Jag FÅR njuta

Sitter här och lyssnar på radio och ser hur snön rasar från taket. Det faller med stora sjok i blidvädret. Dricker mitt maskroskaffe och är nöjd. Har ju bestämt mig för att om något hemskt händer så fort jag har uttalat att jag är glad, lycklig och nöjd så har det ingen relation. INGEN SOM HELST KORRELATION. Det är min nya sköna inställning. Långt ifrån hur jag fungerat tidigare där jag ibland känt mig skyldig om jag uttalat att jag är glad och mår bra och samtidigt rädd för att jag jinxar, att nu kommer något fruktansvärt att hända. Snart ramlar himlen ner helt enkelt. Galet tänkande.       
   Ungefär som när jag ligger och drar mig i sängen. För att jag kan. För att det är skönt. För att jag helt slutat skynda mig. Främst för att jag inte behöver det längre men även för att jag haft en känsla av att om jag inte har yogat, ätit frukost, bäddat och fixat innan klockan är 8.30 så kommer en kontrollant att ringa på dörren och kolla upp det hela. Jag vet! Det är så galet men känslan av att göra det förbjudna, det som man helt enkelt inte får, borde eller ska. När jag pratar med min man om det hela så skrattar han och säger; - jag tror att det är svenskt, det kommer med vår kultur. Ligg inte här och dra dig på förmiddagen. Det har heller aldrig spelat någon roll om jag jobbat sent, kommit hem vid midnatt eller om jag varit uppe på natten med sjuka barn. Känslan har ändå varit där. Nu pulvriserar jag den i mitt sinne. Som en sandhög som flyger bort i vinden. Jag behöver inte stå till svars för något. Jag får njuta. Jag får må gott. Jag får göra det som får mig att må bra. Jag får till och med dra mig i sängen på morgonen och uttala det högt. Jag står utanför arbetslivet. Det har känts märkligt ibland, sedan i höstas då jag definitivt bestämde mig för att inte söka något mer jobb. Om två månader börjar jag ta ut pension och ja, jag lever ett väldigt gott liv.
    Jag är en social person, även om jag gillar att vara med mig själv också, men nu är jag inte i något sammanhang. Det har känts udda ibland. Det har känts som att vara lite utanför. Men när jag tittar på vad jag saknar är det absolut inte jobbet. Det är inte alla miljarders möten och telefonsamtal. Det är inte alla bortslösade timmar på arga personer som förväntat sig det omöjliga. Det är absolut inte den akademiska arrogansen. Det är människorna. De jag haft min vardag med. Och människor träffar jag ju. Inte lika självklart som när man alltid ses varje dag. Men. Jag bokar in mig med de som jag vill möta och jag njuter av min absoluta egna tid. Låter det bortskämt? Nä jag tror inte det när man har jobbat i 50 år. Jag började med att skura trappor när jag var 11-12 år och sedan dess har jag jobbat. Jobbat och pluggat. Pluggat och jobbat. Och jobbat. Och nu - något helt annat. Nu tänker jag annorlunda. Jag tänker att den här tiden i livet, den ska jag njuta maximalt av. Jag är värd den. Precis som alla som jobbat länge och mycket. Jag fick en rejäl smocka innan jag valde att sluta. Men valet var ändå mitt. Länge funderade jag faktiskt på om det var rätt trots allt. Om jag borde stannat och slagits för min rätt. Jag tror att jag hade vunnit, allt pekade på det. Men jag valde ändå att gå. För att det var dags. Och efter det valet har inget varit som förut. Men det är bra. Jag har fullt ut landat i att jag mår gott, lever gott och njuter. Och det valet var livsnödvändigt för mig. När jag för ett tag sedan började tänka på det hade jag till och med glömt namnet på några som snackade bakom min rygg! Så meditationen har gjort sitt jobb. Yogan har gjort sitt jobb. Men framför allt har jag ändrat mitt tänkande och hela tiden styrt in tankarna på det jag vill tänka på, inte den där loopen av trista dömande tankar.

Det är skönt att vara jag idag.

Exakt när det händer

Små saker händer och det är hela tiden min vänstra sida som är involverad. Igår ramlade jag i trappen inomhus när jag bar en tvättkorg. Jag föll som i slow  motion och kände min vänstra arm dra längs väggen och få ner en tavla. Jag registrerar allt som händer exakt när det händer. Det har inte hänt många gånger i mitt liv. Det är som skärpan förstärks och jag blir stilla. Jag hinner tänka massor och framför allt så tackar jag i stunden för hjälpen för att jag inte bryter något. Jag får en liten skråma på armbågen och tavlan är hel.
   Idag när jag plockade fallfrukt för att köra till komposten så fick jag ett getingstick mitt i vänstra handflatan. Jag ser getingen. Jag blir helt tyst. Jag registrerar allt exakt när det händer. Tänker att getingen är så liten. Stillsamt tar jag bort den. Jag drar ut gadden och det svider som h-e i hela handflatan och ut i fingrarna. Kruxet är att jag precis minuten innan önskat mig mer känsel i mina fingrar på vänster hand som blev lite avsomnade efter diskbråcket i nacken för en massa år sedan. Vänster pekfinger har varit lite känslolöst. Och så känner jag hur det liksom stänker ut känslor rakt ut i alla fingrarna! Kan inte säga på något annat sätt. Jag springer upp till badrummet, under tiden blir handflatan röd, man ser sticket tydligt i en ring av vitt. Jag baddar med KS, kollodialt silver, som jag använder till det mesta. Och nu, två timmar senare så syns det inte ens att jag haft ett stick. Varken rött eller svullet. Bara en svidande känsla i handflata och fingrar. Och jag känner mig lite förundrad. Sådär mitt i solen. Fingret känns.
   Kan jag ha önskat fram mitt getingstick? För känselns skull? Eller är jag bara osedvanligt flummig idag?! Hursom. Önskar dig en fin helg med sol, vila och goda äpplen utan getingar!

Det är som jag är exakt närvarande i varje stund och lite mer när det händer något. Mindfullness kanske?!

Blinda fläckar

Bitterljuvt. Det är ett ord jag tycker om. Vemod och längtan är andra ord som finns i mitt inre. Igår hade jag min näst sista undervisning på mitt ställe Stillastund. Det ord jag jobbar mest med nu är ansvar. Och jag har under våren delat min process att våga avsluta och stänga ner min studio. Jag har delat den med mina elever. Kanske främst de som gått länge hos mig för de har förstått att jag behöver göra det här. Även om de nödvändigtvis inte tycker att det blir bra för dem i stunden. När eftermiddagen kommer så behöver vi känna att vi tar rätt beslut för oss själva. Det är vad jag kokat ner mina lärdomar till. Att jag måste ta ansvar för mig. Jag har tagit så mycket ansvar för andra. Egentligen i hela mitt liv. Så det är med darrande händer jag skriver det här, för något inom mig vill fortfarande ropa - nej, nej, gör det inte! Men egots röst blir svagare och svagare.
   När jag tänker tillbaka i området ansvar, så var jag bara 2 år när jag första gången tog ansvar för min storebror. Det är en historia mina föräldrar älskade att berätta, hur jag som var 5 år yngre tog hand om honom. Och det har fortsatt. Jag har tagit ansvar för mina föräldrar när de blev sjuka och sedan dog, jag har tagit ansvar för andra när jag fört olika "strider" på olika arbetsplatser. Sällan har det faktiskt handlat om mig själv. Samma när jag började min yoga. Jag blev nära vän med min första lärare och jag tog ansvar för en mängd saker som egentligen handlade om henne och verksamheten. För att jag ville. För att det är så jag har gjort. Jag har haft så många vänner men det är ett fåtal av alla som passerat som egentligen har sett mig. Frågat efter hur jag mår. Frågat efter vad jag behöver. De flesta har behövt mig. Har velat ha mig på andra premisser. Och jag har varit med. Jag har tagit ansvar där jag borde släppt taget. Men jag är inget offer, men jag har upprepat mina mönster. Men när jag i min yoga har avtäckt delar som varit mina blinda fläckar så har det inte varit enkelt att se min egen del. Men det är ju det jag måste. Det är ju det vi måste.
  Därför är mitt beslut att fullt ut ta ansvar för mig och mitt liv fortfarande lite skakigt när det gäller min roll som yogalärare. Jag ser ju hur tokigt det ser ut när jag läser vad jag skriver. Men det är så jag har fungerat. Och i min roll som förälder inte minst. Men där har det varit mer synligt att man släpper sitt ansvar bit för bit till sina växande barn. För det är något jag delar med alla föräldrar. Men det andra. Det som egentligen bara handlar om mig, puh, vad det har varit svårt. Igår skrev jag om det i mina sociala medier och jag har fått ett så enormt stöd, från oväntade håll och från nära vänner och familj. Jag är lyckligt lottad som ändå har människor som står kvar när jag väljer det jag gör. För det är nog det jag varit mest rädd för inombords. Att människor ska lämna mig. Kanske för att jag sedan jag var liten har känt att kärleken till mig har varit villkorad. Den har inte varit förutsättningslös. Eller, det kanske den har, men jag har inte upplevt det så.
   Oj. Det blev ett väldigt långt och rörigt inlägg men ni förstår nog min kamp och min vilja att gå vidare när jag släpper taget och helt enkelt bara låter andra ta ansvar för sig. Ikväll knyter jag ihop säcken och tar ansvar för mig själv fullt ut.

Lusten

Inte verka svår. Vara till lags. Gör mer än det som är tillräckligt. Det är mina mantran från min uppväxt. De knackar mig på axeln ibland. Säger med tunn men ändå skarp röst att jag ska skärpa mig. Att jag ska göra saker. Det jag borde. Ja ni vet. Typ det jag är uppväxt med - men gå ut och lek, solen lyser ju! Och alla dagar jag ville vara inne när solen lyste och tvärtom gå ut när regnet öste ner. Alla dagar jag lekte själv i skogen när solen inte lyste. Så fick jag barn och hörde mig själv säga - men ska ni inte gå ut, det är ju så fint väder?! Ändå är jag en upprorisk karaktär. Ändå bor en rebell i mig. Under alla lager så är det den jag är. Jag försöker att bejaka mig. Och det har absolut ingenting med dig att göra. Håll det i minnet är du snäll :) Jag kan vara tuff och stå för en mängd saker. Men jag kan också vara den lilla tjejen ibland, som aldrig, aldrig kände att det var nog det hon gjorde.
  Så i takt med flödet i de sociala medier jag deltar i, har svämmat över av blanka solglittrande isar och skridskoåkning har jag känt min egen känsla rasa ner i fötterna. Varför? Jo för att jag bara promenerat på isen. Jag har inte gått ut till förrådet och hämtat mina långfärdsskridskor som finns där tillsammans med isdubbarna. För att jag inte velat helt enkelt. Lusten har inte funnits där. Jag har inte gjort några långa krävande fyspass någonstans, varför? För att det inte har varit min tid för det. Och känt mig otillräcklig för att jag bara har gjort min egen yoga, mina egna asanas som är sittande. Jag har inte mediterat i olika intervaller och tidsangivelser. Varför? För att jag inte känt att det varit tid för det.Låter det som en gnäll i dina öron? Jag vill bara berätta om vem jag är, rakt igenom. Att jag försöker stänga av ibland, stänga av allt som andra gör. För jag vet att det inte har något med mig att göra. För att jag vill glädjas med andra som gör det dom vill göra. Och ändå, så blir jag så påverkad. Kanske är det bara jag, kanske är jag ovanligt känslig.
   Vi sover länge. Jag har inte tvättat håret på en vecka och det går att forma precis hur som helst, jag lovar. Vi dricker kaffe och äter frukost i flera timmar. Jag läser min deckare. Tackar gud för att solen inte lyser. Läser och funderar vidare på det här med kvantfysik. På det här med energi och allt som är. Det snurrar i mitt huvud men rätt som det är får jag ingivelser, igår pratade jag i säkert en halvtimme utan avbrott med min man om energier och olika lager. Säger saker jag inte visste själv. Och det pågår ett skifte i mitt medvetande. Så känns det. Även om det låter pretentiöst. Men för mig hänger allt samman från min yoga, meditation, tankar och mina slutsatser. Tar en paus från läsandet och tänkandet och  går en långpromenad. Vi kommer tillbaka precis när skymningen börjar visa sig i utkanten av synfältet. Frosten ligger som en skön hinna över allting men snön fattas. Jag gläds åt att jag fått vara ledig i 20 dagar. Tjugo dagar. Nästan tre veckor och som jag behövde det. Kanske mest av allt bara få stänga av ibland och bara vara. Ta emot det som kommer. Lusten. Lusten till mina tankar och mitt forskande i energi och fysik. Lusten till att bejaka det som är jag. När lusten till andra saker dyker upp, ska jag göra dem, men inte för att någon annan gör dem utan helt enkelt för att jag vill. Och jag vill hitta helt tillbaka till min glädje som handlar om min person, den är på väg, just nu lite låg, men som jag önskar att lusten till att göra ska få vara min drivkraft. Igen.

Bilden har jag lånat av Smolk. Älskar den och vill leva så rakt igenom.

Minnessållet

Jag har haft en storebror. Eller hur säger man? Jag har en storebror men han är död, han är inte med längre i den här dimensionen. Han dog i ljusaste juni av ett aneurysm som sprack, precis ovanför hans hjärta, för 9 år sedan. Han ringde själv 112 och dog i ambulansen, hade han kunnat räddas så hade han. En av hans döttrar ringde mig och berättade. Jag satt på en brygga vid en insjö, barnen badade och jag hade en varm kaffekopp bredvid mig själv. Jag stirrade ned i vattnet och kände hur sorgen vräkte sig ut. Tårarna som skymde sikten. Sedan grät jag aldrig mer över honom. Kände mig djupfryst, men faktum är att jag hade redan avslutat vår relation. Han var orsaken till att jag gick min första kurs i sorgbearbetning. Faktiskt. För min storebror  var en orolig själ. Jag hade många oavslutade delar i vår relation som jag behövde läka och hela. En människa som var stökig utan att mena det, om ni förstår? Han var också omtänksam mitt i det hela. Han tog mig med bland sina kompisar, jag satt bakpå hans moppe när vi åkte och badade som barn. Han frågade mig om hjälp med sina läxor, för han visste "att jag var smartare än honom" och han skämdes inte för det, trots att jag var 5 år yngre.  Han ville mig på sitt egna vis, väldigt väl. Men han hade inga gränser, kunde göra vad som helst som jag som liten flicka fick ont i magen av. Men han var ändå min bror. Jag visste redan tidigt som barn att jag på något sätt var tvungen att hjälpa honom. I olika situationer. På olika vis. Våra roller blev ombytta otaliga gånger. På gott och ont. Han hade svårt att hitta ord när han skulle beskriva saker, men var otroligt teknisk och plockade isär sin motorcykel flera gånger. Och fick ihop den igen. Han hade så mycket rörelse i sig, en sådan virvelvind av fart. Jag grät många gånger över saker han sa i oförstånd till mig och jag vet att han ville mig väl, men han krånglade bara till det för mig, i mitt liv. Vi gled isär. Totalt. Som vuxna hade vi ingen kontakt.

Och jag har lagt pusslet efteråt. Av att min bror förmodligen hade ADHD. Det jag läst om den och det jag hör här ger mig lite mer förståelse över hur lite han blev förstådd och hur mycket vuxenvärlden vände honom ryggen. Och att han inte förstod men faktiskt inte vi heller.  Idag kan jag med den vuxna blicken se hur trångt det var runt honom.

Och så idag när jag sitter i min samasochi, the needle point, karanasuchi, japanese squat, så hittar jag plötsligt mina minnen av honom. Den asanan, den har täckt av minnen av olika karaktär. Den ger mig tillgång till både det smärtsamma men också det fina. Jag är häpen. Jag böjer mitt huvud inför det vackra i att minnas och att hitta hela bilden. För det som är min historia. Jag har suttit i den här sochin i 1 1/2 år och det är inte klokt hur mycket som har fiskats upp av mitt minnessåll, som Harry Potter skulle sagt. De finns där. Minnena som glider runt och som när jag fiskat upp dem, även får en dimension av att vara klara och bearbetade. De kommer som i en slags kronologisk ordning för mig. För andra människor är det annorlunda. Men jag vet att den fungerar. Och ja, tårna går nästan av, men den smärtan har jag släppt för länge sen. Det gör fortfarande ont, men inte alls på samma sätt, men jag fastnar inte i det. Jag släpper fram det andra som den här asanan gör, den stimulerar minnesbanken och jag tar varsamt emot det jag visar mig själv. Eller hur jag ska formulera det. Tackar min lärare än en gång för den tuffa men så välgörande positionen.