På begravning och i fjällen utan skidor

Vi går på begravning för vännen som dog i slutet på februari. Det är så mycket människor, så fullproppat i kapellet, jag har aldrig varit med om något liknande. Och jag har tyvärr varit på väldigt många begravningar. Men det är värdigt och vackert. Ingen präst men en officiant som sköter både böner och välsignelse. Ovant men fint. Trots allt.
   Sedan åker vi hem. Byter om och tar bilen med en dotter i baksätet och kör 6 timmar upp till fjällen där den äldsta dottern med familj redan har installerat sig. De har fått låna ett hus och vi häpnar när vi kommer fram mitt i natten. Huset är fint. Stort. Rymligt. Välplanerat. Inrett som i en inredningstidning utan att det känns fel eller stelt.

   Och vi sover. Jag sover. Som jag inte gjort på länge. Vi vilar. Förmiddag, eftermiddag. Åker snöskoter till toppen av fjället och äter våfflor. Men min höft säger nejtack till skidåkning. För första gången i mitt liv så lyssnar jag på den inre rösten även nu. Och den säger; ta det lugnt, det är okay, du kan åka skidor nästa vinter. Och jag leker med barnbarnen och den minsta fyller 4 år medan vi är där. Och det är sådär kravlöst och underbart. Jag tillåter mig att vila i det. Jag älskar snö. Jag älskar skidåkning, framför allt att åka utför. Men den här gången var jag för trött och stel i sidan. Jag tror att jag skulle gjort illa mig om jag hade pressat mig. Som när jag fick två diskbråck i bröstryggen vid en vurpa för ett tiotal år sedan. När jag föll och tappade känsel och reflexer i båda armarna och jag bara skrek av rädsla. Vill aldrig mer känna den hjälplösheten i min kropp. Så.

Kanske är jag lite förståndigare nu. Kanske lyssnar jag mer inåt. Det känns så. Det är bra så. Vi åker hem efter några dagar och vi har aldrig tagit det så lugnt allihopa och tror inte att vi alla känt det så bra tidigare. Vi lär oss alla.

Hejdå Leif

Så stannar livet och tiden en stund. En vän till oss, men mest min man, har dött. Han var en glad person, skrattade ofta och gärna och hjälpte oss med en del småsnickerier och byggen. Han hade ett handfast handslag och en bullrande röst. Han hjälpte oss att flytta vår förstukvist på huset men föll och skadade sin nacke. Då var vi så tacksamma att han överlevde. Och nu är han inte kvar längre. Vi trodde han skulle dö när han föll men han fick några år till här på jorden med sin älskade fru. Känslor och tankar virvlar runt. Livet. Varje gång någon dör som är vän eller familj slås jag av det definitiva. Nu är det slut-känslan. För oss. Vad som väntar honom vet ingen. Men jag tror ju på att hans livsenergi flödar vidare i en annan dimension, nu när har han klivit vidare med sina snickarbyxor, sitt breda leende och färgstarka åsikter. Sov gott Leif!

Förberedelsen

I höstas såg jag ett program som porträtterade George Harrison, en av medlemmarna i The Beatles. Han var under andra halvan av sitt liv väldigt intresserad av andliga frågor och religion. Han reste till Indien många gånger och mediterade med Mahesh Maharishi som utvecklade TM, transcendental meditation och som var väldigt stort på 70-talet. Harrison blev väldigt intresserad av vad som händer när man dör. Och framför allt i själva dödsögonblicket. Han förberedde sig i många år hur det skulle vara i just dödsögonblicket. Han ville vara förberedd. Hans fru sa också att när George dog så var det en mycket speciell upplevelse och man kunde känna att han var förberedd.

   Precis de här tankarna har jag haft ett långt tag. Ända sedan min mamma dog 1986 har de varit levande i mig, jag har öppnat en dörr på glänt. I och med sorgbearbetningsprogrammet och ceritifieringen till handledare så öppnade jag dörren helt. Och efter det där tv-programmet med Harrison så har jag tänkt ännu mer. Hur viktigt det är med förberedelse. På det enda som vi säkert vet, att vi ska dö. Men det som vi oftast blundar allra mest inför. Min lärare menar att rädslan som finns i kroppen och som visar sig i yogan, individuellt utifrån vilka vi är och vilken historia vi har, hänger intimt samman med vår rädsla för döden.
   Själv har jag sagt att jag inte är rädd för att dö men att jag inte vill dö. Hm. Egentligen är jag nog lika rädd som de flesta andra. För vi vet ju inte vad som väntar. Den där osäkerheten. Där det inte finns något facit. Men att leva och att våga det är en del av att vara människa. Men också med att förbereda sig på det som kommer sen. Jag vill vara aktiv i mitt dödsögonblick, jag vill vara delaktig. Jag vill inte vara rädd, jag vill vara nyfiken. På den dörren som då öppnas. Jag läser i Den tibetanska livs- och dödsboken. Förut skrämde det. När jag verkligen tänker mig in i det. Yogan löser vissa knutar. Yogan helar och drar mig ur rädslan via den på något märkligt sätt. Men samtidigt har jag börjat fundera kring förberedelsen. Det har varit en del dödsfall runtom kring i vår närhet. Vänner, familjers släktingar. Ja ni vet. Och jag tänker på det där ögonblicket. När jag kliver över tröskeln in i nästa dimension. Det är vad jag föreställer mig. Att jag går rakt in. Med ljus i mig. Mot ljus. Med rak rygg och nyfikenhet. Jag önskar att jag har klarat ut den där rädslan när det är dags. Jag har tankarna varje dag. Det är inte otäckt. Jag närmar mig det som en dag kommer att ske. Men på mitt eget sätt. Vet att det går en serie program om döden på tv just nu. Har inte sett alla. En del är bra av det jag sett. Jag inriktar mig på förberedelsen. Den finns i mig, den processen blir mer och mer tydlig. Vet inte om det har med min yoga sen i somras att göra, men jag har släppt så mycket tyngd längs vägen och alla oprövade nycklar till alla möjliga dörrar. Och jag vet att yogan håller mig där jag vill vara, hur det än känns i min kropp. Och förberedelsen är livsviktig precis som döden.

Livet.Döden.Livet.Döden

Är det i vetskapen om den utmätta tiden som det allra vackraste stiger till ytan? Är det i vetskapen om att vi alla är dödliga men att jag är kanske lite närmare det än dig, som livet blir så dyrbart? Jag vet inte, men jag hissnar varje gång jag går in på Kristians blogg, http://ikroppenmin.blogspot.se/ Hans unika förmåga att göra det svåra outsägligt vackert. Hans fantastiska sätt att använda språket. Men mest hans innerlighet. Jag gråter varje gång jag läser hos honom. Nej, jag känner inte honom. Men det känns så för hans ord berör mig och så många andra. Rakt in, utan skydd så träffar de mig i solar plexus. Jag läser och sitter på mitt kontor och gråter. Tänker att jag ska ta tillvara allt så mycket mer än jag gör nu. Inte med stora svängar, nej med små. Det vardagliga som jag älskar så. Det lugna. Tysta. Mjuka. Som blivit en stor del av mitt liv. Att resan som är det här livet. bara är en början på något annat. Det är min övertygelse. Och jag vill rensa, jag vill landa, jag vill göra mitt allra bästa här och nu för att också fortsättningen ska bli fin. Tänk om det här är starten på en mängd delar vi inte ens kan föreställa oss? Tänk om vi behöver förbereda oss för steget vi tar när vi kliver över? Låter det makabert för dig? Något du helst inte vill tänka på? Sedan jag fyllde 50 har tankarna på döden varit ganska närvarande i mig. Det är som det kommit närmare. Och det har det ju i faktisk betydelse. Men jag menar mer hur förbereder man sig? Kan man det? Ja jag tror det. För ett tiotal år sedan hittade jag Den tibetanska livs- och dödsboken av Sogyal Rinpoche. Den har jag läst och läst om. Om boken står det:

I detta omfattande och uttömmande verk förenar författaren för första gången den urgamla tibetanska visdomen och den moderna forskningen om döden, döendet och universums natur. Boken gör den mest genomgripande tolkning som någonsin gjorts av en storslagen vision av liv och död. Författaren lär ut vad människor, oavsett livssyn, kan göra för att omvandla sina liv och förbereda sig inför döden. Boken vill också inspirera läsarna att bli fredsarbetare som med glädje och medkänsla bidrar till att trygga mänsklighetens framtid.

Det är klokt. På något vis logiskt. Vi vet ju att vi ska dö men vill inte tänka på det någonsin. Hur tänker du? Eller är frågan för mycket en måndagförmiddag? Jag tänker bara att det är viktigt att döden finns närvarande i livet, allt blir klarare och tydligare då.

När jag dör

När jag dör så vill jag egentligen bara att en sak ska ske. Att alla tar farväl av mig. På sitt sätt. Att alla gör sin sorgbearbetning över vår relation. Fullbordar den. Helst skulle jag vilja att jag låg i en öppen kista hemma. Jag vill inte sträcka mig så långt som till att ligga på en bardisk, the Irish style och där man radar upp wiskeyglasen på kroppen. Nej inte riktigt så :) Men. Att alla mina nära kommer dit. Skrattar och gråter. Pratar om minnen. Säger saker de inte gillade. Säger det som de tyckte om. Och allt däremellan. Avslutar. Fullbordar. Likvaka. Eller vad man ska kalla det nu för tiden. För att de ska få leva fullödiga liv. Utan att ha en hake någonstans. En hake som fastnar i det förflutna. Som gör det helt f-ing omöjligt att få tillgång till sin hela glädje. Jag struntar fullkomligt i begravningen. Musiken. Blommor eller inte. Klädsel. För mig känns det oviktigt. Jag är ändå inte kvar här då. Men de anhöriga. Nära och kära är kvar. Nej det är själva sorgen som måste få utlopp. Och resten kommer i andra hand. Igår när jag förberedde mig inför den sorgbearbetning jag arbetar med just nu så kom tanken upp på min egen död. Vi ska ju alla döden dö. Och hur vi behöver hjälp med att sörja, bearbeta och bli fria. Inte ha sorger som gror under ytan i åratal. Inte ha förluster som skaver och gör sår som oupphörligt går upp när vi nuddar vi dem. Det finns läkning att få om du inte reder ut det själv. Gå en kurs! Individuellt eller i grupp. Läk dig själv. Gör din bearbetning. Fastna inte i det som gör ont hur man än vänder och vrider på det. Och som sagt. När jag dör, vill jag att alla ni som har en relation till mig på något vis fullbordar den om ni inte redan gjort det. Det kändes plötsligt viktigt att skriva ned det och det jag mött hittills när jag pratat om död, sorg och förlust är mest tystnad. Det är ett riktigt tabuämne i vår värld. Utom för de som är drabbade. De vill ju prata hela tiden. Naturligtvis. För att berätta vad som hänt. Hur overkligt det kan vara. När jag pratat om sorgbearbetning i fikarummet på jobbet blir det alldeles tyst. Några skruvar på sig och de allra flesta säger att de inte har några sorger... Ääääh. Allvarligt? Allt handlar ju inte om död. Just ikväll kände jag att jag ville dela med mig om hur min personliga tanke ser ut kring min egen död. För mig blir det naturligare och naturligare att prata om det. Ventilera. Sorg. Förlust. Och när man lyft på locket finns glädjen där. Den ljusa.

Läs mer här:
www.stillastund.se

Döden döden

Döden döden. Som Astrid Lindgren och hennes syster sa till varandra när de träffades. Så var det avklarat. Så genialt egentligen. För det där med döden. Så extremt abstrakt. Så extremt närvarande. Hela tiden. I oss. Fast vi väljer att inte se det. Jag är säker på det. Läser om döden i olika bloggar jag följer. Tänker och funderar runt det hela. Och vill dela min syn med er. Jag tänker på döden ganska ofta. Och nej. Det är inte otäckt. Det är ett sätt att närma mig det som också ska hända mig. På något plan. Såg en intervju med Sissela Kyle, där hon sa att efter att hon hade fyllt 50 så hade det gått upp för henne att hon också ska dö. Att det gällde henne också. HENNE OCKSÅ. Vi vet ju. Men ändå. Så känner vi oss odödliga. Lever som om vi var det. Och måste vi inte det? Och en del i oss är odödlig. Tror jag. Helt säkert tror jag det :) Den andliga delen. Gnistan. Energin. Gud. Eller vad vi vill kalla det. Det oförstörbara. The energy that keeps this body alive som Z säger. Det som jag hittar i yogan. Som någon hittar i att klättra. Paddla i en fors. Dansa. Eller helt enkelt mitt i vardagen. I livet. Närsom. Hursom. Kontakten inåt som försäkrar oss om att vi finns på flera plan. Den där fysiska smärtan som finns i kroppen när någon älskad dör. När någon lämnar oss. För det känns ju så. Som om man ska gå av på mitten. Jag tror att man bara lämnar det synliga. Om ni förstår? Och att vi är så dåligt förberedda. På att det ska hända. I vår del av världen. Den sekulariserade. Vi är chockade när det händer. Jag är inget undantag. När mamma dog. När pappa dog. När min storebror dog. Vänner och arbetskamrater. Så overkligt. Döden döden. När jag blev intervjuad av Sveriges Radio för några veckor sedan frågade journalisten mig om vi kan förbereda oss på något vis på våra förluster. Och ja, jag tror det. Inte på hur ont och definitivt det kan kännas. Nej, det går inte. Men. På hur man kan göra. När man står bredvid. När man är i det. Att över 90 % vill prata om sin förlust. Medan samma siffra på undersökningar av omgivningens tankar om sorgen är tvärtom. Att man tror att man inte ska prata om det. INTE. Inte röra upp något. Inte rota. Inte göra det hela värre... Som om det gick? När man tycker att det värsta har hänt. Nej, men att vi deltar. Som medmänniskor. Lyssnar. Med ett stort hjärta. Utan att värdera. Utan att komma med tips. Bara närvara i det som gör ont. Bredvid. Tillsammans med. För någon. För oss själva. Döden döden. Hur allt vi gör kan handla om den. Hur min lärare Z säger att dödsångesten visar sig i en mängd positioner och asanas. Men inte i samma asanas naturligtvis. Vi är ju individer. Olika. Hur vi möter något större och hur vi förhåller oss. När det gör ont. Smärta verkar vara vår tids gissel. Hur rädda vi är för den. Hur mycket vi försöker döva den. Med tabletter. Med alkohol. Med en mängd energifrigörande beteenden. Men som bara dövar för stunden. Tystnaden som många använder när något känns svårt och ogreppbart. Hur mina inlägg om det alltid har färre kommentarer... Ju mer jag ser sorgbearbetningens effekter, ju mer inser jag hur mycket vi behöver det. Bearbeta vår sorg. Våra förluster. För att försonas med döden. Inte ge upp. Inte trycka ner. Försonas. Vi ska dö. Också. Men fram till den stunden vill vi leva. Fullt ut. Inte begränsas. Det kan ju vara ett enormt äventyr som väntar oss då! Det kanske är födelsen på något annat. Så lite vi vet. Och så ont det gör i oss att vi inte vet. Låt oss lyssna på varandra. Låt oss tala tala tala om det smärtsamma och overkliga. Livet har två sidor av allt. Det jag lärt mig av mina förluster är de viktigaste lärdomarna för mig. Precis allt har två sidor. Och ingen går runt och är lycklig hela tiden. Det är min bestämda uppfattning. Och varför skulle det vara så? Då blir ju livet ett rakt streck. jag citerar gärna Bengt Stern som sa - att må dåligt är en bra början :) På att hitta det andra. Som ligger och glittrar under det svarta. Men på ett annat sätt. Det som gör ont är inte farligt. Bara om man stannar i det och blir bitter. Jag tror på livet. Men i det ingår döden.

Livet och döden

Petter, 8 år, lillkrigaren och levnadskonstnären har gått vidare till nästa dimension. Jag har skrivit om honom och hans kamp här några gånger och vill nu bara berätta att igår kväll så somnade han in och släppte taget om livet. Man blir lessen och gråter så det skvalar när barn är sjuka och till och med dör. Men jag vill inte att det bara ska stanna vid det ledsamma, ofattbara och orättvisa som det känns som. Jag önskar att vi alla ska stanna upp, vara tacksamma för det vi har, vi vet faktiskt inte vet hur länge vi har det. Att livet kan vara så skört och vackert mitt i det smärtsamma.
Att en liten kille på 8 år har så otroligt mycket att lära oss andra. Man får böja sitt huvud och ödmjukt försöka förstå. Att han levt med skratt och skämt. Med steget full fart framåt - på väg - hur sjuk han än har varit. Och det finaste - att han orkat tänka på andra mitt i sin sjukdom. Att han har delat med sig av sina föräldrar till sina syskon och tänkt på dem också fast han varit så sjuk. Vilken kämpe! Vilken yogautövare! Läste någonstans att livet kan vara kort eller långt i tid mätt, men livet som levs fullt ut oavsett hur länge - ändå är det goda livet.
Låt oss alla skicka tonvis med värme till hans familj, föräldrar, bonusföräldrar, syskon och alla andra som har funnits där och som är kvar. Petter hade nog inte varit den killen han var, utan sin familj och sina enormt kloka föräldrar!

Bilden har jag lånat här: boatpastor.wordpress.com