lördag 8 juli 2017

Nog

Jag har nått ett vägskäl jag tangerat flera gånger, tidigare. När jag kom från Indien 2011 efter min först behandling, tänkte jag direkt lägga ned min blogg. Det hade hänt så otroligt mycket inombords. Istället blev det så att jag drog igång en blogg till, annikas andetag. Sedan blev det till slut en huvudblogg. Ja, över 8 år har jag bloggat. Och det har hjälpt mig utveckla mitt språk, det har skapat en bok, nästan två och jag har fått vänner. Jag har också en ovärderlig dagbok över mitt liv och mående. Men jag vet ärligt talat inte om det är rätt format för mig längre, även om jag har några hundra läsare om dagen. Det är i sig ganska fantastiskt. Men. Våren har varit krävande för mig med ett helt nytt jobb, att planera ett bröllop på rekordkort tid och rådda hela det. Roligt och underbart. Men krävande. Den här senaste veckan har fått mig att inse att språket på nätet har hårdnat. Man känner sig fri att skriva det man känner. Även om jag inte fått några hot eller annat hemskt, som är vardag för många andra, känner jag mig  obekväm. Så mycket att jag ställer mig frågan över varför jag gör det här. Varför bloggar jag? Jag startade bloggen för att jag gillar dialog. För att jag älskar att bolla olika synpunkter om olika ämnen, allt ifrån yoga till kost till rörelse till det omedvetna. Jag känner att jag rört mig fritt inom olika områden. Men inte riktigt så längre. Kanske var det bara droppen av vad jag ser runt om mig? På Facebook, på Instagram till viss del. Kanske är det dags att gå åt ett annat håll? Samma som när jag valde att stänga min yogastudio, trots att det var ett svårt beslut var det ändå rätt. Jag vet inte riktigt nu. En del av mig vill absolut inte släppa taget om min blogg. En annan del vill bara kapa förtöjningen och låta draken lyfta. Den som lyfter i motvind ni vet? Så just nu ser det ut så här för mig. Kanske är det helt enkelt bara letting go of self importance, för min yoga tar mig just nu ut på de mest  märkliga stigar. Som är rätt. Som känns minimalistiska i sammanhanget men som bär inåt och rakt och ärligt utan krusiduller. Det är ju så jag är. Så jag fungerar. Inte stryka någon olja på vågorna, inte vara "snäll" vad nu det betyder? Egentligen? Jag frågar mig själv det och det kanske du också gör? Bara få vara den jag är. Då kanske jag måste sluta till om det som är jag, det som är viktigast för just mig.

Tack alla som läst och kommenterat, ni har fört det hela framåt och jag böjer mitt huvud. Kanske skriver jag igen här, kanske inte. Jag stänger inte bloggen men som det känns nu har jag faktiskt fått nog. Helt enkelt. Tack och namasté.

onsdag 5 juli 2017

Kedjereaktionen

När man lägger pussel kring sin egen hälsa så kan det ibland vara svårt att se vad som är vad. För mig är det viktigt att veta, just för att jag inte ska göra om misstagen, jag kanske gör. Jag sätter inte upp ett finger och undrar vart det blåser utan vill faktiskt veta. Så långt det går. Alltså om något är trendigt är det ändå inte säkert att det passar just mig.
   Efter mobbningen jag utsattes för blev min kropp helt hopdragen, det var omöjligt att göra någon fysisk träning först, yoga gick inte. Det var egentligen ett logiskt sätt för min kropp att hantera allt smärtsamt, den bara drog ihop sig till försvar.
   Några månader senare kunde jag både göra min yoga och även träna. Jag tränade ett halvår på kraftsportklubben och blev stark och mycket rörligare igen. Sedan följde en sommar av lite hipp som happ träning vilket inte gynnade mig. Egentligen. Under november var vi i Australien på yogakurs och där fick jag ett genombrott i min yoga, jag kunde plötsligt göra det jag hade varit förhindrad ett år att utföra. Men det gjorde ont. Min lärare sa att det var vägen att gå och eftersom han hjälpt mig så många gånger tidigare har jag följt hans råd.
   Det har varit en riktig berg- och dalbana både i kroppen, själen och mentalt att göra en enda asana i åtta månader. Något jag skrev om igår.
   I början på året skottade jag snö, alldeles för länge och för mycket vridningar och då kom mina problem i ett annat läge. Så mycket ont och så jobbigt att jag började söka hjälp igen. Hittade denna dr Chen, via min osteopat och några rekommendationer.
   Min röntgen av höften visade ju måttlig artros men inget annat och jag är inte bekymrad över det. Utan snarare över musklernas hopdragning.
   Idag fick jag svaret på hur det hela hänger ihop. Sköt för en nörd som mig! När jag skottade snö för länge hamnade musklerna i ett försvar runt höften och började dra ihop sig och även åt fel håll. Vilket belastade leden. Vilket gjorde mig smärtpåverkad och ännu mindre rörlig.
  Nå, min doktor masserar min höft idag, det är som tortyr men jag tar mig igenom. Efteråt är jag otroligt mycket rörligare och han uppmanar mig att vara försiktigt. Om jag ska! Men jag fick också svaret för jag har ju tänkt ett antal gånger att man inte kan få artros bara så där efter en snöskottning. Men då startade en slags kedjereaktion och om leden redan var lite uppluckrad av för lite fysisk träning och fel kost så gick det snabbt till att göra rejält ont.

Nu tar jag det lugnt. Går på behandlingar och gör min yoga. Senare börjar styrketräningen igen. Försiktigt. Och nu längtar jag faktiskt!

tisdag 4 juli 2017

Bävan och kringelkrokar

När vi väl är inne i pittasäsongen med sommar så brukar mitt system lugna sig. Jag finner mig mer tillrätta efter vårens skavande och oro och jag breder ut min yogaträning. Jag ger den extra tid och framför allt vill jag "odla min andlighet" som min lärare uttrycker det. Att be böner morgon och kväll. Vilket jag alltid gör. I sängen oftast och det är som en start på dagen och som ett fint avslut.

Men min padmasana, just nu svider det otroligt mycket i min höft, speciellt när jag går ur den. Jag kan nästan inte röra mig. Jag hasar fram till väggen där jag på något sätt drar mig upp för att ligga med rumpan tätt mot väggen och benen rakt upp. När jag börjar så är vänster ben rakt och höger ben liksom vridet, det går inte att få rakt. Jag ligger kanske 10-15 minuter så och sedan ligger jag i padmasana, också mot väggen. Det underlättar otroligt för höften eftersom den inte får någon tyngd. Och ja, jag byter sida förstås och så ligger jag med benen rakt och då sker det magiska. Då är båda benen raka. Varje morgon samma sak! Och när jag gjort min warm down inser jag att jag återigen är mjukare på höger sida.

Jag har mailat min lärare och berättat om min röntgen och jag ska fortsätta med det jag fått. Så ja. Förmodligen såg han det redan i november eftersom det är vad jag ska göra.

Men de här kringelkrokarna jag gör varje morgon, jag bävar inför att ställa mig på mitt golv. Jag bävar när jag sitter där och andas. Ibland blir andningen så ytlig jämfört med hur jag brukar andas, det är som en slags panikkänsla utan att jag rör mig. Sedan får jag ner andetaget igen. Jag sitter väl förankrad mot golvet och det ger mig ett stort stöd just nu.

Tack sommar för att du är här nu, även om det inte är så varmt, gör ingenting. Jag traskar vidare inåt-nedåt i min padmasana och bävar varje morgon. Men det går!

måndag 3 juli 2017

Modet att vara jag

Det hällregnar och borta vid vår stuga skiner solen där mannen är och målar. Men jag är hemma för att göra ett jobb. Ett jobb jag både längtar till och bävar för. Lyssnar en snutt på Sommar i bilen och hör en man berätta om hur det gick till när han konverterade till katoliscismen. Om kritiken han fick, om hur många som hade synpunkter på vad han gjorde. Osv. Hade jag vetat att det var Ulf Ekman hade jag aldrig lyssnat klart, tur att mina fördomar inte stod i vägen för mig själv. Han hade en del intressanta synpunkter när det gäller att ta sig själv på allvar och gå sin egen väg. Även rent andligt.
   Jag handlar mat, ser en kvinna stå och helt skrupellöst sortera jordgubbarna och lägga säkert en halvliter extra uppepå sina egna. Och det slår mig, hur ofta människor fuskar. Hur ofta vi tycker att vi har rätt att göra på ett visst sätt. Tycka och tänka.
    Och jag tänker på något som min lärare sagt; - ibland tycker människor att det du gör är helt galet. De vet inte vad som rör sig i dig. Du kanske upplevs som kompromisslös, men du är bara sann mot dig själv. Ingen annan kan säga vad som är rätt för dig. Och det är ju det jag vill vara. Sann mot mig själv. Jag vet att det är rätt även om det svider i mig också. Allt har två sidor. Men otadligheten vill jag ha. Jag strävar vidare, stärkt i mig själv. Av böcker. Av någon annans visdom. Det är ganska fantastiskt ändå.

Att peka finger åt någon betyder att du pekar med fyra fingrar mot dig själv. Har du koll på dig själv? Vad som är ok att säga och skriva? Tänker på alla dessa stackars kändisar som får utstå så otroligt mycket skit på nätet. Och att jag aldrig tror jag skulle orka vara stark som de är. Jag som är som en blöt fläck bara någon missförstår. Nä. Här måste skaffas hårdare hud. Helt enkelt.

söndag 2 juli 2017

Lite att reda ut

Jag tackar för det enorma intresset som de senaste blogginläggen renderat. Visste att det var ett getingbo jag stack in huvudet i men kanske inte att det var så kraftfullt. Nu har jag förstått lite mer hur påhoppade människor kan känna sig när jag bara redovisar det som är min verklighet. Nå.

Ni som stöttat mig, tack! Utan er hade jag lagt ner bloggen nu. Kanske säger lite om hur jag fungerar.

Några skriver att jag är överkänslig. Kanske. Kanske inte. Jag är högkänslig vilket ibland kan upplevas som överkänsligt. Jag har gråtit mig igenom helgen. Det kanske säger något om hur jag fungerar och hur ledsen jag varit.

Några skriver att jag ska vara ödmjuk inför andras kostvanor. Tja, är jag inte det? När jag redovisar allt jag ätit genom åren och vad jag äter nu. Jag har aldrig sagt att någon annans vanor är fel. Det är något som läsaren i så fall läser in själv. Vad jag däremot beskrivit är alla dessa kolhydratätare i min närhet som fått cancer. Någon skriver i sin kommentar att bönder minsann också fått artros och de var inga vegetarianer. Nähä. Men kanske stora kolhydratätare ändå? Vem vet det? Jag har också ätit vegetarisk kost men som sagt inte mått bra på det alls. Tacksam att jag slutade med det eftersom jag har en kropp med mycket trassel med skelettet, läs fem diskbråck och nu en ömmande höft. Så mycket har jag räknat ut hittills och det är att benen inte stärks av grönsaker.

Något som gick nästan  alla förbi som kommenterat är när jag skrivit om hur dåligt jag blivit behandlad av några människor i bloggvärlden och där de faktiskt är yogautövare något som fick mig att ställa frågan hur vi yogautövare ser på oss själva. Tydligen behövde den åsikten liten respons.

Den enda som egentligen svarade på det var Marika, den som jag trodde skulle dissa mig efter detta. Men hon skrev att hon inte skulle det och det kändes varmt och skönt i mig.
Du som tyckte att jag raljerade över Marikas cancer, jag vill återigen framhålla att det är det sista jag vill eller har gjort. Jag har som sagt känt Marika i bloggvärlden ganska länge nu, vet inte exakt hur många år, men det är länge vi varit vänner. Jag har hållit tummarna för henne och peppat varje gång hon varit på kontroll eller behandling. Så snälla, läs inte in mer än vad som faktiskt står. Om jag skriver att "det var tufft för dig att få cancer," kan jag inte med bästa vilja i världen förstå hur någon vill få det till att jag raljerar.
Om jag sedan skriver att cancerceller dör utan socker, är det då jag raljerar? Något som gav Nobelpriset i medicin för 80 år sedan redan...

Ni två som skrev om er egen resa med gurus och yoga och meditation i många år och där ni valt kött och någon även blivit idiotförklarad för det, ni är mina förebilder. Att ni vågar gå utanför ramarna, det är det som för allt framåt. Och inte minst forskningen.

Någon skrev att jag måste kunna förstå andras synpunkter. Men självklart förstår jag att världen inte snurrar runt min navel, DÄREMOT så har jag min fulla rätt att bemöta det som kallas för fakta. När det är gammal fakta. Men kolhydratätarna och förespråkarna håller hårt i det som de tycker är rätt, det har jag verkligen förstått nu. Men att tycka något är kanske inte samma som att veta. Till exempel att kroppen behöver kolhdyrater, något som inte alls är sant. Och titta t ex på Björn Ferry (och förmodligen hela skidlandslaget) som tog guld i OS i skidåkning eller Jonas Colting VM-medaljör i triathlon. De har tagit sina medaljer på lågkolhydratkost. Visst är det intressant??
Eller alla dessa enorma undersökningar av tusentals personer som ätit "kött" och fått en mängd sjukdomar. När inga andra parametrar redovisas? Eh va? De kan ju också äta en mängd kolhydrater till, kanske röker eller har problem med droger eller aklohol. Det kan jag inte ta seriöst, något som många andra forskare också påtalat. Är det då jag inte förstår andras synpunkter?

Men. Jag är ju som sagt en nyfiken person, jag står aldrig stilla, jag vågar ompröva det som jag tidigare upplevt som sant. Mitt sätt är att leta fakta, forskning om det finns och även testa själv. Så jag vet av egen erfarenhet hur väl jag mår på att minimera kolhydraterna. Karin Björkegren Jones som skrivit både böcker och i sin blogg om sin resa sedan hon fick bröstcancer har ju själv delat att hon trodde att hon åt hälsosamt för att hon var vegetarian, men när hon fick cancer så förstod hon att hon inte alls hade ätit så bra med ett överskott av kolhydrater. Det är också en förebild, en som letar vidare och inte gömmer sig i gamla "sanningar" eller "fakta".

LCHF är precis vad bokstäverna säger; Low Carbs, High Fat. Ingenstans står det om kött. Eller hur? En del äter lågkolhydratkost och är vegetarianer. Men då krävs mer mjölkprodukter än vad till exempel min mage kan hantera så det går bort för egen del. Andra mår finfint på det.

Vi har alla ett inre som är lika. Vi har ett blodomlopp. Vi har ett nervsystem. Vi har inälvor, mage och tarmar. Ja ni vet alltihopa. Och biokemin skiljer sig inte åt. Det är först på senare tid man börjar ägna sig åt tarmarna för att inse hur mycket de faktiskt styr i kroppen, immunförsvaret finns där, några kilo bakterier, som förhoppningsvis är fler av de goda sorterna. Det finns några hundratal olika. MEN. Om vi sakta men säkert äter fel, så kommer kanske inte sjukdomen direkt, den kanske kommer senare. Precis som med yogan. Allt visar sig inte i stunden utan kanske om 15 år och då är det ju riktigt trist om man gjort fel rörelser för just en själv. Eller hur? Och samma med tarmen. Om man inte hanterat den optimalt. Det är vad jag försöker göra på mitt sätt. Du är fullkomligt fri att göra på ditt sätt och känna dig nöjd. Men säg inte att det hela beror på individen. Så mycket skiljer vi oss inte åt.

Min mamma dog av ALS, 63 år ung, en autoimmun sjukdom som hon kanske hade sluppit om hon hade ätit bättre, dvs skippat det fettsnåla och kolhydraterna.
Min pappa dog av en hjärtinfarkt, 63 år ung,  kärlen förtätade av plack som förmodligen hade sluppits om han hade ätit rejält med fett och spolat rent sina ådror.
Hade de någon koll på det här? Inte ett dugg! Eftersom den kunskapen låg dold. Nu när den är öppen är jag så entusiastisk. Trodde nog i min naivitet att någon skulle tycka det var bra och kanske till och med ge mig lite empati eller en high five på att jag läkt ut allergier, mina lungproblem och den eviga hostan.  Nå. Alla är sig själva närmast. Det är helt klart efter de senaste inläggen.

Igår skrev jag på Instagram att jag loggar ut. Det gjorde jag där  igår och idag även här. Jag tar lite sommarlov. Får se hur länge det varar och när skrivlusten ger sig till känna igen. Tills dess, ät gott och rätt :) och ha en fin sommar! Det tänker jag ha och nu vägrar jag vara mer ledsen för att jag blir missförstådd. Walk a mile in my shoes!


lördag 1 juli 2017

Glad och lite ledsen

Vi tog oss till stugan igår och sov där i den ljusa natten. Hemma en sväng igen för att mannen ska jobba. Men så tar vi oss dit igen ikväll. Fint så. Och när vi kommer dit. Då släpper verkligen allt. ALLT. Jag bara sitter i tre timmar och tar emot mina egna tankar, allt som rör sig i mig och jag är så glad åt den platsen, den är rent meditativ med lugn energi och inget som stör. Den vackra skogen vi går igenom och den varma sjön vi badar i framåt kvällen. Sitter och dricker kaffe och insikterna trillar ned. Insikter jag inte bett om men som kommer och som jag måste hantera.

Vilka är vi som utövar yoga? Vad tror vi om oss själva? Är vi bättre än andra? Vill huta åt den som inte tycker lika och som inte går i fållan? I fållan av vad man SKA gilla och tycka när man är en yogi/yogini. Den som vågar ställa frågor - hur blir den behandlad? Jag har släppt mitt skynke över mig själv och insett att jag alltid kommer att provocera vissa människor på ett plan, de som svarar med total tystnad (mitt värsta) eller med hätska utfall. Det är för att jag är rak och för att jag verkligen vill veta som jag skriver och ibland frågar saker. Inte för att ställa någon mot väggen eller bråka. Eller vad det nu uppfattas som. Men människor har lite koll på sig själva när det gäller aggressivitet eller om någon trampar på en öm tå. Det har jag egentligen vetat hela mitt liv. Anpassat mig till döden Men jag orkar inte det längre. Jag måste leva mitt liv i respekt för andra, vilket betyder att folk får tycka precis vad de vill men inte vara otrevliga, vänlighet kan inte nog överskattas. Och att man bara gör så med vissa, man väljer ut den som får ett njuggt svar eller ilska. Usch säger jag bara.

De senaste åren har jag varit med om det några gånger. Att bli bannlyst. I bloggvärlden, Eller vad man ska kalla det. När det gjort mer ont än vad folk nog tror om mig. Att jag blir ledsen över att människor tror att de kan säga, skriva vad som helst till mig. Att jag bara mött det av människor som utövar yoga. Är inte det trist? Lite som skenheligt. När kramar, blisset och mantran inte kan nog upprepas men där det praktiska förhållningssättet verkligen kan önska mer. När en bloggerska som "älskade min blogg men var skrämd av min rakhet" (hennes ord) och som till och med skickade en film till mig när jag fyllde år blev så rasande på något jag tyckte att hon tog bort mig överallt i sociala kanaler och vägrade svara vad jag hade gjort som var så upprörande. Jag TYCKTE något. Som inte hon höll med om. Snävt.
   Nästa bloggerska som dessutom är instruktör som blev förbannad på mig gjorde att hon till och med blockerade mig. Vägrade all kommunikation. Samma sak. Jag TYCKTE något. Jag ställde frågor så milt och fint jag kunde om saker hon hade skrivit om sig själv. Jag har inte förstått att det ska man inte göra. Samma bloggerska beskrev sig själv så här "Jag är enstörig, butter och envis till förbannelse (och det blir värre ju äldre jag blir). Det har tagit tid för mig att acceptera detta till fullo, men så är det. Jag behöver få ha det på mitt sätt, annars rubbas allt. My way or the highway! Om inte blir jag högljudd, elak och iskall." Det var exakt vad jag råkade ut för. Iskall kyla och elakhet. Jag ska ge henne cred för att hon insett det och till och med vågar dela det. Synd bara att ursäkter inte fanns med i henne manual.
   Jag vet inte om jag är på väg till samma sak igen. Återigen för att jag TYCKT något.  Censur och tillrättalagda åsikter är inte mitt sätt att skriva eller beskriva.

Men hur är det med de andra? Alla runtomkring som är tysta. Skulle de agera så om det hände deras barn? Eller någon i omgivningen? Skulle de reagera med tystnad, stryka ett streck över det och istället skicka gullegull till den som har farit ut mot någon. Har vi olika regler för olika människor?

Jag tänker vidare på hur de gör när de undervisar. Tänk om de möter någon som jag då. Kommer de att frysa ut den personen? Mångfald är det ok när det gäller etnicitet, sexualitet, kön, ålder men inte när det gäller personlighet? Var går gränsen för acceptans?

Kanske är jag extra känslig för att jag dels är högkänslig, dels har blivit mobbad och förtalad på min förra arbetsplats? Men det förtar inte känslan av att människor vänder dig ryggen. Å andra sidan måste jag ställa mig själv frågan om de människorna är något för mig. Förmodligen inte. Dags att gå vidare helt enkelt. Även om det svider. 

Jag jag är ledsen och med att skriva det här tappar jag nog de tysta också, men vet ni, jag orkar inte vara tyst om det som är viktigast för mig. Att våga fråga. Att ta mig vidare. Att ställa gammalt beprövat i fokus för att se om något förändras. Jag går min egen väg, inte alla andras. Min lärare Shandor, har gjort exakt så i sitt yogautövande. I möten med människor. Kanske därför jag känner mig så hemma med honom. Kanske därför jag vågar se igenom det falska, när det inte är äkta. Kanske därför jag faktiskt törs skriva det här. Jag tror det. Han har hjälpt mig stärka mitt inre så att jag mer och mer vågar vara den jag är. Han sa också på en kurs för några år sedan; Most people act like shit. Tja. Det ligger  mycket i det. Tyvärr. Så har vi ju de här som inte vill "sprida negativa saker" som alltid alltid fokuserar på något rart och glatt. Länkar återigen till en av de bättre artiklarna jag läst om spritual bypassing. Att hoppa över det som är svart och svårt, att liksom ta genvägen till det andliga. Men det fungera rju inte riktigt så som jag ser det. Det är precis tvärtom. När du vågar se svärtan, problemen och svårigheterna - då kommer också insikterna över väldigt mycket. När du vågar gräva just där du står. Jag har aldrig hymlat med att mycket var svårt men att det också känns fint att dela det.

Och nu då? Ja nu det känns fritt i bröstkorgen men väldigt ledsamt. Men jag kan bara leva mitt liv, jag orkar inte tassa på tå för lättstötta människor. Jag har min väg och andra har sin. Men tappa inte respekten och våga öppna munnen eller tangetbordet. Det är inte så skrämmande att våga stå upp för någon som ni kanske tycker är för rak.

Slutar med mitt favoritcitat av Martin Luther King: You are not only responsible for what you say but also for what you don't say.

torsdag 29 juni 2017

Vem är prinsessan på ärten?

Åh jag visste det någonstans inombords. Att någon skulle bli arg och förorättad för att jag levererar det som är mitt liv och min sanning. För vad kan idag vara mer kontroversiellt än maten? Och tänk så många matprogram det finns. Och tänk så många skolor. Och Sverige är också det kokbokstätaste landet. Det är verkligen en djungel. Och inom yogavärlden. Som översvämmas av märkliga mat- och grönadrinkartips. Och jag rackar verkligen inte ner på någon annans kost. Jag bara redovisar det som jag upplever, läser och som jag sett i min närhet. Kan jag få göra det? Om du blir sur eller arg för det jag redovisar om mig och min närhet, säger det något om dig eller mig då?

Ur Martina Johannsons bok Fettfrälst
Jag känner tre personer som haft tjocktarmscancer, en dog av det, de var/är alla stora kolhydratätare och med mycket socker i sin kost.

Jag känner åtta personer som fått bröstcancer. De är alla vegetarianer och har ätit mycket kolhydrater.

Jag känner en person som opererat bort sin livmoder pga cancer. Vegetarian sedan födseln och stort intag av kolhydrater.

Jag känner tre personer som opererat sin höft. De är/har varit vegetarianer. Med mycket kolhydrater.

Säger det här något? Nej kanske inte. Men det får mig att tänka ett varv till. Kring kolhydraterna. Det här måstet med kolhydrater det står mig ärligt talat upp i halsen. Och folk är så känsliga så otroligt lika prinsessan på ärten, det tål inte att pratas om.

Och ska man dra det ytterligare ett snäpp så hittar man raw food. Eller rå, okokt mat som vi säger på svenska. Både inom ayurvedan och yogan är det big no-no. När jag pratade med min ayurvediska läkare om det i Indien var han lite chockad. Eller som han sa "what you don't cook outside the body, you have to cook inside". Det vill säga, om du äter okokt mat så använder du din agni och feminina energi till att "koka" maten inuti. Många upplever en initial förbättring när de börjar med råkost och gröna drinkar. Men det är som en exploderande stjärna, man får mycket energi i början och sedan dör det ut. Det kommer från USA och har inget med yoga att göra. Men ni vet som vanligt  är det money talks. Så man gör en pyttipanna av allt och kallar det hälsosamt. För det SER gott ut. För att vi tror att det gagnar oss. No hard feelings, jag har själv vandrat i gröna-drinkar-träsket. Mina yogalärare förespråkar allt avhållande från rå mat. Och att dricka grönsaker, munnen är gjord för att tugga och det som frigörs då av enzymer får du inte annars.

Något intressant som jag läste på rawness av alla sidor, är om att låta bli rå mat om man har tendens till sköldkörtelproblem. Och det är det tusentals kvinnor som har i Sverige. Tänk om man då vill boosta sig och dricker gröna drinkar, som visserligen innehåller mycket näringsämnen men som vi inte kan bryta ned eller tillgodogöra oss. Vad är det då för vits? Vågar man svära i kyrkan? Vågar man ställa frågor om det som känns självklart för en del men faktiskt inte för andra? Tänker på flera bekanta som jag har som är utmattade och i princip bara sover och som ska vara "duktiga" och äta råkost. Som jag tror bara gör dem sämre. De skulle behöva en varm kopp buljong. Något som många förespråkar idag, eftersom man inte får i sig det man fick naturligt när man åt alla delar på djuret och även kokade buljong på benen. Både Sanna Ehdin och Kostdoktorn slår ett slag för det. Själv har jag läst en hel del artiklar och personliga berättelser om det och jag kommer nu att koka min buljong för att se om det funkar lika för mig och min höft, som det gjort för många andra. Jag har börjat med att dricka gelatin (=kokt kollagen) varje morgon och tycker jag är bättre, men svårt att säga ibland vad som beror på vad.

Om man mår optimalt på det man stoppar i sig, då gör man förmodligen rätt. Om man inte gör det, ja då måste  man ju ändra något. Med mår bra menar jag:
  • avsaknad av allergier
  • avsaknad av smärta i leder
  • aldrig eller sällan är förkyld
  • inte har huvudvärk av något slag
  • inte har något problem med magen
  • inga inflammationer i kroppen, som i andningsvägar, mage, tarm eller leder
  • om man sover gott och djupt och inte har svårt att vakna
  • om man har ett jämt humör och blodsocker
  • om man klarar av att vara utan mat en längre stund utan att man går i taket
  • om man slipper äta en mängd tillskott för att må optimalt, det är ju egentligen maten som ska ge dig det du behöver. förutom d-vitamin som är svårt att få i sig och för att vi bor i så solfattigt land
  • är pigg och nöjd 
  • inte har någon svår sjukdom som cancer, metabolt syndrom eller diabetes 
  • inte har pms eller menstruationsbesvär
Hur många mår då optimalt?  Gör du? Vågar du titta på vad du äter? Eller blir du bara arg om någon säger något om det? Tror du inte att kost och hälsa har något samband? Vill du veta? Eller vill du sticka huvudet i sanden? Själv mår jag bäst av att veta. Och att leta fakta, forskning och personliga berättelser. Följer två konton på instagram där båda tjejerna har gått ned någonstans 90-100 kg!! Smaka på det! Och ja, de har uteslutit kolhydrater och socker. Är det placebo? Snacka om förakt för andras liv och livsresa.

Hur jag mår? Jag har en förstorad sköldkörtel men inga problem med ämnesomsättningen, har testat mig hundra gånger. (ungefär) Jag har en ömmande höft. Annars har jag varken huvudvärk eller förkylningar, sedan några år. Min pollenallergi har försvunnit sedan några år. Kan nysa till någon gång och sedan är det klart. Har en bra sömn, är glad i humöret och jämn. Inga inflammationer längre i mina luftvägar. Jag klarar av att vara utan mat en hel dag om jag fått i mig bra med fett på morgonen. Punkt. Som du ser har jag betat av en hel del i min egen lista.  Vad beror det på? Tja. Jag har minimerat kolhydraterna och ökat på fettet.

Jag har långa tider ätit vegetarisk kost. Jag har aldrig mått bra på det, aldrig känt mig mätt, fått hudproblem och magproblem med svullnad och värk, sovit dåligt och blivit rastlös och nedkyld. Och ja, den längsta perioden jag testade var ett år. Därför är mitt val inte vegetarisk mat.

Kött. Jag äter kött men inte alla dagar i veckan och när jag äter kött äter jag vilt (hemskjuten älg) eller naturbeteskött. Det går att hitta rätt. Jag äter inte skaldjur och jag äter inte fisk. Skaldjur äcklar mig, du vet väl att de tillhör familjen spindeldjur? Och fisk är det svårt att hitta rätt. Vill inte att haven ska fiskas ut eller att man matar fisk med annat än de ska äta i fiskeodlingar. Någon gång hittar jag en vit fisk på restaurang som jag äter.

Ägg. Jag äter en hel del ägg. Eko. Och det går att göra så mycket på dem.

Frukt. Äter ingen frukt. Äter bär. Men inte så mycket. Nu när det är jordgubbssäsong blir det det, annars blåbär och hallon.

Mjölkprodukter. Äter smör. Annars inga. Hittat en fantastisk vegansk ost som är gjord på kokosolja. Smakar som vanlig ost :)

Grönsaker. Äter blomkål, spenat, broccoli, squash, gurka. Lite lite sallad och avodcado. Men mest lagade grönsaker.

Fett. Det viktigaste för mig. Smör. Kokosolja. Inte så mycket vegetabiliska oljor eftersom de höjer inflammationsnivån i kroppen. Dit vill jag inte.

Känns det spartanskt? Inga problem för mig. Jag vet vad jag mår bra på och att jag halkat ner i sockerdiket gör mig bara mer motiverad nu igen. Och du, hoppas du också hittar rätt i den här djungeln. Och gör du inte det, bli inte förbannad på mig. För jag är en biohacker i dess rätta bemärkelse, jag provar, testat, läser tills jag hittar rätt. Hoppas du också gör det. För jag tänker åldras och vara frisk. Det som funkar när man är 40 kanske inte går när du är 60 eller 80. Just saying!

PS. Känns det här allt för kontroversiellt för dig, fundera på varför. Och jag vet. Inga gulliga kommentarer kommer på ett sådan här inlägg. Men om jag inte är ärlig, då är det ingen mening att blogga för mig.

tisdag 27 juni 2017

Lite skral

Äntligen har jag varit till tandläkaren. Det är inte många gånger jag längtat dit. Men nu så. Och ja en bit av tanden behövdes dras ut... Hon sa att hon förstod hur ont jag haft det men nu är den lagad och fin. Snacka om att man får användning av sin djupandning. De undrade vad det var som lät! Oj sa jag, det är bara jag som andas med magen och släpper alla tankar :)
   Kommer hem och äntligen ligger mitt röntgensvar i brevlådan. Tänk att det tog 15 dagar att få det. Nå. Han skriver att jag har måttlig artros. Jag vet inte om jag ska bli ledsen nu. Om jag ska bryta ihop. Men nej. Jag funkar inte så. Jag är 62 år, en vän som är röntgenläkare säger att ingen i vår ålder borde röntgas för alla har lite artros. Och han säger vidare att de flesta blir sämre så fort de får sin diagnos. Men jag är inte de flesta. Jag tänker träna ordentligt nu. Nu finns ingen smitväg. Ingen genväg. Här ska lår och rumpmuskler tränas. Och jag lägger om min kost helt till strikt LCHF. För är det något som gagnar min kropp och mina leder så är det bra fett och lite protein. Ja hela mitt system. Inga kolhydrater. Jag har läst hundratals berättelser om människor som läkt både det ena och det andra med LCHF, men ärligt, jag har aldrig läst någon forskningsrapport om vegetarisk eller vegansk kost. Har du? Tipsa mig gärna i så fall. Och när jag läser Martina Johanssons böcker om artegen kost  kunde  jag inte bli mer inspirerad.  Böckerna jag läst är Hormonbibeln, Magstarkt och Fettfrälst. Hon underbygger precis alla tankegångar med forskning. Det är också lätt skrivet, lätt att förstå även om det är mycket kemi. Det är också artegen kost min kropp är sugen på nu när jag bara druckit i några dagar. Kött. Fett. Så här ska optimeras.

Känner mig lite skral med en trasig tand och en höft med måttlig artros. Å andra sidan finns här allt att jobba med!

söndag 25 juni 2017

Tandvärk

Kan inte blunda för det längre, jag har tandvärk. Den som molar i min käke och min tand som har en sprucken lagning. Jag har väntat en månad på att få laga den, tre månader innan jag fick komma till tandläkaren. Och på något knasigt vis så vänjer jag mig vid att ha ont. Ofta lite för lätt. Det är som jag inte noterar det längre. Men nu har det trappats upp. Nu är det mycket värre. I torsdags bet jag sönder en bit av tanden eller lagningen, vet inte vad, kan inte se, det är så långt bak i munnen. Det är vasst där inne och tungan letar sig dit hela tiden. Det gör ont. Jag kan absolut inte tugga där. Idag har jag druckit kaffe, ätit soppa, druckit kaffe. Vågar inte äta något som kräver mer än att jag sväljer. Jag tar Ipren kontinuerligt, nu kan jag inte låta bli, det gör för ont. Och jag vet ju att jag ska till tandläkaren på tisdag. Tisdag! Det är två dagar dit och jag är rädd för att få en infektion. Jag gurglar med Silver och intar bara flytande som sagt.
   Med det sagt (hur synd det är om mig!) så har jag gjort min yoga och druckit kaffe i solen. Hänger  ut en tvätt och bett vädergudarna om att regnet ska flytta sig någon annanstans. Men det gör det inte. Det kommer lagom mycket och stora droppar så jag tar in den och ja då skiner solen. Ja ni vet, det här varannan dags vädret håller i sig. Eller varannan timme är nog närmare sanningen.
   Vi går en promenad. Träffar en granne, en man som blev änkling i våras, och förr var han ett riktigt surkart, hade aldrig något trevligt att säga. Men nu. Nu är han vänligheten själv. På ett äkta vis. Och är positiv. Vad vet man om hur människor har det egentligen i sina liv? Hur tufft han kanske haft det på hemmaplan med en svårt sjuk fru. Vi går vidare och träffar på en liten pojke som bor i ett hus där jag aldrig sett vilka det är som bor. Han har klänning! Med racerbilar på och han är gudomligt söt. Kanske fyra år. Och sådär frispråkigt härligt som barn sällan är idag. Berättar med inlevelse om att hans kusin fått sova över och när det är lördag får man godis. Han springer efter oss en bit och så tar han plötsligt min hand och pussar den! Jag tittar förvånat på honom och då säger han; - Jag vill göra så!

Och där och då vänder det. Ja jag har tandvärk, men resten av tillvaron är fin. Trots allt.  Håll en tumme för mig att jag slipper infektion och att jag kan stilla mig fram till tisdagen.

lördag 24 juni 2017

Kravlöst


Trädgårdsblommor
När Snapchat fixar makeup och krans
En dag utan måsten. En dag av duggregn utanför oss men mycket glädje och värme inomhus. Vi ändrade våra planer helt utifrån vädret, och allt kändes bara kravlöst och skönt. Vi firade midsommar med våra vuxna barn utan midsommarstång, utan kransar och men med god mat och fika, massor av jordgubbar och grädde, starkt kaffe och sällskapsspel. Hur skönt är det inte att göra precis som man vill och inte styras av något måste alls. Förr var jag så noga med hur vi firade högtider, jag har gillat det, inget fel med det, men det är också skönt att göra annorlunda. Tiden är mogen för det. För mig. För oss.
   Vi sitter på verandan, äter och skålar i alkoholfria snapsar som jag köpte för något år sedan på Systembolaget och som sedan stått i vår jordkällare. De är kryddiga och goda men utan alkohol. De togs bort direkt från sortimentet, ingen ville väl vara utan promillen antar jag. Efter maten blir det en tupplur. Sådär bara. I soffor och på sängar. Hur välgörande är det inte att vila lite ibland?
Sedan kaffe, paj  och i sofforna spelar vi Cluedo, fnissar, retar varandra och jag känner då och då på magen på sonens fru. Den lille där inne ger sig till känna och jag känner försiktigt. Tänker på att det om en månad eller så kommer en ny människa i den här familjen. Vi fikar gott och jag är så fridfullt glad.

Hoppas din midsommar var precis som du ville ha den!

onsdag 21 juni 2017

Internationella Yogadagen

Vi vaknar före klockan fem och solen är redan uppe. Gör min yoga. Svettas på hela bröstkorgen och halsen. Jag som sällan svettas gör det i min lilla sekvens, varje gång oavsett om det är varmt eller kallt runt mig. Kommer förstås inifrån. Jag känner sådan frid idag. Kan det ha att göra med den Internationella Yogadagen? Nä, jag skojar, men det är fint att en hel dag finns att fira för alla som gör sin yoga. Och för de som är intresserade att börja.
   Dricker kaffe, tar det varligt och långsamt och jag känner mig mjuk i kroppen. Det är som att det vänder när jag väl uttalat att det är jobbigt, hur nu det kan hänga ihop. Nå. Den längsta och vackraste dagen har vi och jag sitter på mitt kontor för sista gången! Hur underbart känns det inte i min kropp? Och jag har en finlunch inplanerad och lägger sista handen vid två projekt.


Önskar dig också en fin dag och vändningar när det är uppförsbacke!

tisdag 20 juni 2017

Motstånd. Vemod. Trötthet.

Huvudvärk. Tandvärk i tanden som har spruckit och som ska lagas nästa vecka. Vemod. Motstånd. Jag har en tröttsam diskussion med mig själv innan yogan. Men jag gör. Och ja, jag är rörligare och mjukare det är helt klart. Men med akupunkturen har en hel del känslor frigjorts, kan inte se det på något annat sätt. Det är ilska, ledsenhet och vemod. Jag började tänka på min förra mobbande chef helt plötsligt när jag var på behandling senast. Och på något sätt hör det ihop, att jag blir mjukare och flexiblare till att jag släpper på det som gömt sig där. Det är min egensnickrade teori, men jag tror verkligen det är så. Det blir nästan övertydligt.
   Vi sover ryckigt men länge. Dricker kaffe i solen i trädgården och jag tänker på att den som skulle betrakta mig skulle tänka: - va bra hon har det. Och ja, det har jag ju. På ett plan. På ett annat kämpar jag som de flesta andra med stundtals överväldigande känslor och tillkortakommanden. Saker jag känner att jag skulle/borde/kan och som jag ändå låter bli. Jag orkar inte. Tröttheten är som en tung hjälm över mig.
   Vi hade bestämt att vi idag på vår lediga dag skulle måla det som är kvar på baksidan av huset vi bor i. Men jag orkar inte. Jag tänker på våra barn där jag alltid peppar för att de ska vila, ta det lugnt och göra det som de orkar med. Men som vanligt gäller andra saker för mig, för oss. Vi ska alltid orka. Allting. Men jag gör ju inte det. Jag vill bara ligga och tjuta för mig själv idag. Jag ser på Skam och kan känna igen mig i alla tonårssvängningar. Och önskar att jag var stabil och lugn, som en klippa.

Jag lägger mig och vilar, kryper ihop och vill att allt vemod bara ska lämna mig. Här och nu. Och ja, snart är det midsommar. Sedan kommer en annan tid, vår och försommar är alltid tuffa för mig. Oavsett hur resten av livet ser ut. Den här kapha-säsongen är snart slut när försommaren är över. Och det ska bli skönt. När pitta och sommar träder in ordentligt. Sen blir det bara bättre. Hur känner du?

söndag 18 juni 2017

Den stora utandningen


Vi skulle åkt till stugan i fredags kväll men ingen av oss orkade riktigt ta oss för med att handla lite och fixa. Vi åkte lördag och var uppe strax efter lunch.
Vår promenad är på en kilometer när vi ställt bilen. Den går genom den mest underbara skog och det var som stegen saktade ned ju närmare vi kom. Och grönskan var bedövande vacker. Så otroligt grönt och så uppväxt. Vi såg ju huset första gången i oktober och har inte vetat vad vi kan förvänta oss. Men det är grant. Och när vi kom dit var det som något hann ifatt. Oss båda. Sjön var inbjudande och skön. Vi doppade oss för första gången och låg på den lilla bryggan som snart ska bli större så man får plats ordentligt. Solen var varm och vi drack kaffe på verandan. Hade tagit med rester av en rabarberpaj och det smakade himmelskt. Och sedan satt jag. Och satt. Tittade. Tänkte inte. Bara drog i mig sjöns vågor som en slags meditation. Och vi la oss tidigt. Även om det var ljust som mitt på dagen. Jag somnade snabbt men vaknade efter en liten stund och läste sedan länge. Men ljuset störde mig inte på något sätt, något som jag alltid annars tycker är jobbigt är att sova om det inte är mörkt i rummet.
   Vaknade vid klockan åtta. Vi drack kaffe i långsamhet. Jag gjorde yoga, min man gjorde yoga. Sedan frukost. Det friskade i med vinden och jag bara satt. Som alldeles tom i huvudet. Vi åkte hemåt och kom hem på eftermiddagen. Då var vi så trötta båda två att ingen kunde hålla ögonen öppna. Jag somnade direkt jag la mig och sov i nästan två timmar! Vaknade och visste inte var jag vara först, snacka om djupsömn. Jag har nu ätit och druckit lite kaffe trots att jag inte brukar det så här dags. Kanske dags för nya vanor?  Jag skulle kunna sova direkt igen. Men då blir det inte kul i natt.
   Jag tror att det var som en slags jätteutandning, att allt har släppt för oss med vårens hektiska planering kring bröllop och annat plus allt jobb. Jag vet inte när jag var så här trött tidigare. På torsdag lunch slutar jobbet och allt känns bra på den fronten. Men mest av allt behöver jag vila. Att få göra allt i min takt. Som jag ser fram emot det.

Längtar efter långsamma dagar utan något inplanerat

torsdag 15 juni 2017

List-dags

Hittade en lista hos Clara, läser där ibland och kände att det var dags för en liten lista.
HAR DU?
Folköl i kylen:
Aldrig. Avskyr smaken av öl.
Något husdjur:
Nej. Mannen vill ha hund, jag kan tänka mig en katt. Sonen och hans fru har två hundar. Det räcker så!
En favoritsötsak?
Tidigare har det varit choklad i vilken form som helst, men nu...ingen riktig favorit längre.
Puder på dig:
Oftast. Känner mig fin och utslätad i skinnet. Mitt märke är Nude, eko och vegan.
Några framtidsplaner:
Ja. I höst kommer jag att börja undervisa i yoga på studio igen. Den här gången inte hos mig själv, vilket är superskönt och lyxigt. Jag kommer att hålla till på Nygatans Yoga och jag har fått in anmälningar redan trots att jag inte kör igång förrän vecka 40. Gruppen är mer än halvfull. Innan dess reser vi på yogakurs i Budapest och sedan ska jag ta tag i mitt bokskrivande igen och skriva klart En aning om ayurveda.
Några MVG:n:
På min tid fanns inte MVG, däremot betyget 5 vilket jag hade i de flesta ämnen, utom gymnastik! Skolan har aldrig varit svår. Däremot att springa och orientera på gymnastiken - bläh. Redskapsgymnastik och att stå på huvud och händer var däremot ok!
Något beroende:
Att göra min yoga på morgonen när dagen vaknar och att sedan dricka kaffe i lugn och ro. Finns inget bättre! Är jag på yogakurs brukar jag slå till på en god kaka också.
Fikat idag:
Jajjemän. Åt hembakade mazariner och min egen rabarber-jordgubbspaj till fikat på jobbet!
Nagellack:
Avskavt silverlack på fingrarna. Ska kanske måla nytt. Rött fint nagellack på tårna. Fötterna  prioriteras alltid när sommaren kommer.
Någon vän som bor i ett annat land:
Flera nära yogavänner i: Finland, Australien, Canada, Korea, Tyskland och  England.
VEM?
Avskyr du:
Avskyr ingen människa, det är så starkt ord. Däremot beteenden, som en del människor haft i mitt liv. Min chef som mobbade mig och några andra skitsnackare hade jag länge ett horn till sidan mot. Men idag, ingenting. Allt går att lösa med medvetet arbete tänker jag.
Delar du mest minnen med:
Min man. Jag har faktiskt levt längre med honom än utan honom. Han är min ryggrad och äger mitt hjärta.
Längtar du mest efter:
Mina föräldrar. Men det går i perioder. Annars kan jag sakna min mormor något enormt, hon som förstod mig mest av mina vuxna människor. Hon som tog emot utan att fråga och som alltid skämde bort mig med det där lilla extra. Ibland känner jag hennes närvaro runt mig och som om hon rufsade mig i håret. Vill gärna tro att det är hon!
Stör du dig på:
Falskhet. Människor som låtsas vara vän med dig och som sedan pratar bakom ryggen.
Orättvisor, hur de än drabbar, vem de än drabbar. Det är aldrig ok.
Gosar du med:
Barnen. De har alltid varit nära, aldrig haft något avståndstagande.
Lagar mat:
Jag lagar motvilligt mat. Tycker inte det är jätteroligt även om jag är ganska bra på det. Däremot gör jag gärna efterrätter, kakor och pajer. Numera LCHF-style.
Diskar:
Diskmaskinen.
VILKEN?
Tidning läser du:
Jag läser DN på helgerna i pappersversion. Annars läser jag kvällstidningarna på nätet och en och annan utländsk tidning som Herald Tribune och New York Times, men bara om något speciellt har hänt i världen. 
Buss åker du oftast:
Åker nästan aldrig buss, någon enstaka gång åker jag stadsbuss men mår illa på bussen. Gillar tågresor. Eftersom vi bor där vi bor så kör jag bil till jobbet.
Dag fyller du år:
18 mars. Delar födelsedag med Ingemar Stenmark och Barbro Lindgren. Två giganter inom sina områden.
Årstid föredrar du:
Hösten. Älskar den tiden och det känns alltid som jag får en chans till i livet. Allt saktar ned och allt är möjligt. Jag mår fint i min kropp på höstarna och gillar att ta på mig boots och skinnjacka. Hippien i mig mår fint då.
Stad är du uppväxt i:
Köping. Något jag nästintill skämts för tidigare innan tv-serien I en annan del av Köping kom då det plötsligt kändes ok. Men alla flyttade därifrån, jag, mina syskon och alla mina vänner. Så något var det som inte var bra där på 70-talet när vi var unga.
VAD?
Gör du nu:
Jobbar med layout till det sista projektet jag gör innan jag slutar om en vecka.
Är bra med dig?
Jag är snäll och bra att prata med. Jag har tålamod. Jag lyssnar alltid på den som behöver det. Jag har nästintill vänt ut-och in på mig för att hjälpa andra tidigare, det har jag tack och lov lugnat ned mig med. Jag tror nog också att jag kan säga att jag ganska smart, hittar ofta lite annorlunda kreativa lösningar på olika problem.
Är dåligt med dig?
Kan ha svårt att släppa oförrätter även om det blivit bättre och en del tycker att jag skrattar för högt!
Vill du arbeta med:
Yogan. Helt enkelt. Det har kommit till mig senaste halvåret mycket mer än tidigare. Jag har studerat mycket och hittat  samband på den yogiska kartan, som jag tidigare inte förstått. Jag längtar efter att få dela med mig av just det.
Är roligast just nu:
Att fixa i vårt lilla sommarhus, som är helt utan el och vatten. Det kräver lite nya tankar och fixande. Att vi får ett barnbarn till i sommar.
Att hela familjen fixade ett bröllop på 2 månader, fortfarande lite tagen av magin den där dagen och kvällen.
Har du på dig nu:
Svarta sandaler, typ barn-modell, platta och i riktigt skinn, av märket Kavat. En ärmlös tunn blus och ett par svarta slacks med vita cirklar på. Ok klädsel utifrån värmen på mitt kontor. Tar på en kavaj när jag tar mig hemåt.
Äger du för skor:
Många. Många olika stilar. Många spetsiga, med låga klackar, en hel del blingiga skor från Indien, en del sneakers, några rejäla boots och alldeles för många stövlar.
Har du för storlek i skor:
38. Vilket gör att min storlek nästan alltid är slut om någon sko är populär.
Läser du för bok:
Hatha Yoga av Theos Bernard och Det förlorade barnet, fjärde boken i serien av Elena Ferrante. Ferrantes böcker är fortfarande bland de bättre böckerna jag läst. Läser oftast några böcker samtidigt utifrån vilket humör jag är på när jag lägger mig.
Ska du göra nu:
Stänga ned, åka hem, gå barfota i trädgården. Rensa jordgubbar och duka fram dem med havregurt naturell och lite agavesirap så äter jag och mannen när han kommer från Stockholm.
Jag vet. Lite tramsigt men ändå lite kul. Om du hakar på, låt mig veta det! Önskar dig en finfin fredag och början på helgen!

tisdag 13 juni 2017

Så undrar folk varför man söker alternativ behandling

Jag går till doktorn. Efter 1,5 år kryper jag till korset och går till vårdcentralen. Nu har tre behandlare med olika kompetens, en osteopat, en TCM-läkare och en kinesiolog/naprapat tyckt att jag ska röntga min höft. Så jag ringer och bokar en tid, får komma samma dag, som var igår. Jag kommer in, läkaren ifråga börjar en lång inledning om varför de storstädar på vårdcentralen "du förstår det är ju viktigt att vi har rent på en vårdcentral"... eh jasså? Han fortsätter sin långa inledning om när han jobbat i Stockholm så har ställen han jobbat på blivit granskade och de har skrivit om det i DN. Eh, jaha. Nå, jag är fortfarande välvilligt inställd. Han tittar på mig och mitt födelsenummer och säger sedan - Men! är du 62 år! du var mig en fräsching! Jag blir helt stum. Det sista jag har förväntat mig är att en läkare ska bedöma hur jag ser ut. Jag känner mig väldigt obekväm men blir tyst och svarslös. Tänker - jag vill inte klä av mig inför honom - men det behöver jag inte, han undersöker min höft när jag har jeansen på. Låter mig böja på vänster ben, sedan höger. Säger att det måste röntgas och drämmer till med -Man vill ju inte operera en sådan fräsching som dig.  Jag går ut, känner mig helt märklig till mods, vad är detta? Ska vi kvinnor/tjejer bedömas för vårt utseende överallt? Och nej, det var inte ok någonstans och ändå sa jag inget. Jag blev överrumplad och sedan kände jag mig jobbig. Jag tror att han kände sig snäll att han skulle ge mig en komplimang. Men det gjorde han verkligen inte. Han ställde inga frågor. Han kollade ingenting, undersökte ingenting, han hade redan satt diagnos när han såg min ålder. - Artros sa han. Utan någon vidare fundering. Kanske är jag naiv. Kanske vill jag inte inse fakta. Kanske är han en superexpert som ser direkt vad som är problemet. Men är det här en utbildad person som gör så här? Jag är där inne ungefär 5 minuter. Kommer ut med en röntgenremiss och en taskig känsla. Det kostar mig 150 kr.
   Idag har jag varit hos den kinesiske läkaren. Han lyssnar på mig, ställer frågor, känner, undersöker. Han blir glad att jag har röntgat min höft. Jag säger att den svenska läkaren tror artros. Han tittar på mig och säger - det vet vi inte ännu. Men då får du svart på vitt vad det är och sedan kan vi jobba utifrån om det är leden eller musklerna som har problem. Jag blir undersökt i en kvart sedan masserad och sedan får jag akupunktur. Sammanlagt är jag där 1,5 timme. Det kostar mig 350 kronor. Han tar mig på allvar. Han lyssnar, kollar och funderar. Skriver anteckningar och ställer följdfrågor. Han kommenterar inget annat än det jag är där för. Och ja, det är rent och städat, men det känns ju självklart och inget man behöver prata om.

Och så tycker människor att man lite knasig när man går till den så kallade alternativa vården. Min fråga är - vem har alternativ? Det här är sättet jag vill bli bemött på. Lyssnad på. Och ja, de har lika lång utbildning. Så varför blir vi bemötta så här i den svenska vården. Är det konstigt att vårdcentralen är det sista ställe jag söker hjälp på när jag har något problem? Jag vill inte ställa öst mot väst, men i de här lägena är det svårt. Tänk om vi kunde få välja själva var vi vill lägga våra subventionerade besök. Och det kan ju inte vara svårare att ställa krav på utbildning och annat utanför landstingen. Eller?

söndag 11 juni 2017

Yogalust

Det var ett tag sedan jag var så här mjuk, men det gör ju faktiskt ingenting!
Vi sover länge. Som tonåringar. Jag tassar upp och öppnar balkongdörren. Låter molnen segla där utanför och ser kastanjens blommor virvla i luften. Det är ljummet. Jag ligger och andas i en halvtimme. Andas djupt och otroligt långsamt. Smala djupa andetag, det är mitt allra bästa hälostips, förnyar hela ditt system när det går via näsan. Och äntligen är yogalusten där. Jag har inte haft den på en månad. Jag brukar ändå alltid hålla fast vid yogan för att jag vet att den förändras men den här våren har jag inte förmått mig till det. Jag låter det vara så. Yoga är ändå mest av allt en livsstil även om min asana på morgonen gör min dag. Och jag har ju min enda padmasanaparvattanasana, som jag gör. Innerligt. Och jag släpper allt inuti. Den där byggnadsställningen jag känner av i min struktur, den ger vika och det finns bara space, rymd i min kropp. Luft och plats. Jag böjer huvudet länge länge. Min kropp är stel och ovan på något märkligt sätt, men efter en stund hittar den rätt igen. Jag går ut och hämtar vår söndags-DN och luften flyter runt mig som något mjukt. Kokar kaffe och bär upp till min älskling som jobbade igår igen, på ett bröllop, och jag vet hur väl han behöver vila. Vi sitter tysta i samförstånd med vårt kaffe och går sedan en långpromenad när regnet hinner ifatt oss. Det gör absolut ingenting. Jag gör en lunch med en sallad på tomater, jordgubbar, fetaost och balsamvinäger. Så gott. Vi pratar hela eftermiddagen om vår yogalärare och hur mycket vi har fått via honom. Och att den där förbindelsen som krävs mellan lärare och elev, från hjärta till hjärta, den finns där. Jag ler i hela mig, trots stänk av trötthet igen. Två veckor till att jobba, sen är jag fri igen. Vilken känsla!

Vardagshelger är min favorit. Allt får ta precis så lång tid som det gör. Inget bråttom, inget skynda. Livet ❤️

fredag 9 juni 2017

Känslor

Jag har alltid varit nära mina känslor. På gott och ont. Mest gott. Jag har aldrig kunnat förställa mig och det är väl i grunden en bra sak men svårt för mig själv ibland när det har varit tydligt vad jag tycker utan att jag gör miner eller gester. Det syns på hela mig. När yogan klev in i mig så kom ändå väldigt mycket till ytan, där jag har skalat av lager efter lager. Mycket tårar på min matta men också väldigt mycket glädje. Bubblande skratt i hela mig kväll efter kväll nu i över ett år. Det är sanslöst på något plan. Jag skrattar så hela sängen skakar. En gudomlig känsla på något vis.
När sorgbearbetningen kom till mig läkte jag flera gamla relationer och jag blev klar med mycket av det som skavt tidigare. OCH. Jag har otroligt nära till mina känslor, inte bara skrattet utan också gråten. Blir jag ledsen så kommer tårarna direkt. Som på ett barn. Jag kan känna känslorna rumstera i mig. Ibland kan jag som högkänslig bli trött på mig själv, att jag måste värja mig och skaffa ett tjockare skal. Å andra sidan är jag levande  i mig själv och att jag är närvarande på ett bra sätt. Jag gråter floder till filmer och böcker, ja säg vad som inte rört mitt hjärta. Ibland har det känts som en belastning. Att jag som yogini borde vara sval och harmonisk. Men jag har ingen sval läggning. Däremot känner jag mig harmonisk och i samklang med mig själv allt som oftast. En period kunde jag liksom "höja" mig över mig själv, titta ned på skådespelet som är mitt liv och se det nästan som ett game. Och nej. Jag hetsar inte upp mig för mycket. Det som får mitt blod i svall är orättvisor. På alla plan. Kanske därför jag kan relatera så mycket till barn och där jag hittar en dialog ganska lätt, jag kommer så väl ihåg hur det var att vara liten och känna oförrätterna ta plats.
När jag nu yogat så länge har jag haft en slags föreställning om att jag skulle vara mer som en rak linje. Förstår du mig? Vad jag försöker beskriva? Men så är det inte alls. Jag känner allt direkt. Direkt. Så läser jag om min bok som jag använder i sorgbearbetningen. Och där får jag svaret. De två författarna, John W James och Russell Friedman beskriver båda att efter de har läkt gamla sorger och sedan drabbats av nya, som kommer, vare sig man tror det eller ej - det är ju livet, så har de nästan fallit ihop och sorgen har kommit omedelbart. Exakt så fungerar jag också. Egentligen inte krångligare än så. Inga dolda fällor i mig. Ingen hake. Bara att leva fullt ut i vad som än händer. Helt enkelt.
Så jag tänker att det är en god sak. Att jag är nära mig själv. Att det inte finns någon mall över hur saker ska gå till. Ingen manual över livet som yogini :) Utan att helt enkelt var närvarande hela tiden. För det bästa med att jag är det, är att sorgen kommer överrumplande och direkt men sedan släpper den. Taggen försvinner direkt. Däremot känner jag mig obekväm ibland för att jag inte har ett pokerface. Nå. Hur fungerar du? Visar du dina känslor eller gömmer du dem?

torsdag 8 juni 2017

Mitt emellan ögonen

I flera månader har jag sovit dåligt. Haft svårt att somna. Vaknat flera gånger per natt. Funderat. Oroat mig och även längtat. Det var dels att jag började på ett nytt jobb, som jag faktiskt slutar på om exakt två veckor, dels  bröllopsplaner och tankar de senaste 8 veckorna. Och tänk att vi gjorde det, så himla bra som vi gjorde. Men som sagt. Tomheten och tröttheten har svidit i hela mig. Känt mig totalt utslagen sedan i söndags. Ur form, ur slag, ur allt.
   Igår fick jag en nål mitt emellan ögonen för att sova djupt, när jag var hos min kinesiske läkare. Jag har en ny behandlare och han är så omtänksam och så innerlig. Han pratar dålig svenska och ganska dålig engelska, men första gången jag var där så kände jag hur hans händer visste precis vad de gjorde. Han utför först en form av massage och sedan får jag nålar. Jag är där nästan två timmar varje gång. Det är inte lik den akupunktur jag fått tidigare men jag känner att den fungerar. Han tittar på min tunga och tar mina pulsar så det mesta är likt, men jag får fler nålar och på helt nya ställen, än tidigare.
   Den kinesiske läkaren har varit bekymrad över mitt tillstånd; det har varit stress i hela mitt inre som han uttryckte det, sömnsvårigheter och så problemen på höger sida, som kommer och går. Men efter en månad hos honom så känner jag en skillnad, trots att jag varken fått till ordentlig fysisk träning, ingen ordentlig yoga och jag har ätit mycket sämre. Jag skyller inte på något, jag har helt enkelt inte fått till det när allt annat tagit så mycket tid, energi och kraft.
Och som jag sovit i natt. Som en gud. Som ett murmeldjur. Som vad som helst som ramlar ner i ett svart hål. Och nu börjar vägen tillbaka till mig själv. När jobbet slutar kan jag fullt ut fokusera på min yoga. Och som jag längtar. Jag gör lite grann på morgnarna men det är inte den yoga som jag egentligen vill och behöver. Men jag ger mig till tåls. Och jag är så glad över den här doktorn. Han vet vad han gör! 

tisdag 6 juni 2017

Bröllop och sen lite tomt

Ett bröllop. Ett gigantiskt känslomoln som lyfter mot himlen. En son som gifter sig med sin kärlek. Alla förhoppningar om dagen infriades. Med råge. Jag tumlade runt i ett slags glädjerus där vi samtidigt jobbade hela tiden. Hela familjen. Det var stort. Vi höll andan och tårarna trillade när brudparet kom gåendes längs grusgången in mot bersån där vi hade ställt upp ett tält för vigseln. Agneta, som förrättade vigseln fick alla att förstå vilka personerna är som valt att säga ja till varandra. Bubblet och skålarna. Talen. Allt flyter förbi i glädje. Jag bär bort tallrikar. Jag staplar kaffekoppar. Vi lyfter och bär. Lyssnar och gläds. Allt går i varandra. Och allt var hundra gånger bättre än jag hade vågat hoppas på. Maten var gudomlig och tårtan söt. Och vädret då? Mitt stora nervösa tankesnurr. Tja. Det var grått. Det regnade lite grann. Men under kvällen när eldarna brann i eldkorgar och marschallerna lyste upp i sommarnatten så var det perfekt. Det går inte att sammanfatta mer. Helt enkelt.
   Idag när allt är bortstädat, borden och porslinet tillbakakörda, tältet nedmonterat och dukarna tvättade så finns det mest bara - tomhet - ni vet, när något så gigantiskt sker i ens liv, det som man kommer att komma ihåg för alltid, då är det som kroppen och hjärtat måste vila. Stänga ned intrycken trots att nationaldagen bjuder på syréndoft och blåa skyar.


torsdag 1 juni 2017

...och på jobbet går det också bra....

Måste använda min blogg, som den ventil den är ibland. Pysa ur mig lite. Kan inte låta bli att tänka på Martina Haags bok Underbar och älskad av alla. Och på jobbet går det också bra. För hur är det med planeterna eller vad det är som påverkar oss mest? När alla har en knasig dag. När allt strular, krånglar och inget vill sig. Jag har lånat ut min bil periodvis under fyra veckor för att sonens och hans flickväns bil varit på verkstad. Den skulle lagas på fyra dagar, det tog fyra veckor. Men de hämtade den igår. Skönt! För det är mycket logistik inför bröllopet. För dom. För oss. För alla. Idag krånglade den igen! Men hur är det möjligt? Att det kan bli ett helt nytt fel dagen efter den lämnat verkstaden? Jag är skeptisk.
   Mannen ska klippa gräset men gräsklipparen går sönder... Han köper en ny på Blocket på ingen stund alls.
   Sonen bryter nästan ihop över allt krångel, skjutsande av flickvän till jobbet, några mil utanför stan och så vidare. Och så vidare. Men vi löser det. Samtidigt är jag trött. Tar mannens bil. Handlar och när jag kommer hem faller en av kassarna i golvet, tre ägg skapar själva en omelett på köksmattan. Jag suckar bara uppgivet. Torkar av. Sköljer och hänger ut. Vi städar huset i två dagar. Det behövdes. Dammet var tjockt men nu är det mjuka rena golv. Jag skurar dass och gäststuga. Jag dammtorkar i timmar. För att det behövs.
   Och toastmaster-dottern kommer hem. Med knall-lila hår. Och hon måste tvätta håret varje dag för att det ska bli som det var tänkt med en ljuv pastellton. Hon blir tvättad av sin pappa utomhus som står i regnet och häller en vattenkanna över hennes huvud. Nej, jag vill inte ha lila i fogarna i duschen. (Och det var hennes förslag att vara utomhus.) Kanske är jag petig?
   Äldsta dottern kommer med hyrporslin och goda idéer. Jag oroas konstant för vädret så igår bestämde vi oss hastigt och lustigt - vi köper en poncho mot regnet till varje person. När vi hade klickat hem 50 ljusblå plastponchos visade appen för första gången på en vecka att det ska bli uppehåll på lördag. Tjoho! Skit samma om de inte behövs. Då får de en liten gåva när de går hem :)
   Jag åker och hämtar min blivande sonhustru på jobbet och vi hämtar brudklänningen som har varit hos skräddaren. Och där. I den stunden hon tar på sig den börjar jag gråta. Vad gör det att det mesta som kan strula har gjort det? När hon är så vacker? Och magen så underbar, som rymmer mitt nästa lilla barnbarn. Och allt landar. Det blir bra. Det är oftast så här innan något stort ska ske.

Och kanske tycker någon jag är petig med städandet och fixandet. Men vi ska ha många gäster och många har vi aldrig träffat tidigare. Jag vill känna att mitt hem speglar mig, oss. Inte att det är flashigt och fancy. Utan att det är så här vi har det. Och att det är rent. Det är inte överkurs inför en stor fest. Det är respekt för de som kommer. Och jag tycker det är yoga också. Faktiskt. Att allt som är värt att göras - är värt att göras bra. Det har varit ett motto jag levt efter sedan jag flyttade hemifrån. Vi vill att alla ska trivas och må gott och hela dagen, kvällen och natten. Och när man tar på sig ett så här stort evenemang då måste man ro det i land också. Det är yoga för mig. I vardagen. Att vi hjälps åt. Att ingen skäller för det som går sönder. Att jag inte ömkar mig när jag stupar av trötthet. Vi är alla trötta. Nästa vecka kan vi vila. Och på lördag ska det bli den bästa lördagen på väldigt väldigt väldigt länge. Eller hur?

PS. Liljekonvaljerna, syrenerna och kastanjeträdet har slagit ut!

måndag 29 maj 2017

Landat

Jag har landat. Landat i att alla vet vad de ska göra inför bröllopet. Och vi äter havreglass och jordgubbar i trädgården. Hela familjen. Alla våra barn och barnbarn är hemma. Firar Mors Dag och  går igenom veckan. Vem som gör vad. När det sker. Och jag tror att det blev skönt för alla. Att vi vet vad vi ska göra. Och det vi inte styr över är som sagt vädret. Som just nu visar regn på alla väderappar för lördagen. Så. Vi förbereder oss för det. Och blir det sol är det härligt. Blir det inte det är det också härligt.
   Min älskling har satt upp ett ljus i stora tältet som vi ställt mitt på gräsmattan. I den ljusa sommarnatten står vi och tittar på ljusslingan han satt upp längs takbjälken och det är så fint. Såå fint. Jag blir rörd där jag står i mitt nattlinne och tänker på helgen. Tänker på allt jag kan säga och vad det kommer att landa i när jag väl är där. Jobbar en liten måndag och sedan är det städning och fix och pimp. Det känns helt enkelt bra nu. Och jag andas lugnt. Jag går långsamt för skavsåret på min häl är stort. Jag ler lite för munsåret skaver. Men annars så är det bra :)  Kommer till parkeringen på jobbet och inser att plånboken ligger hemma. Tänk vilken tur att man kan betala via telefonen! Och allt det världsliga löser sig. Det gör det. Hoppas vi får en fin vecka. Jag. Du. Alla vi.

torsdag 25 maj 2017

Jag - en orolig själ

Vaknar 04.30. Som jag gjort senaste veckan. Tassar upp och går på toa. Är så trött att jag bara kan ha ett öga öppet, det andra kan jag inte få upp. Känns crazy men samtidigt  är det så. Ute ångar ängen av dimman. Solen stiger och det ser ut som ängen badar i en mjökvit rand längs med gräset. Och sedan tar jag mig tillbaka till sängen och inser att vi båda är vakna. Säger inget för vill inte tala mig vaknare. Och det händer det som sällan händer. Vi somnar om! Och sover till 9.30 och kaffet är extra gott på verandan när solen letat sig in på golvet och värmt lite grann.
   Jag oroar mig hela tiden för vädret till bröllopet. Det är ju som det är och inget jag kan påverka. Jag vet! Men samtidigt vill jag ju inget hellre än att deras dag ska bli så ljummen och fin som den kan vara. Läser flera väderappar hela tiden och det är som jag inte kan avhålla fingrarna från att styra in mig där. Gällde det bara mig skulle det kunna regna småsten och jag skulle skutta runt i gummistövlar. Men nu är det deras dag och en dag de alltid kommer att komma ihåg. Nå.
   Våldsamma saker händer i världen och terroristerna får mig att varje gång tappa både andan och känslan för vad som är möjligt. Och då känns mina egna funderingar otroligt futtiga. Liksom förkrympta. Men man är också huvudpersonen i sitt eget liv och får helt enkelt ta kommandot. Vi har gjort en plan B för både vigsel och annat. Planerat för gasolkaminer och försökt tänka in alla eventualiteter för pingstaftonens trädgårdsbröllop. Kan man inte styra vädret får man styra sig själv och det man planerar tänker jag som nästan jobbar som en bröllopskoordinator just nu.
   Det blivande brudparet kommer ut liksom äldsta dotterns familj. Jag bakar en paj på färska jordgubbar och får hjälp av två små flickor i köket. Vispar extra mycket grädde och kokar starkt kaffe. Tältet sätts upp och det lättar inombords lite grann. Försöker andas förbi min fixering vid vädret. Känner inte riktigt igen mig själv - å andra sidan har jag aldrig planerat för ett bröllop för ett barn tidigare. Jag är förlåten av mig själv och det blir som det blir. Det blir bra. Mitt eviga mantra.

Känns som jag bara skriver trista opoetiska inlägg i min  blogg nuförtiden. Ha överseende. Snart vänder det tänker jag. Även med skrivandet. Vad tror du?

måndag 22 maj 2017

S T R E S S

Ända sedan jag började jobba igen jag funderat på det här med stress. Negativ stress. Den som stressar och pressar och som får kroppen i beredskapsläge trots att det inte finns någon hotande fara. Flykt-mood. Kroppen beredd på en fight. Som inte kommer. Jag har tänkt på vad det gör med kroppen. Men också själen. Vad blir det kvar om man far runt som ett skal till slut? Nu menar jag inte att mina kollegor och chefer gör just det. Men jag ser ju hur tidspressade en del är. Vet inte hur medvetna alla är om sin egen del. Innan alla varningslampor blinkar. Och jag tänker på förlängningen. Om vi alla ska hålla på så där, hur kommer det då att sluta? Ja det ser vi ju redan egentligen och ALLA våra barn med sina respektive har varit och nosat på väggen. De är unga! Och de har väldigt olika personlighet. De har jobbat på väldigt olika arbetsplatser. Men en sak är gemensam. Stressen och pressen. Det tajta arbetsklimatet som gör att mer hela tiden ska hinnas på mindre tid och färre människor. Det urholkade livet. Och ja. Jag har ju mött så många i min egen verksamhet. Samtidigt hade jag lite svårt att dra ned på mitt eget tempo. Det är inte alltid lätt att stanna upp och backa när man har roligt. Men inget jobb, varken yoga eller annat jobb är värt det. Man måste se sig i sammanhanget och att man är försumbar och till och med utbytbar. Jag jobbar med en ung kille som härom dagen sa att han åker  buss till jobbet, "vi bor ganska billigt, vi har inga stora resplaner, vi vill helst vara hemma med vår baby. Jag är nöjd så och då behöver jag inte jobba heltid". Det är inte ofta man hör en ung person säga så. Men det var skönt att höra som motvikt mot mycket annat. Jag kan också känna att jag inte stressar, det blir övertydligt när människor varken kan fika eller äta lunch utan att svara i sin telefon eller skynda sig. Ojoj, vad jag inte vill in i det igen. Det är glasklart för mig själv.
Och nu har jag jobbat exakt två månader och har exakt en kvar. Och jag är mer än glad att jag tog det här jobbet. Av flera anledningar som jag skrivit om tidigare. Men jag är också glad för att jag ska sluta. Någon frågade mig härom dagen hur jag ställde mig till en förlängning. Svårt att svara för jag vill ju inte stanna. Och det handlar inte om någon annan än mig själv. Och att jag återigen har siktet inställt på att undervisa i yoga. Jag har blivit tillfrågad om att fortsätta på yogastudion jag haft lite yoga på några lördagar i vår. Och jag kör igång vecka 40-50 i höst, med en kväll i veckan. Känns lagom och väldigt roligt. Så får vi se vart det tar mig.
   Och som av en händelse har jag den här veckan fått några mail om sorgbearbetning. Det är som den där väven, den vävs när man inte funderar så mycket utan följer med. Om du förstår hur jag menar? När jag inte lägger någon stor vikt vid hur det blir. Faktiskt. Jag är trygg i mig. I att saker sker som ska ske. Hur "carpe diem-artat" och hånfullt det än kan låta. Jag följer med. Jag ägnar mig mer och mer åt min familj. Och de vänner som jag har nära. Det stora umgänget, alla fester lämnade vi för rätt länge sen. Och vänner har decimerats till att bli de där som är extra och som också ger. Och så yogan då. Jag har den och den har mig. Om jag undervisar eller inte är inte livsavgörande. Trots allt. Ett tag när jag precis hade öppnat min egna studio var jag som berusad av glädje över mitt egna ställe. Och allt jag gjorde där.  Hur jag aldrig ville att det skulle ta slut. Men jag valde ändå det efter fem år.

Mina vänner. Allt har sin tid. Verkligen. Och jag känner det tydligt i kroppen att efter midsommar, då väntar en annan tid. När jag slutar jobba igen :) Hur har du det med din stress? Är den bara positiv?

lördag 20 maj 2017

Utan timer och räknande av dagar

Det är med bävan och längtan jag ställer mig på mitt golv. Jag har sovit lite dåligt för grannen skrek lite yster och överförfriskad mitt i natten. Men det händer verkligen sällan så det kan jag ta. Men jag är ändå trött och lite tvekande inför att göra min yoga. Det här med att längta och ändå veta att vad som helst kan kännas i stunden. Nå. Jag kan ju inte vara utan den.
   Jag gör. Och allt finns där. Till och med mjukheten. Trots att det är lördag och Saturnus dag och inte den bästa dagen för yoga så följer jag mig själv sådär självklart. Jag slås också av att kroppen känner exakt när det är dags att gå framåt, när jag ska byta ben och gå framåt igen. Och jag är så glad att jag släppt timern. Kroppen känner. Varje gång jag kontrollmäter tiden så stämmer den. Så nu litar jag fullt ut på mig själv och vet att andra gör på andra sätt. Vet också att jag förespråkat att göra yogan whatsoever varje dag. Men jag har gått ifrån det också. Kanske är det en mognadsfråga? Kanske är jag där i det som Shandor beskriver som freelance. Att när grunden sitter då gör man det man ska utifrån dagsform, årstid och konstitution. Var man befinner sig helt enkelt i sitt liv. Och i sin kropp. Och jag vet att jag inte fuskat. Jag vet att jag gjort precis det som gagnat mig. Som den här gången inneburit något annat. Vilat och avhållit mig. Att kräva annat av sig själv får andra göra. Det är inte min väg. Inte nu längre. Och jag känner mig fri. Jag känner hela min kropp och mitt andetag fortplanta sig ner i både höfter, ben och anklar. Jag känner mina armar luta lita framåt och hur jag drar dem bakåt vid varje utandning. Varje andetag en egen evighet. Och om inte det här är yoga - då vet jag inte. Långt från att räkna dagar, minutrar, pass eller annat. Att räkna är också ett game från the mind, men ja, jag vet, man måste ha tagit sig förbi de första hindren och vidare in i den snitslade banan innan man ser det. Det brukar ta 7-10 år. Så på mitt sjuttonde år känner jag hur rätt jag är. Och hur lite allt annat spelar roll. Böjer min nacke extra länge och extra djupt när allt är klart.

Jag är precis där jag ska vara.

onsdag 17 maj 2017

Orkar inte

Förlåt om jag gnäller. Men. Det är något med att vara så trött när man jobbar. Jag hade nog glömt det. Till viss del. Morgonyogan är ett minne blott sedan några dagar och jag får helt enkelt inte till det. Jag vet att jag är för trött. Jag vet också att om jag tvingar mig så blir det bara värre. Och i värsta fall gör jag illa mig. Igen. Så jag håller ihop mig med lugna andetag. Tänker på att snart förändras allt igen och jag kommer att styra helt över min tid.
   Att börja jobba igen har varit positivt på många sätt. Jag har väldigt trevliga arbetskamrater. Jag skrattar mycket på jobbet. Jag har lärt mig en hel del nytt och jag gör saker jag inte gjort tidigare på mitt jobb. Men. Det sliter. Jag är trött. Jag har för mycket runt mig just nu för att få ihop hela mig. När sonens och flickvännens bil går sönder och jag lånar ut min och vardagen blir lite krångligare. För ett tag. Eftersom vi bor utanför stan och min man reser mycket med sin bil i jobbet har det varit ett slags logistikpussel de luxe. När den äldsta dottern är överansträngd och har ett sjukt barn som kanske har vattkoppor (!) och vi inte vet om någon är smittad eller inte. Hur blir det då på bröllopet?? När dottern i Göteborg är trött och jobbar mycket och dessutom håller i en hel del till bröllopet. När jag känner mig ofokuserad för att jag tänker på bröllopsdekorationer, väder och mitt tal. Och ändå. Jag vet. Det mesta är ju trevliga funderingar. Men jag räcker inte riktigt till överallt just nu. Allra minst för mig själv känns det som. Behöver yogan mer än någonsin och det är då som den är allra svårast att få till. Ni vet. Jag vet. Och ändå längtar jag efter stilla morgnar när allt går i min takt. När jag kan ta min tid att sitta ned och bara göra. Tänker på alla hjältar som yogar och jobbar. Det är inte enkelt att få ihop.


Förlåter mig själv för att jag är mänsklig och trött. Samlar ihop både tankar och andetag och vet att snart är allt förändrat.

måndag 15 maj 2017

A day in a life

Vilken lång dag. Att vakna tog tid. Att det sedan började hällregna när jag skulle åka till jobbet gjorde att jag tog en kopp kaffe till. Väntade helt enkelt. Lätt ångestladdad inför bröllopet vi ordnar för sonen i början på juni. Nervös pga att alla köldrekord tydligen ska slås den här månaden. Tog mig snabbt ut till bilen mellan skurarna Men höll nästan på att köra över en ekorre när jag rullade mot stan. Den for rakt ut i vägen men sprang liksom under bilen. Puh. Den klarade sig. Iskallt väder och det var helt klart sämsta dagen att ta min vårjacka. Kom ändå först till jobbet, alla verkade ha en riktig måndagmorgon. Började jobba i ett nytt program som gjorde att jag lyckades slänga allt jag hade gjort under en timme. Skulle äta lunch med vår äldsta dotter men hon fick ett febrigt litet barn att ta hand om istället. Traskade runt och slog mig ned på en restaurang och åt i tystnad. Irriterad. Och så hör jag en välbekant röst som högljutt berättar om en trotsande fyraåring hemma. Jag blir glad. Jag skrattar och slänger några kommentarer. Sedan träffar jag en yogavän som varit och rest några månader med sin familj på Bali. Hon berättade målande om hur hennes man och två små barn hade blivit magsjuka. Mannen blev inlagd med dropp och barnen fick medicin. Några timmar senare vaknar hon. Extremt magsjuk själv. Med två små barn i sängen. Hon fick panik men sms:ade mannen till sjukhuset som fick rådet av en läkare att hon skulle äta barnens medicin. Alltihopa. Sagt och gjort. Och hon blev bra! Direkt. Ibland vill man inte veta vad man stoppar i sig men man väljer ändå det för vem vill vara megasjuk ensam i ett annat land med två små (en sexmånaders och en treåring...). Nå jag skrattade gott och kände mig så upplivad. Kvällen avslutades sedan hemma hos dottern där mannen och andra dottern saknades men sonen berättade så målande om sin svensexa att vi skrattade så tårarna rann.

Nu mina vänner är det mindre än tre veckor kvar till bröllopet. Kan det inte bara bli varmt och slå ut lite blad?? Kan vi inte alla göra lite solhälsningar och lösa det här? Så slipper jag ha ångest?

söndag 14 maj 2017

Andetaget är ju allt



Vilken helg. Förutom kylan var det helt fantastiskt. Att få guida i yogan och där jag hade valt ut speciella vridningar och asanas för att de som sedan skulle ned i vattnet skulle få maximal hjälp av rörelserna. Och andetaget. En del hade yogat lite olika former innan, men efteråt sa alla vilken skillnad det blev när de yogade innan de klev ner i forskajakerna. Det var bara tre skeptiska personer, multisportare och ja, de är ju maratonlöpare också och några stelare personer har jag aldrig träffat på. Och då var de ändå unga. Ojoj, jag hoppas verkligen att människor inser att kroppen måste skötas om, inte piskas eller tuktas. Men klart är  att de som löptränar ofta generellt är mycket stelare än "vanliga" människor. Det är min erfarenhet efter all undervisning jag haft tidigare. Och det här var liksom stelhet i kubik :) Men tänk när man låter kroppen leda, när man släpper spänningar och bara följer med. Vilken skillnad! En man i 50-års åldern blev så taggad av yogan att han skulle ta upp sin kampsportträning. Som han sa; -  andetaget är ju allt! Och nu blev jag rejält påmind. 
  
Jag är trött men glad och tacksam för att vi fick chansen att testa vår idé. Den höll!



fredag 12 maj 2017

Liten test

Idag mår jag fint. Så rätt av mig att jag stannade hemma igår. Vilade bort det eventuella skräpet i min kropp. Och imorgon ska jag och min man ha en kurs i Dalarna, Forspaddling och Yoga. Det är ett litet test. Han har forspaddling och jag ska ha yoga med deltagarna, morgon och kväll. Lite spännande. Lite nervöst med nytt format. Vi testar oss fram. Wish me luck!

torsdag 11 maj 2017

Bara en liten diskussion

Sover urdåligt. Vaknar med ett huvud som känns för litet. Snorig. Ansiktet värker. Jag har inte varit sjuk på 1,5 år och undrar vad jag känner. Egentligen. Jag har tänkt många gånger på att jag var sjuk då och då när jag jobbade på mitt förra jobb. Att det slet så på mig. Mentalt. Känslomässigt. Fysiskt. Men tror inte bara att det berodde på jobbet att jag var dålig då och då utan också på min kost, ja ni vet - allt som samspelar. Och just det som jag "har" idag tror jag faktiskt kommer från barnbarnen. Ofta när jag varit barnvakt har min kropp tagit emot någon dagisbacill. Helt enkelt. Ju snabbare jag vilar ju fortare blir jag bra.
   Jag har en deadline idag på jobbet, men väljer ändå att vara hemma. Jag har bara en liten diskussion med mig själv. Jag väljer mig. Jag väljer att bli frisk direkt. Istället för att gå och sen segdra på något skräp i kroppen. Jag skulle aldrig stannat hemma för 10 år sedan. Då hade jag druckit starkt kaffe, kanske tagit en Alvedon och sedan kört på. Tänk så skönt det är nu att jag inte gör så. Att jag slutat köra över mig själv. Och jag mailar med min chef om alla detaljer kring deadlinen. Så får hon ta beslutet hur hon ska göra. Inte krångligt alls egentligen. Bara släppa taget. Igen :)

Har du lätt att prioritera dig själv gentemot jobbet eller andra åtaganden?

onsdag 10 maj 2017

Min heliga lista

Nina hade en underbar lista som jag förstås knep. Med frågorna rakt av. Varsågod.
De här platserna är heliga för mig
Naturen. Med stort N. Skogen, bergen och vatten i alla former. I närhet av mina älskade.
Den här stunden i min vardag är helig
Min sadhana. Utan den saknas min grund, det som stabiliserar mig och stärker.
Mitt viktigaste andlighets-krimskrams
Har inga viktiga smycken i yogan, ingen viktig matta, inga speciella kläder. Däremot har jag två bilder jag använder mig av när jag gör min yoga hemmavid. Ett porträtt på min lärare Shandor Remete och en bild som jag målat i Vedic Art. Kommunikation utan ord.
En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla
Yoga sex dagar i veckan, vilodag en dag. Skönt när det håller och inga skador eller megatrötthet kommer i vägen.
Jag älskar när…...
jag är i flöde och min kropp liksom flyter i rummet på andetaget.
...när hela familjen är samlad och vi ägnar oss åt olika saker, gärna tysta tillsammans. Det är fint.
...jag är på yogakurs och jag känner hur kunskapen dunsar, ramlar ner i mig och jag inser saker med tydlighet.
...jag simmar i en sjö, alldeles naken och ensam. Jag blir ett med allt.
...jag tycker något är superroligt och verkligen kan få skratta ut. Ordentligt. Högt. Länge.
Min minst heliga stund
När jag irriteras över bagateller och jag får lust att köra på bilar för att de inte använder sina blinkers.
Det här kunde jag vallfärda till
Nepal. Kanske blir det verklighet, min man när en önskan om att paddla där. Jag vill helst SE allt och dra i mig hela andligheten. Vet inte om jag själv någonsin vågar sätta mig i en forskajak. I NEPAL!
Ord eller tystnad?
Båda delarna. Vi kan ju inte prata eller kommunicera så enkelt utan ord och tystnaden är livsviktig. För alla. Tror jag.
Musik eller konst?
Samma här. Vill inte vara utan någondera. Musik har varit som min andra lisvluft men ju äldre jag blir ju mer sparsmakad blir jag. Sedan älskar jag ju att sjunga. Helt enkelt. Vad som helst. Konsten är en förhöjare i min egen kreativitet. När man flyter runt och drar i sig andras skapelser, vare sig det är fotografier, målningar, skulpturer eller hus.
Musiktips?
Gamla favoriter som Frank Zappa, Patti Smith, Eva Dahlgren håller alltid. Sedan gillar jag mycket ny musik, får tips av mina barn och lyssnar på allt från hip hop till soul. Men inte jazz!
Ensam eller i grupp?
Har alltid varit en gruppmänniska. Men värdesätter ensamheten mer och mer. Jag tror på båda delarna. Jag kan känna mig så bekräftad i grupp. Och när man skrattar tillsammans, det är svårslaget. Samtidigt är stunden i min yoga när jag är ensam med mig själv så livsviktig. Och där känner jag ju faktiskt att jag inte är ensam. Jag är en del av allt.
När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt…
...är jag lycklig. Älskar stjärnhimlar och kalla vinternätter. Även om jag just nu längtar efter värmen!