Glädjen

Idag kom två trevliga brev från sjukvården. Det ena innehöll resultatet från provsvaren, jag är frisk, allt ser helt normalt ut. Det andra ett fint brev från gynekologen som vill träffa mig inom tre månader för att göra en uppföljning. Jag är tacksam. Jag bugar mig inför kroppen och att min känsla hela tiden har stämt. Inte för att vara dryg men från första gången de sa att jag skulle utredas har jag känt djupt inom mig att jag är hel. Jag är tacksam så länge jag får vara det och skickar många böner idag. Tänker också på alla som faktisk får ett annat besked just idag. Ni finns också i mina böner.
    Jag har dansat och kört bilar med min sonson idag. Druckit kaffe och ätit semla med min son och man. Jag sneglar lite lätt på champagneflaskan och känner att nu är det nog läge att knäcka den!

Ohm Namaha Shivayama

Väntar

Igår blev jag uppringd av min läkare som undrade hur jag mår. Jag är så ovan vid att allt går snabbt, att bli tagen på allvar och att de uppriktigt bryr sig om hur jag mår. Det är skönt naturligtvis men också märkligt att det är så ovant. Det borde vara det naturliga. Men. Jag mår

bra efter ingreppet men eftersom jag äter två sorters antibiotika så gör magen uppror och jag mår illa. Från det jag vaknar. Men inte så många dagar kvar nu på den medicineringen så det är bara att göra. Jag vet att penicillin slår ut alla bakterier, även de goda, men i det här läget vågar jag inte låta bli att äta. Jag yogar lite lätt, det känns skönt. Går promenader och det är verkligen ett fantastiskt vinterland just nu. Snön är fluffig och vacker. Jag tassar i skogen. Jag andas. Väntar på att vara medicinfri.

Jag lyssnar på tystnaden och känner hur glad jag är åt att leva.

Med en liten perforation och tålamod

Söndagen var helt enkelt miserabel. Men när kvällen kom och den fantastiska månen gled upp så kände jag skiftet i mig. Nej, jag har slutat skriva att det kan vara flum, för mig är det i allra högsta grad påtagligt. Alla år med yogan har gjort mig otroligt receptiv för förändringar både i kropp och sinne. Jag kände mig plötsligt stark och till och med glad.
   Sov dock lite si och så eftersom månen var så kraftfull. Så igår morse gick jag upp tidigt för dusch med Descutan och en kopp kaffe och ett glas vatten, allt före klockan 07. Det snöade kraftigt och vi tog god tid på oss att åka de fyra mil som det är till den lilla stadens lasarett där jag snabbast hade fått tid.  Det stod bilar lite här och där längs vägkanten med varningsblinkers på så det var ett klokt beslut.
   Väl där när jag var  avklädd och nedbäddad med dropp fick jag ändå vänta över tre timmar. Men så är det ibland, vem kan planera exakt hur lång en operation skall ta? Alla var sådär rara utan att vara smetiga, professionella och jag kände mig aldrig bortglömd. Inte ens orolig. Låg och tänkte, tänkte inte, helt enkelt bara flöt runt utan något mål. Otroligt skönt att känna sig lugn och stark.
   När de väl rullade in mig i operationssalen och någon drog på några slags täcke-strumpor, satte pulsmätare på fingret och blodtrycksmanschett samtidigt som någon gav mig syrgas och nästa person sprutade in först kortison och sedan sömnmedel i nästa arm kände jag mig verkligen som en medelpunkt. Hann tänka - Hur ska det här gå? när sköterskan sa gonatt Annika och sedan sa hon gomorron! Och då var allt klart. Jag hade en underbar dröm där jag och älsklingen var i Indien, på vår strand i Palolem. Personalen fnissade lite när jag sa att jag hade varit i Indien.
   Efteråt mådde jag prima, sådär overkligt bra att jag liksom nästan väntade på någon slags kraschlandning. Men inget hände. Jag fick vatten och kaffe. Gud så gott. Och sedan kaffe och en smörgås. De hämtade mina glasögon och telefon och jag fick ta del av all kärlek via sociala kanaler. Oslagbart.
   Sedan kom min läkare och pratade med mig om vad som var gjort. Provtagning och sedan hade han gjort ett hål, en perforation i höger kant av livmodern! Han sa att han jobbat i 30 år och detta var andra gången det hade hänt. Jag kände ingenting när han sa det, bara att ja, ingen vet vad som händer. Ingens fel. Han förstod det inte själv. Därför ville han att jag skulle komma förbi mottagningen innan jag gick hem för att han skulle kunna göra ännu ett ultraljud och en undersökning. (Sa jag att jag älskar små sjukhus? Där blir allt möjligt som på större ställen aldrig ryms i schemat.) Sagt och gjort. Han undersökte mig och hittade ingen förklaring.
   Nu väntar jag på provsvaren och jag skulle ljuga om jag inte sa att det påverkar mig på det sättet att jag tänker på det då och då. Men jag oroar mig fortfarande inte över det jag inte vet något om. Allt får tas om hand när det sker. Kanske låter präktigt men det är precis där jag befinner mig nu. Med en liten perforation och ett stort tålamod.

Tack yogan. Tack yogan. Tack yogan.

Då ska du få sova!

Sover lugnt, trots en nervös kväll. Vaknar i mörkret precis innan klockan ringer och känner mig lugn. Men sen pendlar det hit och dit. Jag gråter och snäser. Samlar ihop mig. Min älskling är tålmodig. Jag äter ett ägg och försöker dricka kaffe, men får inte ner något mer. Mår illa och får ont i magen. Vi åker in i morgontrafiken och jag sjunger högt till bilradion. Peppar mig. Vårt sjukhus växer åt alla håll och kanter, det är som att gå i en labyrint innan vi hittar rätt. Det är lugnt överallt. Kvinnan i receptionen är trevlig. I väntrummet bjuder en kvinna på whiskypastiller och vi har det småtrevligt.
   Läkaren, som är i min egen ålder och väldigt kunnig och erfaren, till och med professor (tack Google)  ler så varmt mot mig att jag känner mina farhågor skingras som rök i vinden. Hon går igenom allt med mig i lugn och ro och när jag berättar lite kort om att jag svimmat när man satt in spiral och med min fruktansvärda upplevelse efter galloperationen på uppvaket säger hon direkt; - Den provtagningen vi behöver göra i livmodern kommer vi att göra i narkos. Du ska få  sova. Om det känns bra för dig, känns det bra för mig. 
   Jag häpnar. Har aldrig hört en läkare säga så tidigare. Hon är mjuk i sin undersökning och det tas prover och ultraljud. Hon kan inte se något som helst misstänkt, men behöver ändå göra undersökningen jag nu ska få i narkos. Det tar säkert några månader, innan jag blir kallad, det är inte akut men måste göras och jag känner mig glad. Jag går med en ung undersköterska som tar mina prover. Hon är så rar. Får en släng av dåligt samvete, ska jag ta upp en plats med narkos? Är det inte lite väl överdrivet?  Hon klappar mig på armen och säger - vet du, de flesta väljer narkos och jag skulle göra precis som du. Jag blir stöttad i mitt beslut.  Lättad och tacksam.

Glad för att jag stått upp för mig själv. Glad över att min läkare lyssnade på mig och verkligen hörde vad jag sa. 

En ny värld

Första kvällen hade Karin och en av deltagarna ett Gongbad med oss. Det vill säga, de spelade på gongarna. Men inte bara det. De gjorde såå mycket mer. Det var olika ljud från olika instrument och skålar. Jag susade ut i yttre rymden. Det var helt enkelt fantastiskt. Ljuden gör något som är mäktigt. Speciellt när man tänker på att vi alla är vibrationer i olika frekvenser. Det är verkligen som ett riktigt bad inuti. Det finns gongar utifrån planeterna eller elementen. Alla med olika frekvenser och ljudvolym och kraft. Som en ny värld.

Mina inköp

Tredje dagen kom en kvinna dit som säljer olika klangskålar och allt som hör till. Vi hade över 100 olika skålar att välja mellan! Vi satt och tittade på skålarna och såg om det var någon som "talade" till oss och så valde man den eller dom man fastnade för. Jag valde. Och valde om. Till slut hittade jag två. En yinskål för hjärtat och en yangskål för lederna. Precis vad jag nog behöver. Yangskålarna stärker viljekraften för att alliera oss med den gudomliga viljan. Yinskålar har alltid många fler övertoner. Ett större spektra. Karin testade dem och sa att de harmonierar fint och att det är en kvart mellan dem i toner. Det ger en fin vibration till hjärnan om man lägger sitt huvud mellan dem. Det är vad jag tänker göra efter min yoga hädanefter! Vi handlade och handlade. Jag köpte också tinshas, som små cymbaler som sitter ihop, det som man i Nepal startar meditationer med och som vi här i väst oftast avslutar med. Tinshas stärker också viljekraften.
   Vi gjorde också egna gongbad i olika grupper. Jag blev nästan hög av det och kunde knappt sova på natten. Det var gudomligt och underbart att göra tillsammans. Nu är jag så lyckligt lottad att det finns en gong i den yogastudio där jag undervisar och jag har kollat och jag får använda den! Inte till gongbad direkt nu men lite gongspelande under avslappningen längtar jag till!

En ny värld har öppnat sig för mig!

Tillbaka och nöjd

Så gick en månad. Jag har kikat in lite här på bloggen och är förvånad hur många som ändå tittar in. Och glad för det. Och när jag läser lite bakåt ser jag hur trött och trängd jag kände mig. Och vilket bra beslut det var att släppa allt en stund.
   Samtidigt. Samtidigt så formulerar jag meningar och tankar hela tiden för mig själv. Det är inget som kom med bloggen, det är något som alltid funnits i mig. Jag har faktiskt gjort så hela mitt liv. Och andra tankar om skrivande kommer för mig. Men för nu så tror jag att jag faktiskt skriver lite då och då. När andan faller på. Och jag känner mig fri som faktiskt får dra upp mina egna riktlinjer.

Vad har hänt i mitt liv?

• Så stora mirakel att jag är omtumlad. Men eftersom de inblandade ligger lågt i sociala kanaler så gör jag också det. Men bilden på mig är när jag sitter där och bara är lycklig. 

• Vi har träffat vänner under sommaren, både inplanerade och spontana. Tacksam helt enkelt.

• Vi har umgåtts väldigt mycket med våra vuxna barn och det är nästintill oslagbart. 

• På onsdag börjar jag i ett volontärarbete för ett socialt integrationsprojekt. Jag ska vara del av en rådgivande styrelse, en så kallad advisory board. Så glad över att ha blivit tillfrågad.

• Mina kropp är brunbränd, vet inte riktigt hur det gått till med alla dessa sommarens regnskurar. Kanske för att jag helt slutat anstränga mig eller sola?! 

• Shortsen har varit mitt sommarplagg och jag känner mig fri.

• Yogan har varit min stora utmaning. Det är som att när bergväggen kommer i min väg, som den gör då och då, så har jag bara velat sluta. Inser att detta också är en illusion, men när jag efter 17 år inte tycker att jag kan något om yoga, inte kan utföra något så vet jag ju innerst inne att det inte alls är sant. Och ändå. Tvivlen radar upp sig och jag blir överdrivet trött på mig själv. Men som min lärare säger; persistance and perseverance is the name of the game, så har jag stannat. Och igår var första gången på riktigt länge som jag mer än stod ut. Tack och namasté för det.

• Min höft. Jag har varit smärtfri i två veckor. Min kinesiska läkare hittade en nerv som varit i kläm i höger sida och som dragit ihop mig. Denna nerv finns "fästad" bak i en kota i midjehöjd. Den har gjort ont när jag rehabtränat och därför har jag legat lite lägre med gymträningen. Ska till doktorn på torsdag igen och då får vi se. Har knappt vågat andas att jag inte haft ont. När man haft ont i flera år och ibland värre, så vänjer man sig. Det är som en slags tomhet när höften och högersidan är tyst. Men så otroligt välkommet!

Hoppas så att din sommar varit lika välgörande för dig som min har varit. Och min paus. Så rätt.

Tandvärk

Kan inte blunda för det längre, jag har tandvärk. Den som molar i min käke och min tand som har en sprucken lagning. Jag har väntat en månad på att få laga den, tre månader innan jag fick komma till tandläkaren. Och på något knasigt vis så vänjer jag mig vid att ha ont. Ofta lite för lätt. Det är som jag inte noterar det längre. Men nu har det trappats upp. Nu är det mycket värre. I torsdags bet jag sönder en bit av tanden eller lagningen, vet inte vad, kan inte se, det är så långt bak i munnen. Det är vasst där inne och tungan letar sig dit hela tiden. Det gör ont. Jag kan absolut inte tugga där. Idag har jag druckit kaffe, ätit soppa, druckit kaffe. Vågar inte äta något som kräver mer än att jag sväljer. Jag tar Ipren kontinuerligt, nu kan jag inte låta bli, det gör för ont. Och jag vet ju att jag ska till tandläkaren på tisdag. Tisdag! Det är två dagar dit och jag är rädd för att få en infektion. Jag gurglar med Silver och intar bara flytande som sagt.
   Med det sagt (hur synd det är om mig!) så har jag gjort min yoga och druckit kaffe i solen. Hänger  ut en tvätt och bett vädergudarna om att regnet ska flytta sig någon annanstans. Men det gör det inte. Det kommer lagom mycket och stora droppar så jag tar in den och ja då skiner solen. Ja ni vet, det här varannan dags vädret håller i sig. Eller varannan timme är nog närmare sanningen.
   Vi går en promenad. Träffar en granne, en man som blev änkling i våras, och förr var han ett riktigt surkart, hade aldrig något trevligt att säga. Men nu. Nu är han vänligheten själv. På ett äkta vis. Och är positiv. Vad vet man om hur människor har det egentligen i sina liv? Hur tufft han kanske haft det på hemmaplan med en svårt sjuk fru. Vi går vidare och träffar på en liten pojke som bor i ett hus där jag aldrig sett vilka det är som bor. Han har klänning! Med racerbilar på och han är gudomligt söt. Kanske fyra år. Och sådär frispråkigt härligt som barn sällan är idag. Berättar med inlevelse om att hans kusin fått sova över och när det är lördag får man godis. Han springer efter oss en bit och så tar han plötsligt min hand och pussar den! Jag tittar förvånat på honom och då säger han; - Jag vill göra så!

Och där och då vänder det. Ja jag har tandvärk, men resten av tillvaron är fin. Trots allt.  Håll en tumme för mig att jag slipper infektion och att jag kan stilla mig fram till tisdagen.

En skön känsla

Jag är fortfarande mör och lite trött efter allt kroppsarbete. På ett bra sätt. Men vill gärna sova. Länge. Lite trött och seg men med en skön känsla i mig.  Igår träffade vi ett gäng gamla kompisar, vi som höll ihop med varandra när barnen var små. Vi var fem familjer som hade barn födda -87 och -90. Och i år fyller de stora barnen 30 år! Svindlande tankar. Men tänk så kul det är att höra vad alla gör nuförtiden och vilka som blivit föräldrar, vart de flyttat och om de pluggat. Det var faktiskt hälften som inte pluggat något efter gymnasiet men där det ändå gått fint. Det var intressant tycker jag. De har alla haft jobb. Hela tiden.
   Att träffa människor som man känt så länge och bara vara sig själv rakt igenom, vilken skön känsla det är. Att skratta sig svettig och inse att vi har väldigt mycket gemensamt. Trots alla år som gått, vilken skön känsla. Vardagsliv när det är som skönast. Att slippa förklara en del saker. Att bara vara. Jag är rik på vänner. Helt enkelt.


Grått väder och kalla vindar men en skön känsla i mig.

Exakta önskningar

Utan filter var det helt utan färg idag så jag fuskade lite!

Historien om ett jobb. Jag hade inte tänkt söka något mer jobb, jag jobbar ju i mitt företag och har varit nöjd så. Dessutom är jag strax 62 år och är nöjd så också.  Men så fick jag en annons skickad till mig från flera håll och tänkte; men det är ju mig de beskriver. En tjänst som innehöll alla delar jag jobbat med - utanförskap, sociala problem, kommunikation, marknadsföring - ja hela svängen liksom. Så jag sökte. Efter noggrant övervägande sökte jag. De intervjuade fortlöpande och jag skickad in min anmälan till jobbet på måndagen, på onsdagen ringde chefen och på fredagen var jag där på intervju. De var översvallande och supertrevliga på intervjun, nästan så jag blev ställd. Är det på riktigt? Är människor så här intresserade på den här arbetsplatsen? Två dagar senare var sista dagen för ansökan och på måndagen vaknade jag med två starka förvissningar;
1. Jag får inte jobbet men det var superkul att få gå på intervjun. Men de har valt någon annan. 
2. Om jag ändå kunde få jobba där lite grann, det skulle faktiskt vara bättre än en heltidsanställning. Typ jobba några månader, några dagar i veckan. Måndag, onsdag, torsdag vore bra dagar att jobba på sa jag till min man. Han skrattade och sa - nu får du väl ge dig. Det kan ju inte vara klart ännu!
   På eftermiddagen blev jag uppringd av chefen som sa; - tyvärr valde vi inte dig, men det stod mellan dig och en annan. (jag suckade djupt av lättnad inom mig) Men, fortsatte hon, det vore fint om du kunde komma hit som konsult i några månader - några dagar i veckan - vad sägs om det? Skulle måndag, onsdag, torsdag vara bra dagar?
   Vad säger man då? Ja, jag sa JA det passar mig fint! Och jaa, det ska bli så kul. Jag börjar den 20/3 och jobbar till midsommar ungefär. Och just idag på internationella kvinnodagen har jag varit där och fått information om vad jag ska jobba med och allt känns fint. Oväntat men skönt. Jag följer med i det som uppenbarar sig. Det är nytt. Men som det ska. Helt enkelt. Och just idag ligger en smycke jag blev helt kär i, i min brevlåda.

Kan ju inom mig tänka på alla önskningar jag uttalat högt genom åren. Kanske blev jag alltid bönhörd, fast jag inte förstod det?! Det gäller att vara exakt i sina önskningar. Ni vet väl det?

Yoga är meditation

Frusen bild tagen av mig från filmen

 Haft en del tankar och en inre dialog kring meditation den senaste veckan. Vi pratar om det hemma. Men jag får inte riktigt fram vad det är jag tänker. Läser lite i Simon Krohns bok igen och han skriver ju att han ser yoga som meditation i rörelse. Det kan jag skriva under på. När man vet vart man ska och när yogan i sig blir flödande och dynamisk, utan att för den skull vara tuff fysiskt. Det är väl något i den vägen jag tänker. Igår kväll hittade vi en film som var nästan en timme lång med B.K.S.Iyengar, min lärares lärare. En av hans gurus. Och den är gammal, så både ljud och ljus visar att den spelades in 1976, Men det gör ingenting, för det han visar och framför allt det han säger får den sista polletten i mig att ramla ned. Jamen ja. Precis så. Och så tackar jag för den vägledning jag faktiskt får hela tiden i min vardag. När jag öppnar mina ögon och öron och tar emot, allt som kommer i min väg, så inser jag att handledningen sker hela tiden, men jag måste ställa frågan först. Filmen heter The Ultimate Freedom Yoga. För det är friheten han pratar om. Friheten i kroppen. Friheten i sinnet. Friheten i själen. Dit jag strävar. Filmen avslutas med att han inte gör någon yoga utan pratar i några minuter. Det här sammanfattar just det som jag törstat efter de senaste dagarna;

Today everybody get confused about meditation. Whatever I have shown you, is concrete meditation or active meditation. Remaining in the state of loneliness is not meditation, remaining in a state of sensual pleasure is not meditation. The self has no pleasures the self has no pain. 

Citat hämtat från Simon Krohns bok

So true meditation should bring enlightment, illumination, creativity activity and fullness. As long as the meditation does not bring that fullness, that meditation has absolutely no meaning at all. It is as good as man who takes drugs and sleeps 24 hours (!).

Yoga is meditation. Yoga is action. Pantajali even explains the disciplin of yoga. When the disciplin ends, it is called the integrated yoga. 

To be one with the self, which is ever pure, ever silent. There is no bliss for the self. There is only bliss for the mind. The self has the internal continuity and purity but no bliss. 

I tystnaden med mig själv så inser jag att precis så här är min practice, min yoga som är min meditation. Så vackert. Och så fint uttryckt av mr Iyengar. Det är alltid the mind vi arbetar med, hur vi än gör det, det går inte att komma ifrån. Tänker att vi kan spela oss själva många spratt längs vägen med att använda allt möjligt, för att slippa vara i kontakt med oss själva. Vi kallar det hjälp, men är det verkligen det? Självklart beror svaret på vart vi vill komma. Vart vill vi att yogan ska ta oss, vilka mål har vi med den? Är det bara någon slags förströelse eller stretch, så kommer det att bli just det. Det blir inte enklare, men belöningen är desto större när man vågar vara ensam med sitt eget andetag och sin egen kropp och sinne. Inget annat.

Tänk att få svar när man frågar något. Och i tystnaden i mig hittar jag det jag söker när jag fått påfyllning utifrån.

Fick ett mail (igen)

Jag fick ett mail i morse som fick mig att gråta lite, kände hårstråna på mina armar resa sig i givakt. Alla mina tvivel, alla mina svårigheter och trassel som jag tog mig igenom när jag bestämde mig för att löpa linan ut och ge ut boken, var värt det när jag får ord och tankar på det här sättet från någon som läst. Jag delar det i mailet som inte går att härleda till vem som skrivit det, det är ingen som synts i bloggen någonsin. Men ändå. Och jag vet att den här stundtals ensamma, vingliga stigen är rätt för mig. Jag vet att vi delar mer än vad som skiljer oss åt. Oavsett stil. Y O  G A
 
Annika, Jag har läst din bok. Tack! Vi möter oss själva och våra liv utifrån olika yogatraditioner du och jag men jag kände igen så mycket av det du beskrev. Hörde min egen röst, det inre samtal jag fört med mig själv, de ord jag använt då jag försökt beskriva mina upplevelser för andra. Dina ord blev som en "vän" som bekräftar att det jag upplevt/upplever i och med yogan är "på riktigt", äkta, och att det faktiskt sker och inte är ett tecken på att jag blivit "knäpp". Yogan som leder oss in i och igenom det vi behöver och att vägarna till läkning kommer till oss på olika sätt. För mig blev en plötslig förlust i kombination med daglig yoga ett omvälvande reningsbad; det var som att livet sprutade mig ren på insidan, och i alla själsliga vrår med en högtryckstvätt och det svåra i förlusten fann jag plötsligt vara en gåva. I ditt avsnitt "Feng shui i själen" satte du med dina ord ord på en av mina upplevelser. Annika - tack för att du satt ord på din resa och delat med dig, tack för det fina samtalet. Jag böjer mig. Sat Nam!

Och jag böjer mig för att ni läser, för att ni skriver till mig, här men också alla dessa mail och sms som jag får. Mest av allt böjer jag mig för själva yogan. Ha en alldeles underbar varm sommarhelg!

Lutar mig mot mig själv

Sakta men säkert lägger sig svullnaden. Den är inte helt borta, men jag tror att min peak var igår med översvullna fötter och knän. Fingrarna som prinskorvar och nacken stel och märklig. För säkerhets skull och lite för att jag blev lite rädd gick jag till C igen som kollade mina pulsar. Långt prat i hans hus med stort lugn. Insikter som slog ner inuti som ett fyrverkeri. Och jag är på rätt väg! Inom alternativmedicinen är det nästan mer regel än undantag att det blir sämre innan det blir bättre. Men när man varit veteran i den branschen och gått på många olika sorters behandlingar - som jag faktiskt har gjort - blir det kanske lättare så att man tror att man är över det stadiet :) MEN jag är snart igenom. Den här gången... Har haft några riktigt stretande och obekväma morgonpass. Med Z:s mail från andra sidan jorden har jag fortsatt med min yoga. Precis som den ska vara. Men inte pressat, som Z betonar, men det går inte att forcera när knäna är som två bollar. Går liksom inte att böja riktigt då... Två guider. Så rik jag är! Och att jag vågar. Min största vinst i det här är nog tilltron till min egen förmåga. I min egen kropp. Och gråten som ett brev på posten...förlikar mig med det. För jag hör C säga att för varje nivå man kliver till blir det inte enklare. Och vi har alla så mycket att rensa ut, vare sig vi gör det eller inte. Och jag blir tacksam. För att jag vågar gråta morgon efter morgon. När det kommer. För att jag vågar ha ont och vara svullen. Och att egenträningen är yogan. Efter snart 10 år så är min största insikt att det är så. Hade aldrig hittat hit utan min egenträning. Utan att tillhöra en grupp. Utan att luta mig mot någon varje vecka. Att luta sig mot sig själv - svårt - jobbigt och så skönt. Ingen genväg! Man måste dit om man vill vidare. Min fulla övertygelse. Vill man ha mer av fysisk träning och något slags må bra via yogan, då är det en sak. Men som Z sa i Serbien vill ni vidare; rannsaka er själva varför ni yogar. Och vart ni strävar på den vägen. Och var ni befinner er nu. Och jag vågar lita till mig själv och min kropps förmåga. Lutar mig mot mig!

Tack!

Oktober. Plötsligt kom stormen och sedan kylan och sedan regnet. Men det är grönt ute! Knallgrönt. Lite märklig känsla men folk skrapar rutorna på sina bilar...Har vi inte hoppat över ett steg? Kanske är det årstidsförvirringen som gör oss så trötta? För vi är trötta hemma, har svårt att komma upp. Men varje morgon så tänker jag på Anna när klockan ringer hemma hos oss. Tänker på att hon redan är uppe och gör sina solhälsningar! Det tröstar mig. Det får mig att gå upp när jag vet att någon annan redan är uppe. Är inte det lite skumt? Men jag funkar så där jag befinner mig nu. Trots att jag har min egen träning som jag kör nu, D och jag tränar tillsammans varje morgon och så har jag er - kära yogavänner som står där på era mattor och gör er yoga. Det tröstar mig! Det stärker mig! Det får mig framför allt upp ur sängen :) Tack!

Proportioner

Mitt knä gör ont. Och som Z sa i Frankrike då mitt knä var uppsvullet och oigenkännligt; don't get depressed it is only your knee! Hur rätt är inte det? Speciellt när andra människor har smärtor och plågor som är svåra att hantera eller förstå... Vill inte bli en navelskådande människa som bara bryr mig om mitt egna välbefinnande! Och det tror jag inte att jag är, men man måste ändå vara vaksam på att se proportioner och tillstånd. Tillstånd som i min kropp kommer och går. Det är en slags kommunikation som jag måste lära mig att lyssna på ännu mer. Det här "onda" i mitt knä betyder något. För mig. Ibland kan man få sprängande värk under ett yogapass men det brukar oftast handla om att energin har stannat där, till exempel i huvudet vid mayurasana eller många asanas som man gör sittande på huk. Vet inte hur många gånger jag hört människor säga att de blir kokheta i ansiktet och fått ont i huvudet vid olika delar i serien. Men det är nästan alltid energin som inte löpt som den ska i övningen. Nu däremot - knäsmärtan är inte utlöst av någon position, jag tar det lugnt, läser om yogan (som vanligt :)) lyssnar utan att bli fixerad vid kroppen och tar ännu en dags vila från min yogaträning. Säger till mig själv att allt finns kvar! Ägnar min tankeverksamhet åt att sända all god energi jag kan uppbringa till en liten krigare och hans familj! http://linatroeng.blogspot.com/
Andras smärtor och problem kan få oss att träna oss i tacksamhet över vad vi har men också i empati över vad andra går igenom. Låt oss se proportionerna i våra egna liv!

Generositet

Gruppen jag tränade med i Budapest, det var en alldeles speciell grupp. Min grupp! För det känns verkligen så. Nästan alla håller kontakt via nätet på mail eller Facebook. Det i sig är härligt men den verkliga vinsten är generositeten. Att alla delar med sig. Man får tips på artiklar, bra böcker och kapitel skrivna om Z i något magasin. Som en drunknande drar jag i mig allt jag kan. Underbart. UNDERBART. Och det som känns allra mest och bäst är att vi delar det tuffa också. Någon skriver om utmanande positioner som han fått "for my big ego"... Det måste kosta på att berätta något sådant! Eller den som är superstel och ändå är ödmjukast när det gäller tips av olika slag. Eller den som undervisat och tränat i 20 år och mer än gärna delar med sig av in kunskap och erfarenhet. Som en sjö att ösa ur - jag är så tacksam! Det minsta man kan göra är att höra av sig själv och förmedla det man har, till exempel att jag faktiskt har haft en pågående dialog med Z sedan Budapest - kanske får det någon annan att våga skriva också? Det kan låta så barnsligt men delad glädje är verkligen dubbel glädje. Generositeten vidgar vyerna och minskar rädslan för olika delar i yogan. Låt oss ge mer!

Mänskliga möten

Eländig morgon. Dånande huvudvärk, allergisk och kliande i näsa och ögon. Startar dagen med tvätt av tungan, kräks, sköljer min näsa, blöder näsblod, tar ögondroppar och det svider, avslutar med 2 Alvedon och en stor kopp kaffe. Yogan och det hälsosamma livet känns väldigt avlägset :( Finns inte en chans i världen att jag ska träna nu. Missbelåten och trött åker jag till tandläkaren. Tandläkarbesök klockan åtta på morgonen, visst känns det fel på något vis? På vägen ut från mottagningen är det en kvinna som börjar prata med mig. Hon börjar med frågor om min tandläkare, om jag litar på honom och är nöjd. Snabbt kommer vi in på en diskussion om livet. Hon är ursprungligen från Syrien och hon ger mig faktiskt komplimanger för alla möjliga saker och ett enormt leende och allt känns äkta. Hon är så tacksam över att ha kommit till Sverige och har nu levt här i 20 år. Jag känner mig besvärad, vet hur vår svenska oro och okunskap kan ta sig hemska uttryck ibland gentemot invandrare. Vi har så mycket att lära oss av andra sätt att vara på. Mer direkt. Vi skiljs åt genom att ge varandra en varm kram. ÅH! Jag går igång på mänskliga möten som inträffar när man minst anar det. Vilken gåva! Vilken fantastisk dag! Jag är rik trots alla små konstiga bekymmer jag tycker att jag har ibland.

Lev nu!

Under hela helgen har mina tankar vandrat till en liten krigare och hans familj. Just nu är det motvind och hårt. Vad kan jag göra? Lätt att känna sig liten och att just det jag gör inte betyder något. Men det är fel! Alla kan göra skillnad. Jag tror att vi gör det genom att ta tillvara stunden. Kan ha svårt att vara i nuet, oftast befinner jag mig i igår eller imorgon. När vi blir påminda av de som har det svårt, alla vi som är friska och som har varandra - då ska vi tacksamt ta emot uppmaningen att vara rädda om det vi har, om varandra. Inte vara rädda för att leva! Ibland känns det futtigt att stå bredvid och se andra kämpa. Vill så gärna göra något men vad?? Man får träna sig själv och spana bortom den egna horisonten. Se andra. Lyssna och försöka förstå. Vi är här just nu. Tillsammans. Kan det bli mer yoga än så?
http://www.linatroeng.blogspot.com/

Hur rik ár du?

Nágra morgnar har jag passerat en hemlős kille sovandes pá trottoaren. Han ser sá ung ut! Varfőr ligger han hár? Han sover pá rygg rakt pá trottoaren, hans ena arm ligger utstráckt och bredvid den en fimp. Mánga hemlősa "báddar in" sig i portgángar med wellpapp och madrasser. Han har ingenting under sig. Ligger rakt pá trottoaren. Han har halvlánga byxor, de bara benen főrsvinner ner i ett par slitna kángor. Gatan dár han ligger har ljusgrőna trád och hus som ár bedárande utsirade. Det enda som inte stámmer ár han. Hjártat snőrps át. Jag tassar főrbi honom, knasigt, kánns som jag inte vill stőra honom. Vácker sá mycket inom mig. Vi alla som har sá mycket lát oss komma ihág det nár vi tycker att vi har det motigt. Och visst har vi det ibland, men det finns verkligen grader i helvetet :) Jag har sá mycket, nár jag tánker pá hur vi klagar őver att det gőr ont nár vi tránar ibland, kánns det crazy inom mig. Jag ár rik!

Morgonreflektion

Väntar på E i en park. En man börjar prata med mig på knagglig engelska. Först gissar han min ålder. Helt rätt! Hur ofta händer det? Sedan för att liksom släta över det hela så säger han att jag ser hälsosam ut och frågar om jag är vegetarian. Pang på livets väsentligheter! För nästa fråga är den stora: Did you get what you expected from life? Lite ställd av den frågan så ramlar jag bakåt till jag var i 7-årsåldern, min längtan om att resa tog sig uttryck i att jag nog ville bli flygvärdinna. Som många andra flickor ☺ När jag var kring 20 år funderade jag mycket på om jag skulle få barn men trodde mig liksom inte om att kunna få till det med någon man… Så där fortsätter det inom mig och jag har helt glömt han som ställde frågan. Bryskt frågar han mig en gång till. Och jag känner mitt stora leende leta sig ut. Yes I did! And much more! Så känns det inuti. Något att hålla fast i när det är lite jobbigt på utsidan eller i några kroppsdelar, va tusan – jag har en familj det är det som betyder absolut mest i mitt liv. När jag återgäldar frågan så skakar han på huvudet, knyter ihop ansiktet av en slags sorg och säger att inget blev som han hade tänkt. Hm, känns som jag måste trösta men vet inte riktigt hur. E kommer och vi går iväg. Tänker på honom då och då, tänk att han satt där och ställde precis rätt fråga till mig och fick mig att reflektera över min tillvaro. Tack!

Bilden är en minnesinstallation vid Donau av de som dog i förintelsen. En väldigt sorgsen vacker påminnelse till oss alla.

Det svåra är det vackra

Utanför vår port, en äldre man planterade blommor och ordnade växerna så vackert.

Himmel av glas, plötsligt sirener som verkligen sliter skönheten ur nyutslagna lindar. Sedan återigen lugnt och stilla, alla förebereder sig förmodligen för påskfirandet i all enkelhet. Igår däremot, full fart på gatan utanför.
Jag kan inte sluta le när jag upptäcker att jag återigen är uppkopplad. Vilken present! E, N och jag har nyss ätit på en italiensk restaurang 5 minuter härifrån. God mat, jag äter kyckling, kött för första gången på en vecka. Gott! Men tungt i magen. Mår lite bättre efter att ha sovit hela eftermiddagen och sedan begrundat min situation. Jag ska bara helt enkelt tacka och ta emot, allt vad jag kan. Allt jag får hjälp med här och som känns speciellt på alla sätt och vis. Människorna på kursen, från hela världen i alla åldrar. Tror sällan jag varit i ett yogasammanhang med så lite konkurrens. Tror det beror på hela upplägget. Man ser aldrig vad någon annan tränar utom i vissa korta ögonblick. Fångar t ex C från Tyskland i en enormt koncentrerad situation när hon gör atikrantam och svänger sin arm så vackert bakåt. Trots att jag ser att det är svårt för henne. Men det är just det som är det vackra. Alla är på sin nivå av träningen på samma väg som yogan innebär. Någon ett steg före men inte mer. Z har en fantastisk förmåga att se alla exakt där de är. Ibland gillar jag inte det jag ser, men det är egentligen för att han håller upp en spegel och jag ser mig själv och det jag kämpar med.