"Bara" följa

Obalanser i kroppen skapas av the mind, oftast från felaktiga mönster. Mönster på alla nivåer. The mind står över kroppen. Så. Vi skapar alla våra obalanser. Hur hårt den än låter. Jag. Du. Det är inte dåligt. Det är inte bra. Det är. Och ibland behöver man ta sig igenom svårigheter för växandet. Hur trist det än kan låta.
1) I kroppens rörelser. Gällande allt från för hård träning till för lite till att ha utövat fel asanas i sin yoga. Idag vet jag vad som gagnar just mig och min kropp och vilka asanas som läker och helar. Mig.
2)  I tanken. Alla nedåtpeppande kritiska tankar till mig själv. Dömande ord om mig själv. Tankemönster jag verkligen har tagit tag i. Vilken skillnad rent mentalt. Frid.
3 ) I hjärtats alla känslovindlingar. Alla känslostormar som dragit med mig på djupt vatten. Tårar, ilska, irritation och vemod. De känslorna möter jag idag nästan bara när jag yogar. Det är fint så.

När jag rensat en del och börjat närma mig min kärna lite mer inser jag, att det undermedvetna styr väldigt mycket mer än jag kanske trott. Från hur jag mår, tänker till allt som rör sig i en människa. Den här gången vet jag vad som orsakat obalansen i min högra sida. Den här gången. För det är många olika saker jag lagt där. Gömt där. Och jag har städat men annat har dykt upp. Som det är att leva helt enkelt. Och insikter når mig, drabbar mig i min egen yoga. Men inte bara där.
    Igår drack jag gott kaffe med en yogavän jag haft i många år även om vi inte setts ofta. Men när jag promenerar från kaféet så ramlar flera insikter in i mig. Och att inget går att göra halvhjärtat. Allt måste vara med. A L L T. Det går inte att flörta lite med en insikt och känna sig nöjd. Om ni förstår hur jag menar? Allt måste rensas i rätt ordning. Det som det är dags att ta itu med, det är närmast halsgropen och känslan. Det som gör att jag vet när något är på väg är när jag drar mig för min yoga. Och det blir inte enklare med tiden. Helt enkelt. Det blir bara mer tydligt. De senaste dagarna har jag insett vilka mönster jag behöver släppa nu och var jag har mig själv. Har svårt att somna och sitter en stund i soffan och funderar. Tänker för första gången hela varvet runt kring en hjärtesak som upptar mina tankar. Jag har släppt, men inte helt. Kanske är jag där nu då jag måste låta allt fångas av vinden och pulvriseras och transformeras till något annat? Egentligen vet jag svaret inuti även om jag drar mig för det hela.

Jag funderar vidare på var jag är nu och vad jag egentligen vill och känner. Egentligen. Det är svårt för mig ibland eftersom jag tycker att jag har så många att ta hänsyn till. Försöker att aldrig mer tänka "borde" . Bara låta besluten jag egentligen tagit få komma till ytan. Utan att snegla på någon annan eller hur andra gör. Min väg är min. Jag vet inte riktigt vart allt detta tar mig mer än att jag rensat, rensat och rensat och det blir mer och mer space. I mig. Runt mig. I mitt liv. Det är också spännande att inte veta. Bara följa. Hur tänker du?

I facklans sken

Pusslet jag lägger. Mönstren som framträder. Allt sprunget ur min egen yoga. Helt enkelt. Helt och hållet utmanande. Men skönt. Tidigare har jag varit oerhört självkritisk. Folk som tycker att jag varit tuff har aldrig sett förbi rakheten. När något gått snett i en relation är jag den första som jag granskar. Vad gjorde jag för fel? Kunde jag ha gjort annorlunda? På något vis har relationerna alltid legat tyngst på mig, ansvaret har varit mitt på något bakvänt sätt. Nej jag säger inte att det är så, det är så det varit inombords. Hos mig. Mitt mönster. Hårdheten mot mig själv. Tankarna som malt, frågorna som inte haft något svar. Jag har ju under mina 13 år med yoga också levt och fyllt på erfarenheterna ur resten av tillvaron förstås. Man lär sig så länge man lever. Om man vill. Om man väljer det. Men yogan är liksom nästa nivå av personlig utveckling. När små delar blir till större och man plötsligt ser något som varit dolt för en själv. För mig har den självkritiska delen varit svår att upptäcka. Men det är nästan alltid händelser som visar vägen, när man får en glimt av det där man jobbat med. Det kan vara långt bakåt, det kan vara nära i tid. Men när den där facklan plötsligt tänds och annat syns som varit dolt, då tar jag tacksamt emot. Det hände mig igår kväll. Då såg jag klart. I facklans sken. I den livgivande hösten när allt stillnat ner. Då träder allt fram för mig.
   Jag har haft flera relationer som varit likartade, spirituella människor som varit roliga och underhållande har varit mina favoriter. Jag har känt mig hemma med dem. Har dragits till de personer som gärna går ett steg längre. Men några av de här  relationerna har krackelerat. Jag har anklagat mig själv för att jag inte sett tecknen när saker gått fel. Har valt att blunda för att andra också har en del i det som sker. Och gjort exakt samma sak igen. Och igen. Det är samma historia som jag jobbat mig igenom. Samma sak som har hänt, det är bara människorna som bytt plats. Som ett game. Som en teaterscen. Men man kan inte bryta mönstren förrän man ser dem. En av mina godaste vänner, vi som känt varandra i 40 år sade till mig att många tar mig så för given. Jag häpnade. Men insåg att hon hade helt rätt. Och det vill jag inte. Vill inte bli tagen för given så när mina problem dyker upp, då måste jag också få ett utrymme. För det är så det är, de här människorna har naturligtvis haft sina anledningar till att dras till mig. Jag tror att det är att jag lyssnar. Jag finns där. Jag säger aldrig nej. Och när jag vill ha samma tillbaka, då har de inte tid, förstår inte osv. För jag har ändrat spelplanen. Jag har ändrat och visat lite mer av mig. Som de kanske inte alls vill ha. Och det är ju inte så konstigt, för relationen har börjat med att vi sett varandras förtjänster, kanske på ett smalt sätt. Och omedvetet naturligtvis. Jag menar ju inte att vänner vill såra varandra. Men jag ser min del, har bara inte sett att andra också har en del. Ingens fel. Absolut inte. Men jag vill inte bli sårad på det här viset igen. Har en ganska ny bekantskap och nu ser jag faktiskt vad som håller på att hända. När jag blir tagen för given. Som en givare av olika saker. Nu stoppar jag i tid. Den här gången ändrar jag mitt mönster. Det är lite läskigt men också så otroligt befriande att se det här. För det betyder att jag fått syn på en lite mer dold sida i mig. Ungefär som i yogan, man kan inte se hela rörelsen förrän man ser hela rörelsen. Det kan ta år. Och när man gör det häpnar man ofta, det som fanns precis framför ögonen har ändå varit dolt. Så sinnrikt tillvaron fungerar. Så magiskt när man får fatt i mönster i sig själv som man vill förändra. För det är där all förändring sker. Jag kan inte kräva något av någon annan. Men jag måste inte kritisera mig själv till döds. Hur gör du?

Svindel

Dyker ner i känslostormar. Fast jag inte vill.. Kan för första gången känna att de här åsikterna, irritationen och ilskan jag känt av och till i helgen har sitt ursprung i samma typ av känsla. Och den kommer inifrån, men har väldigt lite med själva situationen att göra! Märkligt. Mitt liv som ett skådespel. Mitt liv som ett game. Som ett evigt upprepande av vissa mönster. TILLS. Tills jag upptäcker mitt eget mönster. Det är fantastiskt vilket redskap yogan faktiskt är. Och att jag kan observera mig själv. Och inse att allt det här missnöjet som stigit till ytan, det har sitt ursprung någon annanstans och i något annat sammanhang. Jag kan släppa det nu. Och jag gör det. Somnar i den varma sommareftermidddagen och sover mig fri. Vaknar lite lätt obekymrad och missnöjet har släppt mig. Blåst bort. Städats bort. Tänk att det kan fungera så! Lite magiskt nästan :) Och ja, jag är fortfarande svullen, tampas med smärta lite här och där, men det är övergående. Och inget jag fastnar i. Men jag känner lite svindel över hur både svårt och lätt det är att ändra riktning i sig själv. Att släppa. Att se sig lite ovanifrån. Och förändras...

Nycklar

Tidigt på jobbet. Luciamorgon så här två dagar före den egentliga Luciadagen. Sången framkallar både välbehag och tårar! Ja, just nu är det så, jag är emotionell och lättgråten :) Ser på tv och kan gråta över vad som helst som är det minsta känslomässigt. Blir lessen över småsaker i vardagen. Tja, när man öppnar stängda dörrar blir det väl så? Inte alltid helt bekvämt. Inte alltid som man tänkt sig. Men ska jag klaga när jag hittat nyckeln till ett låst utrymme? Ett gömt utrymme. Nä, självklart inte! Ändå är det inte alltid enkelt att ta emot det man får. Jag försöker att inte fundera över gråtmildheten. Försöker att bara vara och låta det komma ungefär som en regnskur. Jag har hittat alla möjliga nycklar i min kropp. I höger sida, i höften och knäet och nu bröstryggen. Kroppen som en karta. Som en fantastisk konstruktion där jag nu har fått en kompass. En kompass som via en slags ordlös kommunikation inom mig ger mig nyckeln till min bröstrygg och öppnar för något mjukt som vill fram. Egentligen, mina vänner, så är det fantastiskt! Men det känns inte så när tårarna hoppar upp och jag diskret torkar bort dem. Nycklar!

Bilden har jag lånat här: galleri.olssone.com/gallery/album11/nyckel

Mönster

På väg till min bil går jag fram till en annan bil. En svart Audi. Vi hade en sådan bil för länge sen. Länge sen. Men jag tänker inte, benen styr mig dit och så tittar jag förvånat upp. Nej, så ser inte min bil ut! Men den gjorde det. För kanske 10 år sedan.Vanor. Mönster. Hur djupt de kan sitta. Så mycket man kan tro att man förändrat och sedan finns det ändå något annat på djupet. Ett annat mönster. En annan vana. När man slår på autopiloten inombords är det lätt att göra som man gjorde. GJORDE.
Nu när jag yogar så kommer åt just de här delarna. Yogan som gjorde mig varm och mjuk imorse. Yogan som väckte min glädje och som visade mig vägen. Igen. Igår var det tuffare, idag har jag åter siktet inställt på att frigöra mig själv. Från gamla mönster. Att inte automatiskt göra på ett visst sätt. Att inte slentrianmässigt upprepa saker jag är van att göra. Att göra det på ett annat sätt. Ett ännu mer fokuserat sätt. Ett slags nytt sätt! Bakåtböjar är svåra för mig. Mycket beroende på min stela bröstrygg, å andra sidan, min stela bröstrygg var kommer den ifrån? Förmodligen har jag "lagt saker" där. Stoppat undan. En kroppsdel jag faktiskt inte ser. En kroppsdel som är lätt att hoppa över, men när jag börjar min yogastund med att väcka ryggraden i slutet av uppvärmningen. Då får jag kontakt med bröstryggen. Och kanske med gamla mönster? Fortsätter jag med några bakåtböjar kan jag känna mig rädd ibland. Sårbar, jag öppnar ju hela min bröstkorg. Ibland lessen och gråtmild, ibland arg - men imorse då visade ett gammalt mönster mig tillbaka till - glädjen. För yogan väcker mer än svåra delar, den väcker också det glada, det sköna, det mjuka. Mönster i min kropp!