Medberoende och ansvar

Kajsa Ernst, skådespelerskan som är med i tv-serien Stjärnorna på slottet, berörde mig så mycket. Jag ser inte så ofta det programmet men vi slötittade lite i söndags, till kaffet och innan något annat. Jag visste inget om henne. Hon visade sig vara en insiktsfull och modig människa. Man märker direkt på de människor som bearbetat saker i sitt liv, på hur de uttrycker sig, hur de pratar om det svåra. Hon verkade vara i fas med sig själv, pratade om det hårda, väjde inte men gottade sig inte heller. Hon berättade sin historia helt enkelt och visade med hela sin person att hon verkligen tagit sig vidare. En del saker hon sa grep mig extra; till exempel när hon i 12-års åldern släpade upp sin dyngfulla mamma för trapporna. Hur hon då insåg att hon måste klara det här och att hon måste göra det ensam.
    Den där flickan som var hon, som jag känner igen mig i henne. Hur jag tidigt visste att jag var tvungen att lösa saker själv. Vi hade ingen missbrukshistoria hemma, däremot en mängd outtalade budskap och dålig kommunikation. Min pappa var i princip sjuk från det jag var 12 tills han dog när jag var 28. Allt handlade om det. Vår dåliga ekonomi, brist på semester osv. Och mamma som inte riktigt orkade hela vägen, som blev tyst och när pappa dog blev hon sjuk och dog sedan fyra år senare.

Min familj innan alla problem tornade upp sig

Jag blev på något vis ansvarig i min familj, jag skötte läkarkontakter, tvättade åt dem, tog dem till doktorn, hämtade ut mediciner osv. osv. Och jag ifrågasatte inte detta en enda gång. Jag bara gjorde. Och det har tagit en del terapi till att komma till slutsatsen att de helt enkelt gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar så relationerna är läkta. Helt enkelt. Vilket samtidigt inte säger att det är ok på något vis att lägga så mycket tyngd på ett av sina barn. Mina bröder var struliga, min storebror kriminell och lever inte längre. Min lillebror "för liten" så det blev liksom jag. Som skulle rådda allt.
   När min lillebror visade sig ha alkoholproblem så kunde jag inte ta in det. Ville inte. Värjde mig trots att hans skilsmässor handlat om just detta. När han skilde sig från sin första fru så tyckte även hon att jag skulle "ta hand om" honom. Vilket jag självklart gjorde, på mitt sätt. Mitt medberoende blommade ut igen. Jag och min man lät honom bo i vårt sommarhus för att få ordning på ekonomin. Något som tyvärr resulterade i att han verkligen hade råd att supa hela helgerna. Utan att jag förstod. Min man började bli trött på trassel och strul, nattliga telefonsamtal, sönderslagna lampor och annat. När han flyttade fick vi inte ens ett tack efter två år, ingen städning och inte en sketen liten blomma. Han bara drog. Han flyttade till södra Sverige och gifte sig igen och skilde sig. Relationerna avlöste varandra. Och när han inte mådde bra ringde han till mig. Naturligtvis. Och jag kände en enorm börda av ansvar, var livrädd för att han skulle bli hemlös, mista jobbet eller slå ihjäl någon. Han blir aggressiv när han dricker. Jag var borgenär för att han skulle få en lägenhet. Ja ni vet. Och höll på att få betala en hyresskuld på över 30 000 kr, men då blev det klart med kronofogden så de drog pengarna från hans lön. Men det tar aldrig slut. Men till slut var det ändå nog. För mig.
   När jag fyllde 50 kom han, inte helt nykter till en stor överraskningsfest min man och barn hade ordnat. Han hade med sig en suparkompis och det slutade med att min man slängde ut dom. Lite snyggt i skymundan. Men då tog jag ett beslut. Jag träffar honom bara om han bestämmer sig för att bli nykter. Det är 13 år sedan och det har fortfarande inte hänt. Han har valt. Jag har valt och jag har gått i samtal för att göra klart min del för mig själv och slippa detta medberoende som tärt mig och dränerat mig helt. All oro som kunde hålla mig vaken. Vilket självklart påverkat min egen familj. Och jag är fri. Faktiskt. Trots allt.

Jag väljer att dela. Jag tror inte på tystnad. Jag tror att många har en missbrukare i sin närhet. Medberoende är så förödande och så otroligt viktigt att prata om. Och är det inte missbruk så är det andra osunda delar i relationer som skapar dessa mönster. MEN. Man kan ju ta sig ur. Man kan ta kommandot över sitt liv och ta hjälp. Tack terapi. Tack sorgbearbetning. Tack yoga. Tack min kära man och familj.

Alla utom jag

Igår slutförde jag sorgbearbetningen som jag arbetat med under 6 veckor. Min klient har hela tiden hävdat att hon tror på modellen "för alla andra utom för mig". Känns det igen? Ja så brukar det kännas ibland gällande allt möjligt. Alla kan men inte jag. Länge trodde jag inte att jag kunde springa. Alla springer utom jag. Men det är så larvigt att det inte finns när jag tänker på det. Så började jag jobba på ett behandlingshem och där sprang/joggade vi med ungdomarna. Och tänk. Jag sprang en mil där... Men jag gillade det inte. Aldrig gillat det. Men det är något helt annat.
   När min klient påbörjar läsningen av brevet, som är avslutningen på hela relationsarbetet, så forsar tårarna. Hon ser häpen ut, men jag är inte förvånad. Det är den allra vanligaste reaktionen. För mig. För andra. Även om det inte är fel med att inte gråta så är det väldigt vanligt. Att höra sin egen röst uttala allt man skrivit och tänkt innan. Riktat till den det gäller. Men någon som lyssnar aktivt. Det är något helt annat faktiskt. Och hon läser. Tar sig mot hjärtat men rösten sviktar inte. Jag är med henne. Sitter och lyssnar som ett stort hjärta med öron utan att störa henne med kommentarer.
   Efteråt kramar jag om henne länge. Hennes tårar blöter ner hela min arm. Och jag känner rent fysiskt hur hon släpper taget om det som gjort ont. Vi dricker lite kaffe och hon är helt förbluffad. Säger - jag trodde ju inte att det skulle fungera för mig. Men tänk vilken process jag genomgått. Och vad glad jag är att jag vågade. Och jag ler. Både inuti och utanpå. För det är verkligen en helt fantastisk metod. Låter så simpelt men den fungerar. Har du någon förlust som skaver och inte vill lämna dig, tror jag du behöver hjälp. Och att läka känslomässiga sår med en känslomässig metod, är det inte logiskt så säg? Läs mer här om du är intresserad www.sorg.se 

Alla förluster handlar inte om död, det finns så många andra sår att läka. Och till 99 % handlar det om relationer. Att släppa taget om det onda gör att glädjen kan få finnas ännu mer.

Tvåhundrafemtio mil senare

Vi har varit till norra Tyskland och kommit hem igen. Det kan tyckas hysteriskt långt men ibland behövs det lite ansträngning för det som är viktigt. Jag har ju varit i Indien på tre långa behandlingsresor, där den första finns beskriven i min bok En aning om yoga. Har varit till Indien annars också sisådär 10 gånger sammanlagt. Det är mitt andra hemland brukar jag säga. I hjärtat känns det faktiskt så.

Behandlingarna jag varit på startade 2011 och har varit omvälvande, inget som liknar spa eller mys utan tuffa massager med fötterna ända in i de djupaste vävnaderna. Det som gör skillnad i det långa loppet. Det är som att skala av lager efter lager av det som gör ont och när jag åkt hem har det som fått mig att gråta i början, bara känts bra. Och det är förstås inte något som vem som helst som utövar ayurveda varken kan eller utför. Vår Vaidya, ayurvediska läkare, har i över 50 år varit nära behandlingar och sedan utfört dem. Dag efter dag. År efter år. Han ser likadan ut som när jag mötte honom första gången för 7 år sedan och hans smittande skratt är lika barnsligt enkelt.
   Han bär på en stor kunskap, samma som vi i min yoga relaterar till, dvs våra nadis, energikanaler, där allt kan flöda fritt eller bli blockerade och som styr en hel del av vårt välbefinnande i den kropp vi bor i. Men som vi inte är. You are not your body. Det är något han återkommer till väldigt ofta, Vijay. När det är monsun i Kerala så är han i Europa och besöker sina elever runtom i Tyskland, Schweiz och Österrike. Nu var han i norra Tyskland och det slumpade sig så att vi både fick tider och hade möjlighet att åka ned. Så det gjorde vi.

Men jag hade glömt. Glömt i vanlig ordning att det är så smärtsamt. Men trots allt värt det eftersom jag fått enorma förändringar i min kropp tidigare. Nu har jag haft trassel med vänster skuldra och på något sätt har jag känt att det hänger ihop med höger höft. Och minsann, det är samma nadi som går mellan dem. Så inget konstigt egentligen utifrån yogans anatomi. Han masserar och jag gråter och jag böjer nacken, stretar inte emot, spänner mig inte och sedan går han vidare. Varenda del av min kropp är berörd och masserad. Med oljan som han kokat själv och där doften är som själva essensen av Indien för mig. Vilken man. Vilken kunskap. Och ja, jag har inte kunnat röra vänster arm bakåt innan. Har varit hos naprapat, där var de inne på kortisonsprutor för att senan är inflammerad och förtjockad. Vårdcentralen går jag inte till, det är sämsta stället för mig. Men Vijay gjorde något annat och nu är armen där den ska vara! Och nej, inte skönt någonstans men nu är det gjort. Jag är trots allt tacksam trots alla blåmärken på hela min axel.

Pratade med min yogavän som har studion där de höll till med massagen och hon sa att de som aldrig gått på yoga, de går på massage en gång och kommer sedan aldrig tillbaka. Yogisar däremot är vana att böja nacken, ha förtröstan och veta att genom det mörka onda kommer man ut ur tunneln. The cure for pain is in the pain. Som är mitt nya mantra och som fungerar.

Sorger och deras bearbetning

Eftersom jag inte har en egen studio längre, har jag inte tagit emot sorgbearbetningar på något år. Men så ringer en äldre dam till mig, 74 år och storgråter i telefonen. Jag kan inte säga nej, vill inte säga nej. Så vi bestämmer att jag ska komma hem till henne, hon bor i en mindre ort, 5 mil från mig. Men jag åker. Och hon är så förtvivlad. Tror som så många andra att det här med läkning av förluster och sorger, det är för alla andra, inte för henne. Hon är smart, påläst och väldigt kunnig i mänskliga beteenden och fallgropar. Och kanske är det hennes största hinder - det intellektuella. Hon tänker för mycket, jag vet för jag känner igen en likadan som mig själv, när jag träffar på dem. Vi pratar och tar oss framåt, bit för bit. Så ringer hon mig och säger att hon inte klarar det här. Och jag vet ju att hon gör det, tror mig veta, utifrån all min erfarenhet. Den säger också att ju äldre du är, ju svårare är det att släppa taget om oförrätter, kärlekslöshet eller vad det nu än handlar om. Man känner liksom igen sitt illamående, sin ångest men man vet ingenting om läkningen som jag pratar om. Det där att förlåta för att själv få frid, aldrig någonsin för att rättfärdiga trauman, övergrepp eller vad det nu än handlar om. Jag önskar att hon ska få frid, att hon ska hitta dit, eftersom hon är så förtvivlad och har försökt så mycket. Saker som att äta antidepressiva medel, som kan vara bra många gånger men som aldrig löser något på sikt. Det är bara något som behandlar symtom. Och ja, ibland är det akut och kanske behövs, men i längden... Hon går hos en psykolog men säger själv; Jag har inga trauman, det är bara sorg. BARA SORG som vill ut. Och det är inte så bara. Till slut blir det så, hur mycket energifrigörande beteenden man än ägnar sig åt. Det vill säga att hålla sig sysselsatt för att inte allt ska rämna inombords. Men jag vet att det går att läka. Jag VET det. Men hon vet inte. Så jag lotsar så varsamt jag bara kan och håller henne i handen.

Har du funderingar på sorgbearbetning som är en känslomässig metod för att läka känslomässiga förluster, kolla in på sorg.se 

Ingen kommer undan sorger och förluster, det är ju en del av livet. Men ibland så är inte relationen klar och då stannar sorgen som ett svart moln inombords och när de molnen blir för många så tränger de sig till slut ut. Det är min fasta övertygelse och även att det går att skingra molnen och hitta glädjen som ligger under ytan.

THe healing power of sound

Första gången jag kände mig helt centrerad inuti, när allt liksom flöt ihop till en punkt nedanför naveln och jag stod på mina fötter stadigt, det var på en yogakurs med John Evans och vi var i Glasgow 2009. Han sjöng en extremt lång chant och slog på en liten trumma. Hans melodiska röst flöt in och ut ur mig och jag kände mig salig. Hade aldrig tidigare varit i närheten av den känslan.
   Andra gången jag kände samma sak var i Wien när jag gick en Sound Sadhana kurs kombinerad med min Shadowyoga och året var 2014. Vi satt i suchi karana, japanese squat och chantade alla positioners namn och minnen och annat flöt upp och ut. Annat hände också som jag inte kan eller vill sätta ord på. Det var helt enkelt läkande ljud. Magiska ljud. Ljud som jag saknat sedan dess på något plan.
Som jag längtat efter det, som jag önskat mig det. Så ja, nu blir det av. Fyra dagar i januari går jag kurs i The healing power of sound. Lite pirrigt eftersom jag åker själv men jag behöver påfyllning och jag vill lära mig mer. Nu ska jag alltså själv gå kurs och få vara elev, det är underbart. Och samtidigt lite skrämmande. Jag känner som sagt ingen, inte ens kursledaren har jag träffat tidigare men hon skickade en inbjudan till mig och vi förstår inte riktigt hur det kunde komma sig eftersom vi som sagt inte känner varandra. Förtjust i tecken som jag är tog jag det som en bra invit till mig själv, att göra något som jag längtat efter.

Wish me luck även om det är en månad kvar tills själva kursen!

The mind set

Lektionen i söndags satte igång massor med processer och tankar i mig. Som vanligt fick jag svar på saker som rullat runt i mitt inre. Saker som jag inte riktigt formulerat inför mig själv, och så pang, kommer svaret och då hittar jag frågan. Lite finurligt upp och ner det också.
   Varje yoga har ett mind set. Det engelska uttrycket är svårt att översätta till svenskan, så att det betyder samma sak. I alla fall för mig. Kanske någon av er har ett bättre ord? Attityd blir fel, mer som en slags konstruktion i sinnet. Hursom. Varje form av yoga har ett eget mind set. Vad betyder det? Rent praktiskt? Jo att rörelserna, kriyorna, våra sadhanas är utformade efter just det. Att vi gör det vi gör när vi gör det. Allt hänger ihop. Och det är på ett plan helt självklart. Men när man börjar träna lite olika stilar eller kanske till och med undervisa lite hatha, lite asthtanga, lite yin eller KY. Då är man inte trogen sin stil eller sitt mind set. Gör det något? Ja jag tror att det spelar all roll. Därför att allt hänger samman. Ingen stil är bättre eller sämre, alla former har sina för- och nackdelar. Det är självklart. Men det man väljer, det väljer man. Ingen pyttipanna av någon slags yoga fusion, som jag förstått är det senaste i min lilla stad. Vad gör det med oss? The mind spelar sitt spel och styr också över kroppen, spelplanen för the mind om man vill säga det så. Ska man testa en annan form av yoga än den man gjort, så självklart gör man det. Man gör det i alla fall under ett år för att hinna testa det som den nya yogans mind set för med sig. Vad säger det då om yoga games (avskyr det ordet faktiskt, kalla mig gärna fundamentalist). Kom till ett smörgåsbord och testa olika yogaformer?! Men nej. Man ser ju bara något ytligt. Får se någon kändis eller liknande som gör något. I  min värld kan man inte köpa yoga. Inte ens lite mysig shopping en helg där man testar än det ena, än det andra. Man bara rör till det för sin kropp och sitt sinne. Kanske känner man sig frisinnad och öppen? Jag tror att det är precis tvärtom. Gör det någon skada? Förmodligen inte. Lite förvirring kan man leva med. Gör det någon nytta? Förmodligen inte. Så vad syftar allt till? Kommers är mitt franka svar. Jag tror att yogan faktiskt kommer till dig, den yogan som är din. Länge tänkte jag själv att jag skulle testa på KY. Även om den formen aldrig har lockat mig, har jag hört så många historier av vad elever till mig berättat som gått på det. Och så har jag ju mina bloggvänner som skriver så värmande om den formen och tänkt att jag måste ju ändå testa för att få något slags hum om det hela. Det är ju feltänkt. Och tänk att jag anmält mig tre gånger och så har något kommit i vägen för det hela. Jag ska helt enkelt inte göra det nu. Och kanske aldrig. Det är bara mitt sinnes nyfikenhet.
   Eller när jag testade yin yoga en termin och försämrade min höft rejält. Bara för att alla höjde det till skyarna. Men egentligen borde jag ha lyssnat till min skeptiska sida redan där. För det som många tycker är underbart och härligt, det borde fått mig att tänka ett varv till. Är det just det härliga som tagit mig vidare? Är mind setet i yin yoga, mitt mind set? Nej. En form som har kommit till som ett slags komplement till mer fysisk yoga är ju inte någon heltäckande yoga som jag ser det. Vilket jag tror att yogan egentligen skall vara. Sedan kan man klä det i hur många ord som muskler, bindväv, leder och organ som helst. Att kultivera sin energi, spara sin prana, det är något helt annat. Gör man det som inte gagnar så slösar man tid, tid av sitt liv, som Shandor säger. Man behöver inte göra mycket. Men man behöver göra det som gagnar just en själv. Man behöver hitta sin stil. Hitta sin lärare. Och sedan stanna. Byter man så byter man. Men man förvirrar inte sig själv med att göra lite här och där. Den moderna människans gissel, alla val som finns, allt man kan göra och allt man får lust att göra. För att i slutänden inte ha sparat på sin livsenergi. Där jag befinner mig i livet, efter att ha passerat 60 år, är en annan historia. Nu gäller det att förvalta det jag gjort tidigare och förhoppningsvis har jag inte slösat energi på sinnets krumbukter för att känna mig duktig eller nyfiken eller vad det nu handlat om.

Och plötsligt ser jag mina skador i ett helt annat ljus. Att de fick mig att stanna upp. Att de bromsade mig från alla asanas jag verkligen inte behövde. Att jag gav mig själv stoppen som tog mig någon helt annanstans. Ju äldre jag blir ju mer ser jag saker byta skepnad och bli till något helt annat än vad jag upplevde från början. Och jag förvaltar den energi jag har. Med precis det jag ska göra. Inget fancy. Mer smärtsamt. Men det tar mig vidare. Läker höften. Får energin att röra sig. Vem kan be om mer?

Honung

Jag har haft ett sår på mitt lillfinger i flera veckor. Det vill inte läka. Jag har testat det mesta, olika oljor, haft plåster på och varit utan plåster. Till och med kortisonkräm, som jag ibland varit tvungen att använda på eksem. Igår slog det mig att jag hade läst att honung är antibakteriellt och kan användas på sår, något jag aldrig testat. La på lite honung och i morse hade såret en skorpa och gjorde för första gången inte ont. Tyvärr glömde jag att jag hade honung på fingret när jag drog handen genom mitt nytvättade hår... Honung i håret också! Inte så smart men såret är på väg att läkas. Visst är det coolt? Har du använt honung så någon gång?

Förluster och läkningen

Äntligen har jag kommit mig för att skicka in min presentation till Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Man kommer med på hemsidan när man har genomfört många egna bearbetningar, handlett flera grupper och en hel del individuella. Och att man är certifierad handledare förstås :) Och nu är jag där. Jag fortsätter och inser hur ofantligt många förluster det finns som aldrig bearbetas. Sorgbearbetningen är en fantastisk metod. Om man går in i den, genomför alla delar och knyter ihop relationen med allt vad det innebär av ett farväl, ursäkter och förlåtelser. Är du intresserad? Tveka inte att höra av dig till mig. Här finns jag:
http://www.sorg.se/kurser/andras-kurser/ och här http://www.stillastund.se/?page_id=8

Samma historia

Näst sista behandlingen. Idag och imorgon är det fotmassage av hela kroppen igen. Den behandling som allas vistelse börjar och slutar med här. När jag är insmord med olja och mjuk överallt hittar kvinnornas fötter vägarna djupt ner i vävnaderna. Återigen. Vissa delar är fortfarande ömma, som mina vader och underarmar. Men nacken och ryggraden är mjuka. Följsamma. Jag tittar på kaklet på väggen där jag ligger och får min nästsista massage. Kommer knappt ihåg den första fotmassagen den här gången. Tiden går snabbt. Tiden går sakta. Allt flyter. Jag hör någon stöna högt i rummet bredvid. En högtalare skriker ut budskap varvat med indisk pop. Kråkorna kraxar och allt är som vanligt. På något ovanligt sätt. Hela massagen avslutas med en huvudmassage som är både fast och mjuk. Allt är på något vis både ock. Kvinnorna avslutar det hela med att buga sig inför mig med händerna i namasté och en sång. Det är så vackert. Poetisk massage på något vis. Tänker på alla jag träffat här. Inte bara de som jobbar utan de andra som också rest hit. Med hopp om läkning. Med hopp om styrka och kraft i kroppen.
   Hör en del otroliga historier. Ser en hel del med egna ögon. En man som skadat sig i en mc-olycka och som haft ett stelt ben i flera år efter olyckan böjer nu på sitt ben utan problem. En man som haft en lätt stroke och är i 40 års åldern kom hit darrig och svag. Efter fem dagar har han en annan blick, han går rakt och starkt utan stöd. En kvinna som haft ryggproblem i åratal är mjuk och stark. En kvinna med en ärftlig hudsjukdom på fotsulor och handflator får en egen medicin och börjar se en förändring i sitt skinn. Hon tittar och tittar på sina handflator. Säger - min farfar och min pappa har den här genetiska sjukdomen som man inte kan bli frisk från, men nu verkar det hända något. Andra berättar om den kraft och styrka de känt i kroppen när de kommit hem. Hur de inte haft en förkylning eller ont någonstans det sista året sedan deras tidigare behandling. Och egentligen berättar vi alla samma historia av att våra kroppar börjar läkas. Det fortsätter hemma, det vet jag. Och det som sker här under taket av Treatmenthouse är egentligen poesi, andlighet och värme som ges av människor till människor. Det är vackert så. En behandling kvar.

Livet drabbar

Livet drabbar en. Ibland. Ibland stryker det medhårs. Länge. Så man nästan tror man kommit undan. Ungefär så har jag känt det ibland. När jag drabbats av en svår sorg. En förlust. Oj, var det dags för mig nu? Som om vi alla varit marionetter inför en nyckfull tillvaro. Idag. Idag är det annorlunda. För mig har sorgbearbetningens verktyg varit fantastiska, jag har lärt mig en metod som tar udden av smärtan, låter minnet vara klart och ger en fullkomlig lättnad i bröstkorgen. När man gjort en fullbordan av en relation där man upplevt sorg, vilken förlust det än handlar om, så släpper man taget om en bättre gårdag och förflutet. För sorg, det är inget annat än en känslomässig reaktion på en känslomässig förlust. Som nästan alltid handlar om en relation. Inte konstigt. Inte sjukt. Normalt. Fast det gör så ont att man vill gå dubbelvikt. Och sorg det känner man oavsett om det är någon som har dött eller om det är någon som lever.
Jag och älsklingen går på bio. Ser George Clooney i The Descendants och blir drabbad. Av just den filmen. Som om det vore sant, det jag ser utspela sig inför mina ögon. Känns så äkta. Verkligt. Livet. Jag ser och dras med. Gråter så det svider på kinderna. Och ändå. Jag går ur salongen med en bra känsla. I bröstkorgen. För vi kan ju inte sluta leva för att det gör ont ibland. Så satans ont. Ont rent fysiskt. När man sträcker ut handen och den inte hittar den man saknar. Eller om man sträcker ut handen när man behöver och inser att inte heller den här gången var det någon som tog tag i den. Men i den här filmen så gör de egentligen en sorgbearbetning hela vägen. Nej, jag ska inte avslöja något. De bara gör. Som man egentligen alltid gjort. Plus och minus i en relation. Summerar. Argumenterar. Blir arg. Blir lessen. Blir lite glad och rörd mitt i. För livet kan inte susa förbi utan att vi blir berörda. Eller drabbade. Ju längre vi lever ju troligare att vi råkar ut för förluster. Det kan vi inte hindra. Men hur vi sedan väljer att leva, det är val. Och man kan bli fri inombords även från de sorgligaste, man kan få lättnad. Och nej, man glömmer aldrig, handlar inte alls om det. Man blir lättare inuti. Får helt enkelt närmare till skrattet. Och till glädjen. Också.©

Tidigare har jag mest arbetat med grupper inom sorgbearbetning. Men jag tar även emot klienter individuellt för sorgbearbetning och om du ser The Descendants och blir drabbad, då kanske det finns något där under, i bröstet, som behöver bearbetas. Tveka inte att höra av dig till mig om du har frågor på annika@verklighet.nu eller gå in på min hemsida www.stillastund.se

Influensaont utan influensa

Som om små myror invaderar hela min kropp. Som en armé som tuggar sig inåt. Alla mina ben i kroppen känns blytunga. Ont överallt. Bäckenet värker. Svanskotan bränner. Korsryggen känns som jag hade levt i hundra år. De små små benen i mina händer känns som de är för tunga. Huvudet känns som det är för stort. Efter tre dagar av fotterapi, med djupgående massage av alla vävnader har jag nu fått två dagar av oljemassage med läkande örter i små knyten av tyg. Och en avslutande kroppsmassage. Den känns. Den gör mig så trött så trött. Dr V säger att det är rengöring och avgiftning djupt ner på cellnivå. Är uppe kl 05, yogar stillsamt, en timme senare får jag min behandling. Fyra små nätta indiskor masserar och knådar hela min kropp innan dr V tar vid. Jag känner mig som en blek jätte :) Men det är ok. Efteråt äter jag min fruktsallad. Dricker mitt chai. Och somnar så fort jag kommer till mitt rum. Sover som om jag hade influensa. Inuti min kropp har jag som tyngder. Aldrig känt det förut. Men mina bleka läppar är plötsligt röda och fina igen. När jag tittar mig i spegeln ser jag frisk ut. Blir förvånad när jag möter mitt eget ansikte över hur lite det syns, det som känns. Alla här pratar om hur skönt det är när det vänder. Jag längtar dit. Under tiden sover jag. Och sover. Och vilar i skuggan. Får absolut inte vara i solen. Varm med tyngder i varje benbit. Som influensa.

Mellan oss

Idag vill jag inte skriva om att jag skrattade mer än grät under behandlingen. Jag vill inte skriva om att när dr V lutar sig fram över min höft och trycker och jag känner något öppna sig så blir jag lite ängslig. Vill inte heller skriva om att jag vaknade inatt med kramper i magen, och att det tog mig 4 timmar att somna om. Eller att min bröstkorg och bröstrygg protesterar våldsamt och ger mig blåmärken. Men de sitter på utsidan :) Nej idag mina vänner skriver jag om att T, sa till mig alldeles innan min behandling att han kan vara min pappa. I'll be your father here. Helt enkelt. Med de mildaste ögonen och ett hopknipet leende. Idag skriver jag om att han berättade en alldeles bedårande historia om vattenliljan som bara slår ut helt i månsken och som gömmer sig lite i solen. Om att vi alla har saker att ta oss igenom och att gud finns i allt och är god. Att andligheten finns i oss och överallt och religionen är det som sker mellan människor. Ingen annanstans.

mina egna bilder

Tears from the heart

Nattens ösregn har transformerats till dimslöjor. Värmen är konstant. Morgoneldarna lämnar en kvardröjande doft i luften. Indienstyle. Jag har vaknat tidigt. Disigheten i mitt huvud efter min jetlaggade dag igår, är över. Tassar över till yogashalan tvärs över korridoren och gör min yoga. Mitt i kaki mudra, när jag sitter på huk och andas uppåt med öppen mun så dras skynket med Ohm-tecknet åt sidan och T tittar fram, förvånat. Gör sin namasté mot mig. Sedan släpper han draperiet och jag fortsätter min yoga. Går ner till frukosthuset med tegeltak utan väggar. Jag får precis vad jag vill till frukost. Men först måste jag dricka en bitter illgrön liten kopp. Det är så bittert att jag grimaserar en lång stund efteråt. Måste vänta en kvart innan jag får äta eller dricka. När det är dags för min behandling känner jag mig ängslig. Den är smärtsam. Det gör ont. Jag gråter så mina ögon blir som små koppar med tårar. Dr V tittar på mig och säger, tears from the heart. Han är helt allvarlig och tittar noga på mig och säger att det faktiskt är hjärtat som gråter. Och den som inte har något hjärta den gråter inte. Tänk som det svalkar och lugnar mitt sinne. Jag har påbörjat min resa, med ayurveda. Utan Z skulle jag inte vara här. Han har rekommenderat mig. Han har skrivit till min doktor här. Och de är två av samma sort. Jag är trygg i deras händer. Men ibland hälsar rädslan på. Då tänker jag på att jag har ett hjärta. Som gråter ibland. Precis som det ska.