tag:blogger.com,1999:blog-35233422095747733732024-03-18T14:50:30.493+01:00En aning om yogaannikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.comBlogger1695125tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-36682774225277657162019-04-12T13:05:00.000+02:002019-04-12T13:14:34.673+02:00Energi och ålder<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Jag har länge tänkt på det här med energi kopplat till ålder. Jag kan nästan inte förstå hur mycket energi och kraft jag haft tidigare. Inom ayurvedan kopplar man även ålder till olika doshors dominans. Till exempel är vi i Kapha när vi föds och är man dessutom dominant i den doshan så kan man bli lite långsam och sävlig. Vi befinner oss i den doshan fram till 30 års ålder då pittan, elden är den drivande doshan, är man då dominant i den så blir det full fart för att uttrycka det milt. Den varar ungefär fram till 60 års ålder och sedan kommer vatan, vinden, rörelsen i kropp och tanke i dominans. Och vid 90 års ålder för den som lever länge blir det en ännu mer dominant Vata, very Vata, som de sa i Indien, som dominerar. Och det påverkar både sömn och mat, känner du någon riktigt gammal människa så kanske de har svårt med sömnen och att äta regelbundet. Mycket går att härleda till det här.<br />
Jag som är vata-pitta dominant har haft full fart i mitt liv. När jag var i 40 års åldern och hade börjat plugga igen, så orkade jag vad som helst. Jag cyklade flera mil i veckan, hade barn som var 5, 8 och 17. Jag tränade och skrev uppsatser för brinnande livet. Men jag var aldrig trött. Därför kan det verkligen vara missvisande för mig själv att jämföra mig med den jag var då. Eller med någon 40-åring idag. Vi befinner oss helt enkelt på olika ställen rent energimässigt.<br />
Min lärare säger att förhoppningsvis har man inte krånglat till sitt system för mycket innan man är just 60 och kliver in i en annan energiform. För det är då som man "pay the price" för vad man gjort tidigare när en känt sig oövervinnerlig. Kanske hade jag mått bättre nu om jag hade saktat ned när jag brann för allt möjligt. Vem vet? Hursom, det är viktigt att hushålla med sin energi, vad man lägger den på och vad man prioriterar. Inte bara i jobb. Inte bara i studier. Utan också i det man matar sinnet med, böcker, sociala medier, tankar. Allt hänger ju ihop. Mat är så mycket mer än mat. <br />
Nu när jag är 64 så har jag till slut anammat det lugnare sättet i mitt liv. Helt enkelt för att jag inte orkar som jag gjorde. Och det är inte fel. Många stora yogaprofiler har också pratat om det som händer i deras kroppar efter 60 och till och med efter 70. Det är både hisnande och befriande att veta.<br />
Mr Iyengar sa att vissa asanas förstod han först efter 70. Min lärare Shandor Remete, berättade på senaste kursen jag var på i Australien att det tog honom 40 (!!!) år av dagligt utövande av skulderstående, sarvangasana, innan han helt förstod den.<br />
<br />
<i>Nå ja, de här människorna har ju en egen division men det ger ändå fingervisningar om att vi dels behöver vara helt och fullt i den tid vi är i, i livet och att skynda långsamt är att vara snabb i slutänden.</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-37935949357367148522019-04-08T10:49:00.002+02:002019-04-08T10:50:10.121+02:00Våga vidare<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Igår gjorde jag något utan nästan att tänka. Tog ett steg i en riktning jag egentligen bestämt tidigare inombords. Och plötsligt var det dags. Skrev en text om mobbningen jag blev utsatt för. Skickade den vidare. Och blir det något mer av det så lovar jag att tala om det. Efteråt kände jag mig nästan upprymd och sedan rädd. I den ordningen. Jag tittade på min man och sa gjorde jag just det här? Och sedan var jag förstås vaken halva natten med mina rullande tankar. Men jag ångrar inget. Jag försöker ta mig vidare framåt på det sätt som jag tycker mest om; att berätta. Att dela.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhIBJX5aFIo8HGKl06OBGme4MpMBwa-pQQgl5qXvrtyh7EURcG8A4rd9jO9WUFFP_PqEJMWo7EDNm_Z8bp5wzrEtJ4pi4uO8b9uKcj6c-ULNehtWBah9iq4HG4k6fymBF9FEJ09ladVUHo/s1600/56965497_725201264561874_5405657800229519360_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="960" data-original-width="950" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhIBJX5aFIo8HGKl06OBGme4MpMBwa-pQQgl5qXvrtyh7EURcG8A4rd9jO9WUFFP_PqEJMWo7EDNm_Z8bp5wzrEtJ4pi4uO8b9uKcj6c-ULNehtWBah9iq4HG4k6fymBF9FEJ09ladVUHo/s320/56965497_725201264561874_5405657800229519360_n.jpg" width="316" /></a></div>
I helgen var jag och både såg Stina Wollters tavlor på Konsthallen i Katrineholm, lyssnade på hennes invigningstal och sedan en timmes författarmöte och så bonuset; Stina och hennes man Micke bjöd på några låtar från deras platta. OCH. Sedan fick jag min bok signerad och det var ett så otroligt varmt möte. Stina mötte precis alla och kramade om, tog selfiesar och gav av tid och värme. Vi har haft en del kontakt genom åren, hon har läst min bok och jag inser ju samtidigt att en person som hon, som alla vill ha en bit av, lätt får lite för mycket av människor så jag visste inte om hon skulle komma ihåg mig. Men som hon gjorde! Hon for upp, kramade om och pussade mig och vi gjorde en liten plan för hösten!<br />
<br />
<br />
<br />
<i>Och med det i bröstkorgen så tog jag nästa steg på ett annat sätt igår kväll. Håll tummarna att det tar mig vidare! </i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-63338486399569021322019-03-28T13:25:00.001+01:002019-03-28T13:25:33.858+01:00Min yogapractice när jag inte är hemma<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
När jag reser bort och är med andra är det ibland lite svårt att göra yogan. Den är så privat och jag vill inte att det ska bli något som liknar en show. Men ibland lyckas jag "smita" iväg och då funkar det fint. Är jag till exempel på semester på något hotell, skulle jag aldrig drömma om att göra min yoga vid en pool eller liknande, men det är ju hur jag fungerar. Andra kanske är bättre på att strunta i omgivningen.<br />
I fjällen nu så gick jag upp på ett loft och det funkade fint. Jag börjar med några Ohm-ljud och det <a href="http://enaningomyoga.blogspot.com/2019/02/ohm.html">nya sättet jag gör dem på</a> gör dem verkligen ljudliga, det skallar i hela huset helt enkelt. Men jag gör, för att jag gör. Och när jag slutat med ljuden och påbörjat yogan så hör jag mitt 7-åriga barnbarn säga; <i>- Det där var verkligen ett bra ljud!</i> Och jag blir så glad, de vet att jag är lite hochi pochi som min son säger och de tar det för vad det är; en del av mig och mitt sätt att vara och leva.<br />
Efter min egen yoga, gjorde jag lite yoga med mina barnbarn och de är ju så mjuka, de där små barnkropparna och på kvällen sa de till varandra att de var starka för att vi hade gjort yoga på morgonen.<br />
<i><br /></i>
<i>Det är svårslaget med alla upplevelser av mina barnbarn just nu. Håll till godo!</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-55320800180464542242019-03-25T12:29:00.001+01:002019-03-25T12:29:51.320+01:00På begravning och i fjällen utan skidor<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Vi går på begravning för<a href="http://enaningomyoga.blogspot.com/2019/02/hejda-leif.html"> vännen som dog i slutet på februari.</a> Det är så mycket människor, så fullproppat i kapellet, jag har aldrig varit med om något liknande. Och jag har tyvärr varit på väldigt många begravningar. Men det är värdigt och vackert. Ingen präst men en officiant som sköter både böner och välsignelse. Ovant men fint. Trots allt.<br />
Sedan åker vi hem. Byter om och tar bilen med en dotter i baksätet och kör 6 timmar upp till fjällen där den äldsta dottern med familj redan har installerat sig. De har fått låna ett hus och vi häpnar när vi kommer fram mitt i natten. Huset är fint. Stort. Rymligt. Välplanerat. Inrett som i en inredningstidning utan att det känns fel eller stelt. <br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhGy0cHbb3h1-hqDaBq89nwL4DjA2GC_crDf4jOjmvCc0qI0JkETM1wMmsjq82bDld-Hak3_pM4JgqIiwQU_rhH0lSCOCbnkKTL1tdNBgIevlk3Z9Y8EXFWCG7tLzDLFmxjMhkpADBgSnk/s1600/55778159_262833397930338_3544663786726096896_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1600" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhGy0cHbb3h1-hqDaBq89nwL4DjA2GC_crDf4jOjmvCc0qI0JkETM1wMmsjq82bDld-Hak3_pM4JgqIiwQU_rhH0lSCOCbnkKTL1tdNBgIevlk3Z9Y8EXFWCG7tLzDLFmxjMhkpADBgSnk/s320/55778159_262833397930338_3544663786726096896_n.jpg" width="320" /></a></div>
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhuOQhyphenhyphen-2XJIZ0QcNrErSk7hKc_jn5CXOiEAWJOF8F4KSQrOcNDiqUKiPfC0GcW7Cr-fu5-ioGRkk_ZUgcHVXr3poQMNqdB8uZUh8rLjBYfFAKjJ6937Hwts4iVRY7S18p83DEaczxg4xo/s1600/54525353_810669215966231_4457626701161037824_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhuOQhyphenhyphen-2XJIZ0QcNrErSk7hKc_jn5CXOiEAWJOF8F4KSQrOcNDiqUKiPfC0GcW7Cr-fu5-ioGRkk_ZUgcHVXr3poQMNqdB8uZUh8rLjBYfFAKjJ6937Hwts4iVRY7S18p83DEaczxg4xo/s320/54525353_810669215966231_4457626701161037824_n.jpg" width="240" /></a><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiAHEdeZPLNhwZUj8t4tmMSI3zzc8bOaZAo9BGsYUA04Gm_RikuBQIfxCcusuYp-RR2mNTZWQAI-zSSOlmAIS-R4JwkmHpDJTktD4DGxeJEi8NBycfuyodkGBmBB5HDldnVH4RNozP4RRU/s1600/54525910_663115914126276_5064811897153388544_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1200" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiAHEdeZPLNhwZUj8t4tmMSI3zzc8bOaZAo9BGsYUA04Gm_RikuBQIfxCcusuYp-RR2mNTZWQAI-zSSOlmAIS-R4JwkmHpDJTktD4DGxeJEi8NBycfuyodkGBmBB5HDldnVH4RNozP4RRU/s320/54525910_663115914126276_5064811897153388544_n.jpg" width="240" /></a> Och vi sover. Jag sover. Som jag inte gjort på länge. Vi vilar. Förmiddag, eftermiddag. Åker snöskoter till toppen av fjället och äter våfflor. Men min höft säger nejtack till skidåkning. För första gången i mitt liv så lyssnar jag på den inre rösten även nu. Och den säger; ta det lugnt, det är okay, du kan åka skidor nästa vinter. Och jag leker med barnbarnen och den minsta fyller 4 år medan vi är där. Och det är sådär kravlöst och underbart. Jag tillåter mig att vila i det. Jag älskar snö. Jag älskar skidåkning, framför allt att åka utför. Men den här gången var jag för trött och stel i sidan. Jag tror att jag skulle gjort illa mig om jag hade pressat mig. Som när jag fick två diskbråck i bröstryggen vid en vurpa för ett tiotal år sedan. När jag föll och tappade känsel och reflexer i båda armarna och jag bara skrek av rädsla. Vill aldrig mer känna den hjälplösheten i min kropp. Så.<br />
<i><br /></i>
<i>Kanske är jag lite förståndigare nu. Kanske lyssnar jag mer inåt. Det känns så. Det är bra så. Vi åker hem efter några dagar och vi har aldrig tagit det så lugnt allihopa och tror inte att vi alla känt det så bra tidigare. Vi lär oss alla.</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-18581783424243450542019-03-13T11:33:00.000+01:002019-03-13T12:04:03.789+01:00High as hope<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh142zNFpTIr15p1Cug8QZG02oNOZeOxNaVKP840wZkT0mqS2ErLw55NAAf9F4SP_MiMlIao0r9LeuQrtsa9xyt64zKuOWx0YQOVM86OnTnvlz999xjjRvxCpf4_O1jeA4ySVEuLSoWAuY/s1600/Florence-And-The-Machine-1547477803-640x457.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="457" data-original-width="640" height="285" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh142zNFpTIr15p1Cug8QZG02oNOZeOxNaVKP840wZkT0mqS2ErLw55NAAf9F4SP_MiMlIao0r9LeuQrtsa9xyt64zKuOWx0YQOVM86OnTnvlz999xjjRvxCpf4_O1jeA4ySVEuLSoWAuY/s400/Florence-And-The-Machine-1547477803-640x457.jpg" width="400" /></a></div>
Varit i Stockholm några dagar med min dotter. Badat på Sturebadet, fikat här och där, strosat på Fotografiska sent söndagkväll (tänk att de har öppet till klockan 23, älskar det!) men framför allt har vi varit på konsert. Jag fick äntligen uppleva Florence and The Machine live. Ett utsålt Globen och en stark förväntan i luften.<br />
Hon fullkomligt knockade mig med sin röst och sina proffsiga musiker. Jag har sett så många konserter, varit på så många spelningar men kan ärligt säga att det här var det bästa jag sett. Det var som en sällsam upplevelse av en magisk människa, en kvinna som sjunger med sådan power och där rösten har ett omfång från det djupa till det ljusa. Men framför allt är det vibratot, det slog an något i mig. Kände hjärtat öppnas och tårarna forsade. Av glädje. Av kärlek. Av sällsamhet. Aldrig upplevt något liknande. Florence är som ett väsen. Det kändes som hela stället vibrerade med henne. Hon fick alla att säga att de älskade varandra till sin granne, släppa sina telefoner och ha två händer i luften och sjunga med henne.<br />
Hon beskrivs ofta som flummig, newagig utöver sin musik. För mig var hon helt äkta. Jag kände att hon skapade en närhet till alla oss tusentals människor som var där. Hon var mjuk men stark. Hon påminde mig så mycket om en annan favorit, Patti Smith och jag hinner inte mer än tänka tanken så berättar hon om låten <a href="https://www.youtube.com/watch?v=slpYZtTpXZw">Patricia</a> handlar om just Patti. Att de är som två sidor av samma mynt, två starka konstnärssjälar som bygger så mycket hopp via sin mjuka styrka. Inte heller konstigt att senaste albumet av Florence heter High as hope.<br />
<br />
<i>Inser hur många olika kvinnor jag har som förebilder. Inte minst inom musiken. Jag är fortfarande tagen av upplevelsen och den gav mig något ordlöst och viktigt. Golvad, knockad och tacksam.</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-34922895438469438602019-03-07T08:50:00.003+01:002019-03-07T10:03:30.875+01:00Det där med vänskap<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Ett av mina mantran och som följt mig i många år är att allt har två sidor. Du förlorar något men du vinner också något. Faktiskt. Länge kände jag när min mamma dog att det verkligen inte fanns någon positiv del i att det hände. Men det gjorde det. Jag såg det bara inte. För där och då startade min resa till mig själv. Jag blev tvungen att undersöka vem jag är, varför jag gör som jag gör och vad det är jag egentligen vill. Det var en händelse jag inte kom undan helt enkelt. Och när jag tittar på stora händelser i mitt liv så har det stämt, det finns alltid en sida till av det som händer. Det kan vara så svårt att orka se det men tro mig, den andra sidan finns vad du än tror och vill.<br />
Därför har jag börjat träna mig själv i att se fördelen när något är jobbigt. Jag får leta ganska länge ibland men när jag hittar det, är det som att tillvaron snurrar ett varv och jag får ett nytt perspektiv. Jag tränar mig i att tänka så och det underlättar så otroligt mycket. Och vilken låt till att illustrera det hela är bättre än Both sides now, av fantastiska Joni Mitchell men <a href="https://www.youtube.com/watch?v=ko0d-BQLbvU">här kan du höra The tallest man on earth </a>sjunga den och förklara att det är den bästa låt som skrivits. Så det lite jobbiga och ledsamma jag befunnit mig i några dagar kring en vän, har visat mig styrkan hos en annan vän. Och att jag vet vad jag vill och framför allt vem jag vill vara vän med. När saker flyter upp till ytan. Helt enkelt.<br />
<br />
<div style="text-align: center;">
<i>But now my friends are acting strange</i></div>
<div style="text-align: center;">
<i>They shake their heads, they say I've changed</i></div>
<div style="text-align: center;">
<i>Well, somethings lost, but somethings gained</i></div>
<div style="text-align: center;">
<i>In living every day.</i></div>
<br />
<pre class="lyric-body wselect-cnt" data-lang="en" dir="ltr" id="lyric-body-text"></pre>
<pre class="lyric-body wselect-cnt" data-lang="en" dir="ltr" id="lyric-body-text"></pre>
<pre class="lyric-body wselect-cnt" data-lang="en" dir="ltr" id="lyric-body-text"></pre>
</div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-60967835617632619132019-03-06T07:24:00.000+01:002019-03-06T08:28:50.790+01:00Yogiskt<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgffAkmkUDunP3vjmxw7rE_yFAyme4oOVsmbDwl4zBjLnHbqLoGJc31XzMetq98TozFAiHESTm19Uk0uRs0tJiRBXjzvpp-UzyJoV93WAjFTl0tV0YnoqhoufBWEYBO9RtoqIPrWJ_fyEE/s1600/12043051_10153715047339230_5941146439938807993_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="960" data-original-width="960" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgffAkmkUDunP3vjmxw7rE_yFAyme4oOVsmbDwl4zBjLnHbqLoGJc31XzMetq98TozFAiHESTm19Uk0uRs0tJiRBXjzvpp-UzyJoV93WAjFTl0tV0YnoqhoufBWEYBO9RtoqIPrWJ_fyEE/s320/12043051_10153715047339230_5941146439938807993_n.jpg" width="320" /></a></div>
Många pratar om vad som är yogiskt och inte. Vad är det att vara yogisk? Vad betyder det ens? Kan det vara med det ordet som med själva yogans innebörd? Att alla lägger in sin egen betydelse och mening, oavsett vad det står för? För att vi idag är så säkra på att vi kan kalla vad som helst för vad som helst? Att vi rör på kroppen på olika vis och vips har det växt upp en ny yogaform? Tja, vem vet vad som är vad egentligen. När det gäller att benämna saker som yogiska så handlar det för mig om att göra det bästa i varje situation. Att vara ärlig, att gå rakt fram och framför allt gå sin egen väg, utan att skada någon. På något sätt. Jag tänker också att det yogiska växer fram när man gör sin practice, varje dag. Varje dag. Att möta sig själv får en att se andra tydligare också. Ibland är det smärtsamt när människor man känt länge plötsligt visar något man innan varit blind för. Det har för mig själv varit det svåraste. Jag kan stå ut med att jag ser mina egna mönster och tillkortakommanden, att saker visar sig med naken skärpa. Men när jag också ser det i andra då faller mitt mod. Samtidigt förstår jag att vi alla har något att jobba med och ta oss vidare från. Det mänskliga. Det svåra.<br />
När man ihärdigt arbetar med sitt inre via det yttre så får småsaker i min vardag större betydelse. Att jag släpper aggressioner mot de som varit orättvisa, att jag också inser att jag själv är orättvis ibland. Att jag lämnar situationer runt mig så vackra de kan bli. Att jag alltid tar bort min kaffekopp när jag är på kafé, att jag bäddar min säng varje morgon att jag håller det rent och fint runt omkring mig. Småsaker, självklarheter i det lilla men det blir så mycket större när man ser den större bilden. Och framför allt kontinuiteten. <br />
Jag har mött en del elakheter i yogiska sammanhang, något jag trodde var en omöjlighet, det kändes som en paradox så i vanlig ordning har jag trott att jag gjort fel. Men har sedan insett att yogiska sammanhang inte är ett dugg bättre än andra sammanhang. Det vore förmätet att tro något sådant. Men när jag började med yoga trodde jag så mycket. Jag trodde att alla jobbade med sitt inre med sig själva. Hm. Inte riktigt så. Och vi är alla där vi är. Därför har det varit extra viktigt här i bloggen att jag visar mina svackor och svagheter för att visa min mänsklighet men också vad jag jobbar med. Att jag är äkta, att jag inte skriver om det som inte finns för mig, att jag helt enkelt försöker leva yogiskt. I fred med mig själv. I fred med andra. Och tro mig, det räcker ganska långt även om det kräver något när man tar upp skuggorna i ljuset och ser dem pulvriseras. Man vet att man är på rätt väg när människor hör av sig och beskriver exakt samma sak inombords som jag just visat. Det blir en ensam väg om någon tror sig vara bättre än andra, tror sig kunna behandla andra respektlöst för att man anser sig vara mer. Men jag tror också på att what goes around comes around. Någonstans möter man det man utsätter någon för. Och om man då har satsat allt på att göra så gott man kan för andra, om man vågar visa sin svaghet, då blir man bekräftad och sedd. Då kommer det vackra till en.<br />
<i><br /></i>
<i>Gräv där du står helt enkelt. Allt finns i vår vardag. Vår practice, vår miljö, våra relationer. Ingen glamour eller bliss kring det vardagsnära. Du behöver inte skriva böcker eller spela in filmer. Det räcker med att vara en god medmänniska. En yogisk person.</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-72033971538850531232019-03-03T12:13:00.002+01:002019-03-03T12:13:50.530+01:00Söndagskänsla<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Det snöar, vet ju att det inte blir vår än, men ändå. Det känns lite trist. Men samtidigt skönt. En dag att bara hänga i soffan, dricka kaffe och titta på Vasaloppet när andra anstränger sig. Gud. Att köra så långt på skidor, det har aldrig någonsin lockat mig. Längdåkning är meditativt för mig, det skulle vara som att tävla i meditation - det går ju inte ens att tänka tanken. Nå lycka till, till alla som kör.<br />
Idag fick jag ett underbart långt mail från en bloggläsare, jag får det då och då och jag blir genuint lycklig om något jag delar kan gagna någon annan. Jag är ju varken känd eller har tusentals följare men det betyder inget i min värld. Jag delar med de som är intresserade och som hittar hit och de som har tid och lust att kommentera gör det. Jag är i skrivandet igen och det känns fint.<br />
Imorgon har jag som intention att börja träna på gymmet igen. Jag behöver bli starkare och när jag blir det så blir det också enklare i yogan i det som just jag gör i min practice. Jag vill definitivt inte ha stora bulliga muskler som är i vägen, jag vill bara ha styrkan i ben, armar och core - som sagt hela kroppen. När jag kollar in de som tränar på mitt gym, kraftsportklubben, så ser jag att de som lyfter med fria vikter ser väldigt flexibla ut och starka. Det verkar optimalt men samtidigt något jag är lite rädd för, men jag har ju både min son och man som kan coacha, så jag måste peppa mig själv inför detta.<br />
<br />
<i>Längtar efter att vara riktigt stark! </i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-56193701458959122742019-02-28T10:08:00.001+01:002019-02-28T11:43:47.329+01:00Hejdå Leif<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Så stannar livet och tiden en stund. En vän till oss, men mest min man, har dött. Han var en glad person, skrattade ofta och gärna och hjälpte oss med en del småsnickerier och byggen. Han hade ett handfast handslag och en bullrande röst. Han hjälpte oss att flytta vår förstukvist på huset men föll och <a href="http://enaningomyoga.blogspot.com/2016/09/olycka-men-anglavakt.html">skadade sin nacke. </a>Då var vi så tacksamma att han överlevde. Och nu är han inte kvar längre. Vi trodde han skulle dö när han föll men han fick några år till här på jorden med sin älskade fru. Känslor och tankar virvlar runt. Livet. Varje gång någon dör som är vän eller familj slås jag av det definitiva. Nu är det slut-känslan. För oss. Vad som väntar honom vet ingen. Men jag tror ju på att hans livsenergi flödar vidare i en annan dimension, nu när har han klivit vidare med sina snickarbyxor, sitt breda leende och färgstarka åsikter. Sov gott Leif!</div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-83896874971192165882019-02-27T14:18:00.002+01:002019-02-27T14:19:16.456+01:00Ohm<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi7Vnh3P19PC0YAVi5TPHrcL_2Nd8vI2926qLPSuLYinUyPxX3sp9aEBM1wgSM4flNSriGGDsWcJXIPcEi_eXm4g85aJHGVDdaJuvfx6oZEMPDmNhzs1QOgD6Gv9JZLhMxNcYTLI9_gw0o/s1600/25-Yoga-Om-Aum-Symbol-Mantra-Sanskrit-Decal-2.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="1000" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi7Vnh3P19PC0YAVi5TPHrcL_2Nd8vI2926qLPSuLYinUyPxX3sp9aEBM1wgSM4flNSriGGDsWcJXIPcEi_eXm4g85aJHGVDdaJuvfx6oZEMPDmNhzs1QOgD6Gv9JZLhMxNcYTLI9_gw0o/s400/25-Yoga-Om-Aum-Symbol-Mantra-Sanskrit-Decal-2.jpg" width="400" /></a></div>
Jag har träffat en tempeldanserska från Bali. En healer. Helt enkelt. Av henne har jag lärt mig massor jag inte visste innan. Kunskap som hon är uppväxt med och som är helt integrerad i henne. Hon har lärt mig hur man kan både stänga sina chakran med Ohm-ljudet och att öppna dem. Och sättet jag utövat Ohm-ljudet med mina klasser har alltid varit att stänga chakran. Utan att jag visste det. Vilken tur att vi alltid gjort det i slutet på yogan! Undrar hur många som vet skillnaden? Jag har aldrig lärt mig Ohm-ljudet av mina lärare, det har jag gjort mig inom andra yogatraditioner och soundkurser. Jag börjar förstå mer och mer varför vi inte gjort det inom Shadowyogan.<br />
<br />
<i>Kan du skillnaden? </i><br />
<br /></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-82389303910468019972019-02-26T14:11:00.000+01:002019-02-26T14:13:57.515+01:00Sluta ömka mig själv<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
Vet inte om du följer <a href="https://www.facebook.com/magdajournalist/">Magda Gad</a>, om inte gör det! Hon är vår främsta journalist, som jag ser det. Hon finns just nu i Afghanistan och hon skildrar kvinnornas liv där. Eller brist på liv. Det är världens värsta land att vara i som kvinna. Och jag gråter och är samtidigt tacksam för att hon ger alla dessa förtryckta, torterade kvinnor en röst.<br />
Och samtidigt så känner jag hur jag väcker något i mig själv. Skyldigheten att leva ett bra liv och göra det jag vill, eftersom jag kan! Att jag måste ta vara på alla chanser jag har, inte bara för min egen skull utan för de som inga chanser har.<br />
Vaknar och har djävulskt ont i mitt ben. Det var länge sen och det gör mig låg. Vet också att huvudvärken jag nämnt flera gånger har sitt upphov i socker, eller rättare sagt kolhydrater. Äter jag för mycket av det så känner jag av det direkt. Och det har jag ju gjort, sedan magen gjorde uppror av antibiotikan. Men det är bara att låta bli. Helt enkelt.<br />
Gör min yoga och sätter mig på trappen och inser att tiden är här för att sluta ömka mig själv. Ja jag har lite trassel i kroppen, men jag måste också komma ihåg hur långt jag tagit mig med alla skador jag haft. Så. Ligga kvar och tycka synd om mig eller resa mig upp och faktiskt njuta av vårsolen? Egentligen inget svårt val eller nästan inget val alls när jag tänker efter. Att ljuset som är obarmhärtigt ljust också visar lillkillens alla små fingeravtryck gör faktiskt ingenting. Ingenting. Jag är glad att han är här så ofta att han sätter sina avtryck. Jag är glad åt att jag har en kropp, en röst som jag bestämmer över själv. Att jag faktiskt trots allt lever i ett av de friaste länderna i världen för kvinnor.<br />
<i><br /></i>
<i>Dags att kavla upp ärmarna och göra det jag mår bäst av. Yoga innerligt. Träna hårt. Äta rätt.</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-53465464412077198502019-02-25T11:54:00.000+01:002019-02-25T11:54:21.344+01:00Vårljuset<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgHEKnAFJJ06YiebZbVZXClQUCfqRHtaXLIIkMT6atA2QMJX_9bHcsMjffhSG3XYDbfvA57H_BfjJLUiNhwFBhU6QsXNDQtU67GK137aa3htCD7-wy_Of0-0Bto41Fk-nnEo7O7hNWljGg/s1600/52532844_411393692944736_7135793007856451584_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="960" data-original-width="720" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgHEKnAFJJ06YiebZbVZXClQUCfqRHtaXLIIkMT6atA2QMJX_9bHcsMjffhSG3XYDbfvA57H_BfjJLUiNhwFBhU6QsXNDQtU67GK137aa3htCD7-wy_Of0-0Bto41Fk-nnEo7O7hNWljGg/s320/52532844_411393692944736_7135793007856451584_n.jpg" width="240" /></a></div>
Vi träffar vårt yngsta barnbarn hela helgen. Långpromenader med vagnen på vägar som varken bär eller brister. Vårljuset svider i mig. Och ändå. Med lillkillen känns allt överkomligt även om jag då och då blir supertrött när jag är med honom. Att hänga med en 1.5-åring kräver rörlighet. Upp och ner. Hit och dit. Och så försöka testa allt det där som är omöjligt men som kanske ändå funkar just idag. Han är en ständig källa till glädje och att inse att mycket mer går än man tror. Han klättrar dock och det får mitt hjärta att rusa upp i halsgropen hundra gånger per dag. Han är glad och tålig, ruskar bara på sig om han ramlar och fortsätter oförtrutet.<br />
På söndagen åker jag på en bokcirkel, första träffen och vi pratar länge och äter god chokladkaka och dricker te. Som jag längtat efter ett sådant sammanhang och jag är tacksam att min vän tog initiativ till detta. Härligt att träffa nya människor och bara prata. <br />
<i><br /></i>
<i>Så vaknar jag med dundrande huvudvärk igen och undrar hur många vändor ett virus kan ta. Nå. Vila idag. Och jag drar ner persiennerna så jag slipper se mina dammiga fönster.</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-68329232605793966042019-02-20T10:00:00.000+01:002019-02-20T15:42:49.277+01:00Sjuk och skamsen<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Jag ligger i influensa. En märklig sort med överdriven huvudvärk och ont i precis hela kroppen. Ont i alla skelettdelar, bäckenet och bröstkorgen värker och jag har mått konstant illa. Febrig i måndags och sängliggande, precis som några till i familjen. MEN. Jag skulle få besök av en kär yogavän som bor i Holland och som skulle komma hit några dagar med sin son. Det funkar ju självklart inte att ha gäster när man inte är frisk men jag får så dåligt samvete. Är jag verkligen så dålig? Jag kanske är pigg när de kommer? Eller det som jag oftast tänker; tänk om de tror att jag ljuger, hittar på? Jag vet verkligen inte var de här tankarna kommer ifrån, jag vill ju träffa dem men det funkar inte nu.<br />
Men att vara sjuk är förknippat med någon slags skam för mig. Min pappa var sjukpensionär och sjuk i alla möjliga sjukdomar under många år innan han dog. Och att han hade blödande magsår och sedan en liten hjärnblödning var ju inte direkt något som inte var påtagligt. Men ändå. Den där känslan av att vi inte var friska hemma, den har påverkat mig mycket. Som en defekt, som att vi inte var som andra familjer. Jag har oftast inte berättat när jag varit sjuk eller mått dåligt. Jag har inte velat dela det. Det har känts som en svaghet och något jag känt både skuld och skam inför. Oftast när någon frågat hur jag mått har jag svarat sparsamt och sedan vänt fokus till den andra. Därför valde jag tvärtom nu, när jag hade den här cancerutredningen i januari. Jag bestämde mig för att vara helt öppen från början. <i>Om</i> det skulle vara något. Det var också därför jag började blogga mer regelbundet igen omutifallatt jag hade något elakartat skulle min kanal vara öppen och igång.<br />
Om jag lyfter blicken lite och tänker på hur det ser ut runt omkring så är det nog så att frisk och välmående toppar vad alla vill vara. Även om vi sällan är det 100 % så är det just det vi vill visa, eller har jag fel? Och jag är definitivt inget undantag. Tänker också på ohälsotalen, hur många det är som faktiskt inte mår bra i vårt samhälle, vare sig det är fysiskt eller själsligt, ja då kanske vi ska visa oss lite mer för varandra? Bara lite. Jag tycker ju inte att någon är sämre som inte mår bra, varför ska jag bära runt på en känsla av att andra tänker det om mig? Som sagt vet inte vad de här tankarna har grundats i men kanske i skolan när man skulle redovisa vad man hade gjort efter varje lov? Vi som aldrig reste någonstans för att pappa var sjuk och pengarna inte fanns? Som jag hittat på i alla uppsatser man skulle skriva efter sommarlovet... Uppgifter som lämnades i välmening födde en stor vånda i mig. Kanske bottnade det bara i att jag inte ville vara annorlunda.<br />
<br />
<i>Och nu ligger jag här och har vinterns influensa och liksom "skäms" för att jag blev sjuk så olägligt. Hur knasigt är inte det? Och ändå är det så jag känner. </i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-50471176610587358492019-02-15T11:54:00.000+01:002019-02-15T12:50:22.312+01:00Som jag ser det<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Jag ser så kallade hälsoprofiler hålla upp hela nävar med kosttillskott som de tar varje dag. Smaka på den - varje dag. Det är något som är galet när man behöver tillföra så mycket utöver det man äter. Kanske är man övertygad om att man äter helt rätt. Kanske gör man det. Kanske lider man av någon sjukdom eller biverkan av något som gör näringsupptaget sämre. Men jag tror ju på att våga ifrågasätta just det man själv gör. Gör jag det som är rätt för mig? Äter jag optimalt för min egen hälsa? Kroppen slutar också producera det som den ska men som man hela tiden tillför i form av just - kosttillskott. Så jag är ju en som testar. Jag har tagit bort mina kosttillskott. D-vitamin är det enda jag äter och ja, jag mår bra. Jag äter också det optimala, den artegena födan för människor som är animaliskt protein och bra fett. Inget som skapar inflammationer i kroppen. (Och ja, jag fuskar ibland. Medvetet. Jag väljer det jag vill äta, närsomhelst och varsomhelst, ingen tvingar mig ju till något. Jag vill bara må mitt bästa) Vad har då hänt sedan vi för snart ett år sedan började överge gamla paradigmer här hemma? <br />
<ul style="text-align: left;">
<li>Jag har tappat 15 kg i vikt! Femton. Jag som inte ens ansett mig som överviktig. Men kroppen har slimmat till sig helt enkelt. Helt otippat men det visar också att den är hel. Jag har samma kropp jag hade i gymnasiet utan att ha bantat en enda dag.</li>
<li>Torra fläckar på kroppen och torra fötter är borta.</li>
<li>Bättre kvalitet på hår och naglar.</li>
<li>Jag sover bättre. Tyngre och enklare. </li>
<li>Mitt humör är oftast på topp. Förutom när jag haft mina dippar här i januari av cancerutredning och barnens svårigheter. Men jag återhämtar mig mycket snabbare. Högst en dag är jag låg.</li>
<li>Jag är fridfullare.</li>
<li>Jag har inga humörsvängningar aka blodsockersvängningar eftersom det håller sig stabilt. </li>
<li>Jag äter färre mål och håller mig mätt längre. Kan gå en hel dag utan mat utan att bryta ihop.</li>
<li>Maten är ingen issue, jag funderar aldrig på recept, vad som ska lagas och handlas. Det går snabbt att handla och jag äter utan större variation. S K Ö N T. </li>
<li>Inget sötsug what so ever när jag inte äter kolhydrater. </li>
<li>Magen platt, aldrig svullen eller besvärlig. (Du vet väl att man inte fiser när man inte äter kolhydrater) </li>
<li>Mycket bättre ekonomi utan att köpa det jag inte mår bra av eller behöver.</li>
<li>Kastar aldrig någon mat. Har egentligen aldrig gjort det.</li>
</ul>
<br />
Jag tror på kretslopp. Jag tror på att äta säsongsbundet, man måste inte äta allt året runt. Jag tror på att äta det man ätit sedan långt tillbaka och när välfärdssjukdomar som cancer, diabetes och metabola syndrom knappt existerade. Jag tror på hälsa mer än politiska beslut när det gäller maten. Äter inget som inte är lagat. Dricker inte min mat eftersom alla enzymer som ska frigöras gör det när du tuggar. Hela den här smoothiehypen är inget som har med hälsa att göra. Som jag ser det. Men jag håller med. Det SER gott och näringsriktigt ut. Även om det inte är det...<br />
<br />
<i>Nej jag tror inte på att man räddar klimatet för att man äter grödor producerade som monokulturer i långtbortistan som ska fraktas hit. Monokulturer som utarmar jorden, dödar alla smådjur och insekter och som måste konstgödslas. (Man kan inte äta utan att något dödas helt enkelt) Nej jag tror inte på hittepåmat. Som någon kokat ihop av olika kolhydrater och som har noll näringsvärde, jag säger bara follow the money. Nej jag tror inte på långa transporter - jag äter vilt och naturbeteskött från lokala bönder precis som ägg. Det enda jag köper som är importerat är kokosfett och kaffe. Det är mitt sätt att se på en hållbar livsstil. </i><br />
<br />
<i>Alla väljer sin väg - det här är min. </i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-63340404719410425602019-02-13T10:32:00.000+01:002019-02-13T10:32:42.079+01:00Nrtta Sadhana<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<iframe allow="accelerometer; autoplay; encrypted-media; gyroscope; picture-in-picture" allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/ZluhnfV7MGQ" width="560"></iframe><br />
<br />
I min yoga finns två delar; Shadowyoga och Nrtta Sadhana. Den första delen förutsätts för att kunna genomföra den andra, som är Shivas dans. Utvecklad av min lärare Shandor Remete utifrån många års efterforskande i gamla tempel och texter. Likväl som möten med hela män. Och den är så underbar när man genomför den på det sätt som Andy Matinog, Shadowyogalärare från New York City gör. Jag kan riktigt se honom flytta energin, kan du? Något som tar många år att lära sig, om man någonsin når dit. Jag har varit där några gånger och tro mig, i det tillståndet kan man plötsligt utföra yogan helt utan ansträngning. Då är allt möjligt. Men som sagt, det tar år att ta sig dit. Men vem har bråttom? Det går helt enkelt inte att forcera, hur många gånger du än ställer dig på huvudet.<br />
<br />
<i>Att kultivera sin inre energi är på en totalt annan nivå. Och yogan är så smart, den har inbyggda hinder, så att du inte kan ta dig vidare innan ditt system är redo. När blockeringarna har släppt, vare sig de är fysiska eller mentala eller båda delarna.</i><br />
<br /></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-90096525420189349402019-02-11T12:01:00.001+01:002019-02-11T12:23:03.667+01:00Varje dag<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
När livet utmanar mig, när jag ställs inför knepiga situationer eller jobbiga känslomässiga delar så har jag min yoga att luta mig mot. Den som stärker det inre, den som gör mig medveten om att jag är oförstörbar inuti. Som vi alla är. Och det är ingen lögn, jag känner det verkligen inuti. Som en ljuspelare rakt igenom hela mig. Det finns inget hokus pokus i detta, ingen hemlig ingrediens mer än att göra. Helt enkelt göra. Hur många gånger tänker vi inte att vi ska göra något och sedan inte gör det man det känns nästan ändå som vi gjort det för att vi tänkt det? Det finns ingen genväg i detta. Och jag ska vara ärlig, jag tror inte att någons kriya, practice eller vad det är du kallar din andliga väg är bättre än någon annan. Alla former har sina för- och nackdelar. Hemligheten ligger i att göra. ATT GÖRA. Och att man håller sig till sin stil.<br />
Den här pyttipannan som florerar idag, där man ska göra lite kundalini, lite ashtanga, lite yin osv osv den är förödande i det långa loppet. Det är min övertygelse. Nej det är inte fel att testa andra former, men det är just det - testa. Inte hoppa mellan olika delar. Varför? Därför att varje yogaform har sitt eget mindset. Ja jag har skrivit om det tidigare och det blir övertydligt för mig när jag träffar människor som utövat yoga i kanske 10-15 år med ett leende säger att de hoppar mellan olika stilar. Att liksom hitta russinen i kakan hela tiden. S L I P P A ta brödet, det dagliga stundtals gråa utövandet av samma form. Händer det något med dem? Utvecklas de som människor. Nästan inte alls. De mår bra i stunden men att möta sig själv är ett dagligt slit. En väg som inte många egentligen väljer sådär självklart. Inte jag heller. Men idag kan jag inte vara utan det. Den håller mig på banan. Människor som måste bli ledda varje vecka i sin yoga år ut och år in, de har inte vågat lita till sig själva. Det optimala är att hitta sin lärare, gå kurser för att lära sig det man behöver utöva i sin ensamhet, med sig själv. Träffa sin lärare varje år så att man håller sig på banan och inte låter egot styra och ställa. Ingen kommer undan egots lockelser, om du så har tusen mappar med sadhanas du kan göra. Din andliga lärare är en stor pusselbit på din väg. Facklan som lyser upp och som gör att du hittar rätt inåt. Att du förstår vad som är din inre egen lärare och vad som inte är det. <a href="https://enaningomyoga.blogspot.com/2017/11/vem-ar-din-larares-larare-paramaguru.html">Jag tror aldrig någonsin att någon bok, dvd, streamad yoga"tjänst" eller kompendier med kriyor kan ersätta en människa. Aldrig någonsin. </a><br />
<i> </i><br />
<i>Ska du våga hitta rätt inåt måste du också se utanför dig själv och hitta rätt vägvisare som vågar visa dig det tuffa också. För 3,5 år sedan var min lärare stenhård mot mig på en kurs, varje yogatillfälle var han där med korrigeringar och många ord. Jag fattade inte. Jag stängde ned. Det har tagit mig flera år att faktiskt förstå vad det var han gav mig. Hundra pusselbitar till att förstå mig själv. Tårar som tvättade bort idéer om vem jag är och hitta rätt. Hans enorma kunskap men också värme och kärlek har fått mig att se hur mycket jag har och vad som egentligen är viktigt i mitt liv. Och med sista tidens turbulens i min kropp och i mina näras emotionella svårigheter har visat mig än en gång hur storartad den här yogan är. Och han finns där, bara ett email bort när jag brottas med saker i livet. Jag kan inte annat än böja mitt huvud i tacksamhet till honom men också till mig själv som faktiskt gör. Varje dag.</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-54175012184209719032019-02-08T14:58:00.001+01:002019-02-08T14:58:16.556+01:00Släptrött<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Precis när vi ska lägga oss försvinner elen. På vissa ställen i huset. Det regnar. Snön faller med stora sjok och dunsar från taket. På morgonen kommer elektrikern, när vi precis har vaknat i ett svalt hus. Tur för oss att det inte var minusgrader när pelletskaminen var utslagen. Nå. Något är fel med kopplingen till vår vattenrening. Som slagit ut andra delar. Och vi får koppla ur det vi tror är fel. Vilket gör att vattnet som kommer ur kranen skummar kraftigt och mitt te blir helt salt! Vi har en stor apparat inomhus som avkalkar vårt vatten med salt. Den måste ha gått i baklås på något sätt. Men vi spolar och spolar och så är vattnet inte salt längre.<br />
Allt får mig att tänka på hur bra vi ändå har det men att vi lever sårbart i vårt samhälle idag. Vi har gasspis och vi har vedspis och en annan kamin - ändå väldigt fiffigt om elavbrottet hade blivit längre. Men jag är trött. Jag är intill döden trött. Det är som allt som jag funderat över senaste tiden, inklusive min cancerutredning har dränerat mig på energi. Jag har svårt att ens ta mig upp. Det är så mycket jag funderar och tänker på som jag inte kan skriva här, eftersom det inte handlar om mig personligen, men jag är så otroligt påverkad ändå. Och det är bara att följa med. Bara andas. Och låta allt ske som sker. Putsar av mitt gamla mantra från när jag var ung;<br />
<br />
<i>Allt är som det ska precis nu. Allt ordnar sig.</i><br />
<br /></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-61654548905975579282019-02-06T18:02:00.001+01:002019-02-06T18:02:18.259+01:00Glädjen<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhc8dE2UCYEqgUvUAvQkh5ZK6ziWidFFHIwf9J6WBHHgqy_DnOJmz0W2GEZ1VEPU0Mdh3QFN7pwRke4_RY7jCI3XZCbwAgaRE6HFlqvts5rsPr5JNRciN1NQoi43BEAOhIUi-6GH0F-1rI/s1600/51512842_796766744011633_8276635724397150208_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="960" data-original-width="960" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhc8dE2UCYEqgUvUAvQkh5ZK6ziWidFFHIwf9J6WBHHgqy_DnOJmz0W2GEZ1VEPU0Mdh3QFN7pwRke4_RY7jCI3XZCbwAgaRE6HFlqvts5rsPr5JNRciN1NQoi43BEAOhIUi-6GH0F-1rI/s320/51512842_796766744011633_8276635724397150208_n.jpg" width="320" /></a></div>
Idag kom två trevliga brev från sjukvården. Det ena innehöll resultatet från provsvaren, jag är frisk, allt ser helt normalt ut. Det andra ett fint brev från gynekologen som vill träffa mig inom tre månader för att göra en uppföljning. Jag är tacksam. Jag bugar mig inför kroppen och att min känsla hela tiden har stämt. Inte för att vara dryg men från första gången de sa att jag skulle utredas har jag känt djupt inom mig att jag är hel. Jag är tacksam så länge jag får vara det och skickar många böner idag. Tänker också på alla som faktisk får ett annat besked just idag. Ni finns också i mina böner.<br />
Jag har dansat och kört bilar med min sonson idag. Druckit kaffe och ätit semla med min son och man. Jag sneglar lite lätt på champagneflaskan och känner att nu är det nog läge att knäcka den! <br />
<br />
<i>Ohm Namaha Shivayama</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-51281613629899964762019-02-04T11:41:00.000+01:002019-02-04T11:41:25.225+01:00Tungt huvud och djupa suckar<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEillv0ey8Q-dngm_9402x4NiB_B4qZdFgzAHEuUX0e-1pwy85npiLKK1tElG7I6T4AHpL2tCcDePgPxvURJiHOj93XOz96o8anZ1eXWYIvNn4AH8zcK-Ks5bjN6jq5HLJdti382Rcpps-c/s1600/51367660_403945140150348_8924535427944153088_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="960" data-original-width="856" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEillv0ey8Q-dngm_9402x4NiB_B4qZdFgzAHEuUX0e-1pwy85npiLKK1tElG7I6T4AHpL2tCcDePgPxvURJiHOj93XOz96o8anZ1eXWYIvNn4AH8zcK-Ks5bjN6jq5HLJdti382Rcpps-c/s320/51367660_403945140150348_8924535427944153088_n.jpg" width="285" /></a></div>
Just nu känns det som det är lite turbulent omkring mig och i mig. Tankarna på andra upptar min tid. I lördags kväll precis när vi hade lagt oss ringde mellanbarnet. Hon hade varit på bio och suttit bredvid en person som åt jordnötter. Hon tål inte jordnötter men har aldrig besvärats när någon annan har gjort det. Men nu kände hon att det stack i tungan, ansiktet kändes svällt och hon blev lite konfunderad. Ringde 1177 men de hade en halvtimmes väntetid så hon ringde oss. Vi sa att hon genast skulle ta sig till akuten där de la in henne med mediciner. Ni vet hjärtat i halsgropen och samtidigt är man lugn och sansad. Efter några timmar fick hon gå hem men vi ville ha henne här så mannen åkte in och hämtade henne. Vi åt glass när hon kom och så sov hon och jag i dubbelsängen. Kanske är jag en fjantig morsa men vi höll på att förlora henne när hon var 8 år och fick en anafylaktisk chock och en fördröjd allergisk reaktion. Så. Nej. Det är inte överdrivet med oro när man varit med om den typen av händelser.<br />
Så nätterna i helgen var inte de bästa. Jag vaknar med tungt huvud och djupa suckar. Min älskling ger mig kaffe på sängen och nypressad juice. Av mandariner. Så otroligt gott. Har aldrig testat det förut tror jag. Och alla mår bra och inget har hänt. Men det är just det där andra som stökar i mig. Jag känner mig kraftlös för första gången på jättelänge och idag är det nymåne och den här nymånen handlar om intro-retrospektion. Gör jag det jag vill i mitt liv? Gör jag det som är RÄTT för JUST MIG? Och det känner jag att jag gör. Frågan är bara hur det är för mina nära och kära? <i> </i><br />
<br />
<i>Och som vanligt påminner jag mig om att jag bara kan leva mitt eget liv, ingen annans...</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-74982384448458244042019-02-01T10:40:00.000+01:002019-02-01T11:10:01.200+01:00Mjukt liv<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Och plötsligt är den sådär självklar igen, min yoga. Jag är mjukare och jag bara gör. Bara gör. Tänker inte. Bara gör. Och det gör gott i själen. Gör gott i kroppen. Alla gånger jag tvivlar ska jag komma ihåg de här gångerna när yogans inre väsen uppenbarar sig för mig. Jag ska komma ihåg det när jag stilla funderar på vad det är jag sysslar med egentligen.<br />
Det är fortfarande inte riktigt ljust när jag blåser ut mina ljus och släcker min rökelse. Jag tassar runt och småsjunger. En gammal vän kommer och gör i ordning delar på vårt tak så att sotaren kan sota utan risk för att trilla. Snön ligger tät och fluffig. Kaminen dånar. Jag kokar kaffe och vi pratar en lång stund, vår gamla kompis och jag. Om barnen. Om barnbarnen. Och vi konstaterar ganska glatt att vi nog curlar ända in i kaklet. Trots allt. Men jag känner också att den där oron, den som jag tampats med sedan jag fick barn, den börjar slumra in lite lätt. Och kanske är det just det som gör mig mjukare också, vem vet? Och idag är en fin dag. En stilla morgon som flyter ut i en vacker fredag.<br />
<i><br /></i>
<i>Livet är ändå ganska mjukt just nu. Kanske för att januari är slut.</i><br />
<br /></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-89098678761873223362019-01-31T11:35:00.002+01:002019-01-31T11:35:42.175+01:00Hälften är också bra<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Inget illamående idag hurra! Men ont i magen och en otrolig trötthet som liksom övermannar mig. Vet ju att vårt immunförsvar sitter i tarmen och den kallas också för the second brain, mycket viktiga saker försiggår där och slår man ut de goda bakterierna så är det självklart att en blir påverkad. Läser också hos Sanna Ehdin som skriver att det kan ta flera månader (!) för magen att bli hel igen efter antibiotikakurer. Så länge kommer det inte att ta, jag är säker, men jag känner också att jag fortfarande faktiskt är påverkad. Får i alla fall i mig bra fett och protein igen och så fortsätter jag dricka surt, som jag har en otrolig längtan efter - citroner och apelsiner - så gott!<br />
Ute är det -10 grader och fortfarande stilla och magiskt vackert. Livet tuffar på och jag gör saker till hälften. Skottar halva infarten sen måste jag lägga mig. Dammsuger halva huset, sedan måste jag lägga mig. Nå. Någon annan får helt enkelt göra resten.<br />
<br />
<i>Hälften är mer än ingenting.</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-58550921685899183302019-01-29T15:49:00.002+01:002019-01-29T15:50:57.421+01:00Född buddhist<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Jag mår konstant illa och har ont i magen. Försöker kurera med kombucha och till och med Proviva. En stund går det bra sedan är det som om magen är i en dal, den går rakt inåt och jag blir matt. Gör min yoga och tar små korta promenader. Min familj säger att jag ska ta det lugnt, operationen var för en vecka sedan men det är egentligen penicillinet som slagit ut min tarmflora, så mycket inser jag. Bara att ta det varligt. Men jag måste äta kolhydrater, något som jag egentligen inte alls vill och det smakar inte ens gott längre, men det är vad som stannar i kroppen. Och det är ju logiskt eftersom det är stoppande. Nå. Ett steg i taget.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjulZ_YhMqR3FL3XPwjmsM_KMHVaQ8KchPkRl4onOADZJtik3NHxpcF6FWS34aN-Jh7muK8zZqOYz_XLmRe_WQ70cOZYH6FTONnO5RTiXhRNsyfcZoBEOj2zVVOvg4LJzyp-aevOTNkFL8/s1600/51206972_548928325622439_7283575299139174400_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="960" data-original-width="740" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjulZ_YhMqR3FL3XPwjmsM_KMHVaQ8KchPkRl4onOADZJtik3NHxpcF6FWS34aN-Jh7muK8zZqOYz_XLmRe_WQ70cOZYH6FTONnO5RTiXhRNsyfcZoBEOj2zVVOvg4LJzyp-aevOTNkFL8/s320/51206972_548928325622439_7283575299139174400_n.jpg" width="246" /></a></div>
Åker och äter frukost på kafé med en kär vän och får låna en bok som dykt upp i mitt flöde flera gånger den senaste tiden; <i> </i><i>När allt rasar samman </i>med undertiteln <i>Innerliga råd för svåra stunder</i>
av Pema Chödrön. Jag har läst en hel del buddistisk litteratur och
alltid känt mig i samklang med det jag läser. Den här boken är inget
undantag. Kommer hem och kastar mig över den.<br />
Och återigen känner jag mig bekräftad i hur jag vill agera, ärligt men utan pekpinnar. Jag som oftast blivit hårt bedömd när jag varit ärlig och där människor i alla möjliga och omöjliga situationer försökt få mig att "vara snäll" vad det nu är. Och nej, jag är ingen som måste kasta min åsikt över människor, men när de ber om den - ja, då säger jag var jag står. Ja, och en del har inte stått inte ut med vad jag tyckt. Till och med här i min egen blogg lyckades jag reta upp människor som inte tyckte jag var snäll, gick för långt osv när jag helt enkelt skrev att det är snart 100 år sedan som man upptäckte att socker göder cancerceller. Visst är det ganska fantastiskt att det kan anses elakt att man säger det? Nå. Vi har alla våra sätt att dölja, hemlighålla eller strunta i det som är våra tillkortakommanden. Jag är inget undantag. Men just ärligheten ligger mig väldigt varmt om hjärtat, jag kan helt enkelt inte ljuga. Och ibland har jag valt tystnad, men sedan ångrat mig - varför inte stå för saker fullt ut?<br />
När det gäller mig själv vet jag att min man tyckt att jag är överdrivet hård mot mig själv men jag är inte hård, jag försöker bara vara ärlig. Och i den här pärlan till bok så läser jag;<br />
<div style="text-align: center;">
<b><i>Att meditera ger oss möjlighet att uppmärksamma när vi når vår gräns och </i></b><br />
<b><i>det hjälper oss att inte förledas av hopp och rädsla.</i></b></div>
<div style="text-align: center;">
<b><i>När allt kommer omkring bottnar det i hur villiga vi är att bli lättare till sinnet </i></b><br />
<b><i>och släppa taget.</i></b></div>
<div style="text-align: center;">
<b><i>Hur ärliga vill vi egentligen vara mot oss själva?</i></b></div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
<div style="text-align: left;">
<i>Jag vill vara ärlig. Jag vill vara ärlig mot andra och mig själv. Och den här boken ger mig så mycket, trots att jag har hälften kvar! Kanske ska jag fördjupa mig lite mer i buddismen?</i><br />
<i></i></div>
</div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-16428494546863643672019-01-28T12:35:00.003+01:002019-01-28T12:42:40.164+01:00Alla har sin väg<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh7AlyQFQoZ1uoatlz6YajP0XcaLO27ZU3pl07cjKyRoVys5F8hToqpc4NKo3aWhEkmS0fZuCaPolrWNjO9K6hBgel0j7sijgRQLtk69AGvNbyWte4mJTjimz05QD7d68_Ov_iWvHRD7Dw/s1600/50908582_357683758397404_6624410957231685632_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="753" data-original-width="750" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh7AlyQFQoZ1uoatlz6YajP0XcaLO27ZU3pl07cjKyRoVys5F8hToqpc4NKo3aWhEkmS0fZuCaPolrWNjO9K6hBgel0j7sijgRQLtk69AGvNbyWte4mJTjimz05QD7d68_Ov_iWvHRD7Dw/s320/50908582_357683758397404_6624410957231685632_n.jpg" width="318" /></a></div>
När vemodet fyller min bröstkorg. När yogan får mig att sucka. När mina barn har olika problem som de tacklar och som jag inte skriver om här, eftersom det är min blogg och de har sina kanaler - då tittar jag ut på ett ändlöst snöande och får en slags tomhet. En trött känsla av att det aldrig får vara riktigt bra för alla samtidigt. Är det ens rimligt? Jag vet inte. Jag måste stänga av mina kanaler ett slag där alla åker skidor, skridskor eller skrattar med bubblor i glasen.<br />
Vem är jag att tro att jag kan lösa någon annans problem förutom förhoppningsvis mina egna? Jag vet att alla har sin väg att gå, men just den vetskapen är lite svår att härbärgera. Att veta att precis alla, oavsett vilka de är, har sina egna utmaningar att möta. Att inget jag gör eller säger förändrar det. Förutom att det lindrar när man finns där och kan hjälpa till rent praktiskt och med att lyssna. Kanske föreslå något. Aktar mig noga för att ge råd till den som inte bett om det.<br />
Och jag saknar min lärare så otroligt mycket just nu. Att få höra hans röst och allt som han delat med oss. Under lektioner men också när vi druckit kaffe bara vi fyra. Hur hans visdom oftast är en mening eller två och som sedan bor i mig. Som jag inser efter ett tag. Han har varit så frikostig med att berätta om både sina barn och föräldrar och vad han har fått möta. Jag vilar i den vetskapen. Men inser också hur viktigt det är att ha äldre vägvisare, som gått igenom det som du själv möter och tacklar. Som har perspektiv på det hela och som säger att det ordnar sig. Jag är ofta den personen själv men ibland blir jag liten och vill bli tröstad. Helt enkelt. Ja ni vet. För mig är det också alltid en tröst att läsa om andras problem, inte för att gotta mig utan för att känna att jag inte är ensam, att vi delar det mesta i vår mänskliga skepnad.<br />
<br />
<i>Långsamt och stilla dricker jag lite kaffe och får en bild på messenger från en vän. Och jag brister i gråt, jag vet att jag inte är ensam men om jag kunde bära mina barns smärta skulle jag göra det alla dagar i veckan. Och nej, idag känner jag mig inte som en queen direkt.</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-32643485606609198842019-01-25T10:26:00.003+01:002019-01-25T10:26:34.813+01:00Väntar<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Igår blev jag uppringd av min läkare som undrade hur jag mår. Jag är så ovan vid att allt går snabbt, att bli tagen på allvar och att de uppriktigt bryr sig om hur jag mår. Det är skönt naturligtvis men också märkligt att det är så ovant. Det borde vara det naturliga. Men. Jag mår<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhq3h9VB9eIu4meWSnUoS6AX1bwSeg_3KstJMFmjC3GK1yS5CqNEUuXh8nAzZ9R0qowswuumCoKbmVhiGq1JiVwopLhoe0VTYWoJLX7rPSGTdMs2l0FoLznpt41QUL85zeCALEK34z9Vgg/s1600/50820547_312419012742646_5774865305096421376_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="960" data-original-width="720" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhq3h9VB9eIu4meWSnUoS6AX1bwSeg_3KstJMFmjC3GK1yS5CqNEUuXh8nAzZ9R0qowswuumCoKbmVhiGq1JiVwopLhoe0VTYWoJLX7rPSGTdMs2l0FoLznpt41QUL85zeCALEK34z9Vgg/s320/50820547_312419012742646_5774865305096421376_n.jpg" width="240" /></a></div>
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiPQNuj5OBeR_0PfbN9r0ldfWtursfz1OM0kPoJOM7BMrTdaO2Ws3Y_HsRi9kqSaNOmzq8biFMXKNZaEXY65H49iInzMnqhipHnkFB8VpyGm1wshMaqHX-zNuTgaqxX_Yyd7fxrqHWchfo/s1600/50630031_283556948956893_606830118161088512_n.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="960" data-original-width="720" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiPQNuj5OBeR_0PfbN9r0ldfWtursfz1OM0kPoJOM7BMrTdaO2Ws3Y_HsRi9kqSaNOmzq8biFMXKNZaEXY65H49iInzMnqhipHnkFB8VpyGm1wshMaqHX-zNuTgaqxX_Yyd7fxrqHWchfo/s320/50630031_283556948956893_606830118161088512_n.jpg" width="240" /></a> bra efter ingreppet men eftersom jag äter två sorters antibiotika så gör magen uppror och jag mår illa. Från det jag vaknar. Men inte så många dagar kvar nu på den medicineringen så det är bara att göra. Jag vet att penicillin slår ut alla bakterier, även de goda, men i det här läget vågar jag inte låta bli att äta. Jag yogar lite lätt, det känns skönt. Går promenader och det är verkligen ett fantastiskt vinterland just nu. Snön är fluffig och vacker. Jag tassar i skogen. Jag andas. Väntar på att vara medicinfri.<br />
<br />
<i>Jag lyssnar på tystnaden och känner hur glad jag är åt att leva.</i></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3523342209574773373.post-44361836029860623812019-01-22T12:27:00.000+01:002019-01-22T12:48:48.339+01:00Med en liten perforation och tålamod<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Söndagen var helt enkelt miserabel. Men när kvällen kom och den fantastiska månen gled upp så kände jag skiftet i mig. Nej, jag har slutat skriva att det kan vara flum, för mig är det i allra högsta grad påtagligt. Alla år med yogan har gjort mig otroligt receptiv för förändringar både i kropp och sinne. Jag kände mig plötsligt stark och till och med glad.<br />
Sov dock lite si och så eftersom månen var så kraftfull. Så igår morse gick jag upp tidigt för dusch med Descutan och en kopp kaffe och ett glas vatten, allt före klockan 07. Det snöade kraftigt och vi tog god tid på oss att åka de fyra mil som det är till den lilla stadens lasarett där jag snabbast hade fått tid. Det stod bilar lite här och där längs vägkanten med varningsblinkers på så det var ett klokt beslut.<br />
Väl där när jag var avklädd och nedbäddad med dropp fick jag ändå vänta över tre timmar. Men så är det ibland, vem kan planera exakt hur lång en operation skall ta? Alla var sådär rara utan att vara smetiga, professionella och jag kände mig aldrig bortglömd. Inte ens orolig. Låg och tänkte, tänkte inte, helt enkelt bara flöt runt utan något mål. Otroligt skönt att känna sig lugn och stark.<br />
När de väl rullade in mig i operationssalen och någon drog på några slags täcke-strumpor, satte pulsmätare på fingret och blodtrycksmanschett samtidigt som någon gav mig syrgas och nästa person sprutade in först kortison och sedan sömnmedel i nästa arm kände jag mig verkligen som en medelpunkt. Hann tänka <i>- Hur ska det här gå? </i>när sköterskan sa gonatt Annika och sedan sa hon gomorron! Och då var allt klart. Jag hade en underbar dröm där jag och älsklingen var i Indien, på vår strand i Palolem. Personalen fnissade lite när jag sa att jag hade varit i Indien.<br />
Efteråt mådde jag prima, sådär overkligt bra att jag liksom nästan väntade på någon slags kraschlandning. Men inget hände. Jag fick vatten och kaffe. Gud så gott. Och sedan kaffe och en smörgås. De hämtade mina glasögon och telefon och jag fick ta del av all kärlek via sociala kanaler. Oslagbart.<br />
Sedan kom min läkare och pratade med mig om vad som var gjort. Provtagning och sedan hade han gjort ett hål, en perforation i höger kant av livmodern! Han sa att han jobbat i 30 år och detta var andra gången det hade hänt. Jag kände ingenting när han sa det, bara att ja, ingen vet vad som händer. Ingens fel. Han förstod det inte själv. Därför ville han att jag skulle komma förbi mottagningen innan jag gick hem för att han skulle kunna göra ännu ett ultraljud och en undersökning. (Sa jag att jag älskar små sjukhus? Där blir allt möjligt som på större ställen aldrig ryms i schemat.) Sagt och gjort. Han undersökte mig och hittade ingen förklaring.<br />
Nu väntar jag på provsvaren och jag skulle ljuga om jag inte sa att det påverkar mig på det sättet att jag tänker på det då och då. Men jag oroar mig fortfarande inte över det jag inte vet något om. Allt får tas om hand när det sker. Kanske låter präktigt men det är precis där jag befinner mig nu. Med en liten perforation och ett stort tålamod.<br />
<br />
<i>Tack yogan. Tack yogan. Tack yogan.</i><br />
<br /></div>
annikahttp://www.blogger.com/profile/03565157955193392448noreply@blogger.com2