Trött och låg

Jag är så trött. Jag har ont i mitt bröstben. Vaknar av att det svider där. Känner det ibland i vissa rörelser i min yoga. Blir orolig utan anledning känns det som. Men jag måste göra något av oron. Längtar mig blå efter att vara pigg och utvilad. Det kommer väl framåt hösten när mörkret lägger sitt täcke över oss och vi fokuserar än mer inåt. Det är egentligen en skön tid för mig, återhämtning och vila. Inser hur mycket jag längtar framåt fast jag behöver vara i stunden. De här orden säger något om hur jag ser på min yoga, som en konst och det vackra som övermannar mig stundtals inombords. Men på utsidan är det stelt just nu och det är som det är. Stretar överallt. Ute är det varmt men grått och jag vet att allt ha sin tid. Ringer väl min vårdcentral fast det bär emot, känner aldrig att jag får hjälp där. Velar hit och dit, känner inte igen mig själv riktigt. Låg helt enkelt. 

De små tingen

De där små tingen. De vardagliga händelserna som jag tidigare rusade förbi. De har klivit fram och blivit viktiga. Viktigare. Jag ser. SER. Även om jag är född med en hastighet och intensitet som mitt signum har ändå vissa saker fallit bort. Jag skyndar mig inte längre. På riktigt. Jag kommer hellre för sent.  Det som tidigare var en dödssynd för mig, det får helt enkelt vara så. Även om det händer sällan.  Jag ser med en ny skärpa på kastanjerna som ligger så vackra på gräsmattan. Så fina att jag måste ta in dem.  Det är som jag hade ett kameraobjektiv i ögonen inställt på nära. Och jag förundras. Vi har några rådjur som vi ser ibland, tre stycken som leker på åkern när det regnar. Ja det ser faktiskt ut så. Och vattnet som sköljer ner över dem, det är bara vackert. Men det gäller att ta vara på stunden, i nästa stund är de i skogsbrynet. Den lilla ekorren som  varje morgon svingar sig i granarna och som jag ser från mitt badrumsfönster. Som jag gillar den lilla krabaten. Hösten är vila för mig. På flera plan. Kanske ännu mer just nu när jag varit hemma och lyssnat inåt. Jag vill verkligen leva som jag lär men det är inte alltid enkelt. Men jag strävar dit. Det är ändå det som räknas. I min värld. Och när småfåglarna sjunger av glädje för nötter och kokosnötter som min älskling hängt upp i träden åt dem, då blir jag full  i skratt. Jag ser på min vackra yogamatta och ser hela strukturen i den vävda skönheten. Jag har skärpan inställd på nära. Mer än någonsin. Jag vill inte missa det lilla, inte för något stort alls. Det innebär även att rörelsen är ännu mer i mig. I min kropp. Inte bara något som kroppen gör, utan jag är med hela vägen. Förstår du hur jag menar? Är det viktigt för dig också?