Känt mig tråkig

Den här höften som jag har tampats med ganska länge nu, den förvånar mig ständigt. När jag tittar bortom. Bakom. Smärtan ändrar både färg och form. Den har gått från infernaliskt vitt till pulserande mörkrött. Idag var den utan färg. Formen bara som en kontur som ändrar sig. Som en amöba. När jag drar ned min uddiyana bandha, mitt "maglås", så fyttar den sig. Motvilligt. Haha, det är nästan som något levande som jag tampas med därinne. När jag släpper taget känner jag också alla spänningar som finns på min högra sida. Nå. Allt finns där. Bara att tugga vidare.
    För några dagar sedan fick jag för mig att jag skulle testa några andra övningar. Jag är ju som en plugghäst, en lydig elev, tänker sällan ut något nytt, förhåller mig bara till det jag fått av min lärare. Men ibland kan jag känna mig tråkig. Läser om alla som byter sadhana som de byter kläder, nåja, nästan i alla fall och jag har tänkt kanske också jag? Jag gjorde några övningar, fem stycken. Det kändes väldigt bra i stunden. Nästa morgon var jag väldigt mycket stelare men testade i alla fall övningarna igen. Nä. Ingen bra idé. Den natten vaknade jag varje timme av smärtan i höften. Hade så ont att jag var tvungen att be min man massera mig mitt i natten. Sedan rättade jag in mig i min egen practice igen. Och idag var jag helt tillbaka, i det som är mitt och jag behöver inte bry mig en sekund om vad andra gör. Även om jag är intresserad hur andra jobbar med sina utmaningar.

I det som är nu får jag lov att känna mig tråkig i det som har följt mig i 1,5 år. För jag vet ju att i det långa loppet kommer det här att gagna mig tusen gånger mer än om jag trasslar med annat. Det är helt enkelt mitt egos irrvägar.

Lite skral

Äntligen har jag varit till tandläkaren. Det är inte många gånger jag längtat dit. Men nu så. Och ja en bit av tanden behövdes dras ut... Hon sa att hon förstod hur ont jag haft det men nu är den lagad och fin. Snacka om att man får användning av sin djupandning. De undrade vad det var som lät! Oj sa jag, det är bara jag som andas med magen och släpper alla tankar :)
   Kommer hem och äntligen ligger mitt röntgensvar i brevlådan. Tänk att det tog 15 dagar att få det. Nå. Han skriver att jag har måttlig artros. Jag vet inte om jag ska bli ledsen nu. Om jag ska bryta ihop. Men nej. Jag funkar inte så. Jag är 62 år, en vän som är röntgenläkare säger att ingen i vår ålder borde röntgas för alla har lite artros. Och han säger vidare att de flesta blir sämre så fort de får sin diagnos. Men jag är inte de flesta. Jag tänker träna ordentligt nu. Nu finns ingen smitväg. Ingen genväg. Här ska lår och rumpmuskler tränas. Och jag lägger om min kost helt till strikt LCHF. För är det något som gagnar min kropp och mina leder så är det bra fett och lite protein. Ja hela mitt system. Inga kolhydrater. Jag har läst hundratals berättelser om människor som läkt både det ena och det andra med LCHF, men ärligt, jag har aldrig läst någon forskningsrapport om vegetarisk eller vegansk kost. Har du? Tipsa mig gärna i så fall. Och när jag läser Martina Johanssons böcker om artegen kost  kunde  jag inte bli mer inspirerad.  Böckerna jag läst är Hormonbibeln, Magstarkt och Fettfrälst. Hon underbygger precis alla tankegångar med forskning. Det är också lätt skrivet, lätt att förstå även om det är mycket kemi. Det är också artegen kost min kropp är sugen på nu när jag bara druckit i några dagar. Kött. Fett. Så här ska optimeras.

Känner mig lite skral med en trasig tand och en höft med måttlig artros. Å andra sidan finns här allt att jobba med!

Så undrar folk varför man söker alternativ behandling

Jag går till doktorn. Efter 1,5 år kryper jag till korset och går till vårdcentralen. Nu har tre behandlare med olika kompetens, en osteopat, en TCM-läkare och en kinesiolog/naprapat tyckt att jag ska röntga min höft. Så jag ringer och bokar en tid, får komma samma dag, som var igår. Jag kommer in, läkaren ifråga börjar en lång inledning om varför de storstädar på vårdcentralen "du förstår det är ju viktigt att vi har rent på en vårdcentral"... eh jasså? Han fortsätter sin långa inledning om när han jobbat i Stockholm så har ställen han jobbat på blivit granskade och de har skrivit om det i DN. Eh, jaha. Nå, jag är fortfarande välvilligt inställd. Han tittar på mig och mitt födelsenummer och säger sedan - Men! är du 62 år! du var mig en fräsching! Jag blir helt stum. Det sista jag har förväntat mig är att en läkare ska bedöma hur jag ser ut. Jag känner mig väldigt obekväm men blir tyst och svarslös. Tänker - jag vill inte klä av mig inför honom - men det behöver jag inte, han undersöker min höft när jag har jeansen på. Låter mig böja på vänster ben, sedan höger. Säger att det måste röntgas och drämmer till med -Man vill ju inte operera en sådan fräsching som dig.  Jag går ut, känner mig helt märklig till mods, vad är detta? Ska vi kvinnor/tjejer bedömas för vårt utseende överallt? Och nej, det var inte ok någonstans och ändå sa jag inget. Jag blev överrumplad och sedan kände jag mig jobbig. Jag tror att han kände sig snäll att han skulle ge mig en komplimang. Men det gjorde han verkligen inte. Han ställde inga frågor. Han kollade ingenting, undersökte ingenting, han hade redan satt diagnos när han såg min ålder. - Artros sa han. Utan någon vidare fundering. Kanske är jag naiv. Kanske vill jag inte inse fakta. Kanske är han en superexpert som ser direkt vad som är problemet. Men är det här en utbildad person som gör så här? Jag är där inne ungefär 5 minuter. Kommer ut med en röntgenremiss och en taskig känsla. Det kostar mig 150 kr.
   Idag har jag varit hos den kinesiske läkaren. Han lyssnar på mig, ställer frågor, känner, undersöker. Han blir glad att jag har röntgat min höft. Jag säger att den svenska läkaren tror artros. Han tittar på mig och säger - det vet vi inte ännu. Men då får du svart på vitt vad det är och sedan kan vi jobba utifrån om det är leden eller musklerna som har problem. Jag blir undersökt i en kvart sedan masserad och sedan får jag akupunktur. Sammanlagt är jag där 1,5 timme. Det kostar mig 350 kronor. Han tar mig på allvar. Han lyssnar, kollar och funderar. Skriver anteckningar och ställer följdfrågor. Han kommenterar inget annat än det jag är där för. Och ja, det är rent och städat, men det känns ju självklart och inget man behöver prata om.

Och så tycker människor att man lite knasig när man går till den så kallade alternativa vården. Min fråga är - vem har alternativ? Det här är sättet jag vill bli bemött på. Lyssnad på. Och ja, de har lika lång utbildning. Så varför blir vi bemötta så här i den svenska vården. Är det konstigt att vårdcentralen är det sista ställe jag söker hjälp på när jag har något problem? Jag vill inte ställa öst mot väst, men i de här lägena är det svårt. Tänk om vi kunde få välja själva var vi vill lägga våra subventionerade besök. Och det kan ju inte vara svårare att ställa krav på utbildning och annat utanför landstingen. Eller?

Utåt med fötterna?

När jag har undervisat i yoga har jag upptäckt en hel del saker och samband. Förstås. När man tittar på kroppar och rörelser så kan man se så otroligt mycket. Bara av att titta. "Bara". Det är inte riktigt lika lätt att liksom titta på sig själv. Ibland helt omöjligt förstås om det handlar om baksidan av kroppen men jag har ju min högra höft. Den ser jag. Den var så bra efter yogakursen senast men har sedan den stela varianten av kroppen från Italien inte varit som den ska. Jag gör min yoga, varje dag och den är bara så kraftfull och liksom vidunderlig. Men höften protesterar så jag måste stanna upp då och då. Korrigera mig själv mjukt.
   Idag upptäckte jag att jag vinklar ut höger fot när jag går, för att underlätta för höften, det gör dock paradoxalt så att jag då måste vinkla ut den mer. Det korta hopknutna blir bara kortare och kortare. Ja, jag pratar i bilder nu :)
   Vet inte om ni går utåt med fötterna, men det brukar ofta hänga ihop med tajta höfter. Att man gör andra saker för att underlätta, knäna kan ta stryk eller till och med axlarna. Allt eftersom vi sitter ihop och inget går att egentligen skilja från något annat. Allt beroende på var själva "problemet" sitter.
  När jag håller min högra fot rakt fram då stramar det på framsidan av höften in mot ljumsken, precis där jag är "stel" eller vad jag är. Och jag har funderat så länge på vad det är jag gör med min kropp som gör att den kan gå från mjuk till stel. Det som jag kan påverka själv. Och idag märkte jag det! Nu har jag gått som på nattgammal is för att verkligen gå rätt. Rakt med båda fötterna. Jag vill ha tillbaka min höft i sitt ursprungsläge och där jag inte är för tajt eller "kort". Är det någon som förstår vad jag menar?

Avspänd

Mjuka men aktiva muskler. Vilken skillnad det är mot spända muskler. Många som börjar hos mig frågar ofta var de ska spänna någonstans när vi gör en ny asana. Ingenstans säger jag. Den yoga jag undervisar i gör oss mjuka på utsidan och starka inombords, både i själen och i organen. Men det kan ta tid att lära om. När man låter fötterna styra många av rörelserna och när man låter rörelsen börja där så behöver man inte spänna. Kroppen används som den är designad.
   Det tar tid för alla tror jag att faktiskt känna när man spänner sin kropp i vardagen och när man inte gör det. Eftersom yogan tar mig ut på alla möjliga promenader så har det senaste traskandet visat mig att jag spänner mitt högra ben lite då och då. När vi reste till Göteborg i bilen förra helgen så upptäckte jag till min stora förvåning att jag spänner mitt högerben rätt som det är. Ända upp till skinkan. Det är inte konstigt att jag kallat det för mitt problemben tidigare. När jag väl ska yoga sedan är benet trött och har gjort allt det inte ska. Egentligen. Tidigare vaknade jag ofta med kramp i vaden, tja jag tror att jag helt enkelt spände mitt ben när jag sov. Hoppas ni förstår vad jag menar. Det kan ju låta lite konstigt, men den här varseblivningen som är en pågående process den visar mig inte bara mina emotionella mönster och tankemönster. Den visar mig också rent konkret hur jag faktiskt behandlar min kropp, eller vad den gör i gamla invanda mönster. De som jag vill förändra.
   Så i bilen kände jag gång på gång att benet spände sig, utan någon rimlig anledning. Jag fick verkligen hålla kolla på det. Och då slår det mig, hur mycket vi alla göra det. Spänner oss då och då. Som om vi rustade oss för något. Spända inför. Men inför vad? Att jag för snart 10 år sedan fick ett hopdraget högerben som inte fungerade, det betyder inte att det ska vara så idag. Men effekterna av en skada kan sitta i länge och även en rädsla för att att det ska bli så igen och göra ont. Men för att hitta till förändringen måste vi ju först se våra mönster. På alla plan. Men också känna dem. Jag har bestämt mig för att problembenet är historia och mina ben är likvärdiga och fungerande. Och i samma stund jag gjorde det, upptäckte jag att det högra benet ändå spände sig. Så där är jag nu. Spänner av. Mjukar upp mina ben. Och ja, vad händer då? Tja i alla höftöppnande asanas i morse så gör inte benet ont längre, jag kommer lika långt på båda sidorna. Den här avspänningen är början på något ännu bättre. Känner du igen det?

Osteopati

För tre månader sedan skrev jag om min besvärliga höft och skuldra. Och fick bland annat tipset att hitta en osteopat. Och jag fick ett tips, av en yogaelev. Jag var där första gången för en månad sedan. Igår var andra gången jag var där. Och vad ska jag säga? Var ska jag börja? Det känns som jag äntligen hittat rätt. En metod och en person som tilltalar mig.
   Så här står det på min osteopats hemsida: Osteopatin grundar sig på de fyra principerna:
1. Kroppen är en enhet: kropp, sinne, själ
2. Kroppen är kapabel att självreglera, självläka och upprätthålla hälsa och vitalitet.
3. Kroppens struktur och funktion är ömsesidigt relaterade till varandra.
4. En osteopatisk behandling baseras på förståelsen av dessa principer, det vill säga kroppens helhet, självläkande förmåga och samspelet mellan struktur och funktion.
   Jag lär mig också att det är världens största manuella medicinska disciplin följt av kiropraktiken.
Vad sa han då? Han har sett saker i min kropp som härleder tillbaka till rörelsemönster och mina diskbråck. Som i sin tur orsakat andra saker. Efter första gången gick jag därifrån med myrsteg för det kändes verkligen som höften skulle hoppa ur led. Men det var musklerna som jobbat fel som protesterade. Efter första behandlingen har jag fortsatt som vanligt att göra min yoga och jag har även åkt skidor, cyklat och jobbat i trädgården. Kort sagt. Jag har inte gjort något annorlunda. Men det har känts annorlunda. Kan inte riktigt beskriva det, men som om vissa delar inuti är lösa och andra strävar åt ett annat "håll". Svårt att beskriva, precis som yogan. Men jag litar på honom och han sa igår när han undersökte mig: -Vad det än är du gör, fortsätt med det, för det har ändrats bra i din kropp. Och ja, det är ju yogan. Som samspelar. Återigen.Och att jag vågar fast det känns lite avigt och bakvänt. Att jag vågar mig vidare i en kropp som ibland har problem. Att saker går att lösa. Att det finns metoder. Att människor tipsar varandra om bra metoder och personer. Att det finns skickliga människor. Bara det. Och ja, jag fortsätter med det jag gör. Lever mitt liv. Går sakta stundtals för att höften är tjurig. Och ja, det hänger naturligtvis ihop alltihopa. Som det gör i EN kropp.

Jag har lånat bilderna från Jerker Ståhls hemsida

Axel och höft

För 10 år sedan fick jag mitt första diskbråck. Det var i nacken. Sedan blev det ländryggen, svanskotan, bröstryggen. Och jag har dragits med en hel del effekter, som ni vet om ni läst mig ett tag. Men de flesta problemen, smärtorna och effekterna är faktiskt borta. Läkt och klart. Yogat och rehabiliterat mig fri. Frisk. Dock har jag ett ställe i kroppen som trasslar då och då. Höger höft. Ibland känns det nästan som den dockar ur eller hur jag ska säga. Det svider inuti och jag vill gärna halta, liksom gå ojämnt. Inget att hänga upp sig på men det stör. Gör ont i yogan ibland och jag har haft krångel med lite allt möjligt på grund av den. Nu har min högra skuldra varit lite besvärlig några veckor. Jag har testat massage, jag har tränat på gym (!) och jag har använt den medvetet. Inget funkar. Obehaget försvinner inte. Jag inser att höger höft och höger axel hänger ihop. Har man trassel i höfterna kan det hänga ihop med axlarna och tvärtom. Jag vill hitta något som fungerar på båda ställena. Längdskidåkning tänke jag igår kväll. Jag tror att det kan vara en del av svaret helt enkelt. Det är länge sen jag åkte längd riktigt ordentligt, det har blivit några varv varje vinter men inte mer. Inte regelbundet. Nu är det perfekt ute. Det är några minusgrader, vi bor på landet och min man har gjort ett litet spår på någon kilometer, man hoppar i skidorna direkt man kommer ut. Det kan faktiskt inte bli bättre. Jag tror på en synkroniserad rörelse. Att använda armar och ben tillsammans. Att öka blodgenomströmningen i axlarna och låta det påverka benen, höfterna. Rent krasst är det så jag tänkt. Men det går inte att glömma den dimensionen som naturen ger. Glädjen i kroppen att sträcka ut ordentligt. Åh vad jag har saknat det här utan att riktigt veta om det. Jag ska inte dra igång något jätteprojekt. Några kvällar i veckan kommer jag hem så sent att det inte fungerar. Men de gånger som jag hinner, då kan jag lätt spänna på mig mina skidor och susa runt. Min man har peppat mig och nu peppar jag mig själv. Håll tummarna att det blir bättre är du snäll.