torsdag 25 maj 2017

Jag - en orolig själ

Vaknar 04.30. Som jag gjort senaste veckan. Tassar upp och går på toa. Är så trött att jag bara kan ha ett öga öppet, det andra kan jag inte få upp. Känns crazy men samtidigt  är det så. Ute ångar ängen av dimman. Solen stiger och det ser ut som ängen badar i en mjökvit rand längs med gräset. Och sedan tar jag mig tillbaka till sängen och inser att vi båda är vakna. Säger inget för vill inte tala mig vaknare. Och det händer det som sällan händer. Vi somnar om! Och sover till 9.30 och kaffet är extra gott på verandan när solen letat sig in på golvet och värmt lite grann.
   Jag oroar mig hela tiden för vädret till bröllopet. Det är ju som det är och inget jag kan påverka. Jag vet! Men samtidigt vill jag ju inget hellre än att deras dag ska bli så ljummen och fin som den kan vara. Läser flera väderappar hela tiden och det är som jag inte kan avhålla fingrarna från att styra in mig där. Gällde det bara mig skulle det kunna regna småsten och jag skulle skutta runt i gummistövlar. Men nu är det deras dag och en dag de alltid kommer att komma ihåg. Nå.
   Våldsamma saker händer i världen och terroristerna får mig att varje gång tappa både andan och känslan för vad som är möjligt. Och då känns mina egna funderingar otroligt futtiga. Liksom förkrympta. Men man är också huvudpersonen i sitt eget liv och får helt enkelt ta kommandot. Vi har gjort en plan B för både vigsel och annat. Planerat för gasolkaminer och försökt tänka in alla eventualiteter för pingstaftonens trädgårdsbröllop. Kan man inte styra vädret får man styra sig själv och det man planerar tänker jag som nästan jobbar som en bröllopskoordinator just nu.
   Det blivande brudparet kommer ut liksom äldsta dotterns familj. Jag bakar en paj på färska jordgubbar och får hjälp av två små flickor i köket. Vispar extra mycket grädde och kokar starkt kaffe. Tältet sätts upp och det lättar inombords lite grann. Försöker andas förbi min fixering vid vädret. Känner inte riktigt igen mig själv - å andra sidan har jag aldrig planerat för ett bröllop för ett barn tidigare. Jag är förlåten av mig själv och det blir som det blir. Det blir bra. Mitt eviga mantra.

Känns som jag bara skriver trista opoetiska inlägg i min  blogg nuförtiden. Ha överseende. Snart vänder det tänker jag. Även med skrivandet. Vad tror du?

måndag 22 maj 2017

S T R E S S

Ända sedan jag började jobba igen jag funderat på det här med stress. Negativ stress. Den som stressar och pressar och som får kroppen i beredskapsläge trots att det inte finns någon hotande fara. Flykt-mood. Kroppen beredd på en fight. Som inte kommer. Jag har tänkt på vad det gör med kroppen. Men också själen. Vad blir det kvar om man far runt som ett skal till slut? Nu menar jag inte att mina kollegor och chefer gör just det. Men jag ser ju hur tidspressade en del är. Vet inte hur medvetna alla är om sin egen del. Innan alla varningslampor blinkar. Och jag tänker på förlängningen. Om vi alla ska hålla på så där, hur kommer det då att sluta? Ja det ser vi ju redan egentligen och ALLA våra barn med sina respektive har varit och nosat på väggen. De är unga! Och de har väldigt olika personlighet. De har jobbat på väldigt olika arbetsplatser. Men en sak är gemensam. Stressen och pressen. Det tajta arbetsklimatet som gör att mer hela tiden ska hinnas på mindre tid och färre människor. Det urholkade livet. Och ja. Jag har ju mött så många i min egen verksamhet. Samtidigt hade jag lite svårt att dra ned på mitt eget tempo. Det är inte alltid lätt att stanna upp och backa när man har roligt. Men inget jobb, varken yoga eller annat jobb är värt det. Man måste se sig i sammanhanget och att man är försumbar och till och med utbytbar. Jag jobbar med en ung kille som härom dagen sa att han åker  buss till jobbet, "vi bor ganska billigt, vi har inga stora resplaner, vi vill helst vara hemma med vår baby. Jag är nöjd så och då behöver jag inte jobba heltid". Det är inte ofta man hör en ung person säga så. Men det var skönt att höra som motvikt mot mycket annat. Jag kan också känna att jag inte stressar, det blir övertydligt när människor varken kan fika eller äta lunch utan att svara i sin telefon eller skynda sig. Ojoj, vad jag inte vill in i det igen. Det är glasklart för mig själv.
Och nu har jag jobbat exakt två månader och har exakt en kvar. Och jag är mer än glad att jag tog det här jobbet. Av flera anledningar som jag skrivit om tidigare. Men jag är också glad för att jag ska sluta. Någon frågade mig härom dagen hur jag ställde mig till en förlängning. Svårt att svara för jag vill ju inte stanna. Och det handlar inte om någon annan än mig själv. Och att jag återigen har siktet inställt på att undervisa i yoga. Jag har blivit tillfrågad om att fortsätta på yogastudion jag haft lite yoga på några lördagar i vår. Och jag kör igång vecka 40-50 i höst, med en kväll i veckan. Känns lagom och väldigt roligt. Så får vi se vart det tar mig.
   Och som av en händelse har jag den här veckan fått några mail om sorgbearbetning. Det är som den där väven, den vävs när man inte funderar så mycket utan följer med. Om du förstår hur jag menar? När jag inte lägger någon stor vikt vid hur det blir. Faktiskt. Jag är trygg i mig. I att saker sker som ska ske. Hur "carpe diem-artat" och hånfullt det än kan låta. Jag följer med. Jag ägnar mig mer och mer åt min familj. Och de vänner som jag har nära. Det stora umgänget, alla fester lämnade vi för rätt länge sen. Och vänner har decimerats till att bli de där som är extra och som också ger. Och så yogan då. Jag har den och den har mig. Om jag undervisar eller inte är inte livsavgörande. Trots allt. Ett tag när jag precis hade öppnat min egna studio var jag som berusad av glädje över mitt egna ställe. Och allt jag gjorde där.  Hur jag aldrig ville att det skulle ta slut. Men jag valde ändå det efter fem år.

Mina vänner. Allt har sin tid. Verkligen. Och jag känner det tydligt i kroppen att efter midsommar, då väntar en annan tid. När jag slutar jobba igen :) Hur har du det med din stress? Är den bara positiv?

lördag 20 maj 2017

Utan timer och räknande av dagar

Det är med bävan och längtan jag ställer mig på mitt golv. Jag har sovit lite dåligt för grannen skrek lite yster och överförfriskad mitt i natten. Men det händer verkligen sällan så det kan jag ta. Men jag är ändå trött och lite tvekande inför att göra min yoga. Det här med att längta och ändå veta att vad som helst kan kännas i stunden. Nå. Jag kan ju inte vara utan den.
   Jag gör. Och allt finns där. Till och med mjukheten. Trots att det är lördag och Saturnus dag och inte den bästa dagen för yoga så följer jag mig själv sådär självklart. Jag slås också av att kroppen känner exakt när det är dags att gå framåt, när jag ska byta ben och gå framåt igen. Och jag är så glad att jag släppt timern. Kroppen känner. Varje gång jag kontrollmäter tiden så stämmer den. Så nu litar jag fullt ut på mig själv och vet att andra gör på andra sätt. Vet också att jag förespråkat att göra yogan whatsoever varje dag. Men jag har gått ifrån det också. Kanske är det en mognadsfråga? Kanske är jag där i det som Shandor beskriver som freelance. Att när grunden sitter då gör man det man ska utifrån dagsform, årstid och konstitution. Var man befinner sig helt enkelt i sitt liv. Och i sin kropp. Och jag vet att jag inte fuskat. Jag vet att jag gjort precis det som gagnat mig. Som den här gången inneburit något annat. Vilat och avhållit mig. Att kräva annat av sig själv får andra göra. Det är inte min väg. Inte nu längre. Och jag känner mig fri. Jag känner hela min kropp och mitt andetag fortplanta sig ner i både höfter, ben och anklar. Jag känner mina armar luta lita framåt och hur jag drar dem bakåt vid varje utandning. Varje andetag en egen evighet. Och om inte det här är yoga - då vet jag inte. Långt från att räkna dagar, minutrar, pass eller annat. Att räkna är också ett game från the mind, men ja, jag vet, man måste ha tagit sig förbi de första hindren och vidare in i den snitslade banan innan man ser det. Det brukar ta 7-10 år. Så på mitt sjuttonde år känner jag hur rätt jag är. Och hur lite allt annat spelar roll. Böjer min nacke extra länge och extra djupt när allt är klart.

Jag är precis där jag ska vara.

onsdag 17 maj 2017

Orkar inte

Förlåt om jag gnäller. Men. Det är något med att vara så trött när man jobbar. Jag hade nog glömt det. Till viss del. Morgonyogan är ett minne blott sedan några dagar och jag får helt enkelt inte till det. Jag vet att jag är för trött. Jag vet också att om jag tvingar mig så blir det bara värre. Och i värsta fall gör jag illa mig. Igen. Så jag håller ihop mig med lugna andetag. Tänker på att snart förändras allt igen och jag kommer att styra helt över min tid.
   Att börja jobba igen har varit positivt på många sätt. Jag har väldigt trevliga arbetskamrater. Jag skrattar mycket på jobbet. Jag har lärt mig en hel del nytt och jag gör saker jag inte gjort tidigare på mitt jobb. Men. Det sliter. Jag är trött. Jag har för mycket runt mig just nu för att få ihop hela mig. När sonens och flickvännens bil går sönder och jag lånar ut min och vardagen blir lite krångligare. För ett tag. Eftersom vi bor utanför stan och min man reser mycket med sin bil i jobbet har det varit ett slags logistikpussel de luxe. När den äldsta dottern är överansträngd och har ett sjukt barn som kanske har vattkoppor (!) och vi inte vet om någon är smittad eller inte. Hur blir det då på bröllopet?? När dottern i Göteborg är trött och jobbar mycket och dessutom håller i en hel del till bröllopet. När jag känner mig ofokuserad för att jag tänker på bröllopsdekorationer, väder och mitt tal. Och ändå. Jag vet. Det mesta är ju trevliga funderingar. Men jag räcker inte riktigt till överallt just nu. Allra minst för mig själv känns det som. Behöver yogan mer än någonsin och det är då som den är allra svårast att få till. Ni vet. Jag vet. Och ändå längtar jag efter stilla morgnar när allt går i min takt. När jag kan ta min tid att sitta ned och bara göra. Tänker på alla hjältar som yogar och jobbar. Det är inte enkelt att få ihop.


Förlåter mig själv för att jag är mänsklig och trött. Samlar ihop både tankar och andetag och vet att snart är allt förändrat.

måndag 15 maj 2017

A day in a life

Vilken lång dag. Att vakna tog tid. Att det sedan började hällregna när jag skulle åka till jobbet gjorde att jag tog en kopp kaffe till. Väntade helt enkelt. Lätt ångestladdad inför bröllopet vi ordnar för sonen i början på juni. Nervös pga att alla köldrekord tydligen ska slås den här månaden. Tog mig snabbt ut till bilen mellan skurarna Men höll nästan på att köra över en ekorre när jag rullade mot stan. Den for rakt ut i vägen men sprang liksom under bilen. Puh. Den klarade sig. Iskallt väder och det var helt klart sämsta dagen att ta min vårjacka. Kom ändå först till jobbet, alla verkade ha en riktig måndagmorgon. Började jobba i ett nytt program som gjorde att jag lyckades slänga allt jag hade gjort under en timme. Skulle äta lunch med vår äldsta dotter men hon fick ett febrigt litet barn att ta hand om istället. Traskade runt och slog mig ned på en restaurang och åt i tystnad. Irriterad. Och så hör jag en välbekant röst som högljutt berättar om en trotsande fyraåring hemma. Jag blir glad. Jag skrattar och slänger några kommentarer. Sedan träffar jag en yogavän som varit och rest några månader med sin familj på Bali. Hon berättade målande om hur hennes man och två små barn hade blivit magsjuka. Mannen blev inlagd med dropp och barnen fick medicin. Några timmar senare vaknar hon. Extremt magsjuk själv. Med två små barn i sängen. Hon fick panik men sms:ade mannen till sjukhuset som fick rådet av en läkare att hon skulle äta barnens medicin. Alltihopa. Sagt och gjort. Och hon blev bra! Direkt. Ibland vill man inte veta vad man stoppar i sig men man väljer ändå det för vem vill vara megasjuk ensam i ett annat land med två små (en sexmånaders och en treåring...). Nå jag skrattade gott och kände mig så upplivad. Kvällen avslutades sedan hemma hos dottern där mannen och andra dottern saknades men sonen berättade så målande om sin svensexa att vi skrattade så tårarna rann.

Nu mina vänner är det mindre än tre veckor kvar till bröllopet. Kan det inte bara bli varmt och slå ut lite blad?? Kan vi inte alla göra lite solhälsningar och lösa det här? Så slipper jag ha ångest?

söndag 14 maj 2017

Andetaget är ju allt



Vilken helg. Förutom kylan var det helt fantastiskt. Att få guida i yogan och där jag hade valt ut speciella vridningar och asanas för att de som sedan skulle ned i vattnet skulle få maximal hjälp av rörelserna. Och andetaget. En del hade yogat lite olika former innan, men efteråt sa alla vilken skillnad det blev när de yogade innan de klev ner i forskajakerna. Det var bara tre skeptiska personer, multisportare och ja, de är ju maratonlöpare också och några stelare personer har jag aldrig träffat på. Och då var de ändå unga. Ojoj, jag hoppas verkligen att människor inser att kroppen måste skötas om, inte piskas eller tuktas. Men klart är  att de som löptränar ofta generellt är mycket stelare än "vanliga" människor. Det är min erfarenhet efter all undervisning jag haft tidigare. Och det här var liksom stelhet i kubik :) Men tänk när man låter kroppen leda, när man släpper spänningar och bara följer med. Vilken skillnad! En man i 50-års åldern blev så taggad av yogan att han skulle ta upp sin kampsportträning. Som han sa; -  andetaget är ju allt! Och nu blev jag rejält påmind. 
  
Jag är trött men glad och tacksam för att vi fick chansen att testa vår idé. Den höll!



fredag 12 maj 2017

Liten test

Idag mår jag fint. Så rätt av mig att jag stannade hemma igår. Vilade bort det eventuella skräpet i min kropp. Och imorgon ska jag och min man ha en kurs i Dalarna, Forspaddling och Yoga. Det är ett litet test. Han har forspaddling och jag ska ha yoga med deltagarna, morgon och kväll. Lite spännande. Lite nervöst med nytt format. Vi testar oss fram. Wish me luck!

torsdag 11 maj 2017

Bara en liten diskussion

Sover urdåligt. Vaknar med ett huvud som känns för litet. Snorig. Ansiktet värker. Jag har inte varit sjuk på 1,5 år och undrar vad jag känner. Egentligen. Jag har tänkt många gånger på att jag var sjuk då och då när jag jobbade på mitt förra jobb. Att det slet så på mig. Mentalt. Känslomässigt. Fysiskt. Men tror inte bara att det berodde på jobbet att jag var dålig då och då utan också på min kost, ja ni vet - allt som samspelar. Och just det som jag "har" idag tror jag faktiskt kommer från barnbarnen. Ofta när jag varit barnvakt har min kropp tagit emot någon dagisbacill. Helt enkelt. Ju snabbare jag vilar ju fortare blir jag bra.
   Jag har en deadline idag på jobbet, men väljer ändå att vara hemma. Jag har bara en liten diskussion med mig själv. Jag väljer mig. Jag väljer att bli frisk direkt. Istället för att gå och sen segdra på något skräp i kroppen. Jag skulle aldrig stannat hemma för 10 år sedan. Då hade jag druckit starkt kaffe, kanske tagit en Alvedon och sedan kört på. Tänk så skönt det är nu att jag inte gör så. Att jag slutat köra över mig själv. Och jag mailar med min chef om alla detaljer kring deadlinen. Så får hon ta beslutet hur hon ska göra. Inte krångligt alls egentligen. Bara släppa taget. Igen :)

Har du lätt att prioritera dig själv gentemot jobbet eller andra åtaganden?

onsdag 10 maj 2017

Min heliga lista

Nina hade en underbar lista som jag förstås knep. Med frågorna rakt av. Varsågod.
De här platserna är heliga för mig
Naturen. Med stort N. Skogen, bergen och vatten i alla former. I närhet av mina älskade.
Den här stunden i min vardag är helig
Min sadhana. Utan den saknas min grund, det som stabiliserar mig och stärker.
Mitt viktigaste andlighets-krimskrams
Har inga viktiga smycken i yogan, ingen viktig matta, inga speciella kläder. Däremot har jag två bilder jag använder mig av när jag gör min yoga hemmavid. Ett porträtt på min lärare Shandor Remete och en bild som jag målat i Vedic Art. Kommunikation utan ord.
En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla
Yoga sex dagar i veckan, vilodag en dag. Skönt när det håller och inga skador eller megatrötthet kommer i vägen.
Jag älskar när…...
jag är i flöde och min kropp liksom flyter i rummet på andetaget.
...när hela familjen är samlad och vi ägnar oss åt olika saker, gärna tysta tillsammans. Det är fint.
...jag är på yogakurs och jag känner hur kunskapen dunsar, ramlar ner i mig och jag inser saker med tydlighet.
...jag simmar i en sjö, alldeles naken och ensam. Jag blir ett med allt.
...jag tycker något är superroligt och verkligen kan få skratta ut. Ordentligt. Högt. Länge.
Min minst heliga stund
När jag irriteras över bagateller och jag får lust att köra på bilar för att de inte använder sina blinkers.
Det här kunde jag vallfärda till
Nepal. Kanske blir det verklighet, min man när en önskan om att paddla där. Jag vill helst SE allt och dra i mig hela andligheten. Vet inte om jag själv någonsin vågar sätta mig i en forskajak. I NEPAL!
Ord eller tystnad?
Båda delarna. Vi kan ju inte prata eller kommunicera så enkelt utan ord och tystnaden är livsviktig. För alla. Tror jag.
Musik eller konst?
Samma här. Vill inte vara utan någondera. Musik har varit som min andra lisvluft men ju äldre jag blir ju mer sparsmakad blir jag. Sedan älskar jag ju att sjunga. Helt enkelt. Vad som helst. Konsten är en förhöjare i min egen kreativitet. När man flyter runt och drar i sig andras skapelser, vare sig det är fotografier, målningar, skulpturer eller hus.
Musiktips?
Gamla favoriter som Frank Zappa, Patti Smith, Eva Dahlgren håller alltid. Sedan gillar jag mycket ny musik, får tips av mina barn och lyssnar på allt från hip hop till soul. Men inte jazz!
Ensam eller i grupp?
Har alltid varit en gruppmänniska. Men värdesätter ensamheten mer och mer. Jag tror på båda delarna. Jag kan känna mig så bekräftad i grupp. Och när man skrattar tillsammans, det är svårslaget. Samtidigt är stunden i min yoga när jag är ensam med mig själv så livsviktig. Och där känner jag ju faktiskt att jag inte är ensam. Jag är en del av allt.
När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt…
...är jag lycklig. Älskar stjärnhimlar och kalla vinternätter. Även om jag just nu längtar efter värmen!

tisdag 9 maj 2017

En morgon i mitt liv

Jag sitter på trappen. Ulltofflor. Tjocktröja. Luften är i svalaste laget men så kommer solen och lyser på min näsa och kinder. Jag dricker kaffe med havremjölk. Jag är så närvarande i min stund, jag känner mina sittben på träet under mig, fötternas mjukhet i tofflorna. Huden som släpper sitt grepp när musklerna slappnar av i hela mig, hela ansiktet. Min ljudlösa långsamma andning.
  En kråka flyger rakt över mig, ropar och skriker och nästan vänder sig om och tittar mot mig. Måste bara läsa i Solöga som skriver;
Du lär dig hela tiden nya saker och på så sätt öppnas det alltid nya möjligheter för dig. Min gåva till dig är att lära dig något nytt.
Och jag gör ju det :) Hela tiden på mitt jobb där jag varit i två månader nu. Och allt är fortfarande roligt. Och jag formger. Som om jag aldrig gjort något annat! Tänk så det kan bli.
   Himlen är babyblå och trädgården har stannat av i sin vår. Allt känns som det är på paus. Vi väntar alla på värmen, inatt var det frost igen och jag läste att det har snöat på Öland. Nå. Jag är ledig och ikväll ska jag vara barnvakt åt mina små barnbarn.
   Och i morse gjorde jag plötsligt en lång sittande sekvens av en arm- handgester, mudras som jag gjorde för många år sedan. Kroppen kom ihåg allt. Och jag bara gör. Jag tänker inte. Jag tänker INTE. Och där är den stora vinsten idag. Jag bara är. Gör. Och allt ordnar sig. Så blir himlen grå igen och jag har ett hus att städa. Det måste helt enkelt göras för att det är lite eftersatt. Dammet virvlar.
   Jag tänker på allt och inget. Mest på att jag har en så god yogavän i Canada, som jag aldrig träffat men som jag har ett stort utbyte av. Att jag satt i min soffa igår kväll och pratade med en annan yogavän och drack te. Och jag vet att jag är rik. Rik på det som räknas i min värld. Upplevelser. Närvaro. Vänner.

Är du rik?

måndag 8 maj 2017

Coolt

Månen och jag. Vi är sammankopplade. Och inte bara vi. Alla är det, men känner av det olika. Det är min syn på det hela. På onsdag är det fullmåne och jag visste inte det, förrän jag kollade idag, men min kropp visste det. Det bär emot både med sömn och yoga när jag närmar mig den fulla månen. Det blir tydligare och tydligare ju längre jag traskar in på yogans väg. Eftersom vår kropp är mikrokosmos och det stora makrokosmos motsvarar det, så är det inte så märkligt. Men för någon annan kan det verkligen låta som hokus pokus, jag vet. Jag låter det vara så. Jag känner det jag känner. Och jag färdas med min lärare i de gamla texter han förmedlar eller kunskapen han ger. Visste du till exempel att fullmånen har en våldsam ingrediens i sig? Därför ska du vara extra försiktig när månen är full. Skadar du dig då, tar det längre tid för dig att läka. Det är också därför du ska ta det extra försiktigt med både din yoga och om du gör någon fysisk träning de dagarna. Alla planeterna finns representerade i dig, i dina olika organ och det är så mäktigt när man börjar grotta ned sig i det här. Min akupunktör har också pratat om det här, men när han gjorde det kändes det mest som överkurs och nu är jag plötsligt där. Ni vet. På onsdag är månen full igen, den här gången "full moon falling in the area of the sky known as Vishaka Nakshatra (enter the heavens)."
   Och jag vet ju att många använder yogan som en slags fysträning, en stretch. Men för oss andra som gräver djupare och går vidare finns verkligen allt att lära sig. Om hur allt hänger ihop. Jag i hela min kropp och alla celler som hela tiden är stadda i förändring, liksom hela solsystemet hela tiden rör sig och där vi alla, faktiskt, hör ihop och där vi blir påverkade av olika delar, allt beroende på när vi tog vår jordiska form. Visst är det väl coolt? Eller vad tycker du?

fredag 5 maj 2017

Trött men njuter ändå

Jag är så trött. Sådär så det nästan känns överdrivet. Ledig idag men sover ändå inte länge. Stillsam morgon. Men när jag ska göra min yoga så vill inte kroppen. Den slutar bara. Kan inte beskriva det på något annat sätt. Så jag lägger mig med benen mot väggen och tänker att detta är yogans kärna. Att våga känna när det är för mycket. Att inte tro att jag fuskar eller att jag borde. Jag uppmanar ju alltid mina elever att lyssna inåt. Men har haft en ambivalent inställning till mig själv och mitt lyssnande. Den inre domaren jag stundtals bär runt på, vill jag verkligen inte göda. Och idag var det övertydlig, så bara att lyssna, inte köra över.
   Sitter på verandan och lyssnar på fåglarna och på grävmaskinen som jobbar för fullt på vår baksida av huset. Dricker kaffe. Känner mig ändå tillfreds över att jag vågar sänka garden för mig själv. Att jag inser att Shandor återigen haft rätt när han säger att jag varit för sträng mot mig själv, att allt jag behöver är egentligen att njuta av livet. Därför vänder jag på allt och bestämmer mig för en långsam, skön och njutande dag i solens tecken. Tar med mig boken ut till solstolen och drar på shortens. Nog är det härligt att leva?!

Är du sträng mot dig själv? Eller kan du njuta även när du känner av gamla måsten och borden?

torsdag 4 maj 2017

Snart blir det bröllop!

På lördag är det fyra veckor tills vår son gifter sig. Han och hans flickvän ska gifta sig i vår trädgård! Det är så mäktigt och stort att jag har lite svårt att greppa det. Vi bestämde platsen för en månad sedan och nu är det bara en månad kvar, hjälp! Jag vill ju gärna ha koll på arrangemang och fester som vi ordnar, vi har haft många stora fester genom åren, men inget som slår det här. Det är så mäktigt. När jag tänker på att det snart är 27 år sedan han sov som nyfödd under äppelträden och nu ska gifta sig där så känns allt så självklart och så rätt. Cirkeln sluts. Och jag och min man är så glada och tacksamma för att vi ska dela detta stora. Samtidigt. Samtidigt så är det stort och inget får ju liksom gå "fel". Vädret styr ju ingen över, men resten måste vara välplanerat. Hans syster ska vara toastmaster och hon har ju koll på glam och glitter, det känns betryggande. Och på något sätt hjälper alla i familjen till med olika saker. Det känns också mäktigt. Hans andra syster hjälper till med hotellbokningar för de gäster som reser långt och hennes man sköter om mat och tårta. Min man sköter om bubbel och vin och så har vi hyrt bord och stolar till det gigantiska tältet vi faktiskt har. Själv har jag inhandlat några extra solcellslampor till trädgården, filar på mitt tal och både längtar och bävar för det hela.

Håll tummarna med mig är du snäll att vädret visar sig från sin allra bästa sida.

onsdag 3 maj 2017

Att göra det man ska


Det blev ett långt uppehåll för mig här på bloggen. Bara så där. Var i Göteborg några dagar och var kulturell. Såg en underbar utställning av Tove Jansson, hon var ju så mycket mer än Mumintrollen, även om hon är älskad i vår familj för dem. Varje sommar läser vi också Kometen kommer tillsammans, det är en helt fantastisk berättelse, tidlös, spännande och varm. Och så var vi på Stora Teatern och såg en föreställning av halsbrytande Cirkus Cirkör och skönsjungande Folkoperan, Sathya Graha, Sanningens väg. Den handlade om Gandhis tid i Sydafrika och hans arbete mot diskriminering av den indiska befolkningen där och de trakasserier och rasism som skedde för 100 år sedan. Vilken kämpe han var, på sitt eget sätt och med sin modiga ickevåldsideologi. De sjöng på sanskrit och det kan ju låta överdrivet, men det var fantastiskt att höra verserna på det  uråldriga språket, som också är yogans språk. Och det kom upp projektioner med översättningar så man visste var man var ungefär i spelet. Mäktigt. Inget annat ord går att beskriva det hela och dessutom fanns liknelser och paralleller med Bahgavad Gita och just det var som en röd tråd i dagarna där. Det här med att göra det man måste ibland, inte det man vill. Som när Arjuna har sin dialog på slagfältet med Krishna, att man måste göra det man måste.  Som i yogan.
Så landade vi hemma och for vidare till stugan. Vår oas. Så fort vi kommer dit i stillheten och den vackra skogen och sjön så landar vi båda i en slags tidlös närvaro. Vi jobbar samtidigt hela tiden med något, allt finns ju liksom att göra på ett ställe där allt varit eftersatt i många år. Vi är som nybyggare helt enkelt :) Och jag älskar det! Vi har jobbat så hårt och varit så trötta men samtidigt skitigt glada. Och när vi kom hem var det som något for i mig och jag började räfsa som en galning i trädgården hemma. Jag räfsade allt jag hade kvar och skinnet gick sönder i högerhanden men jag kunde inte sluta förrän jag var klar. Det där med att göra det man ska och inte det man alltid vill :)

Hoppas du också haft fina dagar nu när solen äntligen värmt oss lite mer. Och som vanligt har jag fotat samma saker vid stugan. Sjön och skogen. Helt enkelt.

torsdag 27 april 2017

Livet

Skrapar rutorna på bilen när jag kommer ut. Det går inte att orda mer om vädret. Men det slår mig när jag står där och skrapar och fryser lite om fingrarna, hur många det är som bara skrapar ett litet hål som de kan kika ut genom. Trots att de ska köra bilen. Overkligt egentligen. Och ändå gör de så. Och hur lite sikt de har. På samma sätt känner jag att det är med yogan idag. Att när jag skrapar rent, när jag gör hela sikten så god jag kan, då vinner jag också något. När man vidgar synfältet helt enkelt. Det kräver lite men som vanligt, det ger också. Men fingrarna fryser idag och jag vill egentligen vara inne i värmen. Men ändå.
   Kör sakta till stan och längtar till imorgon när vi reser till Göteborg för att hälsa på en dotter. En son och flickvän sköter om huset. Och allt är som det ska. En hel helg framför oss med att umgås, fika och äta gott, se Folkoperan och Cirkus Cirkörs föreställning Satyagraha om Gandhis år i Sydafrika. Det lät väl kulturellt och fint?!
Önskar dig en fin helg med allt du önskar! Med eller utan snö. Med eller utan kultur :)

onsdag 26 april 2017

Frid i kaoskroppen

Min padmasana. Min parsvattanasana. Som den förändrats under detta halvår. Från outhärdligt jobbigt i höften så har det ändrats till skakningar i armarna till att jag sitter stadigt, oavsett vad höften grymtar om, armarna stillnar ner och jag känner mig rak som en linjal i ryggen när jag sitter närmare en halvtimme idag från de tre andetagen jag började med. Snacka om progress. Och det är det fysiska. Det andra. Det lite mer obeskrivbara är en slags frid i kaoset. Ett slags lugn när hela kroppen protesterar. Jag sitter. Jag stannar. Och därur kommer allt. Allt jag behöver för en stabil grund i mig själv. Jag sitter nästan alltid på morgonen, men någon gång, som igår sitter jag lite senare. Det är ingen stor skillnad, men en liten. Jag känner den, utan att kunna förklara den närmare. Helt enkelt. Den stora vinsten är naturligtvis att jag orkar sitta. Och rak i ryggen med raka armar rakt upp. Att höften håller. Men det största är att mitt bäcken är rakt. Att det är rakt från att ha varit vridet sedan 12 år tillbaka sedan diskbråcken långt ned i ryggen och svanskotan drabbade mig. Så kom inte och säg att yoga är en quick fix. Kom inte och säg att det inte går. Men säg gärna att det som krävs är uthållighet och tålamod. Inget annat. Det räcker för att utöva yoga. Var du än befinner dig fysiskt, mentalt och själsligt. Ur detta kommer allt. För fyra år sedan tackade jag min lärare för hans tålamod med mig. Hans svar kom blixtsnabbt - Don't thank me, thank yourself. I have nothing to do with it.

Tålamod, tålamod, tålamod med mig själv framför allt. Hur har du det med ditt tålamod?

Och jag vet att jag ser trött ut, men det är så jag ser ut på morgonen. Jag bjuder på det!

tisdag 25 april 2017

Frihet

Ulrika skrev om upprepningar och att den här tiden på året ser ut så här för henne, som det gjorde förra året också. Det inspirerade mig att också titta bakåt lite grann.
Min april förra året bestod av mycket träning, styrka och power. Sedan reste jag till Finland och hade en liten yogalektion och en föreläsning om min bok. Men framför allt träffade jag mina yogavänner där. De som också undervisar. De som hade peppat sina elever så det blev fullt med människor som kom. Det var en riktig lyckospark. Och jag lever på de här mötena. De viktiga som inspirerar.
   Annars var det iskallt regn som nu och det där skavandet av vårens intåg. På något vis är det lika. Fast ändå inte. Jag är någon helt annanstans idag. Nej våren är inte min favoritårstid. Däremot så är jag inte lika störd på den längre. Jag väntar helt enkelt. Kanske har tålamodet i mig kommit fram lite mer. Kanske har senaste årens turbulens gjort att en liten årstid inte är något som jag behöver störas av, bara genomleva. Och det är faktiskt där jag landat. Hurra så skönt. Faktiskt. Jag längtar efter värmen. Men inte så att det gör ont. Jag längtar efter det gröna men inte till varje pris. Allt har verkligen sin tid.
   Och idag är jag ledig. Sover länge. Yogar. Tittar ut på hällregnet och tycker det är skönt att vara inne. Åt godis igår, det var länge sen, men jag behövde det på något knasigt plan. Jag har inga förbud i mig mot något att äta och dricka, men vissa saker går verkligen bort för det mesta. Men ibland hoppar jag över skaklarna och har inget dåligt samvete för det.
   Till helgen ska vi resa till Göteborg,  vi var där förra april också, det blir så när man har barn i andra städer. Helt enkelt.

   Vad vill jag säga egentligen? Att när hårda saker händer så kan ett spöregn och missade planer kvitta. Att det i det långa loppet inte betyder något mer än att när nymånen tågar in imorgon och jag känner av den redan nu så vet jag vad som också påverkar mig. Att jag får göra avsteg från in kost. Att jag får göra vad jag har lust med. Är inte det frihet så säg?

måndag 24 april 2017

Kvittot

I lördags hade jag en yogalektion. Det var ett tag sedan sist men allt är ju så välbekant, bara att fortsätta där jag slutade liksom. Och de flesta av de som kom kände jag igen, även om det också till min glädje fanns nya ansikten. En person som jag inte träffat på flera år kom fram efteråt och sa till mig; - Du undervisar så mjukt. Mjukheten syns i hela dig och hela ditt ansikte. Du ser förändrad ut. Och så skrattade hon som om hon blev lite förlägen när hon hade sagt det. Men det gjorde mig så otroligt glad. Att det syns. Att det mjuka inifrån fortplantar sig till utsidan. Och hon är inte den första som säger det men när det är människor som känner mig känns det extra bra. Jag skrev om mjukheten jag känner i min yogapractice här och det är väl det som syns nu också. Ett litet kvitto.
   Annars har helgen inneburit mycket läsning, en sväng till stugan igår och så är det måndag igen. Idag med iskallt regn trots gröna gräsmattor. Längtar efter lite varmare. Det är väl dags nu?
Mjukhet och värme, det är vad jag vill ha.

torsdag 20 april 2017

Andlig men inte religiös

Har en väldigt intressant diskussion om yogans andlighet med en ny bekantskap. Den jag pratar med är kristen och har svårt att känna att det är ok för sin egen del när det reciteras mantran och sjungs olika verser som hon inte förstår men där hon känner att hon är obekväm. Hon frågar var jag står och hur jag ser på det hela. Jag blir så glad över frågan. För jag tror att det är många som funderar över det hela precis som hon gör.
   Som jag ser det så beror det mesta på varför du utövar yoga. Vad har du för mål med din yoga? Är det bara något som du vill utöva fysiskt, gör då det. Är det något du använder för att fylla på din andliga dimension i ditt liv, använd det då så. (Att jag sedan tror att man till slut hamnar i den andliga delen är en annan historia.) Men i min värld betyder inte andlig religiös. Det betyder att hitta till sin egen inre kärna. Den delen som är intakt även efter döden. Den delen som ger. Men där sinnet, the mind, lägger ut dimridåer och allsköns irrvägar. Därför kräver din yoga din totala koncentration. Ditt starka fokus. För annars tappar du helt enkelt bort dig. Vi vet ju, som utövar yoga, att det kräver kunskap om dels andningen, dels kroppslås och var kroppens olika delar, blicken osv har sin riktning. Många saker som samverkar och som sker i samma stund. Verktygen stavas andetag och tanke. I min yoga. Och att stanna och göra det man fått. Konsekvent.
   Jag inleder alltid min yogastund med ett mantra till Shiva. Jag har inget som helst problem med det. Men jag vet att när mantrat introducerades så sa våra lärare att om man var obekväm med Shiva kunde man byta ut ordet till Jesus, Mohammed eller vad man vill. Då har man elegant kommit runt det som man själv kanske upplever som "fel" som min samtalspartner uttryckte det. Eller om man inte tror på något alls utöver sig själv så förhåller man sig till det.
   I vårt sekulariserade land har många människor svår att förhålla sig till Gud eller till och med själva ordet bara. Jag har inte det, men har inget problem om någon känner så. Men de flesta svenskar säger sig "tro på någonting" och det är väl där de får börja tänker jag.


För mig är det klart att yoga är en andlig disciplin men ingen religion. Hur tänker du?

En skön känsla


Jag är fortfarande mör och lite trött efter allt kroppsarbete. På ett bra sätt. Men vill gärna sova. Länge. Lite trött och seg men med en skön känsla i mig.  Igår träffade vi ett gäng gamla kompisar, vi som höll ihop med varandra när barnen var små. Vi var fem familjer som hade barn födda -87 och -90. Och i år fyller de stora barnen 30 år! Svindlande tankar. Men tänk så kul det är att höra vad alla gör nuförtiden och vilka som blivit föräldrar, vart de flyttat och om de pluggat. Det var faktiskt hälften som inte pluggat något efter gymnasiet men där det ändå gått fint. Det var intressant tycker jag. De har alla haft jobb. Hela tiden.
   Att träffa människor som man känt så länge och bara vara sig själv rakt igenom, vilken skön känsla det är. Att skratta sig svettig och inse att vi har väldigt mycket gemensamt. Trots alla år som gått, vilken skön känsla. Vardagsliv när det är som skönast. Att slippa förklara en del saker. Att bara vara. Jag är rik på vänner. Helt enkelt.


Grått väder och kalla vindar men en skön känsla i mig.

tisdag 18 april 2017

Logisk rörelse

Varit ledig idag eftersom tisdagar är min lediga dag. Så mycket ledigt nuförtiden :) Och jag har räfsat här hemma igen. Och mina armar är plötsligt helt mjuka. Som små makaroner. Tänk den här träningen som blir när man är ute och jobbar, den kommer åt överallt. Och det måste ju vara så det är "meningen" att man ska röra sig. Vara ute. Ta i. Bli trött. Sova gott. Jag känner av allt traskande i skogen i helgen också. Höften mår bra av det väldigt ojämna men mjuka underlaget,

Eller vad säger du? Är det inte mer logiskt  att röra sig ute än på ett gym? Även om inte det är dåligt i sig på något sätt.

måndag 17 april 2017

Om att följa lusten

Vilken påsk! Vilken ledighet! Och vi har bara följt med i allt. Vi gjorde inga egentliga planer innan. Vi sa att vi tar det som det kommer. Det vi får lust med helt enkelt. Ingen hade lust att städa huset. Så vi lät bli. I torsdags sov vi länge men sen fick vi lust att åka till stugan. Sagt och gjort, efter yoga och frukost satte vi oss i bilen. Vi städade och eldade gammalt skräp och bråte i sju timmar. Sju timmar nonstop. Jag somnade nästan när vi satte oss i bilen för att åka hem. Sa; - jag vill ha kött nu! och sagt och gjort, vi stannade i närmaste stad där ingen av de tre stora hamburgerkedjorna finns, men väl ett annat ställe. Min man tog tripple cheese burger. Jag tar samma sa jag, för jag trodde i min enfald att det var tre sorters ost... men det var ju tre ostburgare! Haha, orkade bara hälften. Åkte hem och slocknade direkt.
Fredagen var det snöstorm och vi låg inne och läste till eftermiddagen då vi fick lust att träffa barnbarnen och lämna äggen, utan godis men väl några dinosaurieägg som skulle kläckas igår. Sen fick vi lust på bio och gick och såg Sameblod. Åh vad jag önskar att den hade varit bättre! För mig höll inte storyn, halva kändes bortglömd. Däremot var både fotot och skådespelarna fantastiska. Nå. Vi åkte hem. Sov länge. Hade bara lust att ligga och läsa.  Så det gjorde vi hela dagen. Sov länge på söndagen. Men vid lunch efter yogan och fikat fick vi lust på stugan igen. Sagt och gjort vi körde upp. Det är sex mil ungefär dit och den sista kilometern får vi traska genom skogen. Det finns helt enkelt ingen väg ända fram. Men skogen är magnifik och snäll och det är lite skönt med promenaden, men lite tungt när vi bär grejor dit och sopor tillbaka. Nå. Efter några timmar fick vi lust att sova över men vi hade inget att sova i mer än några madrasser att lägga på golvet. Jag traskade tillbaka genom skogen,  tog bilen tillbaka, 6 mil köpte frukost och hämtade sovsäckar, pyjamasar och tandborstar. Och hittade en matta jag tog med från förrådet. Och ett par gardiner som jag plötsligt såg skulle passa. (Vi har nästan bränt upp allt eller burit bort allt utom ett bord och fyra stolar och lite porslin, men det är befriande skönt). Och så 6 mil till stugan igen och tilbaka genom skogen!
Så eldade mannen igen, den brann hela natten. Jag skurade överallt. Igen. Och det börjar lukta såpa. Det blev så rent. Så fint. Och friden är total. Vi satt på verandan, trötta och glada och så hade vi hittat en liten halv flaska av fin whiskey som vi skålade i. Svanarna bräkte och sjöfåglarna susade över vattenytan. Jag kan inte säga annat än att lyckan bodde i hela mig just då.
   Vaknade tidigt, tassade ut och kissade i gräset. Gick in och somnade om. Vi sover som tonåringar igen. Hur skönt är det inte? Vaknade till framåt tio! Mannen kokade kaffe och så satt vi där och njöt med vår gasolkamin som gav en enorm värme. Hela lilla stockhuset blev varmt. Framåt eftermiddagen knallade vi genom skogen till bilen och så hem. När jag klev ur bilen fick jag lust att räfsa löv, så jag tog tag i det jag betraktat i några veckor men inte orkat bry mig om. Några stora högar senare klev jag in.

Här sitter jag nu. Glad i hågen. Varm och trött i kroppen. Och det bästa av allt, vi gjorde inget i "rätt" och vanlig ordning, vi gjorde när vi hade lust. Som barn gör. Detta är min nya melodi. Och ja, huset här hemma är fortfarande opyntat och ostädat. Vad gör det?

onsdag 12 april 2017

Bönhörd

Vaknat några dagar och känt en fysisk längtan efter att undervisa. Vaknat med tankar om asanas och ryggproblem, rädsla och andetag och vet att jag vill. Men jag drar mig för det hela för jag är liksom lite trött på det här med det praktiska runtomkring. Och så igår blir jag uppringd av en Kundaliniyogavän som frågar om jag vill komma och undervisa ibland i deras fina yogastudio. Va?! Bönhörd. Igen. Tackar och tar emot och planerar in första tillfället till nästa lördag 22 april. Böjer mitt huvud och känner att jag är i flow och att saker händer när jag låter dom hända. Känner du igen dig?
Sitter extra länge i min suchi och låter tårna gå av och annat komma till ytan. Bjuder på en trött och blek morgonbild.

Har du kontakt och flöde i ditt liv?

tisdag 11 april 2017

Ändå

Fullmåne och Hanumans födelsedag. Apguden som också har en asana uppkallad efter sig, hanumanasana, spagat som vi säger. Och jag sover illa. Som vanligt är jag påverkad av månen. Att den rosa fullmånen är vacker gör ingenting för mitt välbefinnande för jag är låg. Låter bli yogan förstås. Dessutom ett tandläkarbesök tidigt på min lediga dag. Och den där tanden som jag haft sådant trassel med. Vill inte laga om den en gång till. Tar ett djupt andetag och bestämmer mig för en vänlig sinnesstämning. Jag avskyr verkligen att gå till tandläkaren, men är glad att hon finns. Och det visar sig att det inte är min problemtand, den som de lagat om tre gånger (!) utan tanden bakom som har en sprucken lagning. Inte konstigt att jag känt av den. Både skönt och lite jobbigt. För jag måste laga om den. Men skönt att det inte var den gamla rotfyllningen som spökade. Alla är så vänliga på mottagningen och vi pratar och skrattar. Vi pratar om hur olika en tunga kan se ut och jag berättar lite om yogans perspektiv och min tandläkare blir genuint intresserad. Så ovanligt. Eller kanske inte. Hon är ung och inte behäftad med fördomar. Jag sjunger lite i bilen hem. Tänker att det här med vänlighet det är underskattat. Att alltid välja det. Även de som man har det tufft gentemot. I eftermiddag ska jag träffa en yogavän sen gammalt och fika. Det blir en bra dag. Ändå.

Hoppas din dag blir vänlig och mjuk


måndag 10 april 2017

Hej vardag

Vi kom helt av oss. Förstås. Ända sedan i fredags eftermiddag när vi hörde nyheten om vansinneskörningen på Drottninggatan i Stockholm har vi suttit samlat. Hela fredagen såg vi på tv tills jag inte orkade mer. Vaknade med bävan i bröstkorgen i lördags, rädd för att det skulle hänt fler saker i vår vackra storstad. Men det händer ju hela tiden någon annanstans. Det är nästintill overkligt. Men det händer. Igår tog vi oss samman, krattade i trädgården, träffade barnbarnen och tröstade  sexåringen som fick ett totalt bryt över vem som har vems stenar. Ja ni vet. Perspektiv. Och jag har fastat. Fyra dagar. Jag har varit hungrig, frusen, trött och haft en överdjävlig huvudvärk. Men nu är det gjort. Nu har jag rätat upp mig lite. Jag väljer det som jag vet fungerar även om det är skitjobbigt när det pågår.
   När jag vaknar är det grått. Jämngrått. Sedan är det som himlens portar öppnar sig. Jag vet inte när jag var med om ett sådant ösregn senast. Det vräkte ned och dånade, men vi behöver vatten i vår del av landet så det är nog bra. Men känns sorgligt på något märkligt vis. Jag tar mig samman och när jag i ett förvirrat tillstånd letar mina jobbnycklar i en halvtimme och till slut inser att de nog ligger på jobbet så får jag ändå skjuts ända fram av min man. Allt känns småtungt, trots att jag ingenstans är drabbad, mer än som svensk och angreppen på vår demokrati. Samtidigt värms jag av alla fantastiska berättelser hur människor sprang till de som skadats, inte ifrån.  Det är vad jag ska ta med mig av det här terrordådet. Hjärtan som hjälper. Människor som med fara för eget liv skyddar andra.


Det ljusa goda är störst. Alltid.

fredag 7 april 2017

Medmänniska

När fruktansvärda saker händer. När tiden håller andan och något ofattbart och grymt sker. När man scannar av sin bekanstskapskrets i Stockholm och liksom räknar in sina nära och kära. Då en stund känner man en fläkt av det som många människor lever med. Men. Ju närmare en själv, ju värre. Vi fungerar helt enkelt så, vi människor. Och att köra en lastbil med gasen i botten mot människor kan inte betecknas som något annat än terror i mina ögon. Oavsett varför man gör det och oavsett om den som körde tillhörde en organisation eller var en ensam förövare. Men att gripa, säkerställa och vårda offer är en sak. Det andra är det som skett under eftermiddagen. Under hashtagen #openstockholm, har stockholmarna öppnat sina hem. Man erbjuder sängplats, skjutsar och pizza. Någonstans värmer det mig mer än något annat. Arbetsplatser och mataffärer skriver på sociala medier att de håller öppet för främlingar som behöver husrum och annat. Mitt i hela skiten så värmer det så oerhört mycket. Medmänniska är just precis det som ordet säger med-människa.

Vårt öppna samhälle ska förbli öppet och just den här hashtaggen visar att det är så. Tack och namasté

torsdag 6 april 2017

Nollställa mig


I över tre veckor har jag slarvat med maten. Det är för länge. När jag säger slarva menar jag att äta det jag inte mår bra av. Jag följer ingen diet. Jag är inte slav under något men har efter flera år av att äta i huvudsak lågkolhydratkost upptäckt alla fördelar med det. Med det sagt har jag ibland gjort avsteg, man blir bjuden på middag, jag blir sugen på något, tar en fika - kort sagt - jag gillar också undantag. På mitt nya jobb har vi fika på förmiddagarna med smörgås. Något jag aldrig äter annars. Men jag har fallit in i trallen av att det är gott med en macka. Jag har ätit pizza i helgen, två dagar i rad och igår åt jag också en bulle. Jag som egentligen inte gillar bullar längre. Jag vet inte varför, men plötsligt hade jag liksom kört i diket. Man kan också se det som ett test och nej, jag mår inte bra på vetemjöl, socker eller kolhydrater i största allmänhet.
   Vad händer då? Jag sover sämre. Blir tröttare. Jag får ont i huvudet. Jag får sötsug. Blodsockersvall. Blir hungrig mest hela tiden. Får obestämbara symtom av lite ont här och där i kroppen. Känner mig kliig, dvs det kliar på kroppen. Utslag av eksemkaraktär. Och faktiskt väldigt torra läppar. Det har jag aldrig annars. Tro mig, jag vet att allt hänger ihop med kosten. Den är ju som bekant vår medicin, om vi äter det vi mår bra på. Men den är också tvärtom. Den får oss att må dåligt på många olika vis som känns oförklarliga och märkliga ibland. Det sämsta är också att jag börjat hosta. Det som en gång fick mig att testa den här kosten och det här sättet att äta. Och då jag efter några veckor slutade hosta. Där har jag nu börjat hosta igen :( Så bara att inse hur mycket det är som påverkar mig.
   Det var faktiskt en riktig ögonöppnare för mig den här gången. Jag startar en fasta idag. Jag måste nollställa mig. Jag vet. Det kommer att komma några dagar av besvär i form av huvudvärk, trötthet och frusenhet. Det tar jag. Jag vill må mitt bästa. Jag tar mig igenom några dagar av jobbighet för att landa i att äta det jag mår allra bäst på. Ren mat i form av bra fett, grönsaker och protein. Punkt. Längtar efter att slippa suget efter sött, obestämbar hunger och trötthet.
Har du koll på vad du mår bäst på att äta?

tisdag 4 april 2017

Lite skryt

Det är ledig dag idag. Det är superskönt att jobba måndag och sedan ledig tisdag. Och så jobba några dagar igen. Alla borde få ha det så. Jag vaknar av ett dundrande. Det är vinden. Vinden som dånar runt huset. Tänk att det kan låta så mycket. Tassar upp till min yoga. Dricker mitt kaffe på verandan som är sval men snart snart är det varmt nog att sitta här på morgonen.
   Jag tänker ofta på hur jag hamnade där jag är. Och hur snirklig vägen kan vara när man traskar den och ändå så kommer man fram till sin ljusa glänta. Den där som man bara hittar när man går vilse, som ordspråket säger. Jag är också stolt över att jag inte är arg eller bitter. Jag är bara förvånad över det som hände, lite tilltufsad men stark och jag vet att jag klarar en hel del. Jag vet också idag att jag bara är en bland väldigt många som blir utsatta för förtal och anonyma påhopp. Det gör det varken bättre eller sämre, men lite skönt att inte känna att man är ensam. På något vis.
   Och i röran som var så är jag på en plats nu när jag jobbar där jag får värme och beröm. Redan involverad i olika delar och strategiskt arbete. Allt känns bra. Och min chef sa till mig härom dagen;
- Tänk att vi fått hit dig. Du är en riktig tungviktare. Vi måste vara väldigt rädda om dig. Va?! Det är som upp- och nervända världen. Jag är en tungviktare :) Att komma från den snorkiga världen till den snälla.

Lite skryt mår man bra av, eller hur? Har du något du vill skryta med här idag?

måndag 3 april 2017

Katt- och hundmänniska

Affe från Portugal
Jag är ju ingen djurperson. Har gillat en del djur som jag känt och haft, hade katter hemma som barn som jag tyckte mycket om, men är ingen som äääälskar djur. Som en del människor är. Sedan har det ju alltid varit updelat om man gillar hundar eller katter bäst, som om man måste välja och då har jag liksom valt katter.
   Min son och hans flickvän har två hundar. Jag har motvilligt fäst mig vid dem. De är så fina. De är båda adopterade, hans flickvän har ömmat för gatuhundar. En är från Portugal, en podango och den andra en vinthund är från Irland. De är väldigt lika varandra och de är så otroligt snälla. Har aldrig träffat så snälla och uppfostrade djur tror jag. De skäller aldrig och de leker med varandra mest hela tiden när de kommer ut och hälsar på. Idag gick vi en lång sväng i skogen med dom och de är så fria och glada där. De skuttar fram, dricker ur vattenpölar och bara rusar. Och jag tänker att det är så fint att hon tagit hit dem, att de har de här två trofasta djuren och jag känner att jag gillar hundar. Också.

En kan vara både katt- och hundmänniska. Det beror ju på djuren och alla är individer. Jag har fått två nya kompisar!

söndag 2 april 2017

Checklistan

Vissa saker är så skavande på våren. Vissa saker är praktiska saker som måste ske. På våren. Och de är alla liksom trista, men sköna när de är gjorda. Sagt och gjort. Vi har bitit i det sura äpplet och gjort saker lite allt eftersom.  Check-listan för nu är:
  • Sommardäcken på båda bilarna är nu på 
  • All min bokföring hopsamlad för deklaration på tisdag
  • Hela huset städat
  • Alla fönster putsade
  • Vinterjackorna bortsorterade och vädrade
  • Alla fruktträd är beskurna
Vad återstår? Att räfsa lite i trädgården. Att plantera lite blommor i utekrukorna. Inga blommor inomhus ska planteras om, jag gör det bara om jag absolut måste. Förr gjorde jag det varje år, men har insett att det faktiskt inte alls behövs varje år. Gud vad jag känner mig i fas och tänk så snabbt det går med vissa saker när man väl bestämt sig. Lite präktigt sådär men samtidigt så skönt eftersom jag och min man är snabba när vi väl bestämmer oss. Vi har hjälpts åt. Det är skönt att göra en gemensam ansträngning.

Låt våren komma, jag är redo!

lördag 1 april 2017

Långsamt och successivt

Jag ska ju utöka mitt sittande i padmasana. Men jag är faktiskt helt obekväm med timer. Har aldrig använt det tidigare och det har gått lite haltande den sista tiden. Timern stör mig helt enkelt så jag slutade med den. Samtidigt vet jag att jag successivt och långsamt ska utöka tiden. Så jag har känt att jag nog sitter längre. Färre andetag men längre tid. Jag har helt enkelt saktat ner. Och mjukat upp mig. För jag kommer längre och jag känner mig mjuk i hela ryggen. Vågar knappt säga det men just idag är det så. Och det känns fint helt enkelt. Så idag när jag har lite mer tid tar jag fram min telefon och sätter ingen timer, men tar tid. Och när jag känner mig klar innan jag går framåt för nästa moment kollar jag på tiden. Jo. Jag har suttit en minut längre. I min värld i min asana är det länge. Och ja, jag andas med färre andetag. Det är mitt bästa kvitto när andetaget fyller hela bäckenet och jag bara är. Helt enkelt. Fint så.

Hoppas din dag är mjuk och snäll mot dig.

fredag 31 mars 2017

Kalas och stjärntecken

Igår var jag på ett födelsedagskalas hos en kär yogavän. Vi har delat yogan i sisådär 15 år och har rest på många kurser tillsammans. Vi har bott trångt. Vi har delat sorger, glädjeämnen och svåra frågor. Vi har diskuterat och hanterat. Och jag är så glad över att ha henne här. I min stad. För resten av mina Shadowyogisar är spridda över klotet. Hon fyllde jämt och hade bestämt sig för att fira på landet i sin stuga med kvinnor som finns i hennes liv av en anledning. Det var vi vänner, hennes mamma som var en fantastisk alert kvinna som närmar sig 90 år och så hennes döttrar. Vi åt gott, skrattade mycket och skålade. Men hon gjorde också en presentation av oss. Hon hade ritat upp Zodiakens tecken på ett stort papper på hela väggen. Sedan beskrev hon oss alla en och en i kronologisk ordning om vem som hade kommit in i hennes liv och när. Och det visade sig att hon hade kvinnor som var viktiga för henne i alla stjärntecken. Lite på skoj, lite på allvar men det var ändå väldigt intressant. Det blev för mig en tanketråd som jag spann vidare på när jag långt efter midnatt la mig i min säng och skulle summera dagen.
   Jag vet ju att det kan vara så ytligt med stjärntecken och den som kan mer frågar alltid men vad har du i ascendenten eller descendenten? Och det där kan jag inte riktigt, jag har några dokument skrivna av en astrolog för länge sen, men vet helt enkelt inte var de ligger. Vissa drag i mitt eget stjärntecken kan jag lätt känna igen medan andra känns helt främmande för mig.
   Vi diskuterade också det här med vilken roll man har i sin familj, vilken man tar/väljer och allt beroende också naturligtvis på var i syskonskaran man befinner sig och vilka de andra är i sin familj. Och vad är man egentligen född med och vad är genetiskt? För att inte tala om den ayurvediska aspekten. Man blir snurrig bara av alla tankar. Och ändå finns det något där. Om man tar på sig de lite mer lilafärgade glasögonen så kan man ändå känna igen vissa saker.
 
Jag har alltid haft flest goda vänner födda på hösten eller våren. Aldrig på sommar eller vinter. Det är lite intressant. En period hade jag mina bästa sex tjejer i livet som ett kluster i september-oktober, där alla hade födelsedag inom loppet av 2 veckor! Visst är det lite kul? Vad tänker du?

torsdag 30 mars 2017

Egentligen

Dagen börjar tröttsamt. Jag vet inte men det är som jag hade legat i en svart säck. Jag kommer nästan inte upp. Allt är sirapsartat. Det är sex minusgrader ute och jag snubblar runt i köket utan någon riktning. Gör frukost som jag inte kan äta upp, det är svårt att äta och ännu svårare när jag är själv hemma. Mannen är borta på jobb och jag ska på kalas ikväll direkt efter jobbet så jag packar lite andra kläder med mig. I sista stund kommer jag ihåg att ta med mig presenten. Som jag inte slagit in, trots oceaner av tid... Kör långsamt till jobbet vilket gör att jag inte får någon parkering där jag brukar. Jag tråcklar mig vidare och tänker att jag får ta den dyra parkeringen precis vid jobbet för att jag är så sen. När jag kommer dit har de börjat något grävande och byggande. Av den stora parkeringsplatsen återstår inte ens hälften av platserna. Men jag hittar en smal ruta.
Springer upp till kontoret där alla precis är på väg att åka. Javissstja. De ska till en annan stad för öppnandet av ett annat kontor. Det visste jag ju. Egentligen. Hjälper till att bära ut en gigantisk "affisch" för att den inte ska bli vikt. Tappar känseln i armen för att jag inser att det är bara jag som håller i den när vi står vid släpkärran. Nå. Den klarar sig i alla fall. Går upp till ett tyst och tomt kontor. Känner mig plötsligt väldigt ensam. Och det är jag ju. Egentligen. Men. Öppnar filerna jag jobbade på igår. Hade inte sparat dem helt rätt... Nå. När kafferasten kommer tänker jag att jag i alla fall ska koka mig en kopp starkt kaffe. När man aldrig gör vissa saker så blir man fumlig när man väl gör dem. Eller försöker hitta rätt. Hittar till slut en kaffeburk som jag inte lyckas öppna. Tänker att jag ska slå in presenten till min vän. Tog med guldpapper. Det finns inte en tejpbit på hela kontoret! Nå. Jag hittar snören så jag får till något slags paket. Tänker med saknad på andra morgnar när allt flyter och jag är i fas. Det är jag inte nu. Och ändå. Det är så futtiga saker. Egentligen. Så jag andas ned i magen. Tänker på den vackra morgonen. Önskar mig själv lycka till med alla saker jag ska hinna under dagen. Kanske hittar jag en vän att äta lunch med. Kanske inte. Ikväll blir det kalas. Så egentligen.

Vad har jag att stressa över? Ingenting.

onsdag 29 mars 2017

Luft

Mitt nya jobb. Det är så mycket som är nytt, jag blir verkligen trött. Men inte stressad. Bara fundersam över olika lösningar och hur man kan göra. Jag har löst nya problem varje dag! Sådär smått i vardagen som känns skönt. Jag sover fortfarande inte optimalt men yogan har gått in i en ny fas, jag bara går upp tidigt och gör.  På mitt lite nya sätt med tyngder. Och som jag tycker om det. Jag kände mig riktigt förväntansfull i morse. Och med tyngderna på mig efteråt när jag ligger med benen mot väggen är det som stabiliteten får luft. I systemet. Hur motsägelsefullt det än kan låta.
    Jag promenerar varje dag och jag häpnar lite grann inför mig själv att det kan vara så här. Också. Att jag orkar. Kanske för att inget känns långvarigt eller varaktigt. Kanske för att jag släppt prestationskrav och på ett stort regionmöte i måndags sa jag som det var att jag inte är supererfaren kring vissa delar. Utan att darra på rösten. Det är så kul att göra en del saker jag aldrig gjort tidigare. Trots allt älskar jag ju att lära mig nya saker. Och jag blev plötsligt ombedd att presentera mig på stormötet, så jag ställde mig bara upp och drog en spontan presentation av mig själv. Inget problem, luft i hela mig. 
    Det jag tagit en paus från just nu är min styrketräning. Jag får inte in det i schemat nu. Jag vägrar pressa mig. Jag vägrar pressa in saker så det blir för mycket. Jag är klar med det hoppas jag. Jag vill ha luft i systemet. Luft i livet. Att gå till jobbet tre dagar i veckan ger precis lagom med luft. Det får helt enkelt vara så här nu.

Har du luft i ditt liv? 

tisdag 28 mars 2017

Något på spåren

Har ju skrivit om hur trött jag är ibland på sociala kanaler och flöden som känns fördummande. Men i ärlighetens namn måste jag också ge lite kärlek. När jag känner att jag har fått riktiga vänner. Riktiga vänner som jag aldrig träffat men som jag ändå känner. Och en del som jag sedan träffat och det håller hela vägen, då vet jag att utan min blogg hade det inte hänt. Och när jag ser inspirerande saker på IG, då vet jag att det kommer bra saker ur det här nätet också. Igår såg jag den här bilden på mr Iyengar som Jacob, en yogalärare i Norrland hade delat och som han i sin tur hade hittat på ett annat konto med Iyengaryoga.


Texten till bilden var från Guruji himself, om att tryck kan stretcha trötta muskler eller trötta nervsystem. För den som darrar till exempel. Utan att vara rädd, trött eller ha ångest. Det är jag i ett nötskal. Jag har fått asanas för att minska det hela och det hjälper. Men inte hela vägen. Det är inte mina ben utan mina armar som darrar. Och ja, jag har googlat. Och nej. Jag har ingen sjukdom. Och ja, jag har frågat Shandor. Och nej, han säger att det inte är något att fokusera på. Utan bara göra det jag fått. Men jag måste ju i ärlighetens namn tillstå att jag vill slippa det. Jag darrar inte hela tiden när jag yogar, bara ibland och bara i vissa positioner med armarna och det flyttar sig från vänster till höger. Som om energin inte riktigt vet var den ska leta sig. Eller hur jag ska säga. Jag får som mr Iyengar helt enkelt testa mig fram. Och jag får också en förklaring till varför det låg den här typen av tyngder i yogastudion i Melbourne där jag var på kurs senast. Jag har inga sådana tyngder för jag äger ingen skivstång. Men jag skrapade ihop det jag hade i morse och efter min practice så la jag mig med benen mot väggen som vanligt och så fick min man assistera mig.  Jag spände fast tyngder på överarmarna, av den typen man kan ha när man löptränar, la på stora bolster på varje arm och en liten tyngd på mitt bäcken. Hur det kändes? Helt obeskrivligt skönt! Det blev tyst inuti! Ingen darrning någonstans inuti. Och jag tror jag är något på spåren här! Nu var det ju bara idag. Men jag ska självklart fortsätta. Jag fick ju lägga sandsäckar på min vänstra ljumske för att aktivera den högra när jag var i Melbourne och jag har säckar som jag lägger här och där. Det hjälper. Men det här var att gradera upp det hela med tyngder. Visst är det coolt?!

Har du testat något sådant? Berätta snälla i så fall!

söndag 26 mars 2017

Att inte hoppa över det mörka inombords


Spiritual bypassing - ett uttryck som myntades av psykologen John Welwood på 80-talet. Det refererar till "the use of spiritual practices and beliefs to avoid confronting uncomfortable feelings, unresolved wounds, and fundamental emotional and psychological needs."

Ibland hittar jag artiklar som verkligen slår an något i mig. Den här artikeln är en sådan. Det här med att jobba med andlighet har mest varit att gräva typ där jag står. Och verkligen ned med händerna i skiten. För att rensa. I sig. Ja ni förstår. Och så många gånger jag hört men framför allt läst hos en del yogautövare, att det liksom skulle vara fult att bli arg. "Det tjänar ingenting till" "jag har slutat med att bli arg" osv. Ja ni här  säkert hört det. Kanske till och med använt det själva. Jag saxar vilt ur artikeln, den är uppfriskande för den som vill läsa hela.
In Robert August Masters’ groundbreaking book, Spiritual Bypassing: When Spirituality Disconnects Us From What Really Matters, he writes:
“Aspects of spiritual bypassing include exaggerated
 detachment, emotional numbing and repression, overemphasis on the positive, 
anger-phobia, blind or overly tolerant compassion, weak or too porous 
boundaries, lopsided development (cognitive intelligence often being far ahead
 of emotional and moral intelligence), debilitating judgment about one’s
 negativity or shadow side, devaluation of the personal relative to the
 spiritual, and delusions of having arrived at a higher level of being.”

Artikeln fortsätter med 10 missuppfattningar angående att arbeta med sin andliga sida. Och jag tror att vi alla har någon, eller några missuppfattningar. Själv känner jag mest igen mig i den sista. Andlighet kontra vetenskap. Om jag ska vara ärlig. Men det var med nästan lättnad som jag läste den sista punkten. Jamenja, så kan man också se det.
Och att gå runt och odla någon slags "positiv" känsla kring det mesta har inte direkt med andlighet att göra, snarare är det ofta så att men negligerar det svåra, det mörka inom sig själv. Som om någon mänsklig känsla vore fel. Oftast handlar det om, menar artikelförfattaren, att vi inte vågar se det svåra och inte så trevliga inom oss. Och att utöva yoga är för min egen del, just att böka runt där det är mörkt, för att dra upp det i ljuset. För att se vem jag faktiskt är. Hela jag. Och inte bara någon slags fasad, någon tillrättalagd yta av att alltid tänka positivt och vara nice. Det är varken fel, farligt eller förfärligt att våga bli arg, att ta diskussioner, att stå upp för saker som är viktiga. Det är tvärtom mänskligt och en bit på vägen i att erkänna HELA sig själv inför sig själv. Och ja, självklart menar jag inte att man ska gå runt och koka över saker hela tiden. Men det förstod du nog.

Vad tycker du?

fredag 24 mars 2017

Ömheten


De olika delarna inom mig som börjar samsas. Som mjukas upp och hittar varandra sida vid sida. Jag kan inte säga det annorlunda. För jag har kämpat, gråtit, stannat, haft tusen och en känslostormar och nu i min yoga - mjukhet. Jag är försonad med mig själv. Alla akrobatiska krumbukter som jag aldrig sysslat med i min yoga, de är helt ointressanta för mig. Alla kosmiska krumsprång av andra sorter som sysslar med upplysthet, där är jag inte. Jag är helt enkelt bara jag. Bara jag. Och det räcker. Det räcker hela vägen. Och när jag försiktigt lyfter mina fötter för att lägga dem tillrätta i min padmasana, lotus, så känner jag en ömhet för dem. Fötterna. Ömheten för mina armar som sträcks upp mot taket och som skakar efter en stund. Vad gör det? Händerna som mjukt håller i varandra men som inte släpper taget. Åh kroppen. Åh mjukhet. Åh Shadowyogan. Jag fylls av vördnad över livet. Över kroppen som hela tiden servar mig. Som bär mig och som finns där. Som lågmält talar om vad den vill ha. Men väldigt tyst. Så jag måste verkligen lyssna inåt. Och hela den här yogaresan jag är på, det har den lärt mig. Och i samma stund som jag bejakar Ninas vackra inlägg om att stanna - för är det något jag har gjort så är det just det, att stanna - så inser jag att nästa steg är att hitta något mer. Och det kan handla om att sluta. Ja faktiskt. För mig. Att sluta i tid. Det som varit mycket svårare för mig än att stanna. Att lyssna på den där dialogen som kroppen har med mig. Är det flummigt? Nej, inte för mig. Det är ömhetens nästa steg som fortplantar sig i mig. Jag är så förankrad där jag sitter och jag tillåter mig att släppa händerna tidigare. Jag tillåter mig att vara så mjuk som jag är hela vägen inifrån och ut. Och när jag reser mig så haltar jag inte. Jag har inte ont. Det tar inte en hel dag att släppa det. För det är redan där. Hela jag genomsyras av något velourmjukt sätt att hantera min egen kropp. Ingen mer fajt. Sinnets strider måste inte utkämpas i kroppen. Men de har funnits där. Det går att ta sig vidare. Via det mjuka.

Åh vad jag önskar alla den här upplevelsen. Av det mjuka. Önskar dig en fin mjuk helg!

onsdag 22 mars 2017

Vara mig själv

Jag sov väldigt dåligt inatt, vaknade 04.30, hasade mig upp efter att ha legat som i dvala och gjorde min yoga. När jag är trött måste jag helt enkelt ha mer tid, det går inte annars. Det är ovant att återigen ta mig in i rusningstrafiken men samtidigt lite härligt att liksom vara med i matchen igen. Eller hur jag ska säga. På lunchen tog jag en promenad och våren kändes i hela mig. Det spritter i mig. För jag bestämde mig också för att jag ska fråga allt som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera på jobbet. Jag vet inte varför jag ställt så stora krav på mig själv. Varför jag tycker att jag måste kunna allt som jag inte tycker att någon annan måste kunna? Men jag möts av så mycket vänlighet och kompetens och allt landar fint i mig. Den skeptiska, cyniska sidan jag dragits med många gånger på olika jobb, den har jag släppt. Jag är varken sämre eller bättre än någon annan. Vi kan olika saker helt enkelt. Jag har jobbat i ett layoutprogram idag, något jag inte gjort på väldigt länge, men det gick! Och jag känner att den här egentligen väldigt korta tiden som jag ska jobba, den kommer att vara värdefull på flera olika sätt för mig.
   Jag vet att yogan jobbat i mig på så många plan och jag vet att ju mer konsekvent jag är med den, ju starkare blir jag inuti. Något som också gör att jag vågar vara mig själv fullt ut. Med fel och brister och med styrkor och kraft. Kanske tycker någon att jag drar för långa växlar, men själv vet jag att det helt enkelt är så här.

Yogans effekter är så långtgående och så djupa, tro inget annat.
  

tisdag 21 mars 2017

Jag måste inte

Att börja jobba igen. Det är liksom att kliva in i ett par välkända tofflor. Och samtidigt inte alls. Jag menar det här med att gå upp extra tidigt för att hinna sin yoga, att fika, äta lunch med andra och vara styrd av tider. Det är alltför välbekant på ett sätt. På ett annat sätt är allt nytt. Ny organisation, nya människor och jag känner att jag blir trött. Kanske mer för att jag faktiskt också (er)känner det. Att jag tillåter mig det. Jag drog igång och började planera in träffar med vänner, en lunch här, en fika där och idag hade jag tänkt äta frukost med en vän för att sedan träna och göra allt möjligt på min lediga dag. Jag kommer ju att jobba tre dagar i veckan.
   Men det blir inte alltid som man tänkt. Jag sov väldigt dåligt och jag vet varför. Så fort jag slarvar lite för mycket med maten, typ äter lite för mycket kolhydrater så sover jag inte. Jag fungerar helt enkelt så. Och magen i uppror. Bara att låta bli. Man kan inte äta sockerkaka för att vara trevlig, det är bara så. Sagt och gjort. Avbokade frukosten i morse. Började fundera. Och ja, jag måste följa med i mitt eget tempo också. Vilket betyder att det går långsamt. Jag blir liksom långsammare och saktar ned hela tiden. Jag vet att yogan spelar en stor roll i det hela, kanske också min ålder. Hursom. Jag kan inte leva snabbt längre. Jag orkar inte skynda mig längre. Jag kommer att behöva de här lediga dagarna till just det - ledighet. Jag måste inte vara "duktig" inför mig själv och fylla min kalender som jag gjorde tidigare. Jag måste egentligen ingenting. Det har varit mitt mantra senaste året och jag gillar det. För det är helt sant för mig. Jag måste verkligen inte göra något som jag brukade eller som någon annan har synpunkter på.
   Det stormar ute och hela natten vräkte regnet ned. Det är grått och vindpinat ute och jag ligger i sängen och läser Bergets skugga, en bok jag fick på födelsedagen och som är fortsättningen på Shantaram. Jag dricker kaffe och tänker att nu kommer en kort period i mitt liv som inte liknar något annat. Och då måste det inte det heller. Jag väljer själv. Jag påminner mig om det mest hela tiden nu. Att de val jag gör - de valen gör jag. Jag måste inte äta det jag inte mår bra av. Jag måste inte ha en full kalender av möten och träffar. Jag måste inte kunna allt på ett helt nytt jobb. Jag vilar mig i den tanken och vet att allt får konsekvenser, stora och små, av alla val just jag gör för just mig.

Känner du att du har handlingsutrymmet i ditt eget liv? Får du, kan du bestämma själv över din tid? Om inte - vad hindrar dig?

söndag 19 mars 2017

Att fira

Så mycket firande. Jag har fyllt år, ni som följer mig i sociala medier har sett både champagne och familjefika. Och det är ju det där som är viktigt.  Inte hur mycket eller lite man fyller. Men att ses. Jag älskar att fira. Inte med saker. Med att träffas. Och kanske ännu mer nu när alla barn är vuxna och det finns barnbarn. Och en älskad dotter som kommer hem ett dygn bara för att vi ska få "hänga". Jag blir glad i hjärtat. Och det är där firandet kommer in. Oavsett om vi dricker vatten eller kaffe, om vi äter tårta eller sallad, eller vad som helst. Att ses är ändå nummer ett.
   Och idag har jag känt mig bakis, några glas bubbel räcker för en som sällan dricker. Och jag är bara glad. Vi har röjt lite i trädgården. Jag satt på huk långa stunder och kände sedan att det fick räcka. Läser alla tidningar och svarar på mail. Funderar över jobbet jag börjar på imorgon och känner att jag inte kan ha någon förväntning. Jag ska flyta in där några månader, några dagar i veckan och sedan flyta ut. Det är skönt. Men ändå. Håll en liten tumme för mig imorgon, lite pirrig är jag allt.

Hoppas du firar allt du kan och så ofta du kan!

torsdag 16 mars 2017

En dag av gott och blandat



"Finding truth is not the same as finding happiness. 
You are inspired to see the truth, but once you have seen it -
you cannot avoid suffering. Otherwise you have seen nothing at all."

Så mycket visdom. Vissa dagar behövs de här budskapen som får landa i min kärna. Den här lilla trailern har rullat runt på många ställen. Jag vet. Men jag måste ändå dela den själv också.

Vi har varit upp till vår lilla stuga och rensat. Ojojoj. Mer än 10 sopsäckar skräp. Och så några lådor med sådant man kan lämna bort till loppis. Och så en stor brännhög. Jisses. Mycket blir det. Men skönt är det. Hittade några jättefina små korgstolar på loftet. Mycket kommer att visa sig här. 

Dimper ner i fåtöljen framför kaminen här hemma och suger i mig Thich Nhat Hahns visdom. Hoppas så att filmen blir klar så vi får se den snart. Har några böcker av honom och allt han förmedlar är verkligen fred och kärlek. Känns skönt att fylla på med lite själslig ro. För när mästarna pratar om "suffering" så inser man att tyngden behövs. Man kommer inte undan den. Skönt trots allt.

En dag av lite allt möjligt. Hoppas din dag varit mjuk.

onsdag 15 mars 2017

Inte samma kropp!

Under massagen idag säger min massör; - jag kan inte tro att det är samma kropp längre! Det som var vridet i bäckenet är nu rakt! Och jag är mjuk och har liksom mer "luft" som hon säger, i kroppen. Och ja, min space breder ut sig inuti när jag yogar. Hon säger också att det är så många som är fast övertygade om att det inte går att ändra något i kroppen om skelettet, benen i kroppen är involverade. Som om vi vore ett stycke och som om vi vore konstanta. När vi i själva verket förändras hela tiden. Kroppsmagi liksom.
   Det sjunger i mig av hennes ord. Och skit samma om jag får sitta i padmasana i flera år, den gör ju vad som är tänkt. Jag behöver "bara" stanna i den. Och det gör jag. Med olika ingångar mest hela tiden. Men det betyder inget, för jag gör den.
   Åker hemåt och termometern visar på +10 grader! Det stormar så det är inte varmt på det sättet även om solen lyser, men nu blir det skogen och sen blir det kaffe i lä någonstans. Självsnäll var ordet.


Visst är det hoppfullt?! För alla, inte bara för mig förstås.

tisdag 14 mars 2017

Pysslar om mig

Nutellasemla
Att följa med. Det är mitt nya mantra. Med mig själv. I yogan. I styrketräningen. I allt. Visst låter det fint? Lätt? Nå. Jag kan ibland känna att jag liksom är kringskuren av en mängd saker och beslut, som faktiskt kommer från mig själv. Smått som stort. Och ändå upplever jag ofta en stor frihet för att jag går en egen väg. Men de sista morgnarna har något annat kommit till ytan. Att jag ska vara snäll mot mig. Det kan betyda allt och inget. För stunden. För dagen.
   Idag har det betytt att strunta i en massa göromål här hemma men ändå promenad i ett kallt regn. Det har betytt fotvård på mitt favvoställe i stan. Där blev killen som har stället utskälld av en parant dam idag, en dam som gapade och skrek för att HON kom för sent och att hon fick boka om sin tid. Mmm. Ibland vet man inte vad man ska tro om människor. Nå. Jag hörde inte allt men frågade när jag betalade och kände att jag ville be om ursäkt å hennes vägnar. Helt enkelt. Han blev stum och generad. Men glad.
   Sen gick jag på stan, fyndade en ljuslykta med solceller, presenter till lilla barnbarnet som blir 2 år nästa helg och så gick jag på konditori. Tänkte unna mig en semla, men de var slut. Tyvärr fick jag trösta mig med en nutella-semla :) Det gick också bra.
   Jag är väldigt trött trots att jag sover. Jag har ingen oro eller annat som stör, det är bara så. Efter den här fullmånen har jag varit lite hit och dit. Mjuk igår. Stel idag. Så jag bokade en massage till mig själv imorgon. Den enda dagen på hela månaden som det fanns en tid! Så jag tänker, sådärja, det är som det ska.
    Jag raljerar lite. När mycket i världen står på kant så får man faktiskt vara lite snäll mot sig själv ändå. Ibland behöver jag pyssla om mig, precis som jag gör med andra. Sitter här, mätt i magen, spöregn utanför och glänsande röda tågnaglar. Jag kan ibland vara lite för sträng med just mig själv. Men jag har bestämt mig för att resten av livet ska jag följa med. I det som visar sig. Det känns snudd på ett äventyr, även om jag kanske gjort det tidigare. Jaja, via yogan hittar vi inåt, men att liksom omfamna det hela. Att bara följa med. I ALLT.

Vad säger ni? Är ni med mig?