lördag 31 december 2011

Bubbel och blänk - Gott Nytt 2012!

Glitter och blänk. Hela sista dagen på år 2011 har varit underbart vacker. Och när skymningen kom och första aftonstjärnan tändes så var hela himlen turkos. Jag har inte lyckats fånga det med min kamera, skulle behövt ett stativ. Tänker att det här stormande året, om jag lyfter ögonen från min egen horisont har varit otroligt dramatiskt. Som Drakens år brukar vara. För individer och för länder. Det året är inte riktigt slut ännu, vi byter i februari. Men ändå, det mojnar ner nu hoppas jag, så vi kan se vår egen vardag i ett skarpare men mjukare ljus. Önskar er alla en skön kväll. Vad ni än gör. I glitter och pumps och vackra röda läppar eller i myskläder som jag själv. Vi firar själva i husets första nyårsafton. Lite risotto och vin. Bubbel vid tolvslaget ute på frosttäcket. En och annan raket. Eldkorgarna tända precis som marschallerna. Man kan inte få för mycket ljus i min värld! Dröm stort och dröm ljust. Gott Slut mina vänner! Och ett alldeles alldeles lysande mjukt och starkt Nytt År!

fredag 30 december 2011

Stannar fullt ut

Mår lite halvdant. Ni vet, varken eller på något vis. Låter årets sista dagar blåsa igenom mitt system utan att fästa någon vikt vid det. Vet att det är så lätt att börja prata om vår och tulpaner så snart julaftonsnatten är över. Men i år har jag bestämt mig för att följa mig själv. Jag ÄLSKAR min julgran :) Den har inte barrat ett barr sedan vi tog in den för en vecka sedan. Och det blir vår, men inte än. Vill inte skynda mig, vill inte försöka gå över de där broarna innan jag är framme vid dem. Känner mig lite rastlös, det packas här hemma. En ska på långresa till Nya Zeeland och en packar för en treveckors resa till Indien. Och jag tittar på. Resväskor och ryggsäckar. Sköna sommarkläder. Badkläder. Och jag noterar. Att jag längtar. Jag längtar plötsligt till Indien igen. Efter resan i augusti var jag mätt. Indienmätt. Men nu river det plötsligt till inombords och jag vill dit. Men att stanna när andra reser blir också något att se fram emot. Faktiskt. Att bara ligga lågt. Att göra precis vad som faller mig in. Det är också en resa. Eller hur? Lite klyschigt och slitet uttryck. Men nog ligger det lite sanning i det ändå? Att göra min yoga och äta när jag vill! Tycker mycket om att vara ensam. Har ett behov av det som pockar på ibland. Gör sig påmint. Så när det närmar sig uppbrott och jag ändå ska stanna, vill jag stanna fullt ut. De har inte rest än och vi är här nu. I det gamla året sista suckar innan vi vänder näsan mot det som kommer. Jag stannar i det och låter den lilla infektion som rumsterar i min kropp ta med sig hela det gamla året ur min kropp och göra plats för nytt.

torsdag 29 december 2011

I mitt yogahjärta ♥

Ligger i sängen med raspig hals och en ömmande kropp. Funderar. Tänker på de tankar som Marica och jag haft under det här inlägget. Här kommer mitt något längre svar. Om min syn. På. Yogan. Så många vägar den tar. Så olika den ser ut. Vem kan säga vad som är rätt eller fel? För någon annan. För mig har de här elva åren med min yoga lärt mig en del saker. Som är sanna för mig. För mig. I mitt yogahjärta. Jag gör inte anspråk på att prata för någon annan än mig själv. Det allra viktigaste för mig är att jag har min lärare, Zhander. I min yoga. I mitt yogahjärta är jag aldrig ensam. Min kompass stundtals. Att ha en lärare är nödvändigt i yoga. Det krävs tror jag. Den traditionella lärare-elev-situationen. För att bli introducerad och för att kunna gå vidare. Hela tiden. Som vågar vara obekväm och säga saker du inte tänkt eller velat. Att ha någon som kan och utövat det själv. Länge. Som gått stigen där jag ska sätta mina fötter. Jag är övertygad om det. Men självklart betyder inte ett långt yogautövande att man passar till lärare. Där måste man ta sin egen utmaning. Passar jag? Och kommer jag att klara av att ge något? Tvivel tror jag är nyttiga. De för oss fram. Men inte för stor dos. Alla som tränat och vill undervisa i yoga gör det utifrån olika premisser. Där kan ens lärare guida. Jag skulle själv inte öppnat min egna yogashala om jag inte hade fått rådet från min lärare. Han är mitt ledljus. Min vägvisare. Han som själv varit elev hos sin guru, mr Iyengar, i 25 år. 25 år! Han har inte något behov av att göra människor nöjda - han är sann. Han visar och svarar. Hans egen väg har inte varit rak. Han delar frikostigt med sig av sina egna svårigheter. Delar ur sitt liv, inte bara kring yogan. Lektioner som känns legendariska. Som jag aldrig velat att de ska ta slut. Ord jag velat bevara konstant i mitt yogahjärta. Men där bara en bråkdel stannat. För att jag inte kunnat hantera mer. Där jag befinner mig. Man får all hjälp man kan önska. Han är skicklig på att visa att vi själva måste ta vårt ansvar för oss själva. MEN. Ingen idé att be om råd om man inte tänker följa dem. Även när hela mitt inre varit i uppror. Över asanas jag fått av honom och inte velat göra av tusen anledningar. Men när jag tagit mig igenom det så har jag sett lärdomarna jag fått via min yoga. Som han givit förutsättningarna för. Och det är lärdomar på flera plan. Ju mer jag ser av honom ju större ödmjukhet känner jag inför hans enorma kunskap. Hans sätt att se. Rakt igenom. Men med kärlek. Och humor. Hur han skämtat och fått mig vidare i det som gjort ont. Riktigt ont. På flera plan. Hur han visat upp spegeln framför mig och där jag i ilska vänt mig bort för jag inte tyckt om det jag sett men där jag sedan insett att det är mig själv jag ser. Hur han varsamt lett mig vidare. Varje mail jag skickat till honom under de här åren har han svarat på inom ett dygn! Jag blir häpen varje gång. Han reser över hela jorden, han har många människor som följer honom och som har studios i varje världsdel. Så när människor hackar upp yogan, tar en liten bit för att de är rädda för helheten så känner jag sorg. Men jag kanske är gammalmodig. Kanske måste det se ut så? För oss moderna människor? För visst känns det gammalmodigt med en lärare. EN lärare som man följer. Nästan lite sektartat? För mig är det precis tvärtom. Jag har en guide. En mentor. En mästare. En guru. Som jag kan kontakta året runt, dygnet runt. Som svarar. Men inte alltid det jag tänkt. Sällan det jag tänkt :) I våras sa han till mig att inte vara så hård mot mig själv. Jag tappade hakan. Att han säger det till mig, han som många betraktar som hård... Att när jag tänkte en sak så sa han exakt det till mig i samma stund. Jag funderar inte ens längre över HUR han gör det han gör. Jag tar tacksamt emot. Ser att det här yogaåret har inneburit så mycket rörelse och förändring för mig. Att jag fick ett råd av honom att resa till Indien för min hälsas skull. Och jag tog det. Vad som sedan hänt har varit svårt att hantera för mig stundtals. Trots att jag kom hem med en ny lätthet och klarhet inombords kändes kroppen svag. Hösten med sin trötthet. Utmattning. Men hur jag vilat i det han sagt och hur det förändrats. Jag är inte kvitt utmattningen, den kommer och går men är inte konstant. Jag yogar när jag orkar och då är det med en delvis förändrad kropp. I mitt yogahjärta önskar jag att alla skulle få träffa en sådan lärare. Jag önskar det uppriktigt. Tackar min första lärare som introducerade mig för honom. Den inre lärare vi alla har leder oss till den yttre läraren. I mitt yogahjärta är det helt sant.

Bilden är tagen av Dan Lindberg, på Zhander

måndag 26 december 2011

Det som egentligen är viktigt

Dagen före julafton för 20 år sedan bröt jag ihop. Lite grann. Tårarna forsade. För jag var så trött. Totalt utmattad. Jag var 36 år. Barnen var 1, 4 och 13 år. Jag hade stått vinglande på en liten stege och klätt granen. Jag hade städat och bakat. Stöpt ljus och målat spånkorgar röda. Kokat knäck och egen vit glögg. Köpt ALLA julklappar till alla. Inte till mig själv. Men resten. Till och från olika människor som lämnade pengar till mig. Och som jag förvaltade intill kronan så att det skulle bli rättvist och lika. Strukit finklänningar och byxor. Fejat och gjort fint. Och allt kändes fel. Fel. Jobbigt. Stressigt. Jag grät av trötthet. Insåg att jag själv var mest ansvarig för hur det såg ut hos oss. Hur svårt jag hade att ta mig ur alla måsten som jag själv hade skapat. Längs vägen. Av den där eviga känslan av att i år ska det minsann bli en riktig Bullerby-jul. FannyochAlexander-granen. Som stod som en nigande vacker dam bredvid kakelugnen. Och insåg att det var ytan jag hade putsat på. Ytan. Och där jag slagit knut på mig själv för att få till det ungefär som i en vacker coffee table bok. Till vilkens nytta? För vem? Egentligen... Min D var nöjd med få saker. Sa att vi köper hem färdiglagat istället för att koka och baka själva. Men jag ville inte ha det så. Jag ville ha det på ett speciellt vis men orkade egentligen inte med det. Ungarna önskade sig leksaker och annat. Inget märkvärdigt. Jag hade inte behövt ta på mig allt det som jag själv la på mina axlar. Tyngande måsten. Från mig själv. Det är med vemod jag kommer ihåg mig själv. Men känner ändå hur viktigt det är att jag gör det. För allt är så annorlunda det kan bli. Nu. Nu är kraven inte där. Barnen visserligen vuxna men det finns ju en ny liten unge. Ett barnbarn som tindrar och pratar med hela kroppen oavsett hur jag ser ut eller vad jag har på mig :) Och där vi lagar god mat till en dag. En dag. Som när man har fest när som helst på året. Men där jag nu istället omgivit mig med ljus. överallt. Vackra amaryllisar och en och annan hyacint. Där vi skurit ned på julklapparna och låtit tiden med varandra vara viktigast. Där böcker spelar en stor roll. Vi köpte en gran dagen innan julafton och den är så fantastiskt vacker att jag blir glad varje gång jag ser den. Helt kravlöst har vi ställt den lilla granen i en vit hink. Och den doftar. Lyser. Men det var inte viktigt att den stod klädd och klar två veckor innan jul. Och hur jag njutit av hela långa julaftonen tillsammans med min familj. Inte känt en enda gång att jag är för trött. Inte en enda gång har jag undrar vad jag sysslar med. Varför jag gör det jag gör. Nej jag vet varför. Jag har skalat av så mycket. Många kilo har försvunnit från ryggen och skuldrorna där jag tidigare burit så tungt. Delvis för att vi har en öppen debatt om det idag. Det fanns inte då. Men mest av allt för att jag hittat mig själv under alla lager inuti. Och insett vad jag vill och hur det ska kunna göras. Jag hoppas att du som läser här är klokare än vad jag var. Som känner att du duger hur det än blir. Att gemenskap och ljus är viktigast i juletider. Resten är försumbart. Nej, det är verkligen inte fel att pynta och göra fint. Om det är det man vill - bara för att göra fint. Ni vet vad jag menar, eller hur?! Hela hjärtat och kroppen måste vara med på det man bestämmer. Och jag tackar en lycklig stjärna för att Facebook inte fanns då, för där har nivåerna över hur det ser ut och allt man ska göra FÖRE jul helt skjutit i höjden. Man kan lätt drabbas av hybris och funderingar. Gör inte det snälla du. Gör det som känns rätt i ditt hjärta. Det är allt som betyder något. Och jag önskar från hela mig till dig, en väldigt skön fortsättning på helgerna. Oavsett var du är, hur du ser ut eller om du har en vacker pyntad gran eller inte. Må gott ♥

torsdag 22 december 2011

Något helt annat

Jag har en nära person. Eller hur jag ska beskriva henne. Vi ses lite här och där. Med ojämna mellanrum. Vi är inte vänner i egentlig mening, vi arbetar tillsammans ibland, men vi har ett flyt i språket och tanken som vi delar. En närhet jag inte känner med så många. Vi delar någon slags energi i hur vi fungerar. Och vi liksom känner igen det hos den andra. Har gjort det sedan första gången vi sågs. Direkt när jag sätter mig bredvid henne på bussen så börjar vi berätta saker. Saker vi inte delar med så många. Det är skönt att slippa alla kringelkrokar med en del. Skönt att inte behöva väga orden. För hon förstår direkt. Och jag gör det med henne. För hon säger nästan med andan i halsen - vet du, jag har tänkt så länge att jag ska berätta för dig att jag ingått i ett forskningsprojekt för medicinsk yoga! Och jag blir inte förvånad. Det känns bara rätt. Lite spännande. Hon har via sin vårdcentral blivit tillfrågad om hon vill delta på grund av sin återkommande migrän genom åren. Jag tipsar om Ninas boktips Hon berättar och berättar. Om upplevelserna. Om reaktionerna. Tårarna. Hjälpen mot huvudvärken. En ung tjej sitter precis bakom oss och jag riktigt ser hur hennes öron rör sig mot oss. Hur hon spjärnar emot när bussen kränger för hon vill inte missa orden... Min vän säger också något centralt. Tänk att ingen berättade innan, vilka starka reaktioner man kan få. Och det är så viktigt. Något jag själv tagit fasta på och försöker berätta tidigt utan att skrämmas :) För det är ju inget farligt när kroppen gör sig av med gammal bråte. Obalanser som suttit som klister och hakar där det ska flyta fritt med energi. Det är klart att det tumlar om. Att det rensar rent. Och att vi känner det. Olika mycket. Allt beroende på liv och individ och konstitution. Men någon kanske inte alls har tänkt på det viset. Att det ska hända så mycket. Ganska direkt. Kanske är haken att en sjukgymnast på vårdcentralen har gått en kurs i medicinsk yoga, men som själv inte yogar? Kanske är haken att man tror att det är en slags sport, en fysisk aktivitet? Bara. BARA. Men om man ser på det som ett verktyg som fungerar på djupet, via kroppen, eller hur jag ska uttrycka det, då kanske man får stor respekt för det man lär ut? Jag säger inte att all medicinsk personal är på samma vis eller att de är oaktsamma, absolut inte, ändå har jag hört samma reaktioner från flera olika människor som aldrig själva yogat tidigare, som via sjukvården kommit i kontakt med yogan. Och där den som lär ut det hela inte heller har yogat tidigare... Använder verktyg man kanske inte helt förstår. Eller vidden av vad som sätts igång. Halvt på skämt, halvt på allvar avslutar hon med - tänk att jag blev lurad in i yogan, nu kan jag ju inte sluta. Jag kliver av bussen och känner hur allt faller på plats. Varför vi träffar på nära personer ibland. Varför vi ses just när vi gör det. Och att yogan tar sig så märkliga vägar. Att hitta rätt. Och hur stort det är. Vidden av yogan. Som inte är någon sport. Som inte är en aktivitet. Som är något helt annat. Helt annat. Som jag faktiskt inte riktigt kan sätta ord på. För det är gigantiskt och med små språng åt sidorna och upp och ner. Kanske lite av en labyrint, utan att vara skrämmande - tvärtom - mer och mer fascinerande. Hela tiden. Som fungerar. I allra högsta grad. Jag drar ner mössan över pannan och ser på alla som hastar runt. Jag är helt lugn inuti och känner att tiden, den är på min sida. Friden i mina tankar. Och jag är så glad för min vän, att hon påbörjat något som bara fortsätter. Och som i slutänden är något helt annat än vad man har föreställt sig.

tisdag 20 december 2011

Uppgradering

Mycket av yogan är rent meditativt. Fokuserat. Koncentration med en följsam kropp. Rörelser som man behöver lära sig för att hitta flytet, att ha flow helt enkelt. Jag vet att många tränar efter DVD eller en röst. Det passar inte mig. Rätt och slätt. Jag måte kunna det ordentligt som jag ska göra Jag måste ha det i mig. Inuti. Kroppen som vet vart den ska och hur jag ska ta mig i och ur positioner. Först då hittar jag flytet och känner energin röra sig i mig. Det är min yoga. Imorse var jag tröttare än trött så här på årets kortaste dag. Men när jag stod på golvet gjorde jag ändå den långa versionen av mitt program, och jag kan ärligt säga att det är mer än ett halvår sedan jag gjorde det sist. Och jag känner min styrka, på ett nytt sätt, efter Indien. Renare på något vis. Så mycket som jag skalade bort där. Lämnade. Mer fokus i själva delarna av kroppen tillsammans med mitt sinne. Det är nytt. Helt nytt. Som en ny nivå eller vad jag ska säga. Som en uppgradering av min yoga. Jag svettas på hela bröstkorgen, det är skönt. Pannan är pärlig av droppar. Vet inte när det hände senast. Och jag känner med hela mig att jag är tillbaka på banan. Jag orkar. Och jag har inte kraschat för att jag tagit i för hårt. Nej jag har gjort precis det jag ska. Idag. Jag har väntat så under de här månaderna när jag orkat så lite. Och så är jag över kanten. Att vilan tog mig dit! Och flytet, flowet finns där. I mig. På ett nytt sätt. Uppgradering när den är som bäst.

måndag 19 december 2011

Värmeljuset i bröstkorgen

Det är verkligen nattsvart när jag tar mig upp. Kolmörkt. Tänder ljus och rökelse. Äntligen står jag där. På mitt golv. På ett annat sätt. Mjuk morgonyoga. Mjuk kropp. Det är som att tända ett litet värmeljus i min bröstkorg. Ett ljus som värmer och lyser. Hela dagen. Inuti. Jag har längtat till den här stunden. Längtat till min egen stund hela hösten. Jo jag har yogat. Ibland. Men varit utmattat trött. Och inte orkat. Helt enkelt. Det allra svåraste för mig har varit att låta bli det fysiska. Att vänta, att bara göra lite lite lite. Men mitt lilla värmeljus där inuti har väglett, har visat att bara jag väntar in mig själv, låter tröttheten ebba ut så kommer lågan att vara stadigare. Lysa klarare. Och imorse så var det precis som att nu är det dags. Nu är jag där. Jag har mitt värmeljus i min bröstkorg och det värmer. Hela långa dagen och kanske fyller jag på lite när kvällen kommer. Vi får se hur det är då. Jag tar inte ut något i förskott. DET har den här hösten lärt mig. Hu har du det med ditt värmeljus?

fredag 16 december 2011

Varje korvöre

Jag kör på som en hel del andra bloggare just nu. Vi slår alla ett slag för att använda en del av julkassan till en än mer osjälvisk gåva. Till någon som behöver varje öre. Varje korvöre. Varje lite skärv. Action Aid är en organisation som ligger mig varmt om hjärtat och som är en religiöst och partipolitiskt oberoende hjälporganisation som arbetar mot fattigdom med störst fokus på flickor och kvinnor. Varför så stort fokus på flickor och kvinnor kan man undra. Ja det är det mest effektiva sättet att minska fattigdomen i ett område. Kvinnor och flickor tillhör de mest utsatta i världen. De saknar inte bara mat, rent vatten och hälsovård utan även utbildning och möjligheten att ta sig ur sin situation. De har länge pushat för geten till en familj, jag gör det också. Så här i jultider. Vi som har några kronor över vi hjälper till. Eller hur?! Varje korvöre gör skillnad.

torsdag 15 december 2011

Finns det liv är det aldrig för sent

Nästan lite kär i Jason :) (Timbuktu) Ser på Musikhjälpen så ofta jag kan och så rätt som det är sticker jag emellan med ett youtubeklipp. Bara för att han gör Flickan och kråkan så otroligt bra. Faktiskt bättre än Mikeal Wiehe. Och texten är Wiehes bästa. Utan överord. I mina ögon. Love it! Lyssna och njut. Ratta sen in på Musikhjälpen och önska, skänk pengar och delta! Det är så stort. Så bra. Så coolt. Och finns det liv är det aldrig för sent!

onsdag 14 december 2011

Mirakelkuren

Vi vet ju det. Men ändå. När man blir påmind lite oväntat så är det extra härligt. Om att yogan förändrar. Mest på insidan men även på utsidan :) Igår pratade jag länge med en av mina elever, som jag också tränat med tidigare. Vi har lärt känna varandra i yogasammanhang och tränade första gången för en 7-8 år sedan ihop. Igår kväll sa hon - tänk att du ser så mycket yngre och mjukare ut i din kropp nu mot när vi började. Som om tiden gått baklänges... Vilket uttalande! Vill dela det med er för att den säger så mycket. Hon sa att jag var lite böjd då, stel i kroppen, uppdragna axlar och lite orörlig i överdelen av kroppen. TÄNK! Att jag är mjuk idag. Hundra gånger mjukare, även om jag kan muttra för mig själv de dagar jag upplever min stelhet mer. Jag är rak i ryggen. Har rätat ut mig 3 cm! Och allt det andra som varit kopplat till skador och diskbråk. Så viktigt att påminna sig allt som faktiskt har skett. Överallt. I kroppen. I sinnet. På utsidan. Vilken mirakelkur! Egentligen. Och att jag träffade min förra frisör förra veckan. Vi har inte setts på kanske 10 år. Hon synade mig ordentligt och sa - du ser så mjuk ut i ansiktet. Yngre. Och jag berättar inte för att jag strävar efter att se yngre eller flashigare ut! Naturligtvis inte. Men jag vill ändå dela, för att det säger så mycket. Det har hänt en ocean av händelser sedan yogan och jag hittade varandra. Och när människor som jag ser ofta eller sällan faktiskt kan se det. SE det. Det blir ännu tydligare. Och jag är sprudlande glad idag. Kan inte sätta ord på min glädje och min luftighet inombords. Mirakelkuren gör sitt!

tisdag 13 december 2011

Glitter

Hos mig. I min shala. Min studio. Min yogaplats. Direkt jag kommer dit så rinner annat av mig. När jag bugar innan jag går in. Tänder mina ljus. Mjukar upp mig lite innan mina grupper kommer. Då är det där. Glittret innanför mina ögonlock. Som ett tomtebloss. Som en föraning om Lucia som är idag. Och jag hör sedan en ton. En ton ganska högt inom mig. Inte som något som liknar tinnitus. Nej. Nästan som en musikton. Har ni hört det? Någon gång? Jag vet att Z sa att det är a message from above. Kan det vara så? Jag väljer att tänka det! För kvällen, den var fantastisk. Och orden från mina elever som smycken till mitt sinne. Som glitter i tankarna. Också. Att jag klarat den här terminen med all trötthet och det som den burit med sig. Att jag står där inför fyra grupper varje vecka. Oavsett. Jag är lite stolt och vet att ett steg har tagits. Ikväll är det sista grupperna innan det blir jullov från yogaundervisningen. Lika viktigt med vila som med själva undervisningen. Balans. Och glitter inom mig både uppifrån och utifrån. Glad Lucia!

måndag 12 december 2011

Nedräkningen har börjat

Nu börjar nedräkningen till Musikhjälpen, klockan 18:00 ikväll drar vi upp volymen och bidrar genom att önska en låt - Skicka ett SMS till 72 999 med belopp 50, 100 eller 200 + din låtönskning (låt, artist och ev motivering).


Musikhjälpen sänder live dygnet runt 12-18 december i P3 och SVT Play från en glasbur på Gustaf Adolfs torg i Göteborg. Bara att få höra Jason (Timbuktu) i livesändning gör det hela extra lyssnarvärt. I mina öron :) Och jag tycker det är ett så fantastiskt initiativ och det brukar vara kanonbra. Lyssna även om du inte gjort det tidigare. Och bidra med lite pengar. En god julklapp som andas yoga rakt igenom. Hos mig. Musikhjälpen.

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3946&grupp=13220


Information om Musikhjälpen 2011
Alla barn har rätt till avgiftsfri utbildning. Det står i Barnkonventionen som inrättades 1989. Att få gå i skolan är enligt FN en mänsklig rättighet. Ändå är det idag upp emot 100 miljoner barn som inte får ta del av den rättigheten. En majoritet av dessa är flickor.

Fattigdom, tidiga äktenskap med tonårsgraviditeter som följd, föräldrars utbildningsnivå, rädsla för våld eller övergrepp på vägen till skolan. Det är några av förklaringarna till varför många flickor inte går i skolan eller fullföljer sin skolgång.

Problemet med att flickor inte får gå i skolan är värst i länder där fattigdomen är stor och där det råder konflikter. Länderna kring Sahara (tex Nigeria, Somalia, Eritrea, Sudan, Etiopien) och södra Asien (tex Afghanistan, Pakistan, Yemen) räknas till de områden där flickor är värst drabbade. I exempelvis Mali är endast en fjärdedel av alla skolelever flickor. I dessa områden beräknar man att flickor istället lägger i snitt sju timmar per dag på hushållssysslor. Sju timmar som de hade kunnat spendera vid en skolbänk, precis som sina bröder.

En flickas skolgång betyder mycket socialt och ekonomiskt, både för henne själv och för hela samhället. Ju längre flickor får gå i skolan desto senare gifter de sig, desto färre barn skaffar de och desto bättre kan de ta hand om sina barn. Dessutom ser man att spridningen av HIV avtar samtidigt som barnadödligheten minskar i länder där flickor går i skolan. Det är dessutom bevisat att en flicka som har en mamma med utbildning har större chans att få gå i skolan.

Att investera i flickors skolgång är att skapa bättre livsvillkor – för alla.

lördag 10 december 2011

Delad glädje är större glädje. Alltid.

Vi sitter i en av de äldsta träkyrkorna i vårt land. Koret är från 1200-talet. Kyrkan är svart på utsidan och ljus på insidan. Lite sned och vind, men märkvärdigt fin. Gamla målningar på apostlarna. Den är inte stor, vi är nära varandra. Nära i en välsignelseceremoni mellan vår äldsta dotter och hennes man. De gifte sig i all hast på rådhuset för fem år sedan. Med några vänner. Vi delade inte den stunden, alla måste få göra sina val, men då kändes det snopet. Som att bli snuvad på något man trodde sig ha rätt till. Men igår, då delade vi stunden, vi två familjer som sakta börja växa samman. Och det var stort. M i sin vackra vita klänning med paljetter och en vit pälsboa runt axlarna. Lillan drog igång konserten samtidigt som orgelns brus sköljde över oss. Och jag gick runt med henne, vyssjade och till slut blev hon tyst. Jag gick där och kände mig så enormt närvarande i stunden. I att få delta. Och hur inget riktigt blir som man tänkt från början kanske, men hur det hela tiden ändå blir bättre. På något vis. Att livet i sig är så stort och mäktigt att det vore löjligt att ens försöka överblicka. Ha kontroll. Vi har ju inte det. Inte ens i illusionen :) Men när man släpper tanken på att tro sig ha kontroll, då vidgas vyerna. Horisonten är oändlig och allt är faktiskt möjligt. Vi delade en stor glädje igår och blev alla lite större. Inombords. Tänk att vi har den möjligheten, att dela med varandra. Det vi själva väljer. När vi vill det. Det är stort. Men det är nästan större att få bli inbjuden och dela. Sitter här idag med stora tankar, pepparkakor och njuter. Elden sprakar i köksspisen. Tänker att genom barnen blir jag klokare. Lär mig. När jag släppt det jag trodde jag var tvungen att upprätthålla, då har allt strömmat emot mig. Ibland stannar vi till vid en hållplats och ser all skönhet och verklig kärlek. Känner mig mjuk inuti. Helt mjuk. Det är grått ute. Men det har inget med min sinnesstämning att göra. Jag vilar från min yoga idag och längtar lite till imorgon när jag står där igen. På mitt golv. Tills dess önskar jag dig samma mjukhet och att du också får landa i det sköna i att följa med och släppa tanken på kontroll. Glad tredje advent!

onsdag 7 december 2011

Mörkt och härligt

Rummet och jag. Inredning och jag. Jag har aldrig haft svårt för att blanda mixa och göra lite som jag vill där jag har bott. Från min allra första lägenhet som jag fullkomligt älskade, har jag inrett precis som jag har haft lust. Inte hakat på så mycket trender. Tror jag. Men man vet ju aldrig... När vi byggde vårt hus och målade det från rött till vitt så kändes det onekligen lite trendigt:) Vi gjorde även inredningen väldigt ljus, vita golv och ljusa väggar tänkte jag att jag skulle avhålla mig från min kitschådra som brukar öppna sig. I lägenheten hade vi ett vitt vardgsrum, men efter ett tag hade en hel del turkosa inslag letat sig in. Det är som jag får lust att bryta mot mina egna "regler" om ni förstår hur jag menar? Som i yogan. Man kan ha en tanke om hur det ska bli, göra det och komma ut med något annat. Allt går att relatera till yoga i min värld! Och nu blev jag så fullkomligt förälskad i ett fat. Ett fat jag köpte för ungefär ett år sedan. Färgerna, sammansättningen av mönster - det blev helt enkelt starten för en helt annan stil än vi egentligen tänkt oss i det hörnet av huset. Sen blev det en mörklila gammal äkta matta, infärgad för IKEA och köpt av oss. Jag kunde inte släppa mattkanten när vi hittade den. Det fanns ju bara en! Och sådär har det hållit på. Vår lilla hörna har blivit en blandning av... tja, oss och det som händer när vi följer med. Allt är inte ljust och fräscht utan mörkt och härligt också. Pricken över i är stolarna vi hittade i helgen. Jag älskar dem! Varsågoda, en lite annan sida av mig.

måndag 5 december 2011

Starka ben

Så glad i min yoga. Att jag hittade den. Från första början. Och min egen yoga med min egna serie, som jag gjort så länge nu, i flera år faktiskt. Som den har hjälpt mig. Hur stark jag har blivit. Framför allt i benen, benen som vi står på, vår förbindelse neråt jorden. Så viktigt att orka stå på sina ben. Mycket viktigare än att kunna stå på huvudet, om du frågar mig :) Ser att mycket av yoga idag handlar om att sitta. Och från början var ju det så, man satt väldigt mycket. Asana betyder ju egentligen sittande position. Men idag när vi inte använder våra ben så mycket så behöver man hitta tillbaka till den självklara styrkan i våra ben. För mig som alltid känt mig svag i benen är det en fantastisk känsla att faktiskt orka stå på benen och göra mina rörelser fullt ut. Och att det jag lär ut i mina grupper handlar väldigt mycket om att stå. På. Sina. Fötter. Stärka benen. Ha raka ben, så många som gärna böjer lite grann där benen ska vara raka. Många som tränat andra stilar och som har svårt att hitta styrkan i benen. Kan nästan kännas som att gå bakåt tror jag, om man är van att slacka lite där det ska vara sträckt... Jag kan känna när jag går att jag sträcker ut hela mina ben, hela vägen. Och det är en så otroligt befriande känsla. Ja, visst sitter jag också och ligger i yogan. Naturligtvis. Men det är inte samma utmaning för mig, det är det stående som gör att jag stärker mig. Just nu så glad i att använda benen.

På klippet kan du se den första lilla snutten av den första serien Balakrama, en av Shadowyogans tre introducerande serier. Emma Balnaves yogar.

fredag 2 december 2011

Ljusa ljud

Sover djupt. Sover länge. Vilken gåva det är att få sova. Och vaknar glad. Orosmolnen över andra människor har lättat. Och jag går vidare. Sällskap med sonen till jobbet. Är först på plats i mörkret. Tänder min stjärna. Startar datorn och vattnar min stora blomma. Tittar in hos fina Nina och låter mantrat hon har länkat till få gengljuda i hela mitt kontor. (om du bara vill höra just det, hoppa fram till 8 minuter in) Människor passerar min dörr och rör sig i takt. Två kommer in och dansar :) Det är härligt! Jag blir gladare av det ljudet. Av mantrat och jag tror på det. Varje gång jag spelar något mantra så blir jag glad. Ljus och lätt inuti. Och jag önskar så att jag kunde några mantran att sjunga. Ljud är helande. Som ljushet. Ljusa ljud. Visst vill vi ha det i oss? Läka oss. På ett alldeles annorlunda sätt. God morgon. God helg. Allt gott mina vänner!

torsdag 1 december 2011

Hungriga hundar

Ibland skulle jag vilja vräka ut saker här i bloggen. Ventilera. Men det går inte, jag kan inte lämna ut för privata detaljer. Även om det i stunden känns så. Fick ett svårt besked igår. Som handlar om en nära person men som idag är distanserad. Som inte mår bra. Inte bra alls. Som inte klarar av sitt ansvar för sig själv. Som slarvar och trasslar. Som jag en gång skrev på ett borgenspapper för och som igår i förlängningen gjorde att jag fick ett brev från kronofogden. Ibland är det som det nafsar en i hälarna. De där relationerna som bara tär. Äter upp en. Den där hungriga hunden som aldrig får nog med uppmärksamhet. Aldrig nog med bekräftelse eller pepp. Efter mina olika sorgbearbetningar har jag börjat fungera annorlunda. Mer direkt. Så här är det nu när ledsamma saker sker - först blir jag ledsen, våldsamt ledsen till och med nästan så jag känner mig obekväm. Sorgen är där direkt. Men samtidigt är det som jag gråter ut taggen direkt. På något märkligt vis. Jag vet att när jag pratat klart, gråtit och sovit en natt så är det över. På ett vis. Den momentana besvikelsen över vad som sker har lämnat mitt system. Och inser återigen att jag inte kan leva livet åt någon annan än mig själv. Hur svårt det än kan tyckas. Hur mycket man än vill hjälpa till så går det ibland inte alls. Gränser nås och alla måste någonstans hjälpa sig själva. Vilja hjälpa sig. Även om det är svårt och kräver saker. Med en lugn insikt om detta vaknar jag och känner att jag är tacksam över mina val. Som tagit mig hit. Inte för att slå sig för bröstet utan för att jag lever det liv som jag vill leva. Att jag vågar säga det högt till och med. Att jag inte blir straffad för det :) eller för något annat gott. Men för den som går irrvägar kan det tyckas som om hela tillvaron är emot en. Som om allt är en stor komplott mot en själv. Som om alla andra har det bättre. What goes around comes around. Jag tror på det. Och att alla har sina delar att ta sig igenom. Sina saker som samtidigt är alla chanser till att växa. Hur flåshurtigt det än kan låta. Så tror och tänker jag. Lever mitt liv. Och jag skickar mina böner om att vännen som gått vilse, hittar tillbaka till rätt sida om tillvaron. Får lugnet. Släpper sin aggressivitet och inser att ingen annan kan leva livet åt en. Och det svåra samtalet det ska jag ringa nu. Och sedan går jag vidare. Och önskar samma till alla som brottas med hundarna som gläfser och som biter i bakhasorna på oss. Vi har alla val att göra. Liv att leva. Det måste inte vara så hårt som vi tror.

tisdag 29 november 2011

Vemod

Ikväll kom det över mig. Vemodet. Över att jag ser min lärare en eller två gånger om året. Inte mer. Och jag saknar hans klokhet. Hans varma ögon. Hans sätt att få oss att orka och ta oss över alla gränser. På alla plan. Tacksam över att ha en lärare som honom. Och jag har allt att jobba på, det är inte det. Just ikväll skulle jag vilja ha hans korrigeringar. För jag vet att jag behöver det. Och jag gör det själv varje vecka. I alla grupper. Korrigerar. Visar. Ikväll när jag släckte lyset i min shala, då insåg jag att jag saknar det. Just det. En hand på min rygg. Någon som ser vad jag behöver jobba på. Som ser mig. Vemod.

söndag 27 november 2011

Dagen efter


Gongbad. Smaka på det ordet och känn associationernas vågor klucka. Ett bad. Men ett inre. Med ljud som helar och stärker. Kanske drar upp något till ytan. Kanske låter det som stenar på ett plåttak. Kanske som ett flygplan som måste nödlanda. Eller som inledningen till en skräckfilm... Tja, alla ljud som gongen spelar upp, för det är den som styr, de finns där. Ibland lät ljudet smärtsamt högt och jag hade i första delen väldigt svårt att slappna av. På ett märkligt vis så fanns irritationen runt min kropp som ett hölje som ljudet inte tog sig igenom. Jag störde mig på yogan, som var som någon slags slarvig uppvärmning. På att andas så fort utan paus efter utandningen. Sådär forsade tankarna - vad gör jag här? Varför gick jag på det här? Varför ska jag alltid haka på allt? Utan eftertanke ibland...
Efter 90 minuter var det paus. Solen vräkte in på de vita väggarna och det slitna trägolvet i danssalen tre trappor upp. Rummet var stort och vi var kanske ett fyrtiotal människor som låg på våra yogamattor med filtar och kuddar. Drack lite te. Pratade med D och L. När vi gick in igen kände jag att kroppen ville sitta. Och efter en lång stund av sittande så la jag mig ner. Gongen lät annorlunda och det fläktade runt mitt ansikte så mycket att jag öppnade ögonen och såg mästaren ha den rakt ovanför mig. Med ett annat ljud. Och jag försvann. På ett sätt som inte går att förklara. Som var skönt. Rofyllt. Jag sov inte. Jag låg där och kände min kropp men kärnan i mig, den var helt i ro. Så annorlunda mot den första delen. Pratade med gongmästaren efteråt och han sa att min upplevelse var ganska vanlig, dvs första delen vill en del nästan krypa ur sig själva för att sedan känna att det är helt underbart. Det som det där ljudet gör. Kom hem. Trött. Men glad. På kvällen hände något, jag fick ont i varje del jag tidigare känt av i min kropp. Ryggen. Höfterna. Knäna. Fotlederna. Vaknade med ömma handleder. Idag med sovmorgon och första ljuset tänt och storm utanför vaknar jag och känner mig helt bakfull! Riktigt dagen efter. Vilket det ju är :) Men det har tagit hela dagen och några saffransbullar och chokladglögg för att få mig rätt på banan igen. Men jag vet att det var bra, det som skedde igår, för i min bröstkorg är det helt tyst. Helt tyst och har varit det sedan igår när vi åkte hem. Gongbad. Får du chansen, prova! Ljudet kan inte göra illa dig, tvärtom, det kan hela dig. Och den som utför ritualen han vet vad han gör. Man får lita på det!

Bilden har jag lånat här www.gongmaster.se

fredag 25 november 2011

Plötsligt så händer det!


Imorse var den självklara yogan hos mig igen. Som jag väntat. Som jag nästan haft panik över min dåliga ork och brist på tålamod. Kanske är det så att när man böjer sitt huvud och ger upp - då händer det. När jag givit upp mitt egna motstånd till att vänta. När jag slutat forcera. När jag vaknar en morgon, utan förlamande trötthet och går rakt upp, gör mina morgonbestyr, tänder mina ljus och min rökelse. Bugar lite lätt för Z. Gör min yoga. MIN. Och allt är där igen. Och jag är mjuk! Böjer mitt huvud i stor tacksamhet och känner att när man släpper taget då får man det man önskar. Plötsligt så händer det.

onsdag 23 november 2011

One for the road

Här kommer lite resetips utifrån ayurvediskt perspektiv och sätt att se på kropp och hälsa. Dr Vasant Lad har skrivit dem och han är en globalt känd ayurvedisk läkare från Indien som skrivit många böcker och som grundat the Ayurvedic Institute in Albuquerque, New Mexico.

Texten har jag hittat här: http://www.himalayaninstitute.org/

Ayurveda offers a number of antidotes for the physical and physiological disruptions of travel. By Vasant Lad

The winter travel season is just ahead. Whether you’re setting off to celebrate the holidays with family and friends, get to a vacation spot, or clinch a business deal, it’s hard to stay balanced on the road. Why? Because when you travel by plane, train, or car, your body moves faster than nature intended it to. High-speed travel introduces a light, mobile, spacey quality into your body and mind. Plus, it disrupts your daily routine and often pulls you across time zones. All this aggravates the vata dosha—the subtle energy that governs movement—and leaves you vulnerable to dehydration, insomnia, sluggish digestion, anxiety, spaciness, jet lag…the list goes on. But here’s the good news: Ayurveda offers a number of antidotes so you can appreciate the pleasures of travel while avoiding many of the discomforts.

An Hour before You Take Off
Swallow a ginger or cinnamon capsule, drink mint tea, or try some tagar (Indian valerian). These herbs strengthen agni (digestive fire), improve circulation, and relax the mind. Tagar has properties similar to melatonin and will help you sleep during a long plane, train, or car ride. (Do not take it if you are the driver). Put 1/4 teaspoon of powdered tagar on your tongue and wash it down with room-temperature water an hour before you depart and repeat every six hours while en route.

While in Transit
Drink lots of water (more than usual) and avoid beverages like coffee, caffeinated tea, alcohol, and soda. Caffeine, sugar, alcohol, and carbonation are dehydrating and aggravate vata.

If You’ve Traveled to a New Time Zone
Adopt the local time immediately. Reset your clock and go to bed and get up at the same time you would at home. Resist the urge to nap; it prolongs jet lag.

Eat Foods That Are Grounding
Avoid drying raw foods like salad, dried fruit, and potato chips, and choose warm moist foods with extra oil instead. Look for cooked apples, steamed veggies with garlic, lentils, quinoa, hot soups, and kitchari mixed with ghee and cilantro. If you’re not a strict vegetarian, fish and chicken are also grounding.

At Bedtime
Massage your body, including the scalp and soles of the feet, with comfortably warm sesame oil. Then take a hot bath and go to sleep.

Drink Almond Milk
This nourishing drink relieves anxiety and other vata-related imbalances. If you have access to a blender, soak five almonds first thing in the morning. In the evening, peel off the skins and blend the almonds with one cup of hot milk, a pinch of cardamom and saffron, and a teaspoon of date sugar or your sweetener of choice. Enjoy.

Try Triphala
Triphala is an ayurvedic herbal remedy that regulates the bowels, preventing constipation and calming jet lag. Add 1/2 teaspoon of the powder to a cup of boiling water and steep for about 10 minutes, until it is cool enough to drink. You can strain out the herbs before you drink it or leave them at the bottom of your cup. Triphala has several tastes, including bitter and astringent, so in the beginning, you might not like the flavor. Whichever taste is lacking in your blood serum, you will experience that missing taste in your mouth. But persist. Over time, you will balance the six tastes within your body and the flavor of triphala will become less unpleasant.

Did You Know?
Sunlight reduces jet lag. When you reach your destination, go outside and let the sun soak your skin for 20 minutes. Sunbathing resets your body clock to local diurnal time and stimulates sadhaka pitta in the brain, which keeps you alert.

Jet Lag Tea
Put 1/3 teaspoon each of jatamansi, tagara, and ashwagandha in a cup of hot water and steep for 10 minutes. Take this herbal drink for 1 to 3 days, both morning and night, to reduce both vata and jet lag.

måndag 21 november 2011

Feng shui i själen

Mer och mer inser jag att det var enorm resa jag gav mig ut på när jag reste till Indien i augusti. På ayurvedabehandlingen. För den gick på djupet. Inte bara rent fysiskt långt ner i vävnaderna. Nej. Det andra djupet. Också. För jag kom hem förändrad. På djupet. Ville inte riktigt se det först. Ville inte riktigt ta in vad det var jag kände eller hur tomt det blev inuti. Som att hänga upp en riktig rensa-i-röran-skylt när affärer byggs om. Som en stor kvast som sopat runt runtom. Inuti. Och som fått mig att omvärdera en mängd saker som jag innan ansett som viktiga. Kvar står bara jag själv. Eller hur jag ska uttrycka det. Jag som efter resan stundtals känt mig som ett skal med väldigt lite innehåll. Men det där gamla innehållet, det har inte gagnat mig. Det har fött ett ego som har varit bråkigt och stundtals ganska högljutt. Pockat på mina tankar. Velat styra i gammal riktning. Men när jag inte kunnat yoga så fysiskt har annat hänt. Ja ni känner igen det antar jag? När annat kommer fram. Eller som det känts nu, svepts ut av en orkanvind. När bråten är borta. Då har jag känt mig vilsen och tom. Men nu börjar jag känna att det tomma är skönt. Det ger mig frid. Det ger mig också något som jag egentligen varit på väg till väldigt länge. Det finns inga måsten. Längre. Inga egentliga måsten. För vad jag måste göra, det finns inte längre. Det jag vill göra, det är något annat. Det är också kanske skrämmande. För att det är ett nytt sätt för mig att fungera. Hela vägen och hela tiden. Och missförstå mig rätt nu, jag pratar inte om mat, sömn eller respekten och kärleken till andra. Nej jag pratar om det där inre förrådet vi bär runt på, som vi så sällan städar. Där jag tidigare öppnat ett litet fönster på glänt men sedan stängt det. Det här har inte varit någon liten vädring, nej det har varit en storstädning. Feng Shui inuti. Och faktum är att jag varit lite rädd. Och känt mig övergiven på ett märkligt vis. Inuti. Av mig själv. Men nu när lite tid gått och jag börjar se vad som är vad. Då vill jag inte ha tillbaka mitt gamla skräp. Hur vackert det än såg ut på ytan. Hur mycket det än anspelade på att jag måste ha det så. Det nya känns som ett luftigt vindsförråd med stora vita väggar. Rena blanka golv. Målade i en skön turkos färg. Det luktar rent. Som nytvättat. Fönstren är höga och alldeles kristallklara. Det är mitt. Och jag börjar till och med känna mig stolt. För det är så härligt med nyvädrat. Och rent. Och tomt. Inser också att det är så här frihet luktar. Nybonat. Fräscht. Vädrat. Inuti. Feng shui i min själ. Önskar dig samma känsla!

fredag 18 november 2011

Krypa uppför ett berg

Dis och regnväder. Grått och stilla. Gräsmattan ser ut som det vore vår, grönskan är motsägelsefull. Mitt tillstånd av väntan känns outhärdligt lång, just idag. Låg hela dagen igår och blödde näsblod. På något vis blir det värre när man ser blod, eller hur? Som om jag blev "sjukare". Den här väntan på att sakta bli starkare, den känns idag som oöverstiglig. Som att krypa uppför ett berg. Att ta ett pyttesteg i taget. Och sen vila. Född snabb och med bråttom i kroppen är det mycket tuffare att vara hemma och inte vara som jag brukar. Helt enkelt inte orka. Jag kan inte påminna mig när jag varit sådan tidigare. Kraftlös. Försöker pigga upp mig med en mängd saker. Vila. Ta pauser. Unna mig saker. MEN. Jag orkar ändå inte. Att vänta. Det är mitt allra svåraste. Har alltid tyckt innan att det är förspilld tid. Men det kanske inte är det...Det kanske är just det som gör skillnaden? Att sitta ner och vänta in sig själv. Hela sig själv. När årstiden känns som den hoppat över ett steg så får jag backa ett. Frustrerad och trött. Gnällig och jobbig. Jag vet. Men ibland kanske man får vara det också??

måndag 14 november 2011

Större än själva bilden

Naturen är mäktig. Vi är en del av den. Vi glömmer det för ofta. Djuren är viktiga. Precis som oss. Sida vid sida. Egentligen. Vi glömmer det också. Var i Stockholm i helgen och såg en fantastisk fotouställning på Fotografiska muséet. Det finns fler utställningar där förstås, men vi fastnar för Nick Brandts enorma bilder på elefanter, giraffer, lejon och människor. Enorma. På flera sätt. Till formatet. Men också till vad jag ser. Jag blir tagen. Nästan så jag känner dofterna och får en känsla av svindel, är jag också där? Bilder när de är som bäst. Förflyttar mitt sinne och får mig att se mer än själva bilden. Som det jag upplever ibland i yogan. Att jag gör något men får tillgång till något mycket större. Förstår du hur jag menar? Större.

Bilden är Nick Brandts på ett lejon innan stormen och jag har lånat den från Fotografiska muséets hemsida, www.fotografiska.se

fredag 11 november 2011

The minds true liberation

Idag, det magiska datumet 11.11.11 så glider vi in i vattumannens ålder, the time of Aquarius och jag blir lätt nostalgisk när jag tänker på den fantastiska musikalen Hair som kom på 70-talet och bjuder er på låten, the time of Aquarius ifrån den. Titta på hippiesarna när de dansar i Central Park i New York. Visst är det härligt?!

onsdag 9 november 2011

Together

To get there - blir ordet together. En liten ordlek som säger allt. Att vi gör det tillsammans. Även om vi gör det var för sig. Yogar. Andas. Lever. Visst är det så enkelt. Så glasklart lätt. Man kan vila i det. Veta att tillsammans är vi som en. När vi andas tillsammans. Yogar bredvid varandra. Yogar hemma men vet att andra sömndruckna också står på sin matta. På kvällen när jag är trött men ändå sätter mig och andas. Mediterar. Så vet jag att jag är där på min filt i min ensamhet. Men inte ensam. Tillsammans. Together.

tisdag 8 november 2011

Ilska eller lugn?

Jag kliver av bussen i närheten av Stillastund. Ska ha mina kvällsgrupper. Går snabbt fram till övergångsstället. Det är kolmörkt men bussen lyktor lyser upp mig och trots att jag svarta byxor och svart kappa tänker jag att jag syns. Min silhuett måste vara som en klippdockas. Tydliga konturer. Håller en vit stor kasse i handen, han som kommer farandes riktigt snabbt i sin bil borde se mig. Och att jag går på övergångsstället. Men han verkar inte se mig. Alls. Jag går snabbt och försöker få ögonkontakt med föraren. Han tittar rakt på mig, en äldre man, med sammanbitna käkar. Han är fårad i ansiktet men hans ögon sprutar ut ilska. Och han nuddar mig nästan med sin bil! Jag stannar till och bara tittar på honom. Förstår inte riktigt, för han ser mig faktiskt. Då ger han mig fingret... Han ser rasande ut. Jag förstår verkligen ingenting, slår ut med armarna i en slags vad-vill-du-gest då han hötter med näven och ser ut som han vill slå mig. Sedan är det över, han har har åkt och jag är över på andra sidan. Med en konstig känsla inuti. Han var så arg. Och jag blev föremålet för hans ilska. Hur ofta händer inte det? Att människor tar ut sin vrede på någon annan än den det gäller? Eller för saker de inte kan påverka. Jag ser det ofta, kanske för att jag är intresserad av människor och gärna iakttar. Den här gången blev jag inte arg. Jag blev bara konfunderad. Och lite obehaglig till mods. Mitt heta humör finns inte kvar. Helt enkelt. Visst blir jag arg ibland, men det yttrar sig aldrig på det här viset, som den här mannen gjorde mot mig. Jag tror att till viss del så handlar det om personlighet. Kanske en sjukdom? Men oftast tror jag att det handlar om krokig kommunikation. Eller brist på. Att människor har så svårt att vara raka, säga sin ärliga mening. Ta strid för det som angår dem. Som berör dem. Eller stå upp för någon annan. Så ofta vi pratar om människor istället för med dem. Jag har inte haft svårt att vara rak, tvärtom nästan. Men det har gjort mig ganska ensam ibland. I sammanhang där man uppfattar en avvikande åsikt som ett påhopp. Där ärliga frågor tolkas som angrepp. Där tystnaden i gruppen säger mer än tusen ord och där alla pratar efteråt och säger vad det tycker. Egentligen. Nej jag är ingen perfekt människa. Jag vill bara att vi ska tala lite mer med varandra så att inte tredje part hamnar i hetluften. I skottgluggen för det vi känner inuti. Vi är inga offer för våra känslor, vi får lära oss att hantera dem. Och när stillheten råder inombords, då blir det mesta bara krusningar på ytan. Djupet är lugnt och fint. Och jag önskar verkligen att den mannen som ville spöa upp mig igår för att jag gick över gatan på ett övergångsställe när han kom åkande, fick frid i sig. Att han öppnade munnen och sa något till den det gällde. Hur har du det med din ilska? Eller kan du ta fram lugnet inombords när det händer sådana här saker?

lördag 5 november 2011

Absent friends

Tröst. Det ordet tycker jag om. Mycket. Det rymmer så mycket. Att få tröst. Att ge tröst. Igår var jag på begravning för min väns mamma. Det var så vackert. Så värdigt. Och ändå så sorgligt. Det är ju det. Och måste få vara så. Jag grät så mycket, som klara droppar föll tårarna på min nya klänning. Och jag tänkte även på mina sorger. Ett avsked väcker tankarna på andra avsked. Naturligtvis är det så för oss. Att det ena ger en koppling till det andra. Mina ögon fastnar på Jesusfiguren i naturlig storlek som hänger en bit upp i taket. På korset. Och hur lite jag förstår av att han tog på sig andras skulder och synder. Vad nu det är. Det ger mig inte tröst. Faktiskt. Andra blir tröstade av det, vi är ju olika. Tror och tänker olika. Däremot ger det mig tröst att veta att jag har kraften inom mig själv att ta fram. Det kanske är samma sak? Egentligen. Och vad vet jag egentligen? Kraften jag får av andra i min närhet. Att få tröst. Att ge tröst. Kraftfullt. Starkt. Vi stannar i lilla staden på väg hem, går till den åldrande kyrkogården där mormor och morfar ligger. Den gamla välvda stenbron en bit bort över ån som ser ut som en vårflod just nu. Gravstenen har fått lavar växande tvärs över. Novemberdagen är ändlöst grå. Människor pysslar vid gravarna. Tänder två ljus och känner att jag blir glad när jag ser dem lysa så stadigt. Tröstad. Var ni än är alla absent friends väljer jag att tro att ni har det bra. När skymningen lägger sin filt över oss, ska vi gå en långpromenad till en annan kyrkogård och där tänder vi ljusen för våra andra saknade familjemedlemmar. På något vis ger det tröst. Önskar också er alla tröst som tänder varma brinnande ljus i kvällningen.

torsdag 3 november 2011

Jämnmod


Vi försover oss lite lätt. Inte med flera timmar men lagom för att inget ska vara i fas. Ingen lugn stund för att vakna fint. Ingen yoga. Ingen ordentlig frukoststund och ingen tidningsläsning. Dusch och ut i bilen. MEN. Det är ok med sådana morgnar också. Från och med nu och framåt dagen kan det väl bara bli bättre? Och den milda hösten slår alla rekord. I mjukhet. Den sveper in mig i att allt är som det ska. Allt står inte och faller med att det ska vara PRECIS som jag planerat. Jag följer med i det som är. Och tänker att förr skulle den här starten ha förstört hela min dag. Nu har jag mera jämnmod. Jämnare humör. Mera tillåtande. Och ja, vi vet ju, som yogar, att det är yogans som fått mig att se vad som är stort och vad som är smått. Vi sitter i bilen och småpratar. Ingen idé att vara sur eller arg. Det bara flyter bort. Jag har inte energi att lägga på det helt enkelt. Jag hushållar. Vill stanna i mitt jämnmod. Önskar er en skön dag hur den än har startat!

måndag 31 oktober 2011

Balance your hormones balance your life

Det finns så många böcker att läsa inom ayurveda och kinenisk medicin idag. Och om österländska sätt att se på kroppen. Claudia Welch har skrivit en jättefin bok om hormoner och hur vi kan balansera oss själva. Det är inte så krångligt. Faktiskt. Framför allt behöver vi fundera över om vi ger oss själva några hormoner som kvinnor, t ex extra östrogen, minipiller eller p-piller eller på något annat sätt tillför kroppen något extra. För det rubbar hela balansen. I våra kroppar och delar av våra liv. Man kan använda den som uppslagsbok, vad händer vid mens osv. eller läsa den från pärm till pärm. Hur du än läser, så vill jag varmt rekommendera den.




"Dr Welch combines Eastern medical theory with Western science to provide uncommon insights into hormones, women’s health concerns, lifestyle and diet. It is designed to be readable and accessible for all women, and anyone who wants to understand women’s health, be they students or practitioners of Western medicine, Ayurveda, Traditional Chinese Medicine, or simply of life. It is not important to have any background in any medical system to appreciate and grok this book, but it also offers new perspectives to seasoned medical practitioners."

onsdag 26 oktober 2011

Kännas

Plusgrader ute, milda vindar. Längtar efter frost och kyla. På yoga-workshopen med Emma Balnaves i London, ställde hon frågan till oss om varför man yogar. Det var intressant att höra alla olika svar, speciellt som det var en del nybörjare med. Ofta är det så på de kurser jag går att det är blandat, det är människor som utövat yoga i många år och undervisat länge tillsammans med rookies, människor som bara börjat nosa på yogan i något år. En ung tjej sa lite tyst - to feel something. De orden lyfte Emma - känner du inget så är det inte yoga du utövar, slog hon fast. Det var skönt att höra. I min yoga har det ända från början varit jobbigt fysiskt medan det mesta faktiskt har skett inombords. Förändringar i tankar och känslor. Känslor som dykt upp och skeenden som jag inte tidigare noterat. Eller haft. Och de där känslorna, så mycket de kan röra upp och så mycket som kommer fram. För om man inte känner något, då är det inte yoga, då blir det någon slags gymnastik. Och jag tänker på alla år som jag tränade yoga i grupp och hur lite vi pratade om det. Om de osynliga kropparna som vi har. Vi var mest fast i annamaya kosha, den fysiska kroppen som vi kan ta på och se. Vi pratade inteom de andra kropparna, som vi inte ser. När jag hör Emma så inser jag hur mycket jag längtat efter just den typen av dialog. Om vad vi känner. Och varför. För det finns ju förklaringar till det. När jag tar upp det i mina yogagrupper så känns det bra för mig. Fint att kunna förmedla något på ett tidigt stadium som det tagit mig åratal att komma fram till och hitta rätt med. Det är också intressant att se och höra allas olika tolkningar och reaktioner på det. De flesta är lättade. För visst känner man något ganska omedelbart när man börjar? Det där som kan vara så svårt att sätta ord på. Som man knappt tror hänger ihop med yogan. Och jag tänker att som lärare är det viktigt att inte tappa det. Att inse att det är ganska omvälvande. Som Emma som tränat över 20 år och rest runt i världen i 14 år och undervisat och som ändå kan möta oss alla precis där vi är. Vilken lärare. Vilket gott exempel hon är. Och hon har inte glömt hur det är när det börjar hända saker inuti. Kännas.

Bilden är på Emma Balnaves, fotograferad av Dan Lindberg

tisdag 25 oktober 2011

Kurragömma

Kurragömma. SÅ känns det med min yoga och mig. Jag mår fint. Har ett flöde. Gör min yoga. MIN. Och nästa dag är jag helt slut. Orkar inget. Och sådär håller det på. Sakta men säkert kommer jag närmare mig själv helt enkelt. Att orka. Även om det är långt kvar kan jag nu känna glädjen i rörelsen, hur liten eller hur få den än är. För det finns där. I mig. Och jag är på väg. Ja jag är på väg. Även om den leker kurragömma...

måndag 24 oktober 2011

Parallellt

Jag tror jag kör parallellt. Med två bloggar. Varför utesluta? Kände att jag inte kan ta bort min aning om yoga. Inte än :) Så jag fortsätter. Under den gråaste måndagen på länge så finns det värme. Det är yoga ikväll. Och dagen har börjat fint med tända ljus på frukostbordet och varm gröt i magen. God morgon!

fredag 21 oktober 2011

Slut och början

Förändringens vind. I mig. Haft en tanke. Ett tag. Läste den i en annan blogg idag. Vet inte riktigt vad det står för. Men något för mig framåt. Vidare. Jag är inte rakt av modig och klipper här. Men. Jag funderar på att lägga ner min en aning om yoga. Kanske... är den klar? På något vis. Min lilla aning har växt lite. Känns som det som händer i mig nu, har jag skrivit om tidigare. Yogans utforskande handlar också mycket om det jag inte kan beskriva med ord. Men vägarna dit. De känner jag igen även om det är en resa som aldrig slutar. Skrivandet vill annat. Häromdagen startade jag en ny blogg, annikas andetag. Bara sådär. En känsla inifrån min mage, mitt centrum som ville något. Så jag gjorde. Utan att tänka. Jag är på sätt och vis besatt av andningen. Andetaget. Och allt allt allt som hänger ihop med det på olika vis. Går distanskursen effektiv andning för Maria och följer med i det som händer. Alltid kan man hitta något nytt. Ny kunskap. Nya sätt. Jag har varit så bra på att djupandas. Tidigare. Är väl det som alltid fungerat för mig i yogans värld. Egentligen. Det fysiska med utmanande asanas för mig har varit mer problematiskt. Där allt gjorde ont i början. ALLT! :) Men efter min galloperation för 3 år sedan så förändrades något i mitt andetag. Utandningen tog tvärt slut. Som att klippa av något efter halva tiden. Jag känner inte igen det. Och jag kan inte beskriva det bättre än så. Jag jobbar för att hitta tillbaka till mitt hela andetag. För det går ju. Jag är säker. Även om jag inte är där ännu. Vårdcentralen utredde mig. De hittade bara en nedsatt lungfunktion men kunde inte svara på frågan varför... Min TCM-läkare sa att jag behövde någon annan behandling än hans, han hittade inte helt rätt. Zhander har hela tiden uppmärksammat mig på det här och varit bekymrad, givit mig asanas som hjälpt en del men inte hela vägen. Därför reste jag till Indien på hans inrådan. Nu är jag på väg i en riktning som känns rätt, efter den ayurvediska behandlingen. Annorlunda. Något är förändrat i mig. Och då fokuserar jag där. Så tänker jag. Följer du med in på den stigen som andningen tar mig? Kanske skriver jag här också fortsättningsvis. Senare. Just nu känns det annorlunda. Det är allt jag vet.

onsdag 19 oktober 2011

Varje liten rörelse

Tänk att så lite kan göra så mycket. Den frasen hör jag lite då och då från människor som precis börjat med yoga. Och visst är det bra att bli påmind? Om att "det lilla" faktiskt är så mycket mer än det som syns i stunden. Att den där kraften som man frigör, den där energin som letar sig fram som en berg- och dalbana är så stor. Som får oss att orka. Känna. Uppleva. Ta nya beslut. Gå vidare. Stanna i stunden. Och jag gör så mjukt så mjukt. När jag yogar själv. Och jag vet hur mycket det ändå påverkar mig i slutänden. Är ännu mer lyhörd nu för vad som sker inombords. En del som jag lämnade i Indien stannade där. Och annat blev tydligt. Som att jag är superkänslig för vissa saker. Mat och dryck. Om jag inte sover. Men mest av allt känner jag hur min yoga påverkar mig. Det är otroligt och ganska annorlunda mot innan jag åkte på min ayurvediska behandling, min pancha karma. Samtidigt så påminner det mig om mina nybörjare, som också beskriver nya fenomen eller känslor och händelser inuti. Kanske viktigt att påminna sig om det? För oss alla. Hur lätt det kan bli att man hittar någon slags rutin i yogan. Rutinen som mr Iyengar skriver om att den inte får bli mekanisk. Att varje upprepning ska vara ny... Som också hans elev, min lärare Zhander pratar om. Outröttligt. Och nu har jag faktiskt fått en alldeles unik chans att följa mig själv när jag sakta men säkert tar mig vidare och kanske till det som varit tidigare i min yoga. Hur stelbent har jag inte varit de här veckorna? Och lite rädd. Tänk om jag inte kan yoga som tidigare? Jaha. Återigen. För vem yogar jag? Och varför? Jag vet det. Lite bryskt har jag blivit påmind. Men nu känner jag ändå glädjen i mig. Inte bara det som tynger. Glädjen i att varje liten rörelse påverkar. Visst är det fantastiskt?

tisdag 18 oktober 2011

Påminnelser och perspektiv

Påmind. Man blir påmind ibland om att inte grotta ner sig i sina små problem. Inte blåsa upp dem. Låta dem vara på rätt nivå. Mellan mina yogagrupper igår kväll pratade jag med en mycket god vän. Som ringde för att hennes mamma hade dött... Ja. Ja. Ja. Där kom insikten ramlandes igen. Perspektiven på det man har. Och vi pratade. Sedan gick jag in i min egen shala. Gjorde ett mjukt pass med mina elever. Men stärkande och kraftfullt. Jag ägnade min yoga till hennes mamma. Av hela mitt hjärta! Åkte hem. Stärkt i min kropp. Något ramlade bort. Något kom dit istället. Att yoga för någon annan, det är mäktigt. Och när man gör det innerligt, så blir det skillnad. Den där skillnaden som man inte kan förklara förrän man känner den. Man måste göra det själv. Och jag vet att jag skrivit om den boken tidigare, How Yoga works, men jag påminner om den igen. När man ägnar sin yoga åt andra. När man undervisar även när kroppen känns motsträvig. Det är ändå det jag vill. Jag tackar för påminnelser och perspektiv idag. Och jag ägnar min yoga åt min vän och hennes mamma ikväll också.

måndag 17 oktober 2011

Tungt. Men jag andas.

Jag andas. Men det är tungt. Lite. Eller mycket tungt. Vill egentligen inte skriva det. Vill inte befästa något. Men det är så det är. Och då menar jag inte andetaget. Det är det som går långt ner och som jag får till. Nej. Jag menar kroppen. Jag längtar mig snurrig efter att vara stark. Att orka. Att inte behöva korta ner, avbryta eller inte ens orka yoga för att kroppen är så upptagen med annat. För det är den. Jag vet det. Men. Det är också då, eller rättare sagt nu. Som jag inser hur stor plats yogan tar i mitt liv. Hur mycket den tillför. Hur mycket som rör sig runt den, som navet i mitt liv. Och vad är det jag står och säger i mina grupper varje vecka? Att andetaget är det viktigaste. Och det är det. Så jag andas på. Andas djupt nere i mig när jag vaknar. Andas och tänder ljus vid frukostbordet. Andas lugnt vid min dator. Andas stilla och sakta under fikapausen. Andas mig igenom dagen. Promenaden till min yogastudio. Till min plats. Andas med grupperna som kommer. Andas långa långsamma andetag innan jag somnar. Livet som börjar och slutar med ett andetag. Prana - som är det sista vi andas ut och det första vi andas in. I livet. Och alla dessa andetag däremellan. Som gör gott. I mig. Och det andra, resten av min yoga. Den står på väntläge. Och jag är trött på det. Men så är det. Lite tungt. Men ändå. Jag skriver det och jag väntar. Och inser att väntan är också en väg. Att landa i vad det är man vill. På djupet. Det kan ta några månader till att inte må illa, inte vara så utmattat trött. Innan det vänder. Jag vet det. Men när den vetskapen sakta sipprar ner i mitt system så är jag ändå obekväm. Vill annat. Vill yoga mig svettig. Mild oktoberluft ute. Vill springa. Vill gå några mil. Vill vill vill. Men jag sitter still. Jag andas. That's it.

Bilden är från Stillastund tagen av Dan Lindberg

fredag 14 oktober 2011

Björk

Björk. Jag gillar henne. Så mycket för det hon gör men också för det hon är. Nej inte allt. Men känslan av överskridande är konstant när jag lyssnar. Magisk helg mina vänner! Må gott. Vila i höstens frostiga kyla. I färgerna. Ikväll dricker jag vin med vännerna och det känns förträffligt bra!


onsdag 12 oktober 2011

Orons vägar

Bara ett litet inlägg om oro. Min oro. Trots att våra barn är vuxna. Så finns de i mig, i hjärtat, i tanken, i alla fall. Så nära. Alltid. Är det kanske så att vara förälder hela vägen? Det slutar aldrig. Förstås. Men det ser olika ut. Förstås. När barnen är vuxna har de vuxna bekymmer. Kring jobbet. Kring kärleken. Kring hälsan. Och jag försöker så gott jag kan. Jag lyssnar. Försöker inte alltid komma med råd. Men finnas där. Tacksam för att jag får finnas där. Som en annan vuxen. Dela. Och min oro, den tyglas lättare och lättare. Men. Ibland välter den locket och kommer fram. Är jag född orolig? Med en speciell begåvning för att tänka ut olika scenarios där otäckheter händer? Jag vet inte. Men jag tror inte det. Jag är bara så rädd om det som är det bästa. Varsamt och skört kan livet vara. Så jag tar emot allt jag får och älskar vardagen. När allt lunkar på. Men ändå, ibland tittar den in längre hos mig och jag vill verkligen inte det. Ha den hos mig. Oron. Men mannen min, han lagar kvällsmat, stryker min kind och säger, ta det lugnt. Allt ordnar sig. Och det gör väl det. Oavsett vad jag gör. Men ändå. Det där mammahjärtat. Navelsträngen som alltid finns fast den är avklippt. Och jag vet så väl. Att jag ska andas (Maria, jag gör det, så lugnt och fint) men ändå. Kanske är det mer vanligt än man tror? Med en närvarande oro? Som susar i mitt system. Finns inget annat ord för det jag känner. Förr kunde jag inbilla mig att det var föraningar. Men nej, det var det inte. Det kom inifrån tankar jag stannade i. Vill inte tygla, vill släppa. Vara fullt ut närvarande. Ta emot det som kommer. Kanske vågar jag se mer hur jag fungerar, ju tryggare jag känner mig? Paradoxen i livet. Ville bara dela lite med er här. Har du någon oro?

måndag 10 oktober 2011

Döden döden

Döden döden. Som Astrid Lindgren och hennes syster sa till varandra när de träffades. Så var det avklarat. Så genialt egentligen. För det där med döden. Så extremt abstrakt. Så extremt närvarande. Hela tiden. I oss. Fast vi väljer att inte se det. Jag är säker på det. Läser om döden i olika bloggar jag följer. Tänker och funderar runt det hela. Och vill dela min syn med er. Jag tänker på döden ganska ofta. Och nej. Det är inte otäckt. Det är ett sätt att närma mig det som också ska hända mig. På något plan. Såg en intervju med Sissela Kyle, där hon sa att efter att hon hade fyllt 50 så hade det gått upp för henne att hon också ska dö. Att det gällde henne också. HENNE OCKSÅ. Vi vet ju. Men ändå. Så känner vi oss odödliga. Lever som om vi var det. Och måste vi inte det? Och en del i oss är odödlig. Tror jag. Helt säkert tror jag det :) Den andliga delen. Gnistan. Energin. Gud. Eller vad vi vill kalla det. Det oförstörbara. The energy that keeps this body alive som Z säger. Det som jag hittar i yogan. Som någon hittar i att klättra. Paddla i en fors. Dansa. Eller helt enkelt mitt i vardagen. I livet. Närsom. Hursom. Kontakten inåt som försäkrar oss om att vi finns på flera plan. Den där fysiska smärtan som finns i kroppen när någon älskad dör. När någon lämnar oss. För det känns ju så. Som om man ska gå av på mitten. Jag tror att man bara lämnar det synliga. Om ni förstår? Och att vi är så dåligt förberedda. På att det ska hända. I vår del av världen. Den sekulariserade. Vi är chockade när det händer. Jag är inget undantag. När mamma dog. När pappa dog. När min storebror dog. Vänner och arbetskamrater. Så overkligt. Döden döden. När jag blev intervjuad av Sveriges Radio för några veckor sedan frågade journalisten mig om vi kan förbereda oss på något vis på våra förluster. Och ja, jag tror det. Inte på hur ont och definitivt det kan kännas. Nej, det går inte. Men. På hur man kan göra. När man står bredvid. När man är i det. Att över 90 % vill prata om sin förlust. Medan samma siffra på undersökningar av omgivningens tankar om sorgen är tvärtom. Att man tror att man inte ska prata om det. INTE. Inte röra upp något. Inte rota. Inte göra det hela värre... Som om det gick? När man tycker att det värsta har hänt. Nej, men att vi deltar. Som medmänniskor. Lyssnar. Med ett stort hjärta. Utan att värdera. Utan att komma med tips. Bara närvara i det som gör ont. Bredvid. Tillsammans med. För någon. För oss själva. Döden döden. Hur allt vi gör kan handla om den. Hur min lärare Z säger att dödsångesten visar sig i en mängd positioner och asanas. Men inte i samma asanas naturligtvis. Vi är ju individer. Olika. Hur vi möter något större och hur vi förhåller oss. När det gör ont. Smärta verkar vara vår tids gissel. Hur rädda vi är för den. Hur mycket vi försöker döva den. Med tabletter. Med alkohol. Med en mängd energifrigörande beteenden. Men som bara dövar för stunden. Tystnaden som många använder när något känns svårt och ogreppbart. Hur mina inlägg om det alltid har färre kommentarer... Ju mer jag ser sorgbearbetningens effekter, ju mer inser jag hur mycket vi behöver det. Bearbeta vår sorg. Våra förluster. För att försonas med döden. Inte ge upp. Inte trycka ner. Försonas. Vi ska dö. Också. Men fram till den stunden vill vi leva. Fullt ut. Inte begränsas. Det kan ju vara ett enormt äventyr som väntar oss då! Det kanske är födelsen på något annat. Så lite vi vet. Och så ont det gör i oss att vi inte vet. Låt oss lyssna på varandra. Låt oss tala tala tala om det smärtsamma och overkliga. Livet har två sidor av allt. Det jag lärt mig av mina förluster är de viktigaste lärdomarna för mig. Precis allt har två sidor. Och ingen går runt och är lycklig hela tiden. Det är min bestämda uppfattning. Och varför skulle det vara så? Då blir ju livet ett rakt streck. jag citerar gärna Bengt Stern som sa - att må dåligt är en bra början :) På att hitta det andra. Som ligger och glittrar under det svarta. Men på ett annat sätt. Det som gör ont är inte farligt. Bara om man stannar i det och blir bitter. Jag tror på livet. Men i det ingår döden.

lördag 8 oktober 2011

Så vacker


Den nya hemsidan för Shadowyoga och Nrtta Sadhana - ni måste titta! Så vackra bilder. Och yogan tagen till en ny nivå. Denna guru. Shandor Remete, Zhander Natanaga med sin Emma Balnaves. Och jag är så tacksam att jag var med när bilderna togs, av min egen D, fotograf Dan Lindberg. Och att jag tränar för dessa lärare som outtröttligt lär sig mer, tränger djupare in i det stora som vi kallar YOGA. Och att jag får ta del av det. Att jag får guidning och vägledning. Jag längtar till våren :)

fredag 7 oktober 2011

Tusenprocentvärldsklassuccée

Glädje. Ren och oförställd glädje. Vilken energi det ger. Igår kväll var vi trötta, lite slitna. Ska vi verkligen in till stan igen? För lite teater? Ja, vi dressade om, jag tog min nya spetsblus och ett halsband. Lite läppstift och rouge piggade upp mitt trötta ansikte. När ridån gick upp för Elvis som spelas av Glada Hudikteatern då drogs vi med i det glada. Lite galna. Det oväntade. Men mest av allt det oförställda. Trots att det var teater. Jag kunde inte sluta le när vi stod upp, hela publiken, och klappade våra handflator röda. Inget är egentligen krångligt. Allt går. JU! Att vara olik kan också vara en tillgång. Vem gillar egentligen det strömlinjeformade? Vi är alla olika. På olika vis :) Jag tog med mig det. Drog i mig det som sniffande hund. Som ett djupt andetag när man klyver vattenytan efter att ha varit under en lång stund. Vitaminer. Nog behövs det glädje i alla yttringar vi kan få tag på? När killen som spelade Elvis samtidigt som han tog ett litet skutt drog till med -det här ska bli tusenprocentvärldsklassuccée så kände jag - ja är det och det blir är det! Glad helg på er, kära vänner!

Bilden har jag lånat här http://www.gladahudikteatern.se/default.asp

tisdag 4 oktober 2011

Allt är som det ska

Glad igen. Mailar min lärare. Han svarar inom några timmar. Blir lika förbluffad varje gång. Att han tar sig tiden, trots alla tusentals elever. Och ja, allt är som det ska. Jag sväljer min förtret, petar ner egot igen och inser att allt har verkligen sin tid. Och det blåser ute. Vindar som är friska och varma. Och de blåser bort min misströstan. Allt är verkligen som det ska.

måndag 3 oktober 2011

Moment 22

Livet går i stilla mak ute på landet. Jag är så tacksam för det. Varje dag när jag kommer hem och kör in på vår lilla väg så stänger jag av bilradion. Tystnaden vill in i mig. Och jag i den. Det är grått ute. Som mjukt tyg. Som velour. Det snabba i mig ger vika för det andra. Människor passerar i mitt liv och jag är liksom en betraktare. Kan inte ljuga om det jag känner. Kan inte bara stryka medhårs och gömma det andra. Jag provocerar kanske fast det inte är min avsikt. Någonstans. Jag har mött det lite här och där de senaste åren, att när jag är ärlig, står för min åsikt - då glider någon ur mitt synfält. Jag vet att det är yogan. Yogans förtjänst att jag inte låtsas saker. Att jag kommit till en gräns där jag måste vara sann. Mot mig själv. Inte låtsas. Men ibland kan det kännas lite tyngre. Som idag. Håglös och våldsamt trött. Trött. Längtar så det kryper i mig att orka yoga min serie. Men än är jag inte där. Det är nästan som ett slags moment 22, jag vill yoga men orkar inte för att jag känner att det stör det som redan pågår i min kropp. Samtidigt känner jag av annat som ger sig tillkänna när jag inte yogar. Som rastlösa ben. En balans på slak lina. Som den uppe i träden förra veckan :) Det kanske var en illustration egentligen till allt som händer just nu. För mig. I mig. I samspelet med andra. Står man 5 meter upp så låtsas man ingenting, man bara är och gör. Det man ska. Det andra får vänta. Stannar på min avsats och väntar in min styrka.

fredag 30 september 2011

Släppa rädslan och bli fri

Varit på konferens. En av aktiviteterna man kunde välja var att klättra i en höghöjdsbana. På 5 meter ovanför marken, ibland 7 meter beroende på hur träden stod. Ja jag hade säkerhetssele. Och hjälm. Men rädslan i mig och mina kamrater som klättrade upp en i taget, den hamrade sig ut i kroppen. Jag darrade. Inuti. Utanpå. Men jag hade bestämt mig innan för att utmana mig själv. Visst behöver man det ibland? Utmaningar? Och i mitt liv så är sällan utmaningarna fysiska. Som den här. För mer än 30 år sedan hoppade jag fallskärm. Innan tandemhoppens tid. Jag gick en hoppkurs några helger. Hoppade sammanlagt 7 gånger. Och blev rädd. Livrädd för att göra om det. Har inte närmat mig en fallskärm sedan dess. Nu är det inte samma att hoppa fallskärm som att gå en bana på hög höjd på stockar och rep. Jag vet :) Men rädslan är exakt densamma. Har jag upptäckt. Mentalt hade jag förberett mig på att möta den. Möta den som förstelnat mig någonstans. Ville se om det var möjligt att möta den igen. Och ta mig igenom. När jag stod där på plattformen 5 meter ovanför marken som var stenig och barrig - då andades jag ned i mitt centrum. Kände mig stabil. Den gungande stocken gick fint. MEN. När jag kom till nästa etapp så gick jag på ett rep och höll i ett annat. Att ha tyngdpunkten långt fram har varit trixigt för mig i yogan, som i armbalanser eller annat. Samma här... Jag slog plötsligt runt! Runt. Och hängde i min sele. Och inget annat. Och jag kände hur bröstkorgen liksom krympte. Ihop. Och min väsande andning startade. Någonstans registrerade jag det. Och insåg hur mycket den har med min rädsla att göra. Min bröstkorg har haft den boende i sig. Rädslan för att dö. Den gemensamma, som vi alla delar. Oavsett om vi är medvetna om den eller inte. Men där uppe. Hängande mellan träden och med en känsla av att jag inte kommer att klara mig så gled den upp, stor och mäktig och ville ta över mitt andetag. Krympa mig med sin röda intensitet. Nästan så jag kunde ta på den. Jag resonerade med mig själv. Gick inte så bra. Lade allt fokus i kanda, navelns rot, och kände att jag lugnade mig. Alla ni som också yogar vet ju hur medveten man blir om kroppen. Om alla olika sensationer eller reaktioner. Nu. Det var som att följa någon bredvid mig stundtals. Jag fick hjälp av en instruktör som guidade mig vidare. Att ta mig upp på repet. Svajigt. Att sätta i fötterna och trycka ifrån. Tackar mig själv för allt benarbete jag gjort i min yoga. För jag gjorde det. Ställde mig upp på vingliga ben och slutförde banan. Hela banan. Och jag var rädd. Livrädd flera gånger. Men jag hade bestämt mig för att det skulle gå. Och med instruktörens pedagogiska lugna röst. Med min andning. Så tog jag mig runt. Jag gled till och med i hög fart på slutet och hängde högt i luften efter sista momentet. Hög. På adrenalin. På att jag klarade det. På att jag upptäckte något väsentligt om mig själv. På att jag vet att jag klarar så mycket mer än vad mitt sinne vill få mig att tro. Och hur allt egentligen är möjligt. Och om det är det för mig - då är det också det för dig! Och jag måste också säga att jag är stolt. Vilken rädsla har du? Hur gör du för att möta den?

tisdag 27 september 2011

På radio

Jag gör annat också. Inte bara yoga :) Jag har även kurser i sorgbearbetning. Ett befriande sätt att lasta av det som tynger och skaver i själen. Fast man inte tror det. Alla har vi förluster av olika slag, så är livet. Vill du lyssna på mig kan du göra det här. Jag blev intervjuad av Sveriges Radio och det sändes idag på P4.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=507&artikel=4717135

söndag 25 september 2011

Stanna mitt i

Lite stillsam yoga. Lite försiktigt gör jag min yoga. Har inte orkat under den här sista månaden som innan. Även om jag vetat att jag inte skulle vara kraftfull när jag kom hem från Indien så har det varit lite av en chock. På sätt och vis. Att yogan varit för stark. Att jag blivit för påverkad av mina asanas, att den stört min behandling. Som ett berg att klättra över som varit för högt. Men jag har också insett att allt har sin tid. Om man inte lyssnar på de råd man får då är det ingen idé att be om dem. Jag vet! Men när det jag helst av allt vill göra varit för tufft så har jag väntat. Faktiskt. Släppt otåligheten. Och idag kom plötsligt yogalusten över mig sådär obändigt. Jag yogade. Med mer närvaro än tidigare. Med mer fokus inåt. Och jag gjorde inte hela min serie, jag slutade i tid. För att inte kraschlanda efteråt. Det hade aldrig gått att göra för några år sedan för mig. Att stanna mitt i. Men nu så lyssnar jag mer. Jag är mer lyhörd för min kropp och vad jag orkar. Och det är en seger. En mjuk och stillsam liten seger. Men ändå. Jag tassar ner till ett dukat frukostbord och ute är det mjukt och grått. Stilla. Gula löv. Och jag orkade. Min lilla seger idag att stanna mitt i.

torsdag 22 september 2011

Hans röst



Idag var det extra skönt att höra min lärares röst. Och hans ord, inte många, men de innehåller det väsentliga. Lyssna och se hans vänlighet stråla.

tisdag 20 september 2011

Mitt hjärta

Jag vilar. Tar pauser. Gör stillsamt. Och samtidigt kommer annat till ytan. Som det brukar i de lägena :) Jag har en punkt i bröstkorgen som är öm. Den har funnits tidigare. Mitt på bröstbenet. Dr V masserade den flera gånger. Först blev jag lite rädd. Men ömheten minskar faktiskt lite hela tiden. Den minskar när jag låter saker komma till ytan. Om vad jag känner. Kring olika saker i mitt liv. Kring olika människor. Och jag inser att jag förträngt en hel del. Som jag inte orkat se. Eller hur jag ska uttrycka det. För att jag någonstans varit lite bekväm. Eller velat att allt ska var som det är. BRA. Eller varit rädd för att såra. Eller en hel del massa eller. Men kan det vara så att det är mitt hjärtchakra som berättar något? När jag böjer mig framåt och låter bröstkorgen vara öppen hela vägen, då känns det som ett litet tryck, som sedan försvinner. När bröstkorgen öppnar sig när jag går bakåt. Känner ni igen det? Tror jag läst det hos någon av er, mina bloggvänner. Något stänk av oro som sedan flyter iväg. Löses upp. Den här Indienresan. Den här behandlingen. Som tagit min kropp med storm. Den öppnar också andra delar i mig. Känslor. Gammal bråte. Så skönt att rensa. Jag är inte rädd. Jag känner bara att jag måste. Låta en vit vind svepa runt där inne. Låta det bli fritt. Ett chakra. Ett energisystem. En del av the subtle body. Som rör på sig. Som vill släppa saker och som jag nu låter komma till ytan. Inget märkvärdigt kanske. Men för mig som nog hållit hjärtat hårt är det fantastiskt frigörande. Välgörande. På alla plan. Hjärtat är starkt. Klarar sig. Jag behöver inte styra. Släpper taget om saker. Känslor. Tänker inte så mycket längre. På det som varit. Låter det som är nu styra. Och då händer annat. En del människor möter man och delar mycket med och sedan går man åt olika håll. Inget fel i det. Andra håller man krampaktigt tag i för att man inte vågat annat. Men jag är helare nu. Jag är friare. Det som tyngt och blockerat i kroppen har också funnits där. I hjärtat. Men jag öppnar det. Och låter det ske som sker. Mitt hjärta.

lördag 17 september 2011

Vila. Vila. Svag. Svag.

Frosten ligger som tårtpapper över ängen när jag kikar ut i den tidiga morgonen. Ser magiskt ut. Vackert. Gräset frodigt grönt och äpplena som fallit till marken ligger i drivor på grusgången. Höst. Min allra bästa tid. Har alltid varit det. En tid för allt. En tid för nystart. En tid för att få en chans till. Liksom. Jag brukar känna mig stark. Men nu. Jag är svag. Svag. SVAG. Har aldrig känt mig så orkeslös utan att vara sjuk. Det är en besynnerlig känsla. Tröttheten svider i hela mitt system. När dr V sa att jag skulle vara trött och känna mig svag hade jag inte tänkt det så här. Men så här är det. Jag känner mig som jag vore hundra år. Illamåendet som varit min följeslagare i 4 veckor börjar ge med sig lite grann. Men kaffet är bara ett vackert doftande minne just nu. Men den grandiosa trötthet som glider genom mitt system med tät precision, den är inte lik något. Jag inser att kroppen jobbar och att behandlingen faktiskt fortsätter, trots att jag är hemma. Precis som det var sagt. Men ändå. Var mest abstrakt att tänka tidigare. Men nu - viljan får ge vika. För allt jag vill det är att vara stark. Hugga ved. Gräva. Koka sylt och baka fantastiska äppelpajer. Men jag ligger efter en stunds bärande av trädgårdsmöblerna. Ligger under en filt i solen och inser att jag än en gång måste underordna mig. Och att vila kan aldrig vara fel. Inte för mig som oftast prioriterat bort det tidigare. Nu får jag ta emot. Och ingen missunnar mig. Varför ska jag i så fall göra det själv? Böjer huvudet och njuter i solen när D jobbar med bar överkropp och gör allt det där som jag också vill. Tar emot det andra nu. Och det är ett tjugotal vackra fjärilar som mumsar på halvätna äpplen. Magiskt! Har aldrig sett det förut. Kanske har jag inte varit tillräckligt stilla, inte nära ... Allt finns där, men i en annan vinkel. Jag vilar. Vad gör du?

torsdag 15 september 2011

Vara rädd om sig

Trött. På ett mentalt plan. På ett fysiskt plan. Hela jag helt enkelt. Det har varit en karusellartad tillvaro för mig en tid. Även om jag inte valt allt, så påverkas man av allt som händer. I familjen. I stort och smått. Att vara människa helt enkelt. Jag stannar i det. Jag vilar hemma från jobbet när näsblodet drar igång. Då vet jag med säkerhet att jag måste ta det lugnare. Landar också lite smått i min nya roll i familjen - att få följa ett barnbarn. Landar lite mer efter helgens yoga också. Emma Balnaves klokhet och allt gott som hon förmedlade i London. Hennes enorma kunskap. Hennes vänlighet. Om hur mycket det är som är yoga. Hela livet. Allt vi gör. Och allt det där som inte är yoga. Som många tror. Som kallar det yoga. Hör en "träningsexpert" tala i TV-soffan. Ja hon kallas det. Som pratar om att man måste chocka kroppen, överraska kroppen och att yoga inte är bra att bara göra som enskild "aktivitet" - det är inte bra för musklerna... Man måste blanda sin träning. Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Men den där titeln hon bär förpliktar. Yoga är ingen sport. Vi tränar inte våra muskler. Den enorma missuppfattningen stör mig. Faktiskt. Yoga är något helt annat. Det är en andlig väg där en del av åtta delar, är att röra sig fysiskt. Att göra vissa asanas. Att göra det som gagnar oss som personer. Att det inte är något vi lär oss av en DVD, det kan bara vara en inspiration. Men att lära sig yoga måste man göra från någon som utövar det och som har gjort det en längre tid. Inget man lär sig själv. Kanske låter det hårt? Men jag menar att man måste vara rädd om sig. Läser med förvåning på olika bloggar där mer eller mindre "kända" yogautövare i Sverige svarar på frågor. Ibland ställs frågan "Jag skulle vilja bli yogalärare, hur blir jag det. Jag har aldrig utövat yoga men det verkar bra" Och de gånger jag sett frågan ställas har jag också till min förvåning läst svaret - ja det går bra! Du kan anmäla dig. Hm? Vad sysslar vi med som undervisar i yoga? Hur kan människor missleda så? Handlar det om pengar? Varför gör vi det? Den frågan är stor. Svaret är individuellt. Men en slags miniminivå måste ändå vara att man har utövat yoga. I några år. Ju längre ju bättre tror jag faktiskt, när det gäller att själv undervisa. Man måste ha gått en en del steg på yogastigen. Mött saker i sig själv. Insett saker med sig själv. Med sin kropp. Att separera tankarna som handlar om vighet och stelhet till en låda där de hör hemma. Det har inget med yoga att göra! Huruvida du är det ena eller det andra. Det är bara olika sätt som kroppar är, något vi behöver förhålla oss till. Och det finns mer än den fysiska kroppen som vi ser. The subtle body. Något som jag inte kan hitta ett bra svenskt ord till. Någon som har det? Den kroppen påverkas också i yogan. Det är därför det är så viktigt med att inte göra saker för tidigt. För det händer saker i den kroppen. Också. Den vi inte ser. Om hur vissa asanas kan påverka så mycket som vi inte har koll på. Som jag tror har påverkat mig och de problem jag dragits med. För att jag gjort saker jag inte skulle ha gjort. Men som också gagnar mig i min undervisning. Nu. Faktiskt. För att man kan lära sig utifrån allt. Alla asanas påverkar. Vissa mer. Något så simpelt som att vi inte tränar yoga när vi har mens. Det finns massor av sådana saker. Att jag inte kan göra framåtböjar just nu, för att jag fortfarande mår illa efter min behandling i Indien. Att det kommer att vara så här några månader för mig. För att behandlingen fortgår i kroppen. Att ha en lärare som Emma, som omsluter dig med sin värme och sin kunnighet och som talar om vad du måste undvika. Eller det som du bör göra. Det är tryggt, även om de positioner hon får mig att sitta i, inte är det skönaste :) Alla yogaälskare där ute, var rädda om er.