Vårljuset

Vi träffar vårt yngsta barnbarn hela helgen. Långpromenader med vagnen på vägar som varken bär eller brister. Vårljuset svider i mig. Och ändå. Med lillkillen känns allt överkomligt även om jag då och då blir supertrött när jag är  med honom. Att hänga med en 1.5-åring kräver rörlighet. Upp och ner. Hit och dit. Och så försöka testa allt det där som är omöjligt men som kanske ändå funkar just idag. Han är en ständig källa till glädje och att inse att mycket mer går än man tror. Han klättrar dock och det får mitt hjärta att rusa upp i halsgropen hundra gånger per dag. Han är glad och tålig, ruskar bara på sig om han ramlar och fortsätter oförtrutet.
   På söndagen åker jag på en bokcirkel, första träffen och vi pratar länge och äter god chokladkaka och dricker te. Som jag längtat efter ett sådant sammanhang och jag är tacksam att min vän tog initiativ till detta. Härligt att träffa nya människor och bara prata.

Så vaknar jag med dundrande huvudvärk igen och undrar hur många vändor ett virus kan ta. Nå. Vila idag. Och jag drar ner persiennerna så jag slipper se mina dammiga fönster.

Släptrött

Precis när vi ska lägga oss försvinner elen. På vissa ställen i huset. Det regnar. Snön faller med stora sjok och dunsar från taket. På morgonen kommer elektrikern, när vi precis har vaknat i ett svalt hus. Tur för oss att det inte var minusgrader när pelletskaminen var utslagen. Nå. Något är fel med kopplingen till vår vattenrening. Som slagit ut andra delar. Och vi får koppla ur det vi tror är fel. Vilket gör att vattnet som kommer ur kranen skummar kraftigt och mitt te blir helt salt! Vi har en stor apparat inomhus som avkalkar vårt vatten med salt. Den måste ha gått i baklås på något sätt. Men vi spolar och spolar och så är vattnet inte salt längre.
   Allt får mig att tänka på hur bra vi ändå har det men att vi lever sårbart i vårt samhälle idag. Vi har gasspis och vi har vedspis och en annan kamin - ändå väldigt fiffigt om elavbrottet hade blivit längre. Men jag är trött. Jag är intill döden trött. Det är som allt som jag funderat över senaste tiden, inklusive min cancerutredning har dränerat mig på energi. Jag har svårt att ens ta mig upp. Det är så mycket jag funderar och tänker på som jag inte kan skriva här, eftersom det inte handlar om mig personligen, men jag är så otroligt påverkad ändå. Och det är bara att följa med. Bara andas. Och låta allt ske som sker. Putsar av mitt gamla mantra från när jag var ung;

Allt är som det ska precis nu. Allt ordnar sig.

Alla har sin väg

När vemodet fyller min bröstkorg. När yogan får mig att sucka. När mina barn har olika problem som de tacklar och som jag inte skriver om här, eftersom det är min blogg och de har sina kanaler - då tittar jag ut på ett ändlöst snöande och får en slags tomhet. En trött känsla av att det aldrig får vara riktigt bra för alla samtidigt. Är det ens rimligt? Jag vet inte. Jag måste stänga av mina kanaler ett slag där alla åker skidor, skridskor eller skrattar med bubblor i glasen.
    Vem är jag att tro att jag kan lösa någon annans problem förutom förhoppningsvis mina egna? Jag vet att alla har sin väg att gå, men just den vetskapen är lite svår att härbärgera. Att veta att precis alla, oavsett vilka de är, har sina egna utmaningar att möta. Att inget jag gör eller säger förändrar det. Förutom att det lindrar när man finns där och kan hjälpa till rent praktiskt och med att lyssna. Kanske föreslå något. Aktar mig noga för att ge råd till den som inte bett om det.
    Och jag saknar min lärare så otroligt mycket just nu. Att få höra hans röst och allt som han delat med oss. Under lektioner men också när vi druckit kaffe bara vi fyra. Hur hans visdom oftast är en mening eller två och som sedan bor i mig. Som jag inser efter ett tag. Han har varit så frikostig med att berätta om både sina barn och föräldrar och vad han har fått möta. Jag vilar i den vetskapen. Men inser också hur viktigt det är att ha äldre vägvisare, som gått igenom det som du själv möter och tacklar. Som har perspektiv på det hela och som säger att det ordnar sig. Jag är ofta den personen själv men ibland blir jag liten och vill bli tröstad. Helt enkelt. Ja ni vet. För mig är det också alltid en tröst att läsa om andras problem, inte för att gotta mig utan för att känna att jag inte är ensam, att vi delar det mesta i vår mänskliga skepnad.

Långsamt och stilla dricker jag lite kaffe och får en bild på messenger från en vän. Och jag brister i gråt, jag vet att jag inte är ensam men om jag kunde bära mina barns smärta skulle jag göra det alla dagar i veckan. Och nej, idag känner jag mig inte som en queen direkt.

Sällan i stunden, alltid efteråt

Igår grät jag så det skvalade när jag gjorde min yoga. Det gjorde ont - typ överallt. Inombords. I höften. I knäna. I handlederna. I bröstkorgen. Ändå.
Efteråt mår jag fint och är glad. Det är som en berg- och dalbana ibland i mitt inre och i min kropp. Bara att följa med på färden som rullar runt så olika.
Idag var jag inte hågad att ställa mig på mattan över huvud taget. Men jag är där. Jag gör. Inte mycket för idag är kroppen stelare igen. Det kommer och går som vanligt. Jag känner mig låg och less. Tänker för mig själv: Vad är det för mening egentligen med detta? Och så efteråt är det som alla mina moln inombords lättar. Som om det där regnmolnet som Ior går runt med plötsligt släppt sitt tag om mig igen. Och igen. Och igen. Jag vet ju allt egentligen. Men det är ändå en så sjukt skön känsla när det lättar. För inget utanför mig har hänt. Jag är i mig. Varje stund och det är då som kvittot alltid kommer.

Snön vräker ner men jag har bestämt mig för att låta snön ligga, inte skotta på mig någon smärta i vridningarna. Snöskottning har generellt alltid gjort mig sämre i ryggen, förmodligen för att jag inte kan göra lite utan måste skotta bort allt, hur lång tid det än tar... Nu har jag via yogan insett att det ALLTID är dagsformen som avgör vad jag kan och inte kan.

Och som en elev sa till mig för ett tag sedan; - Det är sällan skönt just när man gör yoga -  men efteråt. Wow! Och exakt så känner jag efter igår och idag. Hoppas du har samma wow-känsla!

Nog

Jag har nått ett vägskäl jag tangerat flera gånger, tidigare. När jag kom från Indien 2011 efter min först behandling, tänkte jag direkt lägga ned min blogg. Det hade hänt så otroligt mycket inombords. Istället blev det så att jag drog igång en blogg till, annikas andetag. Sedan blev det till slut en huvudblogg. Ja, över 8 år har jag bloggat. Och det har hjälpt mig utveckla mitt språk, det har skapat en bok, nästan två och jag har fått vänner. Jag har också en ovärderlig dagbok över mitt liv och mående. Men jag vet ärligt talat inte om det är rätt format för mig längre, även om jag har några hundra läsare om dagen. Det är i sig ganska fantastiskt. Men. Våren har varit krävande för mig med ett helt nytt jobb, att planera ett bröllop på rekordkort tid och rådda hela det. Roligt och underbart. Men krävande. Den här senaste veckan har fått mig att inse att språket på nätet har hårdnat. Man känner sig fri att skriva det man känner. Även om jag inte fått några hot eller annat hemskt, som är vardag för många andra, känner jag mig  obekväm. Så mycket att jag ställer mig frågan över varför jag gör det här. Varför bloggar jag? Jag startade bloggen för att jag gillar dialog. För att jag älskar att bolla olika synpunkter om olika ämnen, allt ifrån yoga till kost till rörelse till det omedvetna. Jag känner att jag rört mig fritt inom olika områden. Men inte riktigt så längre. Kanske var det bara droppen av vad jag ser runt om mig? På Facebook, på Instagram till viss del. Kanske är det dags att gå åt ett annat håll? Samma som när jag valde att stänga min yogastudio, trots att det var ett svårt beslut var det ändå rätt. Jag vet inte riktigt nu. En del av mig vill absolut inte släppa taget om min blogg. En annan del vill bara kapa förtöjningen och låta draken lyfta. Den som lyfter i motvind ni vet? Så just nu ser det ut så här för mig. Kanske är det helt enkelt bara letting go of self importance, för min yoga tar mig just nu ut på de mest  märkliga stigar. Som är rätt. Som känns minimalistiska i sammanhanget men som bär inåt och rakt och ärligt utan krusiduller. Det är ju så jag är. Så jag fungerar. Inte stryka någon olja på vågorna, inte vara "snäll" vad nu det betyder? Egentligen? Jag frågar mig själv det och det kanske du också gör? Bara få vara den jag är. Då kanske jag måste sluta till om det som är jag, det som är viktigast för just mig.

Tack alla som läst och kommenterat, ni har fört det hela framåt och jag böjer mitt huvud. Kanske skriver jag igen här, kanske inte. Jag stänger inte bloggen men som det känns nu har jag faktiskt fått nog. Helt enkelt. Tack och namasté.

Orkar inte

Förlåt om jag gnäller. Men. Det är något med att vara så trött när man jobbar. Jag hade nog glömt det. Till viss del. Morgonyogan är ett minne blott sedan några dagar och jag får helt enkelt inte till det. Jag vet att jag är för trött. Jag vet också att om jag tvingar mig så blir det bara värre. Och i värsta fall gör jag illa mig. Igen. Så jag håller ihop mig med lugna andetag. Tänker på att snart förändras allt igen och jag kommer att styra helt över min tid.
   Att börja jobba igen har varit positivt på många sätt. Jag har väldigt trevliga arbetskamrater. Jag skrattar mycket på jobbet. Jag har lärt mig en hel del nytt och jag gör saker jag inte gjort tidigare på mitt jobb. Men. Det sliter. Jag är trött. Jag har för mycket runt mig just nu för att få ihop hela mig. När sonens och flickvännens bil går sönder och jag lånar ut min och vardagen blir lite krångligare. För ett tag. Eftersom vi bor utanför stan och min man reser mycket med sin bil i jobbet har det varit ett slags logistikpussel de luxe. När den äldsta dottern är överansträngd och har ett sjukt barn som kanske har vattkoppor (!) och vi inte vet om någon är smittad eller inte. Hur blir det då på bröllopet?? När dottern i Göteborg är trött och jobbar mycket och dessutom håller i en hel del till bröllopet. När jag känner mig ofokuserad för att jag tänker på bröllopsdekorationer, väder och mitt tal. Och ändå. Jag vet. Det mesta är ju trevliga funderingar. Men jag räcker inte riktigt till överallt just nu. Allra minst för mig själv känns det som. Behöver yogan mer än någonsin och det är då som den är allra svårast att få till. Ni vet. Jag vet. Och ändå längtar jag efter stilla morgnar när allt går i min takt. När jag kan ta min tid att sitta ned och bara göra. Tänker på alla hjältar som yogar och jobbar. Det är inte enkelt att få ihop.


Förlåter mig själv för att jag är mänsklig och trött. Samlar ihop både tankar och andetag och vet att snart är allt förändrat.

Fundersam

Det är vackert men lite kallt. Jag är tröttare än någonsin, vill inte skriva det men så är det. Hostan dånar och jag låter för första gången all trötthet komma fram. Tror den har legat där inunder så länge. Det är ingen slump att jag blivit sjuk flera gånger den här våren. Jag måste sakta ned. Och jag är på god väg. Vill inte att det ska bara vara trötthet och nedslående inlägg här men jag är ju där jag är. Jag är inte ledsen, men jag är fundersam över att jag har en så stor tendens att köra över mig själv, i olika lägen. Först genom hur jag tränade min yoga, när jag nästan yogade ihjäl mig och så genom att undervisa så mycket. Tänker att allt till slut landar i att jag ska ta hand om mig själv fullt ut. Vi äter frukost i lugn och ro och förbereder oss för att åka på begravning i södra Sverige. Livet och döden, ständigt närvarande.

Jasså

Jag är så stolt över mina yogaelever. De är så kloka. De hittar nya delar i gamla rörelser. De inser hur mycket som finns kvar att se för att de lyft blicken lite och insett hur många delar varje asana rymmer. Det är fint. Jag åker hemåt i kvällningen och himlen är nästintill glasklar med rosa och mörkblå toner. Jag känner mig lycklig helt enkelt. För dom. För mig.
   Vaknar sedan och är tom. Det känns som alla planeter står fel. Alla delar i mitt jobb pekar i en märklig riktning. Jag har ett stort munsår. Tröttheten river i mig. Pyttelite yoga. Jag känner mig ödslig i min bröstkorg. Mina byxor sitter för tajt plötsligt och jag känner inte igen mig i mig. Var kommer denna känsla ifrån? Jag sover tyngre än tyngst. Vaknar som om jag rest från andra sidan jorden och är jetlaggad. Varje morgon. Jag har helt slutat med allergimedicin och jag är inte allergisk. För första gången på väääldigt länge. Kanske blir jag det i samma stund jag skriver det här men så är det. Däremot tror jag att pollensäsongen gör mig blytung i min kropp. Jag skulle vilja dansa hoppsasteg i ballerinaskor men mina bootsklädda fötter trampar tungt i gruset. Jag vill känna euforin från igår kväll och kvar är bara sot och aska. På fredag reser vi på yogakurs igen och som jag har längtat. Och just nu känner jag mig bara blank. Som ett enda stort jasså. Kanske också är en bra utgångspunkt, vad vet jag? Försöker hitta små guldkorn i min vardag men just nu är det som ett drygt dagsverke. Är jag bara ett rö för vinden som flyger runt dit det blåser? Eller är jag något annat? Vad vet jag? Egentligen? 

Det blir som det blir men det blir

Igår kväll ramlade jag i säng kl 21. Slocknade. Som att blåsa ut ett ljus och jag var djupt nere i någon drömdimension när klockan ringde. Efter att igår ha sett lillungen, hållit i henne och snusat på henne och känt att hon är verklig blev allt annat sekundärt. Som det blir i det stora lilla. Vi åkte hem. Bara satt. Kände mig totalt urblåst. Som om vinden som har vinit runt huset hela veckan också drog ett varmt varv i mitt mellangärde. Och mitt huvud. Jag vet att när känsloyttringar och svall kommer till mig, då behöver jag yogan ännu mer. Annars snurrar jag ut i något som tröttar ut mig enormt. Oftast brukar det vara tvärtom att få till yogan då, men den här veckan har jag hittat till golvet, troget varje morgon och kväll. Min träning omfamnar allt. All glädje. All ledsamhet. All oro. All glädje igen. Allt som sedan kokades ner till en gigantisk trötthet. Som det brukar. Men jag vill tillbaka till det lite mer stabila. Fick knappt upp ögonen i morse och ändå stod jag där sedan i min morgon. Och det tackar jag min rutin för. Att jag gör trots allt. Det blir som det blir men det blir. Som jag skrev hos Lotta härom dagen. För det är ju så. Inte alltid det där magnifika flödet. Men ändå något som jag behöver, det ordlösa kring att ha en grund som ser olika ut men som alltid finns.
   Ligger i savasana hur länge som helst, känner mitt andetag flyta ut i bäckenet, känner det till och med i benen och upp i mitt huvud. Som om alla hålrum tagits i besittning av syret. Av mig själv på något vis. Jag vill inte gå upp så jag ligger ännu längre och bara finns. Jag behöver landa i mig. Jag behövde få vara där. Bara där. Och jag stannar. Har ingen koll på klockan och hur länge min stund varar men när jag reser mig och ser mig i spegeln så ser jag att jag är tillbaka. I mig. Inte ute i någon känslostorm av det ena eller andra slaget. Jag är här även om jag är trött. Det är okay.

Bakfull

Bakfull. Kan inte beskriva det bättre. Kroppen stel och motvillig. Sinnet slött på något märkligt vis trots att jag sovit länge och djupt. Kaminen dundrar och ute smyger en försiktig sol i skogskanten. Det är grönt igen, det lilla vita som pudrade marken igår har smält undan. Det ser ut som vår därute trots att det snart är jul. Igår åt jag julbord med mitt jobb. Jag åt mest sill och lax. En liten bit julskinka gled ner. Några få potatisar. Inget bröd. Men vid dessertbordet var det svårare, lite ostkaka med sylt och grädde. Choklad. Några små knäck. Och ja, en julmust. Och när jag åkte hem kände jag mig gravid. På riktigt. Min mage stod faktiskt rakt ut när jag kom hem, jag såg ut att vara i sjätte månaden och jag funderade över hur jag kunde svälla så enormt. Även mina fotleder och knän kändes svullna! Djissus. Kan det vara maten? Kan det vara sockret? Eller är den största boven min julmust? Tja. Nu är det återhämtning på riktigt. Vem vill känna sig bakis större delen av tiden? Vem vill äta något som inte gör gott bara för att vara snäll, som jag ofta gjort, vill inte "krångla" bara äta och vara glad. Jag ska vara snäll. Mot mig själv. Jag började dagen med mjuk yoga som ändå bara kändes fyrkantig och stel. Satt i min meditation och då började mjukheten glida in. Tog en lätt frukost med mandlar, russin och havregurt (tack Nina för tipset!) och så en lätt promenad. Inga kilometrar. Bara för att sparka igång systemet. Gjorde mina sjukt jobbiga rehab-rörelser. Och tänk. Jag är ledig nästan tre veckor. 3 veckor!! Och varje dag ska jag påminna mig om att nu återhämtar jag mig. Och julmust som jag faktiskt tycker är jättegott, får inte komma i närheten av min kropp igen. (jag vet, socker och kolsyra...) Jag börjar sakta med min yoga och träning och värderar inget, bara låter det vara som det är. Lite nyfiken är jag på er andra, känner ni igen det här med att svälla så infernaliskt? Hur går det med julmusten? Blir du också bakfull?

Trött och låg

Jag är så trött. Jag har ont i mitt bröstben. Vaknar av att det svider där. Känner det ibland i vissa rörelser i min yoga. Blir orolig utan anledning känns det som. Men jag måste göra något av oron. Längtar mig blå efter att vara pigg och utvilad. Det kommer väl framåt hösten när mörkret lägger sitt täcke över oss och vi fokuserar än mer inåt. Det är egentligen en skön tid för mig, återhämtning och vila. Inser hur mycket jag längtar framåt fast jag behöver vara i stunden. De här orden säger något om hur jag ser på min yoga, som en konst och det vackra som övermannar mig stundtals inombords. Men på utsidan är det stelt just nu och det är som det är. Stretar överallt. Ute är det varmt men grått och jag vet att allt ha sin tid. Ringer väl min vårdcentral fast det bär emot, känner aldrig att jag får hjälp där. Velar hit och dit, känner inte igen mig själv riktigt. Låg helt enkelt. 

Trötta steg

Jag knäböjer för mig själv. I min stund av stillhet. Jag har avslutat min yogatermin. Vackra blommor och andra presenter. Det gör mig glad. Men mest glad blir jag av den hängivenhet och energi jag ser hos mina elever. Att alla tar sig vidare. I sig. Med sig. Och jag är stolt. Men trött. Jag vet inte om jag varit så trött vid något terminsavslut egentligen, som nu. Jag behöver min vila. Jag behöver min egen yoga. I allra högsta grad. Allt börjar och slutar med den. Utan den, ingen kompass, inget roder - eller kalla det vad du vill - själv fundamentet i min tillvaro och i mig.
   Jag tvivlar på mig själv ibland, i lärarrollen, jag vet att jag förminskar mig, men när jag öppnar dörren till kunskapen, en liten bit till så vet jag att allt finns kvar att lära sig. Och det gäller att inte gå under, jag är den jag är och jag får de elever som jag tror det är meningen att jag ska få. Men det är också självklart att jag behöver påfyllning. Att jag saknar mina lärare så gruvligt mycket men vet att jag ändå får träffa dem i slutet av sommaren. Men tröttheten och att längta till vilan är också en del av det hela. Och ändå, när jag öppnar min mailbox så ligger det nya förfrågningar från människor som vill komma och yoga för mig individuellt. Det rullar på, jag har aldrig marknadsfört mig egentligen, och ändå så hittar människor till mig. Det är stort, det är mäktigt. Så därför ska jag ladda min energi och ta mig vidare i min egen yoga. Jag ska göra den innerligt, varje morgon, det som jag mäktar med för dagen och sedan låta den grunden sätta tonen för hela mig. Inget annat vill jag. Inget annat går egentligen. Jag tar emot allt jag fått och försöker förvalta det i mig men även i de som kommer till mig. Det kräver respekt. Det kräver att jag håller mig på banan. Det går inte att fuska eller hitta på. Ni vet vad jag menar. Jag ser det som viktigt att stanna i min tradition. Att förvalta. Jag går vidare. Med lite trötta steg.

Trött tröttare tröttast

Kanske är det inte så simpelt ändå? Det här med tröttheten. Vad som orsakar den. Läser Anna Halléns kunniga blogg och får mig en rejäl tankeställare. Jag är trött. Så väldigt. Och tänker att nu är jag ändå ledig, varför är jag så trött? Förmodligen just därför. För att jag är ledig. För att de måsten jag först gjorde i mitt huvud har släppt. För att jag bara är. Den här ledigheten ska jag ta mig själv på allvar. På riktigt. Vila. Vara ute.  Vara med familjen, det bästa. Och tillåta mig att yoga när jag orkar. Vissa dagar är det för tufft, kroppen svarar direkt med en brännande känsla i mitt korsben. Jag känner igen det. Fina balansgången. Men haken ligger inte där. Haken är för min del att jag vill så mycket. Men vilan är lika viktig som yogan. Som allt annat i tillvaron. Läs och begrunda du också, kanske behöver du något mer än vila?
http://www.annahallen.se/

Körde över mig

Känns som jag kört över mig själv. Lite. Idag. Vaknade mitt i natten med en skrällande hosta. Djupt ner. Svidande. Visste att VIKTIGT MÖTE var på dagordningen idag. I storstan. Så jag drack hett te. Mycket honung. Såg ett grönblekt ansikte i spegeln. Lite rouge och foundation. Yoga fanns inte på dagordningen. På jobbet sa de att jag såg fräsch ut... Hm, vem lurar vem tänkte jag stilla. Vi åkte. Mitt under mötet tappar jag rösten. Låter som en kille på väg in i vuxenheten. Rösten skär sig, tappar ljudet och kommer tillbaka med ett kraxande. Och jag visste det. Redan inatt. Att jag borde stannat hemma. Nej. Jag är inte världens viktigaste person. Bara att för min egen del hade det varit krångligare att vara hemma. Tänkte jag då. Nu? Tja, nu är det sängläge och vila. Inför nästa VIKTIGA MÖTE imorgon eftermiddag. Eller? Måste kanske bromsa lite lite. Så enkelt att vara klok när allt flyter och man är frisk. Mycket svårare när det är skarpt läge. Och jag är ju inte direkt dödssjuk, närå, jag är bara sliten. Och utan röst. Och har svårt att vara klok och lyssna inåt.

Annars har Blogger konstrat något vansinnigt, inte bara för mig, jag vet. Men nu har jag tappat bort kommentarer OCH inlägg. Hoppas det lugnar sig nu. Och att vi alla kan kommentera hos varandra. Som vi vill.

Tungt. Men jag andas.

Jag andas. Men det är tungt. Lite. Eller mycket tungt. Vill egentligen inte skriva det. Vill inte befästa något. Men det är så det är. Och då menar jag inte andetaget. Det är det som går långt ner och som jag får till. Nej. Jag menar kroppen. Jag längtar mig snurrig efter att vara stark. Att orka. Att inte behöva korta ner, avbryta eller inte ens orka yoga för att kroppen är så upptagen med annat. För det är den. Jag vet det. Men. Det är också då, eller rättare sagt nu. Som jag inser hur stor plats yogan tar i mitt liv. Hur mycket den tillför. Hur mycket som rör sig runt den, som navet i mitt liv. Och vad är det jag står och säger i mina grupper varje vecka? Att andetaget är det viktigaste. Och det är det. Så jag andas på. Andas djupt nere i mig när jag vaknar. Andas och tänder ljus vid frukostbordet. Andas lugnt vid min dator. Andas stilla och sakta under fikapausen. Andas mig igenom dagen. Promenaden till min yogastudio. Till min plats. Andas med grupperna som kommer. Andas långa långsamma andetag innan jag somnar. Livet som börjar och slutar med ett andetag. Prana - som är det sista vi andas ut och det första vi andas in. I livet. Och alla dessa andetag däremellan. Som gör gott. I mig. Och det andra, resten av min yoga. Den står på väntläge. Och jag är trött på det. Men så är det. Lite tungt. Men ändå. Jag skriver det och jag väntar. Och inser att väntan är också en väg. Att landa i vad det är man vill. På djupet. Det kan ta några månader till att inte må illa, inte vara så utmattat trött. Innan det vänder. Jag vet det. Men när den vetskapen sakta sipprar ner i mitt system så är jag ändå obekväm. Vill annat. Vill yoga mig svettig. Mild oktoberluft ute. Vill springa. Vill gå några mil. Vill vill vill. Men jag sitter still. Jag andas. That's it.

Bilden är från Stillastund tagen av Dan Lindberg

Skrotade planer och köpta bullar

Trött så det värker i ansiktet. Huvudet. Grannen klipper sitt gräs flitigt. Har tusen saker att göra denna lediga dag som inte alls är ledig egentligen. Och allt jag borde... Vet att jag ska ta tag i mig när det är sådana här dagar. Men jag vill liksom inte. Månen lyste kallt inatt. Höll mig vaken. Dimman som tjocka stråk mellan himmel och jord. Jag vill så mycket och orkar så litet. Just nu känns det så. Kaffe och tidningar. Dator och telefon. I sängen. I nattlinne. Får väl vara så. Tänkte baka några pajer för att alla ungarna kommer ut men har också köpta kanelbullar i frysen. Bara att värma! Det duger väl också? Eller måste allt vara exakt som jag tänker att det ska? Nej. Jag vet. Jag bara luftar mina funderingar med er. Idag bestämmer jag att alla planer kan jag skrota. För dagen. Jag vilar lite. Får se vart det tar mig. Dricker mitt kaffe. Och nu stängde grannen av gräsklipparen :) Bara det! Och allt finns kvar. Och köpta bullar är också bullar. Eller vad säger ni?

Stel - inte så konstigt

Dagen börjar i trötthetens tecken. Svidande hals. Ligger kvar och läser tidningen i sängen. Kroppen seg. Kroppen stel. Men vi ruskar sakta på oss hemma, vaknar till och är snälla med varanda. Man måste ge varandra tid och utrymme när tröttheten ligger som en hätta av metall runt skallen. Och sandpapper i halsen. Det blåser kallt. Jag känner mig vresig utan att ens veta varför. Trassligt på jobbet. Mycket logistik som ska fungera. Ibland har jag lust att bara skrika rakt ut - fixa det själv! Men jag gör det inte. Och det rinner av mig snabbt. Faktiskt. Efter lunch kommer solen fram. Vi köper glass på fikarasten och jag hör mig själv skratta högt. Jobbproblemen lösta med lite diplomati. Älskar struktur och den finns där nu. I alla mina fyra projekt som jag kommit in i ett senare skede. Nöjd. Men funderar ett varv till såhär strax innan arbetsdagen är slut. När jag är stel i kroppen hänger det ibland ihop med att jag är lite småförkyld. Trött. Men också väldigt ofta med mitt mentala tillstånd. Vet att någon yogalärare sa någon gång, är man stel i kroppen är man det i huvudet också. Missförstå mig rätt! Man kanske har svårare att ta till sig nya saker. Kanske inte så lätt släpper taget (ja jag vet!) och håller fast i saker som man kanske inte ens behöver strida för. Om ni förstår hur jag menar? Det behöver inte alls vara negativt. Man står för stabilitet och trygghet. Men när jag släppte taget för några år sedan om min yogaundervisning, då hände något i min kropp. Jag var ganska lessen men visste ändå inom mig att det var rätt väg att gå. Av flera anledningar. Men då var kopplingen så tydlig mellan att släppa taget om något och att bli mjukare i kroppen. Jag drog själv den slutsatsen. Men med visst motstånd :) Nu kan jag se att när jag har mycket mentalt jobb runt mig, måste tänka ut vissa saker i mitt jobb, vara kreativ - då är det som kroppen drar ihop sig. Den blir helt enkelt stelare. Och egentligen är det väl inte konstigt?! Egentligen...

Vinterkropp

Mörkret. Tror inte jag läst, pratat så mycket om novembermörkret något år tidigare. Vad står det för? Vi vet ju att vi bor i ett land där det är mörkt den här tiden på året... När jag var barn har jag inget minne av att människor klagade så eller mådde dåligt av mörkret. Naturligtvis kan minnet spela oss spratt och det är i högsta grad selektivt. Men ändå. Kanske tog man det lugnare? Hade inte samma press på sig under den här tiden? Kanske vilade mer? Gjorde det man skulle men somnade tidigare? Är det så att vi går på högvarv och inte kan tänka oss att slå av på takten? Jag frågar mig själv lika mycket som er :) Läste om forskare som hade undersökt 8000 personer i Tromsö i Norge. Där är det verkligen mörkt så här års. De hade inte hittat något samband mellan nedstämdhet och novembermörkret. Har vi svårt att gilla läget? Nu när vi kan fara kors och tvärs i världen? Och jämför oss med de som har det varmt hela tiden och ljusare? Vill vi ta till oss vilan? Verkligen ta till oss det? När kroppen är motsträvig så kanske det är viktigt att lyssna lite extra? Själv har jag känt att vissa morgnar är det omöjligt att gå upp tidigare för träning. Inte för att jag inte sovit, inte för att jag är helt slut utan för att kroppen vilar och har längre startsträcka. I somras var det precis tvärtom för mig. Så det kanske är dags att vänta in sig själv lite? Tända ljus men inte ställa sommarkrav på en vinterkropp? Vad tror ni? Ska vi inte vara aktsamma om oss alla och göra träningen när vi får till den? Och vara nöjda med våra vinterkroppar?

Tillfreds

Konferens igen. Island! Wow vilket hæftigt land. Temat ær kommunikation i forændring och det ær bra, riktigt bra och vi sitter och ær nojda, helnojda. Trænade imorse, hotellrum kan vara knepiga att træna i. Men hær ær det gott om utrymme, fræscht och ljust. Saknar trots detta inspiration. Ont lite hær och dær och jag kænner mig nojd nær jag faktiskt slutar efter min uppværmning. Helslut plotsligt och inser æn en gang va viktigt det ær att lyssna inat lika mycket som utat! Att de dagar man inte orkar mer, faktiskt sluta i tid och vara tillfreds med detta. Ocksa!

Vi klarar det

Kallt och grönt. Vantar när man cyklar. Ljuset letar sig in tidigt tidigt. Barnen på väg till dagis har fina klänningar. Men tjocka tajts och skor. Försommaren vill inte riktigt släppa in oss. Bara släppa sitt pollen... Nä, jag ska inte klaga, men tröttheten är som en dovhet i bakre delen av huvudet. Och kroppen segar. Men träningen går. En dag i taget. Vi håller ut nu, alla vi som är så trötta att vi kan somna mitt i steget, alla vi som är trötta på kli i näsan och rinnande ögon, alla vi som försöker som vanligt fast det inte är riktigt som vanligt, alla vi som bestämt oss för att träna yoga även när det tar emot. Vi fixar det! Lite modifierat och inte lika intensivt, MEN vi gör det. Fantastiska. Det är vi!