Sentimental lördag. Saknadens lördag. Mando Diao. Som de tagit mig med storm. Hela Sverige med storm verkar det som. De där rysningsframkallande sångerna, tonsatta dikter av Gustaf Fröding. Det värker nästan i hjärtat när jag hör dem. Jag spelar dem gång på gång. Ser killarna på tv på förmiddagen. De spelar favoriten igen, Strövtåg i hembygden. Och plötsligt släpper alla fördämningar. Jag tänker på min pappa. Han har snart varit död i 30 år. Men det där hjärtat har ingen ålder. Och nej, jag är inte i någon sotsvart sorg. Men jag saknar. SAKNAR honom. Mest går mina tankar till när jag var barn och vi alltid var i skogen. Lekte där, alla årstider. Kokade kaffe över öppen eld. Plockade bär. Svamp. Men mest den där tryggheten. Som luktade mockajacka och piptobak. Glasögonen på näsan. Jag har inte gråtit över honom på länge. Och det jag saknar mest är helt enkelt hans närvaro. Den fysiska. Att se honom. Höra honom diskutera, argumentera med engagerad röst. Hans idol var Olof Palme. Undrar vad han hade tyckt om filmerna Palme och Call girl. Nej, jag har inte sett någon av dem, men jag vill. Tänker på hur mångfacetterad en människa är. Alla våra uppslitande konflikter i tonåren. När jag som vuxen kapitulerade och insåg att jag var pappas flicka på ett grundläggande sätt. Våra personligheter - identiska. Kanske är det svårast med den man liknar mest? Kanske är det svårast att se den människan? Egentligen? Nu, så här långt efteråt, när jag ändå läkt mitt sår och fullbordat vår relation kan saknaden svida i mig. Trots allt. Vill att han ska vara här en liten stund. Dricka kaffe, kokkaffe, spela ett parti schack och sedan med stora kliv gå tillbaka till skogen han kom från. Kan han inte få komma hem till mig en liten liten stund? Till pappas flicka?
Vad fint. Ja, så är det. Med sina egna livsår kommer man allt närmre sina föräldrar. Jag tänker just nu jättemycket på min mamma som varit död i drygt fem år. Vi hade våra duster, men jag inser att ju äldre jag blir ju mer lik henne blir jag. Och jag inser också mer och mer vilken bra förebild hon var. Vilken bra person.
SvaraRaderaKram Carina
Ja det är väl så, ju längre tiden går och man ser i backspegeln så kan nya saker uppenbara sig. Kramar!
RaderaÅh vad jag känner igen mig i det här. Min pappa har dock bara varit borta från mig i ungefär två och ett halvt år och jag hoppas att jag om några år kan känna att mitt sår är läkt. Just nu känns det inte som om det kommer göra det någonsin.
SvaraRaderaJag önskar också att min pappa var här. Förra veckan var det ju fars dag och allting känns så orättvist. Men det lär väl bli bättre.
Ta hand om dig!
Emma, vet inte om du läst när jag skrivit om sorgbearbetning, men det är en känslomässig metod för att läka ett känslomässigt sår, en oavslutad relation. Jag rekommenderar den varmt, läs mer på www.sorg.se
RaderaKram!
Min pappa lever fortfarande. Men jag förstår det du säger. När han mår dåligt mår jag också dåligt. Kommer aldrig att glömma hur han grät i telefonen när han berättade att min syster dött. Något av det värsta jag varit med om.
SvaraRaderaStor Kram
Oj, vilket tufft besked att ge. Och att få. Kram!
Raderavilken fin pappa han måste ha varit...
SvaraRaderaoch du säger att ni är identiska, så han måste ha varit klok som en uggla han med!
jag tror att den dagen våra föräldrar försvinner blir världen annorlunda. och aldrig riktigt mer sig lik.
kramar till dig
Åh Sara! tack. Och ja, allt blir helt förändrat faktiskt. Ibland mer än man hade kunnat förställa sig även omd et självklart är individuellt. kramar!
RaderaHär är en till pappas flicka och han finns här som tur var. Kram
SvaraRaderaLyckliga dig!
Radera