Skratt. Intuition. Synkronisering.

Jag har så många gånger skrivit om den utmanande och tuffa vägen det är att faktiskt göra sin yoga dag ut och dag in och hålla sig till sin egen yoga. Inte snurra runt. Inte släppa. Bara stanna. Vad följer då på att stanna? Glädjen. Euforin. Det som helar, läker och stärker. Som jag ser det är det två sidor av samma mynt. För finns inte det ena, ja då finns inte det andra. Utveckling kräver. Och utveckling ger. I den ordningen. Kanske är det därför vi lättare släpper taget om yogan ibland, för att det tuffa kommer först. Ja kanske inte allra först, när man är ny och allt känns spännande, nytt och ogjort. Men sedan. När utmaningarna kommer. Och så hindren som vi klär i  tidsbrist, ork och annat. Som i alla fall jag hängt upp mig på. Men i ur- och skuryogan så följer det andra. Alltid. Men kanske inte så greppbart alla gånger.
   Jag har ju nämnt Simon Krohns bok Närmare något, flera gånger för jag är så glad att han skriver om det andra. Det som jag själv försöker sätta ord på. Det mystiska. Det som helt enkelt är magiskt eller vad man vill använda för ord. När kommunikationen rakt in blir just rak. När det inte finns några kurvor, slingrande delar utan det är som en rak motorväg in i hjärtat. Och så intuitionen. Och så skrattet. Och så synkroniseringen.
   Jag har varit en person som skrattat otroligt mycket i mitt liv, helt enkelt för att jag tycker att mycket varit roligt. Jag har ibland skrattat motvilligt, när jag egentligen inte tyckt det varit passande eller att situationen krävt mer allvar men ändå har det ryckt i mig. Skrattet. Och ja, jag skrattar på kvällarna, nästan varje kväll somnar jag med ett gapflabb. Har gjort i snart ett år. Är inte det helt a m a z i n g?
   Det andra som jag märker är av mer och mer är att synkroniseringen är så närvarande. Kanske har den alltid varit det, utan att jag ens märkt den. Att jag igår satt och tänkte på en person som jag träffade på en skrivarkurs för snart två år sedan. Hur Elisabeth, vår kursledare och min redaktör och skrivcoach, plötsligt vände sig till henne på kursen och sa - Du kanske har någon text du vill läsa? Det var allra sista dagen, allra sista momentet. Och hon svarade dröjande; - Nej, men du kanske kan läsa den? till Elisabeth. Som läste. Och där satt vi alla med gåshud på armarna och ögonen överfulla av tårar. Det var en så smärtsamt vacker text om att ha ett funktionshindrat barn att jag inte fann ord. Hela rummet blev så känslosamt och vi var alla starkt berörda.
   På just henne tänkte jag när jag satt på bussen igår till Stockholm för att träffa Elisabeth, för hjälp med min andra bok. Jag tänkte och funderade, kom inte ens ihåg hennes namn. Och så har vi vår eftermiddag. Och från ingenstans börjar Elisabeth prata om henne. Som jag hade tänkt på. Och säger; - Vet du, det blev en bok. Den kom i höstas.
   Och nu har jag just klickat hem den. Och kanske tycker du inte att det är så märkvärdigt att vi kom att prata om Anna. Men det är det, för jag hade en önskan om att få veta hur det hade gått dels med boken, dels få veta mer om den underbara människan jag träffade och som berörde mig, oss alla, så varmt. Jag lägger ut en liten bild och en liten text om min skrivcoach i sociala medier och då finns hon där. Och kommenterar och så hittar vi varandra för sedan följde en lång tråd på messenger. Jag fick min önskan uppfylld. Tack och namasté.

Allt är inte dunder och brak i synkroniseringen, men den finns. Det är så vackert! Och jag både hör och ser saker dagligen som hänger ihop på olika vis. Jag är säker på att yogan öppnat mina ögon, öppnat kanalen till skrattet på vid gavel och till en klarare intuition. 

Vill önska dig en skön helg med mycket skratt och synkronisering :)

Jag har plats utan att ta plats

Jag sover. Jag sover hela nätterna. Vaknar som om jag varit i dvala, långsamt och märkligt. Vet inte var jag är. Men det är skönt. Ett friskhetstecken att få sova. Solen är tidigt uppe och jag blir glad. Rakt igenom hela mig.
   Rent själsligt och andligt befinner jag mig någonstans, där jag inte varit tidigare. Jag är på en resa. Det är så otroligt tydligt för mig. Det är som inget egentligen är betydelsefullt. Det är som om inget egentligen spelar någon roll. Som om hela livet vore ett skådespel, ett game där alla kliver in på scenen och gör sin roll, sin prestation. Och det är inget sorgligt eller märkligt med det. Det är som att studera livet lite från ovan. Som att titta ned i en kartong där olika miljöer skapats och där vi kliver in och ut. Det är verkligen som det ska. Men det är samtidigt en väldigt märklig känsla.
   När jag växte upp hade jag så många tankar om livet och vad jag skulle syssla med, vad jag ville göra och vad som egentligen var viktigt. Jag är inte klar på något sätt, men jag har nått en slags milstolpe, en korsning eller vad man vill kalla det. Saker som varit oerhört viktiga för mig spelar ingen roll längre. Det handlar både om relationer och människor men även situationer, jobb, undervisning och yoga. Jag vänder andra sidan till. Jag vill inte delta. Jag är så klar. Det som styr mitt liv än mer idag än  tidigare är min grund, min yoga, min egen resa och sedan min familj. De två kärnvärdena. Men hur allt ramlar ner i vad som är vad i en familj, vart vill vi, vart vill barnen, vad händer rent geografiskt och var står vi, jag och min man? Det är saker jag varken kan eller vill styra över. För första gången djupt inombords så är jag helt tillfreds med det. Det är en sorg när barnen flyttar hemifrån, en naturligt del av livet, men ändå kom det på något märkligt sätt så snabbt. En process på flera år kändes plötslig. Som om hjärtat mitt inte hade varit med. Men nu. Jag är så stolt över våra barn. Jag är så glad över hur de väljer att leva sina liv. I stort. I smått. Jag är en del av deras liv. Jag har mycket kontakt med alla tre. Och det är så jag har önskat det. Jag häpnar ibland över beslut, jag blir lite rädd ibland, men jag litar på dem. Livet rullar på helt enkelt. Tacksam att få vara delaktig.
   Relationer som skavt har jag bara släppt. Bara så där. Det är helt sant och otroligt skönt. Jag har inget som gnager. Jag har rensat så mycket inombords med min yoga, i åratal. Ja faktiskt i åratal. Det är otaliga morgnar och yogapass där jag varit som en urvriden trasa. Sorg som tumultartat vräkt sig ut. Minnen. Svårigheter. För att ge plats till min glädje. Den som är med mig varje kväll när jag fortfarande gapskrattar innan jag lägger mig. Jag är tacksam för det. Det är som jag får plats nu utan att ta plats. Min frid som vilar som en bomullstuss, ett fluffigt moln på min insida.
   Jag väntar på det som ska komma efter rensandet. Jag är som en kontur, ganska lätt inuti och med en mjuk silhuett. Jag är i en transformation, idag känns det mer än någonsin hur annorlunda jag är. Eller hur mycket jag är jag. Utan att ta plats. Det är som det ska. Det är märkligt att försöka sätta ord på något som ändå bara blir till hälften. Det onämnbara är i mig. I min bröstkorg. I mitt bäcken. I mina armar och ben. I mitt huvud. Men allra mest i mitt hjärta. Jag böjer mig inför det som kommer. Jag väntar utan att ha bråttom.
   

Lyfta min fråga

Yogan är inget stressreducerande verktyg. Även om den kan ha den effekten. Yogan är ingen streching av muskler egentligen, även om det känns så i olika positioner. Yogan kultiverar vår inre energi. Med det sagt finns allt kvar att säga. Man måste hitta det själv. Hur konstigt och flummigt det än kan låta. Jag har skrivit om mitt hjärta tidigare. Jag har haft en väldigt personlig och intresserad läkare på min vårdcentral. Intresserad av mitt välbefinnande. Han har ringt och frågat hur jag mår, han har ringt och meddelat olika provsvar och nu har han ringt och berättat om mitt långtids-EKG. Det visar sig att jag under den tiden jag hade mätningen på mig 48 timmar, så inträffar något i mitt hjärta 60 gånger om dagen. Jag har två slags oregelbundna slag som inte utgår från sinusknutan där de elektriska hjärtslagen alltid "skapas", eller hur man uttrycker sig på fackspråk. Nu skapas det två andra olika rytmer hos mig, men bara några slag ungefär fem slag innan hjärtats normala rytm tar över. Det kan vara en säkerhet om man drabbas av hjärtinfarkt. Det kan också vara något som inte alls ska vara där, som i mitt fall, men som "är helt ofarligt". Om det inte blir värre. Vad orsakas det då av? Förmodligen av stresshormoner säger min doktor. Och det är klart. Den inre stress jag upplevt i min arbetssituation, som har lite att göra med om jag har mycket på mitt bord. Min stress skapas av det jag inte styr över. När jag är en kugge i maskineriet, men inte kan forta på andra som är före eller efter mig. Så. Trots att jag yogat så länge, trots att jag är väldigt bra på att dra ner mitt andetag nedanför naveln, som triggar mitt parasympatiska nervsystem och som frigör endorfiner till att må bra, styr jag inte över det här. Naturligtvis kan man säga. Men vad finns det i situationen som jag kan vända? För att reducera de här slagen som hoppar igång extra? Jo jag måste ta min yoga in i min arbetsplats. På det sättet att markera tydligare var jag står, vad jag förväntar mig, var jag finns i processen. Inte vara tyst och jobba på. Istället lyfta min fråga. Starta diskussionen om att gå ner i tid, på riktigt. För det här hjärtat är jag rädd om. Jag är också tacksam att det inte var något alarmerande. Men jag tog mig själv på allvar. Men yogan reducerar inte min inre stress, kroppen påslag av hormoner och annat, det är autonomt, inget jag styr över. Jag rekommenderade Claudia Welsch' bok och den ger en hel del fingervisningar om själva livet. Det vi lever utanför mattan. Fysiskt. Hormonellt.  Det som är vår egentliga yoga. Det liv vi lever med föreställningar och tankar, känslomässighet och "personlighet". Det var skönt att prata med min doktor. Det är skönt att ha tagit ett litet steg till på yogavägen. Och det ger mig också stöd i det hela kring tankarna kring stressreducering. Det är att reducera yogan att säga att den är ett stressreducerande verktyg. Ja vi blir lugnare, vi blir mjukare. Men den egentliga yogan, livsvalen vi gör, de sitter inte i de fysiska positionerna även om allt kommer att visa sig när vi står där på våra golv. Jag yogar vidare. Och inser att min yoga i mitt vardagsliv, i mitt arbete måste bli tydligare. jag lyfter min fråga.

Hopphjärta

Var hos doktorn häromdagen, fick en bra nyhet och en undersökning.  Jag har haft hjärtklappning som känns som om hjärtat verkligen ska hoppa ur bröstkorgen. Hjärtslagen slår hårt och upp i halsen, ner i magen. Rätt som det är och när som helst. Utan koppling till situationen. Min familj har en dyster hjärthistoria. Båda mina föräldrar dog i hjärtinfarkt, även om de hade andra sjukdomar också. Min storebror dog av ett aneurysm som brast ovanför hjärtat, ett slags åderbråck som kan sitta var som helst i kroppen och som man är född med. Min lillebror opererades vid 9 års ålder för en förträning i aortan, precis ovanför hjärtat. På något vis är hjärtat i centrum hos oss. Mitt hjärtas EKG var som ett skolboksexempel som läkaren sa, men faktum kvarstår - ibland slår det så hårt att jag blir häpen och lite oroad. Nej, det har ingen koppling till ansträngning eller ångest på något sätt. Min sköldkörtel har varit förstorad sedan 2001. Den har en nyckelfunktion i kroppen och bland hormoner. Det vet jag. Det har tagits många prover på den och på blodet. Man säger att den "bara" är förstorad och inte har påverkat något. Jag tror att det är så att kroppen är så finstämd att den visst har påverkat, men kanske inte i tillräcklig grad för att ge utslag på proverna. Jag har också yogan som hela tiden balanserar. Jag har en yogalärare som såg det direkt allra första gången jag gick kurs för honom och jag har en indisk ayurvedaläkare som också har behandlat den. Och faktum är att förstoringen har krympt, avsevärt, sedan Indien. Det är en av anledningarna till att jag reser dit igen i vinter. Men nu, hjärtklappningen har funnits där länge, men det är som jag inte velat det, inte lyssnat inåt. Vet inte om ni läst böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang? Böcker som både barnen och vi har älskat. Där finns det ett kapitel om ett hopphjärta, som visar sig vara en väckarklocka under tröjan :) Tänker på det när jag funderar över mitt hjärta. Hopphjärta. Inser att för mig är det mycket mer än en muskel. Det är mitt känslomässiga centrum i kroppen. Och tänker som Janesh Vaidya skriver - där lägger vi känslor och emotioner. Kanske har min arbetsbelastning på jobbet gjort att kroppen inte riktigt hänger med eller vill. Ni vet ju att jag jobbar för att ta mig vidare och jobba mer med det jag brinner för. Men vägen dit är lite krokig. Nu ska jag få göra en undersökning där man bär en dosa som registrerar hjärtats slag ett helt dygn. Det känns bra. Kanske blir det också ett ultraljud av hjärtat. Och så blodprover förstås. Om det nu är sköldkörteln som ger sig till känna. Hursom, jag har valt att ta mig själv på allvar även här och det känns bra. Som en extra krydda blev jag sjuk igen. Förkyld och ont överallt. Trots allt som ska ske de här sista dagarna på veckan i jobbet, har jag valt att vara hemma. För att verkligen vila. Så jag vilar. Känner av mitt hopphjärta då och då och gör min yoga. Försöker landa i att det förmodligen inte är något alarmerande. Men det är skönt att få det undersökt. Skönt att lyssna på sin egen kropp hela vägen.

Medmänniska

Fullmåne och Saturnus dag, ingen yoga. Vilan är lika underbar som viktig. Jag tassar upp ganska tidigt ändå, kroppen är ju van :) D är borta hela helgen och jag och sonen får rå om varandra. Kokar kaffe, ja jag dricker det igen, men mer kontrollerat nu ;) en kopp om dagen. Slår upp tidningen och börjar läsa. Det är ett reportage om Petter och så är dödsannonserna med. Hans mamma och pappa har valt varsin, de har skrivit varsin egen vers till sin Petter. Det är fint. Att man kan göra så utan att det känns som en konflikt. Hans mamma har med en teckning och namnet är skrivet med hans egen lilla hand. Tårarna väller som ett vattenfall. Det är så sorgligt. Men det är också så vackert! De här människorna har lyckats beröra mig och många, många andra på ett starkt sätt. Jag har lärt mig så mycket! Att inte älta oförätter - något som jag varit alldeles för bra på - att leva mer i nuet - att vara glad för det jag har - att tacksamt leva i min stund. Och vad är detta om inte yoga? Att göra vår egen yoga hemma på morgonen är startskottet för att resten av dagen tänka och agera som vi ska med våra medmänniskor. Det är ett så vackert ord - medmänniska. Låt oss vara rädda om varandra!

Idag vill jag dela hjärtmudrat med er, Hridaya Mudra

This mudra diverts the flow of energy from the hands to the heart area. The middle and ring fingers relate directly to nadis connected to the heart, while the thumb closes the pranic circuit and acts as an energiser, diverting the flow of prana from the hands to these nadis. Hridaya mudra helps to release pent up emotion and unburden the heart.

Bilden som är en illustration till hjärtmudrat är tagen av Dan Lindberg, http://www.danlindberg.nu/ Modellen har inget med texten att göra