Ynnesten

När han kliver in i rummet så stannar allt upp. Hans energi fyller hela salen. Han är egentligen en liten man, med fårat ansikte och grått hår uppsvängt i en tofs mitt på huvudet. Men när han gör entré så för vi ihop våra händer till en namasté framför bröstet. Namaste som betyder att vi ärar det gudomliga i varandra. För vi känner alla av hans storhet. Som sprider sig som en varm våg där han är.
   Hans ögon verkar ha sett det mesta. De kan vara så oerhört empatiska och kärleksfulla när man går igenom tuffa passager. Hans humor är befriande och han skrattar gott i många lägen i yogasalen. Men när han blir skarp i sitt budskap, då skrattar ingen. Då blir det tystare än tyst. Att vara föremålet för hans uppmärksamhet är inte odelat positivt. Är det för att han är aggressiv? Nej långt ifrån. Är det för att han vill att vi ska vörda honom och dyrka honom? Nej absolut inte. Jag vet inte hur många gånger jag hört honom säga; Thank me with your practice. Varje gång jag tackat för insikter och kunskap från honom så är han ödmjuk och säger bara; It was passed on to me from my gurus. 
  Min lärare. Min guru. Ja jag måste faktiskt använda det ordet. Ingen människa förutom min familj har påverkat mig mer i mitt liv än han. Ingen har sett mig och hjälpt mig som han har gjort. När jag sviktar i min egen yogapractice då tänker jag på honom, hur många svårigheter och problem som han själv tagit sig vidare från. Hur många tröstande ord han faktiskt sagt till mig. Hur många korta meningar han sagt till människor, som fått dem att vända upp och ned på hela sin tillvaro - för att vi alla vill leva vårt sanna liv. Det som vi kom hit för. Det som den där lilla rösten viskar om inuti. Eller som han säger; Always listen to the little voice inside you. Hans förmåga att SE människor. Att det aldrig handlar om vad vi kan göra fysiskt med våra kroppar. Men att han samtidigt leder oss rätt, var och en. Det är så stort. När jag tänker på hans oceanliknande kunskap, när jag tänker på alla dessa hundratals frågor jag hört ställas till honom och där han svarat på allt. Ibland med en utläggning på en timme för att samtidigt förklara en komplicerat sammanhang och där han använt frågan till det. Eller när han är personlig för var och en av oss. På sitt sätt, som gör att det egentligen bara är jag som förstår vad han säger till just mig. Det som kan låta kryptiskt för någon annan. När han inte backar för något, det är inte enkelt att vara den som öppnar dörren till vår egen källare med allt bråte som finns där. Han öppnar dörren och sedan kliver vi in - eller inte. Jag vet människor som blivit arga för det han ger. Men varför rikta in sig på budbäraren? Varför inte ta emot och fundera på om det finns någon sanning i det som han ger? Han är inte perfekt. Han är mänsklig. Men han har också gått en otroligt lång väg. Det är få människor man träffar i livet som har tagit sig runt egots snurr och hittat den djupa kunskapen.
   För ett och ett halvt år sedan riktade han sin strålkastare på mig. Kursen jag gick var i Frankrike och det var individual asanas, det vill säga, alla fick individuella övningar. Hela veckan såg han mig. Varje liten stund. Jag hamnade i en slags torktumlare, allt slogs runt inombords, jag bara stängde av. Ville inte höra. Vägrade på något sätt att förstå. Men när jag nu såhär efteråt kan jag se att allt han gav, har stämt. Tyvärr skulle jag kunna tillägga, men samtidigt, varför inte se att vi alla har bråte inombords som behöver rensas? Varför inte se att för att hitta ljuset måste vi rensa i källaren? Och alla mail jag skickat, som han svarat på inom ett dygn. Det är otroligt när jag tänker på alla hundratals elever han har som också mailar.
  Igår såg jag en bild från Shadowyogans FB-sida, en bild på Shandor Remete, min lärare när han lindas om huvudet innan sin initiering i Nepal, där han är just nu, då tåras min ögon. Den människan. Den läraren. Den gurun. Tänk att jag hittade honom. Jag är för evigt tacksam. Ynnesten att i all min litenhet ändå känna att vi alla får hans uppmärksamhet, vi som tränar för honom.Vi alla som kämpar, stannar och gör vår yoga. Vi inser inte fullt ut hans storhet. Det är jag säker på. Jag kan bara fortsätta göra min yoga, hedra honom på det bästa sättet genom att stanna. The name of the game is persistance, som han sa senast till mig i Australien. Om ett halvår går jag kurs igen. Jag kan inte vänta. Och jag vet att i samma stund han tittar på mig så kommer han att veta om jag gjort min practice eller inte. Hur långt från ett inspelat "yogapass" kan man komma? Ja en ocean om du frågar mig. Att låta kunskapen vara så stor som den är och inte förminska den eller göra om den eller ta bort delar för att kommersen ska få fritt spelrum. Tack och namasté.

Texten till bilden från shadowyoga.com; Before the Intiation at Mrigisthali, Goraknath Temple, Pashupatinath, Nepal on MahaShivaratri. Guru is Mother, Father and God on this day.
  

Den skrämmande yogan

Om du vill ha upplyftande fysiska yogapass och inget annat, sluta läs här. Om du ser på yogan som en skön stretch, sluta läs här. Om du tänker att det här med yoga, det är inte så komplicerat, sluta läs här. Det här handlar om den vågdal jag befinner mig i nu. Det här handlar om att släppa taget om "the self importance" som min lärare uttrycker det. Det gör ont att släppa uppfattningar om sig själv. Det gör ont i både kropp och själ. Men jag kan ju inte sluta med det jag börjat med. The point of no return. Yogan kan vara så skrämmande ibland. Jag säger inte det för att skrämmas, jag säger det för att där är jag nu. Yogan skrämmande ansikte visar sig fullt ut. Och jag börjar nästan skratta när jag tänker på alla tips, trix, dvd, "yogaresor" jag ser flimra förbi. De har ingenting med mig och mina upplevelser att göra. Nej, jag är inte stursk, jag kunde inte känna mig mindre än vad jag gör nu. Paradoxerna radar upp sig i mitt inre när jag ligger med ett plaskvått ansikte efter dagens practice och tusen tårar;

Jag har lämnat mitt nästa bokmanus till min förläggare, som jag träffar om knappa två veckor och jag kunde inte vara mer osäker än jag är nu. Vill någon läsa det? Och alla frågor som följer på det praktiska i att marknadsföra sig själv. Jag uppriktigt avskyr när människor höjer sig själv och sina alster, kurser you name it, till skyarna. Låt oss inte förväxla det här med att vara stolt över det man gör till att försöka glänsa över andra och kommersialisera andligheten.

Jag vet inte om jag når fram en endaste gång med det jag försöker skriva om i bloggen av mina yogaupplevelser. För ju närmare jag kommer mig själv, ju fler skygglappar, skuggor jag släpper från mitt inre, ju färre är det som kommenterar. Jag ställer mig frågan oftare och oftare, varför bloggar jag? Och nej, jag är ingen som "bloggar för min egen skull". Det är dialogen jag vill åt och finns inte den, ja då kanske det är dags att sluta? Jag vet uppriktigt inte.

Jag får frågan ganska ofta om när jag ska undervisa igen. Faktum är att jag inte vet. Jag vet inte om jag kommer att undervisa igen. Det har inget att göra med hur jag ser på mig själv och yogakurser. Jag gillar att undervisa och har fått så fin feedback så jag tänker att det fungerat. Men frågan jag har idag är om det är vad som gagnar just mig att fortsätta med nu.

Vänner. Kanske finns det inget som heter vänskap när det kommer till kritan? Om vänskap funnes vore vi vänner som en av Stig "Slas" Claesson hade som titel på en av sina böcker. Kunde inte vara mer sant för mig nu. När jag efter morgonens sadhana inser hur mycket jag tröstat, funnits här, hört av mig till vänner, som sällan bjuder på något tillbaka så inser jag att jag inte vill ha det så. Låt det vara tomt i så fall.

Mitt autentiska liv, mitt autentiska jag - vilket är det? Ja inte i sociala medier, det är givet, men jag har ju verkligen gillat att kommunicera där och nu känner jag mig nästan yr när jag läser allt som alla skriver och lägger upp. Jag färdas helt enkelt åt ett annat håll, varken bättre eller sämre.

Jag har de senaste två åren släppt min yrkesidentitet, min yogaläraridentitet, jobbat mycket med att inte vara en hönsmamma till mina vuxna barn och kvar finns bara en strimma. Är det den som är jag? Jag känner mig personlighetsförändrad. Har det alltid tyst runt mig. Är ofta själv men känner mig inte ensam. Naturen är den som bäst "förstår" mig. Den bara finns där.

Om jag inte hade min man eller några Shadowyogavänner att prata med om allt detta så skulle jag befinna mig i en öken utan vatten.

Där är jag nu. Take it. Or leave it. Är det någon som känner igen något av det jag försöker beskriva?

Pranayama?

Pranayama. Vad är det? Egentligen? Är det när vi växelvis andas med våra näsborrar? Det som kroppen egentligen sköter om helt på egen hand eftersom den byter näsborre och riktning av sig självt. Är det när vi forcerar något via vår näsa? Eller är det något som sker helt inuti? Något som hänger ihop med kanalerna av energi i kroppen? De där korsningarna/förbindelserna/junctions vi har i vår kropp. På 52 ställen. Där sker egentligen pranayama. Men då behöver vi sitta i bound lotus. Mer än några andetag. Egentligen ungefär en timme, en sloka, så lång tid som det tar för kroppen att byta och flytta runt det som vi själva på något plan tror att vi manipulerar. Varför den asanan? För att den stimulerar just de punkter som vi har på övre delen av foten, som stimulerar punkter i mellangärdet. Som hänger ihop med olika organ och förstås med njurarna som är involverade i vår andning. Javisst är det spännande? Javisst är det komplicerat. Varför har vi reducerat det hela till något som vi tror att vi behärskar för att vi pumpar med magen eller forcerar något i näsborrarna? Tja, kunskapen förtvinar längs vägen, urvattnas och görs enkel för att "alla" ska kunna göra det. Varför då? Varför då?? När jag hör Shandor förklara och berätta om det som tagit honom över 60 år att hitta, då kan jag inte bli annat än vaksam på mig själv. Varför kommer pranayama efter asanas på yogans åttafaldiga väg? Tja, helt enkelt för att det är så ordningen ser ut. Det är inget man direkt börjar med. Eller det kan man inte. Man tror bara det. Detta eviga tillsnurrande av den djupa kunskapen som gör mig matt, illamående och totalt fed up. Vad är det för något som gör att minsta hälsotidning/bilaga med självaktning också har någon slags text med "andningsövningar" som de kallar pranayama? Vad tror vi att vi hittar i den så kallade pranayaman med att byta näsborre och växelvis hålla för den andra? Var hittar vi energin som ska flyta runt? Hur stimulerar vi näsborrarna när vi inte kan göra det med händerna för att de håller i våra stortår i bound lotus? Jo med tungan. Långt bak i svalget, högt upp. Överkurs? Javisst. För alla oss dödliga som inte tagit oss in varken i den sittanden asanan eller the internal breathing. Som tur är för alla som tror de kan men inte vet så är dörren stängd. Den är stängd så länge vi inte har kultiverat vår energi, helt enkelt. Ett slags inbyggt skyddssystem. Tack och lov för det. Som jag själv suttit och hållit för än den ena näsborren, än den andra. Pranayama? No way. Näsandning? Ja. Men det är inte samma sak. Det är en sak att tro något för att en lärare säger det, det är något annat att uppleva det själv. Det är en helt annan sak att utforska och hitta själv. Och inse att man egentligen inte alls kan. Jag har inget problem med att inse min begränsning. Jag är där jag är. Vart jag tar mig vet jag inte. Och det finns inget fancy med detta. Det är olika steg längs vägen. Steg som måste tas i rätt ordning. Som vanligt. Det går inte att hoppa över något steg. Som när vi lär oss gå. Vi måste krypa först. Även om vi bara kryper en timme så kan vi inte hoppa över det. Så ser det helt enkelt ut. Eller att vi behöver squatta innan vi reser oss som små barn. För så ser det ut. Samma med andra delar. Samma med pranayama.

Och jag vet. Jag retar förmodligen gallfeber på er som sitter i er stund och andas på olika sätt och kallar det för pranayama. Det bjuder jag på. För den som känt energin i sina egna kanaler och dessutom kultiverat den och tagit sig in i den sittande meditaitonsposen full lotus och vidare in i bound lotus och gör sin pranayama där - grattis! Ni vet vad ni gör. Resten av oss svävar egentligen i okunnighet.

Bilden är på Shandor Remete när han gör bound lotus, bilden tagen av Dan Lindberg

En ickehierarkisk princip

Tack Carina för det bästa boktipset på väldigt länge! Jag har nästintill ätit en bok och befunnit mig mitt i den sedan i tisdags. Det är så att jag faktiskt tänker att det var boken som fick mig att sakta ner och bli lite hängig. Jag vet inte riktigt vad den gjorde med mig men den har svarat på en del frågor jag inte visste att jag hade samtidigt som den öppnat dörrar till andra sätt att se på tillvaron. Att det existerar telepatisk kommunikation, det har jag aldrig tvivlat på, men mellan djur och människor, så långt har inte min tanke sträckt sig. Att djur också kan lära oss sååå mycket har jag nog inte heller tänkt. Men boken är magisk. Den är annorlunda. Den är nästintill en lärobok i att se annorlunda på händelser. Jag är så tacksam för att jag läst den. Den har öppnat dörrar jag inte visste fanns och den har många gåvor. Att vi ska kunna gå vidare och fungera i en icke-hierarkisk struktur - det är en underbar tanke som Emelie Cajsdotter också lever idag. Boken heter Alla kungens hästar och är mitt bästa lästips på väldigt länge. Jag brukar sällan uppmana till att man ska göra si eller så, men läs den här. Helt enkelt.

Gränsen mellan verkliga och inbillade händelser är hårfin. Om man går vilse beror det inte på yttre omständigheter. 

Som en upprepning av alla samlade existenser och insikten om att det inte var den individuella själen som återföddes, utan en manifestation av en idé. I mitt fall handlade det om en ickehierarkisk princip. Och så länge den tanken behövdes, fanns jag.

Varje tanke skapar sin egen ton.

Om man inte tillåter sig att växa kommer man att bli avundsjuk. Man ser världen utanför förändras och försöker hindra dess framfart. Om man lyckas erfar man en känsla av maktberusning, men det enda man skapat är stagnation. Omvärlden förändras i alla fall. Den enda makt du besitter är i din egen kreativitet.

Den lilla åsnan lade märke till att om hon stannade kvar i smärtan, fanns det inte längre någon yttre jämförelse. Därmed upplöstes skiljelinjen mellan hennes kropp och medvetande. Hon insåg att hon inte längre var maktlös. Samt att det var hon som styrde över tiden, inte tvärtom.

Att följa en lärare

"Yoga om 15 år, vad innebär det tror du? Mer hemmaträning, träning på jobbet? 
- Jag tycker att det är synd att man som elev mer och mer tappar kontakten med yogaläraren. Yoga online ökar och det är stort fokus på att ta mycket bilder på sig själv. Förhoppningsvis har betydelsen av relationen mellan lärare och student vuxit sig starkare igen om 15 år och att fokus då också ligger på att man vill vara med i en community och ser det goda i att vara i en grupp. (min betoning) Det finns jättefina saker med att vara online, men det har gått alldeles för långt, jag har aldrig varit ett fan av olika "challenges" där man ska ställa sig på huvudet utan händer och ta en bild, det är inte det yogan handlar om. Man kan ha det som inspiration men man måste också tänka på att hålla sig skadefri. Jag lägger aldrig upp bilder från min egen yogaträning, det finns ingen i hela världen som har sett min "egen" yoga, och min egen yoga är så långt bort från telefonen och datorn som det bara går, det ska bara  var du och din yoga."
Utdrag ur en intervju med Rachel Yogagirl Brathen ur senaste numret av Yoga för dig.

Det är så intressant att hon tycker det här. Att hon säger så här. Jag kan skriva under på allt det. Samtidigt vet vi hur många följare hon har, hur "hon" uppmanar till att man ska beställa, köpa och prenumerera på olika yogaserier hon har filmats i, eller kurser hon har.  Det finns en stor diskrepans mellan ord och handling. Jag vill inte på något sätt sätta åt henne, jag tror att hon är en toppentjej, men jag tror att när man blir nästintill ett fenomen och har 9 anställda där flera sköter ens sociala kanaler, då tappar man kanske lite av äktheten och kärnan i det som förmedlas. 

Klart är ändå att det hon säger om lärare och elev, det är precis det som jag själv förespråkar och som jag tror på av hela mitt hjärta. Att man behöver en lärare. Man behöver sin lärare. Jag tror också fullt och fast på att man ska hitta en lärare som man tror och litar på, stilen är underordnad.

Att följa en lärare är inget sektartat, det är ett fritt val. Att följa en lärare är att böja huvudet inför någon som kan och vet så mycket mer om det du vill fördjupa dig i. Det är att inse att det man tror är bäst för en själv, inte alltid är det. Det är att stånga sitt huvud mot asanas som är tuffa just för en själv och ta sig igenom mentala hårdnackade motstånd. Det är att ta sig till friden och smärtfriheten och inse massor av saker om dig själv. Det är att via den yttre läraren hitta till sin egen inre lärare. Som min lärare sa på kursen - you have everything there inside you. You don't need to look for it in other places.  Det är att växa och gå vidare och få personliga råd som handlar om just dig, även om alla i rummet gör samma serie. Det är att komma hem helt omtumlad inombords och längta efter att sortera det som du fått och som känns övermäktigt. Fast ändå inte. Om ni förstår? Jag följer min lärare.

DNA-spiralen

Mitt i natten drar tempelmässandet igång. Det är som ett slags samtal. Förvirrad vaknar jag av att jag tror att någon samtalar alldeles i närheten. Men det är en helig ceremoni för de själar som är i nästa dimension. En slags dialog, så mycket förstår jag av tonfallen. Vackert. Slumrar och tänker. Tänker de där tankarna när man upplever sig i samklang med allt. När hela systemet förstår det jag inte riktigt greppar annars. Glad. Men lite trött. Sitter en stund på balkongen innan behandlingen. En ekorre och två gröngula fåglar pickar på ett palmblad. Uppe på bladet verkar de hitta massor med mat. Hundarna är vakna på andra sidan floden och de har en pågående argumentation. Varje morgon.
   En djup stämsång flödar över hela trakten. Floden ligger som en grön ädelsten mellan palmerna. Allt det gröna har så många nyanser. Så många skiftningar. Grågrönt, gulgrönt, ljusgrönt. mörkgrönt och alla de andra nyanserna som inte har något namn. Igår eftermiddag satt vi på den långa bänken som var ny förra året. Bänken nära vattnet och som har alla papayaträd och bananträd nära sig. Blommor som i sin prakt ger mig välbehag. Försöker behålla alla mina synintryck och ta fram dem vid behov. Längre fram. Men just nu sitter jag bara och är. Vi pratar lite. Ser papayorna på hela trädstammen. En gigantisk fikus skuggar hela vår sittplats. Som ett paraply. Kråkorna kraxar för evigt och när solen flyttar sig gör vi det också. Till skuggan som känns som vår vän.

   Under morgonens behandling känner jag ett mjukt välbehag. Mina tankar hittar ett spår kring kropp, själ och sinne. Själen och medvetandet som lever för evigt. Som just nu är i den här kroppen som jag har just nu. Och jag vet att delarna är förenade för nu. Och att de påverkar varandra. Men sinnet står över kroppen. Det kan vara svårt att smälta. Det jag upplever har jag också delvis skapat. Skapat min egen tillvaro. Mina glädjeämnen och svårigheter. Det jag behövt hittills. Hela människotillståndet som vi alla har. Nu. Känner mig i samklang med mig själv. Ser min existens där allt samspelar som en stor DNA-spiral. Kvinnorna fnissar och frågar om jag somnat. Sover inte. Men är djupt nere i mig. Känns som jag kom hit för just detta. Möta smärtan. Gå igenom. Släppa taget. Se glädjen. Njuta välbehaget. Och hitta de där tankebanden som förenar det jag tror och  önskar. Leva utan förbehåll. Inget rätt eller fel. Bara vart hjärtat leder mig. Lyssna på den stundtals lilla rösten och ge den mer plats. Sluta värdera mig. Tacksamheten och vänligheten är mina guider. God morgon.

Skimrande

I senaste numret av tidskriften MåBra finns min bok med som boktips på sidan som handlar om nyheter inom personlig utveckling! Kanske låter det fjuttigt för någon, för mig är det stort. Jag ler utanpå och inuti. Att jag fått en sådan respons på boken hade jag inte kunnat föreställa mig. Flera av människorna som varit i kontakt med mig säger att de börjar djupandas av rena farten när de läser :) Uppfattade inte själv att jag skriver så mycket om andetaget som jag nog gjort.
   Och jag vågar vara glad. Jag vågar. Jag står för allt som är skrivet i boken. Även om vissa av tankegångarna känns väldigt passerade så är det ändå viktigt att komma ihåg sin egen utveckling och resa. Att det långt ifrån alla gånger, alla morgnar varit självklart att ställa mig på mitt golv. Dessa otaliga inre strider har mynnat ut i en acceptans. Av mig. Av mina övningar. Av att inse att någon kan mycket mer än vad jag kan - min lärare. Det finns ingen genväg. Vi är också alla oslipade diamanter som har all visdom och kunskap i oss. Men att komma åt den skimrande stillheten, det kräver att någon visar vägen. Hur den guidningen än ser ut. Just nu hittar jag mycket i mig själv. Också. Saker som plötsligt känns självklara. Börjar längta efter bakåtböjar. Det har aldrig varit min längtan tidigare. Så spännande egentligen.
    Jag kommer hem från jobbet och byter om. Kvällsyogan är så självklar idag och jag har en energi som flyter fint i mig. Jag gör. Jag andas. Jag är. Kan inte begära mer. Och leendet utanpå finns inuti hela mig. Skimrande yoga.

Bakåtböjen är det min dotter som gör.

Återigen

Återigen har jag fått något att arbeta med i min egen träning. Så viktigt att gå på kurs ibland. Att få en lärares öga på sin kropp, någon som verkligen KAN sin sak. Som ser var det inte stämmer. Jag och min dotter var hos yogavänner i Tyskland och tränade för en annan yogavän. Som är en fantastisk lärare. Mild. Fast. Mjuk. Orubblig. Kan tyckas omöjligt att förena i en människa men hon var verkligen så. Förra året gick vi en helgkurs i London ihop, innan det var vi i Frankrike på en kurs sommaren 2008. Och hennes utveckling är helt otrolig. Den personen jag träffade där i de sydfranska bergen och den jag träffat nu, känns som två olika människor. Då var hon lite mer sluten och hade en annan form på kroppen. Nu mjukare och mer försonande. Och otroligt kunnig. Jag har känt en tydlig avgränsad obalans i min högra sida. Den är som en karta med lite ojämna kanter. Men jag känner exakt var den är. Den börjar vid höger knä och slingrar sig uppåt och slutar vid skuldran på samma sida. Och det är så tydligt för mig när jag gör rörelser som kommer åt den. Men också när jag inte gör en rörelse på rätt sätt. När en vridning av en fotsula och en sträckning av en häl kan få allt att hända. För att jag fått en lärares öga på min kropp. Och för att jag vågade säga att jag blev rädd och hennes förklaring på det hela. Idag är min kropp öm och lite tajt. Men jag är så tacksam. Återigen har yogan givit mig mer än jag någonsin kunnat be om. Och det via en lärare. Återigen har jag fått det jag behöver. Solen lyser utanför och det är kyligt och skönt i luften. Nu har jag allt att arbeta med. Den där sträckningen i min position, den betyder det mesta under hösten. Och jag vill minimera den där obalansen. Jag vill ta bort det blockerade. Nu har jag redskapet. Återigen.

Vardagsandlig men utan religion

Hör på radion att det ska byggas ett burmesiskt buddistiskt kloster i Hallsberg. Några mil från min stad. Och det känns spännande. Att buddismen klättrar in i landet på olika vis och att det är tillåtande att få ha en annan religion. Där vi lever. Själv har jag ingen religion, jag är utan. Men ändå med en stark tro. Det går bra för mig att ha det så. Kanske är det blasfemi för någon. Alla blir väl saliga på sitt sätt. Tänker jag. När jag funderar vidare på kloster så tänker jag på alla människor som levt i kloster, oavsett religion. Som har ägnat hela sitt liv åt sin tro och andlighet. Förut tänkte jag att det var ett sådant enormt offer att göra det. Ett offer av ett vanligt liv. Nu tänker jag att det kanske är enklare. Enklare att leva som man vill leva när man är fler som lever tillsammans och som delar exakt samma tro. När man är på yogakurs är det så enkelt på ett sätt, man yogar, sover tidigt, äter nyttigt och pratar om sin yoga. Själva prövningen kommer när man kommer hem. Oavsett vilken kurs man har deltagit i. Och att leva utanför klostret känns när jag tänker på det, som den största utmaningen. Att hitta sin andlighet, sin kärna i vardagen. Där man lever tillsammans med alla andra. Gör sitt. Och ändå har kontakten uppåt. Inåt. Det är väl en utmaning om något? Att göra sin yoga varje morgon. Att inte vara beroende av en grupp, som man förstås är i början av sin yoga, men inte sedan. Att våga stå på egna ben. Möta sig själv och allt vad det innebär. Varje dag. Hitta den andliga gnistan i sig själv. Visst är det stort? Och mäktigt. När man tänker på det. Eller hur tänker du? Och innan någon går i taket vill jag förtydliga att självklart behöver vi andliga centra, platser där vi kan träffa likasinnade. Studera. Lära oss. Dela. Jag menar det andra. Livet utanför istället för innanför. Klostret.
Min egen bild från www.stillastund.se

Andlighet

När passet var över igår, satte jag mig i padmasana och sjöng en chant. En chant om planeterna. Det var väldigt länge sen jag sjöng den och då i klass. Kände hur jag ville ta till vara min stund. Min egen stund av andlighet. Avslutade det hela med en bön. En lång tacksamhetsbön skulle man kunna säga. Jag brukar tänka den, men nu fick jag ett behov av att uttala allt högt. Friden inom mig som - en stilla ro. Långt ifrån all yta. När man tränger djupare in i sin självträning och låter saker komma till ytan lika väl som när man betraktar sig själv - ja, då yogar man. För mig är det så. Visst, den fysiska sidan av det hela gör ju att jag tar mig dit. Bron till mig via mig. Eller till det stora ofattbara. Att utöva yoga utan att se den andliga dimensionen, svårt att förstå för mig. Faktiskt. När det blir någon slags gymnastik. Kanske beror det på att vi lever i en sekulariserad värld. Kanske är vi rädda? Rädda för någon slags religiositet? Rädda för flum? Vill inte bli förknippade med det som inte känns vetenskapligt? Tja, jag vet inte hur det är för andra, jag bara funderar högt. För mig är det bara frihet och frid.

Bilden kommer härifrån http://www.fotoakuten.se/

Relax your brain

Om någon säger till dig att slappna av i hjärnan så är det ganska svårt, eller hur? Men om du gör en övning som t ex halasana, plogen, så sker det. På det sättet är yogan så fantastisk och man förstår att den mångtusenåriga kunskapen kunnat leva vidare för att det fungerar. Det är många som bara tror att det handlar om en slags akrobatisk gympa, det handlar egentligen inte alls om det fysiska på det sättet. Det är ett medel för att nå en andlig medvetenhet och hur kroppen och själen jobbar växelvis. Det handlar inte om att lära sig asanas, det handlar om att lära känna sig själv. Ah, Iyengar, min profet! Allt kan man inhämta i hans Light on life.