En blöt disktrasa

Jag vaknar av tårar över mitt ansikte. Ett stilla regn. Kroppen känns mjuk och ledsen, som en blöt disktrasa. Jag känner inte igen mig själv. Känner mig starkare i tanken än vad som är rent fysiskt. Solen strålar och träden glimmar av allt regn som frusit till vackra kristaller. Planen var skridskoåkning med barnbarnen men jag orkar ingenting. Ligger i sängen i supta baddha konasana och pallar upp med kuddar överallt. Min universalposition. Och jag tänker att jag ändå har den. Någon annan yoga går inte ens att föreställa sig. Idag. Jag längtar tills allt är klart och utrett och att morgondagen skall vara gjord. Förflyttar mig till soffan och tittar på skidåkning. Charlotte Kallas ledsna ansikte känns precis som mitt eget. Jag hatar att solen lyser just idag! Och känner mig liten och bortskämd. Ungefär som att när jag är låg ska ingen få vara glad. Tänker samtidigt att kroppen aldrig ljuger. Den visar bara på vad som är just nu. Mitt huvud vill inte känna av det. Hjärtat blir bara ledset och känns vidöppet. Jag följer med. Vad är alternativet? Som sagt. Snart måndag.
   Dessutom är det fullmåne och blood moon och månförmörkelse inatt. Tja varför inte liksom? Allt på en gång. Känns dubbelt att tänka på eftersom man enligt Hathayogan alltid är extra varsam med sig under fullmåne framför allt. Den här månen är extra kraftfull;

Rahu swallows the moon. In Vedic Astrology, the eclipse shadow is represented by a karmic serpent. This Sunday night Rahu, the mouth of the serpent, will devour the light of the moon in a total eclipse that will last for over an hour. Eclipses are tipping-points that can shift situations expedite change and stir up the heart. Outdated belief systems that no longer serve your highest potential are up for re-programming and karmic ties can be severed now. The lunar eclipse will occur in the Vedic star of Pushya, that can accelerate spiritual and personal growth. Mantra and prayer said at this tie is exponentialized in power.
Use the days surrounding the eclipse as an opportunity to cut negative karmic ties and reboot any self-defeating belief systems. Recalibrate your soul’s frequency by writing down five things each day that you’re grateful for, whether they be friends, pets, or simple things like food and shelter that you might normally take for granted. Appreciate how much is supporting you right now, and contemplate how you can nourish and support those in need.

Kraftfullt så det förslår. Jag tänker att det kanske är ett riktigt krafttecken. Att det är nu det ska ske. Förändringen. Transformationen. Allt har två sidor. Jag lyfter in tanken om allt positivt som kan ske imorgon bitti. 

Text och bild kring månförmörkelsen härifrån

Jag klarade det!

Jag har varit i fjällen. Med hela stora bullriga familjen. Och jag andas ut. För är det något jag varit nervös för i vår så har det varit den här skidresan. Jag älskar att åka slalom, tycker det är rofyllt med längd. Men de senaste åren har det blivit väldigt lite. Även om jag velat mer så har det liksom runnit mellan fingrarna. För ont. För lite snö. För mycket annat som styrt. Men nu. Nu skulle det bli av. Vi hyrde ett stort och ett litet hus av en god vän som har som en liten helt fantastisk "stugby", fem hus i väldigt olika storlek. I en snölabyrint. Vi hade en enorm packning. Förstås. Olika pjäxor för olika skidor, hjälmar till alla och så mat. Mat, mat, mat.
    Jag darrade lätt när jag ställde mig i första liften. Åkte några åk. Fick ont i fötterna. Frös. Fick en slags panik innan jag fick av mig pjäxorna. Men sedan. Sedan kunde jag åka som jag alltid gjort! Jag och mina höfter svängde fint och lätt. Jag kände ingenting i kroppen mer än lite stretande i lårmusklerna efter att knäat lätt ganska mycket. Jag knäpper inte heller pjäxorna för hårt för att jag vill ha skenbenen lite i fred. Eller hur jag ska säga.
   Och förutom att jag fått rå om barnbarnen, ätit gott, skrattat mycket, bastat med tjejerna i familjen så är jag stolt. Stolt över att jag ställde mig i backen igen. Att jag inte åkt slalom på fyra år, gör det hela större. Jag vill aldrig bli en sådan person som skyller på krämpor eller ålder för att sluta göra det som får hela bröstet att expandera när jag känner fartvinden i kroppen och ansiktet.

Vi åkte hemåt igår. Jag och mannen tog en liten omväg till Fjätervålen där vi satt i solen och åt en belgisk våffla med sylt och hjortrongrädde. Vet inte när jag mått bättre. Hoppas din helg också varit fin!

Att vända på det

Idag tog jag på mig yogakläderna. Ett fall framåt :) Har inte orkat riktigt att göra just något mer. Vädret är gråare än grått, snön tung och blöt och faller med stora dån från taket. Det går knappt att varken gå eller köra bil på vår lilla väg. Jag missar inte mycket.
   Igår kom min dotter hit och var med mig hela dagen. Vi pratade och fikade och såg lite på en serie. Såå tacksam för vår relation och att hon bor så nära nu. Hon blev liksom de flesta jag berättar min akuthistoria för, rejält upprörd över den manliga sjuksköterskans agerande. Jag har full förståelse för att man är trött efter nästan en hel natts jobb med den arbetsbelastningen, men det hjälper liksom inte, eller som läkaren sa till mig på lördagsmorgonen; - du var ju där och var sjuk. Med det i sinnet ringde jag upp chefen för akuten idag. Han var väldigt professionell och trevlig. Sa att han uppskattade att jag ringde, skulle ta upp frågan med arbetsgruppen (300 st) och med just den personen. Frågade om jag ville ha en återkoppling men det känns inte viktigt för mig. Jag berättade också om alla andras otroligt vänliga bemötande och det tog han också med sig. Sätter punkt där. Känner mig nöjd med att jag orkade ge feedbacken som annan personal ville att jag skulle göra. Att vända på det så det kan bli bättre.

När det gäller vad som utlöste det hela så vet varken läkarna eller jag vad det var. Jag brukar ha en känsla för vad det kan vara, men ingen susning den här gången. Jag kan leva med det. Ska man vända på det så fick jag en ganska rejäl hälsoundersökning. Det jag fäste mig vid var att ALLA mina blodvärden, alla organ är i toppskick. Några har föreslagit att jag hade problem från gallgångarna även om jag opererat bort min gallblåsa för 10 år sedan. Dels har jag aldrig haft problem efter operationen, dels visade röntgen att det inte var det. Han var lite lätt förundrad, läkaren som gav mig svaren, över hur bra allt ser ut inuti mig. Och det är precis det jag tar med mig. Också att min kost måste vara optimal för min del när allt ser så bra ut när blodvärden, blodtryck osv är så bra. Jag har inget att gnälla över. Eller oroa mig. Och det gör jag inte. Jag tar med mig min känsla av tacksamheten jag kände när vi åkte hem i lördags kväll.

När jag andas ut efter något besvärligt är det nästan som att både en upprymdhet och mjukhet i själen kommer fram, jag är så glad att jag är hemma och nästan helt fräsch igen. Trött, lite yr och fortfarande lite svälld mage. Det går över. Allt förändras. En stund i taget.

Skitmorgon

Skitmorgon. Sovit uruselt. Åker in för träning med min pt. Glömmer plånboken. Vatten har runnit in i min ena träningssko. Små förtretligheter. Nå. Jag tar mig i kragen, allt kan ju faktiskt bli bättre. Vi kör ett helt nytt pass. Jag är stark i magen men inte lika i ryggen. Jag har alltid levt med tanken att jag har en superstark rygg. Vilken fantasi. För idag hittar jag rätt tack vare helt nya övningar och jag inser att om jag blir stark i ryggen då kommer chins-övningarna att gå som en dans. Häpp! Så sjukt taggad efter en liten timme. Tänk att det faktiskt kan vända så snabbt. OCH. Jag har en fantastisk kalashelg i kroppen och en veckas vila före det för min lilla kropp.

Ibland behövs både fest och vila för att orka ta tag i allt igen. Eller hur?

Coolt

Månen och jag. Vi är sammankopplade. Och inte bara vi. Alla är det, men känner av det olika. Det är min syn på det hela. På onsdag är det fullmåne och jag visste inte det, förrän jag kollade idag, men min kropp visste det. Det bär emot både med sömn och yoga när jag närmar mig den fulla månen. Det blir tydligare och tydligare ju längre jag traskar in på yogans väg. Eftersom vår kropp är mikrokosmos och det stora makrokosmos motsvarar det, så är det inte så märkligt. Men för någon annan kan det verkligen låta som hokus pokus, jag vet. Jag låter det vara så. Jag känner det jag känner. Och jag färdas med min lärare i de gamla texter han förmedlar eller kunskapen han ger. Visste du till exempel att fullmånen har en våldsam ingrediens i sig? Därför ska du vara extra försiktig när månen är full. Skadar du dig då, tar det längre tid för dig att läka. Det är också därför du ska ta det extra försiktigt med både din yoga och om du gör någon fysisk träning de dagarna. Alla planeterna finns representerade i dig, i dina olika organ och det är så mäktigt när man börjar grotta ned sig i det här. Min akupunktör har också pratat om det här, men när han gjorde det kändes det mest som överkurs och nu är jag plötsligt där. Ni vet. På onsdag är månen full igen, den här gången "full moon falling in the area of the sky known as Vishaka Nakshatra (enter the heavens)."
   Och jag vet ju att många använder yogan som en slags fysträning, en stretch. Men för oss andra som gräver djupare och går vidare finns verkligen allt att lära sig. Om hur allt hänger ihop. Jag i hela min kropp och alla celler som hela tiden är stadda i förändring, liksom hela solsystemet hela tiden rör sig och där vi alla, faktiskt, hör ihop och där vi blir påverkade av olika delar, allt beroende på när vi tog vår jordiska form. Visst är det väl coolt? Eller vad tycker du?

Inte samma kropp!

Under massagen idag säger min massör; - jag kan inte tro att det är samma kropp längre! Det som var vridet i bäckenet är nu rakt! Och jag är mjuk och har liksom mer "luft" som hon säger, i kroppen. Och ja, min space breder ut sig inuti när jag yogar. Hon säger också att det är så många som är fast övertygade om att det inte går att ändra något i kroppen om skelettet, benen i kroppen är involverade. Som om vi vore ett stycke och som om vi vore konstanta. När vi i själva verket förändras hela tiden. Kroppsmagi liksom.
   Det sjunger i mig av hennes ord. Och skit samma om jag får sitta i padmasana i flera år, den gör ju vad som är tänkt. Jag behöver "bara" stanna i den. Och det gör jag. Med olika ingångar mest hela tiden. Men det betyder inget, för jag gör den.
   Åker hemåt och termometern visar på +10 grader! Det stormar så det är inte varmt på det sättet även om solen lyser, men nu blir det skogen och sen blir det kaffe i lä någonstans. Självsnäll var ordet.


Visst är det hoppfullt?! För alla, inte bara för mig förstås.

Njutningen

Ländryggen ler. Min ryggrad böljar skönt efter händerna som rör den, händerna som är smala och lite rynkiga men starka. Axlar och höftleder har en rundad mjukhet jag aldrig känt tidigare. Fnisset på bröstkorgen när den varma indiska oljan flyter ned mot halsen och örsnibbarna blir mjukt gnuggade.
   Jag har varit på abhyyanga idag. Oljemassage enligt ayurveda. Ingen behandling i regelrätt mening. Snarare som en smekning. Som mjukt och skönt. Tvärtemot hårt och kantigt som jag upplevt en del av massage-behandlingar jag varit på i mitt liv tidigare.
   Jag kör söderut längs Närke-slätten. Dimman flyter runt och vindkraftverken syns knappt förrän man är riktigt nära. Det är disigt, halt och isigt. Och jag är förväntansfull när jag kliver in i det lilla röda huset där jag varit så många gånger. Birgitta har tänt kaminen och det är riktigt varmt när jag klär av mig. Sätter fötterna på en värmedyna och har ett stort lakan på mig när hon börjar massera mitt huvud. Jag är närvarande. Mer än jag någonsin varit tidigare hos henne. Förr ramlade jag in, lätt stressad och med tidsbrist i kroppen. Då var massagen som ett första förband, en kompress på ett sår, ett bandage mot det som skavde. Nu är det något helt annat. Jag följer med och uppfattar rörelserna som helt nya. Fast de inte är det. Förr försvann jag direkt i tankar. Nu är jag där. Doften från oljan får mig att återigen längta till Indien men kaminens sprakande och hennes mjuka rörelser gör att jag stannar där jag är. Även i tanken.
   Och kroppen njuter. Jag kan verkligen inte säga något annat. Den vill det här. Så tydligt är det. Det är som en kommunikation i mig under flera timmar som jag tillbringar på massagebänken. Nacken får allt den behöver. Framsidan, baksidan och så framsidan igen innan hon sveper om mig ett stort täcke och lämnar rummet när hon sätter på klassisk musik. Då somnar jag. Då. Och jag sover så djupt att jag tror att jag är hemma när jag vaknar. När hon kommer tillbaka får jag en kopp vata-te som är lite sött och jag känner mig som jag sovit ett dygn. Helt utvilad. Skarp i tanken men mjukare än någonsin i kroppen. Vilken magi. Och att jag tog det här skitåret. För nu är jag vid något helt annat. Nu gör jag faktiskt just det jag vill. När jag vill. Det sjunker in i mig allt eftersom. Så här smakar frihet. Så här smakar njutning. Så här smakar det när jag lyssnat inåt och lägger mina pengar på att regelbundet bli omhändertagen på detta varma mjuka sätt.

Sitter och njuter av min Indiendoftande kropp men vet att jag måste duscha innan kvällen, håret är som ett fågelbo!

Vrider mig tillbaka

Var hos min osteopat i fredags. Han sa "det är som en barnlek nu, det ändrar sig i din kropp på några sekunder där jag manipulerar". Och jag både sa och tänkte att det är otroligt så mycket som händer i min kropp nu, fast hans rörelser är så små. På natten hade jag väldigt ont och vaknade varannan timme och det kändes som min höft och högra sida vreds inuti. Kanske var det så för när jag vaknade i lördags så kände jag ingenting längre. Kanske vred kroppen sig lite grann tillbaka till ursprungsläget? Gjorde varsam yoga. Samma sak på söndagen, ingen känning och yogan gick fint. Eldprovet för mig brukar vara när jag undervisar, jag visar och ibland gör jag mer än vad som är nyttigt just nu för min egna kropp men där jag ändå försökt att vara sparsam med rörelserna. Så jag kände noga efter igår kväll efter mina två klasser.

   Och idag. Jag vaknar med två likvärdiga ben. Två höfter som är parallella och där ingen av dem gör ont. Ja jag vet, kanske ska jag inte ropa hej, men jag gör det ändå. För jag är så himla glad över att alla mina olika delar hjälps åt i mig. Att jag har en duktig osteopat som säger att han kan börja jobba "på riktigt" med mig nu. Att jag har en massör som kan så mycket mer än det jag hade trott och som är mjuk i sina konstanta rörelser och klanger. Att jag har använt mig av en PT och fått rörelser som varit sjukt jobbiga. Men mest av allt för att jag vågar. Jag kan rent fysiskt känna att jag släppt taget om det som egentligen besvärat mig i åratal men som jag inte riktigt velat kännas vid. Jag har på olika sätt närmat mig det som krävt annat. Min lärare Zhander frågade allra första gången jag yogade för honom 2006 om jag hade mycket besvär från höger sida. Och ja, har ni läst boken min så vet ni att jag blev helt paff. För jag hade inte sagt det till någon. Jag var hemlig utan att riktigt förstå varför. Dolde liksom mina problem nästan för mig själv också. Problemen med smärta i kroppen. Kanske fanns det en tanke med att inte fokusera på det så försvinner det. Liksom av sig själv. Men nej, så fungerar det ju inte.
   Kanske ligger det i tanken att vara sjuk är att vara svag? Kanske har jag med mig det hemifrån, eftersom min pappa var sjuk hela min barndom men det var något som han aldrig riktigt ville att vi skulle prata om. Inte när han låg på sjukhus, inte när han låg hemma efter ett mindre stroke. På något vis fick jag med mig en känsla av nederlag. Att vara sjuk var ett nederlag. Inte för andra. Men för min familj och mig. Inget som vi pratade om. Och ända tills diskbråcken tvingade mig att stanna upp så har jag kört på. Kört över kroppen. Och ja, under 10 år har jag nu reparerat mig tillbaka. Allt går. Men allt går inte snabbt. Yogan är min grund och livlina. Men annat behövs ibland. Det har också tagit tid för mig att förstå. Att det gäller även mig. Så när jag nu lämnat min barlast av negativ självbild, hemlighetsmakeriet för mig själv gällande kroppen och när jag på riktigt vågar tro att jag kommer att bli helt bra, att mina vridningar som är effekterna av alla diskbråck sakta men säkert vrids tillbaka, så måste jag ändå jubla. Kanske blir det bakslag, men efter ayurvedabehandlingarna i Indien, alla yogakurser jag gått och allt jag kämpat med hemma så är jag med. Kroppen och jag jobbar tillsammans. Gör det ont ibland? Ja. Har det  tagit lång tid? Ja. Är det värt det? Ja. Att våga lita på att det bär mig när jag går framåt - den känslan är oslagbar. Jag är så på väg. Styrkan inuti känns även i kroppen, inte  bara i själ och sinne. Idag är jag glad i hela mig.

Bilden är på mitt citronträd som där jag brutit av en torr gren, nu valt att skapa en ny. Ni vet allt går. Även om det tar tid ibland.

Stämgaffel på kroppen

Lite egentid igår kväll. Snöstorm och det kändes som jag och bilen befann oss i en sådan där kula ni vet, som man skakar på och så snöar det. Kopiösa mängder. Det var trafikolyckor och halka. Tog det extra lugnt. Jag jobbade länge, hade bokat en massage på senare delen av kvällen. Och att komma in där. Borsta av mig snön. Klä av mig. Skön belysning och lite mjuk musik som var lite annorlunda och lite lite jazzig. Lägger mig på en värmedyna under magen och har mjuka lite tunga handdukar på kroppen. Och så börjar hon. Mjukt och varsamt med varm sesamolja som doftar svagt som ett eko av en sommar.

Min massör är kunnig inom många olika delar och jag är så glad att jag fått tips om henne. Hon väver västerländsk med österländsk kunskap sådär fint och lågmält. Inga stora ovationer. Hon använder stämgafflar ibland på kroppen, tuning fork, inte så vanligt i vårt land men i andra länder. Där hon hittat en öm punkt som hon masserat mjukt där sätter hon sedan stämgaffeln. Det finns också olika toner för olika chakran och kroppsdelar. Jag får bland annat tonen  för min sköldkörtel. Och tonen men framför allt vibrationen sprider sig. Min mentala bild blir direkt som ringar på vattnet. Som min header på min företagssida Stillastund. Jag känner hur det svarar i kroppen på olika ställen och det blir mjukt. Lite som att spela musik inne i kroppen. Helt underbar känsla för mig. Andra känner säkert annat. Jag kan vara så skeptisk ibland och jag kan också vara så för nya saker ibland. Det här var inget svårt någonstans för mig att ta till mig. Egentligen är ju allt vibrationer. Kvantfysiken ni vet :) Och hela jag är i mycket bättre skick än när jag träffade henne före jul. Långsamt men framåt tar jag mina steg. Ha en finfin dag!

PS Jag har fått mail och signaler om att det inte går att kommentera :( Synd, men jag hoppas ni läser i alla fall! Tänker att det snart har löst sig och håller tummarna!

Vardagsglad

Sitter där med rufsigt hår. Lite öm i kroppen men vid gott mod. Stark. Jag är stark. Inifrån och ut. Inga märkvärdigheter men ändå allt för mig. Att jag grundar mig. Varje dag. Att jag lyssnar inåt för att bli mjuk utåt. Att jag står för den jag är hela vägen. Idag. Och att jag har lämnat allt av prestation bakom mig, allt av jämförelser av alla olika slag bakom mig. Jag jämför inte ens mig själv med mig själv. För jag är aldrig samma. Aldrig helt samma. Den pågående rörelsen är så läkande och ibland lite provocerande. Men inget stannar. Kroppen förnyas, från minsta cell och uppåt. Varför hänga kvar vid minnen? Vad de än handlar om. Saker som fått mig att må bra och känna mig stark ser inte ut på samma sätt längre. Varken det jag stoppar i mig eller det jag omger  mig med. Att revolutionen i mitt hjärta, min kropp och mitt sinne tagit mig hit. Där jag sitter på min matta idag. Med det jag behöver. I form av mitt andetag, åh ljuvliga andetag som kan utforskas precis hur mycket som helst - och - mina tankar. Vad fokuserar jag på och hur hjälper jag mig? Jag tror väldigt mycket på tankens kraft. Men inte bara den. Jag tror främst på att göra. Jag är en handlingens person. Och yogan visar ju just om jag gjort eller inte. Om jag är ihärdig i min practice så visar sig alltid andra saker. Att en grå fredagmorgon i november känna lyckan i mig när jag böjer mitt huvud och låter det vila tungt på mitt bolster. Att mina höfter öppnar sig mer för varje dag som går. Att jag hittar mönster både i mig och utanför mig, som jag kan förhålla mig till. En välsignad morgon i all sin enkelhet. Önskar oss en fin helg.

Avspänd

Mjuka men aktiva muskler. Vilken skillnad det är mot spända muskler. Många som börjar hos mig frågar ofta var de ska spänna någonstans när vi gör en ny asana. Ingenstans säger jag. Den yoga jag undervisar i gör oss mjuka på utsidan och starka inombords, både i själen och i organen. Men det kan ta tid att lära om. När man låter fötterna styra många av rörelserna och när man låter rörelsen börja där så behöver man inte spänna. Kroppen används som den är designad.
   Det tar tid för alla tror jag att faktiskt känna när man spänner sin kropp i vardagen och när man inte gör det. Eftersom yogan tar mig ut på alla möjliga promenader så har det senaste traskandet visat mig att jag spänner mitt högra ben lite då och då. När vi reste till Göteborg i bilen förra helgen så upptäckte jag till min stora förvåning att jag spänner mitt högerben rätt som det är. Ända upp till skinkan. Det är inte konstigt att jag kallat det för mitt problemben tidigare. När jag väl ska yoga sedan är benet trött och har gjort allt det inte ska. Egentligen. Tidigare vaknade jag ofta med kramp i vaden, tja jag tror att jag helt enkelt spände mitt ben när jag sov. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det kan ju låta lite konstigt, men den här varseblivningen som är en pågående process den visar mig inte bara mina emotionella mönster och tankemönster. Den visar mig också rent konkret hur jag faktiskt behandlar min kropp, eller vad den gör i gamla invanda mönster. De som jag vill förändra.
   Så i bilen kände jag gång på gång att benet spände sig, utan någon rimlig anledning. Jag fick verkligen hålla kolla på det. Och då slår det mig, hur mycket vi alla göra det. Spänner oss då och då. Som om vi rustade oss för något. Spända inför. Men inför vad? Att jag för snart 10 år sedan fick ett hopdraget högerben som inte fungerade, det betyder inte att det ska vara så idag. Men effekterna av en skada kan sitta i länge och även en rädsla för att att det ska bli så igen och göra ont. Men för att hitta till förändringen måste vi ju först se våra mönster. På alla plan. Men också känna dem. Jag har bestämt mig för att problembenet är historia och mina ben är likvärdiga och fungerande. Och i samma stund jag gjorde det, upptäckte jag att det högra benet ändå spände sig. Så där är jag nu. Spänner av. Mjukar upp mina ben. Och ja, vad händer då? Tja i alla höftöppnande asanas i morse så gör inte benet ont längre, jag kommer lika långt på båda sidorna. Den här avspänningen är början på något ännu bättre. Känner du igen det?

Min hälsa

Bekräftelse. Hur ofta känner vi inte att vi behöver det? På allt möjligt av det vi gör. När jag har rest till Indien så har de flesta jag pratat med sagt - Men att du vågar! Att du törs låta dem behandla dig. Vad det betyder egentligen vet jag inte, för nog kan man behandla människor i alla delar av världen på olika sätt. Kanske är det det okända som skrämmer, vad vet jag. Jag vet ju att det har fungerat för mig och för andra i min familj och för vänner jag lärt känna i Indien. Ibland känns det ändå skönt med någon slags bekräftelse på det man gör. Jag träffade min osteopat innan jag åkte i somras och idag träffade jag honom igen.
   När han undersöker mig så utbrister han -så bra att du åkte för det är en stor förbättring i din rygg. Jag har som ni vet haft fem diskbråck, i nacken, två i bröstryggen och två i slutet på ryggraden, vilket i princip ger en svaghet i hela ryggen. Och det har skapat mönster i min kropp, vridningar åt olika håll och kompensationer för detta. Ja ni vet. Jag är så van att ha lite ont här och där att jag ibland inte förstått att det inte är riktigt bra. men just det här i bröstbenet var lite läskigt tyckte jag, skrev om det här. Han undersöker mig och berättar om bröstbenets svidande som hänger ihop med det som finns i min nacke och skuldra. Och det är lugnande. Logiskt. Det är skönt att höra från någon som jag litar på.
   Och jag använder inte bara alternativa metoder men det är oftast där jag får svar. Ringde min vårdcentral till att börja med där jag pratade med en sköterska som helst ville få mig till att säga att jag också hade ont i revbenen, vilket jag inte har, för annars fanns det inget "namn" på det jag kände. Hon frågade mig flera gånger tills det kändes som en sketch. Vad är det som pågår i den svenska sjukvården ibland? Det är som ett lotteri, man får hoppas på att få prata med någon som hör vad man säger. Så simpelt egentligen.
   Det finns så många som arbetar med hälsa och som pluggat länge inom den så kallade alternativa vården som till exempel osteopaten. Men även vår TCM läkare och där har vi fått all hjälp i vår familj för olika sjukdomar eller problem. Eller massörer och zonterapeuter. Listan kan göras lång. Sedan måste man ändå lita till sitt eget förnuft ibland, självklart. Men jag har verkligen letat mig fram. Och blivit mer och mer noga med vem jag låter röra min kropp.
   Och han är så klok, säger precis som min yogalärare Z sa, låt Indienbehandlingarna arbeta klart i din kropp innan du påbörjar ny yoga eller korrigering. Kanske ända fram till jul, bokar nästa tid två månader framåt. Det är skönt, samstämmiga tankar om min kropp och välmåendet från olika kompetenser. Så hittar jag min bekräftelse på det jag söker när jag vill optimera min hälsa. Hur gör du?

Skimrande

I senaste numret av tidskriften MåBra finns min bok med som boktips på sidan som handlar om nyheter inom personlig utveckling! Kanske låter det fjuttigt för någon, för mig är det stort. Jag ler utanpå och inuti. Att jag fått en sådan respons på boken hade jag inte kunnat föreställa mig. Flera av människorna som varit i kontakt med mig säger att de börjar djupandas av rena farten när de läser :) Uppfattade inte själv att jag skriver så mycket om andetaget som jag nog gjort.
   Och jag vågar vara glad. Jag vågar. Jag står för allt som är skrivet i boken. Även om vissa av tankegångarna känns väldigt passerade så är det ändå viktigt att komma ihåg sin egen utveckling och resa. Att det långt ifrån alla gånger, alla morgnar varit självklart att ställa mig på mitt golv. Dessa otaliga inre strider har mynnat ut i en acceptans. Av mig. Av mina övningar. Av att inse att någon kan mycket mer än vad jag kan - min lärare. Det finns ingen genväg. Vi är också alla oslipade diamanter som har all visdom och kunskap i oss. Men att komma åt den skimrande stillheten, det kräver att någon visar vägen. Hur den guidningen än ser ut. Just nu hittar jag mycket i mig själv. Också. Saker som plötsligt känns självklara. Börjar längta efter bakåtböjar. Det har aldrig varit min längtan tidigare. Så spännande egentligen.
    Jag kommer hem från jobbet och byter om. Kvällsyogan är så självklar idag och jag har en energi som flyter fint i mig. Jag gör. Jag andas. Jag är. Kan inte begära mer. Och leendet utanpå finns inuti hela mig. Skimrande yoga.

Bakåtböjen är det min dotter som gör.

Övergången

Jag vill vara glad och följsam i min kropp, jag vill hoppa upp och göra min yoga utan ansträngning men ändå känna ett skönt flow och energin rusa runt. Just nu är det mest uppförsbacke. Helt enkelt. Jag vill inte vara negativ och klaga. Jag vill inte följa med i känslan av otillräcklighet i mig, jag vill inte dras med i något som bara är snurr på ytan. Jag har yogan och vem är jag att inte fortsätta när vägen lutar uppåt en stund? När jag är genomsvettig och less, undrar över saker som jag inte gjort på väldigt länge efter min morgonyoga så känns det segt. Ni vet. Tillkortakommanden. Ibland kan ett citat hjälpa mig väldigt mycket, det låter banalt men om orden är just de jag behöver så hjälper de. Faktiskt. Läste på en yogaväns logg igår:

Kita bhramari Nyaya:
At some point while in the cocoon a caterpillar ceases to be a caterpillar before it becomes a butterfly, and this is what happens during sadhana. Only very rarely while individuals are being transformed will they know how the transformation is actually proceeding; they simply don't have an adequate perspective on the process to know what is going on

På kursen i somras sa min lärare att jag är i en övergångsprocess. Saker, tillstånd flyttar runt i mig och jag fick nya övningar lite då och då under de veckorna. Just för detta. Jag är i den åldern. Jag är i det stadiet i livet. Jag får ta emot och hantera. Inget mer än så.  Det jag vet är att det pågår något i mig. Som inte går att sätta ord på. Ett slags sökande inombords som jag inte riktigt styr. Och i kroppen och så byter det plats. Eller hur jag ska uttrycka mig.  Hoppas ni förstår vad jag försöker säga. Zhander sa också att det kan ta flera år, och det är bara att gilla läget. För annat har också hänt. Den envisa hostan lämnade jag i Kroatien. Den som jag nästan glömt bort nu för att annat händer. Mina squats förbättras och jag orkar mer, jag går inte av i ljumsken. Jag är starkare. Över lag. I mig och i mitt sinne. Dippen just nu, den får jag helt enkelt ta emot. Men du vet - jag väntar sååå på att bli en fjäril!

Min kropp - mitt tempel

Min kropp. Mitt tempel. Min starka uthålliga kropp. Som jag slarvat med den. Som jag struntat i den tidigare i mitt liv. Utan att ens reflektera över att den har burit mig. När sedan ryggraden krackelerade med alla dessa diskbråck så fick jag en hårdhänt påminnelse om att sköta om mig. På ett annat sätt. Jag har arbetat på sjukhus i nästan 5 år, med administrativa sysslor. Kunde känna ett nöje i att skriva operationsberättelser. Såg på kroppen som ett slags instrument inte som något jag lånar. Kunde titta på operationer och se det mäktiga pusslandet och lagandet. Men något har hänt. Jag mår illa vid blotta tanken på att någon ska skära i en kropp. I min kropp. I någons kropp. Att tänka sig att människor lägger sig frivilligt för att bli skurna i, det gör mig lite yr. Ärligt talat, jag har blivit så mjuk inuti att jag inte riktigt hänger med. När jag jobbade på kollo i en annan tidsålder, var det alltid jag som lappade ihop och som åkte till sjukhuset med barnen som stoppat handen genom en glasruta eller som fått en metkrok i pannan. När jag jobbade med ungdomar var det jag som tog dem till akuten när de hade försökt hoppa nerför hela trappen i ett svep eller trillat av en häst. Jag blir cool när något händer. Jag stannar upp och gör allt metodiskt. Det är en tillgång. Men kroppen som blöder eller har ont har jag varit mer nyfiket intresserad av. Låter det knasigt? Ja för mig själv gör det det. Men nu är jag tvärtom. Som en blöt tvättsvamp när jag ser på tv om olika skador och där det behövs operation. Blir yr när jag tänker på att någon människa ska bli skadad. Någon. När jag ser filmer där otäcka saker händer blundar jag hårt så hela ansiktet knips ihop. Är det min ålder? Är det yogan? Kanske en kombination, vad vet jag. Jag vet bara att min kropp som jag bor i nu, den vårdar jag så gott jag kan. Inte genom att späka den eller försöka tukta den. Nej genom att följa den. Min lärare Zhander pratar om att låta kroppen visa, att inte engagera mer av kroppen i en rörelse än just det som pågår. Det är så vackert. När han visar så förstår jag hur jag spänt och trixat tidigare. Men när jag släpper taget och låter mjukheten ta plats, ja då händer helt andra saker. HELT andra. Det är mäktigt. Tänker också på dr Vijay i Indien som alltid påpekar att jag inte är min kropp. Inte. Är. Min. Kropp. Så otroligt viktig påminnelse, speciellt i dessa träningsglada tider när människor vill skulptera sin kropp. Få den att se annorlunda ut än den faktiskt har möjlighet till utifrån arv och gener. Ja hur den ser ut helt enkelt. Jag har ett okomplicerat förhållande till min kropp idag. Kanske hade det inte varit möjligt tidigare, jag vet inte, bara glad åt att det är så nu. Hur känner du för din kropp?

Visst gör det ont när minnen släpper?

Omvälvande. Kan inte använda något annat ord för det som händer just nu i min yoga. Ni vet att jag under tre månader haft egna asanas sedan den långa kursen jag var på i somras. En av dem har verkligen varit tuff, både mentalt och fysiskt. Sjäsligt. När tårna nästan går av i min SuchiKarana. Men när man arbetar med den typen av utmaningar vet säkert ni som yogar att det förändras. Att allt förändras. Till slut. En del dagar har jag gråtit och rullat runt av sorg, utan att förstå vad det hela egentligen har handlat om. Har inte fäst vikt vid vad det kan vara, bara på att få släppa taget om något som gör ont i själen. Och smärtan har stundtals bytt plats med något. När jag kan flytta mitt fokus från onda tår så kan jag sitta längre. Helt enkelt sjunka ner ännu mer. Och annat kommer upp från djupet av mig i samma stund jag kommer längre. Igår hände något. Jag kom i kontakt med ett minne. Ett minne som flöt upp som en kork i vattnet. Och jag delar det med er för jag vill släppa det helt och fullt. Jag vill också skriva om det för er som ibland i kommentarerna undrar över varför det "måste vara så smärtsamt". Ibland. Här kommer min berättelse som jag väljer att dela för jag tror vi har mer gemensamt än vi tror:
   För fem år sedan kom jag in till sjukhuset med svåra magsmärtor och kräkningar. Det visade sig att jag hade gallblåsan fullproppad med gallstenar (knölig och mogen, som min kirurg uttryckte det) och lades in för operation. Eftersom jag var en akut patient så kom min operation utanför ordinarie planerade operationer. Kom in en söndageftermiddag och opererades efter klockan 20 måndag kväll. Kirurgen var helt underbar, berättade och förklarade och kom även efter operationen och såg till mig. Sa att jag var tapper. Han ingav stort förtroende och värme. Narkospersonalen var föredömliga i hur de hanterade allt kring sövningen innan operationen. Men sen.
   Vaknar upp i ett mörker men med många andra patienter runtomkring. Jag har så ont att jag inte kan säga något. Två nattsköterskor försöker få mig att kissa på ett bäcken, jag kan inte prata, kan inte röra mig. Får nästan panik för att det gör så helvetiskt ont. De konfererar sinsemellan, som om jag inte hörde, säger till varandra - men så himla ont kan det väl inte göra? Tänk om hon bara samarbetade. Till slut får jag fram att jag har för ont. De krånglar med mig och försöker få mig på ett bäcken, till slut är jag uppe på bäckenet, kvider av smärta och svimmar stundtals av. Inget händer så de tar bort det och börjar nu bli oroliga. De ringer efter en bakjour, en läkare som säger till dem -ibland kan man få outhärdlig smärta av limmet vi använder när vi limmar bukhinnan vid den här typen av operationer. Den här patienten har det. Då. Men inte förrän då blir jag trodd. Men det blir inte bättre för de tankar i mig smärtstillande gång på gång. Så när morgonskiftet kommer hör jag som i en dimma hur en äldre sjuksköterska säger - men herregud hur mycket har ni tankat i henne? Det resulterar i att den här äldre sköterskan och jag hamnar på ett litet eget rum där hon sitter med mig hela dagen. Jag ligger inne på ett barnrum och jag blir rädd och frågar henne upprepade gånger vad det är som hänt och om hon kan berätta det för mig. Det i sin tur resulterar i att det kommer in en narkossköterska. Han frågar mig om jag vill anmäla dem! Nej säger jag, jag vill bara veta vad som händer, vad ni har gjort med mig. Han fortsätter då och säger att det enda de kan erbjuda i form av smärtlindring är injektioner mellan revbenen. Men jag vill inte ha mer smärtlindring, är så överdrivet påverkad att det känns sjukt. Det är vad de erbjuder mig i form av samtal. En fråga om jag vill anmäla och vilken smärtlindring som återstår. Vilken fattig sjukvård! Vilket fattigt sätt att möta människor. Jag får inte träffa min man, som vid det här laget är jätteorolig, utan han får prata i telefon med sjuksköterskan som sitter hos mig. Framåt kvällningen körs jag äntligen ner till en vårdavdelning men ingen vill prata med mig om vad som hänt. Jag känner mig bara jobbig. Ledsen. Smärtsam. Ligger inne några dagar för att jag får vatten i lungsäcken och syresätter mig dåligt. Till slut kommer jag hem och fem veckor senare är jag på benen. Gömmer det smärtsamma de utsatte mig för. Djupt inne i mig.
   Det här var naturligtvis ett jättejobbigt minne och något jag hållit ifrån mig. Jag inser det nu. Men det är ju över! Men nej, kroppen har inte glömt. Minnet av den fruktansvärda natten har funnits i mig. I huvudet någonstans långt bak. Men framför allt i hjärtat och kroppen. I min träning så släpper jag det nu. Jag är klar med det. Och det gjorde så ont innan det kom till ytan, men nu är det ute. Och att jag för första gången ser vad det är som hållit mig tillbaka i olika saker. Apropå diskussionen om kroppen i tidigare inlägg. Yogan gör mig fri. På ett omvälvande plan. Och jag vill aldrig välja bort den. Kommer aldrig att göra det. Men vägen går ibland via det smärtsamma för att vi ska kunna få bli fria. Visst gör det ont när minnen släpper?

Kroppar

När vi var i Göteborg i helgen och hälsade på barnen så var jag och min dotter och såg en dansföreställning med två olika dansstycken med en paus emellan. Tyvärr kan jag inte dela filmerna här utan ni får gå in på länken nedan, men jag uppmenar er verkligen att göra det. Det var en helt osannolik upplevelse. Något som talade direkt till min kropp. Från kroppar. Och hur kroppen kan användas. Som en organisk mekanism, som något vackert men som behöver stöttning och stöd. Som kan dra en framåt. Som en kropp bland andra. Ibland kunde vi inte se om det var en kvinna eller man som dansade. Det ar liksom utslätat och kvar blev -  kroppar. Som gjorde de mest fantastiska saker. Danser. Skutt. Hopp. Vek ihop sig och vecklade ut sig. Starkt. S T A R K T. Jag har knappt smält upplevelesn ännu. Den finns liksom kvar i min organism. Jag blev träffad rakt i solar plexus. Men också i hjärtat. Mest där. Om hur lika vi är. Trots allt. Om hur olikheterna kan föra oss samman. Det vackra, sköra, sårbara. Som vi alla har. Har du möjlighet  att se den, gör det! Allt finns att vinna. Allt finns att smälta och undersöka. Kroppen är så otroligt mångfacetterad. Tänk att det finns konstnärer som kan visa oss det. Få oss att känna samhörighet, trots allt. Och mest av allt önskar jag att jag kunde dansa så. Dansa så att man berör. Dansa så att det känns som det inte finns något annat. Än dans. Kolla in sidan här och klicka på danserna, tar bara någon minut.

 

http://sv.opera.se/forestallningar/varoffer-body-remix-2012-2013/


 

Fritt igen

Knaket i kroppen. Jag vet inte varför men plötsligt knakar det i hela mig när jag gör min uppvärmning. Framför allt i skuldrorna och bröstryggen. Det är så skönt! Och allt det stela jag haft där, alla känslostormar jag placerat där - nu är det fritt i kroppen igen. Alla blockeringar jag gråtit ut ur kroppen. Alla känslor och gammal bråte jag tagit mig igenom. Och jag vet att jag varit som ett stycke i övre delen av ryggen. Som om allt varit ihopcementerat. Men nu, när jag börjar mina mjuka cirklar i alla leder, då knakar det - på ett nästan vällustigt sätt. Helt otroligt egentligen. Återigen -yogan påverkar det mesta men lite i taget tills man plötsligt står där med något helt annat än det  man startat med. Jag vet att en del skäms när det knakar i deras kroppar när man yogar. Gick i en grupp förut där många påtalade det. Mycket har jag tyckt varit jobbigt, men aldrig knaket. Aldrig det. Och nu, när jag känner min bröstrygg röra sig, när den är levande och hela ryggraden som en böljande orm med små svängar i sista delen av min uppvärmning, då ler jag stort. För mig själv. Där på golvet. Välkommen knak.

Styrka

Styrka. Många vill kombinera sin yoga med någon annan träning. Jag som tränat olika saker i hela mitt liv har inte haft en dugg lust att träna något mer. Än yoga. Jag tänker att min yoga är heltäckande. Kanske låter förmätet för någon men det är min känsla. Men ibland blir jag lite fundersam. Av saker jag läser. Jag är så lättpåverkad i vissa lägen. Många säger att man inte får kondition av att yoga, tja, det beror ju helt på vad du gör för yoga och vilka rörelser och hur många gånger. Som jag ser det. Men i mig har det sakta växt en längtan av att ta i med kroppen. Ta i. Hårt. Fysiskt. Den här längtan har kommit sedan jag ändrade min kost, det är jag bergsäker på. Det finns inga kolhydrater i vägen längre eller hur jag ska säga. Det har växt fram en längtan av att röra på sig lite mer. Och plötsligt ligger jag där, på golvet och gör armhävningar. Och känner att jag är stark. Jag orkar. Sit ups. Ingen match, jag gör många och min bål och mage är starka. Nu vill jag testa cross fit. Vår son tränar det och han har aldrig känt sig starkare och smidigare. Det lockar. Jag lockas också av NMT, Nordic Military Training, där man använder sin kropp utomhus i grupp. Att skita ner sig lockar mig. Kanske är det barnet inom en? Inga speglar, ingen musik, inget gymtjafs för min del. Tänk att jag har tränat på gym i 10 år, innan jag började med  yogan. Det går nästan inte att förstå ens för mig själv. Nu har det säkert förändrats sedan jag gjorde det men jag lockas inte av det. Men kroppen vill röra sig mer. Och jag har yogans grundstyrka i mig. Den gör mig starkare än man kan tro. Jag hade en kille på ett introduktionspass för ett tag sedan, han tränade för triathlon, det var en person som var van att träna hårt. Fysiskt. Men han tyckte till och med att själva introduktionen var tuff. Det är intressant. Alla missuppfattningar av vad yogan gör. För den yoga jag gör, den gör mig mjuk och stark. Inuti också. Och då menar jag inuti runt mina organ, inte bara själva sinnesfriden. Det är så stort att det nästan inte går att förstå. Att den arbetar på alla plan. Men längtan efter att ta i växer sig allt starkare. Det är en annorlunda känsla och som jag faktiskt inte riktigt känner igen. Jag vill hugga ved, springa fort, rulla i leran och ta i. Skön måndag på er!

Styrkan i min svaghet

Styrkan i den svagare konstitutionen. Ja den finns ju också. Den svagare konstitutionen - den som jag har. Den som jag aldrig tidigare har erkänt ens för mig själv att jag har. Den läser jag om hos Claudia Welch idag, det är som balsam, de där orden. Men att vara stark är kanske också att vara svag, när man inser var begränsningarna finns och lever efter det. Styrkan som den processen skapar. Eller som finns där under. Claudia Welch är en kvinna som har kombinerat orientalisk medicinutbildning,  ayurvedaläkarkompetens med västerländska ögon och förnuft. Hon kan formulera sig så att jag inte känner mig svag eller angripen. Jag nickar mer eftertänksamt, hm, det är ju så det är. Hon har också skrivit en helt fantastisk bok som är som ett uppslagsverk; Balance your hormones, balance your life. Har du inte läst den rekommenderar jag den varmt. Så mycket klokskap. För kvinnor framför allt. Att lära känna sig själv. På alla plan. Fysiskt. Mentalt. Andligt. Och allt tillsammans. Hon benar ut en mängd delar. Hormonerna som styr en hel del av våra liv. Men även hur mycket vår konstitution styr vårt liv. Och ja, jag må vara stark i tanken men när det kommer till kroppen måste jag lyssna ännu mer. Mjukt och inkännande. Med klokskap. Med beprövad erfarenhet. Yogan. Ayurvedan. Sömnen. Maten. Min egen konstitutions styrkor och svagheter.  Läs henne!

http://drclaudiawelch.wordpress.com/2012/11/13/strengths-of-a-weak-constitution/

Hör henne;

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=DZfwTVojW-Y