Yogiskt

Många pratar om vad som är yogiskt och inte. Vad är det att vara yogisk? Vad betyder det ens? Kan det vara med det ordet som med själva yogans innebörd? Att alla lägger in sin egen betydelse och mening, oavsett vad det står för? För att vi  idag är så säkra på att vi kan kalla vad som helst för vad som helst? Att vi rör på kroppen på olika vis och vips har det växt upp en ny yogaform? Tja, vem vet vad som är vad egentligen. När det gäller att benämna saker som yogiska så handlar det för mig om att göra det bästa i varje situation. Att vara ärlig, att gå rakt fram och framför allt gå sin egen väg, utan att skada någon. På något sätt. Jag tänker också att det yogiska växer fram när man gör sin practice, varje dag. Varje dag. Att möta sig själv får en att se andra tydligare också. Ibland är det smärtsamt när människor man känt länge plötsligt visar något man innan varit blind för. Det har för mig själv varit det svåraste. Jag kan stå ut med att jag ser mina egna mönster och tillkortakommanden, att saker visar sig med naken skärpa. Men när jag också ser det i andra då faller mitt mod. Samtidigt förstår jag att vi alla har något att jobba med och ta oss vidare från. Det mänskliga. Det svåra.
   När man ihärdigt arbetar med sitt inre via det yttre så får småsaker i min vardag större betydelse. Att jag släpper aggressioner mot de som varit orättvisa, att jag också inser att jag själv är orättvis ibland. Att jag lämnar situationer runt mig så vackra de kan bli. Att jag alltid tar bort min kaffekopp när jag är på kafé, att jag bäddar min säng varje morgon att jag håller det rent och fint runt omkring mig. Småsaker, självklarheter i det lilla men det blir så mycket större när man ser den större bilden. Och framför allt kontinuiteten.
   Jag har mött en del elakheter i yogiska sammanhang, något jag trodde var en omöjlighet, det kändes som en paradox så i vanlig ordning har jag trott att jag gjort fel. Men har sedan insett att yogiska sammanhang inte är ett dugg bättre än andra sammanhang. Det vore förmätet att tro något sådant. Men när jag började med yoga trodde jag så mycket. Jag trodde att alla jobbade med sitt inre med sig själva. Hm. Inte riktigt så. Och vi är alla där vi är. Därför har det varit extra viktigt  här i bloggen att jag visar mina svackor och svagheter för att visa min mänsklighet men också vad jag jobbar med. Att jag är äkta, att jag inte skriver om det som inte finns för mig, att jag helt enkelt försöker leva yogiskt. I fred med mig själv. I fred med andra. Och tro mig, det räcker ganska långt även om det kräver något när man tar upp skuggorna i ljuset och ser dem pulvriseras. Man vet att man är på rätt väg när människor hör av sig och beskriver exakt samma sak inombords som jag just visat. Det blir en ensam väg om någon tror sig vara bättre än andra, tror sig kunna behandla andra respektlöst för att man anser sig vara mer. Men jag tror också på att what goes around comes around. Någonstans möter man det man utsätter någon för. Och om man då har satsat allt på att göra så gott man kan för andra, om man vågar visa sin svaghet, då blir man bekräftad och sedd. Då kommer det vackra till en.

Gräv där du står helt enkelt. Allt finns i vår vardag. Vår practice, vår miljö, våra relationer. Ingen glamour eller bliss kring det vardagsnära. Du behöver inte skriva böcker eller spela in filmer. Det räcker med att vara en god medmänniska. En yogisk person.

Släptrött

Precis när vi ska lägga oss försvinner elen. På vissa ställen i huset. Det regnar. Snön faller med stora sjok och dunsar från taket. På morgonen kommer elektrikern, när vi precis har vaknat i ett svalt hus. Tur för oss att det inte var minusgrader när pelletskaminen var utslagen. Nå. Något är fel med kopplingen till vår vattenrening. Som slagit ut andra delar. Och vi får koppla ur det vi tror är fel. Vilket gör att vattnet som kommer ur kranen skummar kraftigt och mitt te blir helt salt! Vi har en stor apparat inomhus som avkalkar vårt vatten med salt. Den måste ha gått i baklås på något sätt. Men vi spolar och spolar och så är vattnet inte salt längre.
   Allt får mig att tänka på hur bra vi ändå har det men att vi lever sårbart i vårt samhälle idag. Vi har gasspis och vi har vedspis och en annan kamin - ändå väldigt fiffigt om elavbrottet hade blivit längre. Men jag är trött. Jag är intill döden trött. Det är som allt som jag funderat över senaste tiden, inklusive min cancerutredning har dränerat mig på energi. Jag har svårt att ens ta mig upp. Det är så mycket jag funderar och tänker på som jag inte kan skriva här, eftersom det inte handlar om mig personligen, men jag är så otroligt påverkad ändå. Och det är bara att följa med. Bara andas. Och låta allt ske som sker. Putsar av mitt gamla mantra från när jag var ung;

Allt är som det ska precis nu. Allt ordnar sig.

Liten uppdatering

Värme. Mera värme och mera. Vi har haft en ovanligt varm och torr maj. Allt har blommat. Jag har varit utomhus i skuggan. Jag har badat. Solat lite och det känns som sommaren redan har varit! Nu önskar jag ju naturligtvis att alla som väntar på sin semester får njuta lika mycket när det är dags. Jag har också testat min födelsedagspresent som väntat sedan mars på att få komma ut. Och minsann, till slut stod jag där :) Och som grädde på moset reser vi till Kroatien på måndag! Hela klanen, barn och barnbarn till ett hus vi hyrt och jag längtar mest till havet. Och att få  ta det lugnt med familjen. Äta gott. Eventuellt eventuellt äta en glass, något jag gör väldigt sällan. En liten vecka. Tittar bara in här för att säga hej och att jag inte tappat bloggen, även om det verkar så.

Ha det gott alla och njuuuut så  mycket ni orkar!

Energi och lyx

Jag har vilat en vecka. Det betyder att jag gått upp, sedan varit tvungen att lägga mig för att jag varit så matt. Ingen feber. Ingen direkt smärta i magen men totalslut. Så jag har lagt allt åt sidan. Och då menar jag ALLT. Pyttelite restorative yoga. Ingen träning. Bara läst och så har vi plöjt en ny serie på Netflix. En fransk, La mante. Så kul att se annat än engelskspråkiga filmer och serier ibland när man hittar något bra. Och den gillade vi. Nagelbits-spänning. Igår natt sov vår son och han lilla familj över hos oss, de fick nya golv inlagda. Jag släppte allt. Och ja, de tog ju emot. De lagade frukost, plockade i ordning. Gjorde soppa och jag bara myste med lillkillen som kryper vilken dag som helst. Jag har blivit precis en sådär larvig farmor som gärna pratar om mitt barnbarn och gärna visar bilder och filmer :) Hans föräldrar har valt att inte lägga ut bilder på honom någonstans men jag har ju ett antal i min telefon som jag själv får njuta av. För deras beslut är ju det som gäller.

Så vaknar jag idag och känner för första gången lite mer energi. Klär på mig. Riktiga kläder, inget mys. Och det känns också skönt. Plockar bort blommor och stenar som jag har i alla fönster och sedan kommer fönsterputsaren. Jag kostar på mig en fönsterputs en gång om året och som dessutom blir mycket billigare med RUT-avdraget. Och ändå kan jag känna att det är för lyxigt att göra något sådant. Var kommer den känslan ifrån? Och nej, det är inte bara rika Lidingöbor som utnyttjar RUT och ROT. Jag och många lika vanliga som mig gör det också.
    Jag vet inte om det är så att något slags Jante sitter där i ryggmärgen över vad man "får" och inte får. Det finns en syssla jag avskyr i hushållsarbetet och det är fönsterputsning. Kanske för att jag aldrig blivit bra på det. Och jag har en ung kille jag anlitar, hans firma är liten och pålitlig. Tänker att han också ska leva. Han gör så fint. Och jag borstar bort den där lilla filuren som sitter på min axel och som säger vad man får, ska och borde. Jag gör väl som jag vill! Eller?

Inatt var det -10 grader och det känns som våren verkligen väntar på sig i år. Nå. Solen lyser och i eftermiddag har jag de blankaste fönstren som ger mig en skön känsla. Hoppas helgen blir lugn, jämfört med förra. För dig. För mig.

Jag FÅR njuta

Sitter här och lyssnar på radio och ser hur snön rasar från taket. Det faller med stora sjok i blidvädret. Dricker mitt maskroskaffe och är nöjd. Har ju bestämt mig för att om något hemskt händer så fort jag har uttalat att jag är glad, lycklig och nöjd så har det ingen relation. INGEN SOM HELST KORRELATION. Det är min nya sköna inställning. Långt ifrån hur jag fungerat tidigare där jag ibland känt mig skyldig om jag uttalat att jag är glad och mår bra och samtidigt rädd för att jag jinxar, att nu kommer något fruktansvärt att hända. Snart ramlar himlen ner helt enkelt. Galet tänkande.       
   Ungefär som när jag ligger och drar mig i sängen. För att jag kan. För att det är skönt. För att jag helt slutat skynda mig. Främst för att jag inte behöver det längre men även för att jag haft en känsla av att om jag inte har yogat, ätit frukost, bäddat och fixat innan klockan är 8.30 så kommer en kontrollant att ringa på dörren och kolla upp det hela. Jag vet! Det är så galet men känslan av att göra det förbjudna, det som man helt enkelt inte får, borde eller ska. När jag pratar med min man om det hela så skrattar han och säger; - jag tror att det är svenskt, det kommer med vår kultur. Ligg inte här och dra dig på förmiddagen. Det har heller aldrig spelat någon roll om jag jobbat sent, kommit hem vid midnatt eller om jag varit uppe på natten med sjuka barn. Känslan har ändå varit där. Nu pulvriserar jag den i mitt sinne. Som en sandhög som flyger bort i vinden. Jag behöver inte stå till svars för något. Jag får njuta. Jag får må gott. Jag får göra det som får mig att må bra. Jag får till och med dra mig i sängen på morgonen och uttala det högt. Jag står utanför arbetslivet. Det har känts märkligt ibland, sedan i höstas då jag definitivt bestämde mig för att inte söka något mer jobb. Om två månader börjar jag ta ut pension och ja, jag lever ett väldigt gott liv.
    Jag är en social person, även om jag gillar att vara med mig själv också, men nu är jag inte i något sammanhang. Det har känts udda ibland. Det har känts som att vara lite utanför. Men när jag tittar på vad jag saknar är det absolut inte jobbet. Det är inte alla miljarders möten och telefonsamtal. Det är inte alla bortslösade timmar på arga personer som förväntat sig det omöjliga. Det är absolut inte den akademiska arrogansen. Det är människorna. De jag haft min vardag med. Och människor träffar jag ju. Inte lika självklart som när man alltid ses varje dag. Men. Jag bokar in mig med de som jag vill möta och jag njuter av min absoluta egna tid. Låter det bortskämt? Nä jag tror inte det när man har jobbat i 50 år. Jag började med att skura trappor när jag var 11-12 år och sedan dess har jag jobbat. Jobbat och pluggat. Pluggat och jobbat. Och jobbat. Och nu - något helt annat. Nu tänker jag annorlunda. Jag tänker att den här tiden i livet, den ska jag njuta maximalt av. Jag är värd den. Precis som alla som jobbat länge och mycket. Jag fick en rejäl smocka innan jag valde att sluta. Men valet var ändå mitt. Länge funderade jag faktiskt på om det var rätt trots allt. Om jag borde stannat och slagits för min rätt. Jag tror att jag hade vunnit, allt pekade på det. Men jag valde ändå att gå. För att det var dags. Och efter det valet har inget varit som förut. Men det är bra. Jag har fullt ut landat i att jag mår gott, lever gott och njuter. Och det valet var livsnödvändigt för mig. När jag för ett tag sedan började tänka på det hade jag till och med glömt namnet på några som snackade bakom min rygg! Så meditationen har gjort sitt jobb. Yogan har gjort sitt jobb. Men framför allt har jag ändrat mitt tänkande och hela tiden styrt in tankarna på det jag vill tänka på, inte den där loopen av trista dömande tankar.

Det är skönt att vara jag idag.

Bra måndag

Tänk så skönt det är att resa bort några dagar och få lite perspektiv på allt. Ibland behöver jag fjärma mig från både min och andras bloggar. Även om det snart inte finns någon kvar att läsa för mig så har skrivandet en nästan terapeutisk verkan för mig. Jag la ner bloggen i somras men snart pockade skrivlusten på och det är skönt att ha bloggen som en slags ventil men också ett sätt att formera mina tankar, tänka vidare och ibland även få kommentarer som får mig att tänka ett varv till. När jag kikar bakåt så hade jag väldigt mycket kommenterar men ser ju hur det minskar överallt, till och med hos de stora som har proffsteam kring sig. Helst vill jag ju bolla tankar med någon där ute, så är det men inser också att man läser bloggen i telefonen och där kan det ibland ställa till det om man vill lämna spår. Flera av mina vänner har sagt att de inte lyckats kommentera. Nå. Nog om detta.
    Vi kom sent i lördags kväll efter bra dagar i Oslo. Min man skulle dit på möte och jag kan ju följa med när livet ser ut som det gör. Superlyxigt och härligt. Det var 50 år sedan jag var i Oslo. Femtio! Känn på den. Var där på skolresa när jag var 12 år och inte sedan dess.
    Igår tog vi oss ut till IKEA för att köpa en soffa vi har tänkt köpa länge och så plötsligt var den nedsatt i pris. Så trots att det var söndag så körde vi ut. Det gick hur smidigt som helst och nu ligger ett jättepaket på övervåningen. Vi ska  möblera om, flytta runt lite och efter jul ska vi måla sovrummet. Mörkblått. Som jag längtar. Så trött på det vita. Det är inte jag riktigt. Vi har inte kritvitt, vi har mer svart och vitt som bas, med textilier i olika färger, men nu ska det bli härligt att våga något helt annat. Det är helt enkelt dags.
   Och idag tog jag mig till gymmet. Det var inte med någon härlig känsla jag gick in men desto skönare när jag gick ut. Träffade dessutom en vän jag tänkt på att jag vill träffa!

Bra dag helt enkelt. Hoppas du också har det fint.

Skitmorgon

Skitmorgon. Sovit uruselt. Åker in för träning med min pt. Glömmer plånboken. Vatten har runnit in i min ena träningssko. Små förtretligheter. Nå. Jag tar mig i kragen, allt kan ju faktiskt bli bättre. Vi kör ett helt nytt pass. Jag är stark i magen men inte lika i ryggen. Jag har alltid levt med tanken att jag har en superstark rygg. Vilken fantasi. För idag hittar jag rätt tack vare helt nya övningar och jag inser att om jag blir stark i ryggen då kommer chins-övningarna att gå som en dans. Häpp! Så sjukt taggad efter en liten timme. Tänk att det faktiskt kan vända så snabbt. OCH. Jag har en fantastisk kalashelg i kroppen och en veckas vila före det för min lilla kropp.

Ibland behövs både fest och vila för att orka ta tag i allt igen. Eller hur?

Kristallsjukan och lite mens på det

Vilken märklig vecka. Känns som fredag idag men ja jag vet det är imorgon. Jag har gått från gråtmild och upp och ner till glad och fnissig till att få en släng av kristallsjukan! Yrsel de luxe men min kinesiske doktor är fantastisk.  Nu är det nästan helt borta.
   Och på det en fantastisk dag i skogen igår. Jag nynnade för mig själv där jag strövade. Tänk att det är vår skog, precis rakt över vägen och utan vår sons hundar hade jag aldrig upptäckt den. Det är ju galet men sant. Förr var den tät och mörk men på senare år har de gallrat och den är så fin. Jag traskar där varje dag. Det är ett löfte till mig själv att oavsett väder och annat, ta mig dit om så bara en kortis. Hittar fler och fler stigar och det är så rofyllt att ströva där. Och igår var det både dis, dimma och solsken. Samtidigt. Vilken present.
    Har varken gjort yoga eller tränat och har inte ett dugg dåligt samvete för det idag när jag sitter här och tänker när regnet svallar igen mot rutan. Jag har bestämt mig för att jag har mens den här veckan. Nä. Jag har ju inte det, har inte haft det på 17 år men jag saknar den där genomgången av kroppen och själen, spa-badet som sker en gång i månaden och som fräschar upp ens liv rent cykliskt. Så jag har bestämt mig för att jag har mens i alla fall, det vill säga, jag vilar. Gör inget ansträngande fysiskt. Och med yrseln var ju det inte ens möjligt först, men nu skulle det gå. Men jag suger på karamellen och låter bli.
   Och igår hade jag så fin yogalektion. Jag är tacksam för mina elever, jag tror man får precis de som man ska ha. De som följt mig länge och de som är nya. Och de som gått vidare till annat eller slutat, det är precis som det ska också. Alla har sin väg att gå.

När jag låg igår kväll och gick igenom min dag så kände jag mig så rik. Och ikväll kommer dottern från Göteborg hem och ska ha stor fest i helgen. Glitter och glamour igen. Bara att åka med. Önskar dig också fina dagar.

Många serier blir det

Jag vaknar dunderförkyld. Sådär klassiskt med rinnande näsa, hosta och skrovel. Jag vet inte var den kom ifrån för jag har inte varit förkyld på flera år. Faktiskt. Men kanske behövde jag en liten paus. Så jag avbokar mina trevligheter och lägger mig i soffan med täcke, te och HBO. Ser en serie som har gått in på sin tredje säsong, The Affair. Vet inte om du sett den, men den är mörk och svart. Samtidigt mänsklig. Människor som inte kommunicerar, använder sex och alkohol konstant och ändå fångar den något i mig. Jag är som bekant ingen älskare av gulligull utan gillar det raka, ärliga. Så man vet var man har varandra. Och här ser man hela tiden motsatsen. Kanske är det just det som fascinerar mig... Alla felval man tycker människorna gör i serien. Det som gör den lite mer intressant är att man hela tiden får se de olika människornas perspektiv. Det skiftar väldigt utifrån vem som berättar historien. Och det är så coolt. För hur ofta ser vi saker på samma vis? Även om vi betraktar samma sak? Den gamla sanningen om att allt finns i betraktarens öga känns extra trovärdig här. Och längtan efter kärlek och bekräftelse. Någon som gör allt för att få det. Och så går det liksom inte riktigt som det var tänkt. Intressant. Utmanande. Speciellt när jag inte sympatiserar med någon. Egentligen.
   Nästa serie på HBO som jag och mannen ser är Ray Donovan. Där det verkligen går åt helvete rejält, droger, mord och andra tuffa ingredienser. Och ändå. Vi gillar den skarpt. Igår sa jag - den här serien ger onekligen perspektiv på ens egen tillvaro och det man tycker är problem. Ingenting jämfört med the Donovans. När man tror det är nog, tja då blir det värre.
   Igår kände jag mig så låg så då blev det Anne på Grönkulla för hela slanten, den finns på Netflix. Min barndomshjältinna, även min dotters och jag älskade/älskar verkligen de böckerna. Skönt att runda av med den. Och känna mig lite som ett barn igen.

Hej hopp från min soffa i nattlinne. Vilken är din mörka favoritserie?

Då var det dags. Igen.

Homecoming blues. Den andliga baksmällan. Den som jag oftast känt efter en intensiv yogaupplevelse. Ja den är här nu. Plötsligt känns allt grått. Och nej, jag vill inte låta bortskämd, men kan förstå om det uppfattas så. Och ändå. Den här yogavägen jag valt den är inte enkel. Jag fattar helt enkelt inte de som hela tiden pratar om mjukhet och bekvämlighet i yogan. Det var inte ens så när jag började. Jag vet att jag hade ont överallt och ändå - ändå var det något som inombords som fick mig att fortsätta. Och det blir inte enklare. Helt enkelt.
   Pratade med min Kundaliniyogavän här hemma igår. Och det är så skönt för vi upplever precis samma saker, trots så olika stilar. Men som hon sa - Om man inte känner svårigheterna, funderingarna, alla varför - då har man inte gjort det man ska. Om man fnissar sig igenom yogan och bara upplever någon slags bliss, vad är det då man gör?  Och det är ju ungefär så mina lärare uttrycker sig. Så jag säger själv. Men tänk så skönt det är när någon annan säger det.
   Jag var förberedd på att jag skulle känna mig låg. Men det är märkligt för det inträder också alltid en ny ingrediens. Senaste året har en slags tomhet funnits i mig. Först skrämde den mig och jag stoppade snabbt in saker där som liksom brukar vara inombords. Oron. Rädsla för allt möjligt. Och så rensade jag igen. Och igen. Och nu har tomheten brett ut sig och jag har helt enkelt mer space inuti.

Det som vi strävar efter i yogan. Så - är det inte bra så då? Både ja och nej, som en kollega alltid svarade när hen fick frågor som var besvärliga... Jag vet att jag är på rätt väg för mig, men det hindrar inte att det många gånger känns som jag stapplar, famlar, känner mig som en nybörjare igen. Och igen. Och på sätt och vis är jag ju det. Eftersom det uppenbarar sig nya saker så är jag helt enkelt nybörjare på det nya. Ganska logiskt egentligen. Man blir aldrig färdig och nya nivåer uppenbarar sig. I tillvaron. I mig. I det jag ser i andra. Och ändå kan jag känna mig ledsen och skör i alltihopa. På att jag alltid alltid måste vara sann. Mot mig. Att jag blir trött på att jag inte kan kompromissa. Samtidigt som det är min styrka.
Då tänker jag på min lärare och allt som han gått igenom och som han frikostigt delat. På allt han tagit sig i och ur och hur otroligt inspirerande det är att någon som går före dig och visar vägen också visar på det svåra. Och att ingen - precis ingen kommer undan det. Vi har alla saker att ta oss igenom och vidare med. Så med det i mig gör jag min yoga. Stelt och osmidigt. Men ändå. 

Bilden har jag lånat från Shadowyogas Instagramkonto och det är min lärare. Tycker mycket om den bilden och allt han utstrålar trots att man inte ser hans ansikte framifrån. Den styrkan, det lugnet, den kunskapen - jag tackar och tar emot.

Bävan och kringelkrokar

När vi väl är inne i pittasäsongen med sommar så brukar mitt system lugna sig. Jag finner mig mer tillrätta efter vårens skavande och oro och jag breder ut min yogaträning. Jag ger den extra tid och framför allt vill jag "odla min andlighet" som min lärare uttrycker det. Att be böner morgon och kväll. Vilket jag alltid gör. I sängen oftast och det är som en start på dagen och som ett fint avslut.

Men min padmasana, just nu svider det otroligt mycket i min höft, speciellt när jag går ur den. Jag kan nästan inte röra mig. Jag hasar fram till väggen där jag på något sätt drar mig upp för att ligga med rumpan tätt mot väggen och benen rakt upp. När jag börjar så är vänster ben rakt och höger ben liksom vridet, det går inte att få rakt. Jag ligger kanske 10-15 minuter så och sedan ligger jag i padmasana, också mot väggen. Det underlättar otroligt för höften eftersom den inte får någon tyngd. Och ja, jag byter sida förstås och så ligger jag med benen rakt och då sker det magiska. Då är båda benen raka. Varje morgon samma sak! Och när jag gjort min warm down inser jag att jag återigen är mjukare på höger sida.

Jag har mailat min lärare och berättat om min röntgen och jag ska fortsätta med det jag fått. Så ja. Förmodligen såg han det redan i november eftersom det är vad jag ska göra.

Men de här kringelkrokarna jag gör varje morgon, jag bävar inför att ställa mig på mitt golv. Jag bävar när jag sitter där och andas. Ibland blir andningen så ytlig jämfört med hur jag brukar andas, det är som en slags panikkänsla utan att jag rör mig. Sedan får jag ner andetaget igen. Jag sitter väl förankrad mot golvet och det ger mig ett stort stöd just nu.

Tack sommar för att du är här nu, även om det inte är så varmt, gör ingenting. Jag traskar vidare inåt-nedåt i min padmasana och bävar varje morgon. Men det går!

Tandvärk

Kan inte blunda för det längre, jag har tandvärk. Den som molar i min käke och min tand som har en sprucken lagning. Jag har väntat en månad på att få laga den, tre månader innan jag fick komma till tandläkaren. Och på något knasigt vis så vänjer jag mig vid att ha ont. Ofta lite för lätt. Det är som jag inte noterar det längre. Men nu har det trappats upp. Nu är det mycket värre. I torsdags bet jag sönder en bit av tanden eller lagningen, vet inte vad, kan inte se, det är så långt bak i munnen. Det är vasst där inne och tungan letar sig dit hela tiden. Det gör ont. Jag kan absolut inte tugga där. Idag har jag druckit kaffe, ätit soppa, druckit kaffe. Vågar inte äta något som kräver mer än att jag sväljer. Jag tar Ipren kontinuerligt, nu kan jag inte låta bli, det gör för ont. Och jag vet ju att jag ska till tandläkaren på tisdag. Tisdag! Det är två dagar dit och jag är rädd för att få en infektion. Jag gurglar med Silver och intar bara flytande som sagt.
   Med det sagt (hur synd det är om mig!) så har jag gjort min yoga och druckit kaffe i solen. Hänger  ut en tvätt och bett vädergudarna om att regnet ska flytta sig någon annanstans. Men det gör det inte. Det kommer lagom mycket och stora droppar så jag tar in den och ja då skiner solen. Ja ni vet, det här varannan dags vädret håller i sig. Eller varannan timme är nog närmare sanningen.
   Vi går en promenad. Träffar en granne, en man som blev änkling i våras, och förr var han ett riktigt surkart, hade aldrig något trevligt att säga. Men nu. Nu är han vänligheten själv. På ett äkta vis. Och är positiv. Vad vet man om hur människor har det egentligen i sina liv? Hur tufft han kanske haft det på hemmaplan med en svårt sjuk fru. Vi går vidare och träffar på en liten pojke som bor i ett hus där jag aldrig sett vilka det är som bor. Han har klänning! Med racerbilar på och han är gudomligt söt. Kanske fyra år. Och sådär frispråkigt härligt som barn sällan är idag. Berättar med inlevelse om att hans kusin fått sova över och när det är lördag får man godis. Han springer efter oss en bit och så tar han plötsligt min hand och pussar den! Jag tittar förvånat på honom och då säger han; - Jag vill göra så!

Och där och då vänder det. Ja jag har tandvärk, men resten av tillvaron är fin. Trots allt.  Håll en tumme för mig att jag slipper infektion och att jag kan stilla mig fram till tisdagen.

Yogalust

Det var ett tag sedan jag var så här mjuk, men det gör ju faktiskt ingenting!

Vi sover länge. Som tonåringar. Jag tassar upp och öppnar balkongdörren. Låter molnen segla där utanför och ser kastanjens blommor virvla i luften. Det är ljummet. Jag ligger och andas i en halvtimme. Andas djupt och otroligt långsamt. Smala djupa andetag, det är mitt allra bästa hälostips, förnyar hela ditt system när det går via näsan. Och äntligen är yogalusten där. Jag har inte haft den på en månad. Jag brukar ändå alltid hålla fast vid yogan för att jag vet att den förändras men den här våren har jag inte förmått mig till det. Jag låter det vara så. Yoga är ändå mest av allt en livsstil även om min asana på morgonen gör min dag. Och jag har ju min enda padmasana,  parvattanasana, som jag gör. Innerligt. Och jag släpper allt inuti. Den där byggnadsställningen jag känner av i min struktur, den ger vika och det finns bara space, rymd i min kropp. Luft och plats. Jag böjer huvudet länge länge. Min kropp är stel och ovan på något märkligt sätt, men efter en stund hittar den rätt igen. Jag går ut och hämtar vår söndags-DN och luften flyter runt mig som något mjukt. Kokar kaffe och bär upp till min älskling som jobbade igår igen, på ett bröllop, och jag vet hur väl han behöver vila. Vi sitter tysta i samförstånd med vårt kaffe och går sedan en långpromenad när regnet hinner ifatt oss. Det gör absolut ingenting. Jag gör en lunch med en sallad på tomater, jordgubbar, fetaost och balsamvinäger. Så gott. Vi pratar hela eftermiddagen om vår yogalärare och hur mycket vi har fått via honom. Och att den där förbindelsen som krävs mellan lärare och elev, från hjärta till hjärta, den finns där. Jag ler i hela mig, trots stänk av trötthet igen. Två veckor till att jobba, sen är jag fri igen. Vilken känsla!

Vardagshelger är min favorit. Allt får ta precis så lång tid som det gör. Inget bråttom, inget skynda. Livet ❤️

...och på jobbet går det också bra....

Måste använda min blogg, som den ventil den är ibland. Pysa ur mig lite. Kan inte låta bli att tänka på Martina Haags bok Underbar och älskad av alla. Och på jobbet går det också bra. För hur är det med planeterna eller vad det är som påverkar oss mest? När alla har en knasig dag. När allt strular, krånglar och inget vill sig. Jag har lånat ut min bil periodvis under fyra veckor för att sonens och hans flickväns bil varit på verkstad. Den skulle lagas på fyra dagar, det tog fyra veckor. Men de hämtade den igår. Skönt! För det är mycket logistik inför bröllopet. För dom. För oss. För alla. Idag krånglade den igen! Men hur är det möjligt? Att det kan bli ett helt nytt fel dagen efter den lämnat verkstaden? Jag är skeptisk.
   Mannen ska klippa gräset men gräsklipparen går sönder... Han köper en ny på Blocket på ingen stund alls.
   Sonen bryter nästan ihop över allt krångel, skjutsande av flickvän till jobbet, några mil utanför stan och så vidare. Och så vidare. Men vi löser det. Samtidigt är jag trött. Tar mannens bil. Handlar och när jag kommer hem faller en av kassarna i golvet, tre ägg skapar själva en omelett på köksmattan. Jag suckar bara uppgivet. Torkar av. Sköljer och hänger ut. Vi städar huset i två dagar. Det behövdes. Dammet var tjockt men nu är det mjuka rena golv. Jag skurar dass och gäststuga. Jag dammtorkar i timmar. För att det behövs.
   Och toastmaster-dottern kommer hem. Med knall-lila hår. Och hon måste tvätta håret varje dag för att det ska bli som det var tänkt med en ljuv pastellton. Hon blir tvättad av sin pappa utomhus som står i regnet och häller en vattenkanna över hennes huvud. Nej, jag vill inte ha lila i fogarna i duschen. (Och det var hennes förslag att vara utomhus.) Kanske är jag petig?
   Äldsta dottern kommer med hyrporslin och goda idéer. Jag oroas konstant för vädret så igår bestämde vi oss hastigt och lustigt - vi köper en poncho mot regnet till varje person. När vi hade klickat hem 50 ljusblå plastponchos visade appen för första gången på en vecka att det ska bli uppehåll på lördag. Tjoho! Skit samma om de inte behövs. Då får de en liten gåva när de går hem :)
   Jag åker och hämtar min blivande sonhustru på jobbet och vi hämtar brudklänningen som har varit hos skräddaren. Och där. I den stunden hon tar på sig den börjar jag gråta. Vad gör det att det mesta som kan strula har gjort det? När hon är så vacker? Och magen så underbar, som rymmer mitt nästa lilla barnbarn. Och allt landar. Det blir bra. Det är oftast så här innan något stort ska ske.

Och kanske tycker någon jag är petig med städandet och fixandet. Men vi ska ha många gäster och många har vi aldrig träffat tidigare. Jag vill känna att mitt hem speglar mig, oss. Inte att det är flashigt och fancy. Utan att det är så här vi har det. Och att det är rent. Det är inte överkurs inför en stor fest. Det är respekt för de som kommer. Och jag tycker det är yoga också. Faktiskt. Att allt som är värt att göras - är värt att göras bra. Det har varit ett motto jag levt efter sedan jag flyttade hemifrån. Vi vill att alla ska trivas och må gott och hela dagen, kvällen och natten. Och när man tar på sig ett så här stort evenemang då måste man ro det i land också. Det är yoga för mig. I vardagen. Att vi hjälps åt. Att ingen skäller för det som går sönder. Att jag inte ömkar mig när jag stupar av trötthet. Vi är alla trötta. Nästa vecka kan vi vila. Och på lördag ska det bli den bästa lördagen på väldigt väldigt väldigt länge. Eller hur?

PS. Liljekonvaljerna, syrenerna och kastanjeträdet har slagit ut!

Jag - en orolig själ

Vaknar 04.30. Som jag gjort senaste veckan. Tassar upp och går på toa. Är så trött att jag bara kan ha ett öga öppet, det andra kan jag inte få upp. Känns crazy men samtidigt  är det så. Ute ångar ängen av dimman. Solen stiger och det ser ut som ängen badar i en mjökvit rand längs med gräset. Och sedan tar jag mig tillbaka till sängen och inser att vi båda är vakna. Säger inget för vill inte tala mig vaknare. Och det händer det som sällan händer. Vi somnar om! Och sover till 9.30 och kaffet är extra gott på verandan när solen letat sig in på golvet och värmt lite grann.
   Jag oroar mig hela tiden för vädret till bröllopet. Det är ju som det är och inget jag kan påverka. Jag vet! Men samtidigt vill jag ju inget hellre än att deras dag ska bli så ljummen och fin som den kan vara. Läser flera väderappar hela tiden och det är som jag inte kan avhålla fingrarna från att styra in mig där. Gällde det bara mig skulle det kunna regna småsten och jag skulle skutta runt i gummistövlar. Men nu är det deras dag och en dag de alltid kommer att komma ihåg. Nå.
   Våldsamma saker händer i världen och terroristerna får mig att varje gång tappa både andan och känslan för vad som är möjligt. Och då känns mina egna funderingar otroligt futtiga. Liksom förkrympta. Men man är också huvudpersonen i sitt eget liv och får helt enkelt ta kommandot. Vi har gjort en plan B för både vigsel och annat. Planerat för gasolkaminer och försökt tänka in alla eventualiteter för pingstaftonens trädgårdsbröllop. Kan man inte styra vädret får man styra sig själv och det man planerar tänker jag som nästan jobbar som en bröllopskoordinator just nu.
   Det blivande brudparet kommer ut liksom äldsta dotterns familj. Jag bakar en paj på färska jordgubbar och får hjälp av två små flickor i köket. Vispar extra mycket grädde och kokar starkt kaffe. Tältet sätts upp och det lättar inombords lite grann. Försöker andas förbi min fixering vid vädret. Känner inte riktigt igen mig själv - å andra sidan har jag aldrig planerat för ett bröllop för ett barn tidigare. Jag är förlåten av mig själv och det blir som det blir. Det blir bra. Mitt eviga mantra.

Känns som jag bara skriver trista opoetiska inlägg i min  blogg nuförtiden. Ha överseende. Snart vänder det tänker jag. Även med skrivandet. Vad tror du?

Utan timer och räknande av dagar

Det är med bävan och längtan jag ställer mig på mitt golv. Jag har sovit lite dåligt för grannen skrek lite yster och överförfriskad mitt i natten. Men det händer verkligen sällan så det kan jag ta. Men jag är ändå trött och lite tvekande inför att göra min yoga. Det här med att längta och ändå veta att vad som helst kan kännas i stunden. Nå. Jag kan ju inte vara utan den.
   Jag gör. Och allt finns där. Till och med mjukheten. Trots att det är lördag och Saturnus dag och inte den bästa dagen för yoga så följer jag mig själv sådär självklart. Jag slås också av att kroppen känner exakt när det är dags att gå framåt, när jag ska byta ben och gå framåt igen. Och jag är så glad att jag släppt timern. Kroppen känner. Varje gång jag kontrollmäter tiden så stämmer den. Så nu litar jag fullt ut på mig själv och vet att andra gör på andra sätt. Vet också att jag förespråkat att göra yogan whatsoever varje dag. Men jag har gått ifrån det också. Kanske är det en mognadsfråga? Kanske är jag där i det som Shandor beskriver som freelance. Att när grunden sitter då gör man det man ska utifrån dagsform, årstid och konstitution. Var man befinner sig helt enkelt i sitt liv. Och i sin kropp. Och jag vet att jag inte fuskat. Jag vet att jag gjort precis det som gagnat mig. Som den här gången inneburit något annat. Vilat och avhållit mig. Att kräva annat av sig själv får andra göra. Det är inte min väg. Inte nu längre. Och jag känner mig fri. Jag känner hela min kropp och mitt andetag fortplanta sig ner i både höfter, ben och anklar. Jag känner mina armar luta lita framåt och hur jag drar dem bakåt vid varje utandning. Varje andetag en egen evighet. Och om inte det här är yoga - då vet jag inte. Långt från att räkna dagar, minutrar, pass eller annat. Att räkna är också ett game från the mind, men ja, jag vet, man måste ha tagit sig förbi de första hindren och vidare in i den snitslade banan innan man ser det. Det brukar ta 7-10 år. Så på mitt sjuttonde år känner jag hur rätt jag är. Och hur lite allt annat spelar roll. Böjer min nacke extra länge och extra djupt när allt är klart.

Jag är precis där jag ska vara.

A day in a life

Vilken lång dag. Att vakna tog tid. Att det sedan började hällregna när jag skulle åka till jobbet gjorde att jag tog en kopp kaffe till. Väntade helt enkelt. Lätt ångestladdad inför bröllopet vi ordnar för sonen i början på juni. Nervös pga att alla köldrekord tydligen ska slås den här månaden. Tog mig snabbt ut till bilen mellan skurarna Men höll nästan på att köra över en ekorre när jag rullade mot stan. Den for rakt ut i vägen men sprang liksom under bilen. Puh. Den klarade sig. Iskallt väder och det var helt klart sämsta dagen att ta min vårjacka. Kom ändå först till jobbet, alla verkade ha en riktig måndagmorgon. Började jobba i ett nytt program som gjorde att jag lyckades slänga allt jag hade gjort under en timme. Skulle äta lunch med vår äldsta dotter men hon fick ett febrigt litet barn att ta hand om istället. Traskade runt och slog mig ned på en restaurang och åt i tystnad. Irriterad. Och så hör jag en välbekant röst som högljutt berättar om en trotsande fyraåring hemma. Jag blir glad. Jag skrattar och slänger några kommentarer. Sedan träffar jag en yogavän som varit och rest några månader med sin familj på Bali. Hon berättade målande om hur hennes man och två små barn hade blivit magsjuka. Mannen blev inlagd med dropp och barnen fick medicin. Några timmar senare vaknar hon. Extremt magsjuk själv. Med två små barn i sängen. Hon fick panik men sms:ade mannen till sjukhuset som fick rådet av en läkare att hon skulle äta barnens medicin. Alltihopa. Sagt och gjort. Och hon blev bra! Direkt. Ibland vill man inte veta vad man stoppar i sig men man väljer ändå det för vem vill vara megasjuk ensam i ett annat land med två små (en sexmånaders och en treåring...). Nå jag skrattade gott och kände mig så upplivad. Kvällen avslutades sedan hemma hos dottern där mannen och andra dottern saknades men sonen berättade så målande om sin svensexa att vi skrattade så tårarna rann.

Nu mina vänner är det mindre än tre veckor kvar till bröllopet. Kan det inte bara bli varmt och slå ut lite blad?? Kan vi inte alla göra lite solhälsningar och lösa det här? Så slipper jag ha ångest?

Bara en liten diskussion

Sover urdåligt. Vaknar med ett huvud som känns för litet. Snorig. Ansiktet värker. Jag har inte varit sjuk på 1,5 år och undrar vad jag känner. Egentligen. Jag har tänkt många gånger på att jag var sjuk då och då när jag jobbade på mitt förra jobb. Att det slet så på mig. Mentalt. Känslomässigt. Fysiskt. Men tror inte bara att det berodde på jobbet att jag var dålig då och då utan också på min kost, ja ni vet - allt som samspelar. Och just det som jag "har" idag tror jag faktiskt kommer från barnbarnen. Ofta när jag varit barnvakt har min kropp tagit emot någon dagisbacill. Helt enkelt. Ju snabbare jag vilar ju fortare blir jag bra.
   Jag har en deadline idag på jobbet, men väljer ändå att vara hemma. Jag har bara en liten diskussion med mig själv. Jag väljer mig. Jag väljer att bli frisk direkt. Istället för att gå och sen segdra på något skräp i kroppen. Jag skulle aldrig stannat hemma för 10 år sedan. Då hade jag druckit starkt kaffe, kanske tagit en Alvedon och sedan kört på. Tänk så skönt det är nu att jag inte gör så. Att jag slutat köra över mig själv. Och jag mailar med min chef om alla detaljer kring deadlinen. Så får hon ta beslutet hur hon ska göra. Inte krångligt alls egentligen. Bara släppa taget. Igen :)

Har du lätt att prioritera dig själv gentemot jobbet eller andra åtaganden?

En morgon i mitt liv

Jag sitter på trappen. Ulltofflor. Tjocktröja. Luften är i svalaste laget men så kommer solen och lyser på min näsa och kinder. Jag dricker kaffe med havremjölk. Jag är så närvarande i min stund, jag känner mina sittben på träet under mig, fötternas mjukhet i tofflorna. Huden som släpper sitt grepp när musklerna slappnar av i hela mig, hela ansiktet. Min ljudlösa långsamma andning.
  En kråka flyger rakt över mig, ropar och skriker och nästan vänder sig om och tittar mot mig. Måste bara läsa i Solöga som skriver;
Du lär dig hela tiden nya saker och på så sätt öppnas det alltid nya möjligheter för dig. Min gåva till dig är att lära dig något nytt.
Och jag gör ju det :) Hela tiden på mitt jobb där jag varit i två månader nu. Och allt är fortfarande roligt. Och jag formger. Som om jag aldrig gjort något annat! Tänk så det kan bli.
   Himlen är babyblå och trädgården har stannat av i sin vår. Allt känns som det är på paus. Vi väntar alla på värmen, inatt var det frost igen och jag läste att det har snöat på Öland. Nå. Jag är ledig och ikväll ska jag vara barnvakt åt mina små barnbarn.
   Och i morse gjorde jag plötsligt en lång sittande sekvens av en arm- handgester, mudras som jag gjorde för många år sedan. Kroppen kom ihåg allt. Och jag bara gör. Jag tänker inte. Jag tänker INTE. Och där är den stora vinsten idag. Jag bara är. Gör. Och allt ordnar sig. Så blir himlen grå igen och jag har ett hus att städa. Det måste helt enkelt göras för att det är lite eftersatt. Dammet virvlar.
   Jag tänker på allt och inget. Mest på att jag har en så god yogavän i Canada, som jag aldrig träffat men som jag har ett stort utbyte av. Att jag satt i min soffa igår kväll och pratade med en annan yogavän och drack te. Och jag vet att jag är rik. Rik på det som räknas i min värld. Upplevelser. Närvaro. Vänner.

Är du rik?

Trött men njuter ändå

Jag är så trött. Sådär så det nästan känns överdrivet. Ledig idag men sover ändå inte länge. Stillsam morgon. Men när jag ska göra min yoga så vill inte kroppen. Den slutar bara. Kan inte beskriva det på något annat sätt. Så jag lägger mig med benen mot väggen och tänker att detta är yogans kärna. Att våga känna när det är för mycket. Att inte tro att jag fuskar eller att jag borde. Jag uppmanar ju alltid mina elever att lyssna inåt. Men har haft en ambivalent inställning till mig själv och mitt lyssnande. Den inre domaren jag stundtals bär runt på, vill jag verkligen inte göda. Och idag var det övertydlig, så bara att lyssna, inte köra över.
   Sitter på verandan och lyssnar på fåglarna och på grävmaskinen som jobbar för fullt på vår baksida av huset. Dricker kaffe. Känner mig ändå tillfreds över att jag vågar sänka garden för mig själv. Att jag inser att Shandor återigen haft rätt när han säger att jag varit för sträng mot mig själv, att allt jag behöver är egentligen att njuta av livet. Därför vänder jag på allt och bestämmer mig för en långsam, skön och njutande dag i solens tecken. Tar med mig boken ut till solstolen och drar på shortens. Nog är det härligt att leva?!

Är du sträng mot dig själv? Eller kan du njuta även när du känner av gamla måsten och borden?