lördag 9 juni 2018

Liten uppdatering

Värme. Mera värme och mera. Vi har haft en ovanligt varm och torr maj. Allt har blommat. Jag har varit utomhus i skuggan. Jag har badat. Solat lite och det känns som sommaren redan har varit! Nu önskar jag ju naturligtvis att alla som väntar på sin semester får njuta lika mycket när det är dags. Jag har också testat min födelsedagspresent som väntat sedan mars på att få komma ut. Och minsann, till slut stod jag där :) Och som grädde på moset reser vi till Kroatien på måndag! Hela klanen, barn och barnbarn till ett hus vi hyrt och jag längtar mest till havet. Och att få  ta det lugnt med familjen. Äta gott. Eventuellt eventuellt äta en glass, något jag gör väldigt sällan. En liten vecka. Tittar bara in här för att säga hej och att jag inte tappat bloggen, även om det verkar så.

Ha det gott alla och njuuuut så  mycket ni orkar!

torsdag 24 maj 2018

Andras sorger och snuvad på min upplevelse

Det har varit en lång fin vår. Jag har räckt till och känt mig så glad. Men igår kom dippen. Ni vet, det förändras alltid, men man vet inte riktigt när. Jag har en vän som opererat bort sitt ena bröst. Jag har försökt stötta och finnas där. Vi har hittat en djupare gemenskap. Men igår blev jag uppriktigt ledsen när hon grät. Jag tror att jag förstår hennes sorg. Men hur kan jag egentligen veta?
   När jag kom hem såg jag att min förra kollega hade messat mig. Den killen som jag haft absolut roligast med och som varit väldigt kreativ i sitt jobb. När vi pratades vid sa han att det som hände mig, det händer honom nu. De använder till och med samma argument! Smutskastning och noll åtgärder. Nu vill de bara bli av med honom. Som jag känner igen mig i processen. Samtidigt kan jag ju inte veta hur just han känner. Han är dessutom 10 år yngre än vad jag är och kommer att bli tvungen att söka nytt jobb. Han lät så annorlunda, stukad liksom. Med det i tankarna satte jag mig i bilen och körde en bit norrut. Jag hade äntligen fått till det att kunna gå på ett gongbad. Jag har spelat gong för mina yogaelever hela våren, under båda kurserna, under vilan och nu skulle jag få påfyllning.

Jag kliver ut i den grönskande väldoften. Känner igen en person men annars ingen. Folk är bekvämt klädda, någon i shorts och jag känner mig så stereotyp i mina yogatajts. Nåväl. Karin som leder det hela är en fantastisk person. Vi delar inte samma yoga, men vi delar allt kring ljud, musik och framför allt vibrationer. Vi chantar och vi mediterar över våra chakran. Det som fick mig i spinn sist, känns inte alls på samma sätt den här gången. Så lägger vi oss ned för gongbadet. Det jag längtat till.
   I samma stund som ljuden börjar omsluta mig hör jag jag plötsligt min granne tvärslockna. Ni vet SNARKA. Jag blir irriterad, som jag kan bli av störande ljud men lyckas tänka bort det. Lägger mitt fokus i ljuden. Och då. Då börjar det krypa i hela mig. Det är som växtvärk i hela kroppen. Jag kan helt enkelt inte ligga still. Rent mentalt försöker jag med alla tekniker jag har att släppa. Men det går inte. För det gör så ont. På ett märkligt sätt. Typ överallt. Till slut väntar jag bara på att det ska ta slut. Jag kan inte njuta en enda sekund. Känner mig snuvad på min upplevelse som jag längtat till. Kramar om Karin och hon viskar till mig - det såg ut som du hade jätteont. Och ja, det hade jag. Senare på kvällen messar hon och frågar hur jag mår, vi tror båda att vibrationerna satte igång något men de "hittade inte rätt". Det var som en slags blockering. Eller något.

Jag bestämde mig för att boka en klangmassage med henne nästa vecka. Nu tar jag tag i det här, för när jag vaknar av att jag gråter - då är något inte helt som det ska. Håll tummarna att mina energier hittar rätt!

onsdag 16 maj 2018

Alla utom jag

Igår slutförde jag sorgbearbetningen som jag arbetat med under 6 veckor. Min klient har hela tiden hävdat att hon tror på modellen "för alla andra utom för mig". Känns det igen? Ja så brukar det kännas ibland gällande allt möjligt. Alla kan men inte jag. Länge trodde jag inte att jag kunde springa. Alla springer utom jag. Men det är så larvigt att det inte finns när jag tänker på det. Så började jag jobba på ett behandlingshem och där sprang/joggade vi med ungdomarna. Och tänk. Jag sprang en mil där... Men jag gillade det inte. Aldrig gillat det. Men det är något helt annat.
   När min klient påbörjar läsningen av brevet, som är avslutningen på hela relationsarbetet, så forsar tårarna. Hon ser häpen ut, men jag är inte förvånad. Det är den allra vanligaste reaktionen. För mig. För andra. Även om det inte är fel med att inte gråta så är det väldigt vanligt. Att höra sin egen röst uttala allt man skrivit och tänkt innan. Riktat till den det gäller. Men någon som lyssnar aktivt. Det är något helt annat faktiskt. Och hon läser. Tar sig mot hjärtat men rösten sviktar inte. Jag är med henne. Sitter och lyssnar som ett stort hjärta med öron utan att störa henne med kommentarer.
   Efteråt kramar jag om henne länge. Hennes tårar blöter ner hela min arm. Och jag känner rent fysiskt hur hon släpper taget om det som gjort ont. Vi dricker lite kaffe och hon är helt förbluffad. Säger - jag trodde ju inte att det skulle fungera för mig. Men tänk vilken process jag genomgått. Och vad glad jag är att jag vågade. Och jag ler. Både inuti och utanpå. För det är verkligen en helt fantastisk metod. Låter så simpelt men den fungerar. Har du någon förlust som skaver och inte vill lämna dig, tror jag du behöver hjälp. Och att läka känslomässiga sår med en känslomässig metod, är det inte logiskt så säg? Läs mer här om du är intresserad www.sorg.se 

Alla förluster handlar inte om död, det finns så många andra sår att läka. Och till 99 % handlar det om relationer. Att släppa taget om det onda gör att glädjen kan få finnas ännu mer.

onsdag 9 maj 2018

Första våren

I år är det första våren som jag inte velat krypa ur mitt skinn. Första våren som inte allt känns avigt. Första våren utan tusen suckar över ljuset som svider och gör allt på sätt och vis överdrivet tydligt. Jag vet att när vi byter säsong från kapha till pitta som sommaren är, så brukar jag helt enkelt inte må optimalt. Jag har låtit det vara så på senare år och inte känt att något är "fel på mig" utan att just jag helt enkelt fungerar så. Bara tagit mig igenom det.
   Men. I år är det annorlunda. Jag har aldrig njutit så mycket av våren som nu. Jag har aldrig varit så stilla inombords som nu när löven vecklar ut sig. Jag tycker att allt är underbart och jag är lätt konfunderad. Jag är 63 år och så länge jag kan minnas har våren varit min akilleshäl, min svåra tid, något jag varit tvungen att bara ta mig igenom. Så. Vad beror det på då? Jag vet inte men tror att många delar samverkar, som vanligt. Yogan. Maten. Sömnen. Jag är rofylld inombords, hur mycket kroppen än stretar och drar på olika vis. Jag bara är. Sanningsenligt faktiskt. Och det är så otroligt att det kan bli en sådan skillnad i en människa. Jag vågar också njuta fullt ut av allt som är gott, utan att ha något slags dåligt samvete för de som inte har det som jag. Det är ju bara waiste som jag ser det. Att jag faktiskt får ha det gott. Även om allt vänder sen. Även om...även om... Ja ni vet, man kan fylla på hur mycket som helst av borden och skullen. Men jag låter bli. Jag bara är i det som är.

Hur är det för dig? Är våren en fin tid för dig, rakt igenom?

onsdag 2 maj 2018

Tvåhundrafemtio mil senare

Vi har varit till norra Tyskland och kommit hem igen. Det kan tyckas hysteriskt långt men ibland behövs det lite ansträngning för det som är viktigt. Jag har ju varit i Indien på tre långa behandlingsresor, där den första finns beskriven i min bok En aning om yoga. Har varit till Indien annars också sisådär 10 gånger sammanlagt. Det är mitt andra hemland brukar jag säga. I hjärtat känns det faktiskt så.
Behandlingarna jag varit på startade 2011 och har varit omvälvande, inget som liknar spa eller mys utan tuffa massager med fötterna ända in i de djupaste vävnaderna. Det som gör skillnad i det långa loppet. Det är som att skala av lager efter lager av det som gör ont och när jag åkt hem har det som fått mig att gråta i början, bara känts bra. Och det är förstås inte något som vem som helst som utövar ayurveda varken kan eller utför. Vår Vaidya, ayurvediska läkare, har i över 50 år varit nära behandlingar och sedan utfört dem. Dag efter dag. År efter år. Han ser likadan ut som när jag mötte honom första gången för 7 år sedan och hans smittande skratt är lika barnsligt enkelt.
   Han bär på en stor kunskap, samma som vi i min yoga relaterar till, dvs våra nadis, energikanaler, där allt kan flöda fritt eller bli blockerade och som styr en hel del av vårt välbefinnande i den kropp vi bor i. Men som vi inte är. You are not your body. Det är något han återkommer till väldigt ofta, Vijay. När det är monsun i Kerala så är han i Europa och besöker sina elever runtom i Tyskland, Schweiz och Österrike. Nu var han i norra Tyskland och det slumpade sig så att vi både fick tider och hade möjlighet att åka ned. Så det gjorde vi.

Men jag hade glömt. Glömt i vanlig ordning att det är så smärtsamt. Men trots allt värt det eftersom jag fått enorma förändringar i min kropp tidigare. Nu har jag haft trassel med vänster skuldra och på något sätt har jag känt att det hänger ihop med höger höft. Och minsann, det är samma nadi som går mellan dem. Så inget konstigt egentligen utifrån yogans anatomi. Han masserar och jag gråter och jag böjer nacken, stretar inte emot, spänner mig inte och sedan går han vidare. Varenda del av min kropp är berörd och masserad. Med oljan som han kokat själv och där doften är som själva essensen av Indien för mig. Vilken man. Vilken kunskap. Och ja, jag har inte kunnat röra vänster arm bakåt innan. Har varit hos naprapat, där var de inne på kortisonsprutor för att senan är inflammerad och förtjockad. Vårdcentralen går jag inte till, det är sämsta stället för mig. Men Vijay gjorde något annat och nu är armen där den ska vara! Och nej, inte skönt någonstans men nu är det gjort. Jag är trots allt tacksam trots alla blåmärken på hela min axel.

Pratade med min yogavän som har studion där de höll till med massagen och hon sa att de som aldrig gått på yoga, de går på massage en gång och kommer sedan aldrig tillbaka. Yogisar däremot är vana att böja nacken, ha förtröstan och veta att genom det mörka onda kommer man ut ur tunneln. The cure for pain is in the pain. Som är mitt nya mantra och som fungerar.

torsdag 26 april 2018

Det långa pågåendet

Det är inte ofta jag skriver om min yoga längre. Kanske för att jag tycker att jag upprepar mig, det här med att man möter samma motstånd inom vissa ramar men lite olika varje gång, utvecklingen går spiralformat och när jag är vid vissa ställen, kommer samma typ av problemställningar eller frågor upp, fast lite annorlunda. Det är nästan komiskt ibland. Om du förstår?
   Mycket av det jag upplever är också inte möjligt att formulera i ord längre. Det är helt enkelt så. Jag är i processer och saker sker, ibland subtilt ibland nästan brutalt. Och allt där emellan. Men allt är värt det.
  Kanske har jag också känt ett behov av att höra hur det är för andra tidigare, det gör jag fortfarande men jag har mitt yogasammanhang där jag kan ventilera allt jag funderar över. Att dela med en närmre krets kanske man kan säga. Jag älskar ju bloggvärlden, även om många ramlat av så är det ändå min favoritkanal fortfarande. Men jag skriver inte allt längre i det som sker i mig i min yoga på mitt golv.
  Något som är totalt oviktigt egentligen för mig, är att tala om vad jag gör i min yoga. Att säga nu gör jag den här sadhanan eller nu mediterar jag så här - det känns långt ifrån mig - även om jag vet att andra har behov av det. Finns liksom inget att checka av i min yogavärld, inget att starta och börja, allt är ett enda långt pågående. Och visst vore det märkligt om inte saker förändrades? Om inte saker bytte plats, om inte händelser inombords formade en mer och mer? Jag känner mest tacksamhet för att jag hittat min väg i den här djungeln som kallas yoga. Och mest av allt att jag hittat mina lärare. Jag böjer huvudet.

Hur har du det? Är det viktigt för dig att kunna prata om din yoga och dina upplevelser?

måndag 23 april 2018

Sorger och deras bearbetning

Eftersom jag inte har en egen studio längre, har jag inte tagit emot sorgbearbetningar på något år. Men så ringer en äldre dam till mig, 74 år och storgråter i telefonen. Jag kan inte säga nej, vill inte säga nej. Så vi bestämmer att jag ska komma hem till henne, hon bor i en mindre ort, 5 mil från mig. Men jag åker. Och hon är så förtvivlad. Tror som så många andra att det här med läkning av förluster och sorger, det är för alla andra, inte för henne. Hon är smart, påläst och väldigt kunnig i mänskliga beteenden och fallgropar. Och kanske är det hennes största hinder - det intellektuella. Hon tänker för mycket, jag vet för jag känner igen en likadan som mig själv, när jag träffar på dem. Vi pratar och tar oss framåt, bit för bit. Så ringer hon mig och säger att hon inte klarar det här. Och jag vet ju att hon gör det, tror mig veta, utifrån all min erfarenhet. Den säger också att ju äldre du är, ju svårare är det att släppa taget om oförrätter, kärlekslöshet eller vad det nu än handlar om. Man känner liksom igen sitt illamående, sin ångest men man vet ingenting om läkningen som jag pratar om. Det där att förlåta för att själv få frid, aldrig någonsin för att rättfärdiga trauman, övergrepp eller vad det nu än handlar om. Jag önskar att hon ska få frid, att hon ska hitta dit, eftersom hon är så förtvivlad och har försökt så mycket. Saker som att äta antidepressiva medel, som kan vara bra många gånger men som aldrig löser något på sikt. Det är bara något som behandlar symtom. Och ja, ibland är det akut och kanske behövs, men i längden... Hon går hos en psykolog men säger själv; Jag har inga trauman, det är bara sorg. BARA SORG som vill ut. Och det är inte så bara. Till slut blir det så, hur mycket energifrigörande beteenden man än ägnar sig åt. Det vill säga att hålla sig sysselsatt för att inte allt ska rämna inombords. Men jag vet att det går att läka. Jag VET det. Men hon vet inte. Så jag lotsar så varsamt jag bara kan och håller henne i handen.

Har du funderingar på sorgbearbetning som är en känslomässig metod för att läka känslomässiga förluster, kolla in på sorg.se 

Ingen kommer undan sorger och förluster, det är ju en del av livet. Men ibland så är inte relationen klar och då stannar sorgen som ett svart moln inombords och när de molnen blir för många så tränger de sig till slut ut. Det är min fasta övertygelse och även att det går att skingra molnen och hitta glädjen som ligger under ytan.

måndag 26 mars 2018

Jag klarade det!

Jag har varit i fjällen. Med hela stora bullriga familjen. Och jag andas ut. För är det något jag varit nervös för i vår så har det varit den här skidresan. Jag älskar att åka slalom, tycker det är rofyllt med längd. Men de senaste åren har det blivit väldigt lite. Även om jag velat mer så har det liksom runnit mellan fingrarna. För ont. För lite snö. För mycket annat som styrt. Men nu. Nu skulle det bli av. Vi hyrde ett stort och ett litet hus av en god vän som har som en liten helt fantastisk "stugby", fem hus i väldigt olika storlek. I en snölabyrint. Vi hade en enorm packning. Förstås. Olika pjäxor för olika skidor, hjälmar till alla och så mat. Mat, mat, mat.
    Jag darrade lätt när jag ställde mig i första liften. Åkte några åk. Fick ont i fötterna. Frös. Fick en slags panik innan jag fick av mig pjäxorna. Men sedan. Sedan kunde jag åka som jag alltid gjort! Jag och mina höfter svängde fint och lätt. Jag kände ingenting i kroppen mer än lite stretande i lårmusklerna efter att knäat lätt ganska mycket. Jag knäpper inte heller pjäxorna för hårt för att jag vill ha skenbenen lite i fred. Eller hur jag ska säga.
   Och förutom att jag fått rå om barnbarnen, ätit gott, skrattat mycket, bastat med tjejerna i familjen så är jag stolt. Stolt över att jag ställde mig i backen igen. Att jag inte åkt slalom på fyra år, gör det hela större. Jag vill aldrig bli en sådan person som skyller på krämpor eller ålder för att sluta göra det som får hela bröstet att expandera när jag känner fartvinden i kroppen och ansiktet.

Vi åkte hemåt igår. Jag och mannen tog en liten omväg till Fjätervålen där vi satt i solen och åt en belgisk våffla med sylt och hjortrongrädde. Vet inte när jag mått bättre. Hoppas din helg också varit fin!

fredag 16 mars 2018

Energi och lyx

Jag har vilat en vecka. Det betyder att jag gått upp, sedan varit tvungen att lägga mig för att jag varit så matt. Ingen feber. Ingen direkt smärta i magen men totalslut. Så jag har lagt allt åt sidan. Och då menar jag ALLT. Pyttelite restorative yoga. Ingen träning. Bara läst och så har vi plöjt en ny serie på Netflix. En fransk, La mante. Så kul att se annat än engelskspråkiga filmer och serier ibland när man hittar något bra. Och den gillade vi. Nagelbits-spänning. Igår natt sov vår son och han lilla familj över hos oss, de fick nya golv inlagda. Jag släppte allt. Och ja, de tog ju emot. De lagade frukost, plockade i ordning. Gjorde soppa och jag bara myste med lillkillen som kryper vilken dag som helst. Jag har blivit precis en sådär larvig farmor som gärna pratar om mitt barnbarn och gärna visar bilder och filmer :) Hans föräldrar har valt att inte lägga ut bilder på honom någonstans men jag har ju ett antal i min telefon som jag själv får njuta av. För deras beslut är ju det som gäller.
Så vaknar jag idag och känner för första gången lite mer energi. Klär på mig. Riktiga kläder, inget mys. Och det känns också skönt. Plockar bort blommor och stenar som jag har i alla fönster och sedan kommer fönsterputsaren. Jag kostar på mig en fönsterputs en gång om året och som dessutom blir mycket billigare med RUT-avdraget. Och ändå kan jag känna att det är för lyxigt att göra något sådant. Var kommer den känslan ifrån? Och nej, det är inte bara rika Lidingöbor som utnyttjar RUT och ROT. Jag och många lika vanliga som mig gör det också.
    Jag vet inte om det är så att något slags Jante sitter där i ryggmärgen över vad man "får" och inte får. Det finns en syssla jag avskyr i hushållsarbetet och det är fönsterputsning. Kanske för att jag aldrig blivit bra på det. Och jag har en ung kille jag anlitar, hans firma är liten och pålitlig. Tänker att han också ska leva. Han gör så fint. Och jag borstar bort den där lilla filuren som sitter på min axel och som säger vad man får, ska och borde. Jag gör väl som jag vill! Eller?

Inatt var det -10 grader och det känns som våren verkligen väntar på sig i år. Nå. Solen lyser och i eftermiddag har jag de blankaste fönstren som ger mig en skön känsla. Hoppas helgen blir lugn, jämfört med förra. För dig. För mig.

tisdag 13 mars 2018

Att vända på det

Idag tog jag på mig yogakläderna. Ett fall framåt :) Har inte orkat riktigt att göra just något mer. Vädret är gråare än grått, snön tung och blöt och faller med stora dån från taket. Det går knappt att varken gå eller köra bil på vår lilla väg. Jag missar inte mycket.
   Igår kom min dotter hit och var med mig hela dagen. Vi pratade och fikade och såg lite på en serie. Såå tacksam för vår relation och att hon bor så nära nu. Hon blev liksom de flesta jag berättar min akuthistoria för, rejält upprörd över den manliga sjuksköterskans agerande. Jag har full förståelse för att man är trött efter nästan en hel natts jobb med den arbetsbelastningen, men det hjälper liksom inte, eller som läkaren sa till mig på lördagsmorgonen; - du var ju där och var sjuk. Med det i sinnet ringde jag upp chefen för akuten idag. Han var väldigt professionell och trevlig. Sa att han uppskattade att jag ringde, skulle ta upp frågan med arbetsgruppen (300 st) och med just den personen. Frågade om jag ville ha en återkoppling men det känns inte viktigt för mig. Jag berättade också om alla andras otroligt vänliga bemötande och det tog han också med sig. Sätter punkt där. Känner mig nöjd med att jag orkade ge feedbacken som annan personal ville att jag skulle göra. Att vända på det så det kan bli bättre.
När det gäller vad som utlöste det hela så vet varken läkarna eller jag vad det var. Jag brukar ha en känsla för vad det kan vara, men ingen susning den här gången. Jag kan leva med det. Ska man vända på det så fick jag en ganska rejäl hälsoundersökning. Det jag fäste mig vid var att ALLA mina blodvärden, alla organ är i toppskick. Några har föreslagit att jag hade problem från gallgångarna även om jag opererat bort min gallblåsa för 10 år sedan. Dels har jag aldrig haft problem efter operationen, dels visade röntgen att det inte var det. Han var lite lätt förundrad, läkaren som gav mig svaren, över hur bra allt ser ut inuti mig. Och det är precis det jag tar med mig. Också att min kost måste vara optimal för min del när allt ser så bra ut när blodvärden, blodtryck osv är så bra. Jag har inget att gnälla över. Eller oroa mig. Och det gör jag inte. Jag tar med mig min känsla av tacksamheten jag kände när vi åkte hem i lördags kväll.

När jag andas ut efter något besvärligt är det nästan som att både en upprymdhet och mjukhet i själen kommer fram, jag är så glad att jag är hemma och nästan helt fräsch igen. Trött, lite yr och fortfarande lite svälld mage. Det går över. Allt förändras. En stund i taget.

söndag 11 mars 2018

Omtumlande helg

I fredags gick jag och tränade strax före lunch på mitt gym. Jag gjorde allt som jag skulle. Blev trött. Men inget annat. Inte ens hungrig, som jag brukar. Jag åkte hem. Satt en lång stund i bilen innan jag orkade gå in. Kraftlös liksom. Tog lite yoghurt och en macka, glutenfri förstås, och vilade. Sedan kom huvudvärken från helvetet för att avlösas av smärta i magen som var tusen gånger värre. Magen svällde upp så jag kände mig fyrkantig till slut. Mannen ringde 1177 som ville att vi skulle åka in, "jag tycker ni ska ta ambulans, det här låter allvarligt" men jag kände mig bara jobbig. Klarade av att hasa mig ut till bilen och så åkte vi in. När vi kom till sjukhuset kräktes jag utanför entréen innan vi kom in. Jag bara grät för att det gjorde så ont. Det påminde om mitt gallstensanfall innan jag blev opererad för 10 år sedan, men ändå inte. Jag fick morfin. Avskyr morfin, dels blir jag som utanför mig själv, dels mår jag överdrivet illa av det. Låg i korridoren på en brits i 6 timmar, sedan in på ett rum i en timme innan en läkare hade tid med mig. Då hade det värsta klingat av men jag var fortfarande svälld och hade ont. De tog prover som möjligtvis visade någon slags inflammation. Jag fick åka hem och lade mitt huvud på kudden kl 04 och sedan vaknade jag några timmar senare av ont i magen. In igen och mer prover och skiktröntgen av magen. 8 timmar på akuten igen innan jag fick åka hem. Precis alla värden var toppenvärden enligt läkaren och alla inre organ i otroligt bra skick enligt honom. De var förbryllade och även jag.
   Det jag känner nu är mest en tacksamhet över att vara hemma igen, även om jag inte är på topp, det tar väl tid att komma tillbaka efter allt, medicin, kontrast och alla gånger de stuckit i mig under den här helgen. Av 20 timmar, väntade jag 15 och det är något som är galet i detta. Sov 4 och transporterade mig 1 timme. Att en stad som Örebro, med 150 000 invånare har  EN (1)  kirurg som jobbar en fredagnatt.... Hur kan man ens planera så galet? Den personen ska dessutom hantera alla barn, frakturer osv. Och så knivskärningarna. Fyllan. Människor som har ramlat och slagit sig, blivit slagna och så vidare. Det kändes som en krigszon. Alla slet som galningar, sprang med mjuka steg men det var övermäktigt. Jag förstår det. Samtidigt. När man är sjuk och ligger där och kvider och gråter och bara väntar på att någon ska titta på en - då är 7 timmar en djävla evighet. Något är helt galet här. Tänk om en människa bra på organisation kunde styra upp det hela. För det är vad som saknas tror jag. Att någon kan kräva läkare att jobba på samma scheman som sjuksköterskor. Hur kan det inte vara möjligt? Ja, jag vet naturligtvis inte allt, men jag har jobbat på sjukhus i 5 år som sekreterare och i 2 år på barnpsyk. Man ser en hel del. Hierarkier. Tokerier och toppstyrning. Och att viss personal är viktigare än andra. Med det sagt, alla jag träffade var fantastiska. Deltagande och kunniga. Förutom en då. En manlig sjuksköterska som gav sig in i en invecklad diskussion om deras prioriteringssystem och färger de har i sitt system. Jag grät och han säger då till mig "om du har överlevt 7 timmar på akuten så har du inte dött. Du klarar dig". Och ja. Det gör jag. Men det var så respektlöst sagt. Jag berättade det för sköterskan lördag morgon, som för övrigt var samma som hade tagit emot mig kvällen innan, hon blev upprörd, gav mig telefonnumret till sina chefer och bad mig ringa dem. "Det är inte så vi behandlar våra patienter. Jag var så orolig för dig, du var verkligen jättesjuk". Och tänk, ibland behövs det inte mer, för att få bli sedd när man mår som sämst. Jag ringer cheferna imorgon. Och ja, jag överlevde och ligger hemma och gottar mig åt alla hjärtan och omtankar som jag fått via Instagram, där jag heter Aningar.

Det finns något i det här för mig att klura på. Vad var det som hände? Och varför? Tills dess följer jag bara med.

söndag 4 mars 2018

Alla trånga passager - till frihet

Idag är det 35 år sedan mitt liv gjorde den första stora kurvan mot något annat i livet, jag träffade min man. Sedan dess är vi ett par. Många tror att vi haft en riktig räkmacka, många tror att allt varit så enkelt för oss. Men det är ju inte det. Inte för någon som lever i en längre relation. Jag är säker. Om det inte är så att en viker ner sig. Senast igår hade vi faktiskt ett jättegräl. En böljande lång stundtals hetsig dialog. Där kvällen slutade med varsin insikt. Av mönster vi bär på och som vi upprepar. Det var tufft medan det pågick. Det var tufft när det sved i mina ögon av alla tårar. Men om vi inte hade gått igenom alla dessa trånga passager - ja då hade vi inte varit vi idag. Så enkelt. Så svårt. Jag omfamnar min man med allt. Hela vägen. Och den största insikten är alltid tacksamheten. Att vi hittade varandra där på Stora Hotellet när jag var sjuk och eländig i luftrörskatarr och drack vatten hela kvällen. Men orkade inte ligga hemma och vara sjuk när alla vännerna skulle gå ut. Och se där. Där stod han. Och efter det har allt fallit på plats. Med kärleken förstås. Men inte utan jobb. Inte utan kommunikation. Och framför allt inte utan att ge och ta. Tänker också på att jag fullt ut varit hela jag, med honom. Alla mina känslor har fått finnas.
    Att vara människa är att våga se och känna alla sina känslor. Ingen är fel eller "negativ" eller svart. De bara är. Ilska har hjälpt mig många gånger att våga språnget. Även om jag sällan är arg idag är vrede inget jag förknippar med något som är fel. Hur man utövar den är däremot en annan diskussion.  Tänker på alla som gått före oss i den feministiska kampen kring rösträtt, aborträtt osv. Tänk om inte ilskan funnits där... Sorgen har gett mig många fler dimensioner i mitt liv. Och ökat min medkänsla och empati för andra som har det tufft. Irritationen har fått mig att vända på perspektiv och våga se en ny lösning. Och så allt det andra då som är lite mer självklart att omfamna - glädjen, euforin och det halvgalna som kännetecknar hur det också är att vara människa. Att hitta någon där man får bejaka alla känslorna, det är fint. Det är stort. Det är rätt.
    Så idag slår vi på stor kolhydratfest! Det har varit pizza och eftermiddagsslummer. Kaffe och semla. Och allt har varit gott även om magen står i fjorton hörn just nu. Imorgon är en annan dag. Jag ångrar inget :)

Jag firar oss. Med alla känslor som vi vågat bejaka, lufta, sortera och se var de hör hemma och vad som skapat vad. Mönster. Mönster. Mönster. När vi ser dem kan vi förändra dem. Om vi vill. Om det behövs.

måndag 26 februari 2018

Efter helveteshelgen

Jag har haft en helveteshelg. Vad mitt Instagramkonto än säger :) Nä jag skojar lite. Men jag har varit i min absolut svartaste svacka någonsin. Jag har gråtit fyra timmar per natt för att jag har så sjukt ont i min höft och min kropp, ja överallt. Har aldrig varit med om något liknande. Inatt tog jag beslutet att sluta med allt som heter yoga. För jag får mycket ondare när jag yogar. Även om det efteråt blir bättre. Det var som jag nådde en gräns rent mentalt, sjäsligt. Ställde mig själv tusen och en frågor över varför jag gör detta och hur länge ska det hålla på innan det vänder. Och det är ju som att fråga hur långt ett snöre är. Ingen kan svara. Bara att härda ut. Jag tappade lite tron igår natt. För övrigt har vi haft en jättefin helg med våra barn och barnbarn och jag fattar inte att kontrasterna kan bli så stora i mitt liv. Från svaraste svart till ljusaste ljus kärlek.
   Nå. Imorse passerade jag min yogaplats med en fnysning. Sedan vet jag inte riktigt hur det gick till för jag stod där igen. I nattlinnet. Som om inget annat hade hänt inombords. Och jag gjorde. Och jag vet. Jag har valt. Och när jag i sinnet är motsträvig, väljer ändå kroppen. Men det är ingen dans på rosor när det pågår. Vad det nu än är som sker.
   Och sedan blev det en snabb tur till IKEA med ena dottern, som var ledig på förmiddagen. Visste du att de har frukostbuffé där? Nå. Det har de och det smakade perfekt. Och när jag kommer hem med några impulsköpta turkosa glas och tillbringare sätter jag mig på trappen. I SOLEN. Och den värmer. En koltrast visar sig och snön smälter så jag hör det. Och jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag är precis där jag ska vara och det som gör ont kommer att försvinna.

Patience and persistance is the name of the game. Helt enkelt.

onsdag 21 februari 2018

"Bara" följa

Obalanser i kroppen skapas av the mind, oftast från felaktiga mönster. Mönster på alla nivåer. The mind står över kroppen. Så. Vi skapar alla våra obalanser. Hur hårt den än låter. Jag. Du. Det är inte dåligt. Det är inte bra. Det är. Och ibland behöver man ta sig igenom svårigheter för växandet. Hur trist det än kan låta.
1) I kroppens rörelser. Gällande allt från för hård träning till för lite till att ha utövat fel asanas i sin yoga. Idag vet jag vad som gagnar just mig och min kropp och vilka asanas som läker och helar. Mig.
2)  I tanken. Alla nedåtpeppande kritiska tankar till mig själv. Dömande ord om mig själv. Tankemönster jag verkligen har tagit tag i. Vilken skillnad rent mentalt. Frid.
3 ) I hjärtats alla känslovindlingar. Alla känslostormar som dragit med mig på djupt vatten. Tårar, ilska, irritation och vemod. De känslorna möter jag idag nästan bara när jag yogar. Det är fint så.

När jag rensat en del och börjat närma mig min kärna lite mer inser jag, att det undermedvetna styr väldigt mycket mer än jag kanske trott. Från hur jag mår, tänker till allt som rör sig i en människa. Den här gången vet jag vad som orsakat obalansen i min högra sida. Den här gången. För det är många olika saker jag lagt där. Gömt där. Och jag har städat men annat har dykt upp. Som det är att leva helt enkelt. Och insikter når mig, drabbar mig i min egen yoga. Men inte bara där.
    Igår drack jag gott kaffe med en yogavän jag haft i många år även om vi inte setts ofta. Men när jag promenerar från kaféet så ramlar flera insikter in i mig. Och att inget går att göra halvhjärtat. Allt måste vara med. A L L T. Det går inte att flörta lite med en insikt och känna sig nöjd. Om ni förstår hur jag menar? Allt måste rensas i rätt ordning. Det som det är dags att ta itu med, det är närmast halsgropen och känslan. Det som gör att jag vet när något är på väg är när jag drar mig för min yoga. Och det blir inte enklare med tiden. Helt enkelt. Det blir bara mer tydligt. De senaste dagarna har jag insett vilka mönster jag behöver släppa nu och var jag har mig själv. Har svårt att somna och sitter en stund i soffan och funderar. Tänker för första gången hela varvet runt kring en hjärtesak som upptar mina tankar. Jag har släppt, men inte helt. Kanske är jag där nu då jag måste låta allt fångas av vinden och pulvriseras och transformeras till något annat? Egentligen vet jag svaret inuti även om jag drar mig för det hela.

Jag funderar vidare på var jag är nu och vad jag egentligen vill och känner. Egentligen. Det är svårt för mig ibland eftersom jag tycker att jag har så många att ta hänsyn till. Försöker att aldrig mer tänka "borde" . Bara låta besluten jag egentligen tagit få komma till ytan. Utan att snegla på någon annan eller hur andra gör. Min väg är min. Jag vet inte riktigt vart allt detta tar mig mer än att jag rensat, rensat och rensat och det blir mer och mer space. I mig. Runt mig. I mitt liv. Det är också spännande att inte veta. Bara följa. Hur tänker du?

måndag 19 februari 2018

Sällan i stunden, alltid efteråt

Igår grät jag så det skvalade när jag gjorde min yoga. Det gjorde ont - typ överallt. Inombords. I höften. I knäna. I handlederna. I bröstkorgen. Ändå.
Efteråt mår jag fint och är glad. Det är som en berg- och dalbana ibland i mitt inre och i min kropp. Bara att följa med på färden som rullar runt så olika.
Idag var jag inte hågad att ställa mig på mattan över huvud taget. Men jag är där. Jag gör. Inte mycket för idag är kroppen stelare igen. Det kommer och går som vanligt. Jag känner mig låg och less. Tänker för mig själv: Vad är det för mening egentligen med detta? Och så efteråt är det som alla mina moln inombords lättar. Som om det där regnmolnet som Ior går runt med plötsligt släppt sitt tag om mig igen. Och igen. Och igen. Jag vet ju allt egentligen. Men det är ändå en så sjukt skön känsla när det lättar. För inget utanför mig har hänt. Jag är i mig. Varje stund och det är då som kvittot alltid kommer.

Snön vräker ner men jag har bestämt mig för att låta snön ligga, inte skotta på mig någon smärta i vridningarna. Snöskottning har generellt alltid gjort mig sämre i ryggen, förmodligen för att jag inte kan göra lite utan måste skotta bort allt, hur lång tid det än tar... Nu har jag via yogan insett att det ALLTID är dagsformen som avgör vad jag kan och inte kan.

Och som en elev sa till mig för ett tag sedan; - Det är sällan skönt just när man gör yoga -  men efteråt. Wow! Och exakt så känner jag efter igår och idag. Hoppas du har samma wow-känsla!

måndag 12 februari 2018

Jag FÅR njuta

Sitter här och lyssnar på radio och ser hur snön rasar från taket. Det faller med stora sjok i blidvädret. Dricker mitt maskroskaffe och är nöjd. Har ju bestämt mig för att om något hemskt händer så fort jag har uttalat att jag är glad, lycklig och nöjd så har det ingen relation. INGEN SOM HELST KORRELATION. Det är min nya sköna inställning. Långt ifrån hur jag fungerat tidigare där jag ibland känt mig skyldig om jag uttalat att jag är glad och mår bra och samtidigt rädd för att jag jinxar, att nu kommer något fruktansvärt att hända. Snart ramlar himlen ner helt enkelt. Galet tänkande.       
   Ungefär som när jag ligger och drar mig i sängen. För att jag kan. För att det är skönt. För att jag helt slutat skynda mig. Främst för att jag inte behöver det längre men även för att jag haft en känsla av att om jag inte har yogat, ätit frukost, bäddat och fixat innan klockan är 8.30 så kommer en kontrollant att ringa på dörren och kolla upp det hela. Jag vet! Det är så galet men känslan av att göra det förbjudna, det som man helt enkelt inte får, borde eller ska. När jag pratar med min man om det hela så skrattar han och säger; - jag tror att det är svenskt, det kommer med vår kultur. Ligg inte här och dra dig på förmiddagen. Det har heller aldrig spelat någon roll om jag jobbat sent, kommit hem vid midnatt eller om jag varit uppe på natten med sjuka barn. Känslan har ändå varit där. Nu pulvriserar jag den i mitt sinne. Som en sandhög som flyger bort i vinden. Jag behöver inte stå till svars för något. Jag får njuta. Jag får må gott. Jag får göra det som får mig att må bra. Jag får till och med dra mig i sängen på morgonen och uttala det högt. Jag står utanför arbetslivet. Det har känts märkligt ibland, sedan i höstas då jag definitivt bestämde mig för att inte söka något mer jobb. Om två månader börjar jag ta ut pension och ja, jag lever ett väldigt gott liv.
    Jag är en social person, även om jag gillar att vara med mig själv också, men nu är jag inte i något sammanhang. Det har känts udda ibland. Det har känts som att vara lite utanför. Men när jag tittar på vad jag saknar är det absolut inte jobbet. Det är inte alla miljarders möten och telefonsamtal. Det är inte alla bortslösade timmar på arga personer som förväntat sig det omöjliga. Det är absolut inte den akademiska arrogansen. Det är människorna. De jag haft min vardag med. Och människor träffar jag ju. Inte lika självklart som när man alltid ses varje dag. Men. Jag bokar in mig med de som jag vill möta och jag njuter av min absoluta egna tid. Låter det bortskämt? Nä jag tror inte det när man har jobbat i 50 år. Jag började med att skura trappor när jag var 11-12 år och sedan dess har jag jobbat. Jobbat och pluggat. Pluggat och jobbat. Och jobbat. Och nu - något helt annat. Nu tänker jag annorlunda. Jag tänker att den här tiden i livet, den ska jag njuta maximalt av. Jag är värd den. Precis som alla som jobbat länge och mycket. Jag fick en rejäl smocka innan jag valde att sluta. Men valet var ändå mitt. Länge funderade jag faktiskt på om det var rätt trots allt. Om jag borde stannat och slagits för min rätt. Jag tror att jag hade vunnit, allt pekade på det. Men jag valde ändå att gå. För att det var dags. Och efter det valet har inget varit som förut. Men det är bra. Jag har fullt ut landat i att jag mår gott, lever gott och njuter. Och det valet var livsnödvändigt för mig. När jag för ett tag sedan började tänka på det hade jag till och med glömt namnet på några som snackade bakom min rygg! Så meditationen har gjort sitt jobb. Yogan har gjort sitt jobb. Men framför allt har jag ändrat mitt tänkande och hela tiden styrt in tankarna på det jag vill tänka på, inte den där loopen av trista dömande tankar.

Det är skönt att vara jag idag.

fredag 9 februari 2018

Det bara kommer till mig

Sedan början på det här året har jag närmat mig min egen kärna.  Jag gick kursen i soundhealing, började spela på gongarna efter varje yogalektion och har också spelat på mina klangskålar efter min morgonyoga varje dag. Allt känns helt rätt.Jag har på något vis lyft på ett lock eller vad jag ska kalla det. Min intuition har alltid varit stark men nu är den liksom mer. Kraftigare eller hur jag ska uttrycka det. Jag ser saker. Bilder kring allt möjligt som bara kommer när jag minst anar det. Inte så att jag försöker se eller ställer in mig på det. Det bara kommer till mig. Det är förbryllande men också mäktigt.
    Igår till exempel var jag på massage hos en ny massör, eftersom min vanliga massör är föräldraledig. Jag träffade den här personen på kursen men hade knappt pratat med henne. Jag känner henne inte. Hon var otroligt duktig, inkännande och mjuk men stark. Om ni förstår? När jag ligger där och blir omhändertagen så kommer det bilder till mig. Det är en stor Golden retriever som leker i snön. Busar och skuttar. Som i ett slags ljus. Gång på gång ser jag det. Jag tänker; undrar om hon har en hund men hon känns mer som en kattmänniska, tänker jag för mig själv. Men det känns märkligt att fråga. Så efteråt när vi småpratar och jag sitter upp så säger jag plötsligt till henne - Har du någon hund? Jag blir förvånad själv. Hon säger -inte nu längre, det är 10 år sedan vi hade hund. Jag säger att jag hela tiden sett bilder i mitt huvud av en golden retriever som skuttar i snön. Hon blir rörd och säger att just en sådan hund hade hon och just snön älskade han att skutta i. Jag beskriver bilden av honom och hon säger - Men det är han! Mitt starkaste minne av honom är hur han skuttar i snön vid en lyktstolpe.

Va? Jag tror han ville säga att allt var ok med honom. Något annat kan jag inte tolka in. Hon blir rörd och glad. Jag mest förbryllad. Vad händer liksom? Nå. Jag tar emot. Och säger trevlig helg!

Bilden har jag lånat här: https://pixabay.com/sv/golden-retriever-sn%C3%B6-vinter-437794/

söndag 4 februari 2018

För att jag har ett val

När jag börjat med nya vanor har de flesta som kommenterat använt fraser som "stackars dig - nu får du inte........... " och där kan man fylla i valfritt ord. Till exempel när jag slutade med snabba onödiga kolhydrater som i pasta t ex, - ojoj stackars dig nu får du inte äta pasta. Osv. Men det handlar varken om vad jag får eller inte eller att det är synd om mig. Det handlar om val jag gör. Och ja, det kan låta präktigt för någon, för mig har det i alla de här valen handlat om hälsan. Om att jag vill må som mitt bästa jag. Därmed inte sagt att jag är nitisk och 100 %-ig, det är jag inte, jag lever fortfarande efter devisen 80/20 vilket för mig fungerar klockrent. Det betyder att jag ibland blir sugen på ett glas vin eller choklad eller något annat och då väljer jag det.
   Det man glömmer bort i det hela är att jag istället bekantat mig med andra saker. Att jag när det gäller kosten hittat mat som sjögräsnudlar, pure pasta, nya mjölsorter som teffmjöl, mandelmjöl, kokosmjöl, rismjöl osv. Att jag insett att när något går bort så ersätter jag det med något annat nytt. Och är det något jag älskar så är det att testa nya saker. Ny mat. Ny träning. Nya vanor. Kanske är jag ovanlig, de säger att människor är så förändringsobenägna. Men jag är förändringsbenägen. Kanske är det min främst egenskap i fråga om att må bra? Jag testar gärna nya saker. Är inte rädd för att inte gilla något, i så fall låter jag ju bara bli sedan. Inte krångligt eller konstigt alls.
    Eller som med yogan. Jag som älskade att sova länge och inte kunde föreställa mig att gå upp tidigt frivilligt. Och nu gör jag det och dessutom gör jag min yoga då. Och jag tycker att det är värt det. Alla dagar i veckan. Men inget börjar ju så att man hoppar upp en dag och plötsligt är en helt annan. Det hela sker ju stegvis. Men om jag jämför hur jag åt och rörde på mig förr så kunde inte skillnaden vara större. Men inte heller kunde mitt välmående vara större. Men framför allt glädjen. Den sanna.

Glädjen som gör att jag både vaknar och somnar med mitt eget leende. Hur har du det med din glädje?

fredag 2 februari 2018

Medvetet vatten


Min körledare och gongmästare har köpt en vattengong och nu har hon de fyra elementens gongar. Vill så gärna njuta av den gongen också. Och vatten är väldigt speciellt för mig. Har alltid varit. Trots att jag simtränade sex år och nästan förstörde lusten och längtan till vatten så är den oförstörd i grunden. När jag ser öppet vatten har jag alltid, ALLTID en längtan i att gå i att vara i vattnet. Den är äkta och konstant, den känslan. Den är en del av hur det är att vara jag. Och när jag ser den här vackra filmen om vatten och en Navajoindian så slår det an något i mig. Djupt inne i mig. Att vatten också har ett medvetande. Visst är det vackert? Och allt vatten som finns är allt vatten som finns. Det cykliska ändlösa förloppet. Så stort och mäktigt bara man tänker på det. Och som jag längtar efter att hitta ett vinterbad som är på rimligt avstånd. Annars får vi skapa ett eget vinterbad vid vår stuga när vi byggt en bastu! Det är en liten dröm och ändå rimlig och genomförbar tänker jag. Tills dess njuter jag av filmen och önskar dig en fin helg. Med bad eller utan.

Och ja, vi har snöstorm här idag, men jag tror inget hindrar en vinterbadare!

https://www.facebook.com/upliftconnect/videos/1162071853929794/

Delar också två bilder från i somras och min sjö.

fredag 26 januari 2018

Välbehag och vänlighet

Vi sitter,  jag och dottern och pratar halva natten. Om relationer. Om vad som betyder något. Och som jag behövde det pratet.  Jag reder ut något där för min del som jag inte tänkt på att jag burit på. Återigen släpper jag taget om det som jag upplevt.
    Har ändå svårt att somna och komma till ro och är faktiskt vaken  till fyradraget. Men jag har också ont. Snurrar och snurrar utan att vara ledsen. Vaknar sent och går i pyjamas halva dagen. Det märkliga är att jag är mycket mjukare i kroppen. M J U K A R E. Igen. Jag är i det som känns och jag vet att allt förändras. Det som jag vaknar med är den största tacksamheten. Över mitt liv. Över min familj. Över min kropp. Min tappra kropp som kämpar på med allt möjligt och som alltid, alltid kommer igen. Jag känner mig till bredden fylld med välbehag och vänlighet. Jag stryker varsamt över mina ben och armar. Jag kupar händerna över mina höftkammar och känner i hela mig hur mycket jag tycker om min kropp. Den som jag bor i. Den som bär mig och härbärgerar mig. Nog är det vackert?

Med det önskar jag dig en finfin helg

lördag 20 januari 2018

Bra vibrationer

Utsikten från fönstret när vi sjöng tidigare idag
Vibrationer. De gör något med en människa. Oavsett vilka de är och hur de utförs. Därför är det skönt att faktiskt välja det man vill ha och behöver. På kursen jag gick förra veckan hade vi en chakrameditation på fredagkvällen. Det hände något med mig där som jag aldrig tidigare känt. Jag har ibland vibrerat, skakat i min yoga. Jag har inte fäst någon vikt vid det, pratat med min lärare som endast sagt till mig "It's life" och lämnat det därhän. Ett tag var jag orolig men det är ingen sjukdom. Jag vibrerar helt enkelt ofta i mina händer.
   Meditationen var oerhört kraftfull, vår lärare slog på en shamansk trumma och vi gjorde olika ljud för varje chakra. På slutet när vi var i tredje ögat kände jag det som att jag var som en stor "spole" inombords. Jag vibrerade hela jag. Och när vi skulle lägga oss ned efteråt så skakade armar och ben och hela jag var som i en snurr. Att våra chakran vibrerar med olika hastighet och att man ibland ökar på sin hastighet gör att man kan vibrera, det har jag förstått. Men inte känt så här innan. Jag vibrerade i en vecka! En vecka. När vi gjorde övningar dagen efter och skulle känna klangskålarnas vibration sa en kursdeltagare, "jag känner inte skålen, jag känner bara Annikas vibrationer"... Mäktigt. Och lite skumt. Men inte fel på något sätt. Så ja, jag vibrerar och skakar och tar mig vidare. Men just de vibrationerna har lagt sig nu.
   Så blev jag inbjuden att delta i en kör som gongmästaren och läraren har och idag var jag där för första gången. Hemma hos henne, mitt ute i skogen. Och som vi sjöng. Och när vi gjorde en meditation efteråt och höll varandras händer, tja, då vibrerade jag igen :) Helt otroligt detta. Plus att mina ögon tåras v a r j e gång vi mediterar. Jag känner mig harmonisk och glad så det har ingen relation till någon känsla.

Det är helt enkelt mina energihjul, chakran som ger sig till känna. Känner du igen dig?

måndag 15 januari 2018

En ny värld


Första kvällen hade Karin och en av deltagarna ett Gongbad med oss. Det vill säga, de spelade på gongarna. Men inte bara det. De gjorde såå mycket mer. Det var olika ljud från olika instrument och skålar. Jag susade ut i yttre rymden. Det var helt enkelt fantastiskt. Ljuden gör något som är mäktigt. Speciellt när man tänker på att vi alla är vibrationer i olika frekvenser. Det är verkligen som ett riktigt bad inuti. Det finns gongar utifrån planeterna eller elementen. Alla med olika frekvenser och ljudvolym och kraft. Som en ny värld.
Mina inköp
Tredje dagen kom en kvinna dit som säljer olika klangskålar och allt som hör till. Vi hade över 100 olika skålar att välja mellan! Vi satt och tittade på skålarna och såg om det var någon som "talade" till oss och så valde man den eller dom man fastnade för. Jag valde. Och valde om. Till slut hittade jag två. En yinskål för hjärtat och en yangskål för lederna. Precis vad jag nog behöver. Yangskålarna stärker viljekraften för att alliera oss med den gudomliga viljan. Yinskålar har alltid många fler övertoner. Ett större spektra. Karin testade dem och sa att de harmonierar fint och att det är en kvart mellan dem i toner. Det ger en fin vibration till hjärnan om man lägger sitt huvud mellan dem. Det är vad jag tänker göra efter min yoga hädanefter! Vi handlade och handlade. Jag köpte också tinshas, som små cymbaler som sitter ihop, det som man i Nepal startar meditationer med och som vi här i väst oftast avslutar med. Tinshas stärker också viljekraften.
   Vi gjorde också egna gongbad i olika grupper. Jag blev nästan hög av det och kunde knappt sova på natten. Det var gudomligt och underbart att göra tillsammans. Nu är jag så lyckligt lottad att det finns en gong i den yogastudio där jag undervisar och jag har kollat och jag får använda den! Inte till gongbad direkt nu men lite gongspelande under avslappningen längtar jag till!

En ny värld har öppnat sig för mig!

Reflektioner kring yoga och yoga

Kan man jämföra olika yogastilar? Jag vet inte. Jag tänker att det är omöjligt. Tänker att alla vägar bär till samma mål. Och olika människor passar för olika sätt att hantera sin kropp, själ och ande. Och vad som är min största övertygelse efter healing-sound-kursen är att jag verkligen älskar min yoga. Min Shadowyoga. Och att andra människor känner samma för sin yoga. Förstås.
    Och man måste absolut inte jämföra. Men några reflektioner vill jag ändå våga mig på. Jag förstår att KY är så pass populärt som det är för musiken, mantran och chanterna som är så integrerat i den formen. Det var till och med flera lärare som sa på min kurs att de aldrig hade det tyst under ett yogapass... De letade ständigt ny musik som skulle finnas i bakgrunden och nya mantran att dela med sina grupper. Det gjorde mig lite häpen. För om man aldrig lyssnar på det som finns inuti utan musik utanför, har jag svårt att förstå hur man ska höra det som finns där. Att ha musik är mig främmande på det sättet. Däremot att avsluta med chanter, mantran och ljud av olika slag - det känns klockrent för mig. Flera sa också att deras elever främst kom för just musiken, inte för rörelserna. Det var också lite udda i mitt sätt att se på det hela. OBS! Jag säger inte att något är fel eller rätt, jag delar bara mina tankar om vad jag fick höra. Och det är klart att jag var nyfiken på hur det hela skulle vara. När jag stod och duschade kallt varje morgon klockan 06, hade jag trott att jag skulle få trängas vid duscharna. Men ingen gjorde kalla avrivningar. Det var bara i min fantasi tydligen som man gör det!
   Andningen. Åh den djupa bukandningen med uddihyana bandha den lyste totalt med sin frånvaro. Däremot användes mula bandha flitigt, det så kallade rotlåset. Alla andades också in med ett näsljud som inte är en djup inanding (enligt Medveten Andning och Hathayoga). Inte konstigt heller att de blev törstiga för de andades väldigt ofta med öppen mun vilket gör att man förlorar 40 % av sin fuktighet i munnen. Eldandningen. Det var säkert 10 år sedan jag eldandades, så det tog en stund att hitta den. Men förstår fortfarande inte varför den ska göras i vissa positioner. Tänker att det vet de som gör den.
   Ljuden. De stönade, suckade, gäspade högljutt och lät väldigt mycket. Förundrad hörde jag alla ljud runt mig. Själv är jag väldigt tyst.
   Drickandet. De flesta drack under yogapasset. Vatten eller skvimpade med termosar.... Helt otänkbart i min yoga. Jag blir full i skratt om jag ens tänker tanken. För att inte tala om att komma ur rytmen.
   Sittandet. Vi stod någon enstaka gång och skakade loss kroppen, annars satt vi hela tiden. Svårt att bygga en foundation, ett stabilt grundande från fötterna ner mot jorden och uppåt i benen när man sitter mesta tiden. Alla satt också uppallade med kuddar, filtar, bolstrar runt sig. Ingen annan satt rakt ned på sina sittben. Det gör ju att man tippar fram sitt bäcken. För mig är det en paradox. Om man ska sitta så mycket som de faktiskt gör kan jag inte förstå att man inte tränar det ordentligt först. Att klara av att sitta rakt ned på rumpan utan stöd, att ha en rak rygg och stabil core som inte kollapsar. Lite som att hoppa över ett steg i min värld. Tänker också på min lärare som blir 70 år i år och som utan problem sitter i swastikasana i timmar, med rak rygg och stabil kropp utan att någonsin rasa eller bli stel. Där energierna flyter fritt. Själv brukar jag vara helt ledbruten efter att ha suttit i tre timmar på en lektion, utan att röra mig. Men faktum är att det går bättre och bättre. Jag har själv haft många elever, som knappt kan vara stilla några minuter utan att byta ställning. Då måste man börja med just det som jag ser det. Och om kroppen har hårt underlag blir den mjuk och vice versa. Sover du till exempel i en mjuk säng blir du stel och tvärtom. Inte direkt konstigt när man tänker på det.
   Det individuella. Alla gör sin yoga i sin takt. Alla blundar. Ingen hänger ihop som i min yoga när man andas tillsammans och gör rörelserna synkronicerade med andetaget och med varandra. Det är en riktig win-win situation som uppstår då. Men för många är det säkert befriande att blunda. Att inte se någon annan och inte trilla i fällan av att jämföra sig. Det är bra. I min yoga är ögonen öppna, men oseende. Det vill säga man tittar inåt trots att ögonen är öppna. Det är lite svårare än att bara blunda, men ger samma effekt men du ser samtidigt i någon slags ögonvrå när man rör sig åt olika håll tillsammans.
   Musiken. Åh här är det jättestora pluset. Alla mantran, all chanting - det är gudomligt. Och det är just det här som jag vill börja använda. Och vill man inte använda sikhiska mantran, som främst är KY så finns det många vackra inom buddismen och hinduismen också. Eller också använder man bara rakt av de man vill sjunga. Helt enkelt.

Tänk så skönt det är när vi alla hittar till det som känns som just vår yoga!

Katten bland hermelinerna


Jag har varit på kurs. I fyra dagar. Ute i skogen på en vacker plats. Jag har ätit god vegansk mat och sovit tungt i det vandrarhemslika rummet. Bastat i en vedeldad bastu och badat i isvak. Allt medan den mörka himlen stod som kontrast till den snöiga skogen.
   Kursen heter The healing power of sound. Kursledaren Karin Gibson är musiker, musiklärare, Kundaliniyogalärare och lite annat smått och gott står på hennes visitkort. En otroligt inspirerande person, varmhjärtad, glad och oerhört kunnig. Hon har levt musik hela sitt liv och det var hon som skickade en inbjudan till mig om kursen. Ingen av oss förstår riktigt hur det gick till för vi hade aldrig träffats innan kursen och hade inga kopplingar i yogan eller på annat sätt.
   Nå. Jag åkte. Lätt nervös. Mest inför att jag förstod att de andra skulle vara Kundaliniyogautövare och det är inte jag. Men det här med ljud och läkane ljud, healing sounds, överskuggade allt. Jag har verkligen dragits till det här. Så lite grann med känslan av att vara en katt bland hermelinerna körde jag upp till skogen. Och ja. Så var det ju. Det var jag och 11 KY-lärare.
    Det är totalt omöjligt att sammanfatta det hela i ett litet blogginlägg.  Så därför skriver jag flera stycken på raken. Så kan man också göra tänker jag. Det som finns kvar i mig är glädje. Den totala. Och så mycket jag lärt mig och hur inspirerad jag är över att införliva det hela i mitt liv, i min yoga och min undervisning. Steg för steg. För allt är ju vibrationer och vi är alla i svängning på en eller annan våglängd. Jag genomsyras fortfarande av den bubbliga känslan av att allt verkligen är möjligt när man vågar kliva utanför det invanda för att önskan om något är större än rädslan eller osäkerheten.

Tack. Tack. Tack.

lördag 6 januari 2018

Tydlig. Levande. Glad.

Går en promenad i vår fina skog. Himlen är babyblå och solen smeker kinderna. Skogen är alldeles grön men med frusna vattenpölar överallt. Jag längtar efter snö men samtidigt så är det här också fint. Vi hinner nog få snö. Trots allt är det bara början på januari. Luften är ändå kall och skön.
    Och när vi går där är det som jag ser hunden, min sons hund som fick somna in i höstas. Det är som han skuttar runt oss, full i bus och så lägger han nosen i min hand! Jag ser honom både utanför mig och inuti mig. Tydlig. Levande. Glad. Aldrig upplevt något liknande. Jag blir berörd. Jag blir rörd. Det är som flera dimensioner flyter samman.

Känner du igen det?

torsdag 4 januari 2018

Känt mig tråkig

Den här höften som jag har tampats med ganska länge nu, den förvånar mig ständigt. När jag tittar bortom. Bakom. Smärtan ändrar både färg och form. Den har gått från infernaliskt vitt till pulserande mörkrött. Idag var den utan färg. Formen bara som en kontur som ändrar sig. Som en amöba. När jag drar ned min uddiyana bandha, mitt "maglås", så fyttar den sig. Motvilligt. Haha, det är nästan som något levande som jag tampas med därinne. När jag släpper taget känner jag också alla spänningar som finns på min högra sida. Nå. Allt finns där. Bara att tugga vidare.
    För några dagar sedan fick jag för mig att jag skulle testa några andra övningar. Jag är ju som en plugghäst, en lydig elev, tänker sällan ut något nytt, förhåller mig bara till det jag fått av min lärare. Men ibland kan jag känna mig tråkig. Läser om alla som byter sadhana som de byter kläder, nåja, nästan i alla fall och jag har tänkt kanske också jag? Jag gjorde några övningar, fem stycken. Det kändes väldigt bra i stunden. Nästa morgon var jag väldigt mycket stelare men testade i alla fall övningarna igen. Nä. Ingen bra idé. Den natten vaknade jag varje timme av smärtan i höften. Hade så ont att jag var tvungen att be min man massera mig mitt i natten. Sedan rättade jag in mig i min egen practice igen. Och idag var jag helt tillbaka, i det som är mitt och jag behöver inte bry mig en sekund om vad andra gör. Även om jag är intresserad hur andra jobbar med sina utmaningar.

I det som är nu får jag lov att känna mig tråkig i det som har följt mig i 1,5 år. För jag vet ju att i det långa loppet kommer det här att gagna mig tusen gånger mer än om jag trasslar med annat. Det är helt enkelt mitt egos irrvägar.