Tillåtelsen till växandet

Tänker att det här med lärandet ser så olika ut. När vi i yogan möter något vi inte hade kunnat förutse. För att det är dolt för oss. Tills det inte är det längre. Hur vi handskas med det som kommer fram. Som en föreställning som tagit slut men där spelet ändå forsätter och ridån återigen åker upp. Stannar vi kvar och möter det vi får? Blir vi arga, irriterade eller ledsna? Eller kanske stärkta och euforiska? Allt finns där att få. Jag är övertygad, det händer mig, jag ser det hända i andra. Det svåra när jag ser det hända i andra är att det ibland svartnar i ögonen hos någon som plötsligt är där, på parkett hos sig själv. Att låta det vara så. Att den som får den extra föreställningen också vill ta emot den.
   Det kan jag som lärare inte göra något åt. Jag kan bara lotsa och hoppas att det som träder fram, är något som varje person tar emot. Det kan finnas många anledningar till att man inte vill, vågar eller orkar. Men också lika många anledningar till att faktiskt ta emot. Kanske är det tilliten till yogan som inte håller hela vägen. Kanske är det tilliten till läraren. Kanske är det tilliten till den egna kroppen, att man i någon slags föreställningsvärld inte tror att den håller, att den ska gå av, gå sönder eller kanske bara att vi ska bryta ihop. Lite grann. Det är alltid en sak att stå bredvid andra när det händer. Något helt annat när det händer i oss själva.
   När jag tänker på mina egna lärare så inser jag hur mycket som slungas emot dem i form av projektioner från våra egon. Från alla oss någon gång. Från alla oss i form av vrede eller ledsenhet. Den där ridån som går upp och som man ändå försöker dra igen med alla krafter man har.
    Jag tänker också på det där skyddsnätet som jag ändå har format och skapat i mig,  i form av tillåtelse till att låta saker ha sin gång. Att inte hindra. Att möta det som kommer. Alla möter det, oavsett var på yogastigen vi befinner oss. Alla tar inte emot. Det däremot är ett eget val. Jag kan bara stå bredvid. Inte enkelt när det svarta blänket vänder sig mot mig och jag ser något gå inåt istället för utåt. Min respekt till mina lärare bara ökar. Att de utsätter sig för det här hela tiden. För att vara den "hyggliga" som stryker medhårs och aldrig lotsar människor till deras egna val, det är inte lärandet som jag önskar det. Men när det ändå händer är jag lite oförberedd på det som vänds mot mig i ögonen. Så här sista lektionerna före jul så kliver någons lärande framåt och jag kan bara stå bredvid. Önskar att tillåtelsen ska finnas i varje människa, tillåtelsen till växandet, hur det än presenterar sig.