måndag 20 november 2017

Bra måndag

Tänk så skönt det är att resa bort några dagar och få lite perspektiv på allt. Ibland behöver jag fjärma mig från både min och andras bloggar. Även om det snart inte finns någon kvar att läsa för mig så har skrivandet en nästan terapeutisk verkan för mig. Jag la ner bloggen i somras men snart pockade skrivlusten på och det är skönt att ha bloggen som en slags ventil men också ett sätt att formera mina tankar, tänka vidare och ibland även få kommentarer som får mig att tänka ett varv till. När jag kikar bakåt så hade jag väldigt mycket kommenterar men ser ju hur det minskar överallt, till och med hos de stora som har proffsteam kring sig. Helst vill jag ju bolla tankar med någon där ute, så är det men inser också att man läser bloggen i telefonen och där kan det ibland ställa till det om man vill lämna spår. Flera av mina vänner har sagt att de inte lyckats kommentera. Nå. Nog om detta.
    Vi kom sent i lördags kväll efter bra dagar i Oslo. Min man skulle dit på möte och jag kan ju följa med när livet ser ut som det gör. Superlyxigt och härligt. Det var 50 år sedan jag var i Oslo. Femtio! Känn på den. Var där på skolresa när jag var 12 år och inte sedan dess.
    Igår tog vi oss ut till IKEA för att köpa en soffa vi har tänkt köpa länge och så plötsligt var den nedsatt i pris. Så trots att det var söndag så körde vi ut. Det gick hur smidigt som helst och nu ligger ett jättepaket på övervåningen. Vi ska  möblera om, flytta runt lite och efter jul ska vi måla sovrummet. Mörkblått. Som jag längtar. Så trött på det vita. Det är inte jag riktigt. Vi har inte kritvitt, vi har mer svart och vitt som bas, med textilier i olika färger, men nu ska det bli härligt att våga något helt annat. Det är helt enkelt dags.
   Och idag tog jag mig till gymmet. Det var inte med någon härlig känsla jag gick in men desto skönare när jag gick ut. Träffade dessutom en vän jag tänkt på att jag vill träffa!

Bra dag helt enkelt. Hoppas du också har det fint.

onsdag 15 november 2017

Fonetisk yoga

Den senaste veckan har jag chattat med vänner. I Finland. I Korea. I Canada. I Polen. Tacksam för att vi kan ha kontakt så enkelt. Och jag inser att mina närmaste vänner sysslar med yoga. Och samma är det här hemma med några få undantag. Tillhör jag en sekt? Nja. Om man med sekt tänker att en miljard människor eller mer utövar yoga så blir det ju ett urvattnat begrepp. Hur blev det så här för mig? Tja. Jag är inne på mitt 18:e år av yoga. Jag har lärt mig och lärt om. Jag har tragglat med min morgonsadhana som sett så otroligt olika ut och just nu är väldigt kort. Men sjukt lärorik. Jag har läst väldigt många böcker om yoga, olika former, alltifrån Kundalini Yoga till Yinyoga till Hathayoga och till mitt hjärtas yoga Shadowyoga. Jag har gått utbildningar, kurser och workshops. Jag har tränat för så många olika lärare även om jag följer just Shandor och Emma sedan mer än 10 år. Är jag smartare av det? Förmodligen inte. Däremot har mitt hjärta skapat förståelsen för det som det handlar om på djupet, när jag gör. Utifrån det som en lärare lär ut till just mig. Det är ju där det hela måste ske. The practice. Det som sker utan ord. Det som bara kan upplevas. Inte genom att titta på något. Genom att göra. Utforska. Men inte dumdristigt. Kanske inte ge sig på de tuffaste allra först för att man får lust. Inget fancy. Något som också gör mig konfunderad är att nybörjare-lärare-rollen har bytt plats. Man ska liksom lyssna på nybörjaren och inte rätta, för då kan hen bli förtretad. Vad hände med lärarens roll? Eller är det därför alla youtubeklipp, alla yogapoddar osv har växt sig så stora? För att man "kan själv"? Ja jag vet inte, jag funderar högt här. Är det old fashion att ha en lärare? Förlegat? Trots att yogans ursprung bygger på lärare-elev-relationen. Eller handlar det helt enkelt om att man inte vågar bli sedd? Inte törs. Att man tror att man måste kunna redan innan man börjar? Allt har liksom bytt plats.
   Folk blir irriterade på att allt som har med yogan att göra har ett högre syfte. Tja. Varför gör man yoga? Varifrån är ursprunget? Det har ett högre syfte. Annars kan du ägna dig åt gymnastik, bollsport eller rytmik. Skaka loss på Friskis & Svettis. Eller något annat där du rör kroppen. Men hur ofta ser du filmer om gymnastiska övningar där någon "lär ut" hur du ska göra? Hur ofta skulle någon seriös ledare göra så? Vi är så förledda av allt vi kan se inom miljardindustrin som kallas yoga och som bara är ett knapptryck bort att vi på riktigt tror att vi ska göra just det. Själv är jag tacksam för att inte Internet fanns när jag startade. Vem vet var jag hade hamnat då? Och ändå har jag skadat mig längs vägen. Har velat för mycket. Har tagit i för hårt. Det svåra i det hela är ju balansen, att gå längs den där kanten men inte tippa över. Och att göra det långa förberedelsearbetet. Det som kan upplevas nog så enformigt och tråkigt men som i längden gagnar allt. Jag säger som min lärare, att vara långsam är att vara snabb i slutänden. Tänk om någon hade sagt det tidigare till mig. Men kanske hade jag ändå inte lyssnat. Jag ångrar inget, men när jag tänker på vidden av urvattningen av yogan blir jag nedstämd. Jag blir ledsen på riktigt. Kanske är det därför jag helst pratar med de som förstår vad jag menar, hur inskränkt det än kan låta. Jag måste värna mig själv och den enorma kunskap-vetenskap som yogan faktiskt är.
    Det är ju ingen som till exempel vill lära sig italienska och som sedan lyssnar på några klipp och sedan pratar någon slags fonetisk italienska. Varför gör vi så med yogan? Varför förminskas den? Varför gör vi någon slags fonetisk yoga. Är det för tillfredsställelsen en kort sekund som föder och matar något helt annat än det som är tänkt? Den svåra vägen är den långa, lite långsamma som ger allra störst utdelning i slutet. Det är min förvissning efter dels min egen erfarenhet men också allt jag ser i mina elever. För att inte tala om mina lärare, men de är å andra sidan på en totalt annan nivå. Men vi rör oss ändå mot samma mål. Vilket inte är fysiskt.

Nu tar jag lite paus, reser till Oslo imorgon med min man för några dagar och bara tar in andra uttryck. Som jag behöver det! Önskar dig fina dagar.

måndag 13 november 2017

Skitmorgon

Skitmorgon. Sovit uruselt. Åker in för träning med min pt. Glömmer plånboken. Vatten har runnit in i min ena träningssko. Små förtretligheter. Nå. Jag tar mig i kragen, allt kan ju faktiskt bli bättre. Vi kör ett helt nytt pass. Jag är stark i magen men inte lika i ryggen. Jag har alltid levt med tanken att jag har en superstark rygg. Vilken fantasi. För idag hittar jag rätt tack vare helt nya övningar och jag inser att om jag blir stark i ryggen då kommer chins-övningarna att gå som en dans. Häpp! Så sjukt taggad efter en liten timme. Tänk att det faktiskt kan vända så snabbt. OCH. Jag har en fantastisk kalashelg i kroppen och en veckas vila före det för min lilla kropp.

Ibland behövs både fest och vila för att orka ta tag i allt igen. Eller hur?

torsdag 9 november 2017

Kristallsjukan och lite mens på det



Vilken märklig vecka. Känns som fredag idag men ja jag vet det är imorgon. Jag har gått från gråtmild och upp och ner till glad och fnissig till att få en släng av kristallsjukan! Yrsel de luxe men min kinesiske doktor är fantastisk.  Nu är det nästan helt borta.
   Och på det en fantastisk dag i skogen igår. Jag nynnade för mig själv där jag strövade. Tänk att det är vår skog, precis rakt över vägen och utan vår sons hundar hade jag aldrig upptäckt den. Det är ju galet men sant. Förr var den tät och mörk men på senare år har de gallrat och den är så fin. Jag traskar där varje dag. Det är ett löfte till mig själv att oavsett väder och annat, ta mig dit om så bara en kortis. Hittar fler och fler stigar och det är så rofyllt att ströva där. Och igår var det både dis, dimma och solsken. Samtidigt. Vilken present.
    Har varken gjort yoga eller tränat och har inte ett dugg dåligt samvete för det idag när jag sitter här och tänker när regnet svallar igen mot rutan. Jag har bestämt mig för att jag har mens den här veckan. Nä. Jag har ju inte det, har inte haft det på 17 år men jag saknar den där genomgången av kroppen och själen, spa-badet som sker en gång i månaden och som fräschar upp ens liv rent cykliskt. Så jag har bestämt mig för att jag har mens i alla fall, det vill säga, jag vilar. Gör inget ansträngande fysiskt. Och med yrseln var ju det inte ens möjligt först, men nu skulle det gå. Men jag suger på karamellen och låter bli.
   Och igår hade jag så fin yogalektion. Jag är tacksam för mina elever, jag tror man får precis de som man ska ha. De som följt mig länge och de som är nya. Och de som gått vidare till annat eller slutat, det är precis som det ska också. Alla har sin väg att gå.

När jag låg igår kväll och gick igenom min dag så kände jag mig så rik. Och ikväll kommer dottern från Göteborg hem och ska ha stor fest i helgen. Glitter och glamour igen. Bara att åka med. Önskar dig också fina dagar.

tisdag 7 november 2017

Liten replik på mina inlägg om kosten i somras

Det har varit några tunga dagar både mentalt och kroppsligt. Det är med en bättre känsla jag drar upp min rullgardin och ser frosten som breder ut sig som en tunn maräng i min trädgård och i fruktträden. Som om någon dragit en pensel med äggvita överallt och låter mig andas kall, skön luft. Jag som hellre väljer kallt än varmt om jag måste, mår bättre direkt.
   Det är också med lite nyfikenhet jag scrollar i mitt flöde, läser om mästerverket Pure, en gigantisk studie, hos Kostdoktorn, som delat ett inlägg av Araz Rawshani, leg läkare och medicine doktor som driver sidan diabetes.nu Pure är en epidemologisk studie och han beskriver olika orsaksamband i kosten mellan det man givit kostråd kring tidigare när det handlar om diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Jag citerar:

"Studiens upplägg

Totalt studerade man 135.335 personer. När de gick med i studien kartlades deras matvanor och därefter följde man upp de under 7.5 år i genomsnitt för att klargöra vilka som dog, fick hjärtattack, stroke och så vidare. Precis som i den föregående rapporten registrerade man intag av fett (inklusive mättat, enkelomättat och fleromättat fett), protein och kolhydrater. Man räknade ut hur stor andel av energiintaget som kom från respektive näringsämne.
Man uteslöt alla deltagare som hade hjärt-kärlsjukdom (hjärtattack, stroke, hjärtsvikt) när studien började. Detta eftersom man vill ha en ”ren” population från början. Som I föregående studie är alla analyserna justerade för andra viktiga riskfaktorer (kön, ålder, diabetes, rökning, fysisk aktivitet osv), för att i möjligaste mån kunna inringa sambandet mellan just fett/protein/kolhydrater och risken för sjukdom och död. Man undersökte följande:
  • Hur ser sambandet ut mellan hur mycket fett/protein/kolhydrater man äter och risken för sjukdom och död?
  • Vad händer med riskerna om man ersätter 5% av energin från kolhydrater med fett istället?"
Det är mycket text och många diagram men när man kommer längst ned till slutsatsen är det denna:

"Vad har vi lärt oss av PURE egentligen?

Att äta mycket kolhydrater förefaller skadligt, särskilt när man tillåter kolhydrater utgöra 65% eller mer av energin. Högt intag av kolhydrater är associerat med ökad dödlighet. (Läs cancer) Ett högt intag av fett förefaller däremot vara hälsosamt. Dagens kostråd måste onekligen omprövas och myndigheter bör informera befolkningen om fördelarna med att minska på kolhydrater till fördel för fett, inklusive mättat fett."

Så när ni som tyckte att jag gick för långt när jag skrev om kolhydrater kontra sjukdomar i somras och ifrågasatte om det fanns någon forskning överhuvud taget - det här är extra mycket till er. För det är inte något jag hittat på eller tror. Och det finns mer och mer forskning som visar att dra ner på kolhydraterna till förmån för fettet är det som gagnar alla dagar i veckan. OAVSETT VAD VI TROR ELLER TYCKER. Framförallt när det gäller sjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdomar men också cancer som man i forskningsrapporter mer och mer beskriver som en metabol sjukdom. Och ja. Jag är nördig, jag är vetgirig men kalla mig inte hård och kall för att jag drivs att få veta sammanhang. 

Med detta ska jag ta mig en kopp maskroskaffe med kokosfett och börja min dag. Hoppas den blir fin och jag hoppas innerligt att din dag också blir fin. Och du, det tar tid att vända en atlantångare som kostråden varit hittills, det tar tid att våga tänka nytt. Livsmedelsverket är väl de som borde snurra runt nu och faktiskt ta forskningen och alla tillfrisknanden på andra kostråd på allvar. Må väl!

söndag 5 november 2017

Gråtfärdig

Känt mig gråtfärdig i flera dagar och det hänger nog ihop med min brist på sömn. När jag inte somnar före 03-04 oavsett vad jag gör för att det inte ska vara så, då orkar jag inte hålla i mig hela dagen. Inatt hade jag så ont i min höft att jag inte visste vad jag skulle hitta på. Masserade med liniment. Läste. Men det gick inte att koncentrera sig. Vet att månen var full och någon slags supermåne som ofta på senare tid och säkert spelade det in också. Men det var som allt missmod bara rann genom hela mig idag när jag skulle gå upp. Orkade inte. Har legat i nattlinne och läst och slumrat och ute har det regnat då och då. Känner mig så ynklig. Hur är det möjligt att det kan skifta så? I fredags kände jag mig stark, var och tränade igen och kanske är det träningen som sparkar igång saker i höften? Vet snart varken ut eller in, men kör på med det jag planerat. Både med kost, träning och behandling. Med ynklig röst bad jag om smågodis fast jag VEEET att jag inte mår bra av det. Men när mannen sedan kom hem med det så ville jag inte ha det. Händer ju inte annars. Något är i olag i mig. Är det hormonerna som saknas någonstans eller vad är det? Och nej, jag har inte varit ledsen för alla jag saknar i mitt liv utifrån Allhelgonahelgen. Jag har skänkt dem alla mina tankar och kärlek. Men jag är på en plats i mig där inget känns behagligt helt enkelt. Orkar inte läsa. Vill inte se nyheter. Missmodet är som en blöt filt på mitt huvud. Någon mer som känner igen sig? Nina, du brukar ju ha koll på planeterna!

Nog gnällt. Imorgon är en annan dag. Förhoppningsvis skönare. Och jag läser hos Pernilla och om hennes badande. Googlar men hittar inget vinterbadande i min närhet. Det skulle garanterat pigga upp mig tror jag!

lördag 4 november 2017

Vem är din lärares lärare? - Paramaguru

Utifrån responsen på mitt förra inlägg i kommentarer och mail så går jag vidare i mitt funderande. För det är något som är skevt här. Tystnaden som möter elever som ärligt vill lära sig. Och nej, jag pratar absolut inte om att man måste förklara varje lite handvridning man gör. Det faller på sin egen orimlighet. Men att man ska få personlig vägledning då och då av sin lärare - det är inbyggt i själva yogatraditionen. Och om du aldrig får det, eller om du får goddag-yxskaft-svar - då är mitt råd byt lärare helt enkelt. Vad kännetecknar en bra lärare:
  • Kunskap. Kunskap som är levande. När din lärare kan knyta ihop det ni gör med det som händer inombords och i kroppen. Både själsligt och i organen.
  • Erfarenhet av egen träning. Ju längre ju bättre.
  • Ju äldre ju bättre. För man har inte bara utövat yoga längre, man har framför allt levt.  Och ja vi behöver ju inte säga åh det finns 20-åringar som är kloka. Ja det finns det nog, men de har inte levt längre än 20 år. För ju längre jag lever ju mer ser jag vad som sker vid vissa åldrar i livet och vilken energi man har då. Ayurveda när den är klockren i kombination med yogan. Dessutom, allt som händer i livet sker förr eller senare och ju längre du levt ju troligare är det att saker hänt dig. Saker och händelser du kan ta med dig i undervisningen.
  • Att din lärare har en egen lärare. Att linjen är obruten så att säga mellan lärare och elev. Långt bakåt.
Våga fråga när ni har frågestund. Ingen fråga är fel. Fråga också vad din lärare har för lärare. Det är en av de  intressantare frågorna. Idag slår sig många för bröstet och säger med självsäker röst; jag är ingen föjare. Nähä. Vad är du då? En som kan allt själv? Eh. Nej, det fungerar inte så med vilken kunskap som helst som du vill tillgodogöra dig. Och i en andlig disciplin som yogan är behövs vägledning i allra högsta grad. Och det är också en total förminskning av yogans kunskap att man inte skulle behöva en lärare utan att det räcker med att titta inåt. Jag har här kopierat en bit av en text ur bloggen på Yogawithjacob.com Han skriver det så bra, jag önskar jag hade skrivit det. Men jag håller med i allt som står och här kommer det. Ta dig tid och läs:

Idag är yoga mer populärt än någonsin och praktiseras av miljoner människor världen över. Det finns hundratals olika yogastilar och varje dag startas det en ny yogalärarutbildning. Frågan om lineage och rötter är därför i högsta grad aktuell. Yoga är en metod med rötter i Indien och den Vediska filosofin. Traditionellt undervisas yoga från lärare till elev i en nära och djup relation kallad Parampara. Patanjali var en av de första som i sina sutras systematiserade och sammanställde ett praktiskt verk om yoga. För många utövare av yoga räknas Patanjali som en ursprunglig guru. Patanjali är dock en mytologisk figur som troligen levde för ca 2500 år sedan. Du bör alltså även ha lärare som verkar idag. En lärare eller guru är en person som har större kunskap än dig inom metoden och kan som kan vara en vägvisare och hjälpa dig att undvika onödiga misstag. Läraren är i sin tur också elev. Det ingår i systemet att ha någon mer erfaren som kan ge feedback, korrigeringar och se till att du “håller dig på mattan”. Egen praktik, erfarenhetsbaserat lärande och experimenterande är en viktig del inom yoga men du kan inte lära dig yoga utan en lärare. En nära relation till en kompetent och erfaren lärare är ett måste. Det funkar inte heller riktigt att “shoppa runt” bland olika lärare och traditioner. Varje stil har sina unika drag och är alla komplexa och genomtänkta. Kanske kan du under en livsstil lära dig två stilar ordentligt men inte mer. För att komma på djupet inom yoga krävs det att du studerar nära och länge hos en och samma lärare, eller kanske lärare inom samma tradition som står din lärare nära.

Varför är det viktigt att veta vem din lärares lärare är? Målet med yoga är att förstå  dig själv bättre. Detta gör du genom  regelbunden fokuserad praktik och reflektion. Genom att praktisera yoga minskar avidya (okunskap om självet) och du förstår bättre vilka handlingar du behöver göra för att leva mer i linje med hur du verkligen vill leva. Idag är yoga en mångmiljardindustri och det finns absolut inga garantier för att alla lärare och utbildare ärligt strävar efter att undervisa yoga. Det finns pengar att tjäna, kändisskap och exhibitionism kan locka. En miljon följare på instagram och förmågan att  slå knut på sig själv är ingen kvalitetsgaranti. Det är enkelt att hitta yogalärare idag. Men kanske desto svårare att hitta verkligt duktiga lärare. Utbudet är enormt men blir allt mer urvattnat och kommersialiserat. Det är en tråkig utveckling som medför flera problem. En fråga är förstås intentionen. Om målet bara är att tjäna pengar och visa upp sina fysiska förmågor är det förstås inte yoga. Men det är nog rätt få personer som verkligen har den ingången. Vanligare är det att det saknas sammanhang, historia och transparens. Att antalet yogastilar fullkomligt exploderat senaste åren är ett kvitto på detta. Det är helt enkelt inte seriöst. Yoga fungerar inte så att du bara kan hitta på en ny stil efter tycke och smak. Parampara är en essentiell del i det yogiska systemet. Utan en tradition där kunskaper har förts vidare från lärare till elev i flera generationer är det inte yoga. Då får du helt enkelt kalla det du gör något annat.
   
Visst skriver han det bra den gode Jacob?

torsdag 2 november 2017

Tvivel och funderingar

Jag har haft en period av tvivel i mig. Tvivel kring en mängd saker och för första gången tvivel kring yogan. Som ett svagt dovt grått skynke inombords. Jag vet inte var det kommer från eller varför. Och med det har jag känt mig tveksam kring min undervisning. Jag har bett om vägledning och väntat. Och inget har hänt. Men igår hade jag ett långsamt sittande pass för min grupp och det var en sådan extra allt-kväll. Och vissheten i att jag gör det jag ska genomsyrade plötsligt varje skrymsle av mitt inre i att allt är rätt, jag är precis där jag ska vara och sms och meddelanden efteråt ger mig all bekräftelse. Ibland behöver man det helt enkelt.
   Något jag däremot funderat en hel del över är hur man jobbar i andra yogastilar. Jag har ju en grupp mixad av "gamla" elever och nya. Alla nya har tränat yogat, andra former och stilar men har yogavana. Vemodigt lyssnar jag på att en del aldrig blivit korrigerade. Ja ni läste rätt. De har aldrig fått veta huruvida de sitter som de ska eller inte. (Det handlar främst om yogastilar där man sitter  mycket). Och är man flexibel och rörlig men inte så stark är det otroligt lätt att sitta fel. Att få obalanser av själva sittandet. De har heller aldrig känt en lärares hand på sin kropp. Nog må stilarna skilja sig åt men att aldrig få en korrigering, vare sig verbalt eller med händerna, det övergår mitt förstånd. Istället har de fått höra saker som "det rättar till sig till slut" "bara du lutar åt något håll så blir det rätt". Jag är inte personen att kritisera vad andra gör eller hur de gör. Men det här känns väldigt långt ifrån yoga. Varför går man då på lektion och kurser? Om ingen talar om egentligen vad just du ska göra. När man kokar ner yogan, som jag ser det, så handlar det mesta om individuella val och vad just jag eller du som person behöver.
  Om man går på yoga, vill ha hjälp och förstå, då ska man hitta allt själv. Varför ska man överhuvud taget då gå och träffa en lärare? Va? Va? Va? De här eleverna har alltså frågat men inte fått något svar. Eller handlar det helt enkelt om att lärarna inte riktigt vet eller kan men inte vill säga något om det... Inte vill visa sig helt enkelt kanske.

Tja. Frågorna är många och svaren är få. Vet du? Kan du hjälpa mig förstå?

måndag 30 oktober 2017

Self care - take care of one another

"Så många gånger att räkneverkt stannat."
Self care. Det är ett så bra ord. Kan inget liknande på svenska men innebörden att bry sig och ta hand om finns ju där. Jag går på fotvård lite då och då, tidigare har jag liksom ursäktat mig inför mig själv för att jag kostar på mig detta. Så dumt. Jag får väl kosta på mig vad jag vill och det är inte ytligt att bry sig om sin kropp på olika sätt. Precis som att jag går regelbundet på massage. Att sköta om både kroppen och det inre, det är liksom snällt.
   Och när man gör det brukar det spilla över som ringar på vattnet till andra, att man bryr sig om andra. Och just nu häpnar jag dag efter dag över #metoo-svallet. Hur det har fortplantat sig i bransch efter bransch och kända och okända kvinnor kliver fram. Så stolt över det. Så stolt över mig och mina närmaste tjejer, mina döttrar, svärdotter och vänner. Över att vi också visade oss.
   I helgen för-firade vi ena dottern i helgen som fyller 30 på torsdag och som bor i Göteborg. Vi drack bubbel och sjöng. Åt gott på restaurang och diskuterade det hela. Svärsonen som är kock och äger en restaurang sa att de haft möten om det och börjat titta över sin jargong. Samma på många ställen. Det är ju så fint när det landar i att många tittar över sina jargonger och bemötanden på sina jobb och sina branscher. Kriminologen Nina Rung pratar om det största genombrottet när det gäller sexuella trakasserier, ofredanden och grövre brott mot kvinnor, sedan 70-talet. Är inte det att ta hand om varandra? Att vi vågar visa oss? (Men märkligt tyst är det i  yogavärlden, bland alla svenska yoginis ... Vet bara att jag, Yogamamman och Yogagirl har skrivit om det av de jag följer. Kanske inte säger så mycket i och för sig men lite ändå. Däremot ser det helt annorlunda ut när jag ser på mina yogavänner som bor i andra delar av både Europa och längre bort. Intressant ändå. )

Låt oss aldrig tystna. Låt oss aldrig sluta ta hand om oss själva och varandra!

Bild och text har jag lånat från Eva Röses Instagramkonto,  mitt absoluta favoritkonto.

onsdag 25 oktober 2017

Ingen naturlag - bara strukturer

Det är höst. Regnet har vräkt ned hela natten. Trädgården är fortfarande gul, alla fruktträd har behållit sina löv.  Tar en långsam morgon och sitter med mitt maskroskaffe, som för övrigt är jättegott, och funderar över senaste tidens turbulens kring #Metoo-kampanjen.
   Svallvågen som svepte över jorden där vi kvinnor, flickor och tjejer tog sats och vågade skriva det i våra statusrader - att vi hade blivit utsatta för ofredanden, övergrepp eller ännu värre våldtäkt. Jag tror ärligt talat inte att det finns någon kvinna som inte blivit ofredad någon gång. På något sätt. Alltifrån sliskiga kommentarer till att någon tar på ens kropp och så vidare.  Helt ärligt så tror jag att den strukturen som sitter benhårt har format oss till att glömma, släppa och rannsaka oss själva mest av allt. När #Notmetoo-hashtaggen dök upp kände jag mig lite trött. En del i mitt flöde var tvungna att skriva att de alltid hade blivit behandlade schysst. En som gjorde det var jag själv vittne till när hon blev utsatt. Jag kommer ihåg det för jag sa ifrån, men inte hon. Det är ännu sorgligare. Om vi inte vågar se vad som händer. Jag har barnbarn, två är flickor och en är pojke. Det är inte utan att jag funderar på hur det kommer att se ut för dem, utifrån olika synvinklar.
   När jag växte upp så började min pappa tidigt att träna mig i självförsvar. För att jag skulle kunna slå ned, brotta ned eller slå till någon som antastade mig. Vi tränade otaliga gånger på ryamattan hemma. Först pappa och jag och sedan min storebror och jag. Och jag slog, jag sparkade, jag lärde mig att ögonen är känsliga så där sticker man in fingrarna om inte annat. Jag lärde mig att när någon tar tag i mig så ska jag använda hans kraft och vända den. För min pappa var det självklart att jag skulle bli ofredad. Något jag själv aldrig ifrågasatte.
   Jag blev myndig och flyttade hemifrån. Bodde inackorderad i en grannstad för att jag pluggade en kort utbildning där. En dag när jag ligger i sängen och är sjuk i influensa så öppnas dörren av mannen i huset. Han var i 60-årsåldern och hade ju familj med barn och barnbarn. Han slänger sig över mig i sängen och säger att jag är allt han drömt om(!!!!) och jag som blivit tränad för detta sedan ung ålder - jag får helt oanade krafter - i en rörelse tar jag tag i honom och slänger honom i väggen. Vrålar och svär. Han blir helt chockad. Jag får ut honom, låser dörren och packar mina saker. Jag åker hem. Hittar på något om att jag inte ville bo där för att jag längtade hem. Allt för att skydda mamma och pappa från att bli ledsna. För det visste jag ju att de skulle bli. Det fanns också en rädsla att min pappa skulle åka dit och läsa lusen av mannen. Jag ville bara glömma. Vilket jag gjorde.

Och det finns så många fler historier i mig, har man stora bröst så har många män automatiskt trott att de är allmängods. Och jag har alltid blivit arg. Jag har inte burit på någon skam. Men jag har heller aldrig berättat. På något sätt har det ingått i hur det är att bli vuxen och ung kvinna. När båda våra döttrar och vår svärdotter också skriver #metoo i sina statusrader så inser jag att något ändå händer nu. De unga vågar berätta nu. Jag känner mig också ledsen men vet att jag inte kunnat skydda mot alla andra. När ena dottern började boxas blev jag lugnare, tänkte att hon kan i alla fall försvara sig... Jag bar på mitt mönster att flickor måste försvara sig men tänkte mest fysiskt. Inte på alla hårda ord som mina döttrar också fått ta emot.
   Och vi ser ett fruktansvärt mönster framträda av att vi inte är lika mycket värda. Och som vanligt säger någon men inte alla män, nä självklart inte. Men de är för många och tar sig friheter vi inte borde bortse från. Och vi måste prata om det. Med varandra, anmäla och sluta vara tysta.
En naiv ung tågluffare, 1977
Enda gångerna jag blivit riktigt rädd var på 70-talet i Italien. Jag och min bästa vän tågluffade. Jag går i en klänning i Rom, en vanlig dag vid lunchtid och jag ska gå och växla pengar. Plötsligt är jag omringad av militärer, fyra stycken som går runt mig och skriker. Folk skrattar och hejar på. Jag känner mig oerhört liten och rädd. Snappar upp en del ord och vet att det de säger är vulgärt och hårt. Tänker att vad som helst kan hända. Kommer till slut in på banken där jag nekas växla in mina resecheckar och bankmannen säger med en blinkning - But I can give you a kiss! Vi åker, tar oss till Neapel går på en gata, mitt på dagen, jag har en t-shirt och avklippta jeans på mig. Då känner jag någon grabba tag i min rumpa, någon som tar ett stadigt tag. Så i den omedelbara reaktionen i mig vänder jag mig om och ger en örfil i samma rörelse till mannen som står där. Det visar sig vara en gammal tandlös gubbe... Så äcklig. Men precis bredvid står en trafikpolis - han blåser direkt i visselpipan när han ser vad som sker. Vrålar och gestikulerar - mot mig! Pekar mot mitt huvud och sedan på mina ben. Det vill säga, är jag så dum att jag går i shorts får jag skylla mig själv! Vi känner att vi inte vågar vara kvar i det landet utan tar först bästa tåg därifrån och tar oss till Grekland. Där vi fick vara i fred.

Så. Vad är sensmoralen? Att jag blivit arg och fräst ifrån eller handgripligen kastat ifrån mig män och inte är inte fylld av skam? Nej. Däremot av en dj-a ilska och att både mina föräldrar och jag var beredda på att detta skulle hända. Som om det var en naturlag. Men nu blåser förändringens vindar. Känner ni dem också?

fredag 20 oktober 2017

Hej då lilla hund

För en vecka sedan åkte vår son och hans fru till veterinären med en av deras två hundar. Lilla Affe fick somna in eftersom han bar på en sjukdom som fick hans organ att svikta ett efter ett. Kort sagt, livet gick inte att rädda och han mådde inte bra.
   Jag har aldrig varit speciellt förtjust i hundar. Inte heller oförtjust, eller hur jag ska säga. De har inte berört mig på samma sätt som katter. Jag har känt mig mer neutral helt enkelt. Kanske hänger ihop med att jag hade en egen katt när jag växte upp, en riktig vän.
   Men den här hunden, Affe, han var så fin. Tålig. Lite busig. Skällde aldrig, inte ens när vi fick tvångsbada honom i stugan efter att han hade rullat runt i koskiten i hagarna runt omkring! Han såg bara olyckligt tålig ut. Kanske är det just den uppsynen jag har i mitt sinne idag? Saknar hans buffande nos och skuttande i trädgården.
   Självklart har alla varit jätteledsna och känt hur orättvist allt kan vara ibland. Gråtit och gråtit. Men just idag var det som det slog mig i huvudet. Han är inte kvar här. Känt mig låg och trött. Inte gjort något av allt jag hade tänkt. Men det får vara så. Jag sörjer en gatuhund som adopterades från Portugal och som haft det bästa av hem hos min son och hans familj.

Tänker att Affe skuttar runt i skogarna i någon annan dimension, i förväntansfull stämning tills han träffar sina nära och kära igen.

tisdag 17 oktober 2017

Där jag vill vara



Vi har varit på en liten resa jag och min man, han skulle göra ett jobb i Visby och jag följde med. Jag kan ju göra det nuförtiden. Så otroligt härligt och lyxigt. Vi bodde på Gotland 1985-86 och nu är det länge sen jag var där.
   Det där året såg vi varenda skrymsle av ön tror jag och vi har många smultronställen. En av de finaste platserna är Ekstastranden på västra sidan nedanför Visby. Vi hade varit där på semestern innan vi flyttade dit och under Gotlandsåret var vi där otaliga gånger. Det är något med den platsen. Och det är det många som tycker.
   När vi rullade av färjan åkte vi direkt till några vänner som valt att bosätta sig på ön och sedan raka spåret till stranden. Vi fick en helt magnifik kväll. Jag vet ärligt talat inte om jag har sett en vackrare solnedgång än den här. Det var hela spektrumet från ljusblått till lila till rosa till orange till gult till mörkrött. Som en gåva.
   Och vi gick där. Vi tog tusen bilder. Tittade på varandra och sa - Tänk när vi var här första gången för 32 år sedan. Det är hisnande att blicka bakåt ibland. Ena dottern frågade om vi var nostalgiska men det var just det vi inte var. Vi kände oss bara tacksamma över var vi befinner oss nu. Att vår relation har hållit hela vägen. Att vi har tre barn. Att vi har tre barnbarn. Att vi har varsitt företag och skapade våra egna drömjobb. Ibland får man klappa sig själv lite på axeln också över att man har hittat lösningar och vägar i det som är ens liv. Och där jag är nu, där vill jag verkligen vara.

fredag 6 oktober 2017

Se, lyssna och njut!

Med en liten filmsnutt kan jag ta mig tillbaka till Budapest. Filmen spelades in där. Jag kan varken se mig mätt eller höra mig trött på min lärares röst. Njut. Och ha en fin helg!



tisdag 3 oktober 2017

Yin-yang i allt



















Den här symbolen har blivit viktigare och viktigare för mig. I mitt medvetande och hela mig. För allt samexisterar. Allt finns. Att inte värdera och inte vara rädd för om något känns som ett mörker inom oss, det finns alltid ljuspunkter. Och i det ljusa finns stråk av mörker. Eller som här, punkter i respektive fält. Och cirkeln, den hela symbolen. Tillvarons sammansättning. Samma med vår kropp. Den består av både yin- och yangkanaler. Och utifrån vilka rörelser och hur vi utför dem stimulerar vi olika delar i oss. I kroppen. Som hänger ihop med det vi inte kan se med ögat. Men väl känna och förnimma. I min yoga har jag rörelser som stimulerar båda kanalerna, det behövs inte delas upp när jag gör min practice. Det är så sinnrikt och så skönt. Och inuti mig finns också delar av mörkt och ljust. Om vi är rädda för mörkret och tror att vi konstant måste tala om ljuset och inte vill kännas vid det mörka, då tror jag att det växer sig större. Ta upp trollen i ljuset så spricker de som min mormor sa. Varför skulle något vara sämre? Hela tillvaron är skapad utifrån motsatser och olika kvaliteter. Att bli hel är att inse att vi alla har båda delarna och att det inte är dåligt. Hur skulle vi se ljuset om inte mörkret fanns?

måndag 2 oktober 2017

Nobelpriset vs.yogakunskapen

Hällregn och början på oktober. Äntligen lite piggare. Firar födelsedag med finlunch på stan och sedan in i mjukiskläderna igen. Lyssnar på radion och hör att Nobelpriset 2017 i medicin går till amerikanerna Jeffrey C Hall, Michael Rosbash och Michael W. Young för deras upptäckter av molekylära mekanismer och den cirkadiska rytmen – vår inre klocka som anpassar kroppen efter dygnet. Det är så spännande när man  börjar titta på det man inom så kallad alternativ medicin vetat länge. Men som vanligt finns det ju inte riktigt och är inte riktigt sant innan vi med våra västerländska glasögon gjort tester och blindtester och allt vad det kallas för att se om det hela är "sant". Jag raljerar lite, men du förstår säkert min poäng.

Eftersom yoga handlar om att rensa sina energikanaler först och främst och sedan kultivera sin energi är det extra viktigt att energiflödena och återhämtningen inombords i just organen sker så friktionsfritt som möjligt.

I min yoga har jag lärt mig att våra organ styrs av en slags klocka eller rytm. Kroppens egen energirytm helt enkelt. Det är alltid samma klockslag som kroppens organ återhämtar sig och oavsett var man befinner sig. Därför är just jetlagen extra jobbig för att hela kroppen, systemet hamnar ur rytm. Något som också nobelpristagarna konstaterar gällande den cirkadiska rytmen. Men sedan ändrar kroppen sig utifrån var man befinner sig. Helt enkelt.
Vaknar man ofta samma tid, innan man ska upp så är det intressant. Organens reningssystem utifrån olika klockslag förklarar när organen jobbar och behöver återhämtning. Den här bilden visar också vilket element som är inblandat i det hela.


Gallan är aktiv mellan kl 12-02 på natten. Gallan står för känslor som irritation och bitterhet. Man säger också att gallan handhar mod och intuition. (Tänker på det gamla uttrycket - att reta gallfeber på någon...)
Leverns tid är 01-03, vårt stora reningsverk. Egentligen börjar den redan klockan 15 på eftermiddagen men den mest aktiva tiden är precis efter midnatt.
Lungornas högst energinivå kommer sedan kl 03-05 och är man stressad, vemodig eller melankolisk är det inte ovanligt att man vaknar här.
Magsäckens tid är klockan 07-09. Magen står för kärlek, trygghet och överlevnad.
Mjälten är kroppens element och har sin maxenergi 09-11. Man brukar säga att mjälten är starkt kopplad till tankeverksamhet. Bukspottkörteln och de Langerhanska öarna producerar insulin och glukon som hjälper till vid matsmältningen och den är verksam samma tid.
Hjärtat får sin energiboost kl 11-13, hjärtat som härbärgerar våra känslor för medmänniskor men även kärleken.
Tunntarm och tolvfingertarmen har sin tid kl 13-15.
Urinblåsan har högsta energiflödet kl 15-17. Urinblåsan brukar kopplas samman med känslor som att man har högt kontrollbehov, prestationsångest och problem med självtilliten. (Kan inte låta bli att tänka på alla urinvägsinfektioner under åren 20-30 år. Det här stämmer för bra.)
Njurarna är nästa organ på tur kl 17-19. Både njurar och binjurar är kopplade till känslor som rädsla och fobier. (Har också haft trassel med njurarna och helt klart har jag härbärgerat mycket rädsla här, det har även visat sig i vissa yogapositioner när jag känt mig helt utlämnad där njurarna jobbar.)
Blodomloppets energi är som högst kl 19-21 och har man problem med cirkulationen kan man känna sig ofokuserad den här tiden på dygnet.
Alla de endokrinologiska organen som sköldkörtel, binjurar, hypofys och hypothalamus återhämtar sig kl 21-23 och därför är det fint om man lägger sig tidigt. (Note to self att försöka lägga mig tidigare.)

Spännande eller hur?

fredag 29 september 2017

Önskningar som slår in

Hör att det är värre än någonsin på min förförra arbetsplats, stället jag lämnade för snart två år sedan. Jag är tacksam att jag inte är kvar. Ledsen för de som är det men alla har sin väg att gå. Och när jag tänker på allt som hänt sedan dess är det som att se hur hela mitt liv tog en helt annan riktning än tidigare. Hur allt vändes åt ett helt annat håll. Allt jag hade önskat har jag nu. Som jag önskade mig bort från det stället. Men det hände definitivt inte som jag tänkte att det skulle göra... Saker händer. Var så säker. Det du önskar blir verklighet. Förr eller senare. Men aldrig som du hade föreställt dig det och ibland missar man nästan det hela för att förpackningen ser så annorlunda ut. Mot vad du hade föreställt dig. Mot hur du tänkte att det hela skulle ske.
   Vi sitter i Budapest och dricker flat white, starkt espressokaffe med en doft av mjölk. Träden skuggar oss och den stora boulevarden Andrassy Ut är bara en minut bort men ändå avlägsen. Jag och min man sitter med våra lärare och pratar. Det är bara vi fyra vid bordet och just där och då känner jag mig så otroligt tillfreds. Vi pratar om livet. Om jakt. Om hästar. Om böcker. Och det slår mig hur jag önskat det sista året att prata med dem. Om livet. Inte bara strikta yogafrågor. Att sitta exakt så här. Och så sitter vi där. Och när Emma säger till mig att angaharan, den serie vi lärt oss senast, som det finns sju nivåer av och där jag bara gått första, säger till mig; - Right now parts of it is to tough for you. Så klingar det som ett eko inombords. Som något som jag sagt, tänkt? Men så försvinner det. När vi sitter i bilen på väg hem skrattar jag plötsligt rakt ut. För jag minns. Minns hur både tårar, svett och snor rann från mig våren 2015 när vi gjorde angaharan för första gången. Hur jag varje dag sände upp en stilla bön till någon om att få slippa! Det var så tufft för mig, både mentalt och fysiskt. Och ändå så fixade jag det. Jag hade så liten tilltro till mig, men mina lärare hade inte det. Då orkade jag faktiskt. Sedan hände allt med mitt jobb och höften började krångla på riktigt och jag lade angaharan åt sidan. Men vad var det jag önskade där jag satt i squat i den stora salen i den lilla byn i Serbien? Jag bad att Emma skulle säga att det var för tufft för mig!!! Och två och ett halvt år senare sitter vi och dricker kaffe och hon säger just det till mig. Delar av den är för tuff för dig. Är det en slump? Nej. Slumpen är ingen tillfällighet. Inte i mina ögon. Inte på något sätt.

Med det i minnet sitter jag här och ler för mig själv. Och tänker helt nya tankar. För i de gamla tankarna önskade jag mig bort. Från jobbet. Från den jobbiga yogastunden. Nu önskar jag helt andra saker. När de kommer? Tja, det får tillvaron visa. Men att de gör det, det är jag idag säker på. Hur tänker du?

torsdag 28 september 2017

Många serier blir det

Jag vaknar dunderförkyld. Sådär klassiskt med rinnande näsa, hosta och skrovel. Jag vet inte var den kom ifrån för jag har inte varit förkyld på flera år. Faktiskt. Men kanske behövde jag en liten paus. Så jag avbokar mina trevligheter och lägger mig i soffan med täcke, te och HBO. Ser en serie som har gått in på sin tredje säsong, The Affair. Vet inte om du sett den, men den är mörk och svart. Samtidigt mänsklig. Människor som inte kommunicerar, använder sex och alkohol konstant och ändå fångar den något i mig. Jag är som bekant ingen älskare av gulligull utan gillar det raka, ärliga. Så man vet var man har varandra. Och här ser man hela tiden motsatsen. Kanske är det just det som fascinerar mig... Alla felval man tycker människorna gör i serien. Det som gör den lite mer intressant är att man hela tiden får se de olika människornas perspektiv. Det skiftar väldigt utifrån vem som berättar historien. Och det är så coolt. För hur ofta ser vi saker på samma vis? Även om vi betraktar samma sak? Den gamla sanningen om att allt finns i betraktarens öga känns extra trovärdig här. Och längtan efter kärlek och bekräftelse. Någon som gör allt för att få det. Och så går det liksom inte riktigt som det var tänkt. Intressant. Utmanande. Speciellt när jag inte sympatiserar med någon. Egentligen.
   Nästa serie på HBO som jag och mannen ser är Ray Donovan. Där det verkligen går åt helvete rejält, droger, mord och andra tuffa ingredienser. Och ändå. Vi gillar den skarpt. Igår sa jag - den här serien ger onekligen perspektiv på ens egen tillvaro och det man tycker är problem. Ingenting jämfört med the Donovans. När man tror det är nog, tja då blir det värre.
   Igår kände jag mig så låg så då blev det Anne på Grönkulla för hela slanten, den finns på Netflix. Min barndomshjältinna, även min dotters och jag älskade/älskar verkligen de böckerna. Skönt att runda av med den. Och känna mig lite som ett barn igen.

Hej hopp från min soffa i nattlinne. Vilken är din mörka favoritserie?

tisdag 26 september 2017

Då var det dags. Igen.

Homecoming blues. Den andliga baksmällan. Den som jag oftast känt efter en intensiv yogaupplevelse. Ja den är här nu. Plötsligt känns allt grått. Och nej, jag vill inte låta bortskämd, men kan förstå om det uppfattas så. Och ändå. Den här yogavägen jag valt den är inte enkel. Jag fattar helt enkelt inte de som hela tiden pratar om mjukhet och bekvämlighet i yogan. Det var inte ens så när jag började. Jag vet att jag hade ont överallt och ändå - ändå var det något som inombords som fick mig att fortsätta. Och det blir inte enklare. Helt enkelt.
   Pratade med min Kundaliniyogavän här hemma igår. Och det är så skönt för vi upplever precis samma saker, trots så olika stilar. Men som hon sa - Om man inte känner svårigheterna, funderingarna, alla varför - då har man inte gjort det man ska. Om man fnissar sig igenom yogan och bara upplever någon slags bliss, vad är det då man gör?  Och det är ju ungefär så mina lärare uttrycker sig. Så jag säger själv. Men tänk så skönt det är när någon annan säger det.
   Jag var förberedd på att jag skulle känna mig låg. Men det är märkligt för det inträder också alltid en ny ingrediens. Senaste året har en slags tomhet funnits i mig. Först skrämde den mig och jag stoppade snabbt in saker där som liksom brukar vara inombords. Oron. Rädsla för allt möjligt. Och så rensade jag igen. Och igen. Och nu har tomheten brett ut sig och jag har helt enkelt mer space inuti.
Det som vi strävar efter i yogan. Så - är det inte bra så då? Både ja och nej, som en kollega alltid svarade när hen fick frågor som var besvärliga... Jag vet att jag är på rätt väg för mig, men det hindrar inte att det många gånger känns som jag stapplar, famlar, känner mig som en nybörjare igen. Och igen. Och på sätt och vis är jag ju det. Eftersom det uppenbarar sig nya saker så är jag helt enkelt nybörjare på det nya. Ganska logiskt egentligen. Man blir aldrig färdig och nya nivåer uppenbarar sig. I tillvaron. I mig. I det jag ser i andra. Och ändå kan jag känna mig ledsen och skör i alltihopa. På att jag alltid alltid måste vara sann. Mot mig. Att jag blir trött på att jag inte kan kompromissa. Samtidigt som det är min styrka.
Då tänker jag på min lärare och allt som han gått igenom och som han frikostigt delat. På allt han tagit sig i och ur och hur otroligt inspirerande det är att någon som går före dig och visar vägen också visar på det svåra. Och att ingen - precis ingen kommer undan det. Vi har alla saker att ta oss igenom och vidare med. Så med det i mig gör jag min yoga. Stelt och osmidigt. Men ändå. 

Bilden har jag lånat från Shadowyogas Instagramkonto och det är min lärare. Tycker mycket om den bilden och allt han utstrålar trots att man inte ser hans ansikte framifrån. Den styrkan, det lugnet, den kunskapen - jag tackar och tar emot.

söndag 24 september 2017

Inläggen som inte blev av

Hemma igen. Hur ska det gå att sammanfatta nästan tre veckors resa som har innehållit en lång resa på över 400 mil i bilen, en fantastisk yogakurs, alla möten och allt vi gjort? Äventyren i olika storstäder där vi fnissat och druckit vin? Hur vi skrattade en kväll på en restaurang med en kär vän från Holland så att jag nästan inte kunde sova senare. Hur min yogavän från Skottland fick mig att inse en del som jag tappat bort. Alla vackra ord och möten. Mina lärares stund där jag och min man drack kaffe i två timmar under träden med dem innan vi körde hem. Allt jag stoppat i mitt hjärta.
   Jag har skrivit små blogginlägg i mitt huvud men ändå liksom inte orkat öppna datorn och skriva. Tänk så förändrad jag har blivit! Tidigare skulle inget avhållit mig från att skriva. Här följer en liten lista av vad jag skrev om i tankarna:

Me and my partner in crime
  • Elektroniktrassel de luxe. Vår GPS hittade plötsligt inte länder som Tjeckien och Ungern. Kan tyckas som en bagatell men paniken var nära när vi körde in i Budapest och kände oss helt lost. Och så känner vi plötsligt igen oss! Vi stannar och jag ringer vår Airbnb-värd som säger att vi är två kvarter från adressen... Alltså tack för hjälpen, för någon där uppe måste ha gillat oss. Vi behövde uppdatera vår GPS och fick snällt vänta med att köpa en usb-kabel till måndagen eftersom Budapest är som det var förr i Sverige -  stängt i affärer på söndagar och bara öppet halva lördagar.
  • Våra telefoner ville inte vara med på data-roaming. Krävde ett antal omstarter.
  • Maten i Ungern är inte så speciell men däremot har vi ätit supergod indisk mat. Och jag blir liksom vegetarian när jag är utomlands, har ju inte koll på varifrån köttet kommer och då blir det så. Samtidigt äter jag alltid mycket mindre när jag är på yogakurs, jag blir mätt på annat helt enkelt. Vi äter nästan alltid en lätt soppa till kvällen. Så är man fin och tom till morgonyogan.
  • Reklamen lyser så tydligt med sin frånvaro så snart vi lämnat Sverige. Framför allt den där reklamen som innehåller tusen och en bilder på kvinnokroppar. Känner i hela mig hur otroligt befriande det är att bara ha sett en och annan 50-talsliknande bild på någon kvinna. Inga enorma bilder på underklädesmodeller. Tack för det.
  • Vädret har varit fantastiskt. Vi kom ned till nästan 30-gradig värme, har suttit ute varje dag och fikat och ätit och ändå njutit. Inte svettigt och inte kallt.
  • Hundarna är många i Budapest men de hörs inte. Så befriande tysta. 
  • Barnen skriker inte, de går där bredvid sina föräldrar eller leker. Känns som min barndom.
  • Glassätandet är en konstart i Budapest, alla äter glass. Och eftersom en glass kan omintetgöra ett yogapass så åt vi en glass när kursen var slut. G U D så god. Kanske den godaste glass jag ätit, men jag är å andra sidan ingen glassätare, äter nästan aldrig något som är kallt. (gammalt ayurvedatips)
  • Vår lilla lägenhet var extrem liten, compact living för en person. Superfin och snygg. Men sovloftet kunde vi inte stå raka vid och trappen upp var cirka 40 cm bred och utan räcke... Vi har parerat det bra. Inget gnäll eller surt, vi sa bara -oj, det här blir en erfarenhet. Det vi vann var ett superläge, billigt boende och väldigt nära vår yogastudio. Nästa gång jag bokar bli det att kolla takhöjd ordentligt!
  • "Sängen", dvs madrassen var stenhård. Så bra för våra kroppar. Inser att vi måste köpa nya resårmadrasser hem. Vet inte när vi gjorde det sist så det är ett antal år sedan. Men som vår yogalärare säger; sover man på mjukt underlag blir kroppen hård och sover du på hårt underlag blir kroppen mjuk.
  • Jag dricker i princip aldrig alkohol, tycker att påverkan blir för stor av pyttelite. Men den här gången har jag druckit ett glas vin lite här och där på resan ner och resan hem. Fnissat och varit uppsluppet glad. Bara gjort mig gott.  
  • Våra vänner har varit många och det är faktiskt ganska fantastiskt att ses varje år eller vartannat år och bara ta vid där vi slutade. Vi har verkligen hunnit med alla som vi ville sitta ned med.
  • När man inte har wifi överallt så lägger sig ett lugn. Att kolla sina sociala kanaler morgon och kväll och inte mer gör att man släpper något. Tror inte det bara gäller mig.
Och så yogan då. Ja den finns i  mig så oerhört självklart och vackert. Nästan alla jag träffade kommenterade hur mycket friskare jag ser ut och hur mycket min kropp förändrats. Det är alltså synligt för var och en som känner mig. Tack och namasté. Och ja, jag återvänder med ett yogainlägg strax, för som vanligt kräver den mycket utrymme. 

torsdag 14 september 2017

Mellanrum

Att stanna. I sig. I mellanrummet mellan tanke och känsla. Där ungefär befinner jag mig. Eller hur jag nu ska uttrycka det. I ett sensommarvarmt Budapest och med många vänner på kursen känns allt hemtamt och vant. Jag tycker mycket om den här staden. Jag tycker mycket om att hinna träffa vänner man ser högst en gång om året. Och ändå. Bara att ta vid där vi slutade. Men det som träffar mig rakt igenom alla skal och höljen av mig  - är att jag är så närvarande i mig. I allt som känns, tänks och sen blir det liksom luft. Space emellan. Inuti mig. Jag vet ärligt inte hur jag ska beskriva det, men det är behagligt. Nytt för mig. Och låter förstås helknasigt och flummigt för någon. Men självklart för mig själv. Att ta de där nödvändiga stegen för sig själv. Att känna att allt finns och är ok. Att veta att så mycket extrabagage som jag burit på, har lättat. Att känna att jag är nog. I mig. Utan att för den skull någonsin vara mer än någon.   
Det är varmt när vi kliver utanför porten från vår pyttelilla compact living-lägenhet. Gatorna är rensopade och solen värmer lite grann. Avenyn är kantad av stora gröna träd och rosorna är prunkande liksom en mängd växter som jag inte kan namnet på. Vi promenerar en kort stund till vår yogastudio, vår shala för veckan och vi ser en del yogis som redan är klara med sin practice. När man går en sådan kurs som vi gör, individual asanas, som i princip är precis det som den heter - alla får individuella övningar för just sig, så får man ett klockslag när man skall komma och träna. Vi är 4-5 personer som kommer samtidigt. Vi småviskar innan vi blir anvisade att gå in. Kommer in i ett ljust rum. Lite varmare än ute. Våra lärare korrigerar några i närheten och jag får min plats anvisad. Rullar ut min lila matta och gör min lilla serie av stående uppvärmning och sedan sittande asanas. Och sedan är han där, min lärare och korrigerar, trycker lite på punkter längs min skuldra och rygg och så flyter jag ned mot golvet. Högerbenet som alltid är lite vridet, rätar ut sig. Klart det känns. Men jag är trygg. Han kan sin sak. Det är något som är mer än säkert. Och fast det stramar och spänner så vet jag att när jag går ut kommer allt att ha lättat igen. Igen. Igen. Igen. Nåden av att ha en lärare med över 60 års erfarenhet av egen yoga, många års följande av stora mästare och gurus, så mycket egen teoretisk kunskap hop-parad med the practice. Jag är så lyckligt lottad.
   Jag har tampats med så mycket i både kropp, själ och ande och ändå. Den plats där jag är nu, den hade jag nog inte tagit mig till utan alla de där erfarenheterna som i stunden kändes onödiga och smärtsamma. När allt blir stilla och mjukt inuti, då vet man.

Det har saktat ned i mig. Sociala flöden saktar ned. Fotograferingen saktar ned. Skrivandet saktar ned. Allt är precis som det ska.

söndag 3 september 2017

Vem hjälper dig i mörkret?

Om några dagar reser jag och min man på äventyr. En tur längs Europas trevliga städer; Köpenhamn, Berlin, Prag och för att landa i Budapest. Där ska vi gå kurs för våra lärare och jag längtar ihjäl mig just nu. Det får bli hur jobbigt som helst, jag behöver en mästares ögon och vägledning.

Jag har tänkt på det här med allt som vi "importerat" från öst som alla kampsporter, Tai Chi, Chi Gong och Yoga. Inom alla olika discipliner så vördar man sin lärare, sin tradition och även sin plats där man utövar sin andlighet. Men inte riktigt inom yogan som den ser ut idag. Jag undrar hur det kommer sig. Alla är liksom plötsligt sina egna lärare. Att man hoppar på utmaningar och så kallade challenges hit ochdit. Och själva yogan är oigenkännlig ibland. Den reduceras till något antistressverktyg där allt liksom är bra. Men är det det? Är alla asanas bra för alla? Självklart inte. Så. Vem behöver inte guidning? Den som inte går via nätet, som inte handlar om att aldrig bli sedd eller rörd. Att någon som kan mycket mer än vad du kan ska guida dig - för handen på hjärtat - det vi behöver mest är väldigt sällan det vi vill ha. Det som vi helst väljer själva är inte det som gör oss godast. Att man tror att en bok, en film eller app ska ersätta kunskap och erfarenhet från en levande människa som tittar på just dig och ger råd om vad just du behöver. Det är så crazy.
   För skojs skull, tänk dig en som utövar Chi Gong och kanske gör samma rörelse i flera år innan de får en ny, plötsligt skulle få lust och börja göra något helt annat. "för att det känns så". Då har man missat hela poängen som jag ser det. Tänker på mina barn som började med karate när de var 6-7 år och hur de lärde sig att buga innan de gick in i lokalen, hur de stillnade ned, hur de tilltalade sin lärare med vördnad i rösten till sin Sensei. Och hur de gjorde exakt det som lärdes ut. Och tränade på samma kata väldigt länge. Föreställ er att man skulle komma in i sin dojo utan att visa respekt, "få lust" att göra en helt annan kata än den som lärs ut just nu. Hur trist man än tycker den är. Och osökt tänker jag på filmerna om Karate Kid - wax on, wax off, där fick han verkligen träna på något han inte gillade men som gagnade i slutänden. Tror ni förstår vad jag menar.

När jag berättar att jag har mina lärare och att jag följt dem sedan 13 år tillbaka så kan människor få något klentroget i blicken, något som liknar - hjälp, du verkar vara med i en sekt - blicken. När det är så långt från det man kan komma. Och nej, jag följer ingen blint och slaviskt. Men när någon, som Shandor, hjälpt mig så många gånger med trassel i min kropp så är det klart att jag lyssnar. Även när jag inte förstår direkt. Eller kanske främst då. När jag verkligen behöver bli uppmärksam på det jag behöver jobba med. Ja vi ska lyssna inåt, ja allt finns där men hur ska vi se det i mörkret om vi inte har en lykta som lyser upp det åt oss. Som till och med tänder den där lyktan så vi kan se allt vi behöver?

Jag reser snart. Jag vet att jag aldrig någonsin kan föreställa mig vad som kommer att komma. Och ändå längtar jag för att processen aldrig tar slut. Snart träffar jag de som hjälper mig vidare.

torsdag 31 augusti 2017

Höstlista


Lånar en lista från bästa Nina.

Beskriv din höst med tre ord.
Nyheter i företagsjobbet.
Vad är det bästa/sämsta med hösten?
Alltid älskat hösten. Det känns som livet får en ny chans på något vis. Och när jag jobbade på universitetet var det så härligt med alla nya studenter och allt som drar igång. Jag är vatadominant, vilket är den självklara förklaringen till att hösten är bäst för mig.
Hur höstmyser du?
Försöker vara i skogen så mycket det går. Stövlar på och sen bara ströva. Att grotta ner sig i nya böcker. Älskar när jag yogar tidigt på morgonen och det är mörkt ute och jag kan tända extra mycket ljus.
Hur ser din höstoutfit ut?
Boots och jeans. Stor jacka. Alla höstar.
Vad har du på TO-DO listan just nu?
Börja jobba ordentligt med layouten som jag precis börjat arbeta med.
Bästa musiken för regniga dagar?
Lyssnar mycket på Anna Ternheim på höstarna. Vet inte riktigt varför det blivit så men hennes musik är grundande och djup. Älskar hennes röst.
Vilka serier rekommenderar du att följa? Eller kanske någon sevärd film?
Haha, serier är mitt favoritämne. Jag följer förstås Game of Thrones, hysteriskt spännande avslutning på säsongen och suck ska vi vänta till 2018 innan vi får veta hur det går? Gillar Ray Donovan på HBO och The Handmaids tale är ruskigt och läskigt spännande. Såg att flera serier jag sett tidigare kommer med nya säsonger som Bron t ex. Jag är helt enkelt en film- och serienörd. Kommer helt enkelt inte ihåg alla jag följt senaste året.
Vad är den höstigaste maträtten?
Rödbetssoppa med smetana. Mustigt och gott.
Var hänger du helst under helgen?
Hemma eller i stugan. Kanske mest stugan just nu, för den är en stilla retreat, ingen telefontäckning, bara tystnaden och skogens sus.
Har du någon inplanerad resa för den närmaste framtiden?
JA! På onsdag tar vi bilen söderut för en yogakurs i Budapest. Det blir lite semester längs vägen också, stannar i Köpenhamn, Berlin och Prag någon natt. Känns som ett äventyr. Och så kursen. Som jag längtar efter mina lärare. Och så Budapest, det är en favoritstad i Europa. Älskar badhusen, den vackra staden, ungrarnas kärvhet och alla kaféer. Kan inte bli dåligt helt enkelt!
Hur förbereder du dig för vintern?
Tittar längtansfullt på min duffel och mina broderade skinnstövlar. Den kan komma när den vill!

måndag 28 augusti 2017

Glad för att jag är jag

För två år sedan skrev min yogalärare till mig att jag bara skulle vara glad för att jag är den jag är. Det kändes platt på något vis. Idag har de orden hunnit ifatt mig och jag inser storheten i den korta frasen. Be happy with who you are. För idag är jag det. På riktigt. I grunden. I djupet. Inuti. Och det avspeglar sig naturligtvis utanpå också. Som det alltid gör. Och bara för att jag säger att jag är glad så är det inte så att något hemskt måste hända. Det har ingen korrelation ifall det händer något traumatiskt. Det är det gamla katastroftänket som jag nu helt övergett. Frihet.
   I min närhet har det varit en del som inte mått bra, varit sjukskrivna, haft dödsfall i familjen, vaknätter pga liten baby, mobbade på jobbet - ja ni vet hela skalan. Då kan det vara svårt att säga hur bra jag mår och hur glad jag är. Över att vara jag. Det som inte har något som helst att göra med andras svårigheter. Men ni vet, man vill inte hälla salt i såren. Ändå måste jag få säga hur glad jag är över där jag befinner mig i livet. Eller hur?
När jag slutade vara anställd och tog mig vidare utifrån det som var något av det tuffaste jag hanterat i samband med mitt jobb och i relation till andra, då hände något helt annat. Jag blev fri. I både tanke och ord. Jag måste ingenting. Jag har heller inget att hänga upp saker på utan kan liksom ströva fritt. I mig. Utanför mig. Och det här som så många är rädda för när de slutar jobba, att de inte ska ha något sammanhang eller uppgift. Det har egentligen inget med jobbet att göra som jag ser det, det har med helt andra saker att göra och det blir tydligt, nästan övertydligt när man slutar vara sysselsatt 8-10 timmar per dag. Då framträder helt andra saker. Och ja, självklart vet jag att man måste försörja sig och ja självklart vet jag att väldigt många människor gör skillnad i det som de yrkesarbetar med. Men jag måste få säga att den tid jag upplever nu, den är i särklass det bästa hittills. Var inte rädda för att åldras, var inte rädda för att sluta jobba eller byta jobb eller bara stanna i att inte ha något jobb. För allt det andra finns. Inombords. Och i stugan i helgen med alla kalla nakendopp så kände jag hur jag helt och fullt har landat i just mig själv. Och när vi sitter på verandan och dricker kaffe är det ett talgoxpar som liksom konverserar hela tiden. Till slut flyger en av dem in i huset! Men lika snabbt ut igen. Puh. Och i älskade Solöga läser jag:  

Känn tillit. Det du gör är fullkomligt rätt. Min gåva till dig är att ha förtroende för dig själv och det du gör. Med andra ord - du kan slappna av. Du är på helt rätt spår. 

Så ja. det är så det känns helt enkelt. Yogan har lyft alla tyngder från mina axlar, när jag vågade vända striderna ryggen. När jag vågade gå åt ett annat håll även om en del inom mig motsträvigt krävde kamp. Men nu. Glädje och frihet. Jag är glad för att jag är jag. Helt enkelt.

fredag 25 augusti 2017

Huvudpoängen

Sommaren är i slutspurten. Trädgården är regntung och det känns som  marken fått vatten. Äntligen. Trots alla snabba störtskurar under sommaren har det varit ökentorrt och gräsmattan har inte behövts klippas många gånger de senaste månaderna. Men nu. Tropiskt fuktigt. Och ett annat stråk i luften av någon slags kyla, trots att dagarna är så varma. Ibland nästan kokheta i solen. Märkligt väder. Och jag är ju en höstmänniska i själ och hjärta. Ändå vill jag nog bada några flera gånger, simma i sjön och njuta av sjövattnets lenhet.
Och yogan då? Den som jag gjort i 10 månader. Kanske kommer jag att göra den 10 månader till. Kanske 10 år. Vem vet? Inte jag. Men jag tar emot det jag får. Och det är just det där. Att inte veta när det är slut på den här sadhanan. Att inte veta att det finns ett slags slut på den. Att inte veta - det är själva huvudpoängen just nu. Som jag ser det. Och det är fascinerande vad det gör med sinnet. Vet att många utövar sin yogaform utifrån olika antal dagar. Det ser inte ut så för mig. Just för mig passar det här ypperligt, för att jag tvingas släppa en massa saker som har med the mind att göra. Att bara stanna. Att vara i nuet, helt och totalt, utan någon koll på morgondagen eller nästa månad, vad jag ska göra för sadhana då. Det gör att jag släpper en hel del. Det gör också att jag möter motstånd i form av allt möjligt som sinnet kan trolla med. Just nu är det ledan. Att jag tycker att ledan är precis som smärtan - något jag absolut inte vill stanna i. Så ja, då stannar jag. Och annat kommer till ytan. Det är så otroligt sinnrikt och så skönt för mig som gärna har kontroll och som vill veta i förväg eller hur jag ska säga. Nå. Alla vägar tar oss fram, hur vi än går. Men att stanna i steget, att inte tänka på något som kommer sen, att inte härda ut för att det bara är över om en månad. Det gör något med just mig. Och alla dessa skiftningar under de här månaderna. Alla dessa känslor på ytan, trots att insidan är intakt. Alla dessa olika smärtsensationer som just nu (hjälp, vågar knappt skriva det) är små västanfläktar mot det som varit. Men ledan. Ojojoj. Jag har tråkigt. Kanske svårast att hantera? I alla fall för mig. Vet också att när barnen var små och hade tråkigt, så blev de alltid kreativa till slut. Det var som något annat steg upp inom dem. Och det är det jag väntar på nu :) Kreativiteten!

Hur har du det med din tråkighet, orkar du stanna?

onsdag 23 augusti 2017

Musiker som helar och gör gott

Bild lånad från SvD
I min första lägenhet köpte jag min första skiva med Patti Smith, Radio Ethiopia, det var hennes andra album och fick inte lika bra kritik som Horses. Spelade ingen roll. Jag spelade den varje vaken stund. Jag satt i min väldigt tomma lägenhet och fullkomligt älskade hennes röst. Mina vänner gillade den inte. Så det blev oftast jag och Patti som hängde. När jag gick upp och kokade te. När jag kom hem och slängde mig på sängen. När jag gjorde mig fin för att gå ut. När jag deppade. När jag var glad. Kort sagt. Hon var med mig. Jag kunde vila i hennes texter och hennes speciella sound.
   För dig som inte känner till henne beskrivs hon så här: Rockstjärnan och poeten Patti Smith är en av de största artisterna i vår tid och har fått flera priser för sina insatser inom musiken. Hon har vunnit Polarpriset 2011 och är invald i Rock and Roll Hall of Fame.
   I måndags kväll såg jag henne för första gången live, på Gröna Lund i Stockholm. Och det var magiskt. Hon var helt underbar. Hennes medkänsla om offer för extremism, henne sång till alla mödrar som förlorat ett barn, hennes solidaritet med Barcelona, hennes kampsång som hon skrev med och till Hopi-indianerna för nästan 50 år sedan. Och som hon sa, den behövs igen i dessa tider. Och rocklåtarna som People have the power, She och den uuuunderbara Because the night. Utöver hennes musikalitet och röst som kommer direkt från hennes inre, så har hon en slags glöd runt sig av mjukhet men styrka. Den där underbara kombinationen.
   Jag var där med min dotter. Tänk att vi gillar henne lika mycket, hon är helt enkelt tidlös. Som två groupies var vi där tre timmar innan hon började. Kvällen mörknade och nöjesfältet alla lampor tändes och det var en fantastisk sommarkväll för oss 15 000 som tagit oss dit för att njuta, dansa och sjunga. Och jag hör hennes röst i mig fortfarande. Den som säger: Use your voice!

Musik som går genom hjärta och hjärna och som stannar som en varm klapp på kinden. Tänk så mycket jag behöver det!

fredag 18 augusti 2017

Skavsår

Tänk så mycket kluriga tankespår och idéer man kan följa. Tänk så många citat som snurrar hejdlöst runt runt. Tänk så mycket som är mest ord, som utan bäring och förankring i det man gör, faktiskt inte betyder något. Inget egentligen mer än en fin tanke. Jag vet att man kan styra sina tankar, jag vet att man kan hjälpa sig själv. Men trots allt är vi inte helt ensamma här. Och det gör att allt möjligt kan hända. En själv. Andra. De som man står väldigt nära och som bor i ens hjärta. Men mer och mer vet jag med min kropp att jag måste titta på det som skaver i mig. Om jag har ett skavsår, så kan jag inte tänka bort det, jag måste göra andra saker. Också. Jag kanske kan främja läkandet på något plan med min tanke. Men handling är det som krävs. För mig. För dig. Och smärta. Vad är det? Egentligen? Jag tror att den är sammansatt av väldigt olika delar, som sorg, ilska, skuld och skam. I en salig röra. Och ibland något fysiskt som toppar det hela. Men tänk så många som har ont utan att det finns någon "fysisk orsak". Vad är det då som gör ont? Visst är det en intressant tanke? Och jag vill inte på något sätt skuldbelägga eller förringa den som har ont av olika karaktär. Jag har det ju själv. Men jag vill våga se den. Försöka demontera den. Förstå. För att släppa.
   Min lärare har pratat om svårigheterna som kan vändas till det som gagnar en allra mest. Jag vet att det är sant och startade för min egen del när min mamma dog. Där och då startade min resa inåt och att hitta det som först och främst är jag, men också vad jag vill och önskar. Men det har inte gått av sig självt. Det har inte handlat om att jag suttit och tänkt. Det har handlat om att jag tagit medvetna val kring en mängd olika situationer. Att jag kompetensutvecklat mig i personlig utveckling. Att jag gått tusen och en kurser. Att jag gått i terapi. Att jag bollat med ord högt och lågt. Och nu gör jag också.
   Jag sitter på mitt golv, som jag gör varje morgon, och när jag dyker in i det som gör ont, lite varstans i min kropp. Då ser jag formen av det onda. Färgen. Oftast helt vit. Samma som sorgefärgen i Asien. Och när jag stannar i den, ja då händer det märkliga att den rör sig. Flyttar sig. Som en amöba som flyter runt tills den inte känns längre. En helt otrolig känsla och upplevelse. Och den är svårbeskrivbar men den är på riktigt. Den är inte en positiv klämkäck affirmation eller tanke. Den är högst verklig och har inget med new age eller annat att göra. Den är frukten av hårt slitsamt arbete av mig och tillit till min lärare som gör att jag upptäcker det hela. Jag kan inte annat än känna hur makalös den här yogan är. När man gör, inte bara tänker.

Som lite ironisk till det hela väljer jag att posta en bild med ett citat :) Jag vet. Men just det här säger det mesta för mig. Kanske också för dig? Ha en fin helg!

måndag 14 augusti 2017

Mjukaste glädjen

Ser ni fjunen på benen?!
Jag blev farmor den 4 augusti. Men eftersom föräldrarna inte var så aktiva på sociala medier så kunde naturligtvis inte vi heller vara det. De la ut en bild efter en vecka och den har jag strösslat med i alla sociala kanaler.
   Men glädjen. Åh den glädjen när han äntligen kom, 15 dagar över tiden och visade sig vara det mest underbara lilla person. Stora mörka blå ögon som tittar forskande, ett litet leende som redan visat sig och igår vände han sig! Hjälp. Hur snabbt går det inte ibland? Hela hans kropp är mjuk, så mjuk och fjunig och ansiktet helt utan hoptryckning eller skråmor. Och så det mjukaste rödbruna hår. Han är sinnebilden för harmoni och när han har ätit ser han nästan full ut :)
   Och den här graviditeten har jag följt så nära, mer än någon annan faktiskt. Natten innan han kom, han föddes 05.40 fredag morgon 4 augusti, så vaknade jag varje timme och tittade på min telefon. Vi visste att de var på BB eftersom vi tog hand om hundarna deras.
   Vår äldsta dotter, min bonusdotter, har ju två barn men när de kom såg mitt liv helt annorlunda ut. Stora tjejen som blir sex år i september kom när jag var i London på yogakurs och hon kom väldigt dramatiskt. Hennes mamma fick akut havandeskapsförgiftning och vaknade en morgon och hela världen var svart! Hon tappade synen temporärt och blev akut snittad. Det var väldigt dramatiskt. Och nästa lilla tjej kom när jag firade min 60-årsdag i Göteborg. Samma där, det blev snitt. Och ja, jag jobbade mycket på universitetet och jag hade min yogastudio när första tjejen kom. Jag hann liksom inte. Eller hur jag ska uttrycka det.

Men jag vill inte ha dåligt samvete över hur saker varit tidigare men njuter nog desto mer nu. När jag har all tid i världen och när lillkillen och hans föräldrar kan komma ut när de vill och orkar och jag/vi finns här och har tid. Kanske det lyxigaste av allt som man kan ge?

fredag 11 augusti 2017

Falla och landa

Ibland känns det som jag faller inombords. När något utmanar mig och är lite svårt. Som en bakvänd kullerbytta. Som när man ligger på marken och tittar på molnen och plötsligt känner det som man byter plats och faller in i himlen.
   I morse var jag verkligen osugen på yogan. Minst sagt. Men det är ju alltid då den överraskar när jag tänker att jag ska hoppa över. "Bara låta bli idag. " Ni vet. När jag sitter med mina fötter väl förankrade högt upp så känns det som jag faller inuti. F a l l e r. Och sedan känner jag något jag aldrig känt förut, jag landar. Jag landar inuti. Jag är i allt och ingenting. Jag är i luften runt min kropp, jag är i solskenet som dansar på mattan. Jag är i allt och inget. Och ja, det förändrade något. Igen. Jag är så tacksam för denna padmasana. Jag är så tacksam för denna yoga, min yoga Shadowyoga. Men framför allt är jag tacksam för min oerhört kunniga och erfarna lärare. Men också till mig själv. Att jag uthärdar, ja ibland är det just bara det, och att det tar mig framåt.

Tänk. Idag landade jag. Och himlen är oskyldigt blå. Ha en fin helg!

onsdag 9 augusti 2017

Hejdå Karin ❤️

Igår natt somnade en vän in. Hon dog på sjukhuset med cancer i magen och underlivet. Det är lite svårt att ta in. Hennes smärta. Jag blir  nästan illamående när jag tänker på det och hon har levt med det. Ganska länge. Och ändå har hon hittat glimtar av ljus i sitt liv när hon känt att hon haft en bra dag, då har hon gjort saker.
   Hon var en vän när vi var unga. Vi har inte träffats många gånger de senaste åren, på en begravning och någon mer gång. Ändå har jag följt henne på avstånd. Hennes syster är en av mina bästa vänner. Så jag vet hur tufft hon har haft det. Vet att hon kämpat nästan hela sitt liv med sjukdomar och trassel. Hon fick en psykisk diagnos när hon var ung. Sedan har fysiska krämpor kommit med i bilden. Hon har kämpat. För några dagar sedan blev hon pigg. Tog på sig peruken och åkte till ett stort shoppingcentrum för att hon hade en bra dag.
 Och nu så är det över. I den här dimensionen. Det andra vet vi inget om. Det som jag väljer att tänka på som början på något annat. En dörr stängs, en annan öppnas.
   Jag tänker också på hur otroligt lite vi vet om andra människor, hur de upplever sin tillvaro och hur solidariska vi behöver vara med de som inte orkar jobba av olika orsaker. Hur rädda vi ska vara om vårt system som är lojalt. Hittills i alla fall. Hur lätt det kan vara att ha åsikter om den som inte mår bra. Eller om hur någon faktiskt har det. Jag rannsakar mig och hoppas att jag inte fäller någon fördömande tanke eller ord om någon. Inte om någon.

Ute på gården dansar en gul fjäril. Jag tänker att det är Karin. Jag tänker att hon är fri nu. Fri från det som gjort så gruvligt ont i hennes kropp. Fri från den här världen. Kvar finns de som får brottas med sin sorg. Livet.

tisdag 8 augusti 2017

Avskalat och minimalistiskt

Renhet. Strävan efter någon slags renhet. Inombords. Utanpå. I det jag gör. Låter det konstigt? Eller kanske väljer jag fel ord. Nå. Det jag nog menar är att jag vill skala av allt oväsentligt. Allt som inte känns relevant eller som jag vill lämna. Stort och smått. I mycket. I litet. Lite som minimalistisk inredning. Bort med det onödiga.
  • Min fundering på att sluta blogga var en sådan, men efter en månad vet jag att det är skrivlusten lika mycket som mina funderingar som jag vill dela, som gör att jag fortsätter. Jag vill skriva. Helt enkelt. Men det får bli när det blir. Måste inte skriva varje dag.
  • Jag har klippt mig. Med kort hår  känner jag mig fri. Jag som haft hår till midjan som ung. Som under många år hade håret ned på ryggen. Som sedan blev page och lite halvlångt. Med jämna mellanrum känner jag plötsligt att det måste bort. Det är en skön känsla. Och jag trivs i det korta även om jag på något vis har en långhårig själ. Jag vet att många som haft långt hår inte kan tänka sig att kapa en centimeter, jag har själv varit sådan. Vet att pionjären Bengt Stern hävdade att det var att dölja sig, eller försöka dölja sig att ha långt hår och skägg. Vet inte hur  mycket det ligger i det, men lite skojigt att fundera över tycker jag nog att det är. Som att man klär in sig i håret. Ah, vet inte om du förstår hur jag tänker?
  • Jag fastar. Första dagen idag. Så välbehövligt. Det där med att inte äta på några dagar, det skalar också bort delar. Lite huvudvärk, illamående och lite hunger brukar det vara de första dagarna. Men så bra man mår sedan. Och skönt för matsmältningsapparaten att få vila. Jag har också tänkt på att i många religioner har man fasta som ett inslag då och då. För att rena sig. Och handen på hjärtat, det är en större mental utmaning att fasta, än en fysisk. För mig. Och för många andra. Jag har ju också reservenergi att ta ifrån på kroppen. Är man väldigt smal kanske det är tuffare, eller också inte. Men många är så fästa vid sin frukost, vad de ska laga och hur mycket och vad de ska äta. Det såg jag ju inte minst i mina inlägg om kosten senast, herregud! Det är intressant och en hörnsten inom Hathayogan, som formuleras som Mitahara - the pure intake of food. Och att man egentligen aldrig ska äta sig helt mätt på mat, 75 % och resten ska man lämna till annan "mat". Jag gillar det tänket. För allt vi stoppar i oss, vare sig det är via internet eller böcker och tidningar och det vi lyssnar på - det är också föda. Fast i annan form. Men ändå föda.
  • Yogan. Tror aldrig jag har gjort så avskalad yoga som jag gjort sedan 9 månader. Att göra en asana. EN. E N. Ta in det och fundera vidare. Min lärare säger att det finns inget svårare än att ta emot råd och göra en sak. Och det kan jag skriva under på alla dagar i veckan. Den här padmasanan har visat mig en mängd saker både i kroppen och sinnet. Men mest av allt att stanna i smärtan och titta på den. Formen. Färgen. Vad vill den mig. Och faktum är att den förändras. Den är annorlunda. Mindre och uthärdlig. Och jag fokuserar inte på den längre. Mitt fokus ligger i andetaget. När jag stillnar ner och andas så långsamt det går när jag sitter där. Då händer annat. 
Visst är det skönt när man skalar av det som känns onödigt för en själv? När man kommer närmare sig själv och sin kärna?
  

måndag 7 augusti 2017

Tillbaka och nöjd

Så gick en månad. Jag har kikat in lite här på bloggen och är förvånad hur många som ändå tittar in. Och glad för det. Och när jag läser lite bakåt ser jag hur trött och trängd jag kände mig. Och vilket bra beslut det var att släppa allt en stund.
   Samtidigt. Samtidigt så formulerar jag meningar och tankar hela tiden för mig själv. Det är inget som kom med bloggen, det är något som alltid funnits i mig. Jag har faktiskt gjort så hela mitt liv. Och andra tankar om skrivande kommer för mig. Men för nu så tror jag att jag faktiskt skriver lite då och då. När andan faller på. Och jag känner mig fri som faktiskt får dra upp mina egna riktlinjer.

Vad har hänt i mitt liv?

  • Så stora mirakel att jag är omtumlad. Men eftersom de inblandade ligger lågt i sociala kanaler så gör jag också det. Men bilden på mig är när jag sitter där och bara är lycklig. 
  • Vi har träffat vänner under sommaren, både inplanerade och spontana. Tacksam helt enkelt.
  • Vi har umgåtts väldigt mycket med våra vuxna barn och det är nästintill oslagbart. 
  • På onsdag börjar jag i ett volontärarbete för ett socialt integrationsprojekt. Jag ska vara del av en rådgivande styrelse, en så kallad advisory board. Så glad över att ha blivit tillfrågad.
  • Mina kropp är brunbränd, vet inte riktigt hur det gått till med alla dessa sommarens regnskurar. Kanske för att jag helt slutat anstränga mig eller sola?! 
  • Shortsen har varit mitt sommarplagg och jag känner mig fri.
  • Yogan har varit min stora utmaning. Det är som att när bergväggen kommer i min väg, som den gör då och då, så har jag bara velat sluta. Inser att detta också är en illusion, men när jag efter 17 år inte tycker att jag kan något om yoga, inte kan utföra något så vet jag ju innerst inne att det inte alls är sant. Och ändå. Tvivlen radar upp sig och jag blir överdrivet trött på mig själv. Men som min lärare säger; persistance and perseverance is the name of the game, så har jag stannat. Och igår var första gången på riktigt länge som jag mer än stod ut. Tack och namasté för det.
  • Min höft. Jag har varit smärtfri i två veckor. Min kinesiska läkare hittade en nerv som varit i kläm i höger sida och som dragit ihop mig. Denna nerv finns "fästad" bak i en kota i midjehöjd. Den har gjort ont när jag rehabtränat och därför har jag legat lite lägre med gymträningen. Ska till doktorn på torsdag igen och då får vi se. Har knappt vågat andas att jag inte haft ont. När man haft ont i flera år och ibland värre, så vänjer man sig. Det är som en slags tomhet när höften och högersidan är tyst. Men så otroligt välkommet!

Hoppas så att din sommar varit lika välgörande för dig som min har varit. Och min paus. Så rätt.