. Har bokat in mig på en skrivarkurs för Elisabeth Croneborg, som var redaktör för min bok, och jag har inga förväntningar på mig själv mer än att jag ska åka dit och se vad det blir. Som en liten karamell att suga på tills det är dags om 2 veckor att åka på en helgkurs. OCH. Vi ska yoga på morgonen och meditera på kvällen. Frivilligt men för mig är det givet. Det finns ett hamam dit vi åker. Bara det! Som jag älskat hamambaden i Turkiet. Så. Idag känner jag mig lite extra glad för att jag har bestämt mig och betalt och har samtidigt inga krav på vad som skall bli. Jag ska bara njuta. Har du någon önskan som snart blir verklighet? Jag vill jobba ännu mer för att mina önskningar ska ta konkret form, det är första steget som jag ser det för att allt ska bli av helt enkelt. Från tanke till handling.

Önskningar och rop

Önskningar och drömmar i mina händer. Inför min yoga. Inför livet. Tänkt så många tankar den här veckan. Pratat. Med min älskling. Allt har sin tid. Allt finns. Allt blir. Jag. Du. Önskningar. Drömmar. I våra händer. Och vidare ut.

Bilden kommer härifrån: http://www.myportlandphotographer.com/aisha-harley-2/