Det där med vänskap

Ett av mina mantran och som följt mig i många år är att allt har två sidor. Du förlorar något men du vinner också något. Faktiskt. Länge kände jag när min mamma dog att det verkligen inte fanns någon positiv del i att det hände. Men det gjorde det. Jag såg det bara inte. För där och då startade min resa till mig själv. Jag blev tvungen att undersöka vem jag är, varför jag gör som jag gör och vad det är jag egentligen vill. Det var en händelse jag inte kom undan helt enkelt. Och när jag tittar på stora händelser i mitt liv så har det stämt, det finns alltid en sida till av det som händer. Det kan vara så svårt att orka se det men tro mig, den andra sidan finns vad du än tror och vill.
   Därför har jag börjat träna mig själv i att se fördelen när något är jobbigt. Jag får leta ganska länge ibland men när jag hittar det, är det som att tillvaron snurrar ett varv och jag får ett nytt perspektiv. Jag tränar mig i att tänka så och det underlättar så otroligt mycket. Och vilken låt till att illustrera det hela är bättre än Both sides now, av fantastiska Joni Mitchell men här kan du höra The tallest man on earth sjunga den och förklara att det är den bästa låt som skrivits. Så det lite jobbiga och ledsamma jag befunnit mig i några dagar kring en vän, har visat mig styrkan hos en annan vän. Och att jag vet vad jag vill och framför allt vem jag vill vara vän med. När saker flyter upp till ytan. Helt enkelt.

But now my friends are acting strange

They shake their heads, they say I've changed

Well, somethings lost, but somethings gained

In living every day.

Söndagskänsla

Det snöar, vet ju att det inte blir vår än, men ändå. Det känns lite trist. Men samtidigt skönt. En dag att bara hänga i soffan, dricka kaffe och titta på Vasaloppet när andra anstränger sig. Gud. Att köra så långt på skidor, det har aldrig någonsin lockat mig. Längdåkning är meditativt för mig, det skulle vara som att tävla i meditation - det går ju inte ens att tänka tanken. Nå lycka till, till alla som kör.
   Idag fick jag ett underbart långt mail från en bloggläsare, jag får det då och då och jag blir genuint lycklig om något jag delar kan gagna någon annan. Jag är ju varken känd eller har tusentals följare men det betyder inget i min värld. Jag delar med de som är intresserade och som hittar hit och de som har tid och lust att kommentera gör det. Jag är i skrivandet igen och det känns fint.
   Imorgon har jag som intention att börja träna på gymmet igen. Jag behöver bli starkare och när jag blir det så blir det också enklare i yogan i det som just jag gör i min practice. Jag vill definitivt inte ha stora bulliga muskler som är i vägen, jag vill bara ha styrkan i ben, armar och core - som sagt hela kroppen. När jag kollar in de som tränar på mitt gym, kraftsportklubben, så ser jag att de som lyfter med fria vikter ser väldigt flexibla ut och starka. Det verkar optimalt men samtidigt något jag är lite rädd för, men jag har ju både min son och man som kan coacha, så jag måste peppa mig själv inför detta.

Längtar efter att vara riktigt stark!

Alla trånga passager - till frihet

Idag är det 35 år sedan mitt liv gjorde den första stora kurvan mot något annat i livet, jag träffade min man. Sedan dess är vi ett par. Många tror att vi haft en riktig räkmacka, många tror att allt varit så enkelt för oss. Men det är ju inte det. Inte för någon som lever i en längre relation. Jag är säker. Om det inte är så att en viker ner sig. Senast igår hade vi faktiskt ett jättegräl. En böljande lång stundtals hetsig dialog. Där kvällen slutade med varsin insikt. Av mönster vi bär på och som vi upprepar. Det var tufft medan det pågick. Det var tufft när det sved i mina ögon av alla tårar. Men om vi inte hade gått igenom alla dessa trånga passager - ja då hade vi inte varit vi idag. Så enkelt. Så svårt. Jag omfamnar min man med allt. Hela vägen. Och den största insikten är alltid tacksamheten. Att vi hittade varandra där på Stora Hotellet när jag var sjuk och eländig i luftrörskatarr och drack vatten hela kvällen. Men orkade inte ligga hemma och vara sjuk när alla vännerna skulle gå ut. Och se där. Där stod han. Och efter det har allt fallit på plats. Med kärleken förstås. Men inte utan jobb. Inte utan kommunikation. Och framför allt inte utan att ge och ta. Tänker också på att jag fullt ut varit hela jag, med honom. Alla mina känslor har fått finnas.
    Att vara människa är att våga se och känna alla sina känslor. Ingen är fel eller "negativ" eller svart. De bara är. Ilska har hjälpt mig många gånger att våga språnget. Även om jag sällan är arg idag är vrede inget jag förknippar med något som är fel. Hur man utövar den är däremot en annan diskussion.  Tänker på alla som gått före oss i den feministiska kampen kring rösträtt, aborträtt osv. Tänk om inte ilskan funnits där... Sorgen har gett mig många fler dimensioner i mitt liv. Och ökat min medkänsla och empati för andra som har det tufft. Irritationen har fått mig att vända på perspektiv och våga se en ny lösning. Och så allt det andra då som är lite mer självklart att omfamna - glädjen, euforin och det halvgalna som kännetecknar hur det också är att vara människa. Att hitta någon där man får bejaka alla känslorna, det är fint. Det är stort. Det är rätt.
    Så idag slår vi på stor kolhydratfest! Det har varit pizza och eftermiddagsslummer. Kaffe och semla. Och allt har varit gott även om magen står i fjorton hörn just nu. Imorgon är en annan dag. Jag ångrar inget :)

Jag firar oss. Med alla känslor som vi vågat bejaka, lufta, sortera och se var de hör hemma och vad som skapat vad. Mönster. Mönster. Mönster. När vi ser dem kan vi förändra dem. Om vi vill. Om det behövs.

Motstånd och styrka

Det vara ju inte meningen att liksom hänga ut KY i mitt inlägg igår. Förlåt om det uppfattades så. Däremot har jag vansinnigt svårt för förenklingar och vad som är bäst hit och dit. Med det sagt så gick kanske själva poängen med inlägget bort. Poängen var att vi har olika hinder på vägen till personlig utveckling och andlig mognad. Jag försökte visa var mina svagheter ligger. Egentligen inget annat. Men just clarity, är den svåra nöten att knäcka, om man upplever sig som upplyst, jag menar vad ska man då jobba med?? Och tänk så många jag mött som jag tror har det problemet. Och som sagt, som jag upplevt här och där i flödet. Nog om detta.
   Idag har jag haft en annan svårighet. Jag har tränat. På gymmet. Och ja, jag har ju valt. Men det är med 51 % mot 49 att jag går dit. I mig. Just nu. Motståndet är kompakt. Så larvigt egentligen att jag borde skratta åt det. Men jag gör. Min envishet är bra att ha ibland. Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig. Och det var så många år som jag inte tyckte jag behövde något annat. Inte kände att det liksom var ok med något annat än yogan. Snacka om snäva gränser! Men nu när jag insett att min kropp behöver mer styrka, då vet jag ju att jag egentligen gjort rätt val. Ja ni vet. Snurren i huvudet är för mycket ibland. Nå. Jag vet att min lärare tränat både kampsport och annat, utöver sin yoga. Så varför skulle inte jag? Liksom.

Det positiva med styrketräningen är att belöningen kommer ganska snabbt. Jag känner mig starkare igen efter bara en vecka. Det ger hopp inför sommaren då jag ska vara jättestark!

Styrkan i en gammal kropp

Sover länge. Är ledig. Går en långpromenad och allt är ljust. Ändå känner jag mig fortfarande inte helt vaken. Sitter på soffan på gården med liggunderlag. Bara sitter. Och drar i mig d-vitaminer IRL. Som jag behöver det. Och jag landar efter sista tidens känslosvängningar. Min svärmor ligger på sjukhus, hon ramlade för en vecka sedan och bröt lårbenet och har opererats och spikats i benet och höften. Hon ligger på ett sjukhus 4 mil bort och vi fick komma första gången i söndags och jag ska åka dit själv idag, min man jobbar sent. Hon är 84 år i år. Hon är pigg och stark. Bor 4 trappor upp men ser inga som helst problem med att hon ska kunna klara sig när hon kommer hem. Hon har en sambo, så hon är inte ensam. Hon är seg. Av en annan generation och bara liksom gör. Det är så annorlunda och så skönt att se. Hon fiskar varje dag hemma. Hon går ut med hunden några gånger om dagen och det håller henne alert. Det här utomhuslivet som är nyckeln tror jag. Och rörelsen. Att alla andra runtom henne ser problem där hon inte ser dem. Det är spännande. Mest roligt tycker jag är att hon var så bekymrad över att hon hade glömt sin mascara hemma när hon åkte in med ambulansen! Hon vill ju vara fräsch, det är så härligt och skönt. Lite piff har aldrig skadat som jag ser det :) Skön onsdag på er!

Beauty, bravery and loving your body

Blir lite fnissig. Blir lite fundersam. Å ena sidan har jag skrivit om utseendefixeringen och det exkluderande som finns inom yogan ganska länge.  I flera år faktiskt. Har beskrivit det i min bok och naket försökt redovisa att jag också har haft tankar om att inte duga Om att inte passa in i en yogaklass. Första gången jag nämnde det i min blogg för 4 år sedan, tog andra yogis bort mig på Facebook. Bara det. Det var så tabu att berätta att allt inom yogavärlden inte är positivt. Att vi har bedömt våra kroppar. Andras kroppar. Att vi lever i ett samhälle där kvinnor på bild alltid ska vara attraktiva. Vad vi än gör. Jag har länkat hit och dit. Skrivit om den amerikanska motrörelsen eller vad man ska kalla det. Skrivit om kampanjen This is what a yogi looks like. Har fått stöd. Hos läsare. Hos andra bloggare, som också skrivit om det i sin tur. Men när jag tycker jag skrivit om det så mycket så jag nästan blir orolig att mina läsare ska tröttna då kliver en annan person in och tar upp stafettpinnen. Nu har en bloggare med fler läsare än jag, också uppmärksammat det hela. Jag välkomnar dig Karin till att du också skriver om det här. För vi behöver vara många som visar på alternativ till det som cirkulerar i många olika media. Men framför allt behöver vi föregå med gott exempel. Faktiskt. Det går ju inte att förespråka olika saker och sedan inte leva efter det. Inte i min värld, då faller det platt. Jag älskar bilder på vardagsyogis. När vi sitter där med rufsigt hår och trötta ansikten. Eller yogar mitt i vardagen utan bh och när en liten stund finns över. För det är ju så de flestas liv ser ut. Ingen som stylar oss inför en fotografering, ingen som kammar sandkornen rätt (ja Yogagirl har 9 personer anställda som sköter hennes business). Nej, det är inte mobbning att berätta om det, det är ju så det ser ut. Låt oss prata om vad det hela egentligen handlar om. Låt oss våga visa oss.

Jag hoppas du vågar och ibland vill använda min egenskapade hashtag på Instagram #yogaforordinarypeople.
   Jag tror också på att vara extra varsam när man ska leva och få hela sin inkomst från yogan. Man måste våga fråga sig varför man gör saker och vad det ska leda till. Att det inre arbetet inte får bli förminskat. Att utsidan aldrig är viktigast.   
   Just nu har jag läst en väldigt inspirerande bok, en antologi sammanställd av en professor inom sociologi bland annat, Melanie Klein och Anna Guest-Jelley, grundaren till Curvy Yoga. Boken är den första i sitt slag och jag väntar bara på att någon i Sverige ska ta upp den utmaningen och skriva en liknande bok på svenska. Jag tror inte jag hinner göra det. De här kvinnorna har skrivit den fantastiska boken:  
Yoga and Body Image, 25 Personal Stories About Beauty, Bravery & Loving Your Body. Bland annat finns en tjej med vars musik jag älskar, Alanis Morrisette och bara hennes historia gör boken mer än värd att läsa. Men allas historier är individuella och fina, de handlar om människors väg till yogan tvärs igenom utseendefixeringen och allt det drar med sig även i yogavärlden. Men också om att hitta sin väg vidare från tuffa hårda fysiska yogapass till mer omfamnande och omslutande yoga. Eller att hitta det yogapass som passar just dig och din kropp just den här dagen. Som Alanis uttrycker det :
  
"Moderation is a sure sign of evolution and self-care and maturation. These days, I have a more mature version of yoga in my mind and body."

 Här kan du beställa boken:

http://www.adlibris.com/se/bok/yoga-and-body-image-9780738739823

Monstret blev till damm

Monstret inombords. Vi har alla sidor som vi inte gillar, som vi till och med kan ha svårt att förlika oss med att de finns. När man reser inåt, finns ingen återvändo i att titta på det som är hela ens person.  Styrkor och svagheter och allt däremellan. Jag är väl förtrogen med mina styrkor. Jag har också idag ganska bra koll på det som  jag uppfattat som sämre. Och då menar jag inte småsaker i vardagen som att jag vill ha det bäddat när jag åker hemifrån. Nej jag menar dragen i min personlighet. Som ung och starkast i min pitta-ålder hade jag lätt för att bli arg. Hett temperament. Men lätt för att bli glad igen. Jag såg ofta min ilska som en drivkraft och på 80-talet var det mycket på agendan - Kvinnors vrede som en bok hette som jag gillade mycket och läste från pärm till pärm.
   När yogan gjorde entré så lugnade den där ilskan ned sig, jag blev helt enkelt inte lika arg längre, inte lika ofta. Idag kan jag säga att jag nästan aldrig blir arg. Delvis en effekt av min ålder, det är jag ganska säker på, delvis en effekt av mitt inre arbete. Men jag kan ändå känna att jag inte  ogillar ilska. Det är helt okay att bli arg och man kan även vara konstruktiv i sin vrede. Det som oftast krånglar till det är att man blir känslomässig i vreden, man blandar in högt och lågt och det som är irrelevant. Jag är ordrik. Jag är bra på ord, verbal helt enkelt. Men att vara det och samtidigt arg och känslomässigt sårad - ingen bra kombination. Jag vet att jag kan tvåla till människor rejält med det jag säger i det läget och jag har jobbat mycket för att inte vara sådan.
   Igår hade vi ett fruktansvärt otrevligt möte på jobbet. Och jag kan inte skriva mer än så. Men jag kände en slags urtidsilska trycka sig upp som en grå bubbla inombords. En bubbla som ville få syre och som ville kasta ut sårande meningar. Men jag höll tyst. Jag satt tyst. Inte kokande men nästan. Men jag ville inte ge monstret syre. Jag ville inte släppa ut monstret från insidan till utsidan. För jag såg också helt klart hur jag inte ville bli styrd av en känsla av hopplöshet och ilska. Jag ville inte låta det ta plats i mig. Jag bara andades. Kände hur nederdelen av min kavaj rörde sig i magtrakten och jag insåg med all tydlighet jag har hur otroligt viktigt det är att andas djupt. För när jag gör det, då går det helt enkelt inte att vara arg.
  Jag var tyst och tänkte. Och när jag till slut pratade så kände jag att jag hade känslan under kontroll. Jag är fortfarande besviken och less på ett sätt kring själva sakfrågan i diskussionen men jag har inte fött det monstret den här gången. Jag släppte inte heller lös monstret i min egen kropp. Och vet ni jag känner att jag segrade. Över att känna mig som ett offer. Över att inte leva ut allt jag känner för stunden. Över att det är okay och till och med bra att hejda mig själv ibland och det är inget nederlag. För 2 år sedan så lade jag det i kroppen, fick oregelbunden hjärtrytm och gick med EKG i några dygn. Då hoppade mitt hjärta 55 gånger om dagen. Det var inget att leka med så jag jobbade ännu mer med mitt inre lugn och att inte bli fäst vid svårigheter eller motgångar. Det har stärkt mig. Helt enkelt
   Monstret kan se så otroligt olika ut, det behöver verkligen inte vara vrede, det kan lika gärna vara offrets sårade tystnad där man aldrig säger vad man känner utan där andra ska få gissa eller tolka. Det kan vara likgiltighet, jag struntar i allt du säger. Eller vad som helst. Har du koll på vilket ditt monster är? För en sak är säker, vi har alla delar vi inte vill se eller hantera alla gånger. Men jag säger - upp med det i ljuset för då skingras det som grått damm.

Blind heart ♥

Lyssnar på Blind Heart med Cazzette. Och titeln är så slående för mig just nu. Blind heart. Jag vill så mycket men orkar inte. Helt enkelt. Jag är i en process som jag valt, men är också i the time of transition som Zhander säger. Och det är ju bara det att jag är snabb. I huvudet. Vill så mycket mer än vad kroppen tillåter eller orkar. Varit hemma igår och idag från jobbet med huvudvärken from hell. Inget val i det läget. Och jag är samtidigt paradoxalt nog superstark inombords. Jag får bara vänta tills mina olika delar, mina olika kroppar är synkroniserade med varandra. När annat tar vid.
   Huvudvärken lättar lite, men det gör liksom ont i hela ansiktsskelettet. Vill ändå ha syre. Det är ett mjukt och omfamnande duggregn ute. Träden är kala och det är tyst. Vattendroppar i alla grenar som små installationer. Jag går min runda. Men är helt slut när jag kommer tillbaka. Dricker lite kaffe spetsat med lakritspulver, älskar det! Är i mig men också med mig själv. Jag känner igen allt jag går igenom just nu och det är lite tröstande för jag vet att det har ett slut. jag vet att annat kommer och ändå längtar jag aldrig så mycket efter min yoga som när jag inte orkar allt. Jag gör. Det är tillräckligt. Z sa att det kan vara så här fram till jul och det känns rimligt.
   Samtidigt, när jag går i min regnjacka och höga gummistövlar så njuter jag av benens sträckning, mina starka ben och fötter. Kroppen som andas lugnt och långsamt. Alltid genom näsan. Pratar med några grannar som har sprängt en stor sten i många delar. Blir matt av blotta tanken på att jag skulle lyfta någon av stenarna samtidigt far en galen önskan genom huvudet över hur skönt det vore att ta de där tunga skitiga stenarna och kasta upp på en container. Ja ni hör ju :) Eller som min mormor sa -huvudet pratar som det har förstånd till. Vet vet vet. Att allt tar sin tid och jag tröstar mig med tanken på hur stark jag är när året når sitt slut. När jag får ta i med kroppen, för den längtar också, men just nu är den upptagen med annat. Som min osteopat sa - den här kroppen är trött på behandlingar, den vill vara i fred nu och vi ska låta den vara till december. Så i oktobers gråhet och regn går jag framåt ett steg i taget. I gummistövlar. Barfota på min yogamatta. Men ändå framåt. Allt har verkligen sin tid säger jag till mitt blinda hjärta ♥ och längtar mig trött till december.

Stark!

Jag kämpar på. Jag gör faktiskt det. Och då. Då händer det. Varje gång jag stannar i något som jag helst vill springa ifrån. Igår kväll när jag sitter i min tuffa asana känner jag plötsligt styrkan som flyter i min kropp. I hela kroppen. HELA. Kan inte säga det på annat sätt. Jag vet att många tycker att jag skriver tufft om det svåra men jag redovisar bara vad som sker i mig. Och jag vill ju vidare. Jag vill inte stanna i någon slags bekvämlighet av att göra saker som jag gillar. Det är ju sinnets trolleri och inget annat. Jag vill vidare. Och när man tar sig själv på allvar, då vågar man stanna i det smärtsamma. Det fruktbara. När man har en lärare som ser och som vägleder då orkar jag. Fick ett fantastiskt mail av min lärare igår och jag bugar mig igen och igen och igen. Och jag är stark. Jag är STARK. Inombords. Inga flashiga muskler att visa upp, bara den inre ljuspelaren som stärker mig i allt faktiskt. I att vara jag. I att våga. Att utvecklas som människa. Det är så makalöst. Det är så svårt. Men mest av allt är det ordlöst vackert. Stark.
Bilden är på Zhander, min lärare, hämtad från shadowyoga.com tagen av fotograf Dan Lindberg

Styrka

Styrka. Många vill kombinera sin yoga med någon annan träning. Jag som tränat olika saker i hela mitt liv har inte haft en dugg lust att träna något mer. Än yoga. Jag tänker att min yoga är heltäckande. Kanske låter förmätet för någon men det är min känsla. Men ibland blir jag lite fundersam. Av saker jag läser. Jag är så lättpåverkad i vissa lägen. Många säger att man inte får kondition av att yoga, tja, det beror ju helt på vad du gör för yoga och vilka rörelser och hur många gånger. Som jag ser det. Men i mig har det sakta växt en längtan av att ta i med kroppen. Ta i. Hårt. Fysiskt. Den här längtan har kommit sedan jag ändrade min kost, det är jag bergsäker på. Det finns inga kolhydrater i vägen längre eller hur jag ska säga. Det har växt fram en längtan av att röra på sig lite mer. Och plötsligt ligger jag där, på golvet och gör armhävningar. Och känner att jag är stark. Jag orkar. Sit ups. Ingen match, jag gör många och min bål och mage är starka. Nu vill jag testa cross fit. Vår son tränar det och han har aldrig känt sig starkare och smidigare. Det lockar. Jag lockas också av NMT, Nordic Military Training, där man använder sin kropp utomhus i grupp. Att skita ner sig lockar mig. Kanske är det barnet inom en? Inga speglar, ingen musik, inget gymtjafs för min del. Tänk att jag har tränat på gym i 10 år, innan jag började med  yogan. Det går nästan inte att förstå ens för mig själv. Nu har det säkert förändrats sedan jag gjorde det men jag lockas inte av det. Men kroppen vill röra sig mer. Och jag har yogans grundstyrka i mig. Den gör mig starkare än man kan tro. Jag hade en kille på ett introduktionspass för ett tag sedan, han tränade för triathlon, det var en person som var van att träna hårt. Fysiskt. Men han tyckte till och med att själva introduktionen var tuff. Det är intressant. Alla missuppfattningar av vad yogan gör. För den yoga jag gör, den gör mig mjuk och stark. Inuti också. Och då menar jag inuti runt mina organ, inte bara själva sinnesfriden. Det är så stort att det nästan inte går att förstå. Att den arbetar på alla plan. Men längtan efter att ta i växer sig allt starkare. Det är en annorlunda känsla och som jag faktiskt inte riktigt känner igen. Jag vill hugga ved, springa fort, rulla i leran och ta i. Skön måndag på er!

Styrkan i min svaghet

Styrkan i den svagare konstitutionen. Ja den finns ju också. Den svagare konstitutionen - den som jag har. Den som jag aldrig tidigare har erkänt ens för mig själv att jag har. Den läser jag om hos Claudia Welch idag, det är som balsam, de där orden. Men att vara stark är kanske också att vara svag, när man inser var begränsningarna finns och lever efter det. Styrkan som den processen skapar. Eller som finns där under. Claudia Welch är en kvinna som har kombinerat orientalisk medicinutbildning,  ayurvedaläkarkompetens med västerländska ögon och förnuft. Hon kan formulera sig så att jag inte känner mig svag eller angripen. Jag nickar mer eftertänksamt, hm, det är ju så det är. Hon har också skrivit en helt fantastisk bok som är som ett uppslagsverk; Balance your hormones, balance your life. Har du inte läst den rekommenderar jag den varmt. Så mycket klokskap. För kvinnor framför allt. Att lära känna sig själv. På alla plan. Fysiskt. Mentalt. Andligt. Och allt tillsammans. Hon benar ut en mängd delar. Hormonerna som styr en hel del av våra liv. Men även hur mycket vår konstitution styr vårt liv. Och ja, jag må vara stark i tanken men när det kommer till kroppen måste jag lyssna ännu mer. Mjukt och inkännande. Med klokskap. Med beprövad erfarenhet. Yogan. Ayurvedan. Sömnen. Maten. Min egen konstitutions styrkor och svagheter.  Läs henne!

http://drclaudiawelch.wordpress.com/2012/11/13/strengths-of-a-weak-constitution/

Hör henne;

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=DZfwTVojW-Y

Att gå sin egen väg

Ser ett fantastiskt program på Kunskapskanalen om fotografen Oliviero Toscani. Ni vet han som tog alla debatterade, ibland förbjudna bilder för Benetton. Vilken fantastisk man. Och hur han gick sin väg från företaget när de kompromissade om en kampanj där han hade fotograferat dödsdömda människor på ett fängelse i USA. Som han tagit i en protest mot dödsstraffet. Mannen sprudlar av liv. Kreativitet. Som han säger inte finns i det regelstyrda. Min själ törstar efter hans ord. Just nu behöver jag höra mycket sådant.  Läsa mycket sådana formuleringar. Känner mig i en svacka där jag är lite ensam.  Saknaden efter ett socialt sammanhang kring yogan har kommit och gått för mig. Att människor vände mig ryggen när jag valde en annan väg. Trots att vi tränat samma yoga, det är något som fortfarande svider i mig. Ibland. Och när jag hör om människor som valt sin egen väg utan rädsla, som sett att det är enda sättet att fortsätta utvecklas, då suger jag i mig som en svamp.  Och han pratar om det icke-perfekta, om det ofullständiga som livet är. Som salva på ett sår. Som jag inte vill riva upp igen. Ibland är jag så säker på att jag lämnat saker bakom mig, för att de sedan kommer tillbaka i en lite annan form. Känner du så någon gång? Respekterar vi när andra ser en annan väg? Tycker vi att vi har rätt att döma? Prata om men inte med? Vi kan ju alla svaren på de här frågorna, eller hur? Men hur gör vi? Vågar vi låta andra gå i en annan riktning? När något är för en person är det inte per automatik mot någon annan. Jag tränar mig allt vad jag kan och förmår,  på att verkligen låta andra gå sin väg. Inklusive mina barn. Eller som min lärare säger; man kan inte lära någon något egentligen, alla måste lära sig själva. Man kan bara visa på och introducera. Just idag svider det lite i mitt hjärta, jag vet inte varför, den här tiden på året brukar jag älska. 
 

Tvärtom

Tvärtom. Ibland upplever jag saker tvärt emot många andra. Tror jag. Men det kan väl vara så att inte alla säger något, som egentligen tycker som jag?! :) Nu till exempel, mitt när sommaren står som spön i backen, då är jag mer än någonsin sugen på att skriva. Att blogga. Tänker att de flesta inte vill vara nära en dator eller inte ens tänker på det för de har fullt upp med att bada, grilla eller bara vara. Jag tänker på saker hela tiden som jag vill skriva om. Om yogan. Och om allt som kan knytas ihop med den. Dvs det mesta. Nåväl. Jag fortsätter på min väg. Jag tränar varje dag, spelar ingen roll när jag vaknar, har vi långmorgon innan frukost då blir det lite senare på dagen. Men jag gör det. Och jag längtar. Även om vissa delar är motiga så VILL jag träna. Det är varmt och i sommarhuset är det väldigt väldigt lågt i tak. Men jag har hittat ett ställe där jag kan göra en armcirkel utan att slå i händerna. Ett ställe! Så jag står där, mitt i huset och har en kamin rakt framför mig och ett stort skåp bakom. Men vad gör det?? Tidigare somrar har träningen ofta havererat pga det låga taket och min motvilja att ändra saker. NU. I år är inget sig likt. Jag tränar lätt och målmedvetet. Vill aldrig sluta. Är stark. Är jag tvärtom?