Välbehag och vänlighet

Vi sitter,  jag och dottern och pratar halva natten. Om relationer. Om vad som betyder något. Och som jag behövde det pratet.  Jag reder ut något där för min del som jag inte tänkt på att jag burit på. Återigen släpper jag taget om det som jag upplevt.
    Har ändå svårt att somna och komma till ro och är faktiskt vaken  till fyradraget. Men jag har också ont. Snurrar och snurrar utan att vara ledsen. Vaknar sent och går i pyjamas halva dagen. Det märkliga är att jag är mycket mjukare i kroppen. M J U K A R E. Igen. Jag är i det som känns och jag vet att allt förändras. Det som jag vaknar med är den största tacksamheten. Över mitt liv. Över min familj. Över min kropp. Min tappra kropp som kämpar på med allt möjligt och som alltid, alltid kommer igen. Jag känner mig till bredden fylld med välbehag och vänlighet. Jag stryker varsamt över mina ben och armar. Jag kupar händerna över mina höftkammar och känner i hela mig hur mycket jag tycker om min kropp. Den som jag bor i. Den som bär mig och härbärgerar mig. Nog är det vackert?

Med det önskar jag dig en finfin helg ♥

Ingen naturlag - bara strukturer

Det är höst. Regnet har vräkt ned hela natten. Trädgården är fortfarande gul, alla fruktträd har behållit sina löv.  Tar en långsam morgon och sitter med mitt maskroskaffe, som för övrigt är jättegott, och funderar över senaste tidens turbulens kring #Metoo-kampanjen.
   Svallvågen som svepte över jorden där vi kvinnor, flickor och tjejer tog sats och vågade skriva det i våra statusrader - att vi hade blivit utsatta för ofredanden, övergrepp eller ännu värre våldtäkt. Jag tror ärligt talat inte att det finns någon kvinna som inte blivit ofredad någon gång. På något sätt. Alltifrån sliskiga kommentarer till att någon tar på ens kropp och så vidare.  Helt ärligt så tror jag att den strukturen som sitter benhårt har format oss till att glömma, släppa och rannsaka oss själva mest av allt. När #Notmetoo-hashtaggen dök upp kände jag mig lite trött. En del i mitt flöde var tvungna att skriva att de alltid hade blivit behandlade schysst. En som gjorde det var jag själv vittne till när hon blev utsatt. Jag kommer ihåg det för jag sa ifrån, men inte hon. Det är ännu sorgligare. Om vi inte vågar se vad som händer. Jag har barnbarn, två är flickor och en är pojke. Det är inte utan att jag funderar på hur det kommer att se ut för dem, utifrån olika synvinklar.
   När jag växte upp så började min pappa tidigt att träna mig i självförsvar. För att jag skulle kunna slå ned, brotta ned eller slå till någon som antastade mig. Vi tränade otaliga gånger på ryamattan hemma. Först pappa och jag och sedan min storebror och jag. Och jag slog, jag sparkade, jag lärde mig att ögonen är känsliga så där sticker man in fingrarna om inte annat. Jag lärde mig att när någon tar tag i mig så ska jag använda hans kraft och vända den. För min pappa var det självklart att jag skulle bli ofredad. Något jag själv aldrig ifrågasatte.
   Jag blev myndig och flyttade hemifrån. Bodde inackorderad i en grannstad för att jag pluggade en kort utbildning där. En dag när jag ligger i sängen och är sjuk i influensa så öppnas dörren av mannen i huset. Han var i 60-årsåldern och hade ju familj med barn och barnbarn. Han slänger sig över mig i sängen och säger att jag är allt han drömt om(!!!!) och jag som blivit tränad för detta sedan ung ålder - jag får helt oanade krafter - i en rörelse tar jag tag i honom och slänger honom i väggen. Vrålar och svär. Han blir helt chockad. Jag får ut honom, låser dörren och packar mina saker. Jag åker hem. Hittar på något om att jag inte ville bo där för att jag längtade hem. Allt för att skydda mamma och pappa från att bli ledsna. För det visste jag ju att de skulle bli. Det fanns också en rädsla att min pappa skulle åka dit och läsa lusen av mannen. Jag ville bara glömma. Vilket jag gjorde.

Och det finns så många fler historier i mig, har man stora bröst så har många män automatiskt trott att de är allmängods. Och jag har alltid blivit arg. Jag har inte burit på någon skam. Men jag har heller aldrig berättat. På något sätt har det ingått i hur det är att bli vuxen och ung kvinna. När båda våra döttrar och vår svärdotter också skriver #metoo i sina statusrader så inser jag att något ändå händer nu. De unga vågar berätta nu. Jag känner mig också ledsen men vet att jag inte kunnat skydda mot alla andra. När ena dottern började boxas blev jag lugnare, tänkte att hon kan i alla fall försvara sig... Jag bar på mitt mönster att flickor måste försvara sig men tänkte mest fysiskt. Inte på alla hårda ord som mina döttrar också fått ta emot.
   Och vi ser ett fruktansvärt mönster framträda av att vi inte är lika mycket värda. Och som vanligt säger någon men inte alla män, nä självklart inte. Men de är för många och tar sig friheter vi inte borde bortse från. Och vi måste prata om det. Med varandra, anmäla och sluta vara tysta.

En naiv ung tågluffare, 1977

Enda gångerna jag blivit riktigt rädd var på 70-talet i Italien. Jag och min bästa vän tågluffade. Jag går i en klänning i Rom, en vanlig dag vid lunchtid och jag ska gå och växla pengar. Plötsligt är jag omringad av militärer, fyra stycken som går runt mig och skriker. Folk skrattar och hejar på. Jag känner mig oerhört liten och rädd. Snappar upp en del ord och vet att det de säger är vulgärt och hårt. Tänker att vad som helst kan hända. Kommer till slut in på banken där jag nekas växla in mina resecheckar och bankmannen säger med en blinkning - But I can give you a kiss! Vi åker, tar oss till Neapel går på en gata, mitt på dagen, jag har en t-shirt och avklippta jeans på mig. Då känner jag någon grabba tag i min rumpa, någon som tar ett stadigt tag. Så i den omedelbara reaktionen i mig vänder jag mig om och ger en örfil i samma rörelse till mannen som står där. Det visar sig vara en gammal tandlös gubbe... Så äcklig. Men precis bredvid står en trafikpolis - han blåser direkt i visselpipan när han ser vad som sker. Vrålar och gestikulerar - mot mig! Pekar mot mitt huvud och sedan på mina ben. Det vill säga, är jag så dum att jag går i shorts får jag skylla mig själv! Vi känner att vi inte vågar vara kvar i det landet utan tar först bästa tåg därifrån och tar oss till Grekland. Där vi fick vara i fred.

Så. Vad är sensmoralen? Att jag blivit arg och fräst ifrån eller handgripligen kastat ifrån mig män och inte är inte fylld av skam? Nej. Däremot av en dj-a ilska och att både mina föräldrar och jag var beredda på att detta skulle hända. Som om det var en naturlag. Men nu blåser förändringens vindar. Känner ni dem också?

Lätt och tungt

Jag har haft omtumlande dagar sedan yogakursen. Allt har vänts upp och ner. Dels från min kurs, dels från andra saker. Jag har slängts runt rent känslomässigt. Som en blixt från en klar himmel. Jag har omvärderat, analyserat, tänkt mig svettig och haft svårt att sova. Jag har talat med familjen. Jag har fikat med vänner. Jag har ventilerat med de som varit berörda. Allt kokas ned inombords. Och det är helt enkelt så att nuförtiden går det snabbt. En kär vän skrev till mig om lätt och tungt och jag har burit med mig de orden:

Att det går fort för dig nu för tiden och med det "lätt" är ju ett tecken på att din självkärlek är stark.

Självkärlek utan att förhävas det är så viktigt. Att hitta den. För när förändringen sker så känns det. Frihetens fnitter finns där. Samtidigt ett något förtörnat ego och  svarta tankar som har spänt över hela fältet. Ja jag talar kanske i gåtor, kan inte göra något annat just nu. Men jag vill försöka förmedla den torktumlare som jag rullat runt i och som nu har stannat. För jag har insett med övertydlighet att jag och endast jag bestämmer över mig. Vad som sedan kommer till mig kan jag sortera och välja mellan. Att min yogalärare var så tuff med mig på kursen, är egentligen en gåva. En ynnest att bli sedd varje minut och korrigerad, rättad men även påvisad vad jag behöver arbeta med. Det är egentligen ett steg framåt eller hur man vill välja att se det. Jag har stått vid en skiljelinje i olika delar i mitt liv. Helt plötsligt stod jag där vid vägskälet och var helt enkelt tvungen att välja. Jag har nog gömt mig lite för mig själv trots allt. Jag vaknade några nätter i Frankrike och ställde mig själv frågan - Vill jag fortsätta med yogan? Så omvälvande var det. Flera av lärarna som deltog på kursen har peppat mig, de har stått vid den där linjen själva och kände igen processen. Så mycket stöd som jag fått nu, det är obeskrivligt. Lätt och tungt. Jag trodde jag valde den men kom hem med fler frågor än svar. Sakta men säkert har den stormen ebbat ut och lättheten har intagit mitt system. Jag lever. Jag är sedd. Jag har fått nya utmaningar. Kan jag annat än tacka? Kan jag annat än böja huvudet och inse att det är stort. Lätt och tungt. Men de två följeslagarna behöver vi ibland. Sedan har andra saker hänt på hemmaplan som ytterligare spetsat frågan - Vad vill jag egentligen? Egentligen? Och den frågan har inget färdigt svar mer än att jag mediterat mycket, rensat sinnet och tänt mina ljus. Och där i djupet av mig, har svaret kommit. Lätt och tungt. Vackert men svårt. Men idag, när jag är ledig och har fått sova 10 timmar vaknar jag med en ny klarhet. Mediterar en stund. Dricker mitt goda kaffe och njuter. Gör en mix av kokosgrädde och bär. Vet att jag är stark och att allt detta omtumlande bygger vidare på min egen styrka. Det är stort. Önskar dig en fin helg i lätthetens och tyngdens tecken.

Den här sommaren med trivsel och frid

Den här sommaren. Åh vad den har varit annorlunda. Och då menar jag inte allt regnande och det kalla vädret. Eller jo, kanske lite, för det har varit så oerhört kravlöst. Att låta dagsform och tillvaron styra. Att inte göra tusen planer. Att hitta planerna i det obestämda. Att få erbjudande om att disponera tid i en yogastudio, att jag kan undervisa mycket mer än jag valt, det känns ändå ganska fint. Att jag börjat skissa på mina föreläsningar och att jag vet att det är vad jag verkligen vill syssla med framöver. Hej universum! Jag vill gärna föreläsa om yoga, andning och sorg och hur vi kan lösa upp knutarna inombords med enkla verktyg men så oerhört välfungerande. Att jag gärna föreläser om min bok och har yoga ihop med det. Eller inte. Det kan se ut hursomhelst egentligen. Jag följer med. Jag väntar fortfarande på en del besked och beslut men det känns som hösten kommer att bli fin. Min bästa årstid dessutom!
   Idag vaknar jag av att solen faktiskt lyser. Trots att det hällregnade inatt och hela dagen igår. Det var så mörkt igår och pelletskaminen drog igång - bara så där. Idag har jag en dag av ingenting, igen,  så får vi se vad som bjuds och vart lusten letar sig. Jag är totalt förändrad när jag ser vad jag skrivit. Jag som har gjort tusen planer och haft hundra aktiviteter på gång. Jämt. Jag som alltid velat vara ett steg före. Inte bara för att kontrollera utan även för min oro över att alla ska få det som de behöver i familjen. Haft svårt att se vad jag själv behöver och förväxlat egna behov med att vara självisk. Yogan har verkligen tagit mig någonstans där jag trivs att vara. Trivs att vara jag. Och ingen prestation i världen kan vara viktigare än det. Jag tror också att åldern spelar in, energinivån är annorlunda. Men när jag tittade i våra album härom dagen så slogs jag av vilket stort umgänge vi har haft, alla fester och kalas jag fixat och alla resor vi varit på. Jag ångrar absolut ingenting men det gav mig en fingervisning om hur jag själv har fungerat också. När jag tycker att de så mycket yngre arbetskamraterna jag har, hela tiden planerar så inser jag att jag har varit exakt likadan. Och det är inte fel. Men det här jag har nu, det är så mycket skönare. Det är frid helt enkelt. Vare sig jag är ensam i två dagar, som jag varit nu, eller inte. Jag lullar runt. Skriver. Fixar. Och allt går liksom av sig självt på något vis. Igår fick jag lust att baka, några timmar senare står några pajer och ett bröd där. Och det var lustfyllt. Kanske är det just det jag vill åt ännu mer. Det lustfyllda, kravlösa som ändå skapar saker och händelser.
  

Övergiven, transformerad och tom

För en månad sedan var jag i Italien. Jag skrev ett blogginlägg där och då men lyckades inte publicera det. Sedan tänkte jag att det var för privat. Men det är det inte. Det är något som säkert andra kan känna igen. När jag läser hos Hannis och det hon så vackert delar så blir jag modig.

8 juni i Levanto

Min yogamatta är klistrig och på gränsen till jobbig. Fötterna lyfter inte riktigt där de ska och mattan drar ihop sig. Den är grön, otroligt grön och jag ser på den och samtidigt inte. Jag sitter i en svår asana och jag är på vår lilla terrass som ligger så finurligt inbyggd med berget i ryggen och havet långt nedanför. Vi är på plats rent fysiskt i den lilla byn Levanto men är fortfarande ändå inte riktigt här. Själen är lite långsammare.

Min yoga tar mig rakt in i mig. Jag gråter lite för att höften är så omedgörlig. Jag kommer ingenstans i min asana. Så känner jag doften. Jasminbuskarna som fullkomligt översållas av blommor, skickar ett stråk av medlidande. Havet långt där nere brusar och ger mig tillförsikt i att allt är som det ska. Jag hör min lärares röst inombords och min mans röst utanför. Han säger att jag ska sjunka längre ner. Det är svårt men jag gör det. Jag slutar gråta och känner att jag har tillförsikt till både min lärare och mina yogarörelser men rädslan vill åter in i höften.

Tomheten jag känt efter sista yogakursen är min trans-formations kvitto. Det viktiga är att stanna i det tomma. Det som ofta förväxlas med ensamhet. Det är inte samma. Och det är ingen övergivenhet jag befinner mig i. Men jag inser att jag på sätt och vis växt upp som ett övergivet barn. Jag hade allt rent fysiskt som jag behövde. Och två föräldrar som nog gjorde sitt bästa. Men jag kände aldrig innerst inne att jag dög som jag var. Jag blev bäst i klassen och snällast hemma. Allt fanns kring olika villkor. Jag blev vännen som alla ville ta hem, den som alltid var artig och rolig. Jag blev något som jag ändå delvis var men kärnan av mig, den har jag inte hittat förrän nu. Hela mig. Kanske låter det både trivialt och patetiskt men det är min sanning. Jag har heller inte förstått att det varit så förrän nu. Jag älskar mina barn villkorslöst men inser att jag inte själv fick ta del av den typen av kärlek som liten.

  Generationer har sitt eget sätt att hantera barn, känslor, flickor-pojkar och vi kan bara förhålla oss till det vi fått. I morse i min yoga insåg jag att jag inte haft tillgång till hela min känsla. För det öppnade sig en lucka. Där jag såg att jag varit så ensam. Att jag gjorde så många saker för att bli omtyckt, det var sättet jag kände till. Och att jag sedan som tonåring började protestera. Mot det mesta. Högt och ljudligt. Trots att hjärtat bankade och att jag tänkte att jag egentligen var en blyg liten flicka. Men som vuxen började jag hantera det hela, tillskrev mycket tidens eget hanterande av ensamhet. Men jag kan inte blunda för att jag inte fick det jag behövde som barn. Jag kan inte blunda för att den villkorslösa kärleken varken behöver dogmer, teorier eller tidsanda. Den finns där om den finns där. Att födas och nästan dö på kuppen, att ligga en vecka i en kuvös med en mammas närvaro några amningsstunder per dag. Nog vore det konstigt om det inte hade påverkat mig? Med en slags ensamhetskänsla inombords som många gånger varit grå och kvävande.

I min morgonyoga så inser jag allt detta utan ord. Jag öppnar den där luckan och jag inser att jag inte faller handlöst. Jag inser att det som var, det är inte längre. Jag är älskad. Jag har en familj som är mitt ankare och mitt fundament. Mest av allt inser jag att jag har mig själv. Min lärare har fått mig att inse att jag kan, att jag måste ta mig igenom och att det kommer att gå. Den ytliga betraktelsen av de asanas jag gör skulle kanske få någon att fundera. Men jag har också förstått med glasklar visshet att alla möter det. Någonstans i sin egen yoga. Att vi har dörrar vi kan öppna. Allt kommer inte att kännas skönt. Mycket kommer att vara svårt, göra ont på obestämbara platser i oss. Och ändå. Och ändå är det allt detta som gör mig fri. Vi har det vi samlar ihop till och det vi lever. Egentligen spelar det ingen roll vilken startpunkt vi har. Vi kommer ändå att behöva traska vidare. Vi kommer ändå att möta det som just vi behöver. Jag väljer min yoga. Ett aktivt val av att möta det jag behöver. Nej jag gör inte asanas som är favoriter. Nej jag gör inte det som är lätt för mig.  Jag gör det som gagnar mig. Det går via det svåra till det fria. Och aldrig smakar espresson eller de florsockerpudrade kakorna så gott som efter att jag tagit mig igenom det hela och ser min man tvärs över bordet och hör havet där nere. Jag lever och jag gör mitt allra bästa nu.

Vankel- och vemod

Vi står högst uppe på en skidbacke som just nu är lerig och utan snö. Framför oss breder staden ut sig i nattmörkret och det är fyrverkerier överallt. Det smäller och glittrar. Vi tittar på klockorna samtidigt och ser att de står på 00.00 Gott Nytt År! Vi skriker och tjoar. Jag är glad. Uppfylld. Med god mat och två glas Gula Änkan i kroppen så är jag helt nöjd. Kramar om vännerna. Men redan på vägen tillbaka genom skogen så är det något som flyttar sig. Inuti. Som ett vankelmod som ruskar på sig och vaknar. Som ett vemod som sipprar in. Är det det nya året? Det kan inte vara möjligt. Är det ett skifte av energi? Vet inte. Är det nya tider och framför allt skiftet i vädret som skapar detta? Vem vet? Klart är att när vi åker hem och när jag vaknar på nyårsdagen så har jag en helt annorlunda känsla inombords. Nej jag är inte ledsen. Nej, det är inget som har hänt. Ändå har det vänt.

   Ni vet. Det vänder alltid. Det är det vi vet säkert. Men ändå. Jag känner vändningarna så oerhört tydligt i min kropp numera. Den här gången hade jag några glas champagne i kroppen men det kändes ändå. Och jag vet inte  alltid vad som orsakar det. Jag känner mig bakis i tre dagar efter nyårsfirandet... Vankel- och vemodet visar sig ännu mer. Vet inte vad det står för. Noterar bara. I takt med att vår magnifika blombukett som doftat berusande, vissnar, så känns det likadant inombords.
   Jag tar mig i kragen. Vi tar oss i kragen. Vinkar hejdå till dottern som varit hemma över jul, går våra långpromenader och stannar i det som är. Ser på Marco Polo på Netflix, våldsamt och spännande. Ser på Frozen. Rart och upplyftande. Vi konsumerar mer film än choklad och det är bra så. Jag tappar lusten att skriva. För några dagar. Det händer nästan aldrig, men jag låter det vara så.
   Och idag. Vinden dånar. Hjärtat jag hängt på ytterdörren dunsar av vinden. Jag och min man dricker varmt citronvatten. Med lite honung i. Väntar en stund. Sedan följer en lång stund av meditation och yoga. I den ordningen. Och jag hittar ett skifte i mig igen. Det ändras återigen och jag fascineras av detta.  Vad är det som orsakar det? Jag är född nyfiken och kan inte låta bli att försöka hitta svaren på min fråga. För jag tror de är flera. Eller är det helt enkelt mitt sinne, my mind, som gör allt detta? Vad tror du?
  

Vi är alla udda

Det där med förändring. Som jag skrivit om tidigare. Som för en del människor kan vara så svårt. Nästan hotfullt. Att någon förändras. Att kontrollen inte finns. Illusionen av kontroll kan försätta många i trassel. Just nu går jag igenom en tid av förändringar. Jag välkomnar dem. På riktigt. Jag vet också att inget är statiskt och att förändring är det enda som är konstant. Ändå vet jag att en del tycker att det är det värsta som finns. Att förändras. Att se andra förändras. Jag önskar så att vi alla släppte på kraven vi har på hur det ska se ut. Hur kraven ser ut på andra. Att det tillåtande skulle få mer plats. Jag jobbar med det själv. Jag tillåter framför allt mig själv massor med saker nu som tidigare inte fanns med i min tanke ens. Därför är jag också mer tillåtande till andra. Vägen via mig själv till dig. Men det är ändå knepigt när motståndet finns just utanför.  För några veckor sedan var jag på en konsert med Eva Dahlgren, hon sa något klokt som jag tänkt på sedan dess. Hon sa att när hon var barn och sedan tonåring, tänkte hon väldigt mycket på hur udda hon var. Men nu vet hon att ALLA är udda. Vi är alla unika. Och jag tycker det är så skönt uttryckt. Vi är så udda, allihopa. Låt oss bejaka det hos oss själva. Låt oss bejaka det hos andra. Yogan hjälper mig mer än jag inser ibland. Igår efter mina yogagrupper avslutats och jag satt i mörkret hemma och tittade ut mot den mörka skogen och stråken av frost syntes tydligt här och där, insåg jag än en gång – yogan tillåter. Den tillåter mig att få vara precis den jag är, den tar fram sidor jag inte visste hade, den leder mig vidare, genom snår och trassel. Och när jag kommer ut ur skogen, ut på det frostbitna gräset, då andas jag lättare. Vad jag önskar att vi alla fick den känslan. Att vi tillåter allt få komma upp inuti. Men även i andra. Att vi står ut med förändring helt enkelt. Tillåtande.

Är det OK att förändras?

Jag har haft en tung period. Tung för att mitt jobb är kaotiskt stressigt just nu. Eller just nu, det har varit det en tid. Jag har lyssnat på kroppen, vilat hemma när jag haft feber och sökt läkare för mitt rusande hjärta. Men det är också svårt att vara hemma när ens arbetskamrater får göra det man skulle gjort. Jag tänker att jag gör det för andra, då gör andra det för mig. Någon gång. Att det liksom jämnar ut sig. Men det är inte riktigt så att alla delar den tanken, det förstår jag också. Hursomhelst, jag har varit hemma. Men sömnen har lyst med sin frånvaro. Jag gör allt jag kan för att må bra på jobbet. På min fritid. Jag yogar. Mediterar. Äter bra. Försöker lägga mig i vettig tid, även om jag inte somnar. Vet också att när tankarna blir för många, då gör jag övningar för det. Men det finns en gräns. En gräns. För vad jag kan förmå mig till att göra för att hantera stress jag inte råder över. Jag vet inte hur du har det, men stress i min värld är det som orsakar problem. När man inte styr själv. När jag har mycket att göra och det existerar en dialog, då blir jag inte stressad. Jag blir stressad av det utanför mig, som jag inte styr. Ändå brottas jag med skuldkänslor för arbetet, hur oviktigt eller viktigt man än tycker att det är, och jag vet verkligen att det inte gagnar mig. Ändå har jag stått emot. Jag har faktiskt tagit mig själv på allvar. Men det kostar på. För lite nattsömn är priset. Taggigt mellan arbetskamrater. Och nej, jag kan inte fördjupa mig i det, det går inte här. Ändå vill jag nämna det, att vi har ansvar för oss själva i första hand. Men i andra hand även för varandra. Vilket klimat vill vi ha på arbetet? Vad tänker vi om människor som säger - jag orkar inte? Är det OK att byta, från att ha varit den som alltid orkat och fixat till att säga - här är min gräns? Just nu idag, känns det inte så för mig. Och det är svårt. Man jag har en fantastisk familj. De ser mig. Vet vad jag kan. Står där. Och mina yogaelever. Som utan att veta om något av detta, ger mig en fantastisk support. Som osökt kom in på delar i min undervisning igår och hur jag böjer mitt huvud i tacksamhet när alla gått hem. Att den andra sidan finns där också. Just nu har jag lite svårt att se den, därför tänker jag att de där orden vi uttalar till någon annan, de är så viktiga. Säger vi något i affekt, som jag verkligen gjort många gånger själv, får vi också ta ansvar för det. Och att tala till människor. Inte om. Inser att yogan har förändrat mig i grunden Och jag samlar ihop mig. Tankar min frid från ovanför mitt huvud och inser att något måste förändras.