En blöt disktrasa

Jag vaknar av tårar över mitt ansikte. Ett stilla regn. Kroppen känns mjuk och ledsen, som en blöt disktrasa. Jag känner inte igen mig själv. Känner mig starkare i tanken än vad som är rent fysiskt. Solen strålar och träden glimmar av allt regn som frusit till vackra kristaller. Planen var skridskoåkning med barnbarnen men jag orkar ingenting. Ligger i sängen i supta baddha konasana och pallar upp med kuddar överallt. Min universalposition. Och jag tänker att jag ändå har den. Någon annan yoga går inte ens att föreställa sig. Idag. Jag längtar tills allt är klart och utrett och att morgondagen skall vara gjord. Förflyttar mig till soffan och tittar på skidåkning. Charlotte Kallas ledsna ansikte känns precis som mitt eget. Jag hatar att solen lyser just idag! Och känner mig liten och bortskämd. Ungefär som att när jag är låg ska ingen få vara glad. Tänker samtidigt att kroppen aldrig ljuger. Den visar bara på vad som är just nu. Mitt huvud vill inte känna av det. Hjärtat blir bara ledset och känns vidöppet. Jag följer med. Vad är alternativet? Som sagt. Snart måndag.
   Dessutom är det fullmåne och blood moon och månförmörkelse inatt. Tja varför inte liksom? Allt på en gång. Känns dubbelt att tänka på eftersom man enligt Hathayogan alltid är extra varsam med sig under fullmåne framför allt. Den här månen är extra kraftfull;

Rahu swallows the moon. In Vedic Astrology, the eclipse shadow is represented by a karmic serpent. This Sunday night Rahu, the mouth of the serpent, will devour the light of the moon in a total eclipse that will last for over an hour. Eclipses are tipping-points that can shift situations expedite change and stir up the heart. Outdated belief systems that no longer serve your highest potential are up for re-programming and karmic ties can be severed now. The lunar eclipse will occur in the Vedic star of Pushya, that can accelerate spiritual and personal growth. Mantra and prayer said at this tie is exponentialized in power.
Use the days surrounding the eclipse as an opportunity to cut negative karmic ties and reboot any self-defeating belief systems. Recalibrate your soul’s frequency by writing down five things each day that you’re grateful for, whether they be friends, pets, or simple things like food and shelter that you might normally take for granted. Appreciate how much is supporting you right now, and contemplate how you can nourish and support those in need.

Kraftfullt så det förslår. Jag tänker att det kanske är ett riktigt krafttecken. Att det är nu det ska ske. Förändringen. Transformationen. Allt har två sidor. Jag lyfter in tanken om allt positivt som kan ske imorgon bitti. 

Text och bild kring månförmörkelsen härifrån

Släppa mitt pannben

Tårarna faller med små dunsar från mina överfyllda ögon. Jag ser dem som små isolerade öar på min orangea yogamatta. Jag har varit här förut. I det svarta hålet, som är ingången till växandet. När jag tippat över kanten i avgrunden inombords. Som alltid finns där vid övergången till att gå vidare. Jag vill inte. Men jag är där. Hade inte lust till morgonyogan någonstans, men ändå stod jag där utan att jag vet riktigt hur det gick till. Jag sörjer plötsligt asanas jag gjorde för redan 10 år sedan som jag inte rent fysiskt skulle klara idag. Och? Och? Och? Det säger ju faktiskt ingenting. För om den fysiska rörligheten vore nummer ett så skulle alla gymnaster och cirkusartister vara de mest upplysta tänker jag. Men någon del av mig är mätt på att ha ont, mätt på begränsningar, mätt på att observera och stanna. Och i samma stund jag skriver det så vet jag att det inte finns någon genväg. Jag vet att jag har min väg, alla andra har sin. Jag vet att det alltid vänder. Jag vet, jag vet, jag vet. Ändå är jag sårbar och liten just nu. Från en dag till en annan. Stabiliteten är att jag gör. Att jag trots allt stannar. Att jag tar emot. Jag sänder en extra tanke till min svärmor igen, hon som på fråga om hon inte har fruktansvärt ont av sin opererade höft och lårben bara svarar - Ja. Men jag måste igenom det här. Jag vill ju gå ordentlig igen. Klart slut. Och jag önskar att jag hade den inställningen hela tiden. Den fluktuerar. Den kommer och går. Vissa dagar vet jag allt med mig själv. Vissa dagar vet jag ingenting. Jag går från säker till osäker och tillbaka igen. Att vara människa. Hur enkelt är inte det ibland? Hur komplicerat gör jag inte det ibland? När motståndet är hårdnackat från mig själv. Det går inte riktigt att övervinna. Inget pannben i världen hjälper när man möter sig själv i yogan. För det är precis tvärtom där. Jag måste underkasta mig det som är. Jag behöver ta emot. Mycket mer än att kämpa. Kanske är det just det som det hela handlar om? Att släppa det där sat-ns pannbenet och bara vila mig mot mitt inre. Att känna att jag duger precis som jag är. Som jag säger till mina yogaelever varje vecka. Att idag, i min morgon, med allt som gör ont och som snurrar i mig faktiskt ändå känna att det är nog.

Lutar mig mot mig själv

Sakta men säkert lägger sig svullnaden. Den är inte helt borta, men jag tror att min peak var igår med översvullna fötter och knän. Fingrarna som prinskorvar och nacken stel och märklig. För säkerhets skull och lite för att jag blev lite rädd gick jag till C igen som kollade mina pulsar. Långt prat i hans hus med stort lugn. Insikter som slog ner inuti som ett fyrverkeri. Och jag är på rätt väg! Inom alternativmedicinen är det nästan mer regel än undantag att det blir sämre innan det blir bättre. Men när man varit veteran i den branschen och gått på många olika sorters behandlingar - som jag faktiskt har gjort - blir det kanske lättare så att man tror att man är över det stadiet :) MEN jag är snart igenom. Den här gången... Har haft några riktigt stretande och obekväma morgonpass. Med Z:s mail från andra sidan jorden har jag fortsatt med min yoga. Precis som den ska vara. Men inte pressat, som Z betonar, men det går inte att forcera när knäna är som två bollar. Går liksom inte att böja riktigt då... Två guider. Så rik jag är! Och att jag vågar. Min största vinst i det här är nog tilltron till min egen förmåga. I min egen kropp. Och gråten som ett brev på posten...förlikar mig med det. För jag hör C säga att för varje nivå man kliver till blir det inte enklare. Och vi har alla så mycket att rensa ut, vare sig vi gör det eller inte. Och jag blir tacksam. För att jag vågar gråta morgon efter morgon. När det kommer. För att jag vågar ha ont och vara svullen. Och att egenträningen är yogan. Efter snart 10 år så är min största insikt att det är så. Hade aldrig hittat hit utan min egenträning. Utan att tillhöra en grupp. Utan att luta mig mot någon varje vecka. Att luta sig mot sig själv - svårt - jobbigt och så skönt. Ingen genväg! Man måste dit om man vill vidare. Min fulla övertygelse. Vill man ha mer av fysisk träning och något slags må bra via yogan, då är det en sak. Men som Z sa i Serbien vill ni vidare; rannsaka er själva varför ni yogar. Och vart ni strävar på den vägen. Och var ni befinner er nu. Och jag vågar lita till mig själv och min kropps förmåga. Lutar mig mot mig!

Nycklar

Tidigt på jobbet. Luciamorgon så här två dagar före den egentliga Luciadagen. Sången framkallar både välbehag och tårar! Ja, just nu är det så, jag är emotionell och lättgråten :) Ser på tv och kan gråta över vad som helst som är det minsta känslomässigt. Blir lessen över småsaker i vardagen. Tja, när man öppnar stängda dörrar blir det väl så? Inte alltid helt bekvämt. Inte alltid som man tänkt sig. Men ska jag klaga när jag hittat nyckeln till ett låst utrymme? Ett gömt utrymme. Nä, självklart inte! Ändå är det inte alltid enkelt att ta emot det man får. Jag försöker att inte fundera över gråtmildheten. Försöker att bara vara och låta det komma ungefär som en regnskur. Jag har hittat alla möjliga nycklar i min kropp. I höger sida, i höften och knäet och nu bröstryggen. Kroppen som en karta. Som en fantastisk konstruktion där jag nu har fått en kompass. En kompass som via en slags ordlös kommunikation inom mig ger mig nyckeln till min bröstrygg och öppnar för något mjukt som vill fram. Egentligen, mina vänner, så är det fantastiskt! Men det känns inte så när tårarna hoppar upp och jag diskret torkar bort dem. Nycklar!

Bilden har jag lånat här: galleri.olssone.com/gallery/album11/nyckel